Om man skall bedöma situationen för den anpassade konsten menar jag att dess bästa tid är över. Kritiken kryper fram men en etablerad norm är uthållig eftersom den är rätt i tid och representerar något helt ofarligt som kan marknadsföras som radikalt.
Åsa Linderborg (Aftonbladet) skriver om problemen med att få med alla godhetspoänger i konstskapandet och Ivar Arpi drar åt samma håll.
Det är dock värt att komma ihåg att en markant norm är förutsättning för att överskrida den. Överskridandet skall inte heller vara för lätt. Men just nu finns det läge för oppositionen.
Eventuellt gäller gränsöverskridandets ideal endast så länge vänstern inte har makten. Liksom det ”alltid är rätt att göra uppror”, så länge det inte gäller uppror mot Mao. Då blev det gulag eller arkebusering. Vänsterfascismen lever och har hälsan.
Vänstern leker alltid ”demokratisk”, även sen infört sin diktatur och skaffat sig monopol på beslut och nyhetsförmedling. Åsa´s inlägg är bra, men begränsas av hon önskar sig sitt gamla tolkningsföreträde tillbaka.
Svårtolkat och kryptiskt är Lars’ inlägg.
Normer i tiden är tydligen godhetsnormer. Dessa godhetsnormer eller markanta normer bör överskridas av oppositionen. Och just nu är det läge.
Vilken konstnärlig opposition talar vi om? Varför är det läge just nu. Vad är det som hänt
just nu?
Ta tex Göteborgs konstmuseum och den nya sakligheten.