”den idé om konsten som kommer till uttryck i en övergripande berättelse om en otyglad, rebellisk, energi, som bara väntar på att släppas lös från under konstens glaskupa. Och detta är, som jag förstår saken, kärnan i den immanenta estetikens försök att frigöra sig från den post-konceptuella konstens belägenhet: en vitalism som ska förlösa konsten i ett generellt tillstånd av liv (’aliveness’), men som samtidigt aldrig kan nå längre än att ’iscensätta’ gränsöverskridandet, och peka på den «ofrånkomliga besvikelsen och kollapsen av alla sådana projekt”.

Summa summarum är att det liksom inte blir något annat än vad det brukar vara, en söndagseftermiddag för konstvärldens intresserade.

Jaja, igår var det Uppdrag Granskning där bl a Martin Aagård ställdes till svars för påståenden som uppenbarligen var missvisande (Aftonbladet). Det intressanta var dock att Aagård kunde förklara sin journalistik med metod och målsättning. Och det var lätt att förstå honom. Aftonbladets kulturredaktion är djupt engagerad i det antirasistiska projektet. Tage man därför och lete efter ord och uttryck som hanteras av rasister och främlingsfientliga. Där dessa ord förekommer, kan man påstå att det förekommer en rasist, ofta en oväntad sådan. Ett sådant ord kan t ex vara ”fosterland”. När en text produceras i denna anda blir den ivrigt läst och debatterad. ”Jag blir läst, alltså existerar jag”, skulle man kunna säga i dagens konkurrensutsatta medievärld. Modifierade och mera sakliga texter, utan halsstarriga personangrepp är alltför komplicerat för att kunna märkas. Så förstår man också Aagårds Norgehistorier (Norge är ett rasistiskt land) och hur denna tidigare musik- och konstkritiker utan vidare kunde skriva om Norges historia och driva fram ett fyrverkeri av reaktioner.

”Vad är melankolin hos Munch annat än tidstypisk misogyni, dessa damer som hotar suga märgen ur karlarna. Eller konstnären själv på ölschapp, dyster och ensam. Mer banal manlig självömkan än svårmod.”

Millroths lära är i tidens korrekthet, Munch förhöll sig inte till genusperspektivet och levde i en tid då det romantiska konstnärsgeniet var en realitet. Det är dock en lättköpt analys. Att Munchs måleri har blivit det enda väsentliga bidrag som den nordiska konsten har bidragit till i ett internationellt perspektiv kan nog inte förändras genom en samtidspolitisk mall. Man får snarare se Munch som gestaltare av ett existentiellt drama som är något mer än ett beklagligt politiskt misstag. Politiskt korrekt är dock Munch i Millroths ögon med vissa bilder:

”Flickan på sängkanten i sin plötsliga förundran. Och de två underbara hundar, som han målat bara för att han ville.”

Hundmålningen är ingen dålig målning men man kan vara övertygad om att den inte skulle ha gett Munch någon internationell position.

Edvard Munch: Hundar

(Målningen stals för några år sedan men kom till rätta. Den värderades då till minst 10 miljoner kronor vilket är ett moderat pris jämfört med mera centrala Munchverk. Jag har inget årtal på den men troligen är den från omkring 1930 då Munch utförde ett antal målningar av sina hundar)

Den här veckan, på torsdag, deltar jag i en debatt i Köpenhamn om politisk konst. Jag har nämnt det tidigare men det kan vara värt att påminna. Ämnet är synnerligen ömmande eftersom man har all anledning att fundera på hur konstens politiska engagemang kommer att fortsätta. Någonstans i systemet har det blivit en alltmer formell historia: Konsten är alltid vänster och angriper kapitalet, klassamhället och maktstrukturer i vilket det naturligtvis ingår uppgörelser i feministisk andra och etnicitet. Och just detta är maktstrukturen i konsten vilket gör att alla politiska infall bekräftar det man önskar och förväntar sig. Se gärna DN:s ledare om Timbros kulturdebatt.

Sannolikt får en mera traditionell estetik ett lite större utrymme i årets Venedigbiennal som öppnar om några veckor. Guldlejonen för lång och trogen gärning går i år till Marisa Merz och Maria Lassnig, den senare en expressionistisk målare i 90-årsåldern.

