”’Måste kulturen vara vänster?’ Kan ni se Bengt Ohlsson skaka sitt långa finger framför den kinesiske systemkritikern, konstnären Ai Weiwei…

Associationen är skrattretande. Ett gap skiljer kulturdebatten i våra två länder. Ai Weiwei sätter dagligen sitt liv på spel – sitt liv som enligt Konfucius läror och honom själv helt och hållet glider ihop med konsten – i striden för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Om detta sedan betraktas som vänster eller höger är bara löjligt i förhållande till den råa politiska maktkamp som pågår i Kina.”

Ett något besynnerligt uttalande, den skrattretande associationen är ju hennes egen. ”Löjligt” är kanske inte heller rätta ordet då det är värt att komma ihåg att Kina har varit ett förebildligt vänsterfäste visande vägen till det förlovade landet. Numera är Kina förvisat till en plats bland de betänkliga diktaturerna. Därmed är kulturarbetarna eniga vare sig de hör till vänster- eller högersidan. Vad som är intressant är inte detta självklara konstaterande utan Ingela Linds sätt att försvara sin vänsterposition genom att använda ett exempel där alla är eniga. Å andra sidan finns det ingen diskussion av betydelse om vänsterinriktning i bildkonsten. Åtminstone om vi ser på dem som har definitionsmakten. Frågan är där istället hur mycket vänster man skall vara. Och vad man tror man kan åstadkomma. De mest uttalade politiska ambitionerna i den riktningen har man i Europa. När Christian Viveros-Fauné i New York ställer prognoser för framtiden (Village Voice) verkar han tämligen nymornad inom området. Det kan bli lite politiskt framöver, tänker han sig och nämner de mest gångbara exemplen, Tania Bruguera. Ai Weiwei samt Voina (som eldade upp en polisbil). Brugueras projekt Immigrant Movement International innebär att hon skall leva som en immigrant under ett års tid. En överklassdam som har fått finansiering för att göra ett konstbesök i verkligheten. Hon har gjort betydligt bättre ifrån sig. Sedan ser Viveros-Fauré, vilket dock redan är ett faktum, att politisk konst kan importeras till New York om man inte kan få fram den på egen hand. Det är fallet med New Museums utställning The Ungovernable som öppnar om ett par veckor. Ur europeiskt perspektiv torde det politiska innehållet vara tämligen måttligt. Den något mera återhållsamma linjen i socialkritiken står Venedigbiennalen för. Nästa utgåva, 2013, kommer med stor sannolikhet att bli en estetiskt väl genomförd och balanserad historia. Det kan man förvänta sig av Massimiliano Gioni som har utsetts till curator.

Men för att återvända till Ai Weiwei. Nils Forsberg har recenserat (Expressen) hans utställning på Magasin 3 och har kommit fram till att ”han är inte någon riktigt bra konstnär.” Han tillägger samtidigt: ”Å andra sidan är kanske just det bästa receptet för att åstadkomma förändringar och ja, kanske rentav revolution.” Vad han förmodligen menar med det senare är att det professionella hos en konstnär inte är till stor glädje i ett rent politiskt arbete. Ai Weiwei är frispråkig genom sociala medier och har bokstavligen gett sig in i konkreta frågor. Forsberg menar att Yang Fudong (poetisk film) är bättre än Ai Weiwei och att Huang Yong Ping (var med på Venedigbiennalen 2009) åtminstone är lika bra. Artfacts vet alltid hur det ligger till och Forsberg har nästan rätt. Han kunde ha lagt till Zhang Huan (människor i vatten för att höja vattennivån): Yang Fudong 272, Zhang Huan 311, Ai Weiwei 386, Huang Yong Ping 507. En nog så intressant fråga är om det är meningsfullt att dela upp kvalitetsbedömningen som Forsberg gör. Ai Weiweis berömmelse vilar i stor utsträckning pp hans ”sociala skulpturer”, alltså hans verksamhet i det utvidgade relationella fältet. Att se det som en del av hans konstnärliga gärning är inget problem med dagens konstbegrepp. Och det har gjort att konstvärlden har fått sin omhuldade gunstling. Äntligen en konstnär som kan skapa en skillnad i det verkliga och inte bara i konstvärlden. Och hur konstvärldens och övriga världens diplomatiska stöd kan skapa avsevärd trygghet för Ai. I motsats till otaliga konstnärer som kastas i fängelse har Ai uppnått ett symboliskt kändisskap som är svårt för Kina att hantera.

