2593: Konventioner i den stelnande fasen

Konstens givna uppgift är att bryta med konventioner när de börjar bli alltför tungsinta och repeterade. Modellen är mycket enkel men det blir alltid en våg av indignation. Denna enkla modell kan illustreras av den idag så omtalade studentbanderollen (Expressen). Något större djupsinne torde inte ligga bakom den men onekligen visar den hur man på ingen tid blir förstasidesstoff och får hela etablissemanget att gå i taket. Muntrationen kommer inte minst genom det frenetiska gravallvaret som ekar genom de kränktas led.

I konstvärlden lider man inte bara av svårmod utan även av högmod. Det är snart dags för Berlinbiennalen. Den är, som man kan förvänta sig, till kokpunkten laddad med postkolonialism och dekolonisering. Självfallet bygger den på identitetspolitik och i det här fallet har det gått så långt att curatorteamet inte vill befatta sig med konstkritikerna (Kunstkritikk). Man tål ingen som helst kritik utan svarar med självsäkert högmod. Frågan är vart man vill nå med en sådan attityd. Kanske det är att glädja sig själv och veta att ”vi gör rätt”. Givetvis når man det man alltid når med sådana företag, de stannar i konstvärlden och den här gången tycks det räcka med curatorteamet.

Repetitionen av de givna politiska målen ekar som en seriell minimalistisk superskulptur (men utan den minsta distans) genom konstvärlden. Konstmuseet Kiasma, vilka riktlinjer kan det tänkas att man lägger upp där? Ja, det var en lätt fråga: ”Vi vill vara med om att bygga ett pluralistiskt samhälle”. (Kunstkritikk)

Publicerat i Biennaler, om utställningar m m, politik | Lämna en kommentar

2592: När relativiseringen kärvar.

Patrik Lundberg är orolig över dagens debattklimat (Aftonbladet). ”Livsfarligt”, tycker han. Man kan också säga att debatten har blivit mer jämlik och kulturrelativiserad. Sedan dörrarna öppnades i åsiktskorridoren går det att inte längre att styra lavinen. ”Alle gegen alle” som det heter i visan.

Man får dock säga att kulturrelativiseringen har sett sina bästa dagar (förutom i den våldsamma debatten). Helt klart har det blivit reaktioner på att Malmö kommuns samarbetspartner yppar att det naturligtvis är dödsstraff om man lämnar islam (SDS). Kulturrespekten är tydligen inte vad den en gång var.

Publicerat i politik | 2 kommentarer

2591: En gammal målning

Då och då dyker det upp några av mina gamla målningar. Just nu den här på auctionet.

Den är från 1973 och här kan man se den från en tidningsartikel med konstnären som han tedde sig vid den tiden.

Publicerat i Projekt | 7 kommentarer

2590: Alla dessa nya ord

För några dagar sedan träffade jag Ann Heberlein. Detta stillsamma väsen, som mången ser som kontrovrsiellt, hade vänligheten att skänka mig ett exemplar av sin senaste utgivning, Den banala godheten. Jag har ännu inte hunnit att läsa ut den men det slog mig att jag inte riktigt har uppmärksammat begreppet “Storbråk” som Heberlein diskuterar. Storbråk är inte en direkt beskrivning av ett större bråk. Det som särskilt präglar rubriceringen “storbråk” är knapphändigheten på information, vem som idkar storbråket och varför. Det är liksom något som inte kan sägas annat än i alternativa medier. Idag var det t ex storbråk i Malmö (Aftonbladet).

Publicerat i politik | 42 kommentarer

2589: Den besvärliga hunden

Ahmadiyya Muslimska Samfundet har startat en pr-kampanj för islam (samnytt). Särskilt proffsiga är de inte och det lär inte bli någon stor framgång. Det behövs inte mycket förrän de kryper fram vad man är ute efter. I intervjun i länken ställs frågan om rondellhunden. Den blir lite för mycket men bortsett från det stödjer imamen yttrandefriheten. Inte precis något taktiskt svar men dock uppriktigt. Man vill väl men på sina egna villkor. Mera taktiskt korrekta svar är att gasta om islamofobi eller att jämföra rondellhunden med 1930-talets antisemitiska teckningar. Men även det svävar i trötthetens tecken.

Samfundet har sina trosläror och den fantasifulla skrönan om Jesus tar man naturligtvis på största allvar.

Det finns anledning att vara skeptisk mot de svenska moskéernas verksamhet. Finansieringen av de flesta av dessa kommer från Mellanöstern och ställer sannolikt en del villkor (ETC).

