|
Den estetiska egenarten: formen
Det överväldigande i konsten var inte lätt att uttrycka. Föreställning om detta överväldigande förde med sig en medvetenhet om det omöjliga att finna en korrespondens mellan det uppfattade och det objekt som producerades. I grunden påminner detta om det sublima, men medan det sublima, åtminstone på ett plan, kan återföras till en allmän förnimmelse av att något stort existerar, blev konstens stora något mera. Där förelåg det en möjlighet att skapa en förbindelse mellan det oåtkomligt andliga och världen.
I det tidiga 1800-talet satsades en hel del på det sublima. Men det är knappast fråga om det sublima i Kants eller andra filosofers tappning. Det är fråga om en sublimitet som överskrider sig själv och förs in i konstens sammanhang. En sublimitet som kan laddas med ett uttryck av den erfarenhet som konstnären för med sig. Sublimiteten förlorar sin betydelse som en egen företeelse och annekteras som "konstsublimitet". Man kan följa ambitionerna hos tex. Caspar David Friedrich och Turner. Här utvecklas det sublima som en framställning av något andligt genom konstnärskapet.
Det är först under 1800-talets senare del som de formella elementen i bildkonsten får en verklig betydelse som identitets- och kvalitetsbärare. Den logik som ligger bakom detta och som får sin första stora manifestation med impressionismen är att bildspråket inte tillräckligt kunnat visa någon egenart som korresponderar med den höga ambition som konsten vill hävda. Men nu kunde avbildningen "saboteras" med suddningar, fläckar och andra "ofullständigheter." Under modernismen kom behandlingen av formen att bli en huvudsak i konsten. Detta ledde bl. a. fram till den non-figurativa bilden som kunde presenteras i början av 1900-talet av Kandinsky samtidigt som denne publicerade en ingående förklaring av hur färger, former och kompositioner fungerade. Det fanns naturligt nog en hänvisning till hur musik verkar och utifrån denna kunde bildkonsten framstå som färgerna och formernas musik. Clive Bell hade år 1900 publicerat boken "Art" i vilken konst definieras som "significant form". Men den "signifikanta" formen är ingen lösning på de konstteoretiska problemen. Den låter sig inte bestämmas utan får sitt värde genom att betraktaren (om denne alltså äger den rätta känsligheten) uppfattar det. Det man kanske trodde sig ha uppnått, alltså att peka ut vad det var som var kärnan i bildkonsten, försvinner likafullt i det ogripbara. Den form som blev en huvudsak kunde inte vara dekorativ. Det dekorativa uppfyller inte kravet på tillräcklig andlighet. Det går inte heller att fastställa några riktiga principer för hur formen skall arrangeras även om det gjorts många försök. Konstnären är nyskapande och utövar i fullständig frihet denna oundgängliga möjlighet. I praktiken kommer därför konsten att handla om ett ständigt nyskapande där den estetiska djärvheten framstår som den främsta kvaliteten.
I vart fall har modernismen utvecklat en kvalitetsbedömning som bygger på formen och dess behandling. Det handlar om ett smakomdöme, alltså att avgöra genom uppskattning de estetiska kvaliteterna i ett konstverk. Även om det går att argumentera en del om komposition, färgsammansättningar, helheter, utbrytningar, dynamik, rytm osv. är själva omdömet en allmän skattning av att uppfatta graden av konstvärde.
Nästa sida 
|
