2442: Zorn kommer tillbaka

Samtidskonst, ”contemporary” har nått inflationens stadium. Det som tidigare var ett genombrott i konsthistorien har bleknat samtidigt som det har fått en infernalisk spridning. Modellen är enkel, utgå från den postmoderna, postkoloniala, feministiska diskursen, placera ämnet i en aktuell situation, gör en video, en installation, en workshop, en performance eller ett verk med publikens som deltagare. Det är naturligtvis möjligt att göra något bra även på dessa väl beprövade premisser men det har blivit svårt.

Zorn, ja, den figuren är ett lämpligt mål för en rad samtidsdiskurser och man kan lugnt säga att han inte har något avsevärt inflytande på samtidskonsten. Dock kan man bli förvånad. Sinziana Ravini, som brukar vara mycket radikalt samtidsinriktad med politiska skottsalvor har skrivit om Zorns utställning på Petet Palais i Paris (Aftonbladet). Utställningen öppnade den 15 september och pågår in i december. Ravini har idel lovord över utställningen. Ingen tvekan om att Zorn kunde sin sak och att det han gjorde främst handlade om färg och form. Måleriet har en tämligen svag ställning i samtidskonsten men för alla som är intresserade av måleri är Zorn en storhet. ”Zorns palett” är internationellt välkänd och många konstnärer har intresserat sig för vad man kan och inte kan med den. Hans palett skall alltså har utgjorts av få färger: svart, vitt, ljusockra och rött. Zorn har aldrig själv hävdat att han höll sig till enbart dessa färger, men de utgör hur som helst grunden för hans måleri. Jag har själv fifflat en del med Zorn (kompletterad med rondellhund) och då inser man att han måste ha haft lite hjälp av smaragdgrönt, gult och någon blå färg. Men många målningar kräver inte mer än grundpaletten. Jag märkte också att Zorns gråskala och dämpningar vanligtvis sker med svart vilket ger en särskild nyans. Den nyansen brukar inte rekommenderas. Dämpningar och gråskalor bör inte göras med svart färg. Men det kan fungera ändå och Zorn lyckades väl som var och en kan konstatera.

Nedan min senaste version av en Zornmålning med RH. Den gjordes i fjor och är tämligen trogen originalet även om färgåtergivningen på fotot inte är den allra bästa. Modellen i bakgrunden är dämpad i färgerna med hjälp av svart. När jag försökte på normalt sätt med ultramarin och umbra blev det fel. Lägg också märke till den skarpa gröna nyansen som är troget återgiven. Den nyansen kan man alltså aldrig få fram med Zorns grundpalett.

Publicerat i om utställningar m m | 10 kommentarer

2441: Göteborgska drabbningar

På lördagen var det upplagt för en stor drabbning mellan topplaget och bottenlaget. Dessutom fri entré. Men så blev det inte, den förväntade festen i mötet mellan GAIS och Brommapojkarna kom helt av sig eftersom mediernas intresse inriktades på en annan drabbning. Den bataljen blev ungefär som förväntad. NMR fick aldrig genomfört sin marsch, motdemonstranterna lyckades med att stoppa dem, inte minst genom deras överlägsenhet i antal. Sedan de heta passionerna lagt sig dyker frågan upp om vem som vann. GAIS fick oavgjort mot Brommapojkarna. I den andra drabbningen råder oklarhet. ”Vi vann över nazisterna”, skriver Patrik Lundberg. Helena Trus rubrik är ”Nazisterna vann den här gången” men det handlar mest om att NMR fick demonstrera. Oisin Cantweill meddelar som sin ståndpunkt att han anser att nazister skall få demonstrera.

Ja, hur gick det då? Det tycks som om motdemonstranterna är nöjda med att inte få se nazisterna som om man blivit av med problemet på det sättet. NMR har fått sin reklam. Någon popularitet har de inte vunnit men i vanlig ordning fanns det åtskilliga rötägg bland motdemonstranterna som gav smolk i den segerbägare som många tycks ha intalat sig. Däremot är det möjligt att NMR kan ha vunnit en och annan förvirrad människospillra. För motdemonstranterna var det trots allt en overkill där man tror sig ha identifierat det verkliga hotet mot nationen.

Publicerat i politik | 31 kommentarer

2440: Mikronationer på bokmässan

Årets bokmässa bjuder på mycken magisk underhållning. Trots att energin kan härledas från den politiska föreställningens upprörda röster (och alla de handlingar som förväntas som extra bonus) är det ändå fråga om en bokmässa som berör böcker.

