3304: När man borrar i den kärna som nyss inte fanns

Måleriet visar sig igen. I en tid när konstvärlden börjar tröttna på dekoloniserande och andra välmenande projekt har måleriet blivit möjligt. Man kan ana detta genom Artipelags utställning av Rolf Hansson. Hansson blev ett namn i 1980-talets målerivåg. Vid den tidpunkten var måleriet en uppgörelse med modernismen. Konstnärerna målade inte på riktigt (alltså med djupsinnig smärta & hjärta” utan som ett språk som kunde utövas med ironi. Det handlade om neoexpressionismen där ”neo” betyder att det inte är på riktigt. Men för de flesta målare var det ändå på riktigt även om det gällde att hålla god min. Måleriet saknade essens och kärna och var en social konstruktion. Men andra tider kom och nu kan vi konstatera att kärnan har återvänt som man kan se hos recensenterna i DN och SvD.

Det moderna konstbegreppet gav först konsten en andlig essens och kärna för att sedan avskaffa den, men den har sålunda återvänt. Dylika svängar kan konstvärlden svänga sig med.

Rolf Hansson är under alla omständigheter en bra och intressant målare men inte någon överskridande. Han har hittat en eklektisk blandning som ger honom en stark signatur men som är helt okontroversiellt. Så när som på hans andliga och existentiella krav som framförs i text till utställningen. Kritikerna verkar dock vara villiga att svälja den smeten. Det finns fler otidsenliga inslag och kritikerna fyller i det avseendet dagens obligatoriska översikt. Det manliga geniet tycks vara på väg tillbaka och kvinnorna saknas. I och för sig är det svårt att göra mycket åt det eftersom Hanssons referensramar av nödvändighet återspeglar konsthistorien. Mångfaldskravet bortfaller eftersom det torde vara extremt svårt att få med i det här sammanhanget.

Lite trevande av varjehanda är allt man kan säga om en ny riktning i konsten.

Det här inlägget postades i Konstkritik, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

5 svar på 3304: När man borrar i den kärna som nyss inte fanns

  1. Jaha Johoansson skriver:

    Betyder inte ”neo” att man återanvänder stilistiska grepp som varit nyskapande, och därför inte kan göra anspråk på det igen? Finns ett annat sätt att tolka ”inte på riktigt”?

  2. bjarne skriver:

    Det där såg intressant ut! Kanske klämmer den i samband med att jag ska beskåda det andra (första) stora geniet som nu är på tapet. (Zorn). Jättetack för tipset!!
    Kajaka eller cykla dit… Nä. Jag har nog råd med parkeringsavgiften. Tar egen bil.

    Vet inte vad det är… Fel på mig? Fel generation. Men… Jag har på nåt sätt en känsla,
    en bild i huvet, som gör det svårt att tänka mig en kvinna arbeta så där maniskt och självupptaget kompromisslöst. Det som börjar närma sig att likna en nästan galenskap.

  3. SSAB skriver:

    Högervindar blåser enligt vindflöjeln men Lars står stadigt högt över alla
    vindkast.

    Grattis på födelsedagen!

  4. Lars Vilks skriver:

    Tack för uppvaktningen!

  5. Lars Vilks skriver:

    ”Inte på riktigt” är en markör att det finns en distans. Referenserna kan inte åstadkomma vad de en gång kunde utan blir en form av accepterat språk. Man kan alltså ha expressionism och även nyexpressionism (som innebär att man fortsätter att arbeta med detta uttryckssätt utan några distanserade förbehåll. Först när man kommer med neo rör man sig på ett annat plan. Om det nu är så vilket man inte kan vara säker på.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.