Publicerat i politik | 12 kommentarer

2588: Formulera sina värden modernt

Peter Kadhammar har en bra sak i dagens Aftonbladet. Kyrkans andliga överansträngning i att formulera en modern värdegrund. Kyrkan i tiden, alltid på plats utefter de värderingar som anbefalles medborgaren. Äntligen har pastor Jansson gått från satir till verklighet.

Men det gäller naturligtvis inte bara kyrkan. Plottrar man med värdegrundsformuleringar kan det bara sluta med plattitydproduktion.

Publicerat i politik | 1 kommentar

2587: Möjligen möjligt

Om blott någon får för sig att något kan vara likt är det tillräckligt för att framkalla stor förskräckelse. Konstnären Mari Rantanens utsmyckningsförslag till badhuset i Kungsbacka fick någon att se hakkors. Det är inte lätt men vill man så kan man (SvT). Konstnären stod inte på sig utan föll för den generella ängsligheten (SvT).

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer

2586: Bilder

Här är en bild av det nyrenoverade Servicetorn för livslögn i Engelsberg:

Och här är en bild från konstduellen precis då målningarna avtäckts. Tyvärr fick jag aldrig se min duellant Duda Bebecks bidrag eftersom clownen Max snillade bort den. Konsten är långsam och duellen lär fortgå under många år. Tänk bara på Zorn versus Sargent, duellen dem emellan har pågått i över hundra år och det blir väl anledning att värdera saken när Sargent viss på Nationalmuseum i höst.

Publicerat i Projekt | 36 kommentarer

2585: Duellen

Det hemliga projektet i Stockholm är avklarat. Det rörde sig om en duell i porträttmåleri. Jag utmanades för en tid sedan av Duda Bebeck och denna afton avtäcktes de porträtt vi gjort av Oda. Hon ingår tillsammans med Duda i gruppen Atlas tårar. Duellen ägde rum på restaurang Hilma. Eller rättare sagt inleddes där eftersom dylika dueller knappast kan avslutas. Tillställningen var inte på något sätt stillsam ty den skedde i det hektiska nöjets tecken. Men det var möjligt att samla den talrika publikens intresse när duellen utspelades genom avtäckning av två stafflier. Bilder från denna händelse kommer.

Publicerat i Projekt | Lämna en kommentar

2584: Lars Lerin på Liljevalchs

En stor begivenhet i Stockholm är naturligtvis Lars Lerin på Liljevalchs. Lerin är en svensk samtida konstnär men tillhör inte den internationella samtidskonsten. Därför blir det Liljevalchs och inte Moderna. Det som skiljer Lerin från den mer upphöjda samtidskonsten är diskursen. Han har inget intresse av att hänvisa till i samtidskonsten lämpliga litteraturreferenser och i introduktionen till utställningen görs inte heller några sådana försök. Lerin är ett svenskt fenomen, en del av den svenska konsthistorien. Han är dessutom populär och har en verkligt stor och bred publik. Även bland mer kräsna kritiker omfattas han med sympati. Se t ex Nils Forsberg i Expressen. Han är en rasande skicklig akvarellist med stora format. Man kommer inte ifrån att han ofta landar i samtidsproblematiken som t ex när han skildrar miljonprogrammet eller målningar från sönderbombade städer i Syrien. Ett gåtfullt och svårplacerat inslag i konsten. Om man så skulle önska är det inte särskilt svårt att skriva in Lerin i en mer anpassad samtidskonstdiskurs. Allt som behövs är en kreativ teoretiker eller curator. Men det är knappast önskvärt. Lerin gör sig bäst som Lerin.

Hans akvarellteknik är närmast magisk, hur kaotiskt det än verkar med hans nedslag, gärna med tunga färger och kompositionsblock, får han alltid ordning på sina bilder. Utställningen är indelad i motivkretsar där han bland annat visar upp ett rum med båtar och homoerotik närmast i Fassbinderformat. Han också låtit sig inspireras av Hitchcocks film ”Fönstret åt gården” i en stor och lekfull målning.

Frågan som infinner sig är vad konsten skall tjäna för syfte. Att stämma till eftertanke och till visuella upplevelser är en ofrånkomlig knutpunkt. Snarare än att envist vända sig till lättvunna politiska poänger. Så kan man säga att Lerin inte är provocerar någon. Det överskridande som man möjligen kan tala om är begränsat till att framhäva bildens och teknikens kraft. Men det räcker ett stycke.

Publicerat i om utställningar m m | 5 kommentarer