En av de böcker som presenteras är Mikronationer av Johan Joelsson (text) och Jonathan Jacobson (foto). I boken får man stifta närmare bekantskap med ett antal livaktiga mikronationer. Det ligger mycket arbete bakom och läsaren får ta del av både intressanta och dramatiska berättelser. Ladonien är med liksom Hausswolffs och Elggrens KREV (aktuell med utställning på Moderna i Stockholm). Men här finns också historien om det märkliga Sealand och Seborga, Molossia m. fl. En mycket läsvärd skrift med utomordentligt och rikt bildmaterial.

Enligt bokens uppgifter skall det finnas ca 200 mikronationer i världen och populariteten har växt genom åren. När Ladonien grundades 1996 var företeelsen marginell men nu har intresset blivit stort. Det har förmodligen något att göra med det allt mer svårmodiga nationsbegreppet. Ladonien är förmodligen den mikronation som har flest medborgare. I skrivande stund är antalet omkring 19.820 men det väntar fortfarande över 100 ansökningar som inte är expedierade.

När boken presenteras på fredag med ett seminarium kl 16 representeras Ladonien av dess drottning Carolyn I. Så bara lugn, jag (statssekreteraren) kommer inte att vara i vägen.

Publicerat i Böcker | 4 kommentarer

2439: Krigsbilder

Bonniers konsthall visas ”Bilden av krig”. Utställningen handlar främst om problematiken hur våldsbilder framställs och om vilken verkan de kan ha. Jag har inte sett utställningen utan skall bara kommentera två recensioner. Ulrika Stahre är positiv (Aftonbladet) medan Nils Forsberg (Expressen) är mindre imponerad. Ett intressant exempel är Martha Roslers (hon har varit med länge och är alltjämt en toppfigur, ranking 56) bildcollageserie ”Bringing the war home”. Stahre tycker den är väldigt bra: ”Martha Roslers välkända och genialiska serie med fotomontage är också den helt i fas med krigsbilden som ¬tema – våldet är närvarande men ignorerat.” Forsberg menar i sin kritik: ”Det blir värre. Martha Roslers collage där bilder från Vietnamkriget klippts in i heminredningsmagasin är så genanta att vi hade stekt konceptet på bildlektionerna på högstadiet.”
Forsberg får sägas ha den starkare positionen. När (kring 1970) Rosler gjorde sin första serie av ”Bringing the war home” var det en fräsch vinkling att bearbeta främst Vietnamkriget. Visserligen var verfremdungseffekten inte okänd men tämligen oprövad i bildkonsten. När hon återkommer (2004-08) med samma sak i modernare tappning blir det lite för välkänt grepp. Vi kan liksom den schablonen.

Forsberg vill se mer känslor: ”Genom nya sätt att berätta och skildra, undviks avtrubbning kring och normalisering av ämnet. På Bonniers konsthall funderas det, med högst varierande talang, i stället på representationens mekanismer, ett fördjupat bildseende och konstens medialitet.
Det är som att skriva ett reportage från ett flyktingläger och intressera sig för hur tälten är uppställda och hur linorna är förankrade.
Jag kan inte tycka annat än att det är både självupptaget och världsfrånvänt.”

Det är värre med att få fram sådant. Den postmoderna läxan går inte att undvika, att framkalla reaktioner bygger på att använda tecken och stil som kommunikativa instrument. Idag är konkurrensen stor och bildkonsten har inte visat sig kunna göra något som överträffar reportagebilder och dokumentärer. Sådana bilder kan också placeras i nyhetsflödet på ett synnerligen effektivt sätt. Det blir kanske ändå bäst om man intresserar ”sig för hur tälten är uppställda och hur linorna är förankrade”


Martha Rosler ”Bringing the war home” 1967-72


Marthe Rolser ”Bringing the war home” 2004-08

Publicerat i om utställningar m m | 5 kommentarer

2438: Nyhetsvärdet

I nyhetsflödet kan man inte klaga på intressanta inslag. En är given: NMR har som bekant fått sin färdväg ändrad men företrädare för denna hord uppger att man inte kommer att rätta sig efter denna anvisning. Och då mullrar det redan i de antirasistiska leden som å sin sida uppger att om inte polisen klarar av det kommer de att ordna saken. Sålunda upplagt för stor mediefest i Göteborg. Ingen lätt uppgift för polisen som skall försöka få NMR på bättre tankar samtidigt som man skall hålla antirasisterna på avstånd.

I Danmark öppnar snart en utställning ”Bildstorm” på Skovgaards museum i Viborg. Där återfinns skandalomsusade verk, bland annat Serranos Piss Christ. Däremot visas inte Muhammedteckningarna vilket har föranlett en rad invändningar. Huvudskälet har krupit fram, man måste tänka på personalens säkerhet. Kurt Westergaard föreslår att man skall ställa ut ett tomt blad med hans namninitialer. Museets säger sig överväga förslaget. (TV2.dk)

Så har Rickard Söderberg besökt Mahmoodmoskén och träffat imamen som fått för sig att grisar smittar med homosexualitet. Samtalet är intressant såtillvida att imamen konstant hänvisar till Koranen. Någon tanke på att eventuellt modernisera vissa passager är naturligtvis helt främmande för honom. Det är ännu långt till gryningen i den frågan. (SDS)

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 22 kommentarer

2437: Vad kan man mer begära?

