2359: Fiktionen och substansen

Med postmodernismen kom dekonstruktionen, dvs. att bryta ner en händelse eller en berättelse för att spåra hur den har byggts upp. Resultatet var tämligen givet, verkligheten blandar sig med fiktionen. Det som man hade tänkt sig var en substans blir upplöst i en rad referenser. Det var ett utmärkt sätt att göra upp med modernismen samtidigt som det kastade ljus över hur det samtida livet är uppbyggt och vad det är influerat av. En följd var den postmoderna medvetenheten som Umberto Eco uttryckte i ett ofta åberopat citat:

“I think of the postmodern attitude as that of a man who loves a very cultivated woman and knows that he cannot say to her ”I love you madly”, because he knows that she knows (and that she knows he knows) that these words have already been written by Barbara Cartland. Still there is a solution. He can say ”As Barbara Cartland would put it, I love you madly”. At this point, having avoided false innocence, having said clearly it is no longer possible to talk innocently, he will nevertheless say what he wanted to say to the woman: that he loves her in an age of lost innocence.”

Det stod snart klart att en av de viktigaste källorna till påverkan var filmen. Till livets alla delar hämtar omgivningen inspiration ofta utan att märka det. Ett av de centrala konstverken som byggde på detta skapades av Pierre Huyghe: The Third Memory (2000). En bankrånare som inburad ser en film om sitt bankrån kan inte hålla isär vad han själv var med och vad han fick med sig från filmen. Ämnet har penetrerats grundligt och frågan är vad som ytterligare kan pressas ut. Den frågan ställer jag mig utifrån SvT:s presentation av Tova Mozards videoprojekt från Los Angeles där hon låter två skådespelare vara två skådespelar som skall spela poliser. Hon har kommit fram till att poliser påverkas av film och tvärtom. Säkert kan det vara så men det skulle vara intressant att få en bild av vilka filmer som influerar den svenska dialog- och dra-sig-tillbakapolisen. Mozard har också likheter mellan spågummor och poliser: ”Det de har gemensamt är att de är väldigt hårda. De här spådamerna jag har träffat är liksom stenhårda. De viker liksom inte en tum från deras yrken och vad de tror på. De har en väldig pondus.”

Konstnärliga undersökningar är djupt subjektiva. Man kan ju fråga sig vilka likheter som finns mellan dessa två kategorier och ett otal andra. Och vilka yrkeskategorier som är stenhårda och visar en väldig pondus. Men det ingår inte i undersökningen. Den konstnärliga undersökningen har rätt att nå fram till vilka förbindelser som helst. Frågan är förstås vilken infallsvinkel betraktare skall inta. Kul grej? Är det verkligen så här? Den estetiska vägen till kunskap ger garanterat oväntade resultat?

Publicerat i om utställningar m m | 4 kommentarer

2358: Helig eld

I det frimodiga Danmark har man fått problem med blasfemiparagrafen. För första gången sedan 1971 har åtal väckts. Det gäller en man som eldade upp en koran i sin trädgård och lade ut en filmad version på Facebook. (tv2dk)

Samtidigt diskuteras det om paragrafen skall avskaffas. Det tycks inte bli så vilket framgår när man ser hur de olika partierna ser på saken. (Kristeligt Dagblad)

Det tycks vara så att paragrafen främsta uppgift är att förhindra att man eldar upp heliga skrifter. I Sverige har vi ingen blasfemiparagraf men om någon eldade upp en bibel eller en koran och lade ut detta på Facebook som ett religionskritiskt inlägg torde det ändå medföra konsekvenser. Bibeln hade nog passerat men en koranbränning hade förmodligen hamnat under hets mot folkgrupp. Ett undantag skulle vara om det rörde sig om ett konstnärligt uttryck. Och det gäller även i Danmark, en bränning som ett trovärdigt konstnärligt uttryck bör kunna passera.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 101 kommentarer

