2529: Nätverk och den känsliga frågan om invandringskostnader

I Helsingborgs Dagblad omtalas en studie av Alireza Behtoui (professor i sociologi vid Söderörns högskola). Det han visar är att det är svårare att göra karriär i den akademiska världen om man har invandrarbakgrund. Den troliga förklaringen som nämns är att man saknar tillgång till de rätta nätverken. Tillgång till nätverk är naturligtvis avgörande i alla sammanhang. Vill man t ex bli framgångsrik i konsten är det nätverken som avgörs. Bäst nätverk vinner alltid och därför får den som villgöra karriär inse att detta är väsentligare än vad man presterar i övrigt. Det mesta som görs både i den akademiska världen och i konstvärlden är tämligen medelmåttigt. Men med kontakter och vilja att anpassa sig till vad nätverken önskar blir möjligheterna mycket större. Nätverksbyggen som kontrollerar vem och vad som skall ges möjligheter är givetvis en form av diskriminering. Men det är inte mycket man kan göra åt det. Varför man uppmärksammar det här hänger förstås samman med att man vill se lite rasism. Men det har inte så mycket att göra med det.

Det verkar nu som om man har kommit fram till att invandring inte är lönsam. Sedan moderaterna har svängt i frågan har det envetna försvaret blivit allt mindre. Det hjälper inte att försöka kalla moderaterna för främlingsfientliga rasister eller något i den stilen. Alla de som har försvarat en lönsam invandring har fått hantera siffror på ett speciellt sätt. En sak är att man blandar all invandring. Ta t ex nordisk och tysk arbetskraftsinvandring som kan användas till att hjälpa upp siffrorna. Man kan också välja lämpliga årtal. En annan möjlighet är att göra en långsiktig kalkyl som baseras på att invandrarna har kommit i arbete. Man kan se lite av dessa strukturer vid en jämförelse mellan Jesper Strömbäcks ”Utan invandring stannar Sverige” och Tino Sanandajis ”Massutmaning – Ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende” som diskuteras i Ekonomistas.

Manipulationer och skönmålningar har begränsad livslängd när realiteterna ständigt gör sig påminda. Reaktionerna kan också bli överdrivna när det framkommer att vi har matats med missvisande påståenden.

Publicerat i politik | 17 kommentarer

2528: Den andra pakistanska invationen

Året var 2001 och det kom mer än 4 000 medborgaransökningar från Pakistan. För att bli medborgare i Ladonien och flytta dit. Händelsen rönte stor medieuppmärksamhet och på ett par veckor blev Ladonien känt världen över. Vi lade information på hemsidan att det inte var möjligt att invandra till landet och att det inte fanns några bostäder etc. Mer kunde man inte göra.

Nu är det igång igen. Det senaste dygnet har det inkommit uppemot 1 000 ansökningar från Pakistan och några från Indien och Bangladesh. Ingen rök utan eld och källan till detta utbrott är uppenbarligen en video på YouTube. Ser man, även om språket är lite svårt, förstår man den falska marknadsföringen. Man har t o m inkluderat ett ståtligt hus från Ladonia i Texas (det finns en ort med det namnet).

Publicerat i Nimis | 11 kommentarer

2527: Provokation och expansion

Provokationer präglar konsten men alla provokationer är inte lika lyckade. Vår tid med sitt intensiva nyhetsflöde kräver ständiga provokationer och konsten får försöka följa med. Den gör också det och i konstens nyhetsbevakning är de vanliga. Visserligen med begränsad räckvidd och med fyrverkeripjäsens potential. Det är väl så man får se Emma Sulkowicz senaste performance. Hon gjorde sig känd som kvinnan som drog runt med en madrass. Hon lägger sig i den alldeles aktuella fåran och i MoMA ställer upp sig klädd i asterisker framför en bild av Chuck Close (han har använt grovt språk mot några av sina modeller och har hamnat i lägervall). Därefter är det Picassos tur. Det sexistiskt patriarkaliska samhället är naturligtvis skakat i grunden och dess tecken är asterisken. En asterisk på konstnärens namn på museiskylten och det är väldigt illa. Men inflationens tid är nära. (Artnet)