En stor sak för debattfrossan, för identitetspolitiken och inte minst för medierna: NMR skall snart demonstrera. Gränslöst passionerat är detta ämne och alla kan glädjas åt att det säkert kommer att bjudas på spännande kalabalik. I sig är hela frågan tämligen ointressant. En marginell rörelse som inte vinner annan mark än att locka till ett lite för stort engagemang från sina motståndare.

I spalterna och på FB frodas åtskilliga konspirationsteorier och Jens Liljestrand nämner några (Expressen) i sin framställning om det traditionella polishatet.

Hanif Bali samarbetar med NMR har vi fått veta. Den charmerande historikern Henrik Arnstad hävdar detta, dock utan att ange någon annan källa än sig själv.

Publicerat i politik | 93 kommentarer

2436: Konstens smäktande ambitioner

Politiken erbjuder mycket för den intresserade – och det är många som är intresserade. Det går inte en dag utan ett otal objekt att ta ställning till. Ett erbjudande för alla känslostormar. Men jag tänkte skriva några rader om konsten som inte kan bjuda på några större sensationer. I dagarna har Göteborgsbiennalen öppnat. Den handlar om religion och det sekulära samhället. Det kan låta intressant är det naturligtvis i sig. Men så har vi det där med att konsten skall komma in någonstans och det är värre. Recensionerna har varit avmätta, se t ex Sinziana Ravini i Kunstikritik eller Johan Stenström i Expressen.

Den temalagda biennalen med åtföljande sociala och politiska ambitioner har varit med ett bra tag. Man kan nog säga att Okwui Enwezors Documenta 2002 satte en ordning som fortfarande gäller. Mycket teori och ett innehåll som kretsar kring postkolonialism och identitetspolitik. En övertro på konsten och gränslösa ambitioner brukar följa med på biennalscenerna. Samtidigt kan man konstatera att biennalerna fortsatt är den främsta samlingspunkten för aktuella trender. Detta beror också på att biennalernas curatorer hakar på och förstärker trenderna som man menar bör förankras i den oregerligt kapitalistiska och extremhögervridna värld som tycks vara nära sin undergång.

Men konstnärerna är på väg till biennaler, en karriär utan biennaler i konvolutet är inte mycket värd. Så får man göra så gott man kan enligt curatorns instruktioner. Alla biennaler följer inte detta schema. Nyss öppnade t ex Lyonbiennalen som är mera estetiskt orienterad. Men det är ingen inflytelserik biennal. Årets Venedigbiennal var inte heller högljutt socialkritisk men blev inte någon större succé.

Man får nog tänka sig att den här ordningen som alltså har pågått i ca 15 år borde kunna få fram något lite avvikande någon gång. Det kunde ju vara på tiden att någon gjorde en biennal om hur en biennal skall vara för att vara riktigt mycket samtidskonst. Vi kan ju alla hålla i ljuvt minne Toulouse-Lautrecs parodi på Puvis de Chavannes salongskonst. Notera de fina detaljerna som ängeln som håller en gigantisk målartub och klockan på portiken.

Publicerat i Biennaler | 8 kommentarer

2435: Intensiva dagar i politiken

Intensiva dagar i den svenska politiken. Upphetsningen är överväldigande. Nu har vi haft Kyrkoval. Stort, tack var en pr-insats från SD. Plötsligen vällde de röstberättigade upp från den som en gång var folkhemmet. Det nymornade intresset för kyrkligheten är en påminnelse om tillvarons oväntade mångfald.
Minst lika intensiv har diskussionen varit efter NMR:s demonstration i Göteborg. Den vanligaste, anklagande frågan har varit: Varför ingrep polisen och stoppade demonstrationen som skedde utan tillstånd. I andra sammanhang är det här med tillstånd något som man inte brukar nämna. Och det behövs inte heller. Det är inte nödvändigt att ha tillstånd. Dessutom är det i regel ingen bra idé att med våld försöka stoppa en demonstration. Polisen vet att det leder till mer elände än att låta den ha sin gång. Eftersom det är ytterst få som applåderar en manifestation av det här slaget kan man med stor sannolikhet konstatera att den inte gav NMR några större sympatier. De har redan gjort sig omöjliga och klänger sig fast vid samhällets regelverk om demonstrationer och yttrandefrihet som är svårt att ändra på. (GP)

Roliga nyheter dyker också upp. En imam i Malmö visade upp sina biologiska kunskaper om sambandet mellan grisar och homosexualitet. Behovet av Imamutbildning förefaller inte vara underskattat (Expressen).

