2417: Tinos siffror

Tino Sanandajis bok Massutmaning kommer säkert att väcka mycken bisterhet. Vi har redan fått en spännande inledning sedan Camilla Läckberg lanserat begreppet ”Tinos siffror”. Hon menar att han alltid har haft fel med sina siffror och är uppbragt över att Moderaterna har åberopat dem.

Sanandaji skriver på FB att Läckberg är välkommen att specificera sin kritik så går han gärna i svaromål. Strängt taget behöver hon inte specificera eftersom hon har deklarerat att han har fel i allt. Sanandaji behöver sålunda bara visa att han har ett enda rätt i fallet ”Tinos siffror” för att vederlägga Läckbergs omfattande tes.

SvD Nyheter i dag

Publicerat i politik | 18 kommentarer

2416: Över floden med Trump

Den trumpska skuggan faller över det mesta och nu har den även nått Christos projekt ”Over the River”. För några dagar sedan meddelade Christo att han lade ner hela projektet som protest mot Trump som regerande landägare. Naturaktivisterna som stridit mot Christo jublade. Det blir lätt så, Trump blir i sammanhanget en obetydlig faktor och för aktivisterna utgör konsten det främsta hotet mot miljön.

Om historien nu går via den linjen. För som protest mot Trump blir den suddig. Om det hade varit så att Christo för full maskin skulle ha genomfört en protest borde han gjort det i samband med invigningen av verket då medierna hade flockats runt sensationen. Nu tycks det ju snarare vara så att han har gett upp, kanske trött på allt tjafsande. För den som vill fördjupa sig mer kan man se genom dessa artiklar: Denverpost, www5280, Hyperallergic.

Christo har en avgörande roll i Nimisdramat. Han blev ägare till Nimis 1986 då Joseph Beuys avled. Han är informerad om branden. Christo har vid åtskilliga tillfällen bekräftat sitt ägarskap men myndigheterna tycks aldrig få nog av sådana papper. Nu är det igång igen med länsstyrelsen på nya äventyr. För all del, det är nytt folk sedan det gamla gardet har gått i pension.

I varje fall kan vi konstatera en liten Trumpeffekt även här. De stora effekterna fortsätter att skörda rubriker. Vill man formulera sig lite cyniskt kan man skriva: ”Trump är en frisk fläkt i politiken!” För det är väl så att Trumps inhopp har ett samband med politikernas allt mindre möjligheter att åstadkomma några större förändringar. Man kan lova och sedan kan man lova igen. Och allra vanligast är de olika partiernas helt marginella möjliga vallöften som poppar upp varje dag och som får förvånansvärt stort utrymme i medierna. Folket, eller åtminstone delar av det, vill ha en politiker som får något gjort. Trump har onekligen satt igång en massa saker som politiker normalt sett inte gör. Radikala beslut ställer till stor förvirring eftersom det resulterar i kollisioner mellan olika intressen. Genom att kompromissa brukar det sluta med mycket små förändringar. Trumps ingrepp är helt klart märkbara men frågan återstår om det i första hand är pappersexercis som initialt verkar åstadkomma något. Politikernas makt är som sagt starkt begränsad och dessutom hårdbevakad av de medier som Trump har utmanat till det yttersta.

Som strategi är Trumps rivstart både lyckad och enda möjlighet. Vi får dock se vad som händer när fyrverkeripjäserna har brunnit färdigt.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 3 kommentarer

2415: Så var det dags för Kapoor att lämna sitt bidrag

Ännu en liten tid får jag vara nere för räkning. Men det är lite bättre idag och några rader kan jag ändå skriva.

Trumpkonsten, alltså det som Trump inspirerar konstnärerna till, har hittills inte visat några imponerande resultat. Bortsett från kvantiteten. Konstnärerna blir så ivriga att de, som vanligt, glömmer bort att konstnärlig kvalitet är en förutsättning.

Anish Kapoor har nu kommit med sitt bidrag. Han gör en travesti på Joseph Beuys performance i New York ”I like America and America likes me” från 1974. På den tiden fanns det en motsättning mellan amerikanskt och europeiskt. Beuys kämpade för det europeiska som stod för en mer traditionell konstnärsroll (den romantiske shamanen) medan Warhol och andra höll sig till det som senare skulle bli den postmoderna distansen.

Nåväl, nu har Kapoor varit fruktansvärt kreativ och kommit fram till en ny text med en bild av sig själv: ”I like America and America doesn’t like me”.

Kapoor vill få med sig så många konstnärer som möjligt i sitt projekt:

“I call on fellow artists and citizens to disseminate their name and image using Joseph Beuys’ seminal work of art as a focus for social change,” said Kapoor in a statement. ”Our silence makes us complicit with the politics of exclusion. We will not be silent.”