Jag nämnde häromdagen Tomas Björks bok om Julius Kronberg. Björk avvisar givetvis den linjära konstutvecklingen, alltså att konsten skulle utvecklas i en bestämd riktning, mot det bättre. Under modernismens tidevarv var en sådan synpunkt någorlunda vanlig eftersom man ständigt såg nya och gentemot de gamla, överskridande former. De äldre blev historiska, de nya levde en kort tid för att sedan samma väg osv. Men även om man inser omöjligheten i ett sådant drama kommer man ifrån att konsten har en i det stora hela linjär utveckling. Genom överskridandet blir det möjligt att göra vissa projekt och verk. När dessa har erövrats har någonting tillkommit som kan återanvändas. Readymaden var en gång helt otänkbar. Idag är den självklar, liksom att konst kan vara installationer, film, text, dokument, handlingar, musik, ljud, ja vad som helst. Det är också möjligt att ta upp ämnen som tidigare var förbjudna. Men innehållet är inte så enkelt att hantera eftersom varje tid bjuder på sina fördomar som inte är desamma som tidigare. Det är det vi stöter när vi ser alla som blir kränkta av äldre verk och beteenden som tidigare inte väckte samma uppmärksamhet. Andra företeelser som onekligen har utvecklats är synen på kvinnliga konstnärer eller konstnärer från andra delar av världen än den västerländska.

Den genuina provokationen är emellertid svår att se idag eftersom konsten inte förmår att utmana makten, vare sig inom eller utom konsten. Ingen anledning till större oro, genuina provokationer är sällsynta och kan inte serveras på veckobasis i nyhetsflödet.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 57 kommentarer

2526: Domen föll

Idag var det domedag. Säkert har de flesta redan sett att jag dömts till böter för olovligt byggande. Jag har kommenterat saken i Expressen. Se också artikeln i P1 Kulturnytt. Och lyssna på Mårten Arndtzén (han har för övrigt en utmärkt radioröst). Arndtzén brukar har ordning på sina uttalanden och det mesta säger tycker jag är riktigt. Han problematiserar Nimisprocessen genom att uttala en önskar om att det skall bli något nytt – för den konstnärliga kvalitetens skull. En förändring är i varje fall att länsstyrelsen ville ingå ett avtal som dock innebar att de fick full kontroll. Länsstyrelsen första önskan var för övrigt en avvecklingsplan vilket kanske inte var det smartaste att börja med. Men det blev ingen överenskommelse utan istället ett fortsättningskrig. Frågan är vad som händer efter detta. En sak är om det lyckas att överklaga. Sådant är svårt emedan hovrätten är restriktiv i sin bedömning av vad som är intressant. Men betingelserna har förändrats drastiskt. Jag har ju två huvudprojekt, dels alltså Nimis och dels RH-projektet. Dessa går inte helt att hålla isär och RH-projektet har fört med sig avsevärda begränsningar av mina fysiska insatser. Jag befinner mig alltså i ett defensivt läge vilket naturligtvis motståndarna försöker utnyttja. Precis som länsstyrelsen passade på att glida med brandvandalerna. Denna situation är speciell och frågan är om jag kan reda ut den och fortsätta mot det intressanta målet att vinna full accept för projektet. Önskan om förnyelse bör dock inte överdrivas. En inte oväsentlig sak är att kunna redovisa processverket genom utställningar, något som kan skänka många synpunkter på vad som hänt. Det finns mycket intressant som är mer eller mindre okänt. Men utställningar är just nu ytterst svåra att tänka sig.


Efter branden 1997 gick det utmärkt att bygga upp tornet igen utan anmärkning från länsstyrelsen.

Publicerat i Nimis | 7 kommentarer

2525: Salongsmålare Kronberg

Det blir lite mer om konst. Men eftersom jag vet att många läsare gillar mera renodlad politik så kan jag erbjuda en fängslande artikel om radikalisering från den alltid lika underhållande tidskriften Paragraf.

Jag har fått tillfälle att läsa professor Tomas Björks bok om konstnären Julius Kronberg. Boken kom ut i samband med en utställning på Waldermarsudde som handlade om salongsmåleri och särskilt Julius Kronberg (1850-1921). Boken är intressant såtillvida att Björk gör ett allvarligt försök att rätta upp Kronbergs idag mediokra rykte. Nå, det finns ett litet spöke i försöket. Björk tillhör den postkoloniala styrkan och utifrån det kan man argumentera mot modernismens utvecklingstanke, den vita heteronormen och hur historieskrivningen skapas genom segrarna. Jag skall återkomma i ett nytt inlägg med mera utförliga argument i den saken.
Först skall det konstateras att Kronberg i varje fall har fått en plats i svensk konsthistoria genom hans målning från 1975: Jaktnymf och fauner. På sin tid blev den en sensation och dessutom kontroversiell med sitt erotiska tonläge. Idag är det svårt att vara lika entusiastisk även om man har all anledning att beundra Kronberg för hans kolorit och tekniska skicklighet. Trots allt är det ett praktstycke i tidens stil med lite för mycket häng på tidens stora förebilder Hans Makart och Karl von Piloty. Rubens spökar också i bakgrunden.