Så har vi dagarnas stora nummer på FB. Invandraren som ankom med tre fruar till Nacka där kommunen köpt tre lägenheter för tämligen höga summor. Även om det förefaller egendomligt verkar det vara ett korrekt förfarande. Och bigami är i princip tillåtet i Sverige eftersom det följer av lagar som gäller i andra länder. Så kan det bli (Nyheter Idag).

SD har blivit ett gåtfullt parti även om det finns åtskilliga som har klara uppfattningar om vad de tänker sig att det handlar om. En från början underskattad motståndare som med lite för enkla sparkar. Hur skall man göra nu? Susanna Birgersson funderar i Expressen. Så dags att rycka upp sig till lite strategiskt tänkande istället för känsloutbrott.

Publicerat i politik | 96 kommentarer

2434: Den teologiska politiken

Så var det Kyrkovalet. Politiker och debattörer får ta på sig rollen som amatörteologer. Men det är inte teodicéproblemet eller eskatologiska fördjupningar som dryftas utan mer av handfast vara. Mattias Karlsson har jämfört Koranen med Mein Kampf, ingen dålig taktik eftersom det därmed blir ett omfattande mediebrus. Det är tämligen meningslöst att gå in i diskussion om den saken men Gellert Tamas (Aftonbladet) kunde inte låta bli och då hamnar man i samma spila. Tamas taktik är att citera GT där det finns gott om saftiga formuleringar (Herren var ständigt på dåligt humör vid den tiden). Självfallet är det inte läge att fråga sig om vilken giltighet dessa Skriftens ord har idag. Den moderna kyrkan har i sin vittomfattande liberala hållning knappast något till övers för den sortens arkaismer. Med Koranen är det lite annorlunda eftersom dess status som Guds ord är svårrubbat. När Tamas citerar Koranen blir det ett kärleksbudskap som han kopplar samman med Bergspredikan. Efter dessa teologiska utläggningar övergår Tamas till en omfattande harang om SD och nazismen. Den har dragits många gånger och det har visat sig vara en taktik som inte fungerar.

Det brukar sägas att om man tillräckligt ofta upprepar något som man önskar skall gälla blir det till slut sanning. Detta är emellertid inte korrekt. Vanligtvis urvattnas det sagda och betyder mindre och mindre.
Hela saken handlar om strategier och då bör man tänka strategiskt och inte utgjuta sig över det som hjärtat är fullt av.

En annan fråga som valsar runt i spalterna är NMR:s demonstration i Göteborg. Ganska många vill förbjuda den men det är problematiskt eftersom man då måste införa en gräns för vad en organisation får ha för åsikter. Det blir problem både på höger- och vänsterflygeln. Bäst är nog att låta NMR marschera runt fullt synliga istället för att låta dem agera underjordiskt. Några större sympatier lär de inte kunna vinna.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 71 kommentarer

2433: Moraliskt revisionsbegär

Den ständigt återkommande frågan om hur klassiska verk skall hanteras. Nu var det Puccinis Madame Butterfly som upprör Hanna Höglund (Expressen):
”Det kryper i mig av obehag när den amerikanske löjtnanten Pinkerton och hans barnbrud, geishan Cio-Cio-San eller ”Butterfly” beger sig in i den äktenskapliga sängkammaren till naiva blockflöjtstoner. Och så obligatorisk applåd på det.”
Problemet för Höglund är att den odygdige Pinkerton inte får sitt rättmätiga straff. Visserligen har man regisserat i den riktningen genom att Pinkerton dör av ett svärd i samma sväng som Butterfly men det räcker inte:
”Det hjälper inte. Trots att stackars Mariann Fjeld-Solberg och Tobias Westman är en sångmässig guld-duo som Butterfly och Pinkerton. Och trots att Bo Wannefors fina kammararrangemang för fyra musiker både raderat Puccinis värsta yxigheter och ger hans musik en otippad air av Erik Satie på sekelskifteskabaret.”
Här är alltså frågan om hur mycket man skall ändra för att det skall ge samtiden den rättvisa åtminstone somliga kräver. Det blir inte längre Puccini utan istället en uppiffad nyskapelse. Det brukar visa sig att i det långa loppet är de ursprungliga verken de som är mest hållbara. I vår tid när nyhetsvärdet och den samtida moralen gärna härskar är det vanligt med avancerad misshandel av verken. Nåja, Puccini kan i varje fall provocera, betydligt mer nu än han kunde under sin livstid.

Publicerat i om utställningar m m | 12 kommentarer