Maria Lassnig Sleepers 2009

(Första siffran är aktuell placering, andra föregående (februari) och motsvarande placeringar i slutsiffrorna)

1.1. Nathalie Djurberg 364 337

2.2. Johanna Billing 549 539

3.3. Klara Lidén 599 575

4.4. Öyvind Fahlström 694 706

5.5. Karl Holmqvist 792 763

6.6. Henrik Håkansson 968 903

7.7. Annika Larsson 1021 949

8.8. Nina Canell 1067 1054

9.9. Ann-Sofie Sidén 1231 1166

10.10. Annika von Hausswolff 1380 1291

11.11. Carl Michael von Hausswolff 1469 1377

12.12. Jonas Dahlberg 1558 1521

13.14. Matts Leiderstam 1573 1555

14.13. Runo Lagomarsino 1615 1549

15.16. Annika Eriksson 1773 1820

16.15. Fia Backstrom 1892 1760

17. Karin Mamma Andersson 1901 2047

18. 20. Felix Gmelin 1936 1907

19.18. Miriam Bäckström 1974 1870

20. Cecilia Edefalk 1959 2009

21. Andreas Eriksson 1960 2106

22. Goldin + Senneby 1964 2491

”De nordiska konstnärerna är numera en sorts konstens världsmedborgare.”

Förmodligen lägger han ut den här texten för att motverka de röster från korrekthetens rike som finner det svårt att se någon form av samling kring Norden. Men i alla fall hör vi det igen: Världsmedborgaren. Vad kan det vara för en filur? Vilka värderingar hyser denne? Är denne rasist? Förmodligen inte. Men eftersom väldigt många, ja egentligen alla etniska svenskar, etniska nordbor, etniska européer eller etniska västerlänningar är strukturella rasister är det svårt att inlemma dessa i världsmedborgaren. Är det icke-västerlänningar som kan vara den där världsmedborgaren? Eller skall man tala om olika sorter (Green är redan inne på sorteringen)? Eller är det så att vi nu lever i ett förstadium till Världsmedborgaren, den slutgiltiga lösningen på alla mellanmänskliga problem? Världsmedborgaren som, inskriven i en ljuflig krans av de allra mest rättänkande värderingar och med en moralisk höjd som gör Mount Everest till en obetydlig kulle, borgar för att allt skall slukas av Den Enda Rättvisan. Vare det den kristna strävan till snar bättring som aldrig riktigt tar sig eller marschen mot modernismen Utopia, eller vare det Världsmedborgaren. Man kan ana upplösningen, dessa kalkoner saknar flygförmåga.

Green vänder sig också mot ”den högerpopulistiska kritiken”: ”Nu är det den samhällskritiska konsten som angrips.” Han åsyftar sannolikt SD:s tidigare utfall mot att inte ge statligt stöd åt ”undersökande konst”. Jag har varit förtjust i den ambitionen eftersom den diskvalificerar mitt undersökande och socialkritiska RH-konstprojekt, något som nog inte var meningen. Vad jag förstår har formuleringarna tagits bort eftersom jag inte har kunnat återfinna dem i SD:s kulturpolitik

Den numera så fruktade svenskheten: I det svenska kulturarvet, som för närvarande har en svag ställning, kan den sökande finna ett och annat korn:

”Ingenting frukta svenskarna så mycket som att bli slagna på fingrarna med själföfverskattning. Inom hela samtiden finns icke heller ett förnämare och mer vinnande folkdrag än denna nationella själfironi. Hur på en gång blyg och stolt ter sig icke en sådan själfförnekelse vid sidan af de andra nationernas förgudning af det inhemska!”

Så skrev Heidenstam 1896. Ännu värt att fundera på.

* Göran Green driver Galleri 21 med särskild inriktning på nordisk konst. Jag har själv ställt ut där och i katalogpresentationen räknar Green också upp mitt namn som exempel på utställare. I dessa tider kunde han ha hoppat över det, men heder åt Göran Green för att han inte föll för den frestelsen.

Inte är det annorlunda i konstvärlden. Den festival som jag berörde i mitt senaste inlägg, Malmö Nordic, har bojkottats av två samtidsgallerier i Malmö, Elastic och Signal.

