3298: Överallt: berättelser

I det tidigare presenterade Skiscopenumret (finns tillgängligt här) diskuteras konstnärlig kvalitet och kanon. Kristoffer Arvidsson citerar filosofen Anita Silvers som hävdar att ett konstverks inkludering i kanon inte beror på egenskaper i konstverket, utan om de kan göras till delar i en berättelse. Egenskaper i konstverket är svårt att komma åt eftersom de bygger på relationer till andra verk. Egenskaper kan t ex vara originalitet och relevans och de måste kombineras på rätt sätt för att komma ifråga. Men det är inte avgjort utan vidare. Det kan ta sin tid. Och kvalitet bygger konstant på att berättelser uppstår och utvecklas. I Skiascopes texter finns en relativisering om berättelserna – att det lika gärna kunde ha varit andra berättelser än de som har kommit att dominera. Varje berättelse har någon realitet i sig och en del är mer eller mindre ofrånkomliga. Berättelsen om hur svenska konstnärer åker till Paris och för med sig en ny konst hem är svår att ersätta.

En del berättelser utgår från händelser som gör vissa konstverk intressanta och höjer kvaliteten. Man brukar nämna Mona Lisa som blev riktigt berömd efter hatt ha blivit stulen i början av 1900-talet. Samma ära har vederfarits två av Munchs Skrietmålningar. Men det är klart att det finns skäl att tjuvarna har valt just dessa objekt. Finns det inga markanta historier eller påfallande sammanhang får man konstruera något som gör verket intressant. Och det pågår hela tiden och det finns anledning att vara kritisk.

Det är inte bara i konsten som det gäller att få ihop lämpliga historier. Vår statsminister gav ett gott exempel i sitt senaste tal som kommenterats (Fokus) av Johan Hakelius: Svetsaren som blev statsminister: ”Det finns en del som fortfarande ifrågasätter om en svetsare kan vara tillräckligt begåvad för att leda ett land. Det säger mer om dem än om svetsare.”

Jo, det är inte påhittat, statsministern har svetsat men det är klart att tanken är att förstärka bilden av ett arbetarparti som inte består av smarta yrkespolitiker som aldrig trampat på ett verkstadsgolv.

Berättelsen (som också kan benämnas ”narrativet”) har kommit att spela en allt större social och politisk roll. I religionen och estetiken har den varit helt nödvändig. Och vid varje tidpunkt går vissa berättelser bättre än andra.

Det här inlägget postades i konstteori, politik. Bokmärk permalänken.

4 svar på 3298: Överallt: berättelser

  1. GG skriver:

    Berättelsen (narrativet) är det medium vi alla rör oss i utan att normalt lägga märke till det som ett sådant. Tänk för ett ögonblick hur det vore att vakna varje morgon som ett oskrivet blad.

  2. Jor-El skriver:

    Stefan Löfvens bakgrund som svetsare passar utmärkt för det Socialdemokratiska Arbetarpartiets berättelse och självbild.
    Stället han en gång var svetsare på, BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik, passar finfint för andra krafter i samhället…

  3. SSAB skriver:

    Varför talar man om “berättelser” som en djup filosofisk tanke. I filosofihistorien
    dom senaste två tusen åren förekommer det inte.
    Muntliga berättelser har förekommit men ingen betraktade det som en särskild
    form av filosofi.
    Skrivna berättelser känner vi också till, romaner, tv-serier etc. betraktas väl
    normalt inte heller som filosofi.
    Berättelse tycks vara ett i första hand modernt samhällsvetenskapligt begrepp
    inspirerat av postmodernistiska filosofer.
    Det där med verkligheten är knepigt, var och en blir salig på sin egen tro, förlåt berättelse.

  4. SSAB skriver:

    Så fri är konsten

    https://kulturanalys.se/

    Äntligen kan man börja andas fritt igen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.