2563: Konstnären som statstjänsteman

Kulturministern meddelar ökat stöd till konstnärerna. En besvärlig historia eftersom området lider svårt av överproduktion. Det föreslås att statliga verk skall ha anställda konstnärer. Bortsett från att den hjälpen endast kommer att ge några få av tusentals ett jobb hamnar man i situationen att vi får några statstjänstemän.

En annan sak handlar om snedrekryteringen. Konstnärerna kommer, som de alltid gör från välbeställda bakgrunder, borgerlighetens barn. Frågan är mycket gammal och någon förändring har man inte kunnat skönja. Det handlar naturligtvis om uppfostran och intressen. Inte mycket att göra åt, kulturbärarna har sina traditioner och fortsätter naturligtvis med att vara kulturintresserade och ge sina barn sådana förutsättningar. Medan andra samhällsgrupper har andra intressen. Men som vanligt drömmer kulturministern:

”Alltifrån distansutbildningar till att flytta ut verksamheter till socialt utsatta områden. Vi föreslår även konstnärliga produktionshus i hela landet, där konstnärerna är mentorer och där ungdomar får möta konstnärliga uttryck och ta steget till att börja en konstnärlig utbildning; en samverkan mellan kommun och folkrörelser för att skapa arenor som breddar rekryteringen”
Det går inte till på det sättet. Å andra sidan är hela detta paket mest symboliskt. Man visar att man vill göra något för de stackars konstnärerna. Och det är inga stora pengar.

DN

Publicerat i om utställningar m m, politik | 1 kommentar

2562: Angående det nya etiska konstbegreppet

Etik som en del av konstens kvalitet som jag skrev om igår. Skådespelaren Rasmus Dahlstedt har gjort en version av hur det kan tänkas gå till.

Publicerat i konstteori, politik | 2 kommentarer

2561: Konstnärlig kvaliet och svensktoppen

Kvalitet i konsten, en ständigt återkommande fråga. På Kunstkritikk tar sig redaktören Jonas Ekeberg an saken i samtidssituationen djupt inspirerad av metoo och alla strukturerna. Jo, han får erkänna att man inte lyckats leva upp till jämställdhet på Kunstkritikk. 57 % av artiklarna är skrivna av män och sålunda endast 43 % av kvinnor. Konstnärer som recenserats och intervjuats blir också till männens fördel 53 % mot 47 %. Jag skulle ju tycka att det inte är mycket att bråka om men nu är det millimeterrättvisa som gäller.

Mångfalden är viktig anser Ekeberg: ”En annen felles oppgave, om #metoo skal resultere i varige endringer, er å skape en generøs atmosfære der ulike historier og ulike perspektiver får lov til å sameksistere.” Det här betyder inte att det blir så många perspektiv förutom att man sedan länge vinnlägger sig om etnisk mångfald och marginella grupper (som passerar värdegrundsbedömningen).

Och så den här klämmiga slutklämmen:

”Spørsmålet er selvfølgelig om kvalitetsbegrepet er uavhengig av representasjon. Svaret er nei. Kvalitetsbegrepet – også innen kritikken – er i kontinuerlig endring, og om man åpner for nye stemmer, så vil man uvegerlig også bli nødt til å justere sitt kvalitetsbegrep. Dette er smertefullt, men nødvendig. Derfor må vi arbeide aktivt for å fremheve underrepresenterte grupper, både i kritikken og andre steder i kunstfeltet. Det bidrar til å utvikle et kvalitetsbegrep for et mer etisk samfunn.”

Hej och hoppsan. Så var det sagt även om det sedan länge står klart att inget är mera självklart än att representation är en väsentlig del av kvaliteten. Curatorer och kritiker är ytterst medvetna om vilka val man måste göra för att inte hamna i skottgluggen: Tillräckligt många kvinnor, tillräckligt mycket etnisk mångfald och tillräckligt många marginella grupper. Vissa projekt bör göras av representanter för vad projektet handlar om för att skapa tillräcklig autenticitet. Gränserna i det här ämnet är föremål för kontroverser men riktlinjerna ligger fast. Den renodlade konstnärliga kvaliteten är ett långt mindre problem eftersom vi lever i en tid när konstnärerna ständigt presterar projekt och verk som är av högsta kvalitet. Se bara på de sprängfyllda biennalerna där man sällan hör kritikerna gnälla över enskilda verk. Den som är ett lovligt och givet byte är curatorn som in i minsta detalj nagelfars angående representationen och huruvida denne lyckats med att skapa en helgjuten utställning. Naturligtvis är alla medverkande klara över att representationen inte får ta över hela föreställningen och att socialkritiska och politiska verk inte får helt dominera. Därför ser man en viss variation också vad det gäller tekniker och lite udda saker. Med lite kreativ formuleringsförmåga kan sådant också passa in i ett givet socio-politiskt tema. Sålunda skall allt detta leda till ett mer etiskt kvalitetsbegrepp. Konstens frihet blir det lite mindre av. Visserligen ligger det ett överskridande i att ge representationen en plats i den konstnärliga kvaliteten men det överskridandet har redan ägt rum. Nu kommer byråkratiseringen och begränsningarna.