”Vad är egentligen meningen? Vilka intressen ligger bakom? De här frågorna får man inget svar på, säger Tzotzi [curator på Signal]. Hon menar att en manifestation av det nordiska dessutom är politiskt riskabelt: ’Även om det inte är avsikten riskerar man att spela nationalistiska stämningar i händerna’.” (Kunstkritikk)

Även Norden är sålunda en rasistisk tanke och att på något sätt diskutera nordisk egenart är för en del djupt olämpligt. Det är visserligen riktigt att den internationella samtidskonsten är internationell. Men det är de franska och tyska bidragen till konstbegreppet som är dess stomme. Och diskursen kring dagens konst är i huvudsak en fransk konstruktion. Utöver detta kan man inte komma ifrån att det existerar lokala referenser och traditioner. Även om det förekommer rikliga försök att göra sig historielös lär det inte lyckas. Svensk konst har sin historia och sina ämnen, man kan inte helt bortse ifrån att svenska konstnärer främst är verksamma i Sverige. Nordisk konst har dock aldrig vunnit något stort gehör annat än då och då som marknadsföring av – Nordisk konst. För världen i övrigt är det svårt att skilja på de nordiska länderna och det är också en vanlig uppfattning att det finns en del gemensamma drag. T ex intresset för natur, ordning och ångest. Men fortfarande är okunskapen länderna emellan stor. Jag blev klar över det under de år jag arbetade i Norge.

För övrigt kan man vara säker på att festivalen definierar det nordiska utifrån dem som faktiskt är verksamma där eller har anknytning till detta område.

Somliga går ännu längre i sin rasistiver. Genom att kombinera Malmö Nordic med min kommande utställning på Rönnquist & Rönnquist anländer slutsatsen att ”Risken finns att konstsommaren i Malmö blir en brun sörja.” (Nöjesguiden)

”har en knivskarp blick på vårt samhälle, dess strukturer och maktförhållanden. På olika sätt och i olika medier gestaltar de berättelser om vardag där skevhet och krav på rättvisa löper som en röd tråd.”

Nja, ser man framåt får man nog se bakåt, en eller annan form för återtåg till den estetiska sfären är nog det man så småningom kan förvänta sig. Tills vidare är romantiken och modernismen (vilka, skall man komma ihåg, konstituerar konst i vår mening) det förlorade förlovade landet vars ingång spärras av ängeln med det flammande svärdet. Men det finns möjligheter att öppna några bakdörrar. Detta har varit känt länge. Från början en kritik av konstnärsmyt och modernistisk framstegsoptimism, stod det klart att man under förevändning att kritisera kunde återuppliva det förbjudna och omöjliga. Under senare tid har kritiken mattats och i viss utsträckning ersatts av kreativt återbruk.

Idag var det pressvisning på Malmö Nordic, utställningar och arrangemang om det nordiska under de kommande månaderna. Ett av inslagen var Ragnar Kjartanssons utställning Scandinavian Pain på Moderna. Den består av en uppbyggd lada i konsthallen med en utställning av verk av Edvard Munch. På taken har en neonskylt med texten ”Scandinavian Pain” monterats.

Verket har sin upprinnelse i Momentum i Moss 2006 där Kjartansson deltog. Han hade funnit en något förfallen lada som låg alldeles vid havet. Så blev det hans kommentar till ett nordiskt kännemärke, den lidande expressionisten samtidigt bedövad och upplivad av Ångest (”Angst”). Efter det skulle Kjartansson bli mer uttalad i sitt återbruk vare sig det har gällt tyska lieder, känslosamma schlagers eller Mozart. Det är alltså väsentligt att han inte är någon cyniker som gör sig lustig över de verk han bearbetar. De gamla verken gör sig väl hörda om än under oväntade omständigheter. I utställningen på Moderna blir det möjligt att på ett överraskande sätt ta ställning till Munch.

Kjartansson är starkt i ropet. Han är bland mycket annat med på Venedigbiennalen juni och deltar även i Göteborgsbiennalen i höst. Hans artfactsplacering på 1.150 kommer att förbättras en hel del. Jag har en del sympatier för det här både för återbrukstanken och för att Kjartansson utgör en kontrast till den teorityngda socialkritiken. Han är ingen teoretiker men klara sig tämligen väl genom sin praktiska kreativitet. Det är inte alltid han ger rätt svar på kritikernas frågor. Idag fick han spörsmålet om hur Scandinavian pain såg ut idag. Han svarade då att det numera handlar om ”guilt” vilket han fick dra sig ur med överbryggande skratt.