2357: Med hugg och slag

Man har ju väntat på att det skulle komma en rallarsving. Även om värdegrundsinspektörerna har förlorat lite mark kan dess uttalade företrädare inte ge upp så lätt. Och idag fick Sandro Scocco opinionsutrymme i Aftonbladet för att fälla den förfärlige Sanandaji och hans bok Massutmaning. Scocco står fast vid sin hypotes om invandringens lönsamhet och passar naturligtvis samtidigt på att misstänkliggöra skriften. Han bygger upp sin kritik med att ”Enskilda bibliotek har upplevt boken så osaklig (och underförstått främlingsfientlig) att de valt att inte köpa in den, medan Aftonbladets recensent fann den ’imponerande’”. Varför han tog med den senare delen är väl en känga åt recensenten.

Frågan är förstås om Scocco kan vända trenden tillbaka till de tidigare rådande uppfattningarna. Artikeln tycks i varje fall ha uppskattats av inrikesminister Ygeman, enligt vad Sanandaji kommenterar på FB.

Man kan fråga sig om Scoccos försök till massangrepp på skriften var den bästa taktiken.

Publicerat i Böcker, politik | 59 kommentarer

2356: Värdegrunder

Fakta är svårt. Det hjälper tydligen inte ens att ”de anständiga” säger sig vilja göra uppmed ”fake news” och annan ryktesspridning. När det kommer till kritan blir det som det brukar. Man vill så gärna att saker skall vara på ett visst sätt och då är det svårt att hålla fingrarna i styr. En taktik är den gamla filosofiska metoden: Att luras utan att ljuga. En annan är att dra till med påståenden och sedan mena att det inte var så allvarligt menat. Sakine Madon har behandlat två sådana fall i VLT. Det senare gäller Tino Sanandajis bok och dess väg genom några motsträviga bibliotek. Bibliotekspersonalen har blivit hotad, säger man alltså i DN. Men det tycks inte finnas några sådana hot. Men å andra sidan, om det inte finns kan man uppfinna dem för det vore ju inte otänkbart att det skulle kunna förekomma. Tino har skrivit om det här på FB och krävt rättelse från DN som dock inte vill ge sig trots att man inte har några belägg.

Den andra saken ”luras utan att ljuga” var det glädjerapport om nya arbeten till invandrare som SvT publicerade för några dagar sedan. Det låter väldigt bra: 244 000 nya jobb. Men det rör sig om åtta år och under den tiden har antalet invandrare ökat och slutsumman procentuellt blir negativ. Men det behöver man inte skriva. Det låter bättre med en glad rubrik.

På den svenska konstsidan noterar vi att konststudenten Emil Carlsiö inte klarade pressen utan lät sin hakkorsskulptur bli omonterad. Inte mycket att säga om det, en konststudent må inse att all vår början bliver svår och tar man på sig en uppgift som skorrar mot värdegrundsinspektörernas bevakande blickar är det inte lätt att navigera (GP). Konstnären försöker i en sista sväng göra det hela till ett processverk men det blir inte trovärdigt. Bättre hade nog varit att lägga korten på bordet: Jag ger upp, den politiska korrekthetens etik har infunnit sig och det är nog så att jag delar dess värderingar. Må jag förlåtas.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 22 kommentarer

2355: Värdegrundsinspektörer

Vad vore dagens liv och kiv om vi inte hade våra värdegrundsinspektörer. Dessa kan måla skräckens välde utifrån nästan ingenting annat än spiken i soppan (”Allas lika värde”). En intressant representant för denna verksamhet inom konstområdet är Kritikern Frans Josef Petersson. Han vill att konsten i första hand skall manifestera det som han saknar: ”en större medvetenhet om att alla som på något vis tar del av samtidskonsten också måste förhålla sig till idén om en modern, öppen och heterogen samtida kultur. Det ligger i konstens själva begrepp. Att enbart exploatera detta estetisk-politiska idékomplex för egen vinning duger inte, oavsett om man är gallerist, curator eller konstnär. Alla måste ta ansvar för ett fortsatt fritt kulturliv, vilket idag betyder att mobilisera ett aktivt motstånd mot de mörka krafterna som rycker fram i politiken.” (Kunstkritikk)