Det är inte lätt för konsten att göra sig hörd i Trumpiaden. Är man lite grov och entydig som man i regel är, drunknar man i det som är ännu grövre och ännu mera entydigt. Försöker man vara finstilt och underfundig är det ingen som är intresserad. Men antagligen är det inte så allvarligt menat, konstnärerna vill visa upp sig som rättrådiga. Men det vore intressantare om man hade menat allvar och anlagt en strategi för att komma någonvart i konstens politiska dödläge. Den gamla regeln ”If you can’t beat them, join them” är en intressant möjlighet.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 89 kommentarer

2414: Hinder är inte att förakta

Återkommen från en tur till Stockholm. Det blev en hel del konst och konstbesök men dessa får anstå till en annan dag. Jag lyckades också få med mig en influensa varför jag är något avslagen. Jag var också nödsakad att idag genomföra en heroisk fysisk konstprestation men nu koncentrerar jag mig på återhämtning och tar gärna emot eventuella ömkanden.

Nyhetsflödet fortsätter att producera nya vindlingar av trumpiaderna. Inresebegränsningarna har också drabbat konstvärlden (artnet). Här är dock lidandet mycket mindre, ja t o m fördelaktigt eftersom en rad utställningar som kan bli svåra att genomföra kommer att bli politiskt laddade. Det är en gammal regel som man inte kommer ifrån: Hindrad konst är bättre än ohindrad, förutsatt att det blir uppmärksammat.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 6 kommentarer

2413: Konsten, den konsten

Den ryske konstnären Pjotr Pavlenskij har gjort sig känd genom för vad man får anta för konstnären tämligen plågsamma performance. Dessa har riktats mot den ryska regimen. Så extrema handlingar får givetvis uppmärksamhet. De ryska myndigheterna är inte särskilt förtjusta och Pavlenskij har sökt sig till Västeuropa. SvD har en orienterande artikel. Även om performance med självplågande inslag förekommer är det inte så vanligt. Konstvärlden brukar vara avvaktande gentemot dylika excesser. I det här fallet har konstnären det politiska initiativet. Som de flesta känner till kan man använda något mjukare medel som t ex Pussy Riot har gjort. De ryska protestkonstnärerna har en välvillig publik på västsidan. När konstnärerna söker sig till väst förändras deras situation drastiskt. Det blir svår att angripa den ryska regimen eftersom direktladdningen är borta. Istället får de falla in i den västerländska korrektheten. Nu får vi se om Pavlenskij tänker delta i någon Trumpiad.

I dessa dagar har jag mycket att stå i och får dessutom, av onämnbara skäl, meddela några dagars skrivuppehåll. Men idag kom min artikel i Kvartal.

Nyligen var konstnären på lokal.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m, politik | 67 kommentarer

2412: Konsten i trumptider

Nu skall konstnärerna förhålla sig till, skall vi säga ”världsläget”. Fortfarande är det gott om konstnärer som vill gå rakt på sak. T ex har den föga kände Shia LaBeouf (artnet) inlett en performance mot Trump. Den skall pågå i fyra år och är interaktiv såtillvida att den som så önskar skall ställa sig framför en kamera och filmas medan man säger ”He will not divide us”. Entydigheten är alarmerande.

Slagordstekniken passar illa i konsten men den har nyhetsvärde vilket är nog för att åtskilliga konstnärer vill pröva sin lycka. Få se nu vad Venedig och Documenta i Kassel skall visa upp för något. Tiden är visserligen kort men konstens politiska läge har fått ett fall framåt. Trumpläget ger konstnärerna möjligheter till att komma med fördjupade analyser av populismens och neoliberalismens fasor samt frammanandet av det anstormande fascistiska mörkret. Men det kan vara helt i sin ordning om det, som sig bör, drar sig mot det subtila. Men faran ligger i det lockande nyhetsvärdet som kan ge upphov till diverse trumperier.

De konstförståndiga är dock klara över det jag skriver ovan. Det blir skulpturutställning i Münster (ART). Kaspar König och hans team har sina problem. Återkommande handlar det om det avvikande, upproriska och provocerande. König konstaterar att när alla är överens blir det tämligen stillsamt. Om man skall ha en avvikelse blir det problem för König: ”Und die sogenannte Alternative ist so dermaßen spießig, dass es mir großes Unbehagen bereitet“ (och det s k Alternativet är så spetsborgerligt att det inger mig stort obehag).Vad han nu menar med det.

Konstens besvärliga läge beror på att den står på samma sida som etablissemanget. Det kan ju förefalla som om fallet Trump skulle motsäga detta men det är svårt att hävda att Trump representerar etablissemanget när han har det mesta emot sig.