I alla fall blir alltid valet kvar som oeftergivlig kvalitetsmätare. Därför kan man alltid konsultera artfacts för att se vad konstvärlden tycker. Våra svenska konstnärers lista ser just nu ut så här:

1. Nathalie Djurberg 392 (337)
2. Nina Canell 461 (599)
3. Öyvind Fahlström 493 (482)
4. Klara Lidén 507 (475)
5. Karl Holmqvist 727 (630)
6. Runo Lagomarsino 785 (900)
7. Goldin + Senneby 1215 (1217)
8. Sofia Hultén 1290 (1210)
9. Meriç Algün Ringborg 1461 (1402)
10. Hilma af Klint 1826 (1786)
11. Johanna Billing 1897 (1307)
12. Andreas Eriksson 1943 (1729)
13. Lina Selander 2428 (2878)
14. Henrik Håkansson 2751 (2987)
15. Kajsa Dahlberg 2782 (2533)
16. Annika von Hausswolff 2949
17. Jockum Nordström 3237
18. Ann-Sofi Sidén 3243 (2720)
19. Carl Michael von Hausswolff 3298 (2940)
20. Matts Leiderstam 3344 (2685)
21. Annika Larsson 3452 (2848)
22. Annika Eriksson 3468

Könsfördelningen kan man inte anmärka på. Etnicitet och marginella grupper hänger inte med och det är nog inte möjligt att göra mycket åt saken. För övrigt kan man konstatera att Nina Canell och Runo Lagomarsino är de mest framgångsrika klättrarna. Och man får anta att Nathalie Djurbergs långvariga framgång har passerat sin höjdpunkt. Moderna Museets hjärtebarn Hilma af Klint kommer nog att kunna avancera framöver genom en ny satsning men jag tvivlar på att hon någonsin kommer att nå den absoluta toppen.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 5 kommentarer

2560: Dynamiska ordspel

Amanda Svensson skriver om det hon kallar för maktspråket (Expressen). Hon är något förfärad över ord som ”flyktingströmmar”, ”volymer” och ”ankarbarn”. Om man tänker sig att Nietzsche och Foucault inte hade helt fel är människan en sådan varelse som eftersträvar makt. Det betyder att den som lägger fram sin sak gör det för att övertyga andra om sin sak. Man kan t ex lätt förstå varför Reinfeldt valde att säga ”Öppna era hjärtan” och inte det mer direkta ”öppna era plånböcker”. Med eufemismer kan man hålla stånd länge genom att ständigt omformulera problem till mera slingrande uttryck. ”Problem” har som bekant sedan länge ersatts med ”utmaning” men det går knappast längre. Alla uttryck har sin tid och när verkligheten tränger på blir det efter hand besvärande med de enkla tricken ”luras utan att ljuga” eller att vädja till känslorna när det inte längre finns argument. Det är väl det senare som Svensson prövar i den här artikeln.

Tänk bara på de svåra orden ”invandrare” eller ”asylsökande”. Det blev ”nyanländ” ett rätt fantastiskt ord som sammanfattar den ansträngda formuleringsviljan. Eller ”ensamkommande”. Mången skulle kunna beskriva sin situation med dessa ord, t ex ”Jag stod nyanländ och ensamkommande utanför Moderna Museet beredd att gå in för att se utställningen. Fast jag kan tyvärr inte få plats i den formuleringen. Jag är aldrig ensamkommande.

Niklas Orrenius skriver (DN) om en rasistisk polischef som hatar muslimer. Minst sagt är jag förvånad över att denne får hållas. Det brukar gå snabbt att tillämpa given värdegrund. Hade polischefen varit en aktiv Sverigedemokrat hade han t ex åkt ur partiet. Inte ens där är det gångbart.