En annan målning har varit oerhört populär, David och Saul (1884-85). Den har ofta reproducerat inte minst till studier av den bibliska historien. Onekligen ett praktstycke med otaliga detaljer och en intrikat ljusbehandling. Men det blir ändå svårt att få liv i ett kostymdrama som kännetecknar mycket av salongskonsten. Björk, som skrivit om orientalismen, kan inte låta bli att göra en tolkning i den andan. Han ser ett binärt motsatspar, den passive orientalen med sitt erotiska begär och den västerländska kyska aktiviteten. Jag har svårt att tro att Kronberg har varit inne på den linjen men som sagt betraktaren är medskapare i verket och Björks insats gör den ju tidsenlig.

Publicerat i Böcker, om utställningar m m, politik | 4 kommentarer

2524: Komplex kommunikation

Idag blir det några ord om konst. På Tensta konsthall börjar om några dagar utställningen ”Snart nog: konst och handling”. En liten detalj har intresserat mig, ett stycke i introduktionstexten:
”Snart nog: konst och handling handlar om framtider. Den är inspirerad av vår tids mest akuta frågor, och en övertygelse om att konstnärliga praktiker kan kommunicera komplexa problem och samordna handling.”

Man ser ofta resterna av det romantiska konstbegreppet. ”Konst kan”, ”konst som alternativ” och här alltså en övertygelse om konsten och kommunikation av komplexa problem. Men å andra sidan är det självklart att konsten kan kommunicera komplexa ”problem”. Ta t ex Duchamps pissoar. För att läsa av den krävs ingående kunskaper om konstens mera avancerade delar. Även för den inläste är ingen tolkning säker. En del av komplexiteten blir ännu krångligare genom att betraktaren är medskapande. En inte oväsentlig detalj är att man inte kan vara säker på att det finns något ”problem”.

Men det är dock klart att det inte är den komplexiteten som avses angående den här utställningen. Man får nog förutsätta att det är en diskurstyngd framställning av angelägna socialkritiska frågor sedda ur ett givet ideologiskt perspektiv. I dessa sammanhang är man inte intresserad av några motröster och långt mindre att ta reda på om konsten verkligen kan kommunicera komplexa problem och till vem.

Publicerat i konstteori | 1 kommentar

2523: Normkritiken slår till igen

En epidemi av moralpanik får vi vänja oss vid. Lättklädda damer blir för mycket och det behövs inte någon fördjupad kontext för att ett objekt skall dras in i ett feministiskt svammel om befrielse. Nu är det prerafaeliten JW Waterhouses målning Hylas och nymferna (1869) som har råkat illa ut och blivit avlägsnad från Manchester Art Gallery. Handlingen ingår i ett verk av den tämligen kända konstnären Sonia Boyce (2422)- hon deltog t ex på Göteborgsbiennalen 2013. Boyce, liksom otaliga andra, gör undersökningar i angelägna ämnen. Med tiden har sådana här aktioner blivit något tröttsamma. Konstnären följer en given värdegrund som teoretiskt betecknar sig som normkritisk och radikal. I själva verket har detta blivit konventionellt och förutsägbart, en alltför osofistikerad handling som blir tröttsam genom upprepning. Den vinst som finns är uppmärksamheten eftersom det blir starka reaktioner. All uppmärksamhet är dock inte fördelaktig och kan lätt sluta i löjets skimmer.

Intresset för den historiska kontexten är inte stort. Man kan återigen avslöja den viktorianska erans syn på kvinnor och sexualitet, däremot uppmärksammas inte själva målningen. Historien är omvänd, det är inte Hylas som är boven i dramat utan de sköna jungfrurna som dränker honom. Hylas deltog i argonauternas äventyrliga resa och var dessutom Herkules älskare. Ironiskt nog bär man ut en queer som borde ha varit normkritiskt intressant.

