2383: Mera batalj om yttrandefrihet

Nya Tiders inmarsch på bokmässan har onekligen öppnat för ytterligare ståndpunkter om yttrandefriheten. Åsa Linderborg har kommit med en kraftfull salva i ämnet (Aftonbladet). Det är bara att hålla med. Motståndarna till Nya Tiders deltagande för en rätt underlig diskussion som inte gäller innehållet i tidningen. Det handlar istället om att tidningen och dess skribenter kan ha en agenda som man inte visar upp men som kan misstänkas. Just detta får man se upp med. Om man skulle bedöma rätten att utöva sin yttrandefrihet utifrån begränsningen att man kan ha åsikter som är opassande blir konsekvensen en omfattande censur. Vem skall då få vara med, vilka möjliga åsikter skall betraktas som djupt olämpliga. Slutpunkten skulle bli att allt kränkande material (som står i strid med det som anses lämpligt) skall bort. Under alla omständigheter är det en intressant utveckling och jag ser fram emot hur det skall sluta.

Publicerat i yttrandefrihet | 29 kommentarer

2382: Nekad Lundberg

Akademiska tjänstetillsättningar liksom uppgraderingar hamnar då och då i blåsväder. Under någon veckas tid har fallet Johan Lundberg gått runt i medierna. Lundberg som undervisar i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet har sökt om befordran till professor. Sådant är vanligt men i Lundbergs fall blir det verkligen ett fall. Lundberg är politiskt kontroversiell och har rört sig i åsiktskorridoren på ett sätt som inte har behagat alla. Och man kan förvänta sig att entusiasmen bland litteraturvetarna inte överväldigande. Nå, Lundberg har fått avslag efter att de sakkunniga förordat honom. Frågan är naturligtvis om det är ett politiskt beslut eller ej. Vad jag har läst har merparten av kommentatorerna uppfattningen att det är ett politiskt besluit. Lundberg har olämpliga åsikter. Det går naturligtvis inte att bevisa men det hela ser mycket skumt ut.

Se t ex diskussionen mellan Ivar Arpi och Jonas Ebbesson (SvD).

Publicerat i politik | 3 kommentarer

2381: 10-årsjubileum

Det råkar vara så att rondellhunden snart kan fira sitt 10-årsjubileum. I P1 (i slutet av programmet) tar sig Mårten Arndtzén an den svåra uppgiften att pröva en recension. Några saker kan kommenteras. När den lämnades till utställningen i Tällerud 2007 kan man inte utan vidare säga, som Arndtzén menar, att den blev refuserad. Teckningarna var upphängda när arrangörerna gjordes uppmärksamma på den fara som verket kunde föra med sig. Då bestämde man sig för att plocka ner dem. Om man skall säga refusera eller censurera är kanske en smaksak. Arndtzén säger vidare att den aldrig har blivit utställd. Själva teckningen har visat vid två tillfällen. Rondellhunden har visats på konsthallen i Lucerne 2008, på Galleri Granen i Sundsvall 2009 samt på det nu nedlagda Galleri Rönnquist & Rönnquist 2014. Men i samtliga fall var det inte fråga om en presentation av verkets centrala del, alltså processverket. Den utställningen väntar fortfarande på att förverkligas. Och det kommer säkert så småningom. Att konstverk kan skapa oreda och upprördhet är inte alldeles ovanligt men det brukar lugna ner sig med tiden. Rondellhunden har visat sig livskraftig och en av svårigheterna med att göra en utställning är att det hittills inte har funnits något lämpligt ”stopp”. Den har fortlöpande skapat det ena sceneriet efter det andra och likaledes många upprörda kommentarer. Man kan också beskriva som att fiktionen (ett konstverk är alltid en fiktion) har haft svårigheter att ta sig förbi den verklighet som ständigt har visat sig i verket.

