|
Förändring; paradigmskifte
Vad som ligger till grund för denna framställning är alltså att förändringen i konsten under de senaste decennierna har varit så omfattande att man kan tala om ett paradigmskifte. Vad som skisseras är hur förändringen äger rum under 1980- och 1990-tal. Och det är tal om en skissering eftersom det inte i det här sammanhanget har varit möjligt att ge en fullt uttömmande skildring. Huvudlinjen är, som det kommer att framgå, att den postmoderna teorin dyker upp som stöd för en ny syn på konsten. Det är dock inte fråga om något helt nytt då 60-talets konceptkonst var inne på liknande tankegångar. Vad som skiljer den postmoderna rörelsen från det konceptuella är bl. a genomslagskraften. Det postmoderna växte sig stark som en internationell rörelse och uppnådde efter hand att bli den styrande uppfattningen av konsten.
Postmodernismen under 80-talet kan sägas bli tillämpad på två sätt. Det ena består i att förstå den som en ganska ytlig idé om att modernismen har tagit slut och att allting blivit möjligt, att ingenting nytt kan frambringas. Detta för med sig det nya måleriet som approprierar äldre konst och som framför allt ger sig till känna i det nyexpressiva måleriet. En långt strängare och mera teoretiskt orienterad uppfattning företräds tidigt i USA av i första hand kretsen kring tidskriften October. Den kännetecknas av att vara konceptuell, att företrädesvis använda sig av fotografiet (samtidigt som man avvisar måleriet) och att ingående åberopa sig av postmodernismen teoretiker. Denna teoretiskt hängivna postmodernism får betydligt senare sitt genombrott i Europa. Jag har särskilt ansträngt mig att försöka fastlägga tidpunkterna för dessa händelser, liksom det postmodernas fortsättning i konsten som social kritik.
Nästa sida 
|
