”’Måste kulturen vara vänster?’ Kan ni se Bengt Ohlsson skaka sitt långa finger framför den kinesiske systemkritikern, konstnären Ai Weiwei…

Associationen är skrattretande. Ett gap skiljer kulturdebatten i våra två länder. Ai Weiwei sätter dagligen sitt liv på spel – sitt liv som enligt Konfucius läror och honom själv helt och hållet glider ihop med konsten – i striden för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Om detta sedan betraktas som vänster eller höger är bara löjligt i förhållande till den råa politiska maktkamp som pågår i Kina.”

Ett något besynnerligt uttalande, den skrattretande associationen är ju hennes egen. ”Löjligt” är kanske inte heller rätta ordet då det är värt att komma ihåg att Kina har varit ett förebildligt vänsterfäste visande vägen till det förlovade landet. Numera är Kina förvisat till en plats bland de betänkliga diktaturerna. Därmed är kulturarbetarna eniga vare sig de hör till vänster- eller högersidan. Vad som är intressant är inte detta självklara konstaterande utan Ingela Linds sätt att försvara sin vänsterposition genom att använda ett exempel där alla är eniga. Å andra sidan finns det ingen diskussion av betydelse om vänsterinriktning i bildkonsten. Åtminstone om vi ser på dem som har definitionsmakten. Frågan är där istället hur mycket vänster man skall vara. Och vad man tror man kan åstadkomma. De mest uttalade politiska ambitionerna i den riktningen har man i Europa. När Christian Viveros-Fauné i New York ställer prognoser för framtiden (Village Voice) verkar han tämligen nymornad inom området. Det kan bli lite politiskt framöver, tänker han sig och nämner de mest gångbara exemplen, Tania Bruguera. Ai Weiwei samt Voina (som eldade upp en polisbil). Brugueras projekt Immigrant Movement International innebär att hon skall leva som en immigrant under ett års tid. En överklassdam som har fått finansiering för att göra ett konstbesök i verkligheten. Hon har gjort betydligt bättre ifrån sig. Sedan ser Viveros-Fauré, vilket dock redan är ett faktum, att politisk konst kan importeras till New York om man inte kan få fram den på egen hand. Det är fallet med New Museums utställning The Ungovernable som öppnar om ett par veckor. Ur europeiskt perspektiv torde det politiska innehållet vara tämligen måttligt. Den något mera återhållsamma linjen i socialkritiken står Venedigbiennalen för. Nästa utgåva, 2013, kommer med stor sannolikhet att bli en estetiskt väl genomförd och balanserad historia. Det kan man förvänta sig av Massimiliano Gioni som har utsetts till curator.

Men för att återvända till Ai Weiwei. Nils Forsberg har recenserat (Expressen) hans utställning på Magasin 3 och har kommit fram till att ”han är inte någon riktigt bra konstnär.” Han tillägger samtidigt: ”Å andra sidan är kanske just det bästa receptet för att åstadkomma förändringar och ja, kanske rentav revolution.” Vad han förmodligen menar med det senare är att det professionella hos en konstnär inte är till stor glädje i ett rent politiskt arbete. Ai Weiwei är frispråkig genom sociala medier och har bokstavligen gett sig in i konkreta frågor. Forsberg menar att Yang Fudong (poetisk film) är bättre än Ai Weiwei och att Huang Yong Ping (var med på Venedigbiennalen 2009) åtminstone är lika bra. Artfacts vet alltid hur det ligger till och Forsberg har nästan rätt. Han kunde ha lagt till Zhang Huan (människor i vatten för att höja vattennivån): Yang Fudong 272, Zhang Huan 311, Ai Weiwei 386, Huang Yong Ping 507. En nog så intressant fråga är om det är meningsfullt att dela upp kvalitetsbedömningen som Forsberg gör. Ai Weiweis berömmelse vilar i stor utsträckning pp hans ”sociala skulpturer”, alltså hans verksamhet i det utvidgade relationella fältet. Att se det som en del av hans konstnärliga gärning är inget problem med dagens konstbegrepp. Och det har gjort att konstvärlden har fått sin omhuldade gunstling. Äntligen en konstnär som kan skapa en skillnad i det verkliga och inte bara i konstvärlden. Och hur konstvärldens och övriga världens diplomatiska stöd kan skapa avsevärd trygghet för Ai. I motsats till otaliga konstnärer som kastas i fängelse har Ai uppnått ett symboliskt kändisskap som är svårt för Kina att hantera.