Ai Weiwei: Dropping a Han Dynasti Urn, 1995

Igår var jag på Signal i Malmö för att lyssna på Jennie Fahlström, verksamhetsledare i Sveriges Allmänna Konstförening, som presenterade ett antal samtida konstnärer med utgångspunkt från Sophie Allgårdhs och Hasse Perssons bok Passioner och bestyr: Svensk konst under 2000-talet. Jag var nyfiken på hur urvalet hade gjorts. Nils Forsberg har recenserat boken och var inte särskilt förtjust. Men det visar sig att det inte är mycket till urval. Den utgår från en tidigare bok som gjorde i samband med att större delen av de presenterade konstnärerna ställdes ut på Borås konstmuseum. Bland de nytillkomna återfinner man Nathalie Djurberg och Klara Lidén. I övrigt är det måleriet som dominerar. Antagligen var det nödvändigt för att någon för av representation skulle kunna åberopas (samtliga konstnärer kan man se på bokomslaget HÄR). Jennie Fahlström berättade om några av konstnärerna. Både intressant och väl genomfört, hon uppehöll sig särskilt vid Andreas Eriksson då hon var medcurator vid hans deltagande i Venedigbiennalen. Men frågan är förstås hur sådana diskurser skall värderas. Bortsett från Djurberg och Lidén, som Fahlström inte berörde, är det inga konstnärer som verkligen gäller. Intet om den sociala kritikens motstånd mot senkapitalismen, dess aktivism eller neomarxism. Det är givetvis inte nödvändigt att vara med i den svängen men då spelas det på den något nedre planhalvan. Så är det bara.

Maria Linds ”abstraktion” var inte heller aktuell i detta sammanhang. Men Sinziana Ravini har recenserat Tensta konsthall i DN. Ravini, som är en av surfarna i spetsfunktionen gör denna sammanfattning:

”Under de senaste 15 åren har vi i takt med en allt mer populistiskt underhållande konst, som tar tre sekunder att se på och lika många sekunder att förstå, fått en nykonceptuell abstrakt konst som reflekterar över både tillståndet i världen och sin egen tillblivelse. Men denna abstrakta, lågmälda och i många fall hermetiska konst brukar snabbt stämplas som elitistisk.”

Här är en hel del att fundera på. Plötsligt har trenden ”abstraktion” fått en historia på 15 år. Man kan ju alltid dra upp enskilda spår (Doug Ashford/Group Material) men vid den tiden hade t ex den relationella estetiken knappt kommit upp ur startgroparna, de engelska Sensations artist höll på med sina sensationer och först med 2002 rullade det stora postkoloniala äventyret igång. Dessutom är det en egendomlig det-var-bättre-förr-tanke: Konsten skall å det senaste ha blivit ytlig. Man erinrar sig Documenta 1992 som har liknats vid ett tivolifält och som just fick kritik för sin alltför konsumentvänliga framtoning. Förklaringen kan vara att Ravini företer första tecknet på att hon smått börjar bli gammal. Då brukar man börja orera om samtidens förfall. ”Elitistisk” är också en fascinerande affär för avancerad samtidskonst. En sådan konst får inte vara elitistisk eftersom den skall vara inkluderande och antihierarkisk. Ravini reagerar med den avancerade konstvärldsmedlemmens instinkt och omedelbara emotion varvid logiken inte riktigt hänger med:

”Jag vill hävda att de som avfärdar denna konst är de verkliga elitisterna.”