Publicerat i Projekt | 8 kommentarer

2380: Terrordåd i ständiga repriser

Terrordådet i Manchester ger igen och med allt större eftertryck utrymme åt hjälplösheten. Världens ledare skall återigen formulera sig och på ett övertygande sätt ta avstånd. Det är inte lätt eftersom dåden återkommer så ofta att det blir allt svårare att komma med någon variation. Statsministern officiella text blev: ”Det är ett brutalt och vettlöst dåd som skär i hjärtat hos varje empatisk människa. Vi sörjer de döda, vi tänker på familjerna vars älskade inte kom hem, och på de vars liv är förändrade för alltid. Sverige delar det brittiska folkets chock och vrede”,

Learskribenten på SvD Ivar Arpi var inte nöjd med Löfvens formulering (FB): ”Nej, Stefan Löfven, det är inte något ’vettlöst’ våld som drabbat Manchester. Det är ju en och samma ideologi som ligger bakom de flesta av de återkommande terrordåden i Europa.”

Arpi har naturligtvis en lite poäng med det här. I åsiktskorridoren finns det ömma punkter. Allmänheten antas besitta en lägre grad av insikt och om ideologin markerades skulle den kunna bli alltför negativt inkluderande. Sedan kan fråga sig om ens ett så rättframt utspel skulle betyda något. Det är bara att bekänna att inför terroristerna är samhället hjälplöst. Med den allra enklaste formen för våldsdåd, ”smash and grav” dyker det plötsligt upp någon. Tämligen ofta har de någon förhistoria som innehåller myndigheternas misstankar men sådana finns det alltför gott om.

Publicerat i politik | 22 kommentarer

2379: Ett kaotiskt förslag

Generalsekreteraren för Sveriges Advokatsamfund, Anne Ramberg, skriver i samfundets tidskrift om vad hon anser vara nödvändiga begränsningar av yttrandefriheten. Ramberg gjorde sig allmänt känd genom att kalla moderatpolitikern Hanif Bali för ”brun råtta”. Hennes argumentation bygger vidare på detta tema som ganska självklart handlar om den intensiva debatten kring Nya Tiders medverkan på bokmässan i höst.

Nyanser är inte Rambergs starka sida. Hon inleder med att åkalla 30-talet och därifrån finna överväldigande likheter. När hon har dragit färdigt i dessa tåtar kommer budskapet:

”Det brukar anföras att antisemitiska och rasistiska förespråkare, i likhet med alla andra, har rätt att nyttja sin yttrandefrihet. Yttrandefriheten är som alla vet grundlagsfäst. Den syftar ytterst till att skydda det öppna demokratiska samhället och de rättigheter detta erbjuder sina medborgare. Yttrandefriheten är dock inte total. Den har sina lagstadgade begränsningar. Yttrandefriheten har däremot kommit att missbrukas för ändamål som inte alls ligger i linje med de demokratiska värderingar som ligger till grund för regeringsformen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Yttrandefriheten, som tillkommer alla, är inte en ursäkt för det civila samhället att inte ta avstånd och sakligt argumentera för varför antisemitism och rasism inte är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Tvärtom, yttrandefriheten kan ses inte bara som en rättighet, utan likväl som en skyldighet att utnyttjas till försvar för de demokratiska rättigheterna. Ett sätt att markera är att inte låta rasister och nazister delta på Bokmässan eller i det officiella programmet i Almedalen. Privata arrangörer måste i sådana sammanhang få tillåtas handla efter sitt goda omdöme med påföljd att dessa figurer kastas ut. De bör inte tillåtas att ideologiskt profitera på det anständiga samhällets eftergivenhet och, stundom, brist på handlingskraft.”

Problemet är hur och vem som skall bestämma vilka som är nazister och rasister. I Rambergs värld är dessa begrepp använda med största frikostighet. Skall man bygga en yttrandefrihet på sådana grunder kan man slå fast att det största hotet mot yttrandefriheten är Rambergs fantasier.

Publicerat i yttrandefrihet | 56 kommentarer

2378: Den samtida sedligheten i konsten

Titlarnas tillstånd blev problem för Makode Linde såväl i Stockholm som i Malmö. I Stockholm blev ”Negerkungens återkomst” för mycket och i Malmö klarade inte galleristerna ”Galleri Neger”. Sedan Momodou Jallow skridit till verket med kränkta medarbetare tog galleristerna fram tvättsvampen (Expressen). ”Galleri Neger” finns dock kvar på hemsidan. Förr brukade konstens stöta på ”sedligheten”. Det verkar inte ha ändrat sig.

