|
The ghost of quality
Utställningen "Fresh Cream" från 2000 bestod av en bok och ett samtal på Internet mellan de 10 curatorerna som valt konstnärerna. Maria Lind skriver i samtalet:
"Contemporary art…is a huge sponge for everything from philosophy, sociology, science and religion to literature, theatre and music. It is possibly the most contemporary form of understanding, and, perhaps more than any other field can discuss and question contemporary existence"9
Uttalandet är en beskrivning av och en argumentation för den sociala kritiken. Konsten kan berättigas genom att den får oss att förstå den samtid som vi lever i och att den alldeles särskilt kan företräda en diskussion och ett ifrågasättande av världen. Dessutom hämtar konsten sitt material från solida områden med hög status. Vi är långt från underhållning och dekoration. Maria Lind säger inte att det absolut är så, men det är tydligt att hon och andra menar att det bör vara så och att det i praktiken har gått i den riktningen. Det är överhuvudtaget en sympatisk tanke som är rimligt acceptabel. Man skulle också kunna säga att Lind vill ge konsten en identitet, en oberoende plats där kulturella, sociala och politiska företeelser diskuteras. En sådan plats skulle också journalistiken vara, men här vägs in ett par viktiga tillägg: "possibly the most contemporary form of understanding", alltså en särskild förståelse av samtiden, och "perhaps more than any other field can discuss and question contemporary existence". Det senare yttrandet får nog förstås som att konsten leder bort från journalistiken och in i en mera filosofisk värld. Det krav som ställs på ett avsevärt djup ligger väl i linje med konstens traditioner. Beskrivningen av konsten skulle också kunna appliceras på institutionen filosofi och dessutom på religion. Vi står då igen med den hegelska hierarkin av områden som uttrycker Världsanden. Det är alltså besvärligt med identiteten i konsten. I områdena filosofi och religion är det inte samma problem, men de har inte heller gett upp någon sedan länge erkänd identitet.
Om man skulle använda Linds uttalande som kvalitetsnorm skulle man tvingas försöka bestämma när ett konstverk är maximalt samtida eller/och att det på ett övertygande sätt diskuterar och ifrågasätter tillvaron mer än andra områden. Det lär inte vara enkelt. Man kan också fråga sig vad det är för slags diskussioner och ifrågasättande som kan utlösas av konsten. De debatter som vanligtvis blir hörda handlar om tillfällen när konsten berör något i samtiden känsligt ämne. Det är lite för enkelt och strategiskt för att tjäna som förebildlig diskussion.
Det är lätt att se svårigheterna. Medan filosofin har tämligen väl sammanhållna grunder som man är överens om (tex. logik och satsanalys), religionen sin föreställning om en tro på något, saknas något motsvarande i konsten sedan estetiken lämnat den. Konstidentiteten tvingas därmed ut i allmänbegrepp som inte låter sig preciseras. Tex. "Frihet", dvs. att konsten inte behöver känna sig bunden till någon särskild metodik eller teknik eller något framställningssätt. Eller att söka annan kunskap än den som låter sig beskrivas i språkliga termer; erfara och förstå på andra vägar än gängse kunskapsformer. Det blir lätt en vinglande resa mellan uttalanden som stadigt rör sig mot att konsten vill visa det okända, vill medvetandegöra, forcera positioner som språket inte kan hävda. Sådana tankegångar förekommer och har förekommit ofta i konstdiskussioner och är inte knutet till den sociala kritikens era. Det slags möjligheter låter inte oävet, men man blir snabbt klar över att om något sådant sker, äger det rum utom möjligheter för precisering. Hur skall kvalitetskonst kunna bestämmas i ett så oklart system? Hur skall det vara möjligt att skilja rena spekulationer från sådant som åtminstone har ett genuint uppsåt? Och skulle ett genuint uppsåt vara tillräckligt? Och vad skulle ett genuint uppsåt röra sig om?
