Konstteori
vilks.net / konstteori / bra konst: kvalitet i konsten 2001 / konstens sympatiska egenskaper
Bra konst: kvalitet i konsten 2001
- av Lars Vilks

Inledning
Kapitel 1
Kapitel 2
 
Kapitel 3
- Foto
- The ghost of quality
- Kriterier
- Kvaliteternas flyktighet
- Det ideella
- Det oväntade och dess förklaringar
- Konstens sympatiska egenskaper
- Ur en annan synvinkel
- Kvalitetsöversikt
- Kvalitet 2001
- Måleriet
- Kvalitetens hållbarhet och strategiska drag
line
 
Konstens sympatiska egenskaper
Konstens kvaliteter befinner sig i ett förhandlingsläge. Det är fullt möjligt att lägga fram de kriterier som man finner tilltalande och att sedan bestämma dessa såsom konstens kvaliteter. Det finns förstås ett hinder. För att få en dylik uppsättning av kriterier generellt giltiga måste man ha med sig konstvärlden. Konstvärlden fungerar inte som en absolut enhet varför det finns flera spelplaner för sådana strategier. Främst finns det institutionella/kontextuella paradigmet med inriktningen social kritik. Den är internationellt ledande och trendsättande. Den äger den symboliska makten, det som gäller. Dess intressesfär handlar om konsten som undersökning av det sociala, globalisering, ett system av teoretiska referenser. Den riktar sig vidare mot många fält, ja, så många att egentligen inget kan undgå dess intressen. Den är engagerad i relationen mellan konst och intilliggande områden. Den är uppbyggd av en stark och internationell styrka av konstnärer och gruppen utökas snabbt med nya namn. En del av dessa kvarstår som mer eller mindre kanoniska referenspunkter. Det finns en motsvarande styrka av curatorer och kritiker som också genererar nya namn. Utställningspunkterna utgörs av de moderna museerna världen över med ett antal alternativa möjligheter, de stora och återkommande internationella arrangemangen. Även detta område expanderar. Allra tydligast märks det genom alla nya biennaler som tillkommit och som man nu försöker administrera genom överordnade kommittéer.

Mäktigt är alltjämt det gamla estetiskt/essentiella paradigmet som i sin tradition är tillskyndare av måleriets särställning. Här bibehålls i stor utsträckning de invanda uppfattningarna om konstens kvalitet: estetiska kriterier, konstnärligt uttryck som kan förmedla äkta konstupplevelser. Detta system har sina många förespråkare och en långt bättre ekonomi än det institutionella/kontextuella. Som jag redan nämnt skall man inte sätta dem i någon absolut kontrast. Konstlivet är principiellt liberalt och vill gärna godta flera möjligheter, konstnärer är intressanta även om de är olika. Motsättningen är ändå ofrånkomlig.

Ur dessa system emanerar sedan ett otal andra av nationell och lokal karaktär.

Det man frågar sig är hur man skall formulera konstens sympatiska sidor, alltså något som inte enbart handlar om strategi och positionering. Vad kan konsten ställa upp med? Det kan låta sig sägas: Konsten som överskridande med egenskaper som provokation, innovation, förnyelse, överraskning passar väl in som positiva aspekter i vårt samhälle. Vidare: Den kritiska grundsynen att inte acceptera världen som den framstår, oppositionen mot den språkliga meningsbildningens begränsningar. Allt detta emanerar ur "det metafysiska överskottet", alltså det faktum att vi med vår fantasi kan producera mer föreställningar än vad vi egentligen behöver. Man kan i varje moment tänka sig att allting skulle kunna vara på ett helt annat sätt. Detta, "på ett helt annat sätt" taget på fullt allvar (alltså inte som lustifikation och dråplig uppmärksamhet), dvs. att låta det samspela med meningsbildningens mest avancerade positioner, för att åstadkomma något som både pekar ut språkgränser och gör dem problematiska, har ett sympatiskt värde. Det blir en följdsats att konsten inte ger några svar utan skapar möjligheter för frågor. När konsten ger svar deltar den i en mera generell diskurs. Möjligen kan man tycka att konsten skulle delta i den generella diskursen, skapa reell kunskap (alltså diskursiv) och att driva politiska eller sociala frågor. Nackdelen är att konsten därmed blir diskursiv (alltså lik traditionell forskning) respektive ideologisk vilket nog är mindre lyckat. Identiteten hamnar i omedelbar farozon.

Ovanstående är ett försök att peka på sådant som konsten etablerat genom sin verksamhet och som torde vara föga kontroversiella. En konsekvent tillämpning av dessa kvaliteter är inte vad man kan förvänta sig att möta i konstlivet. Praxis domineras inte av ideell verksamhet. De "sympatiska" egenskaperna finns dock där i mer eller mindre förfalskade former. Konsten handlar i stor utsträckning om karriär och framgång.



   Nästa sida





vilks.net / konstteori / bra konst: kvalitet i konsten 2001 / konstens sympatiska egenskaper