Att det sedan finns ett utbrett muslimhat är ingen nyhet. Islam blev inte populärt i Sverige och tyvärr får man säga att det finns fog för att det är så. Som jag många gånger har påpekat ser man inga större tecken på modernisering eller anpassning till vad som gäller i Sverige. Samtidigt har man officiellt visat en långtgående tolerans i de mest hårresande fall. Jag har i många år sagt att det inte kan bli någon ändring på förtroendet för Islam förrän någon fattar att Islam är en produkt som skall säljas. Men istället för charmoffensiv ser man samma gamla ramsor om respekt, krav, islamofobi. Och lika ständigt dyker det aldrig upp några moderiktiga representanter. Då kan det bara gå utför backe när den illa dolda ideologin visar sitt fula ansikte. Men detta ger naturligtvis inte folk rätt att bedriva rasism enligt ”alla över en kam”. Men, som sagt, myndigheterna brukar prioritera hat- och hetsbrott.

Publicerat i politik | 30 kommentarer

2559: April och aprilskämt

Den 1 april blev en rätt hård dag. Fotbollsspel i två timmar. Det ställer vissa krav på de till åren komna spelarna när de möter den unga och vältränade generationen. Trots att jag har hygglig kondition är det en afton med tunga ben. Nå, det dök upp ett intressant aprilskämt i SDS: De skånska Pågatågen byts ut efter Metoo. En alldeles kort stund verkade det inte vara orimligt eller rentav är det inte orimligt. Det visade sig snart att sådana skämt har sina kränkta motståndare. Det finns sådant som man anser att det inte bör skämtas om (Aftonbladet). Just det gör ju skämtet ännu bättre och välplacerat.

Wolfgang Tillmans och Rem Koolhaas ger sig inte. Konsten skall kunna göra något åt politiken (artnet). De oroar sig för de högerextrema som hotar det demokratiska EU. Tillmans säger “How would you feel if you suddenly couldn’t get together to protest? Or you couldn’t go to a concert with dissident voices?” Riktigt så enkelt är det inte. Dissidenternas röster är endast försvarbara om de formulerar rätt åsikter.
Konsten har dock visat sig enastående ineffektiv när det gäller att resa opinion. Att man ändå ger sig på nya försök hänger väl samman med att en del konstnärer tror på konstens outsägliga kraft eller att det åtminstone är en symbolisk gest.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 2 kommentarer

2558: En inte alltför lyckad broschyr

Stor skadeglädje har utbrutit i omfattande kretsar efter socialstyrelsens broschyr om barnäktenskap. Vad som haltar är den mindre lyckade rubriceringen ”information”. Man brukar inte betona detta när det gäller brottslighet. Dessutom faller det in i ett gammalt kulturrelativistiskt mönster, vi bör visa förståelse. Att det har blivit sådant rabalder av den här saken beror naturligtvis på att opinionen har börjat dra åt annat håll och det verkar inte som om någon har nämnt kritiken som islamofobisk. I det numera uppkomna läget har det blivit bäst att ligga lågt och hålla med kritiken. Utom Martin Aagård som drar en lans för denna säregna broschyr (Aftonbladet). Tappert, men också ödsligt där ute på vänsterkanten.

Intressantast är nog bilden. Jag antar att gossen är med p g a det samtida könstänkandet. Någon kan ha gift sig med en minderårig gosse även om jag inte har hört om något sådant fall. Däremot är framställningen av flickorna uppenbart könsstereotyp. Flickor vänder fötterna inåt i blygsel och osäkerhet medan gossen redan har lärt sig mansplaining.

Publicerat i politik | 17 kommentarer

2557: Radikal konst

Jag bestämde mig för att lyssna på SR:s kulturpodd. Programledaren Lars Hermansson aviserade ett avsnitt om jakt på den radikala konsten. Det blev som jag tänkte mig, ett famlande i mörker. Man kan naturligtvis lägga tid på den etymologiska betydelsen av ordet ”radikal” men det leder inte långt. Torbjörn Elensky hade något med sig när han talade om behovet av att gå på djupet. Men riktigt så fungerar inte radikal konst. Ibland blir det något ibland inte. Det som visar sig vara radikalt och överskridande kan börja utan att det händer något. Sedan plötsligt går det igång. Och inte har konstnären gått på djupet. Däremot är det till sakens fördel om konstnären kan förstå vad som händer och anpassa sig därefter. Det kräver erfarenhet och dessutom lite fallenhet. Gertrud Sandqvist tog som exempel på politisk radikalism Albin Amelins måleri som hon menade inte var konstnärligt radikal. Vilket är riktigt. Dels var det så att hans politiska intressen inte ingick i verket (det var inget konceptuellt processverk) och dels var konstnärerna och konstvärlden inte särskilt upprörda. Skall man tala om radikalitet är det i första hand konstvärldens elit som skall utsättas vilket idag kan ske genom att man utmanar makten (vilket givetvis inte sker). Sandqvist ville dock mena att Goldin + Senneby har skapat ett radikalt verk, det offentliga verket som inkluderar en anställd som inte skall behöva göra något särskilt. Men det är inte särskilt radikalt även om den övernitiske och värdegrundsnotoriske kritikern Frans Josef Pettersson har gått i taket. Ett beställningsverk godkänt av Statens Konstråd kan endast bli radikalt om man råkade göra ett grovt misstag och det är inte fallet här.

