|
Konsten avdramatisering
Djupa andliga tillstånd förmedlade genom konsten, tidlös formmystik, de eviga mästerverken, det missförstådda geniet som offrar sig för konsten etc. - sådana synpunkter på konsten har förlorat det mesta av sin relevans. Samtidigt har synen på konsten fått en motsvarande tillnyktring. Konsten och konstnären har för den skulle inte mist sin position som egendomlig provokatör och underlig förnyare, men en del av den gammalmodiga statusen har onekligen försvunnit. Konsten har genom markering av sina rationella och nyttiga sidor som socialkritiskt instrument förlorat en del av sin mystik och outgrundlighet. Tendensen skall dock inte överdrivas.
Konsten kan inte finna någon landningsplats i sin strävan att finna en rimlig identitet. Ett socialkritiskt instrument - men på vilket sätt? Det handlar i allmänhet inte om att framhäva några politiska ideologier, inte om att vara journalist och inte heller om forskning. Eller möjligen allt detta med ett "kvasi-" framför. För att inte slukas av omgivande fält må konsten bibehålla en skillnad mot annat. Det är svårt att formulera, men lättare i praktiken. Det är nästan alltid påtagligt att ett konstprojekt inte är något annat än ett konstprojekt. Det kan kännas igen på det sätt det görs, att det tex. är ovanligt och märkligt. Väsentligare är dock att det äger rum inom konstvärldens ramar och att det där genomgår en behandling som är tydligt speciell.
Man kan nog säga att konsten tills vidare säkrar sin identitet genom att den får ett särskilt slags uppmärksamhet på hög nivå som involverar teoretiska analyser. Den blir helt enkelt tagen på allvar, även om en stor publik emellanåt kan vara oförstående och kritisk.
Om man vill tala om konstens avdramatisering (det-är-inget-märkvärdigt-med-konst) har man anledning att se på detta med reservationer. Konstens tradition som en statusfylld institution i samhället försvinner inte fastän en del av dess former anpassas till ett nytt tidsklimat. Det är också värt att hålla i minne att den radikala identitetsförändringen är något som pågår i en mindre, ehuru inflytelserik, del av konstvärlden. I den väldiga praktik av utställningar, konstnärer, publik, publikationer osv. existerar båda konstparadigmen samtidigt. Och de kan även tillåta sig att skapa blandformer. Konstlivet företräder den liberala mångfalden. Men även med denna möjlighet inräknad är problemet med oredan ofrånkomligt.
Nästa sida 
|