Vad som ”rycker fram i politiken” är Sverigedemokraterna och Moderaterna. Om konsten manifesterar mot detta lär det inte bli mycket till opinionsbildning om man inte tror på konstens övernaturliga kraft. Jag skulle nog mena att om det finns en kulturfara är det snarare att konsten blivit alltför homogen och att det finns en benägenhet att konst skall tjäna bestämda politiska syften. Han skriver också att det i konstens själva begrepp ligger att ”förhålla sig till idén om en modern, öppen, och heterogren samtida kultur”. I konstbegreppet ryms mycket och just detta har väl sina förespråkare men det är inget monopol. Som jag brukar säga: Konst kan inte vara något annat än våld, grymhet och orättvisa. Även det ryms inom ”själva begreppet”. Men det är klart, för en värdegrundsinspektör får det bara finna en konst som skall styra allting.

Petersson skriver också om de politiska krafterna inför vilka han fasar: ”Målet är att främja nationalismen och motarbeta idén att alla kulturer har samma rätt att existera inom landets gränser. Utgångspunkten är idén att vissa utom-europeiska kulturer skulle vara mindre värda än den svenska.”

Tja, man får nog säga att det finns gott om utomeuropeiska kulturer som på intet sätt kan rekommenderas. Jag förstår att Petersson lever i en värld av postmoderna relativiseringar kombinerat med moraliska pekpinnar. Det har pågått rätt länge och har antagit komiska former. Det är dags för lite radikalare grepp. Och en del pragmatiska. Den nationella konsten bör t ex stärkas eftersom den annars försvinner. Ingen annan än svenskarna har intresse för det som sker i Sverige. Vill man göra all konst internationell blir det inget kvar av det som produceras i landet eller av svenskar som är verksamma i utlandet. Petersson klagar över att det inte har blivit någon nordisk gemenskap som man såg under 90- och 00-talen. Vid den tiden hade man gemensamma intressen att utveckla de postmoderna idéerna. Nu behövs inte längre något nordiskt för det. Varje land har nog av sina egna ansträngningar att producera intressant konst. Att hålla sig uppdaterad i vad som sker i Danmark, Norge och Finland på samma sätt som man naturligt följer med händelserna i Sverige kräver ett mycket stort konstintresse.

Publicerat i Konstkritik, konstteori, politik | 8 kommentarer

2354: Kvartal

Jag hinner med en del artiklar och en sådan har precis publicerats i tidskriften Kvartal. Det är en fortsättning på en tidigare artikel i samma tidskrift och handlar om konsten i Sverige.

Publicerat i Konstkritik, konstteori | 4 kommentarer

2353: Ett hakkors i konsten

Samma visa som alltid. Vi har fått en ytterligare upplaga av ”konst som upprör”. Den här gången är det intressantare än vanligt eftersom de upprörda inte minst tillhör konstvärlden. Konstnären är Valandstudenten Emil Carlsiö som uppför en skulptur i form av ett hakkors utanför Sjöfartsmuseet i Göteborg. Hakkorset är inte direkt synlig utan framträder endast i en viss vinkel från ett fönster i museet. (Expressen)

Vad oroar då företrädarna för dagens konstetablissemang? Jo, att det skall främja de fascistiska och nazistiska krafter som sveper fram över Europa. Man ser framför sig att extrema grupper samlas vid skulpturen och gör den till sin symbol. Och sedan den mera allmänna kritiken (SVT): ”många med judisk bakgrund kan ta illa vid sig av att gå förbi något som de vet är en svastika.” Men även en genusvetare tar illa vid sig (GP). Sammantaget får man intrycket av att konst kan åstadkomma oerhört mycket i samhället. Det finns ytterst få tecken på att det skulle ligga till på det viset.