Ai Weiwei: Dropping a Han Dynasti Urn, 1995

”Striderna har påfallande ofta utkämpats på kulturens områden, det är där traditionella värderingar kan ställas mot sönderfall och dekadens – Sverigedemokraterns kulturpolitiska program och Göran Hägglunds ”verklighetens folk”- utspel rivstartade en utveckling som tyvärr nog inte peakade när Turteatern i Kärrtorp mordhotades efter att de satt upp en radikalfeministisk text strax före jul.”

Tja, SD:s kulturpolitik får väl ses som en kuriositet och Hägglunds som ett inhopp i den kulturkonservativa diskussionen. Men inte heller den senare har lyckats inkassera några betydande framgångar. Turteaterns uppsättning av Scumanifestet, den historieskrivningen väljer hon att framställa med största möjliga vinkling och fortsätter i samma stil:

”Jag har satt min tilltro till dialogen. Tyckt att det finns något spännande med att kulturen plötsligt tillskrivs en makt som den inte haft på länge, att en liten fri teatergrupp kan trigga en hel armé av högerdebattörer. Tänkt att det är bra att kulturvänstern inte längre pillar navel i slutna kamrar utan tvingas ut för att förklara performancevrålens absolut livsviktiga funktion i en demokrati.”

En liten förlängning av den sista meningen skulle inte skada: ”…absolut livsviktiga funktion i en demokrati, tänk bara på när Vilks visade en video av en kvinnlig konstnär som vände sig mot skäggiga och extremreligiösa mäns förlegade syn på homosexualitet. Då stormades podiet av mörka män och en hel armé av vänsterdebattörer triggades.” (Sannerligen kunde man tala om ”performancevrål”)

Kulturen kan alltid lyckas med att skapa debatt om den väljer tillräckligt kontroversiella ämnen och/eller försvarar extrema synpunkter. Men då är det å andra sidan inte konstens sfär som släpper krafterna lösa. Vad konsten förmår som konst är nästan alltid något som inte får kontakt med det stora debattmullret. Klara Lidén som alltfort och framgångsrikt klättrar på karriärstegen visar vad kulturen kan åstadkomma: Begagnade julgranar till salu. På New Yorkgalleriet Reena Spaulings (som har svensk anknytning genom galleristen och konstnären Emily Sundblad) har Lidén samlat utkastade julgranar och i galleriet skapat en lokal granskog. I ett försök att få liv i de övergivna granarna har de satts i vatten och enligt besökare doftar det barr i hela galleriet. Priset på installationen, med titeln S.A.D. har satts till 65.000 $. En imponerande prishöjning och samtidigt en osäker investering för eventuella konstälskande samlare. Diskursskrivningen av detta arbete lyder så här:

“Placed in water–?filled stands and buckets, under the purple–?ish lights sometimes used for growing marijuana in basements, this living–?dead material puts the holiday season in a state of suspension, making it out–?last itself in the form of an eerie, indoor nature preserve (on life support). A narrow trail winds through the forest, leading to a sofa where viewers can sit and enjoy the somewhat oppressive perfume of the trees.”

Inget för Maria Lind, men Daniel Birnbaum skulle säkert vandra förnöjd i den täta granskogen.

