Vilks.net

Konståret 2012 kommer att profileras av nymornad socialkritik, ingen tvekan om det. Frågan är dock fortfarande hur radikal den kommer att te sig. Vilka krafter som kommer att visa sig starkast är ännu oklart. Vi har alltså i spetsfunktionen och definitionsmakten de grupperingar som vill intensifiera konstens politiska engagemang till en eller annan form för aktivism och sådana som intar ett mera moderat förhållningssätt. Ett inflytelserikt centrum för radikaliseringen av socialkritiken utgörs av e-flux journal. I det senaste numret kan man t ex läsa artiklar i ämnet av Sven Lütticken och Gregory Sholette. I den senare artikeln “After OWS: Social Practice Art, Abstraction, and the Limits of the Social” behandlas “abstraktion” något som naturligt nog är förbundet med Maria Linds intressesfär. Andra skribenter/konstnärer som ofta framträder i e-flux journal är t ex Liam Gillick och Hito Steyerl. Båda dessa är starkt förbundna med Lind. Filmen A Guiding Light av Gillick och e-flux journals redaktör Anton Vidokle kommer att visas i Tensta. Filmen är en god summering av den socialkritiska repertoaren och väl värd att se (HÄR) (Faktiskt har bara 108 visningar gjorts av filmen som lovprisats av Fredrik Svensk. Filmens inledning är markant arty). Men teorierna bakom uppladdningarna är inte lätthanterliga. I sin artikel svänger sig Sholette, liksom Lind, med abstraktionen som en ny framkomlighet och trend i konsten. Utan att det blir någon egentlig ståndpunkt. I varje fall är Sholette så klok att han hejdar sig inför tanken på konsten som direktverkande aktivism och sluddrar istället till det:

” Perhaps, rather than thinking of social practice art as a strategy for unlikely survival against the forces of neoliberal enterprise culture and its strip-mining of creativity, we could inscribe this still-emerging narrative with a stubborn sense of materiality and a vibrant itness, that if nothing else would challenge unspoken hierarchies, and divisions of labor, because a critical, social practice should above all acknowledge the limits of the social within the social itself.”

Diskursen står som alltid i vägen för en omedelbar handlingsplan. Men den är också en tillgång eftersom konsten som lättviktig socialkritik inte är särskilt övertygande. De senaste dagarna har Berlinbiennalen genom den tjeckiske konstnären Martin Zet drabbats av en massiv kritikvåg. Hans konstprojekt för biennalen är samla in 60 000 eller så många som möjligt av Thilo Sarrazins beramade bok Deutschland schafft sich ab, 2010 (German does away with itself). Boken som är kritisk mot det mångkulturella Tyskland och som betraktas som främlingsfientlig har åstadkommit en upphetsad debatt. Nu vill Zet motarbeta främlingsfientligheten genom att på olika platser samla in exemplar som sedan skall förstöras. Detta har föranlett starka reaktioner från medierna i Tyskland och associationen till nazisternas bokbål har framförts. Zet har meddelat att han håller fast vid sitt projekt. Man får nog säga att konstprojektet inte tillhör de mest lyckade. Det går knackigt för Berlinbiennalens stora uppladdning för den aktivistiska konsten.

Martin Zets affisch för sitt konstprojekt

Maria Lind förordar inte några dramatiska aktioner från konstens sida. Hon ser snarare saken från ett curatoriellt perspektiv där den socialkritiska dimensionen skall finna sin form. En läsvärd intervju har kommit i Kunstkritikk. En intressant detalj i den komplexa definitionen av ”abstraktion” handlar om abstraktion som tillbakadragande. Lind vill se att vissa konstnärer ”drar sig tillbaka” och odlar en ”opacitet” istället för det som annars brukar sägas ”transparens”. Exempel på fördunklande konstnärer är enligt Lind några av de gamla relationella estetiker som Lind har arbetat med: Dominique Gonzalez-Foerster, Philippe Parreno och Pierre Huyghe. De sägs använda fördunklandet som ”kritisk strategi”. Hur som helst kan man utläsa på artfacts hur effektiv en sådan strategi kan vara för karriären.