Det talades också om att modernismens utopier har försvunnit och därmed de grundläggande motiven för att skapa överskridande konst. Alltså att vara förelöpare till en modern och bättre värld där alla blir någorlunda lyckliga. Det brukar sägas att postmodernismen dekonstruerade de lyckobärande ideologierna och under alla omständigheter är det bara extremister som håller fast övertygelser om den någon gång i framtiden stundande befrielsen. Vad man inte tänker på är att vi har fått en fullgod ersättning för utopin, nämligen värdegrunderna som numera styr allt. Det är också underförstått att blott vi följer dessa värdegrunder kommer allting att ordna sig på bästa sätt. Värdegrunderna bygger på en ideologi där vissa delar av mänsklighet skall inkluderas med största möjliga hänsyn. Ingen fördjupning krävs och därmed blir denna ideologi enastående i sin hänsyn till vissa individers krav på att inte bli kränkta och då helt efter deras egna upplevelser.

Det är klart att en radikal konst har ett drömläge. Men som det är med radikal konst, ej utan smärta och repressalier.

Publicerat i konstteori, politik | 13 kommentarer

2556: Uppblåsbart på Sydneybiennalen

Båtflyktingar? Jodå, nu finns de i storformat, uppblåsbara som Barbara.

Det slog mig när jag hörde om Ai Weiweis sensation på Sydneybiennalen att något fortsätter att gå snett för den framgångsrike konstnären. Han har Den Angelägna Frågan med sig och det täcker en del av problemen. Men det är klart att det inte håller. På Sydneybiennalen har han installerat en gigantisk livbåtsskulptur i gummi. Det är stort och sensationellt. Likafullt saknar den helt konstens signum: att vara något mer än ett kristallklart budskap som pekar ut en riktning som ingen anständig kan förneka. Inga detaljer, motsägelser eller komplikationer, de heliga flyktingarna är de heliga flyktingarna och inget annat. Man kan undra hur länge han kan fortsätta med det här i medvind.

Det fungerar väl som sensationsjournalistik men kritikerna är inte övertygade: ArtsHub, Guardian.
I övrigt är det inte något fel på Sydneybiennalen. Den är vad den alltid brukar vara, påkostad och välgjord. Dess främsta uppgift är att få med Australien på den internationella konstscenen.

Publicerat i Biennaler | 1 kommentar

2555: Kreatörer

Kreativa lösningar har visat sig i Malmö. Där satsas det på sociala projekt. Inte för att de har någon effekt att tala om men man inser att det till varje pris måste sättas igång. En nackdel är att de går med förlust. Här kommer den kreativa lösningen in. Förlusten redovisas inte vilket blir detsamma som att de inte går med förlust. Allt skulle vara gott och väl om inte det hade funnits en revision. Bäst vore då att inte ha någon revision men tydligen går det en gräns där. SDS, SvT.

Ett annat snilledrag, den här gången från SvT är att ställa in studentkörens hyllning till våren i Lund. Någon klar motivering varför man bryter denna tradition har inte framkommit. Kanske är det en satsning på mångkultur eller geografisk spridning. Eller att det behövs mer medel till melodifestivalen. Man bör vara försiktig med att kritisera denna kreativa ändring eftersom man lätt blir utpekad som ”nationalist”. (Fokus)

Publicerat i politik | 10 kommentarer

2554: Svenska värderingar till heders igen

Efter många cirklar och våldsamma utbrott kom det till slut på plats: svenska värderingar har blivit godtagna och skall nu kunna yppas utan avsevärda repressalier. Först och främst handlar dessa värderingar om de mänskliga rättigheterna som alltså tidigare har varit långt ifrån självklara. Så en del vanor och beteende som att skaka händer eller att svensk lag inte bör förbigås. Allt enligt civilministern (SR)

Man kunde ju redan från början ha slagit fast detta men somliga saker är svårmodiga. På FB muttrar representanter för vänstersidan besviket om att SD och nazister har övertagit den svenska politiken.

Publicerat i politik | 7 kommentarer