Klara Lidén: S.A.D. 2012

Miriam Bäckström

Den första konsthistoriska översikten av Franz Kugler från 1842 sätter omedelbart igång Ekströms postkoloniala fantasier. Varför man började skriva konsthistoria tänker han sig bero på att ”Europas nationer vid denna tid hade stort behov att legitimera sin överhöghet över kolonier och andra intressen ute i världen”, ett ”propagandainstrument och monument över de erövringar som gjorts och dessa behövde både moralisk och vetenskaplig legitimitet.” Knappast så, vad man hade behov av var snarare att hävda konsthistorien som en egen disciplin modellerad från den framväxande historieforskningen. För det handlade i stor utsträckning om att etablera en vetenskaplig hållning i historieskrivningen, att utan värderingar behandla olika tidsepoker och att inte basera sin skrivning på anekdoter och personfixering. Värderingar saknades, naturligt nog, inte. Den tyska forskningen, som är dominerande för framväxten av konsthistoria, var en nationell stolthet. Jag skulle mena att det främst handlar om att legitimera den tyska härligheten gentemot andra europeiska länder. De tidiga konsthistorikerna som t ex Franz Kugler hade stort intresse för utomeuropeisk konst, ett intresse som avtog under 1800-talet. Det som efter hand konstituerades var en konsthistoria vars höjdpunkter utgjordes av den grekiska antiken och den italienska renässansen.

Ekström menar att den traditionella konsthistorien knakar i fogarna av två skäl. Dels på grund av feminismen och dels på grund av att konstnärerna har utvidgat konstbegreppet. Jag tror inte alls på dessa skäl. Feminismen är lojal med den konsthistoriska grundstrukturen. Vad man önskar är att få plats för kvinnliga konstnärer och att möjliggöra feministiska läsningar av konsthistorien. Annars finns det inget att erövra, konsthistoria är attraktivt. En tredje faktor som Ekström nämner är återigen den postkoloniala: ”anspråk på deltagande och på att erövra/återerövra sitt eget kulturarv.” Jo, den tredje världen vill vara med i den västerländska konsten och konsthistorien. Detta, då det i västvärlden råder en tillmötesgående gest, ställer till stora problem för konsthistorieskrivningen. För det första är volymen praktiskt taget omöjlig att hantera och för det andra vad skall en sådan sammanställning handla om? För den handlar inte om konst i västerländsk mening vilket är den enda konst vi känner till. Problemet blir inte enklare om man försöker förvandla konsthistorien till bildens och formens historia. Återigen blir mängden fullständigt ohanterlig och så tillkommer det nödvändiga: Ur vilken aspekt?

I detta läge kastar alltså Ekström in sitt förslag ”det poetiska skapandet”? Liksom hans ”språkliga konstteori” tilldelades den mångtydiga bestämningen ”tillstånd” så definierar han det poetiska skapandet på samma sätt: ”Ordet ’poetiska’ får i sammanhanget stå för att det gäller verksamhet som inte är direkt livsuppehållande och som har en relation till den mänskliga fantasin och den subjektiva tolkningsförmågan.” Ja, han ger sig inte utan kallar in t ex hela underhållningsindustrin och idrottsrörelsen vilka tydligen skall ta plats i konsthistorien.

Jag vidhåller det jag har sagt tidigare. Den mest basala konsthistorien är historien om konstbegreppet och dess konsekvenser. En sådan historia kan förklara även den situation vi har hamnat i med den globala relativiseringen. Med det moderna konstbegreppet är det möjligt att förvandla hela kulturer till readymades samtidigt som man vill hävda att de är autentiska konstverk, att dessa kulturproduktioner alltid har varit konst blott det att västvärlden i sin egensinnighet negligerat dem. Så är vi där igen: Konsten är ingen social konstruktion eftersom konst har funnits överallt hela tiden. Men ändå inte. Liksom.

Idag föll också domen mot gatukonstnären Dan Park. Jallow Momodou från Afrosvenskarnas riksförbund hade hoppat på fängelse men var nöjd med bötesstraffet. Men det är klart att om man jagar rasister och endast lyckas fånga den notoriske provokatören Park är det frågan om vad man har uppnått. Hans osofistikerade utspel som applåderas i högerextrema läger är inte precis något som konstvärlden vill närma sig (SDS). Vid rättegången hävdade hans advokat att man skulle beakta att hans bilder var konst ”dock med ringa verkshöjd”. En korrekt bedömning. Emellertid är det inte särskilt troligt att han har någon dold rasistisk agenda. Han blir därför i praktiken fälld för att hans affischer kan missförstås och missbrukas. Tingsrättens omdömesförmåga kan ifrågasättas på flera sätt. Mest påfallande är dess naivitet inför Park: ”Med tanke på att det inte finns någon särskilt anledning att tro att han kommer att begå nya brott stannar straffet på villkorlig dom och 120 dagsböter á 50 kronor.”

Jag menar fortfarande att ”den språkliga konstteorin” saknar substans. Vad Ekström har gjort är att han bytt ut ”konst” mot ”tillstånd”. Det enda man vinner på det är att man då får fråga vad det är för ”tillstånd” som avses. Ekström har nu svarat på detta. Vad han då svarar på är inget mindre än frågan ”Vad-är-konst?” Att definiera konst genom att bestämma dess egenskaper har prövats många gånger och det har hittills aldrig lyckats. Ekström har därför en mäktig uppgift som han naturligtvis inte kan ro iland. Han skriver:

”Konsttillståndet bekräftas av den enskilda betraktaren som känner igen det på dess möjlighet till upplevelse, subjektiv tolkning och att funktionen ligger utöver människans elementära överlevnadsbehov.”

Det han nämner är alltför generellt. Det gäller t ex för alla former av underhållning. Det ständiga misslyckandet med att bestämma konsten genom beskrivningar av diverse egenskaper och tillstånd ledde till att konstteoretikerna på 1960-talet började inse att det kanske inte existerar några sådana gemensamma nämnare. Detta ledde fram till den institutionella teorin.

Ekström menar, precis som jag, att konsten är en social konstruktion. Men för att göra detta till något intressant får man bestämma vad denna sociala konstruktion innebär och när den konstruerades. Det är fullt möjligt att ange sådant som är typiskt för det vi kallar för konst. Jag har t ex flera gånger nämnt överskridandet, förnyelsen och den avancerade diskursen som sanktionerar verksamheten. Det är tongivande kvaliteter för det västerländska konstbegreppet. Något annat konstbegrepp är inte känt, bortsett från det breda ”konst” som teknik eller den slarviga förenklingen Konst = Bild & Form.

Om kvalitet skriver Ekström: ”I den mån vissa konstverk anses bättre eller mer värdefulla är det resultatet av att många människor tycker ungefär samma sak.”

Kvalitetsfrågan är inte kvantitativ. Det som gäller i konstvärlden kommer, totalt sett, från en avancerad minoritet med definitionsrätt. Detta är inte särskilt märkligt, samtidskonstens komplexitet, överskridande och diskursformulering lämpar sig inte för den generella konstvärld som innefattar allmänheten. I denna trendsättande del av konstvärlden bestäms vad som är relevant. Viss sorts konst och vissa konstnärer förs fram som relevanta och blir då att räkna med. Som jag många gånger har påpekat anses det relevant att intressera sig för det sociala och politiska, att uppfatta konst som politiskt motstånd osv. Dominerande medier är fortsatt installationer, video och performativa inslag. Det behöver alltså inte vara så många människor för att vissa konstverk skall anses särskilt värdefulla. Även om konstvärlden som helhet hyser en annan uppfattning hjälper inte det. Den internationella samtidskonsten är det som gäller.

Vidare skriver Ekström om konsthistorien:

”Det traditionella sättet att skriva konsthistoria håller på att bryta samman. I dagsläget lappar och lagar man genom att tillföra kvinnliga konstnärer och utomeuropeiska exempel. Men också själva grundberättelsen blir allt svårare att upprätthålla. Problemet är att det kanske inte finns någon tydlig gemensam nämnare. Eller också måste vi tänka större tankar. Vi ser då ut över ett fält som är ett enormt område av mänsklig verksamhet omfattande massor av aktiviteter och artefakter som till exempel riter, lekar (fotboll), kroppsprydnader, tapeter, klädmode, arkitektoniska utsmyckningar och geoglyfer.”

Han har alldeles rätt att konsthistorien brottas med betydande svårigheter. I den politiska korrekthetens namn vill man åstadkomma en konsthistoria där alla skall vara med. Och Ekström tycks vara pigg på att också Allt skall vara med. Enklast torde dock vara att börja med den mest närliggande entiteten: Konstbegreppets historia och vilka konsekvenser detta har fört med sig. Det är som sagt en västerländsk historia som dock med förödande energi lyckats med att inkorporera diverse artefakter och tillstånd som readymadetillskott. Konstbegreppets historia är inte särskilt lång, den landar hos Kant. Om det skulle finnas några andra konstbegrepp av intresse skulle jag vara den förste att lyssna. Medan konsthistorien har sina politiska bekymmer att brottas med har den internationella samtidskonsten inga större svårigheter att hålla samman sin verksamhet. Med ingångsordningen ”relevant konst” är det ingen match att få biennaler och ambitiösa utställningar att bilda norm och standard. Att förena konsten med t ex design och mode, eller som Ekström funderar på ”lek”, kommer aldrig att bli intressant. Sådana inslag kan förekomma men den internationella konstvärlden skulle samtidigt bli omöjlig. Hur skulle biennalerna se ut om de kombinerades med design- och modemässor? I konsten är man praktisk och man har sett till att gästspel från ”cross-overs” aldrig är annat än uppiggande gästspel.

Avslutningsvis präntar Ekström: ”Den samtida västerländska konsten är inriktad på ”överskridande och ifrågasättande, flankerat av en komplex diskurs”, anser Lars Vilks. Han beskriver detta som resultat av framsteg. Det är inte alla som håller med honom.”

Jag är medveten om detta. Exempelvis tycker de kulturkonservativa att den internationella samtidskonsten är ett tecken på förfall. Det var liksom bättre förr när det gjordes riktig konst. Men det tycker jag inte ändrar på sakfrågan. Ekström kan kanske tycka att det inte är ett framsteg att konsten idag kan tänka sig kvinnliga konstnärliga genier och inte som tidigare enbart manliga. Ni vet det där med att mannen skapar Verket medan kvinnan skapar Barnet. Andra betingelser som bör beaktas som framsteg är att konstteorin som huvudsakligen en filosofisk-estetisk diskurs har kompletterats med t ex postkolonial och feministisk teori – vilket har haft omfattande konsekvenser för konstproduktionen.

Den blivande författaren ville alltså bli förlagskollega med mig på Nya Doxa. Men det enda gångbara argumentet har varit att åberopa sin utsatthet som muslimer. Detta har också fått gehör från en del debattörer. Alltså uttalanden om att de ställts inför rätta beroende på att de är muslimer i ett rasistiskt land. För i den smittosamma rasismens tidevarv går ingen säker. Se bara hur Björn af Kleen (Expressen) fångar in Björn Ranelid i hans nyutkomna bok Tyst i klassen!. En av gestalterna i boken gör ett uttalande om en burkaklädd kvinna i Rosengård. Den passagen gör af Kleen en stor affär av och prövar att knuffa in Ranelid på SD:s planhalva. För han har i sin roman inte tagit avstånd från hans romanfigurs uttalande. Men, i detta rasismens tidevarv, vem kan man lita på? Af Kleens utvalda citat; är det oskyldigt? Genom att publicera det i Expressen sprider han möjlig hatpropaganda och gör sig i praktiken till språkrör för främlingsfientliga formuleringar. Varken i SvD eller i DN har andra recensenter uppmärksammat passagen. Det finns anledning till misstankar. I dag och i detta ämne är alla skyldiga till motsatsen kan bevisas – vilket är omöjligt.

Men det blir fler rättegångar. Idag mottog jag förundersökningsprotokollet för fällt träd på Kullaberg. Ett gediget protokoll på 56 sidor där man lugnt kan sägas att alla stenar blivit vända. Anmälningen kom från en livvakt som strax därefter lämnade sitt uppdrag. Markägaren Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen är målsägare. Stiftelsen har gjort sig känd för sitt stora intresse för konst och kultur. Dess inspektor Mikael Olofsson har undersökt brottsplatsen och anger att det planterade granbeståndet är minst 25 år gammalt. Jag kan biträda honom på denna punkt och meddela att granarna fanns redan vid mitten av 1970-talet. Inspektorn gör bedömningen att ett mjukare parti i stubbens mitt kan ”tyda på viss röta”. Jag har tidigare publicerat bilden där jag visar att rötan är så omfattande att man kan få plats med en hel hand i stubben. Han anser värdet vara ”ett par tusen kronor”. Detta värde är naturligtvis teoretiskt eftersom stiftelsen aldrig har och aldrig kommer att visa något intresse för sina döda träd i granplanteringen.

I den omsorgsfulla utredningen har man också undersökt min relation till Krapperupsstiftelsen. Denna relation är, från deras sida, inte den bästa. Protokollet återger stiftelsen synpunkter: ”P g a Vilks person, som rättshaverist, så har man valt att inte aktivt driva någon rättsprocess. Stiftelsen är trött på Vilks och hans hunger efter publicitet. När man inser att Vilks bara vill ha publicitet så vill man inte spä på det. Det tar tid och det kostar energi och pengar. Stenberg [styrelseledamot och jurist i stiftelsen] och stiftelsen tycker inte om läget men har accepterat det. Sedan några år in på 2000-talet så har man inte varit drivande i frågan. När sedan Höganäs kommun använde sig av Nimis i turistreklam så kändes det svårt.”

Rättegången kan bli intressant inte bara som en del i konstprojektet utan även för konstnärlig verksamhet i allmänhet. Åklagaren och stiftelsen har väl insett att det fällda trädet inte har något värde att tala om och därför vänder sig åklagaren till företagsboten. Han vill mena att handlingen är utförd under idkandet av näringsverksamhet eftersom Vilks är konstnär. Han kräver en bot på 50 000. Även om firma saknas och även om inkomsterna är obetydliga. Nimis ger ingen ekonomisk utdelning och vi har därför den intressanta ståndpunkten att allt som kan betraktas som konstnärliga handlingar ingår i konstnärens verksamhet. Om konstnärliga handlingar visar sig bryta mot lagen skall alltså konstnären erlägga företagsbot. Med denna juridiska logik skulle t ex Anna Odell ha riskerat företagsbot. Detta öppnar alltså för en helt ny läsning av konstnärlig verksamhet.