Det tycks ju vara så att de unga och oprövade står för merparten av den svenska konstens överskridande. Konstfacks elevutställning fick ett praktfullt inlägg genom Joen Bager vars installation innehåller ett hakkors. Hela saken refereras utförligt i Studio Ett. Rektorn Maria Lantz vill framstå som välvillige liberale som inte på något sätt har kört ner Joen Bagers bidrag i en sluten källarlokal. Trots många retoriska piruetter har han uppenbarligen gjort det.

Mönstret är väl igenkännbart. Någon kan tänkas missförstå verket och en konstnär bör tänka på alla möjliga missförstånd och anpassa sin konst så att sådant kan undvikas. Problemet är inte kvantitativt stort, den helt överväldigande delen av konsten följer samhällets rekommenderade värdegrundsnormer.

Publicerat i om utställningar m m | 19 kommentarer

2377: Makode Linde i Malmö

Idag besökte jag Galleri Leger och Makode Lindes utställning. Hans sätt att hantera en av dessa ”svåra frågor” är med den inflatoriska karnevalen som tröst. Men intet biter på de omutliga förbunden för afrosvenskarna. Som man kan läsa var t ex Zakarias Zouhir djupt upprörd. Det tämligen nya uttrycket ”Häst mot folkgrupp” kan vara på sin plats.

I utställningen finns det fler bottnar än de flesta kan se. De polisanmälande ser bara en sak som de vill se. Konsten levererar den möjligheten.


Afromantic

Publicerat i om utställningar m m | 9 kommentarer

2376: Nordiskt på biennalen

Konkurrensen om uppmärksamheten är naturligtvis enorm på biennalen. Lågmälda utställningar har i regel svårt att hävda sig. Den nordiska paviljongen (”Mirrored”) kunde visserligen ståta med en omfångsrik pjäs, Siri Aurdals modulskulptur Onda Volante, men det handlar också om kontext. Curatorn, Mats Stjernstedt, säger:

”The artists in Mirrored present a mapping of connection that override the national och regional boundaries, and instead track a more ulti-faceted view of how artistic practice may connect.”

Som sig bör gäller det att ta avstånd från allt som kan verka nationellt. Denna strävan om en allmän konstnärlig konsensus där alla varierar sina uttryck utifrån samtidskonstens normer är ändå inte helt giltig. Vissa länder, särskilt de nordiska, bör ta avstånd från sitt nationella arv medan en lång rad mera exotiska länder inte behöver göra det. Det paradoxala är att de konstnärer som Stjernstedt har valt knappast kommer att få något internationellt genomslag. Däremot kan de få lite nationell uppbackning. Ta norskan Siri Aurdals stora skulptur. Stjernstedt menar att hennes skulpturer ”challenge the sculpture medium and establish new premises for it.” Även om man väljer att se detta uttalande ur ett historiskt perspektiv, dvs. i slutet av 1960-talet, är det inte alltför upphetsande med tanke på vad som försiggick i konstvärlden vid den tiden. Däremot var det en utmaning för det särdeles konservativa norska konstklimatet där man hade stora svårigheter att styra in på modernismen. Aurdal har helt orättvist blivit åsidosatt i norsk konsthistorieskrivning och hennes återkomst, som har kommit under de senaste åren, får ytterligare en markering. Så kan man också säga om Charlotte Johannesson som hittills har haft en perifer roll i svensk konsthistoria. Nina Canell, vår stigande stjärna i internationellt vatten har dock fått en mycket tillbakadragen roll och hennes små kablar som ligger på golvet är lätta att glömma bort. För att överskrida de nordiska gränserna har Stjernstedt också tagit med Jumana Manna (838). Manna är amerikan med palestinsk bakgrund men hon har studerat i Norge och ägnat sig åt kritik av den norska världsskulden. Hon bidrar bland annat med ett Breivikinspirerat projekt, diskret antydda pelare av den sprängda regeringsbyggnaden.