Hon övergår sedan till att tala om hur hon själv upplever utställningen, först blir hon ödmjuk för att efter en stund ”skynda till förklaringen”. Så löser man alltså problemet med elitistiska utställningar. Men sådan dumdryghet kan åtminstone jag klara mig utan. Maria Linds utställning i Tensta är elitistisk. Det är fullkomligt idiotiskt (Ravini drar också den valsen) att tro att de därstädes boende med hjälp av den arabiska kulturens intresse för abstrakta mönster skulle fylkas i konsthallen. Avancerad samtidskonst med dess omutliga diskurskrav är inget den ovane kan klara i en handvändning. Någon gång kan det fungera men inte oproblematiskt. Hur går det nu för Carsten Höller sedan han igen har dragit entusiastisk storpublik genom sina rutschkanor (NYT) på New Museum i New York? I samma generation och lag har vi också Liam Gillick som verkligen kan fresta publikens tålamod. På Tensta konsthall deltar också Falke Pisano som är etter värre. Hon kan vara så svår att t o m recenserande kritiker får nog. Detta skall inte ses som en belastning som skall bortförklaras utan som en självklar tillgång. Samtidskonstens spetsfunktioner är svårtillgängliga och elitistiska.

Föredragshållare Jennie Fahlström på Signal i Malmö

” Perhaps, rather than thinking of social practice art as a strategy for unlikely survival against the forces of neoliberal enterprise culture and its strip-mining of creativity, we could inscribe this still-emerging narrative with a stubborn sense of materiality and a vibrant itness, that if nothing else would challenge unspoken hierarchies, and divisions of labor, because a critical, social practice should above all acknowledge the limits of the social within the social itself.”

Diskursen står som alltid i vägen för en omedelbar handlingsplan. Men den är också en tillgång eftersom konsten som lättviktig socialkritik inte är särskilt övertygande. De senaste dagarna har Berlinbiennalen genom den tjeckiske konstnären Martin Zet drabbats av en massiv kritikvåg. Hans konstprojekt för biennalen är samla in 60 000 eller så många som möjligt av Thilo Sarrazins beramade bok Deutschland schafft sich ab, 2010 (German does away with itself). Boken som är kritisk mot det mångkulturella Tyskland och som betraktas som främlingsfientlig har åstadkommit en upphetsad debatt. Nu vill Zet motarbeta främlingsfientligheten genom att på olika platser samla in exemplar som sedan skall förstöras. Detta har föranlett starka reaktioner från medierna i Tyskland och associationen till nazisternas bokbål har framförts. Zet har meddelat att han håller fast vid sitt projekt. Man får nog säga att konstprojektet inte tillhör de mest lyckade. Det går knackigt för Berlinbiennalens stora uppladdning för den aktivistiska konsten.

Martin Zets affisch för sitt konstprojekt

Maria Lind förordar inte några dramatiska aktioner från konstens sida. Hon ser snarare saken från ett curatoriellt perspektiv där den socialkritiska dimensionen skall finna sin form. En läsvärd intervju har kommit i Kunstkritikk. En intressant detalj i den komplexa definitionen av ”abstraktion” handlar om abstraktion som tillbakadragande. Lind vill se att vissa konstnärer ”drar sig tillbaka” och odlar en ”opacitet” istället för det som annars brukar sägas ”transparens”. Exempel på fördunklande konstnärer är enligt Lind några av de gamla relationella estetiker som Lind har arbetat med: Dominique Gonzalez-Foerster, Philippe Parreno och Pierre Huyghe. De sägs använda fördunklandet som ”kritisk strategi”. Hur som helst kan man utläsa på artfacts hur effektiv en sådan strategi kan vara för karriären.

OWS är en av samtidskonstens stora inspirationskällor och i fredags fick den en liten avledare i form av Occupy Museum, en grupp på ett 20-tal aktivister som genomförde en demonstration på MOMA i New York. Arrangemanget riktade sig mot konstens kapitalisering. Artnet.