Jag deltog också i Momentum 2006, året innan jag drabbades av konstvärldens karantän, och lärde känna Kjartansson. Hans lada låg bredvid mitt bygge och jag minns hans konsekventa idoghet att genomföra den performance som ingick i verket. Han låg nämligen under utställningstiden i källarrummet. Besökarna kunde se honom genom en lucka. Då och då kunde man höra hans suckar och mummel genom högtalarna. Under stora delar av utställningstiden kom det mycket få besökare men det hindrade inte konstnären från att genomföra sitt projekt till punkt och pricka.

Det är riktigt att MSM inte har samma dominerande roll som tidigare. Det finns gott om alternativa medier för nyhetsspridning och debatt. Emellertid är det samma visa som i konstvärlden: Det som räknas är bekräftelse. En artikel som publiceras i DN eller SvD har en helt annan status än en artikel på Avpixlat. Att bli seriöst bemött i den vedertagna debattvärlden är något praktiskt taget alla debattörer eftersträvar.

Som vi vet är det här med ”att ta debatten” detsamma som att diskutera invandringspolitiken utifrån andra infallsvinklar än de riktlinjer som råder inom MSM. Den banala orsaken till ”att ta debatten” har blivit hett torde vara att SD har visat stigande opinionssiffror, något som har fört fram två synpunkter. Dels att den rådande meningen med sina som man tycker självklart överlägsna argument skall tillrättavisa de villfarna och dels att en del debattörer menar att man kanske skulle diskutera utifrån ett mera kritiskt förhållningssätt i själva ämnet. Som bekant har reaktionerna från den etablerade debattvärlden varit något blandade. Åsa Linderborg har intagit den mest extrema hållningen genom att avvisa såväl debatt som debatt om man skall debattera.

I dagens DN skriver Johan Croneman i ämnet. Trots att det är självklart vad saken gäller börjar han med att räkna upp sådant som kan kännas särskilt besvärligt och delvis meningslöst: att diskutera med

”Skall människor som föraktar demokratin och de demokratiska institutionerna, i smyg eller helt öppet, välkomnas att presentera, och diskutera, sin antidemokratiska syn? /…/ Och skall man över huvud taget ta debatter med icke-demokrater? Kan man förresten tala fascister tillrätta?”

Vad jag vet har det inte varit aktuellt att debattera med några sådana, men Cronemans bekymmer är att debatten med ”x-folket” (eftersom det är svårt att precisera hans benämningar) endast kan tas av särskilt kvalificerade personer. Stina Dabrowski och Jasenko Selimovic duger t ex inte. Och hans omedelbara problem är vem man skall skicka fram att bemöta SD i partiledardebatten i SVT.

Dock nämner Croneman inte vem som skulle kunna ta debatten med Arnstberg och Sandelin. Ingen av dessa kan räknas in i de kategorier som han drar fram som varnande exempel. Men de står inför samma problem som andra utanför MSM: De får inte den bekräftelse som endast MSM kan dela ut.

Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins bok ”Invandring och mörkläggning En saklig rapport från en förryckt tid” är ett bra exempel. Förmodligen är det inget större fel på den bild som författarna presenterar. Om man är naiv skulle man förvänta sig intressanta och upplysande debatter genom talrika recensioner i de tongivande medierna och självfallet skulle författarna intervjuas i sofforna i morgonteve. Men det blir bara tyst. Här är något som inte kan avfärdas som fanatisk galenskap och oförblommerad rasism. Det underförstådda är dock att man inte bör skriva en sådan bok. Den kan öka främlingsfientligheten.

I ett kapitel har författarna en genomgång av forskare som bedriver sin s.k. forskning med ideologiska motiv. De exempel som diskuteras är Stefan Jonsson, Mattias Gardell, Masoud Kamali, Torbjörn Tännsjö och den förmodligen allra värste, Henrik Arnstad. Skrifter av dessa herrar emottages officiellt som rättfärdigt gods med korrekta och lämpliga åsikter. Pseudoforskningen gör att pseudodebatten befinner sig på vetenskaplig grund.

Därför är väderprognosen för hela landet oförändrad: Talrika och understundom kraftiga rasistskurar, omfattande risk för kränkta nedslag varför talrika pudlar kan förväntas. Skurarna kan till tider övergå i strukturell heldagsrasism. Rör man sig i det offentliga samtalet bör största möjliga tystnad iakttas.

”Samtida konst är utan tvekan en god markör för att förstå vår tid, om man bara är kapabel att tolka signalerna. Under samtidskonstens boom i slutet av 00-talet återspeglades många av tidens överdrifter genom konsten, vilket resulterade i ett hyllande av det spektakulära och ofta kostsamma produktioner. Därefter följde en något nyktrare ’do-it-yourself-attityd’ som fokuserade på frågor om etik, hållbarhet och gemenskap – viktiga frågor i ett alltmer pessimistiskt samhälle där konsumtion och välfärd inte längre kan tas för given.”

Det haltar något i den beskrivningen eftersom det blir alltför bokstavligt. När det finns gott om pengar kan man, tämligen självklart, också i konsten få utrymme för större produktioner. Och när det är ebb i kassan får man nöja sig med mindre. Den traditionella bilden av konstens spegling av tiden brukar sikta lite framåt: Att konsten på ett djupare sätt kan beskriva vår tid, något som man kommer att förstå längre fram. Den uppfattningen har aldrig helt försvunnit från konstvärldens tankegångar men den har aldrig kunnat beläggas. Och märkligt vore det om man på verkligt allvar skulle tillbakakalla det synska romantiska geniet. Borda skriver vidare:

”Vad som är de dominerande tendenserna för dagen är dock inte helt tydligt. En sociolog skulle förmodligen ge mig rätt i att vi kan se ett tilltagande sökande efter moralisk kompass och en vändning mot inre värden. Är det möjligt att skapa en stark gemenskap och samtidigt behålla sin individualitet? Som ett svar på den globala ekologiska krisen blir den snabba konsumtionskultur vi vant oss vid kraftigt ifrågasatt. Hittills verkar den kulturella effekten vara en utbredd nostalgi. Förutom retroestetik och återvinningstrender kan vi se ett ökat intresse för lokalt producerade varor och hantverk.”

Så kan man väl säga fast jag skulle snarare vilja tala om att konsten har hamnat i den postkoloniala förlamningen. Skuldbördan vilar tungt över konstens rötter och eftersom dess tyngdpunkt helt och hållet är en västerländsk affär är det svårt att komma undan. Det hjälper inte att vända sig till dem som är befriade från skuld. Icke-västliga konstnärer inordnar sig blixtsnabbt i den västerländska modellen och strävar efter att slippa belastas med att redovisa sitt elände. Alltså att bli ”konstnär i allmänhet” något som är synnerligen besvärligt eftersom själva positionen är skuldbelagd. Det är svårt för konstnärerna att inte upprätthålla långköraren socialkritiken styrd av en politiskt korrekt dimension. Då den verksamheten – som politiskt påverkan – dessutom är meningslös är det en möjlighet att som Borda skriver att ägna sig åt retroestetik. Den är inte fullt så illa som det kan verka eftersom återbruk är en plausibel standard. Det går alltid att vinkla saken på ett eller annat underfundigt sätt – med hjälp av en kreativ kritiker. Se t ex på det norska stjärnskottet Ida Ekblads (som ställer ut på Samtidsmuseet i Oslo från den 26 april). Måleriet är tillbaka och konstkritikern Kjetil Røed ser en återvinning av modernismen. Han försöker sig på det säkra kortet att det nu är en kvinna som målar i COBRA-stil och därför ett politiskt återtagande. Något sådant och mer lär det bli av den varan under de kommande månaderna. Konsten kan inte upphöra med utställningar och väl förpackade arbeten med ett eller annat politiskt angeläget ämne gör att det åtminstone kan kallas lovvärt.

Därtill kommer administrationen av rättvisa och uppgörelse. Det är mycket att anmärka på och nu har t ex tiden kommit att göra upp med en del storslagna landartprojekt som inte uppfyller miljökraven (Artinfo).