2472: Nyhetsflödet sviker inte

Det saknas inte tilldragande nyheter. Svenska kyrkan kunde nästan matcha sexbrott & sextrakasserier genom att ge direktiv åt självaste Gud. I förlängningen är Gud inte mycket mer än en utpost av det patriarkatiska samhället och det genusinkluderande beslutet faller rätt i tiden. Herren är borta, Hen har kommit till jorden, nu återstår bara Sonen som får väl vänta till nästa kyrkomöte. Mycket återstår, vi har t ex de fyra evangelisterna som ger en icke-inkluderande könsfördelning. En utmärkt och tänkvärd nyhet från den kreativa Svenska Kyrkan.

Trakasseriavdelningen fortsätter sitt segertåg. En av de fallna är Lars Ohly. Som durkdriven politiker har han förklarat hur det hela hänger ihop och att hans egen roll, visserligen något beklaglig, men förståelig i den patriarkatiska strukturen (SvD). Han borde inte komma undan med detta, partiboken fungerar inte som den har gjort. Seeräuber Jennys skepp med åtta segel har anlänt och när frågan kommer om vilka som skall halshuggas är naturligtvis svaret: ”Alle!”

En liten detalj kan ändå vara intressant i diskussionen. Vad forskning visar angående trakasserier. Jämt fördelat mellan könen, sägs det (Aftenposten).

Publicerat i politik | 20 kommentarer

2471: I fallens dagar

Det råder ingen tvekan om att den stora medieraketen är de kvinnliga protesterna mot sexuella trakasserier. Visserligen uttalade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson i februari att sexbrotten mot kvinnor ”går ner, går ner, går ner”. Redan då visade det sig vara något felaktigt, sexualbrotten har ökat under de senaste åren. Men det gäller alltså brott. När vi kommer till uppropen får man avvakta och se om det har förekommit brott. Dessutom kommer det att bli svårt med bevisning. Men det handlar inte i första hand om brott utom om trakasserier och olämpligt uppförande. En helt avgörande sak är givetvis att den drabbat särskilt intressanta grupper, företrädesvis kultur- och mediesektorn med hög kändisfaktor. Det har därför blivit en stående löpsedel om vem det kan vara den här gången. Och sedan skadeglädjen att se personer på maktfulla positioner, gärna med framhävda goda värdegrunder, dras ner från sina piedestaler och försvinna ut ur manegen med svansen mellan benen. Detta har en stor publik kunnat gotta sig åt med lämpliga doser av indignation. Liksom att ämnet har dragningskraft: sex.

Samtidigt måste man vara klar över att människor med inflytande kommer att sträva efter att bevara, utöka och utöva sitt inflytande. Både för att fortsätta att positionera sig och för att skaffa sig personliga fördelar. När det handlar om herrar är vanligtvis damer något som intresserar och det är ingen hemlighet att personer i rampljuset kan förse sig till övermått. Och med moraliskt ytterst betänkliga metoder. Även figurer längre ner i hierarkin följer den beprövade metod.

Att jublet är stort är inte bara på grund av någon allmän känsla för rättvisa och jämställdhet. Maktkonkurrenter och dem som befinner sig lite längre ner på stegarna har anledning att glädja sig. De som befinner sig i samma nätverk som den fallne får naturligtvis på alla sätt ta avstånd och förklara sig ovetande.

Sedan har vi frågan om vad som har förändrats. Det är möjligt att strategierna kommer att följa något mera subtila linjer men positioneringar lär man inte bli av med. Och män med makt kommer att fortsätta att utnyttja sin attraktiva position för att tillfredsställa sina lustar.

Publicerat i politik | 24 kommentarer

2470: Sekulärt efterspel

Göteborgsbiennalen har fått en liten uppföljare nämligen en diskussion mellan Sinziana Ravini och biennalens curator Nav Haq. Temat för biennalen var alltså sekularitet vilket naturligtvis och omedelbart öppnar spänningsfältet religion/sekularitet. Ravini var kritisk i sin recension och Nav Haq menar (Kunstkritikk) att hon inte har förstått vad det handlar om. Ravini har som kritiker inte någon skyldighet att följa curatorns intentioner men det tycks vara vad Haq tänker sig. Det är också ett exempel på hur utställningar styrs genom curatorns statement men det är alltså inget som är tvingande.

I Ravinis svar påtalar hon att Haq är en försiktig general och nogsamt undviker kontroversiella inslag. Haq svarar med att framhålla som kontroversiellt t ex Jonas Staal världskonferens för terroriststämplade organisationer. Den har ägt rum tidigare på Berlinbiennalen – och sådant går för sig i konstvärlden. Vad som inte går för sig är det som nämns i texterna, Vilks och Serrano,” artists whose practices have been overshadowed by their banal iconoclasms”. Visserligen vänder och vrider Haq på argumentationen men det är klart att värdegrunden är given.