OWS är en av samtidskonstens stora inspirationskällor och i fredags fick den en liten avledare i form av Occupy Museum, en grupp på ett 20-tal aktivister som genomförde en demonstration på MOMA i New York. Arrangemanget riktade sig mot konstens kapitalisering. Artnet.

Konstnären Jim Costanza protesterar

I Belgien öpppnar Manifest den 2 juni. Här placeras den socio-politiska programmet i en gammal kolgruva med temat The Deep of the Modern. Denna ”dialog mellan olika lager av konst och historia” sönderfaller i tre delar, Poetics of Reconstruction som inriktas (observera mitt ordval) ”on the aesthetic responses to the global “economic restructuring” of world-wide systems of production”. Vidare The Age of Coal, tio tematiska sektioner som kommer att handla om kol ur olika aspekter. Slutligen det fyndiga ”17 Tons” som är en sammanslagning av den välkända sången 16 Tons (Merle Davis 1946) och Marcel Duchamps kolsäcksinstallation Seventeen Miles (1942): “This exhibition will be a series of collaborations between individuals and institutions who, although coming from many different disciplines and social strata, continue to activate the collective memory and to preserve both the physical and conceptual heritage of coal-mining.”

Curatorn Cuauhtémoc Medina från Mexiko är väl mest omedelbart igenkännbar för att han curaterade Teresa Margolles rosade utställning på Venedigbiennalen 2009. Blod var det den gången, nu handlar det alltså om kol. Han besökte Iaspis i somras. Medcuratorer är Katerina Gregos (som var curator för den danska utställningen om yttrandefriheten 2011 i Venedig) och Dawn Ades konsthistoriker som bland annat curaterat en Francis Bacon-utställning.

Kol förefaller mig inte som den bästa förutsättningen för en vinnande utställning. Men mirakel har inträffat förr.

Några dagar har det rått stiltje på bloggen. I fredags var det dags att försöka genomföra det stora lyftet av en fallen sektion av Nimis, ”Tronen”. Tyvärr misslyckades projektet att vinscha upp den. Vad som tillkom var en performance som främst drabbade mig själv men som också ställde fysiska krav på mina assistenter. Vinschen var mycket tung och återtåget blev en mäktig prestation. Några bilder kan ses i New Herald. Och igår var jag på Galleri Jäger & Jansson i Lund för att se Lukasmålarnas utställning.

SD:s förslag om att visa rondellhundarna på en utställning i riksdagen har jag inte haft något större intresse för. Dels för att det är en omöjlig idé och dels för att konstutställningar är en sak för konstvärlden. Men onekligen har det blivit något av det. SvD har frågat partiernas gruppledare vad de menar i saken. Det korrekta svaret torde vara att en sådan handling skulle uppfattas som en olämplig provokation vilken drabbar en utsatt del av befolkningen. Men ingen av politikerna har valt ett sådant svar. Moderaterna har inte tagit ställning. Socialdemokraterna menar att lokalerna inte lämpar sig för utställningar. Centerpartiet är oroligt för de diplomatiska konsekvenserna i arabvärlden. Kristdemokraternas Mats Odell tycker inte att man skall provocera religioner. Han var också emot att man visade Ecco Homo (Ohlson Wallin) i riksdagen. Tydligen var lokalerna på den tiden bättre ägnade åt utställningar. Vänsterpartiet menar att det skapar klyftor i samhället. Alltmedan Miljöpartiet bestämmer sig för att tala om något annat; Gunvor G Ericson lyckas dra till med klyschan ”lyfta” som dubbelklyscha: ”Jag tycker att riksdagen ska lyfta det, i stället för att lyfta in andra utställningar.” Eller varför inte: Att lyfta ut en utställning som aldrig lyftes in.