Nu skall emellertid inte Maria Lind lastas för sin synpunkt om hur hon vill beskriva och rekommendera konsten år 2000. Det hon framför är en "sympatisk" möjlighet och det beskriver i någon mån det som sker under skilda beteckningar som "social kritik", "kontextkonst", "relationell estetik".
I diskussionen mellan curatorerna i "Fresh Cream" kommer frågorna om identitet och kvalitet på tal. Iwona Blazwick karakteriserar de deltagande konstnärerna:
"Some artists are exploiting the conventions of cinematic or theatrical narrative and character, stories of love and hate peopled by contemporary divas and urban cowboys…Modernity itself is regarded as a genre. I think we can see the powerful emergance of performance art, of the artist's body as subject and object…None of the work is ironic or detached, but absolutely rooted in the everyday as both abject and unexpectedly lovely"
Blazwick beskriver en samtidskonst som präglas av undersökning, konsten som forskning. Den har avlägsnat sig från modernismen, lämnat ironin och objektiviteten. Konsten skall äga en sådan bredd att den lämnar plats både för det frånstötande och vackra. Bortsett från uttalandet som en partsinlaga rör det sig om en rimlig karakteristik av samtidskonsten. En beskrivning av ett fält som normaliseras efter att ha lämnat modernismen. Det som Blazwick ser som kvalitet är en aktningsvärd konst, styrd av en idé om undersökning som har lämnat de tidigare ironiska och opersonliga hållningarna.
Bice Curiger skriver på detta:
"Art ruled by love and friendship! And no one seems bothered by that ghost called quality… Some criteria of quality could be: innovation, economy of means, perseverance, coherence etc. And yet, as I write these qualities down I can immediately think of many artists who have demonstrated their quality by coming up with the very opposite of this short-list…"
Listan pekar alltså på innovation, återhållsamhet, ihärdighet, sammanhang. Det säger naturligtvis inte särskilt mycket. Förnyelsen är självklar, att ekonomisera med uttrycksmedel är en väl inarbetad inställning, likaså koncentration och sammanhang som torde förstås som ungefär "rätt kontext".
Olu Oguibe fortsätter:
"Strength of the work, absence of detachment or cynicism, a sophisticated experimental approach to art-making, these are certainly indicators of 'quality', and the registers are wonderfully apt, too, because they are not reductive."
Och fortsätter:
"One believes that what has happened is that a whole body of influential arbiters of culture have countered those pretensions of objectivity upon which the modernism mausoleum was built and admitted that 'quality' is indeed a subjective category…nothing comes closer to capturing that subjectivity than Curiger's wonderful metaphor of the 'ghost' of quality."
Här får vi veta att kvalitet är en subjektiv kategori och att det är den som är det omtalade spöket. Vändningen är inte särskilt lyckad. Subjektivitet som kvalitet för fram tanken att konsten idag är pluralistisk och öppen ställd i motsats till modernismen.
Bice Curiger replikerar att modernismen är mer komplicerad än så:
"…there are other versions of Modernism /…/ among them Dada, Surrealism and Expressionism…I heartily refuse the notion that we assess quality subjectively simply because we no longer believe in objectivity (assuming we ever believed in it)…I believe in discursive processes, where speculative (rather than subjective) thoughts are weighed and tested and transformed in manifold ways…in my exhibitions I do not simply reproduce history as it had been handed down...my shows are considered 'subjective' simply because I find it boring to reproduce the canon…"
Den situation som tecknar sig i samtidskonsten (och då inte bara utifrån ovanstående citat) bygger helt uppenbart på att se konsten som "undersökning". Det är fortfarande tydligt att man betonar att modernismen är något som bör undvikas. Curatorerna i "Fresh Cream" (och det gäller nog i vid utsträckning) väljer "intressanta" konstnärer. Om man inte föredrar att välja ett "intressant" tema och letar fram "intressanta" konstnärer som skall fylla ut detta. Och detta "intressanta" är helt uppenbart något som i största utsträckning kan samlas under "social kritik". Vi kan se en praktisk kvalitetsnorm i arbete. Det sociala fältet erbjuder en outsinlig ström av ämnen och synpunkter som antingen i sig kan föra med sig något värt att uppmärksamma eller att verket kan göra det på ett originellt sätt. Därtill finns flera uppsättningar av aspekter som inte går att förneka som värdefulla: feminism, globalism, en lång rad politiska och sociala händelser.
Kvalitet och identitet hänför sig alltså till en praktik, en praktik som skiljer sig från modernismen. Men modernismen är svår att definiera. Den tycks dock stå för att hävda estetiska värden och att vara i stånd att upprätta en kanon av konstverk. Nu tycks vi ha gått in i en värld där pluralismen regerar.
Det är visserligen så att konsten inte styrs av teoretiska argument. Man kan naturligtvis hävda att det gör tex. inte vetenskapen heller, men det finns väsentliga skillnader. Kravet på samspel mellan teori och praktik är högt ställt i vetenskap. Det är tex. inte någon kvalitet att välja något för att det bryter med gängse regler och metoder, medan detta är framträdande i konsten. Man kan invända att utbrytningar och nytänkande inte är främmande för vetenskaplig verksamhet och att konstnärliga brott begränsas av vad som faktiskt är möjligt att få acceptans för. Det är ändå skilda attityder. Och skillnaden berör inte minst förhållandet mellan objekt och subjekt. För vetenskapen finns företeelsen som bara till en viss gräns kan styras av forskningens önskningar. I konsten finns det ingen företeelse överhuvudtaget sedan estetiken lämnat banan. Aktörerna i konsten kan uppträda strategiskt dvs. framstå som både subjekt och objekt. Konstverken produceras medvetet för att möta de redan kända behoven. I dessa behov ligger självfallet också att de skall visa något nytt, en överraskning - om den kan fogas till de befintliga socialkritiska synpunkten.
Den institutionella konstteorin dominerar konstscenen. Men den har inte utvecklat någon sammanhållen teori utan används för att bemöta den mångfald som blivit oundviklig. Strängt taget är dock mångfalden inte så stor som man lätt kan tro. Om man betraktar konsten paradigmatiskt kan man helt enkelt säga att mångfalden beror på att båda paradigmen kan användas, alltså såväl det estetiska som det institutionella, vilket ger två möjligheter. I det styrande institutionella lägret kan man hävda att modernismens historieskrivning är bruten. Men faktum är att vi ännu har sett ytterst få exempel på vad det innebär. Alternativa konsthistorier har inte skrivits ännu. I utställningslivet kan man blanda konstverk från olika tema och tillämpa vilka teman man önskar, men sådant är på sin höjd ett försiktigt förstadium till en ny historieskrivning.
Det blir sålunda möjligt att med utgångspunkt från konstscenens intressen skapa de kvaliteter som för närvarande råder. Och mer än möjligt; de enda kvalitetsnormer som existerar är de som upprättas av konstvärlden. Upprättandet är inte något som sker genom medvetna beslutsprocedurer. De tillkommer genom intressesfärer i konstvärlden. En sådan intressesfär är tex. konstteorin. Som redan nämnts kom det teoretiska intresset och kritiken mot traditionellt konsttänkande att vinna väsentligt insteg genom konceptkonsten som i sin tur hämtade utgångspunkter från pop och minimalism. Den postmoderna kritiken av grundläggande begrepp i modernismen förde, utan att på något sätt vara konsekvent, till att konsten förändrades och så småningom fann en ny standard genom socialkritiken. Det är många aktörers intressen som skall tillgodoses. Konsten kan svårligen förvandlas till en arena för huvudsakligen teoretisk analys. Det förväntas mer underhållning och överraskning än vad det teoretiska kan prestera, särskilt med tanke på att en stor del av centrala konstaktörer knappast kan kallas för teoretiker. Och det måste existera en ekonomi i den konst som dyker upp, konstmarknaden skall också upprätthållas osv.
9 Fresh Cream, Ed. Gilda Williams, Phaidon 2000, s.4
Nästa sida 
|