Konstnären Jim Costanza protesterar

I Belgien öpppnar Manifest den 2 juni. Här placeras den socio-politiska programmet i en gammal kolgruva med temat The Deep of the Modern. Denna ”dialog mellan olika lager av konst och historia” sönderfaller i tre delar, Poetics of Reconstruction som inriktas (observera mitt ordval) ”on the aesthetic responses to the global “economic restructuring” of world-wide systems of production”. Vidare The Age of Coal, tio tematiska sektioner som kommer att handla om kol ur olika aspekter. Slutligen det fyndiga ”17 Tons” som är en sammanslagning av den välkända sången 16 Tons (Merle Davis 1946) och Marcel Duchamps kolsäcksinstallation Seventeen Miles (1942): “This exhibition will be a series of collaborations between individuals and institutions who, although coming from many different disciplines and social strata, continue to activate the collective memory and to preserve both the physical and conceptual heritage of coal-mining.”

Curatorn Cuauhtémoc Medina från Mexiko är väl mest omedelbart igenkännbar för att han curaterade Teresa Margolles rosade utställning på Venedigbiennalen 2009. Blod var det den gången, nu handlar det alltså om kol. Han besökte Iaspis i somras. Medcuratorer är Katerina Gregos (som var curator för den danska utställningen om yttrandefriheten 2011 i Venedig) och Dawn Ades konsthistoriker som bland annat curaterat en Francis Bacon-utställning.

Kol förefaller mig inte som den bästa förutsättningen för en vinnande utställning. Men mirakel har inträffat förr.

SD:s förslag om att visa rondellhundarna på en utställning i riksdagen har jag inte haft något större intresse för. Dels för att det är en omöjlig idé och dels för att konstutställningar är en sak för konstvärlden. Men onekligen har det blivit något av det. SvD har frågat partiernas gruppledare vad de menar i saken. Det korrekta svaret torde vara att en sådan handling skulle uppfattas som en olämplig provokation vilken drabbar en utsatt del av befolkningen. Men ingen av politikerna har valt ett sådant svar. Moderaterna har inte tagit ställning. Socialdemokraterna menar att lokalerna inte lämpar sig för utställningar. Centerpartiet är oroligt för de diplomatiska konsekvenserna i arabvärlden. Kristdemokraternas Mats Odell tycker inte att man skall provocera religioner. Han var också emot att man visade Ecco Homo (Ohlson Wallin) i riksdagen. Tydligen var lokalerna på den tiden bättre ägnade åt utställningar. Vänsterpartiet menar att det skapar klyftor i samhället. Alltmedan Miljöpartiet bestämmer sig för att tala om något annat; Gunvor G Ericson lyckas dra till med klyschan ”lyfta” som dubbelklyscha: ”Jag tycker att riksdagen ska lyfta det, i stället för att lyfta in andra utställningar.” Eller varför inte: Att lyfta ut en utställning som aldrig lyftes in.

Mycket bättre än så kan en socialkritisk utställning inte bli. Rondellhunden själv behöver inte ens lyfta på benet.

Här var det tredje våningen: Jerusalem.

Ett politiskt, men tämligen stillsamt, utspel på temat ”Livets glädje”. Men sponsorer vill inte ha något som kan störa deras kundrelationer. Museet har å sin sida tagit ställning för konsten och Sansour och verket skall visas. Censureringen gör dock inte konsten och konstnären någon otjänst. Indignationen och den positiva uppmärksamheten är helt och hållet en fördel. För inte kunde väl någon förvänta sig att de kapitalistiska marknadskrafterna står upp för konsten ens vid de sällsynta tillfällen då en kontrovers, som för några kan verka stötande, seglar upp? Lacoste har i varje fall placerat sig till höger i det politiska fältet. Ett sådant fält är under animerad debatt i den svenska pressen alltsedan Bertil Ohlsson för ett par dagar sedan skrev en artikel (DN) där han undrar om kultur alltid måste vara vänster. Sven Wollter har skrivit ett svar på den och man kan konstatera att han är betydligt bättre som skådespelare än debattör. Lite intressantare är Åsa Linderborgs upprörda bidrag (Aftonbladet) där hon lyckas samordna partiledare Göran Hägglund med Anders Breivik. Till detta högersällskap kan förmodligen också fogas Lacoste trots att de var beredda att offra en kund i just Breivik. Även Linda Skugge riskerar att hamna i detta sällskap sedan hon ”kommit ut till höger” vilket hon gläds åt i Expressen.