Publicerat i om utställningar m m | 6 kommentarer

2469: Teatralt

Föreläsningsteatern Muslim ban har haft sin emotsedda premiär. Som säkert de flesta känner till fanns det åtskillig kritik mot Amanj Aziz deltagande eftersom han inte har det bästa rykte. Å andra sidan skapade just detta stort intresse men frågan är om det förde saken framåt. För det är en sak snarare än ett stycke dramatik vilket framgår av recensionerna som inte är alltför entusiastiska. Något återhållsam får ändå kritiken vara eftersom ämnet vilar på stadig värdegrund med den vita mannens skuld och den gamla långköraren islamofobin. Framfört av män vilket kanske inte är taktiskt riktigt.

Man kan tycka att det blir tämligen tröttsamt att köra samma innehållsskiva gång efter annan men ämnet i sig är naturligtvis attraktivt och kontroversiellt. En sak man kan fundera på är om det här slagets aktiviteter skapar större förståelse för de problem man vill framföra. Jag tror det inte. Islam och den vite mannens skuld blir snarare utsatt för utnötning. Och lika bra det. Finns det ingen kreativitet i detta område?

Nedan kan man se recensionerna. Ja, här blev det recensioner i långa banor, konstsektorn kan vara grön av avund. En av recensenterna försöker finna paralleller till Joseph Beuys. Man kan ju alltid försöka. Några tar bladet från munnen andra är avvaktade. I en av recensionerna framgår att det hela slutade med sång. Om inte annat så såg det med sång.

Expressen
TimbroAftonbladet
GP
SvD
Aftonbladet

Publicerat i om utställningar m m, politik | 3 kommentarer

2468: Ett stockholmsbesök

Jag har varit en tur till Stockholm. Mitt första mål var Modernas utställning Manipulera världen aktivera Öyvind Fahlström. Vad jag kunde konstatera är att Fahlström står sig. Hans Dr Schweitzers sista uppdrag fortsätter att vara ett verkligt centralt verk där politiken blandas i en outgrundlig Fahlströmsallad. Även guldtackorna som utgör Världsbanken fungerar väl. Den kan man inte göra idag, men Fahlström är naturligtvis en del av konsthistorien. De kompletterande inslagen, som dominerar utställningen är inte alltför intressanta. Kopplingen till Fahlström är inte särskilt övertygande, det rör sig om två världar. Man ser det som man brukar se på biennalerna världen över, konstnärerna presenterar sina socialkritiska och postkoloniala verk. Man kan t ex bli rätt trött på Mahamas jutesäckar som i stort format har visats på Documenta i Aten och i Kassel. En lite väl enkel väg till att gestalta älsklingstemat postkolonialt. Men även Hito Steyerls Factory of the Sun har blivit överexponerad alltsedan dess succé på Venedigbiennalen 2015. Å andra sidan kan jag förstå det pedagogiska värdet. För den mindre bevandrade utställningsbesökaren är det en representativ utställning, ”så här brukar det se ut i den internationella samtidskonsten”. Inget särskilt sensationellt men många projekt och berättelser och en del avancerad teknik.

Den egentliga orsaken till mitt besök i huvudstaden var Magnus Norells boksläpp, hans bok om det islamistiska kalifatet har översatts till engelska och jag hade fått en inbjudan till detta evenemang. Det ägde rum på Teater Lederman, en plats med atmosfär och det får sägas att den här tillställningen kan kallas för underground. Ett kontroversiellt ämne och då blir även de inblandade mer eller mindre kontroversiella. Den som vill följa diskussionen kan göra det via Youtube.

Publicerat i debatt, om utställningar m m, politik | 1 kommentar

2467: Konståret

Konståret går mot sitt slut och vad som kan konstateras är att samtidskonsten (”contemporary”) har blivit mainstream och att den har blivit strängt politisk. Man kan tycka att konstens oförmåga att utöva något inflytande i det politiska livet skulle ha avmattat intresset. Men man får nog tala om att konstvärlden är intresserad och då är det fullt tillräckligt att producera för just den. Det blir lite tröttsamt och repriserna på postkoloniala projekt har sett sina bästa dagar. Ett antal gånger har man gett sig på den nordiska postkolonialismen. Ett sådant projekt går t ex igång på Konsthögskolan i Stockholm i december:
”Konferensen kommer lyfta ett flertal frågeställningar som rör samtida koloniala strukturer, inter-nordisk kolonisering av samer och inuiter, reflektioner kring terminologi som används i samband med att man talar om avkolonisering, vit övermakt.
Samtalen kommer fokusera på frågor kring avkolonisering och dess särskilda betydelse för boende i norra Europa idag.”

