|
Kris i konstbegreppet
Under modernismen bibehålles konstens estetiska identitet och värde. Genom uppkomsten av mer eller mindre tillfälliga normer är det någorlunda möjligt att argumentera kring vad som är kvalitet. Och det hänger alltid samman med formen. Bildkonstens egenart framstår genom det sätt som konstnären behandlar formen och det gäller också när det refereras till något slags innehåll. Varken dadaisterna eller surrealisterna har någon riktig uppgörelse med konstbegreppet, däremot mycket kritik av dess korrupthet. I dessa rörelser framträder också en annan problematik som handlar om konstens specialiseringar i olika tekniker. Det har inte rått någon oenighet om konsternas enhet. Litteratur och bildkonst, tex., har handlat om samma konst. Essensen i konsten har genomgående framträtt som en abstraktion, ett tillstånd, en uttrycksvilja för ett översinnligt något. Det estetiska i konsten handlar om något särskilt estetiskt som inte helt låter sig återföras till objekt eller tecken. Under romantiken (och även längre fram) finns idén om alltkonstverket som skall förena alla konstarterna till ett gemensamt uttryck. Dadaister och surrealister blandar också olika konstarter visserligen inte för att skapa det ultimativa verket utan i första hand för att rena konsten genom uppror och revolt. Bakom både revolt och föreställningar om konstens enhet vilade till synes orubbligt konstens grundläggande värde, något ofattbart och genuint.
Under 1960-talet hamnar modernismen i kris. Popkonsten, minimalismen och konceptkonsten är de företeelser som för med sig svåra problem för upprätthållandet av konstens traditionella värden. Det kom att råda ett utbrett tvivel på konstens estetiska värde och på dess värde överhuvudtaget. Den konst som producerades av dessa riktningar stred mot en vedertagen grundordning. Popkonsten visade fram målningar och objekt som kunde vara charmerande eller ironiska men knappast estetiskt eller expressivt intressanta. Minimalismen förenklade framställningarna med en hänsyftning på en generell formvärld; uppställningar och repetitioner av det slag man kan finna i vilken omgivning som helst - och alltså utan (som hos exempelvis Malevitj) att göra anspråk på något andligt innehåll. Konceptkonsten företrädde uppfattningen att konst var en idé, likgiltigt vilken, som presenterades som konst. I detta sammanhang uppstod den institutionella konstteorin i vilken konsten inte äger någon yttre essens; det är institutionen som (enligt en konventionell och liberal tradition) uppfattar vissa företeelser som konst.
Man kan säga att denna period kom att avsluta diskussionen om "Vad-är-konst?" Svaret var enkelt: Konst kan vara allting.
Nästa sida 
|