Man får nog hitta på något häftigare om man skall hävda sig i samtidskonstens yra. Kanske dags att köra något nationellt som ”Pippi Långstrump möter Ingmar Bergmans Tystnaden”?


Siri Aurdal: Onda Volante, 2017

Publicerat i Biennaler | 1 kommentar

2375: Venedigbiennalen, katastrof eller cykelpedal?

En ganska rolig sak i Venedigbiennalen försiggår i paviljongen för Bosnien-Hercegovina. Bland annat är ett antal svenskar inbjudna däribland Sinziana Ravini och Fredrik Svensk på initiativ av konstnärerna Radenko Milak och Roman Uranjek. (SvT)
Temat, förutom att traditionellt vara antinationellt, ställer frågan vad det innebär att leva i ett slags katastrofsituation och hur konsten skulle se ut med ett sådant utgångsläge. Följande citat kommer från programförklaringen:

“After the second world war, the German philosopher, Günther Anders, considered Auschwitz and Hiroshima the two founding events of an era in which humanity has become incapable of representing what it has set up or created.
The impossibility of representing catastrophe is, paradoxically enough, not related to the absence of documentation, in particular of visual documentation. The unrepresentable is primarily defined as the inability to take measure of disaster. At the same time disaster and desire share the same distant etymology. ’University of Disaster’ can therefore also be read as ‘University of Desire’, desire as antidote to the crushing feeling of
powerlessness in the face of surrounding disaster. What can art do in this new era of unrepresentable disaster? What is the relation between disaster and desire today?”

Det kan verka övertygande men representationsproblemet är generellt och särskilt accentueras i konstsammanhang eftersom konsten kräver fördjupning och alltid strävar mot det enskilda. I texten ovan lägger man märke till att det blir samma sak som ”det sublima”, alltså det som är större och än allting annat och oåtkomligt. Liksom allting kan bli sublimt kan allting bli oåtkomligt för representation. ”Fred och välstånd” går inte att återge och inte ens ”cykla med hjälp av cykelpedaler”. Hur skulle det vara att leva i ett slags välståndssituation och hur skulle konsten te sig?

Man får nog anta att det föreliggande programmet är ett sätt att projicera några politiska ståndpunkter.

Publicerat i Biennaler | 6 kommentarer

2374: Biennalen: Priser och performance

Favoriten kammade hem biennalens guldlejon, alltså den tyska paviljongen och Anne Imhof. Bästa konstnär blev den gamle konceptualisten Franz Erhard Walther (146). Silverlejonet till en lovande ung konstnär gick till Hassan Khan (1216), tämligen välkänd ljudinstallatör från Egypten. Han är född 1975 och unga lovande konstnärer i biennalen måste vara under 40 för att kunna få priset.

Ett politiskt inslag i biennalen är Olafur Eliassons workshop där han har inviterat flyktingar att tillverka en LED-lampa som sedan säljs för 250 Euros. Summan går till flyktingorganisationer. Kritikerna har delade meningar om detta. En del anser att det är ett bra initiativ medan andra är mera tveksamma. Problemet ligger i att besökarna naturligt nog spanar efter arbetande flyktingar och att detta ger en uppdelning i ”vi och dem” – de blir dessutom ett slags skulpturer.

Med viss spänning såg jag fram emot Ernesto Netos initiativ att bjuda in indianstammen Huni Kuin från Brasilien. Deras performance blev en rätt underlig tillställning. På ett eller annat sätt skulle de påverka världens usla tillstånd och det gjorde man med en ringdans som utfördes tillsammans med besökarna. Dansstegen var tämligen enkla och den enda instruktion som gavs var att männen skulle utstöta ett rop och kvinnorna ett annat. Man kunde förvänta sig att någon skulle propsa på ett henrop men någon sådan begäran kom aldrig. Först dansade man runt i en stor cirkel och därefter bildade man en slingrande orm där man höll händerna på den närmastes axlar. Det blev väl mest nu-är-det-jul-igen men roligt hade de nog.


Olafur Eliassons workshop


Huni Kuin dansar

Publicerat i Biennaler | 3 kommentarer