Skillnaden mellan politiken och politiken i konsten är att i konsten finns inget ansvar. Man kan lägga fram vad man önskar (givetvis enligt gällande värdenormer) och det är inte nödvändigt att förhålla sig till en kritisk omvärld. Motröster är oönskade och förekommer bara internt, dvs. man för en diskussion utifrån de diskursalternativ som finns tillgängliga. Vill man se det i ett större perspektiv är det naturligtvis fråga om en maktkamp. Det gäller att ta sig fram, bygga upp sina nätverk och göra karriär. Så går det också till i den större världen men det här handlar om att producera framgångsrik konst och att vinna definitionsrätten. Konstvärlden sliter förstås med vithetsnormen och de vita vet om det och kontrar med stora mängder postkolonialism, marginaliserade grupper, skuldbeläggning samtidigt som man viftar med kapitalismens och högervridningens faror. Jag får säga att det går rätt bra inte minst mot bakgrunden av att vitheten dominerar konstvärldens hierarki.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 44 kommentarer

2466: 1818 års värdegrund tagen till heder.

Så var det dags för slottets skulpturer att hamna i skottgluggen för revisionismen inom identitetspolitiken. Bort det som skulle kunna missförstås av någon fåkunnig. Lars Lindström (Expressen) är i vanlig ordning alert och i det här fallet får han stöd av en konsthistoriker. Klart att alla upprop angående kultur- och nöjesmännens beteende skapar en lämplig vinkel. Man kan läsa om skulpturerna här. Det är alltså skulpturer på temat enleveringar ursprungligen skapade av Jacques Foucquet d.ä. 1726. De togs bort 1818 då de ansågs opassande och 1895 restaurerades de och kom åter på plats. Nu, i nådens år 2017 har de åter blivit opassande. Man kan ju tycka att det kulturhistoriska och pedagogiska värdet borde beaktas. Enleveringarna är hämtade från mytologin, för den något bildade välkända. Men kunskap står inte högt i kurs, istället åberopas de från tidens slammer uppvaknade känslorna. Och då är vi tillbaka till 1818 års värdegrund.

Publicerat i politik | 3 kommentarer

2465: Det bittra avskedet

”Värdegrund” har vi haft för oss under en längre tid men det har uppenbart förlorat det mesta av sin glans. Idag verkar det mest ironiskt när det kastas fram och ännu roligare blir det när man inser att det fortfarande finns gott om användare som tar det på allvar. Tidigt kunde man förstå att det inte kan bli mycket av det konstant lösa ”värdegrund” eller det ännu värre ”allas lika värde”. Kosmetiken har runnit av och blottat identitetspolitikens paradoxer. Malcolm Kyeyune skriver en intressant artikel i Kvartal. Han har fått en del kritik från sina tidigare vänstervänner men det hjälper inte stort. Det han säger låter sig nu sägas utan alltför mycket mothugg.

Han skriver dock att väst har avskaffat fienden. Det är däremot tveksamt. En fiende är alltid nödvändig och nog har vi sett hur fienden pekats ut genom påstådda brister i värdegrunden.

Den stora medieberusningen sextrakasserierna är lite märklig. Det förefaller som om det är ett fenomen som huvudsakligen uppträder inom kultur- och nöjesbranschen där de utpekade objekten ståtat med rätt värdegrund. Den ”goda” människan blir allt svårare att återfinna.

Publicerat i debatt, politik | 7 kommentarer

2464: Alltför korrekt

Konstpriser har blivit ett synnerligen utbrett fenomen. I och för sig följer det den övriga samhällsutvecklingen där man har förstått att en tävling skapar intresse. I konstsammanhang är det något mera godtyckligt vem som skall utses till vinnare. Den konstnärliga sidan av saken är en del i det hela men det är klart att man måste tänka på värdegrunderna. Och på sponsorerna.
Agnieszka Polska fick det tyska prestigepriset Preis der Nationalgalerie. Utan tvekan en välmeriterad vinnare (ranking 613). Men så var det valet av kandidater. Fyra kvinnor från olika länder. Det var naturligtvis inte omedvetet utan tvärtom en del av värdegrundsstrategin. Men det föll inte väl ut eftersom de fyra har inkommit med en protestskrivelse. Konsten har kommit att präglas av att man måste ta hänsyn till en rad faktorer som inte har med den producerade konsten att göra. I det här fallet valde man att vara överkorrekt och då blev det för bra. Men konstvärlden fick en liten nyhet (artnet).

Publicerat i om utställningar m m | 2 kommentarer

2463: Ett manfall till

Bland dem som har suttit på sina höga hästar har manfallet inte varit obetydligt. Och varje gång har jublet utbrutit. En av de drabbade är ingen mindre än Tariq Ramadan, den förment liberale muslimen som dock alltid haft en del besynnerligt bagage i garderoben. Charlie Hebdo kunde förstås inte motstå frestelsen att resa ett monument över den store mannens pinsamma situation. Alla var inte förtjusta i det och mordhoten kom. Som det plägar (Telegraph).

Publicerat i politik | 15 kommentarer