Även om bildkonsten visar en mångfald av tekniker och kategorier. Och även om de ledande utställningarna inte ger särskilt mycket utrymme åt måleriet är måleriet den överlägset bästa säljaren. Men det är inte bara det, måleriet har åter tagits till heder, inte minst genom de många svarta konstnärer som har dykt upp på konstscenen. I det fallet behövs det inga särskilda förklaringar till varför deras verk är intressanta. Men för andra är det inte lika enkelt. Målningar kan vara tilldragande men det räcker inte. Diskursen måste ordnas och i den ingår att konstverken skall äga en aktualitet. Ett exempel kan vara Mircea Suciu som tillhör skaran av de rumänska målarna som har haft stora framgångar med ett klassiskt inspirerat måleri med teknisk briljans. Han har bland annat gett sig på att återanvända delar av de konsthistoriska mästerverken. Ett välkänt problem och var och en för göra så gott man kan. Suciu förklarar:
“My work is focused on humanity and its actions. The option for the images presented in this show are meant mainly to push the viewer to meditate upon history, the consequences of colonialism, to arrive at a feeling of compassion related to the depicted subject.” (artnet)
Som ni ser fick han med kolonialismen vilket tyder på att konstnären har insett samtidskonstens sedan åtskilliga år grundläggande ämnesval.
Svensk samhällskritisk konst på riktigt. Varför de som behöver polisskydd ställs mer eller mindre… tänk! – om Springare kunde måla.
https://bulletin.nu/springare-det-ar-polismyndigheten-dumskalle