|
Sublimiteten
Kants estetik blir än mer komplicerat av att han också för in det sublima som en beståndsdel i det estetiska. Medan det sköna har en förbindelse till förståndet och framträder som form är sublimiteten (som symbol för det goda) kopplad till förnuftet och utan form. Sublimiteten är det gränslösa som bara kan förstås som en abstrakt företeelse, det som är större än allt fattbart. Kant nöjer sig med att placera det sköna och sublimiteten i sitt estetiska system, andra kandidater, som det tragiska eller komiska, behandlas inte. I förlängningen blir detta en besvärande brist enär det sköna och det sublima inte är tillräckligt för t ex möta konstens behov av det expressiva.
Nästa sida 
|