Mycket bättre än så kan en socialkritisk utställning inte bli. Rondellhunden själv behöver inte ens lyfta på benet.

Debatten om vänster och höger har engagerat skribenter lite överallt. Ett av skälen är förmodligen att det inte längre är så lätt att skilja falangerna åt. Det har blivit svårare att renodla skiljelinjen privatisering/förstatligande. Hela problematiken torde utgå ifrån att någon kultur har skapat idén om demokratisk jämlikhet vilken på något sätt skall pådyvlas alla andra kulturer. Kulturvänstern kan dock fortfarande skapa en identitet genom att utropa sig till neomarxister. Men de är inte fler än att de borde kulturminnesmärkas. Och möjligen kan en kulturhöger kännas igen genom att den vill se en kulturarbetare som entreprenör.

Maria Lind och Tensta konsthall har öppnat butiken. Tensta konsthall har tillkommit för att den marginaliserade förorten i mångkulturens namn skall få ta del av konstens härligheter. Och det innebär i det här fallet den stramt tuktade internationella samtidskonsten. I ett något besynnerligt yttrande (DN) menar Lind: ”…vi har fått en uppdelning av konsten i en mycket kommersiell, populistisk del, och en del av mindre, konstnärsdrivna initiativ.”

Tydligen menar Lind att Tensta konsthall tillhör den mycket kommersiella och populistiska sektorn eftersom den inte är konstnärsdriven. Så har hon också inlett ett samarbete med Bukowskis. Mårten Arndtzén (SR) ställer sig tveksam till detta medan Lind gör en dygd av nödvändigheten. För övrigt kan man undra var den riktiga konsten finns någonstans eftersom det inte är lätt att finna fram till dessa ”mindre, konstnärsdrivna initiativ”.

På ett sätt har projektet/institutionen Tensta konsthall som en gest åt lokalbefolkningens konstintresse en hopplös uppgift. Det man går in för och visar är till för innerstans lilla elit som får göra sig omaket att åka ut till Tensta. Men Maria Lind är aldrig svarslös. Som god konstpolitiker kommer hon med sina trevare:

”Men Maria Lind är inte rädd för att skrämma bort publiken.

- Nej. Jag tror det finns en massa lockelse i den skönhet och mönsterverkan som finns här, till exempel. Och att vi vill ta samtiden på pulsen – något som många brukar vara öppna för, oavsett om man är en hängiven konstföljare eller inte.

- Sedan ska vi inte glömma att abstraktion är en estetisk form som är stark i många delar av världen. Inte minst i mellanöstern, där många av Tenstas innevånare har bakgrund.”

Lokalbefolkningens samtidsintresse tillsammans med en kulturell benägenhet för mönster skall få dem att rusa till konsthallen. Och Lind har mer att mäla (Norran):

”Maria Lind tycker sig se hur det abstrakta tar allt större plats inom konst och konstnärliga utbildningar.

- Jag tror att det handlar om ett behov av att fundera kring hur man gör saker, inte bara vad man gör. I Occupy-rörelsen och den arabiska våren blir det tydligt att människor i dag ställer sig frågor kring hur vi lever och hur vi faktiskt fungerar. Och som vanligt är konsten där och sniffar på något innan det blir tydligt för samhället i stort.”

Vårens trend i konstvärlden (osäkert om det är i den populistiska eller i den konstnärsdrivna eller i båda) är alltså ”abstrakt”. Sedan får man säga att Maria Lind företer ett konstkonservativ drag då hon i romantisk andra ser konsten som samhällets förelöpare. Den internationella nyhetsförmedlingen och deras omedelbara analyser; vad kan konsten ställa upp mot det? För övrigt är det allmänt känt och positivt uppfattat att konsten är långsam och reflekterande. Och vad kan den tänkas sniffa upp ur en redan nattstånden diet?