Situationen i konsten är i alla fall intressant. Det har blivit ett kompakt motstånd mot avvikelser. Men avvikelsen är vad man förväntar sig i konsten det är man ändå överens om.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m, politik | 201 kommentarer

2411: Utmanade medier

Att Trump har förklarat öppet krig mot de etablerade medierna är nog så intressant. Det borde vara att placera sig i en omöjlig sits. Även om medierna har förlorat något av sin slagstyrka är det ändå de som gäller. Trump kan fortsätta med sina vädjanden till sina anhängare och hoppas att hans påstående om att medierna är lögnare får ett genomslag. Men det är knappast troligt.

En liten fördel kan dock Trump räkna med. Genom sina utspel har han skapat en affekterad proteststorm. Den flyter också in i medierna som naturligtvis är djupt provocerade. Lätt hänt att man vill vara rapp och lustig som exempelvis Expressen som publicerade en dödsannons för ”Den Fria Världens Ledare”. Att lägga den journalistiska verksamheten åt sidan för en agitation är förmodligen inte så lyckat. Det bekräftar vad kritikerna menar att medierna sysslar med. Karin Olsson vill ha ”kamp och ett asgarv”. Så börjar vi närma oss lika goda kålsupare.

En ytterligare sak är att protesterna mot Trump i åtskilliga fall antingen går till överdrift eller blir löjliga. Medierna rapporterar glatt om ytterligheterna eftersom de har störst nyhetsvärde.

Det är det där med att tänka strategiskt och inte ogenomtänkt svara på provokationer.

Ändå bör det inte gå vägen för Trump. Det är fortfarande så att ”the media is the message”.

Publicerat i politik | 36 kommentarer

2410: Trump och konsten

Ofrånkomligt är det mycket Trump nu. Medier och politiska åsiktsbildare kan inte klaga, Trump är ett objekt som kan kommenteras i oändlighet. Alla har sin åsikt om Trump.

På konstsidan finns det oro för att Trump skall lägga ner National Endowment for the Arts, den federala bidragsgivaren till projekt och utställningar (artnet). Republikanerna har aldrig varit förtjusta i den här organisationen inte minst genom finansiering av utställningar med t ex Robert Mapplethorpe och Andrés Serrano. Saken är en ekonomisk struntsak men om det genomförs kommer symbolvärdet att bli stort och det kommer att bli ett himla liv. Trumps förhållande till samtidskonsten lär dock varken bli bättre eller sämre hur han än gör.

Som jag redan har skrivit är det inte så lätt att med konstens hjälp skapa opinion mot Trump. Karikatyrerna och missnöjet florerar inflatoriskt. Madonna kom med sitt bidrag som ju inte blir mer än en heroisk gest (artnet).

En annan aspekt har lite större intresse. Richard Prince har sålt ett av sina verk till Trumps dotter Ivanka. Men när han började tänka efter ångrade han sig och sände tillbaka checken samtidigt som han deklarerade på twitter att det inte var hans verk: “This is not my work. I did not make it. I deny. I denounce. This fake art.” (The Guardian)

Och det blir konstteoretiskt intressant. Dock ett rätt enkelt fall. Konstnärens påstående är inte tillräckligt för det krävs mer, att konstvärlden skulle gå med på det och då finna något rimligt argument för en sådan uppfattning. Det lär det inte bli. Tvärtom, verket kommer sannolikt att öka i värde och bli ännu intressantare som konstverk med hjälp av Prince konceptuella tillägg.

Publicerat i konstteori, politik | 56 kommentarer

2409: Ytterligare en akt i debatten

Det visade sig att Janouchdebatten inte alls var över. Ytterligare en skur av artiklar och yttranden har forsat fram. När det blir en sådan huggsexa landar man inom ramen för en principsak.

Dagens delikatess är naturligtvis statsministerns yttrande i saken. Han är oroad över nationens rykte. Ann-Charlotte Marteus (Expressen) har fångat upp det temat: Vår plikt att hylla Sverige. Även om det kan finnas en och annan liten skavank bör vi ständigt understryka att Sverige är föregångslandet. En stormakt och förebild för en rättvis välfärd, för allas lika värde, jämställdhet, antirasism osv.

Lotta Gröning (SvT Opinion) nämner de nationella hatobjekten Tino Sanandaji, Ann Heberlein och Katerina Janouch i en artikel som talar för åsiktstolerans. Den beryktade korridoren har fått några rollgestalter men korridoren betraktas inte med blida ögon.

Ja, det går undan. Vad har då motståndarsidan att bjuda på? Kajsa Ekis Ekman (Expressen) ger oss ett klassiskt exempel på hur man taktiskt kan bemöta Janouch. Välj ut ett svagt underbyggt påstående och lägg all kraft på att bestrida detta. Dra ut konsekvenserna så långt det är möjligt. Och den enkla slutsatsen blir: Se där så illa!