Den heta konstdebatten leds av en upprörd Annika Karlsson Rixon på FB. Man (i dessa kretsar skriver man gärna ”en”) kan skriva på en protestlista om man (en) så önskar.

Carlsiö har naturligtvis en intention som handlar om museets handhavande av ett utställningsföremål, en hakkorsflagga som är hopvikt. Det kommer inte att spela någon större roll eftersom projektet drar igång reaktioner som kommer att leva sitt eget liv. Sedan får vi se om Carlsiö reder ut den kritik- och mediestorm han har dragit igång.

Det tycks vara så att alla är överens om att konsten skall provocera och utmana existerande gränser. När detta någon enstaka gång sker ropar även initierade personer på censur. Det är en gammal tradition.

Hakkors i konsten kan bli framgångsrikt. Vi erinrar oss Dick Bengtsson.

Publicerat i debatt, om utställningar m m | 18 kommentarer

2352: En något mera subtil rasism

Vår tids rasism är mycket annorlunda än den var 1955. Exemplet kommer från Whitneybiennalen och protesterna mot Dana Schutz målning av den mördade den unge svarte Emmett Till. Han mördades 1955 efter att ha gjort något så grovt (på den tiden och i Mississippi) att tilltala en vit kvinna. Mördarna undkom men kunde sedan tillstå mordet eftersom det inte var möjligt att bli åtalad två gånger för samma brott. Till var massakrerad i ansiktet men hans mor önskade en öppen kista vid begravningen.

Dana Schutz har målat den unge i sin kista men i mycket abstraherade drag. Konstnären Hanna Black har startat en kampanj för att få målningen avlägsnad. Hon anser att vita inte har rätt att utföra och visa sådana verk. Det är ett privilegium för svarta. Så ser alltså dagens rasism ut. Man får trots allt tala om vissa framsteg. Dana Schutz är en välkänd målare som har hållit sig i en framskjuten position det senaste decenniet.

Det här handlar om konstens gränser och den inskränkning som krävs är en rätt underlig form av censur.

Artnet

Artnet (Dana Schutz förklarar sig)

Publicerat i om utställningar m m, politik | 2 kommentarer

2351: Kontroversiellt konstarrangemang

Så var det händelsen med Londongalleriet LD50. I fjor arrangerade man en konferens ”Neoreaction” där företrädare för högerextrema ståndpunkter deltog. Galleriets ledare Lucia Diego beskriver sig själv som tillhörande den politiska mitten. Men hon tar inte avstånd Trump, en i konstvärlden otillåten åsikt. Galleriet har nu blivit hett stoff och drabbats av argsinta demonstranter som kallar det för fascistiskt och rasistiskt. De kräver att galleriet skall stängas och det verkar som om det blir så.

En provocerad Natalia Kazmierska ser mycket i det här. Nu kommer extremhögern in i konsten med sådant som hon menar inte är konst (Aftonbladet):

”Ett galleri i London har till exempel ställt ut skulpturer föreställande Pepe the frog, grodan som blivit althögerns symbol. Man anordnade också en kulturkonferens med talare som Brett Stevens – känd för att ha uttryckt beundran för Breivik.
Jag vet inte vad ni känner, men jag blir chockad. Provocerad.
Hur kan det här ens få kallas konst? frågar jag mig.”

Tyvärr är det så att Kazmierska inte är intresserad av att belysa galleriet och vilka intentioner man har haft. Hon nöjer sig med att skriva en enkel propagandaartikel.

Hur som helst är det konstteoretiskt intressant eftersom det handlar om konstens gränser. Vad man rimligtvis kan acceptera. Det här förefaller inte vara särdeles avancerat, att skapa diskussioner kring olika ideologier har varit en naturlig del av konstens verksamhet. När t ex konstnären Jonas Staal anordnade en konferens för terroristorganisationer på Berlinbiennalen 2012 fanns det inga invändningar.