Den digra förundersökningen

Igår var jag på Signal i Malmö för att lyssna på Jennie Fahlström, verksamhetsledare i Sveriges Allmänna Konstförening, som presenterade ett antal samtida konstnärer med utgångspunkt från Sophie Allgårdhs och Hasse Perssons bok Passioner och bestyr: Svensk konst under 2000-talet. Jag var nyfiken på hur urvalet hade gjorts. Nils Forsberg har recenserat boken och var inte särskilt förtjust. Men det visar sig att det inte är mycket till urval. Den utgår från en tidigare bok som gjorde i samband med att större delen av de presenterade konstnärerna ställdes ut på Borås konstmuseum. Bland de nytillkomna återfinner man Nathalie Djurberg och Klara Lidén. I övrigt är det måleriet som dominerar. Antagligen var det nödvändigt för att någon för av representation skulle kunna åberopas (samtliga konstnärer kan man se på bokomslaget HÄR). Jennie Fahlström berättade om några av konstnärerna. Både intressant och väl genomfört, hon uppehöll sig särskilt vid Andreas Eriksson då hon var medcurator vid hans deltagande i Venedigbiennalen. Men frågan är förstås hur sådana diskurser skall värderas. Bortsett från Djurberg och Lidén, som Fahlström inte berörde, är det inga konstnärer som verkligen gäller. Intet om den sociala kritikens motstånd mot senkapitalismen, dess aktivism eller neomarxism. Det är givetvis inte nödvändigt att vara med i den svängen men då spelas det på den något nedre planhalvan. Så är det bara.

Maria Linds ”abstraktion” var inte heller aktuell i detta sammanhang. Men Sinziana Ravini har recenserat Tensta konsthall i DN. Ravini, som är en av surfarna i spetsfunktionen gör denna sammanfattning:

”Under de senaste 15 åren har vi i takt med en allt mer populistiskt underhållande konst, som tar tre sekunder att se på och lika många sekunder att förstå, fått en nykonceptuell abstrakt konst som reflekterar över både tillståndet i världen och sin egen tillblivelse. Men denna abstrakta, lågmälda och i många fall hermetiska konst brukar snabbt stämplas som elitistisk.”

Här är en hel del att fundera på. Plötsligt har trenden ”abstraktion” fått en historia på 15 år. Man kan ju alltid dra upp enskilda spår (Doug Ashford/Group Material) men vid den tiden hade t ex den relationella estetiken knappt kommit upp ur startgroparna, de engelska Sensations artist höll på med sina sensationer och först med 2002 rullade det stora postkoloniala äventyret igång. Dessutom är det en egendomlig det-var-bättre-förr-tanke: Konsten skall å det senaste ha blivit ytlig. Man erinrar sig Documenta 1992 som har liknats vid ett tivolifält och som just fick kritik för sin alltför konsumentvänliga framtoning. Förklaringen kan vara att Ravini företer första tecknet på att hon smått börjar bli gammal. Då brukar man börja orera om samtidens förfall. ”Elitistisk” är också en fascinerande affär för avancerad samtidskonst. En sådan konst får inte vara elitistisk eftersom den skall vara inkluderande och antihierarkisk. Ravini reagerar med den avancerade konstvärldsmedlemmens instinkt och omedelbara emotion varvid logiken inte riktigt hänger med:

”Jag vill hävda att de som avfärdar denna konst är de verkliga elitisterna.”

Hon övergår sedan till att tala om hur hon själv upplever utställningen, först blir hon ödmjuk för att efter en stund ”skynda till förklaringen”. Så löser man alltså problemet med elitistiska utställningar. Men sådan dumdryghet kan åtminstone jag klara mig utan. Maria Linds utställning i Tensta är elitistisk. Det är fullkomligt idiotiskt (Ravini drar också den valsen) att tro att de därstädes boende med hjälp av den arabiska kulturens intresse för abstrakta mönster skulle fylkas i konsthallen. Avancerad samtidskonst med dess omutliga diskurskrav är inget den ovane kan klara i en handvändning. Någon gång kan det fungera men inte oproblematiskt. Hur går det nu för Carsten Höller sedan han igen har dragit entusiastisk storpublik genom sina rutschkanor (NYT) på New Museum i New York? I samma generation och lag har vi också Liam Gillick som verkligen kan fresta publikens tålamod. På Tensta konsthall deltar också Falke Pisano som är etter värre. Hon kan vara så svår att t o m recenserande kritiker får nog. Detta skall inte ses som en belastning som skall bortförklaras utan som en självklar tillgång. Samtidskonstens spetsfunktioner är svårtillgängliga och elitistiska.

Föredragshållare Jennie Fahlström på Signal i Malmö