|
Kvalitetens hållbarhet och strategiska drag
I det gamla konstparadigmet var man född till konstnär och institutionell kunskap var inte mycket värd. I det institutionella paradigmet blir konstvärlden full av strategiska möjligheter. Med hjälp av den lilla översikten av konstens kvalitet ovan blir det möjligt att ta sig in i spelet om framgång i konsten. Det är visserligen så att man själv får hitta på något som är både intressant och överraskande, men det är inte överdrivet svårt. Det kan vara värre med att upprätta ett nätverk eftersom det kräver både social talang och en hel del kunskaper om hur man rätt skall gå till väga. Även om det är fullt tänkbart att bli konstnär på cyniska grunder, dvs. endast för att uppnå framgång, är det inget stort problem. Konsten är inte attraktiv på det sättet. Det arbete och intresse som behövs står inte i proportion till svårigheten att få ett verkligt genombrott som också skulle betyda kommersiella framgångar. Området är för ambitiöst och krävande för att vara riktigt lockande.
Det kan tyckas vila en viss futtighet över förhållandet att framgång och kvalitet kan kartläggas och prepareras. Men man skall hålla i minne att det rör sig främst om hur det är att ta sig in i det omedelbara skeendet. Det som för närvarande präglar konstscenen är relativ stabilitet, alltså att man kan bruka benämningen normal- eller standardkonst. Det säger inget om vad som kan hända lite längre fram, låt oss säga kring 2005 eller något i den stilen. Det säger inte heller något om de omvärderingar av konstaktiviteterna som kan förväntas. I det tidiga 1980-talet framstod Julian Schnabels målningar som det tidsmässiga och kvalitativt intressanta i en postmodern era. Cindy Sherman var då att betrakta som en outsider. Idag är det tvärtom. Detta pekar sålunda på det faktum att det existerar mera beständiga kvaliteter. Det exalterade intresset för Schnabel ersattes med att Cindy Sherman som fick inta platsen som den representativa. Man kan naturligtvis spekulera kring möjligheten att de igen skulle byta plats, men det är mindre troligt.
Det postmoderna påbudet att många historier är möjliga skall inte tas för bokstavligt. Det är det segrande paradigmet som skriver historien och den postmoderna festen visade sig vara en etablering av den institutionella konsten. Så Cindy Sherman får nog stå kvar under avsevärd tid framöver. Exemplet här är paradigmatisk, men man kan spekulera i kortare händelseförlopp innanför det rådande paradigmet: Just nu gäller det här, men vad kan vara intressant om några månader eller år? Ju mer man känner till om vad som rör sig i konstvärlden desto säkrare kan man ställa rimliga prognoser. Att tänka sig konsten på ett sådant sätt är som att ständigt trampa genom isen. Var finns det någon fast mark? Alltså något som har ett mera reellt värde. Men något sådant lär inte vara möjligt att finna enär det är konstvärlden som ständigt bestämmer vad som är fast mark: Den är fast, den är fast, nu är den inte längre fast.
Detta hindrar inte att var och en, grupper och kotterier kan upprätta sina egna värderingar och kämpa för deras utbredning. Men ingen kan ha rätt mot konstvärlden. Det är där som det gällande blir bestämt.
|