Extremhögern har naturligtvis ingen möjlighet att göra sig gällande i konsten vars stränga ordningar sorterar bort det mesta som inte följer spelreglerna. Om det material som visades var egentliga konstverk eller enbart illustrationsmaterial vet jag inte. ”Fake art” är det under alla omständigheter inte. Antingen är det konst, men av ringa kvalitet, eller så handlar det enbart om att arrangera ett kontroversiellt debattforum.

Hur ställer sig då konstvärlden till detta? Kazmierska är ingen bra representant eftersom hon kan för lite och agerar efter ideologisk övertygelse. Men The Guardians rutinerade konstkritiker Jonathan Jones tar konstens frihet i försvar (Guardian).

Det brukar talas om att konst skall vara kontroversiellt och gärna provocera. Att en riktigt bra provokation alltid följs av ogillande kommentarer som ”så kan man inte göra” vet vi sedan länge.

Mer om detta:
The Art Newspaper
NYTimes

Publicerat i konstteori, om utställningar m m, politik | 7 kommentarer

2350: Provokationer, polis och fortkörning

“Provocations are like a Molotov cocktail. They only work one time out of ten, but when it works it can also be dangerous for the arm that is throwing it. It’s the price that has to be paid. I once had a trio of sculptures hanging from a tree in Milan that were vandalized. What I like about the public response is that it’s totally unpredictable. There’s just no way to anticipate it.”

Det menar konstvärldens provokatör nr 1, Maurizio Cattelan. Så är det, men under förutsättningen att provokationen inte kommer i en given kontext där intresset redan har samlat sig. Peter Springare skrev ett inlägg på FB om att ”förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor” Att tillgripa ordet ”förinta” även i metaforisk mening är tämligen självklart en provokation av största mått och en flod av kommentarer har sett dagens ljus. Det går ju utmärkt att svara med lite lök på laxen som Oisin Cantwell gör i Aftonbladet. Han lyckas få in Goebbels och Breivik flankerade av Hitler och Åkesson. Man kan tycka att Springare varit klumpig men det är möjligt att han inte är någon genomtänkt stilist. Om han å andra sidan ville sätta fart på ruljansen så kan det räcka med ett sådant verb. Springare ger en replik i Nyheter Idag.

Det uttalas att Springare är en belastning för poliskåren. Angående belastningar kan man finna åtskilligt stoff i Hanne Kjöllers bok En svensk tiger från 2016. En både sorglig och upprörande bok om poliser som mobbas av kollegor och ledning. Jag läste den med stor behållning men en detalj gjorde att jag plötsligt fick ett visst tvivel. Hur objektivt är det här materialet? Hur mycket vill Kjöller genomföra sin tes om omänskliga delar av poliskåren? En av texterna handlar om en polisaspirant som hamnar i stora svårigheter efter en fortkörning: ”Hon polisanmäls för att ha kört i 180 km/timmen en eftermiddag i rusningstrafiken i centrala Malmö. Hon dömdes i tingsrätten utifrån ett polisvittne. Men SVT har kontrollerat hans vittnesmål, bland annat genom att provköra sträckan, och har kunnat visa att uppgifterna inte bara är otroliga, utan omöjliga.”

Händelsevis råkar jag veta lite mer om det här fallet. Man kan nog inse att det inte är lätt att köra omkring i centrala Malmö i rusningstrafiken i 180 km/timmen. Men händelsen inträffade på motorvägen utanför Helsingborg. Kjöller har slarvat med källorna, hon kunde ha sett i förundersökningsprotokollet som är citerat i Avpixlat.

Så lätt kan tvivel sås när man upptäcker oriktiga uppgifter.

Publicerat i politik | 164 kommentarer