Artikeln från Artsy är något år gammal men den kan ändå uppmärksammas när man undrar över vad som just nu gäller i konsten. Här var det fråga om konsthantverk som kliver in i konsten. Sådana kliv brukar betraktas positivt. Gärna med anmärkningar om att det borde ha skett tidigare. Men man får komma ihåg att det är ytterst lite konsthantverk som anammas av konsten. Bäst så, kan man lugnt säga, varför måste konsthantverket bli konst? I och för sig kan man ofta klassificera konsthantverk som konst i egenskap av rena betraktningsobjekt. Dock med ”svagheten” att inte inkorporeras i en komplex diskurs. Men som kvalificerade konstprodukter är det svårare. Undantag är andra kulturer och tillräckligt gammat konsthantverk. Detta beror på konstvärldens generösa och slarviga sätt att hantera konstteori.
Konsthantverket är alltså möjligt att kunna fungera på högsta nivå i konstvärlden även om det inte inträffar så ofta. Det är emellertid bara ett av konstens expansionsbehov. Möjligen minns någon läsare 1980-talet då konstens slut deklarerades och samtidigt proklamerade man en återanvändning av konsthistoriens innehåll: Allt blir samtidigt möjligt att återuppliva från konsthistoriens skafferi. Inte nog med det. Teknikutvecklingen medförde att vilken teknik som helst är gångbar varför konsten från slutet av 1980-talet i stor skala översvämmades av foto, video, performance, installationer, relationell konst. Dessutom expanderade konsten från formalism och expressionism till att omfatta alla möjliga ämnen vilka efter hand kom att koncentreras till politik och formulerandet av konstens värdegrund (som är den politiskt korrekta). Marginella folkgrupper och icke-västerländska kulturer har blivit dominanta inslag. Eftersom allt detta redan är genomfört och ständigt repeteras är det ytterst svårt att fånga upp essensen i dagens elitkonst. Sedan biennalerna blivit suspenderade får vi inte längre någon aktuell uppdatering kring vad som pekas ut som konstvärldens mest avancerade ståndpunkt. Istället får vi plats för allting och även måleriet har kommit tillbaka. Inget är särskltl uppseendeväckande och sällan kontroversiellt. Kontroverser som uppstår handlar mest om representation eller om konstinstitutionerna har några styrelseledamöter eller sponsorer som kan kopplas till företag vars värdegrund kan kritiseras.
Allting är möjligt, vi har kommit till konstens slut sade man alltså redan i slutet av 1980-talet. Nyu tycks det vara läge att diskutera ett sådant tillstånd. Men konstens problem är inte avsaknaden eller knappheten utan den överväldigande expansionen i alla riktningar och en kvantifiering som överträffar allt som tidigare har förekommit.
Konstens vägar är för oss utanför kretsen outgrundeliga. Det ovan skrivna blir typ som en kommentar till den om lillenimis. Ett försvar för hobbyprojekt modellbygge? Många vuxna karlar gillar o bygga modellbåtar o l.
Fråga: Hur hade konsten blivit om den lilla hade kommit ut som skulptur först, och den stora sedan monterats upp på strandskyddsområdet där i Ladonien?
(Jag gillar verkligen den lilla! Läste med ökande spänning texten neråt sidan i förhoppningen om att längst ner hitta en prislapp!! Dessvärre då med en summa way över min limit).
Om den lilla skulle ha kommit först hade det varit en begränsning. Min modell för modeller och ritningar är att dessa bör göras i efterhand då de därigenom har större möjlighet att lika det befintliga resultatet.