Alltför upplyftande är det inte att följa vänsters förtvivlade ansträngningar att återta sina gamla mandat. Inte är det mycket roligare i konsten där de politiska markeringarna förmodligen kommer till ett avgörande i år. Jag har tidigare nämnt att Berlinbiennalen och Manifesta med allra största sannolikhet kommer att annonseras med politiska kampord. Till dessa får man också lägga Paristriennalen som öppnar den 20 april under Okwui Enwezors ledning. Temat är ”Intense Proximity”/”etnografisk poesi” vilket skall behandla den globala situation som uppstått när allt har blivit nära och, naturligtvis, ger upphov till postkoloniala friktioner.

Hemmavid har Dan Jönsson (DN) klagat på att såväl Moderna Museet, Göteborgs konstmuseum, Kalmar konstmuseum har visat retrospektiva nostalgiutställningar som skymmer sikten framåt. Men viss nostalgi blir i hans perspektiv rätt sort och han jublar över (DN) Gerhard Nordströms utställning i Malmö konsthall där han får se Nordströms Vietnaminspirerade målningar från 1970-talet.

Intressant är det hur som helst: Kommer vänstervågen att få en dominant position? En ny vår för socialkritiken? Eller hävdar sig en mer måttfull linje som man kan förvänta sig på Whitneybiennalen i mars och på Documenta i juni?

”Kanske utställning behövt mer klegg och fler historiska verk för att verkligen tvinga fram nya tankar och känslor inför vad offer och martyrer kan vara, men när jag stiger ut på Götaplatsen känner jag mig ändå upprymd över att ha sett en hårt tematiserad grupp¬utställning.”

”Upprymd” är alltså ordet som kan beskrivas konstälskarens känslor inför hårt tematiserad samtidskonst. Ett verk i utställningen som han dock direkt fäller med sågklingan är Conrad Botes Communist & Socialist.

Jo, jag håller med, den bildjämförelsen haltar betänkligt. Hade han satt in profetens nuna, antingen flankerad av bin Laden eller Jesus hade det blivit lite mer av det ”klegg” som Svensk efterlyser. Men det är naturligtvis omöjligt. En sådan bild får inte visas på Göteborgs konsthall. En alternativ möjlighet, lika omöjlig fast av helt andra skäl, är Lars Norrmans Flickorna går i ringen som distribuerades av IKEA 1972. Kan man föreställa sig att IKEA kommer med en ny upplaga som 40-årsjubileum?

”Should art consciously participate in current debates and serve as a critical voice in society respectably to generate democratic processes within society?

Why don’t the politicians responsible work together with art and cultural professionals, and why are there not any advisory committees for this field?”

Den första frågan är naturligtvis retorisk. Den andra, ja hur kan det komma sig att politikerna inte rusar till den internationella samtidskonsten för att ledas på de rätta vägarna?”

I Berlin genom biennalen genomfördes den protestaktion av Marina Naprushkina vilken jag tidigare har skrivit om. Hon fick stöd av Pawel Althamer (325) en av de mest engagerade socialkritiska konstnärerna. Han hade med sig musiker. Det förefaller som om det hela stannade vid denna gemensamma performance. Helt andra attityder kommer från kollektivet Voina i Ryssland (de är medcuratorer på Berlinbiennalen). Förmodligen har de eldat upp en polisbil i Sankt Petersburg i protest mot den ryska politiken. Man kan följa dramat i en video. Detta har i vanlig ordning gett upphov till en diskussion huruvida det är ett konstverk eller aktivism. Läsare på den här bloggen torde enkelt kunna besvara frågan. Det är ett konstverk om Voina eller någon annan i konstvärlden ser det så. En betydligt intressantare fråga är om det är ett bra konstverk. Och det kan mycket väl vara ett sådant eftersom det sannolikt kommer att mottas med beundran och respekt i varje fall från den del av konstvärlden som för närvarande önskar att se konsten som politisk aktivism. Men det som är möjligt i Ryssland är betydligt svårare i konstvärldens kärnområden. Där är man mer benägen att diskutera och luta sig mot professorer i Political Science. T ex Jodi Dean som har uttalat att ”The role of theory is to provide weapons.” Sådant är ljuv musik för den radikalt socialkritiska delen av konstvärlden. Och kanske kan konstkritiken skriva om OWS – som konstkritik? Det funderar i alla fall Peter Amdam på i Kunstkritikk. Redaktören på denna tidskrift säger också: ”I løpet av neste seks månedene får vi både Berlinbiennalen og dOCUMENTA (13) og begge disse ser ut til å bli sentrale hendelser innen nettopp den typen politisk kritikk vi jobber med.”