Nå, det gäller att hänga med i abstraktionen vilket jag naturligtvis gör. För en tid sedan utförde jag denna välliknande abstrakta oljemålning. Man bör dock ej idka ett intensivt påseende av densamma utan nöja sig med färgklangen av det generella politiska budskapet om striden mellan rött och blått.

För några veckor sedan censurerades den palestinska konstnären Larissa Sansour när hon inbjuden deltog i en pristävlingsutställning på fotomuseet Musée de l’Elysée i Lausanne. Orsaken var att sponsorn Lacoste fann Sansours bidrag alltför propalestinskt. Sansours bidrag Nation Estate visade fiktiva bilder av en palestinsk stat bestående av en skyskrapa där de olika platserna fanns på våningarna. På tredje våningen kommer man med hissen till Jerusalem, på den fjärde till Ramallah osv.

Här var det tredje våningen: Jerusalem.

Ett politiskt, men tämligen stillsamt, utspel på temat ”Livets glädje”. Men sponsorer vill inte ha något som kan störa deras kundrelationer. Museet har å sin sida tagit ställning för konsten och Sansour och verket skall visas. Censureringen gör dock inte konsten och konstnären någon otjänst. Indignationen och den positiva uppmärksamheten är helt och hållet en fördel. För inte kunde väl någon förvänta sig att de kapitalistiska marknadskrafterna står upp för konsten ens vid de sällsynta tillfällen då en kontrovers, som för några kan verka stötande, seglar upp? Lacoste har i varje fall placerat sig till höger i det politiska fältet. Ett sådant fält är under animerad debatt i den svenska pressen alltsedan Bertil Ohlsson för ett par dagar sedan skrev en artikel (DN) där han undrar om kultur alltid måste vara vänster. Sven Wollter har skrivit ett svar på den och man kan konstatera att han är betydligt bättre som skådespelare än debattör. Lite intressantare är Åsa Linderborgs upprörda bidrag (Aftonbladet) där hon lyckas samordna partiledare Göran Hägglund med Anders Breivik. Till detta högersällskap kan förmodligen också fogas Lacoste trots att de var beredda att offra en kund i just Breivik. Även Linda Skugge riskerar att hamna i detta sällskap sedan hon ”kommit ut till höger” vilket hon gläds åt i Expressen.

Alltför upplyftande är det inte att följa vänsters förtvivlade ansträngningar att återta sina gamla mandat. Inte är det mycket roligare i konsten där de politiska markeringarna förmodligen kommer till ett avgörande i år. Jag har tidigare nämnt att Berlinbiennalen och Manifesta med allra största sannolikhet kommer att annonseras med politiska kampord. Till dessa får man också lägga Paristriennalen som öppnar den 20 april under Okwui Enwezors ledning. Temat är ”Intense Proximity”/”etnografisk poesi” vilket skall behandla den globala situation som uppstått när allt har blivit nära och, naturligtvis, ger upphov till postkoloniala friktioner.

Hemmavid har Dan Jönsson (DN) klagat på att såväl Moderna Museet, Göteborgs konstmuseum, Kalmar konstmuseum har visat retrospektiva nostalgiutställningar som skymmer sikten framåt. Men viss nostalgi blir i hans perspektiv rätt sort och han jublar över (DN) Gerhard Nordströms utställning i Malmö konsthall där han får se Nordströms Vietnaminspirerade målningar från 1970-talet.

Intressant är det hur som helst: Kommer vänstervågen att få en dominant position? En ny vår för socialkritiken? Eller hävdar sig en mer måttfull linje som man kan förvänta sig på Whitneybiennalen i mars och på Documenta i juni?

Konstupplevelsen var en gång i tiden en stor sak. Ända till långt in på 1980-talet var den i praktiken identisk med den estetiska upplevelsen. Vad som gör en upplevelse estetisk har det spillts många ord på men den frågan väcker numera föga intresse. Någon upplevelse skall det förstås till och Fredrik Svensk visar (Aftonbladet) en ny väg för hur den socialkritiska upplevelsen kan formuleras. Efter det han hade sett Offer och martyrer på Göteborgs konsthall.