Men när normkritiken har blivit konventionell sitter behövs inga nyanser även om den råkar bita sig i svansen.
Mer om detta: The Guardian (Jonathan Jones), The Guardian (kommentarer), artnet

Publicerat i om utställningar m m, politik | 22 kommentarer

2522: Fallen

Många fall av fall. Konsten har fått ett till i den gamle veteranen Chuck Close som har blivit anklagad för olämpligt uppförande gentemot sina modeller. Chuck Close tillhör konsthistorien och hans fotorealistiska bilder är välkända sedan 1960-talet. Men det hjälper inte. National Gallery of Art i Washington har ställt i hans planerade utställning som skulle ha öppnats i maj 2018. Och Seattle University har plockat bort hans självporträtt (artnet). Ingen lätt sak att avgöra moralen i den här historien. Chuck Close har förklarat sig i New York Times. Ingen går säker i dessa tider och man kan undra hur länge Picasso kan hänga kvar i museerna.

Läget i åsiktskorridoren kan ge upphov åt lite olika reaktioner. I ETC förfasar sig Andreas Gustavsson över utvecklingen men medger försiktigt att Vänsterpartiet har varit för passiva i de känsliga frågorna. I DN får Lisa Magnusson ett utbrott. Det är inte längre så lätt att värja sig mot de problem man tidigare inte har velat se.


Chuck Close, självporträtt 1967-68

Publicerat i om utställningar m m, politik | 4 kommentarer

2521: Svansjön

Pjäserna i landsdramat ingår ständigt i nya förvecklingar. Den stora nyheten idag var naturligtvis polischefens avgång eller i praktiken, han blev sparkad. Men eftersom regeringen så envist har hållit fast vid denna tämligen ofördelaktiga spelpjäs fick han flyttas till en hedrande plats på brädet. Kören av klagostämmor mot Eliasson har funnit detta mindre lyckat vilket gör att rockaden inte blev någon stor vinst. Eliassons största problem är antagligen hans oförmåga att verka övertygande, en alltför svag skådespelare. Hans kreativitet nådde inte mycket längre än till armbanden med texter som rekommenderade gott uppförande. Man kan dock se allt detta som fördelaktigt ur tiljans perspektiv. Det är svårt att göra en roll bättre än vad Eliasson har lyckats med. Men det var väl inte så det var tänkt.

Özz Nujen har oväntat hamnat i fel värdegrund (Aftonbladet). Hans inblandning i terroristen Akilov sträcker sig troligen inte längre än till ett möjligt skattebrott men medierna styr dem obarmhärtigt samman. Nujen skriver tämligen enfaldiga krönikor i Expressen och det var nog mindre lyckat att ett av hans krystade verk trycktes idag (Expressen). Nujen får sägas, i motsats till Eliasson, vara någon form av skådespelare och vi får nu se om hans talang är tillräcklig för att klara den här rollen. Ja, givetvis, blir den oavsett lyckad om man ser den som en dans på nationalscenen.

Ett ytterligare skådespel bjuder Erik van der Heeg på. Producerat och regisserat av SvT Opinion. Som vore det verklighet (Ledarsidorna).

Publicerat i politik | 4 kommentarer

2520: Estetik, politik och samtid

Signaturen sl undrar om det är ”starka kvinnor” på frammarsch i samtidskonsten. Jo, nog är det så, de syns och hörs överallt idag. Det kvinnliga genombrottet kom dock ganska sent, först mot slutet av 1980-talet gjorde de sig alltmer gällande. Ser man på artfacts ranking utgör kvinnliga konstnärer 20 % av topp 100. Det kan verka lite men det tar tid att nå upp till de höjderna. För inte så länge sedan fanns det bara hälften så många.

Politiken och konsten kan söka sig många vägar. Den gamle veteranen Mark di Suvero visar skulpturer på Paula Cooper Gallery i New York. Han tillhör en generation som är mera inriktad på form än politiskt innehåll men i våra dagar vill man gärna dra lite i de politiska tåtarna. Di Suvero står upp för demokratin och uttalar sig förstås om Trump. En av hans skulpturer har namnet ”Och ändå rör hon sig”, det apokryfiska uttalande som Galilei skulle ha mumlat när han fick avsvärja sig sina ur kyrkans synpunkt vetenskapliga villfarelser. (The Art Newspaper)

Di Suveros skulpturer har inget direkt politiskt innehåll. Men det finns en tradition att bemöta kritik på den punkten med att konstnären är medveten om hur världen ser ut och att det denne gör är ett samlat uttryck för världens tillstånd. Det finns skäl för en sådan återhållsamhet. Konstnären som agitator brukar inte vara framgångsrik i det politiska, möjligen i konstvärlden som understundom föredrar sådan konst.

En annan sida av saken är att di Suvero tillhör modernismen. Numera har samtidskonstvärlden övergivit sin negativa inställning till denna. Di Suveros skulpturer fungerar igen, nu betraktade i ett samtidsperspektiv.

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar