Konstteori
Bra konst: kvalitet i konsten 2001
- av Lars Vilks

Inledning
Kapitel 1
Kapitel 2
 
Kapitel 3
- Foto
- The ghost of quality
- Kriterier
- Kvaliteternas flyktighet
- Det ideella
- Det oväntade och dess förklaringar
- Konstens sympatiska egenskaper
- Ur en annan synvinkel
- Kvalitetsöversikt
- Kvalitet 2001
- Måleriet
- Kvalitetens hållbarhet och strategiska drag
line
 
Kvaliteternas flyktighet
Fastställandet av historiska kvaliteter i en konsthistorisk kanon följer en välkänd rutin. Den nya konsten dyker upp och kan i sin samtid nå de högsta höjder. Efter några år har de kvaliteter som konstvärlden uppskattat falnat till medelmåttighet eller glömska medan andra objekt ökat sin kvalitet och så småningom sällat sig till kanon. Man kan som exempel välja det tidiga 1980-talet då konsten dominerades av det nya måleriet. Julian Schnabel var då tillsammans med David Salle och Robert Longo de konstnärer som betraktades som slående manifestationer av ett postmodernt måleri. I Europa hade den tyska nyexpressionismen (Salome, Middendorff, Hödicke, Fetting, Kiefer osv) tagit fart tillsammans med de italienska målare som benämndes transavantgardet (Cucchi, Chia, Clemente). Merparten av denna rörelse har idag förlorat det mesta sin tidigare position som uttryck för bestående kvalitetskonst. Några av dem har behållit sin status, tex. har Kiefer visat sig hållbar, men de flesta har mer eller mindre försvunnit från den arena som räknas. Enär kontextkonsten/socialkritiken har intagit konstscenen har konsthistorien justerats till att peka på exempelvis Cindy Sherman och Sherrie Levine som de bästa exponenterna för den tidsperioden. Möjligheterna till mångfald i konsthistorieskrivningen finns naturligtvis kvar. Om man vill beskriva skedet enligt de vid tiden rådande uppfattningarna blir måleriet det ledande. Och man kan tänka sig nya justeringar genom nya händelseförlopp i konsten som återverkar på historieskrivningen. Vad som inte längre är möjligt, sedan essentialismen övergivits, är den enkla modellen att tiden sorterar konsten så att kvaliteten så småningom framträder som oeftergivlig kanon. Varje uppställning om kanon återgår på vad konstvärlden har kommit överens om, inte på någon extern referenspunkt. Detta skapar knappast någon särdeles rörlig konsthistoria emedan konstvärlden sluter tämligen fasta överenskommelser. Men då förändringen av konsten från essentiell till institutionell är paradigmatisk bör detta betyda att även den äldre konsthistorien inte går säker. Den konsthistoriska kanon har emellertid mirakulöst överlevt tills vidare.



   Nästa sida