”Kanske utställning behövt mer klegg och fler historiska verk för att verkligen tvinga fram nya tankar och känslor inför vad offer och martyrer kan vara, men när jag stiger ut på Götaplatsen känner jag mig ändå upprymd över att ha sett en hårt tematiserad grupp¬utställning.”

”Upprymd” är alltså ordet som kan beskrivas konstälskarens känslor inför hårt tematiserad samtidskonst. Ett verk i utställningen som han dock direkt fäller med sågklingan är Conrad Botes Communist & Socialist.

Jo, jag håller med, den bildjämförelsen haltar betänkligt. Hade han satt in profetens nuna, antingen flankerad av bin Laden eller Jesus hade det blivit lite mer av det ”klegg” som Svensk efterlyser. Men det är naturligtvis omöjligt. En sådan bild får inte visas på Göteborgs konsthall. En alternativ möjlighet, lika omöjlig fast av helt andra skäl, är Lars Norrmans Flickorna går i ringen som distribuerades av IKEA 1972. Kan man föreställa sig att IKEA kommer med en ny upplaga som 40-årsjubileum?

Glädjande nog har Nils Forsberg (Expressen) kastat fram en prognos för konstens framtid. Han tror att socialkritikens ordning skall förändras genom ett paradigmskifte. Vad ett sådant skulle gå ut på har han ingen idé om förutom att det inte kommer att handla om ”specifika formspråk”. Han har säkert rätt att det kommer att bli så. D.v.s. förr eller senare och jag skulle tro på det senare. Socialkritikens upphettning på sistone kommer att uppmärksammas i konstvärlden under 2012. Jag har flera gånger berört den kommande Berlinbiennalen och de frågeställningar som publiceras på dess hemsida säger en del, t ex:

”Should art consciously participate in current debates and serve as a critical voice in society respectably to generate democratic processes within society?

Why don’t the politicians responsible work together with art and cultural professionals, and why are there not any advisory committees for this field?”

Den första frågan är naturligtvis retorisk. Den andra, ja hur kan det komma sig att politikerna inte rusar till den internationella samtidskonsten för att ledas på de rätta vägarna?”

I Berlin genom biennalen genomfördes den protestaktion av Marina Naprushkina vilken jag tidigare har skrivit om. Hon fick stöd av Pawel Althamer (325) en av de mest engagerade socialkritiska konstnärerna. Han hade med sig musiker. Det förefaller som om det hela stannade vid denna gemensamma performance. Helt andra attityder kommer från kollektivet Voina i Ryssland (de är medcuratorer på Berlinbiennalen). Förmodligen har de eldat upp en polisbil i Sankt Petersburg i protest mot den ryska politiken. Man kan följa dramat i en video. Detta har i vanlig ordning gett upphov till en diskussion huruvida det är ett konstverk eller aktivism. Läsare på den här bloggen torde enkelt kunna besvara frågan. Det är ett konstverk om Voina eller någon annan i konstvärlden ser det så. En betydligt intressantare fråga är om det är ett bra konstverk. Och det kan mycket väl vara ett sådant eftersom det sannolikt kommer att mottas med beundran och respekt i varje fall från den del av konstvärlden som för närvarande önskar att se konsten som politisk aktivism. Men det som är möjligt i Ryssland är betydligt svårare i konstvärldens kärnområden. Där är man mer benägen att diskutera och luta sig mot professorer i Political Science. T ex Jodi Dean som har uttalat att ”The role of theory is to provide weapons.” Sådant är ljuv musik för den radikalt socialkritiska delen av konstvärlden. Och kanske kan konstkritiken skriva om OWS – som konstkritik? Det funderar i alla fall Peter Amdam på i Kunstkritikk. Redaktören på denna tidskrift säger också: ”I løpet av neste seks månedene får vi både Berlinbiennalen og dOCUMENTA (13) og begge disse ser ut til å bli sentrale hendelser innen nettopp den typen politisk kritikk vi jobber med.”