Det är givetvis inte tal om sakfrågor. Vi har att göra med tillhyggen i den här branschen. Men det hör till librettot i Le Grand Opéra.

Publicerat i politik | 10 kommentarer

2408: Konstmarknad och kvalitet

Thomas Millroth är lite indignerad över konstmarknadens värdesättning (SDS):

”Är det fel att Karin Mamma Anderssons målningar säljs för miljontals kronor på auktion? Hon är ju en fantastisk konstnär. Problemet är att hennes beundrade föregångare Torsten Renqvist inte ens kostar en hundradel så mycket. Någon skillnad i kvalitet och betydelse mellan dem finns inte.”

Kanske inte så lyckat exempel. Millroth påstår att det inte finns någon skillnad mellan konstnärerna. Enligt vem? För självklart är det så att Mamma Andersson representerar en mycket högre kvalitet än Renqvist. Hon ställer ut internationellt och har fått bekräftelse från många håll i den tyngre delen av konstvärlden. Renqvist är en svensk målare som inte bekräftas på något annat håll. Det är naturligtvis möjligt att Mamma Andersson i framtiden försvinner från den större scenen och att hennes position i svensk konsthistoria kommer att bli mindre än Renqvists. Men det vet vi inte. Att Mamma Andersson säljer bra och dyrt torde inte påverka den bedömningen på annat sätt än att den är en del av uppmärksamheten – vilken är nödvändig för att det skall bli tal om kvalitet överhuvudtaget. Millroth kommer alltså med en prognos.

Det här resonemanget är inte ovanligt och kan sammanfattas med ”egentligen”, alltså att någon menar att framtiden kommer att visa hur det ”egentligen” förhåller sig. Svårigheten med detta är att det är ytterst svårt att avgöra vilka av dagens konstnärer som kommer att bli utpekade som kvalitet. Likaledes är det inte heller enkelt att säga hur det konsthistoriska materialet står sig. Ju fler konstnärer som fyller på konsthistorien desto trängre blir utrymmet för dem som redan finns där. En del av dessa kommer att blekna betydligt eller försvinna.

Ett annat kvalitetsgrepp som brukar dyka upp när konstens kvalitet diskuteras och särskilt när man berör den för stora delar av konstvärlden förhatliga konstmarknaden är ”riktig” konst, alltså en sådan som har det ”egentliga” värdet. I sin artikel använder sig Millroth av begreppet ”angelägen”. Konstmarknadens prisexcesser skapar inte ”angelägen” konst. Här är det första problemet att avgöra vad som är ”angelägen” konst. Millroth försäkrar att det finns gott om sådan och jag undrar då hur den förhåller sig till marknaden. Normalt sett finns det en lång rad samtidskonstnärer som inte kan sorteras in under Millroths skampåle: ”lättkonsumerade, hårdlanserade, eklektiska figurmålningar eller nostalgiskt ljus”. Den stora elit av samtidskonstnärer som ägnar sig undersökningar och angelägna frågor säljer naturligtvis dyrt. Samlare som går inför det Millroth avvisar får ingen status så det gäller att köpa rätt. Och när konstmarknaden går bra satsar man på internationell samtidskonst som betraktas som hög kvalitet i avancerade sammanhang. Vi får komma ihåg att ”betraktas som” är detsamma som att det är hög kvalitet även om framtiden kan vara oviss.

Å andra sidan kan man finna åtskilliga ”angelägna” konstnärer som inte säljer speciellt mycket och som inte har något högre penningvärde. Hur klarar de sig? Stipendier, ersättningar för utställningar, priser. Men hur får man det? Genom att bygga sina nätverk och skapa de rätta förbindelserna. Man kan alltid försöka med att kontrastera det internationella med det lokala och påstå att visst är våra lokala angelägna minst lika bra som de stora internationella namnen. Men det tycker inte konstvärlden och framtiden brukar inte heller ändra på detta.

En annan sak är att ”angelägna” framgångar, alltså att en konstnär blir uppmärksammad för ett verk driver fram ett köpintresse. Ju mer uppmärksamhet desto bättre priser vilket självklart sker genom att nätverken intensifieras: Någon gallerist ser att det finns goda utsikter.

Ett verkligt intressant problem är dock att pröva ”egentligen” en gång till. I vår tid produceras det ändlösa mängder av kritikerrosad angelägen konst. Men vad i allt detta är ”egentligen” tillräckligt bra för att vara verkligt intressant? Ty det är prövande att leva i en konstvärld som konstant kan visa att nästan allting är hur bra som helst.

Publicerat i Konstkritik, konstteori | 11 kommentarer