Här hemma minns Mårten Arndtzén 2011. Och vad han erinrar sig med välbehag är Atenbiennalen som förlorade hela sin finansiering och därmed blev icke-kommersiell, Tahrirtorgets närvaro i Venedigbiennalen samt Ai Weiwei.

Med andra ord är det nog rätt långt till något paradigmskifte. Socialkritiken gör ännu ett försök att klättra upp på barrikaderna för att utropa neomarxismen. Trösterik är att det just nu går så dåligt för vänstern att t o m konstvärlden tycks kunna ses som ett alternativ. Åtminstone i sina egna ögon. För tyvärr är det nog så att ingen annan förstår dess politiska ambitioner.

Avslutningsvis kan jag erbjuda en av mig utförd performance. Denna kan ses i Expressens tv. Lägg märke till den intensivt närgående måleriteknik vilken jag utövar i mina ansträngningar att fånga ett Arildsmotiv från 1911. Målningen är garanterat fri från rondellhundar.

”Den institutionella konstteorin liknar då en återvändsgränd, och syftet med konstkritiken, som tillhör insidan, blir då bara att delta, bekräfta och befästa, i all oändlighet.”

I praktiken blir det mest av den varan eftersom man i regel är överens om de stora linjerna. Men vill man bryta konsensus går det också bra. Bryter tillräckligt många så skapas så småningom en ny konsensus. Så går det till i världen och även i konstvärlden. Men i bästa konsensusstil uttrycker hon sig: ”Men om man snarare ser konstbegreppet som öppet, och konstkritikerns roll som förmedlande, men även ifrågasättande av rådande normer och maktstrukturer i konstvärlden, finns det en öppning.” Antaya förmår inte att se sin formulering som en återkommande klyscha i den internationella konstvärldens socialkritik.

Antaya skriver vidare att artfacts ”är ett trubbigt verktyg som bara bekräftar det vi vet.” Jag vet inte vilket vi Antaya syftar på men om hon känner till alla de 303 775 konstnärerna och deras positioner, som redovisas på artfacts, så är det mer än beundransvärt. Vad jag tycker är mest intressant är att hon inte vill se den konsensus som så uppenbart råder i konstvärlden:

”Damien Hirst med sin haj och diamantskalle lyfts ju ofta fram som ansiktet på den gräddiga konstmarknaden, men fnyses åt av kritiker. Konstvärlden är inte fullkomligt likriktad.”

Jag har aldrig skrivit att konsensus råder i konstvärlden som helhet. Det som jag har varit mest intresserad av är att bestämma graden av konsensus i den internationella samtidskonstens spetsfunktion, alltså det som ”gäller”, den symboliska makten i konsten. Hon borde känna till att Hirst inte har mycket att hämta i kampen mot nyliberalister och andra socio-politiska problematiseringar. Hirst, liksom t ex Jeff Koons, tillhör den äldre generationen som endast undantagsvis kan intressera relevanta biennaler och andra liknande utställningar. I min bok har jag ställt samman en rad texter från just sådana utställningar och sammanhang och det torde vara svårt att förneka konsensus. Konstnärer i denna kategori är t ex Sanja Ivekovic, Yael Bartana, Paul Chan, Claire Fontaine, Pawel Althamer, Mai-Thu Perret. Även här kan man se nyanser som jag noggrant har redovisat. Men det ändrar inte mycket. Den rådande frågan är alltfort densamma som när jag skrev boken: Hur mycket skall det dra åt det manifest socialkritiska och hur mycket åt estetisering? Nils Forsberg uttalar sig (Expressen) i denna sak: ”Den socialkritiska konsten står stark men börjar visa tecken på utmattning. Vem är mottagare för alla dessa undersökningar, ofta presenterade i arkivform? Förutom konstvärldens aktörer som redan omfattar de åsikter som kommer till uttryck där?”