Här hemma minns Mårten Arndtzén 2011. Och vad han erinrar sig med välbehag är Atenbiennalen som förlorade hela sin finansiering och därmed blev icke-kommersiell, Tahrirtorgets närvaro i Venedigbiennalen samt Ai Weiwei.

Med andra ord är det nog rätt långt till något paradigmskifte. Socialkritiken gör ännu ett försök att klättra upp på barrikaderna för att utropa neomarxismen. Trösterik är att det just nu går så dåligt för vänstern att t o m konstvärlden tycks kunna ses som ett alternativ. Åtminstone i sina egna ögon. För tyvärr är det nog så att ingen annan förstår dess politiska ambitioner.

Avslutningsvis kan jag erbjuda en av mig utförd performance. Denna kan ses i Expressens tv. Lägg märke till den intensivt närgående måleriteknik vilken jag utövar i mina ansträngningar att fånga ett Arildsmotiv från 1911. Målningen är garanterat fri från rondellhundar.

Christine Antaya har som tidigare noterats recenserat (HD) min skrift Art. Som många andra medlemmar i konstvärlden hänger hon upp sig på den institutionella konstteorin och artfacts. Och liksom många av dessa hedervärda medlemmar har hon fått för sig att:

”Den institutionella konstteorin liknar då en återvändsgränd, och syftet med konstkritiken, som tillhör insidan, blir då bara att delta, bekräfta och befästa, i all oändlighet.”

I praktiken blir det mest av den varan eftersom man i regel är överens om de stora linjerna. Men vill man bryta konsensus går det också bra. Bryter tillräckligt många så skapas så småningom en ny konsensus. Så går det till i världen och även i konstvärlden. Men i bästa konsensusstil uttrycker hon sig: ”Men om man snarare ser konstbegreppet som öppet, och konstkritikerns roll som förmedlande, men även ifrågasättande av rådande normer och maktstrukturer i konstvärlden, finns det en öppning.” Antaya förmår inte att se sin formulering som en återkommande klyscha i den internationella konstvärldens socialkritik.

Antaya skriver vidare att artfacts ”är ett trubbigt verktyg som bara bekräftar det vi vet.” Jag vet inte vilket vi Antaya syftar på men om hon känner till alla de 303 775 konstnärerna och deras positioner, som redovisas på artfacts, så är det mer än beundransvärt. Vad jag tycker är mest intressant är att hon inte vill se den konsensus som så uppenbart råder i konstvärlden:

”Damien Hirst med sin haj och diamantskalle lyfts ju ofta fram som ansiktet på den gräddiga konstmarknaden, men fnyses åt av kritiker. Konstvärlden är inte fullkomligt likriktad.”

Jag har aldrig skrivit att konsensus råder i konstvärlden som helhet. Det som jag har varit mest intresserad av är att bestämma graden av konsensus i den internationella samtidskonstens spetsfunktion, alltså det som ”gäller”, den symboliska makten i konsten. Hon borde känna till att Hirst inte har mycket att hämta i kampen mot nyliberalister och andra socio-politiska problematiseringar. Hirst, liksom t ex Jeff Koons, tillhör den äldre generationen som endast undantagsvis kan intressera relevanta biennaler och andra liknande utställningar. I min bok har jag ställt samman en rad texter från just sådana utställningar och sammanhang och det torde vara svårt att förneka konsensus. Konstnärer i denna kategori är t ex Sanja Ivekovic, Yael Bartana, Paul Chan, Claire Fontaine, Pawel Althamer, Mai-Thu Perret. Även här kan man se nyanser som jag noggrant har redovisat. Men det ändrar inte mycket. Den rådande frågan är alltfort densamma som när jag skrev boken: Hur mycket skall det dra åt det manifest socialkritiska och hur mycket åt estetisering? Nils Forsberg uttalar sig (Expressen) i denna sak: ”Den socialkritiska konsten står stark men börjar visa tecken på utmattning. Vem är mottagare för alla dessa undersökningar, ofta presenterade i arkivform? Förutom konstvärldens aktörer som redan omfattar de åsikter som kommer till uttryck där?”

Som jag ser det har socialkritiken genom neomarxismen och konsten som politisk aktion åter vunnit en del terräng och med all säkerhet kan det finnas anledning att under 2012 jämföra å ena sidan Berlinbiennalen/Manifesta i Gent och å den andra Documenta i Kassel. Det är troligt att de två förstnämnda kommer att vara uttalat socialkritiska med Documenta kan förväntas vara något mera modererat. Men jag tror inte att det kommer att rucka på den generella samstämmigheten.

Jag vill passa på att raskt och rakt önska mina läsare Gott Nytt År! Denna lyckönskningsfras är komplicerad såtillvida att den, ensamstående, åtminstone i muntliga sammanhang, endast är tillämplig under en kort tidsrymd. Jag skulle uppskatta detta utrymme till 15 – 30 minuter. Och alltid alldeles efter tolvslaget. Skulle någon få för sig att framkasta denna goda önskan före tolvslaget kan man räkna med att bli milt tillrättavisad av de talrika etikettföljarna som svarar med ett försynt ”Gott Slut!”, för att sedan tillägga ”Och Gott Nytt År”. När tolvslaget har kommit inom behörigt avstånd, alltså uppskattningsvis efter en halvtimme in på det nya året och därefter, går det inte längre för sig då det helt skall ersättas av frasen ”God Fortsättning På Det Nya Året”, alternativt endast ”God Fortsättning”. Och så fortsätter det en tid, förmodligen är hela dramat med välgångsbekymren överstökade vid trettonhelgen. Med alla dessa invändningar och krumbukter i gott minne väljer jag sålunda att återupprätta den enklaste markeringen av tillkommande lycka för läsaren: Gott Nytt År!

Det råder knappast någon tvekan om att jag har blivit symbolen för yttrandefriheten i det här landet. Med det menar jag inte att denna symbolfunktion behöver uppfattas positivt. Långt därifrån; det finns gott om dem som vill tala om missbruk av densamma friheten. Såsom kontroversiell i detta ärende skall Rondellhunden ge sig in på sitt sjätte år. Man kan långt ifrån vara säker på att lugnet kommer att sänka sig. Men i varje fall skall jag detta år skriva Rondellhundsboken.

I dessa tider när det obönhörligt närmar sig att skriva en ny slutsiffra i årsangivelsen får också konstdebatten utrymme. Min och Peter Ekströms pågående diskussion fortsätter med ett nytt drag från Ekström på Kulturdelen. Dessutom har Christine Antaya recenserat Art i Helsingborgs Dagblad. Jag skall idag nöja mig med några kommentarer till Ekströms inlaga. Hans förslag till konstteori ”Den språkliga konstteorin”, om den vill jag säga tre saker. Konst är enligt Ekströms teori ett ”tillstånd”. Jag har frågat vad det skulle vara för tillstånd men jag väntar ännu på svar. För inte kan han mena att alla tillstånd är konsttillstånd? Först när han har svarat på den frågan kan man säga något om vad hans teori egentligen handlar om. Det andra är, där han hänvisar till James Elkins, om att man kan skriva många olika konsthistorier. Det kan man. Men här infinner sig frågan om vad som skall ingå som gemensam nämnare för alla dessa konsthistorier. Om man skriver fotbollens historia torde det vara svårt att mena att det skulle vara en alternativ konsthistoria. Man måste först bestämma vad som är konst för att sedan kunna skriva de historier man finner motiverade. Och hur gör man den bestämningen? Ja, det enda sättet är väl att tillämpa den institutionella konstteorin och samla det som konstvärlden uppfattar som konst.