Som jag ser det har socialkritiken genom neomarxismen och konsten som politisk aktion åter vunnit en del terräng och med all säkerhet kan det finnas anledning att under 2012 jämföra å ena sidan Berlinbiennalen/Manifesta i Gent och å den andra Documenta i Kassel. Det är troligt att de två förstnämnda kommer att vara uttalat socialkritiska med Documenta kan förväntas vara något mera modererat. Men jag tror inte att det kommer att rucka på den generella samstämmigheten.

”I utställningen lyfts tre tendenser som är framträdande i dagens konst fram: formell abstraktion, ekonomisk abstraktion och “tillbakadragande” (ab strahere är latin för att dra sig tillbaka). Den formella abstraktionen innefattar måleri, skulptur och installationer som bygger på abstrakta formspråk, främst geometrisk abstraktion som ofta pekar tillbaka till det klassiska avantgardets utveckling av ett för tiden helt nytt visuellt uttryck. Den ekonomiska abstraktionen berör konst och ekonomi och tar bl a upp pengars genuint abstrakta värde. “Tillbakadragandet” refererar till den våg av konstnärsinitiativ som under de senaste 15 åren valt att ställa sig vid sidan av det vi kan kalla “mainstream”, med syfte att skapa en högre grad av självbestämmande för konstnärerna.”

I detta komplexa socialkritiska projekt är användningen av begreppet ”mainstream” det som intresserar mig mest. Det förefaller rimligt att anta att Maria Lind, som sannolikt är textskribenten, menar ”mainstream” inom den internationella samtidskonsten. Detta ”mainstream” torde då vara något man kan t ex bestämma genom relevanta biennaler, socialkritiska och världsomspännande. Ser man på konstnärerna som deltar i utställningen finner man just sådana. Går det att undvika att betrakta nedanstående artister som något annat än mainstream?

Doug Ashford, Claire Barclay, José León Cerrillo, Yto Barrada, Matias Faldbakken, Priscila Fernandes, Zachary Formwalt, Liam Gillick/Anton Vidokle, Goldin+Senneby, Wade Guyton, Iman Issa, Gunilla Klingberg, Dorit Margreiter, Åsa Norberg/Jennie Sundén, Mai-Thu Perret, Falke Pisano, Walid Raad, Emily Roysdon, Tommy Stöckel, Mika Tajima, Haegue Yang

Hela gänget är med i biennalkarusellen och hur ställer man sig bredvid denna? Biennalerna och andra liknande utställningar vill mer än gärna ha konstnärer som skapar alternativa möjligheter. Och vad är det för självbestämmande som konstnärerna skall bestämma? Den politiska agendan är fix och färdig. Det är också svårt att se att man ser curatorn som det svåra hindret eftersom denne också är med på samma noter.

Doug Ashford: Common Thinking, 2008

Abstraktionen är nu tänkt att läsas i ett marxistiskt perspektiv:

”The concept of abstraction has also—within a Marxist framework—been applied to all relations within a capitalist system. As of late, this has been extended to the logic and distortion of scale engendered by the post-Fordist/late capitalist economy. Working conditions, and conditions of production, are other pertinent points of reference here. All this is happening within a culture and an economy in which we literally ”live under abstraction,” although the economic recession has more recently called such abstraction into relief. Or as the art critic and theoretician Sven Lütticken recently put it ”We are the natives of abstraction.” In that case we have to acknowledge abstraction as omnipresent, not unlike the ideal of transparency in liberal democracies. What is the potential of abstraction in such a contested territory?”