Den tredje kommentaren gäller ”andra kulturer”. När jag använde uttrycket reagerade Ekström som stungen av en skallerorm:

”Vilks menar att en avgörande sak är att ’andra kulturer’ inte utvecklas. Båda dessa begrepp tycker jag är suspekta. ”Andra kulturer” är en fortsättning på ett gammalt kolonialt vi och dom-tänkande. Detta håller konsthistorien sakta på att göra upp med. ’Utveckling’ är ett mycket tveksamt ord i konstsammanhang. Åtminstone om man, vilket är det vanliga, med ’utveckling’ menar förändring till det bättre. Att det skulle finnas en sammanhållen utvecklingslinje i konsten är en naiv tanke. Förändring, javisst. Men verkligen inte alltid till det bättre.”

Det är ju bara så att det är västvärldens kultur som har skapat konsthistorieskrivningen vilken sedan har etablerat sig i andra kulturer. Några andra alternativ är inte kända. Likaledes är det den västerländska kulturen som intresserar sig för att genomföra en relativisering av kulturerna. Angående ”utveckling” kan man diskutera vad som är framsteg men jag skulle nog vilja mena att man kan se framsteg i konstens utveckling. Som jag flera gånger har påpekat är det västerländska konstbegreppet inriktat på överskridande och ifrågasättande, flankerat av en komplex diskurs. Detta har gjort det möjligt att t ex acceptera readymaden vilket har inneburit att konsten har givits ett utrymme att omfatta annat än objekt och stil. Det har också fört med sig den sociala kritiken, den relationella estetiken osv. Möjligheterna att genom en avancerade former av filosofiska och andra texter kopplade till produktion, materialisering och skapandet av händelser är självfallet en västerländsk idé som snabbt har erövrat global omfattning och som inte har någon motsvarighet i några andra kulturer. Eftersom ett sådant konstaterande inte överensstämmer med ett politiskt korrekt beteende kan man pröva att välmenande relativisera kulturerna. Jag ser dock ingen större mening i den sortens villfarelser. Och jag vill också mena att det är rimligt att tala om framsteg. Ett expanderande konstbegrepp som innebär större möjligheter är bättre än ett mera inskränkt.

Då de tre åtalade släpptes igår är det troligt att de frias från misstankar om förberedelse till mord. Det var också mitt förhandstips. Indicier är en svår väg att vinna dylika mål. De åtalade förmådde inte att förklara sitt beteende men de hade inte ens behövt anstränga sig. Du kunde ha nöjt sig med att antingen vägra svara eller säga ”minns inte”. Men det gick lika bra med det svammel de åstadkom. Saken är enkel. Domstolen kräver handfasta bevis och några sådana lyckades man inte uppbringa trots månader av utredning. Dock gör nog Oisin Cantwell (Aftonbladet) det lite lätt för sig när han beklagar:

”Men det är djupt obehagligt att vår tids terrordille leder till att människor kan sitta häktade i månader och ställas inför rätta bara för att de betett sig svårförklarligt, en anklagelse som om vi ska vara petnoga lika gärna kan riktas mot dem som kämpade för tv-eken.

Att rättsövergrepp av detta slag endast drabbar en viss kategori människor gör inte situationen lustigare.”

Nog fanns det fog för att granska herrarnas svårförklarliga beteende. Om de har drabbats av rättövergrepp genom häktningen lär de få ekonomisk kompensation. De som kämpade för tv-eken hade väl uppenbara och lättförståeliga motiv. Och att det är islamister som drabbas av ”rättsövergrepp av detta slag” borde inte heller vara så svårt att förstå. Samtliga hot och mordplaner som riktats mot mig kommer från det hållet.