De rådgivande imamerna är onsdagens hit i Uppdrag Granskning. Ett antal muslimska mörkermän delar ut betänkliga råd till kvinnor. Officiella representanter som Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige, och Mohammed Amin, ordförande för Unga muslimer, menar båda att programmet understödjer högerextrema krafter och spär på islamofobin. Med andra ord, samma gamla visa: Det är onödigt. Så mycket kan man dock säga att eventuell islamofobi inte helt och hållet saknar saklig grund.

Slutligen kan en kapitalistisk konstnyhet meddelas. De färska auktionerna i New York av samtidskonst visar siffror som ligger på samma nivå som toppnoteringarna från 2007.

Säkert kan man ha en del att lära av gamla Sovjet där alla ”vi och de” utplånades genom två enkla åtgärder: Alla blev ”kamrater” och de som inte ville det fick antingen skjutas eller sättas i koncentrationsläger. Folket visste inte sitt bästa och för deras bästa såg proletariatets diktatur till att alla skulle bli likställda kamrater. I Sverige har man naturligtvis ingen proletariatets diktatur utan endast politikens demokrati. Folket är på det hela taget tillfredsställt med denna ordning som alltså förespråkar lingvistiska/retoriska lösningar på samhällsproblemen. Några avvikare förekommer men i sådana fall kan rättrådigheten tillämpa den moraliska dogmen ”vi och de” och ställa dem vid skampålen. Därmed är i stort sett alla problem lösta och det enda som återstår är att eventuellt bekämpa kapitalismen. Även den saken är relativt enkel. Kapitalismen förordar privatisering och skattesänkning medan antikapitalismen går in för förstatligande och skattehöjningar. Det tredje gives inte, förstatligande och skattesänkningar, men man behöver inte oroa sig. Regleringen av frågan kommer ofelbart att hamna i ”lagom är bäst”.

Någonstans i bakgrunden kan man återfinna konstens ambitioner i det politiska fältet. T ex öppnar Gallery Niklas Belenius den 24 maj samlingsutställningen A Brief Story of Capitalism. Påpassligt citeras Romklubbens senaste prognos angående framtiden. Som man kan förvänta är nyheterna dåliga. På grund av ovilligheten till långsiktig planläggning kommer undergången att stå för dörren 2052. Om jorden verkligen går under kommer det ändå att glädja den skara som kan säga: ”Vad var det vi sa?” Skulle den inte gå under kommer en annan skara att glädjas med att uttala exakt samma fras. För de religiösa är det inget som helst problem eftersom de äntligen kan bli av med det usla jordelivet.

Ja, vad skulle bli kvar om konstvärlden fick gå genom den alltför behövliga ekluten? Något måste göras så att vi slipper troskyldiga deklarationer som t ex den här (det handlar om en utställning på konsthallen i Bergen):

“Art is an expression of human experience in the world, and it has a cognitive potential that can open one’s eyes to the world in new ways. Art too has solid value. It is central and relevant, and always survives.”

Nog för att konsten överlever, men i vilket tillstånd? Såsom konsten har förankrat sig i politiken lider den av att inte kunna vara radikal. För det finns ingen radikal politik. Någon skulle kanske nämna neomarxismen men det enda nya som jag har sett med den är förhoppningen om ett annat slags revolution: mikrorevolutioner. Revolutionera där du står i något obetydligt ämne. Och för övrigt är marxismen ett av de västerländska herrefolkens påfund. Därmed är vi framme vid den bekväma formuleringen att vi måste anstränga oss för att skapa ett rättvisare samhälle. För alla. Hur det nu skall gå till. Vill alla vara med och vem skall sponsra projektet?

Medan vi väntar på att de stora visionerna skall falla samman av sin egen tyngd kan man fundera på ett ständigt aktuellt ämne: Terrorismen som jihad. Magnus Sandelin har i en nyutkommen bok behandlat saken utifrån ett lokalt perspektiv: Jihad Svenskarna i de islamistiska terrornätverken (ett sådant ämne dyker aldrig upp i konstens socialkritik). Boken belyser också hur illa det fungerar. Antalet radikala terrorister är inte stort i Sverige men kan inte nonchaleras. Dock är det så att då detta ämne berörs sätts rasiststämpeln i rörelse. När terroristmisstänkta på goda grunder hamnar i domstol har de goda utsikter att bli ömkade som utsatta och oskyldiga stackare. I de flesta mål har de också blivit frikända. Att de har slunkit undan fällande domar betyder emellertid inte att de är små vita lamm. Sandelins bok ger en god bild av terroristernas förehavande. Att de kommer undan hänger samman med att myndigheterna måste ingripa innan handlingen genomförs vilket ger de åtalade möjligheterna att hävda att allt de sagt och skrivit bara är fantasier.

Sandelin undrar också om det verkligen är religionen som är den stora drivkraften. Förmodligen är den bara en delleverans i ett identitetssökande för vilsedrivna existenser.

“I was asked what my painting really means in terms of society, in terms of the world. . . . And my answer then was that if my work were properly understood, it would be the end of state capitalism and totalitarianism.”

För Mark Rothkos del blev svaret mindre entydigt. Han hade tänkt sig att visa hur de målningar han hade fått uppdrag att göra på lyxrestaurangen The Four Seasons på 1950-talet skulle slå de förnäma matgästerna med häpnad: ”something that will ruin the appetite of every son-of-a-bitch who ever eats in that room.” Emellertid tog tvivlet överhand för konstnären och han drog tillbaka sina målningar då han misstänkte att restaurangbesökarna inte skulle fästa något särskild avseende vid hans konst.

Sedan modernismens dagar har vi vandrat genom det postmoderna tillståndet och därefter funnit oss tillrätta i socialkritikens era. Då det förefaller som om året 2012 är höjdpunkten i konstens engagemang i kritiken av kapitalismen kan man undra om de gamla modernistkoncepten fortfarande har giltighet. Vad Newman och Rothko hävdar är att deras konst, rätt förstådd genom ett öppet sinnelag, skulle förändra världen. Konsten äger något lika särskilt som svårförståeligt och dessutom är de övertygade om att det är genomgripande och effektivt. Vad som slår mig är att tonläget inte är särskilt annorlunda i vårt socialkritiska tidevarv. Konsten, brukar det låta, kan visa helt andra infallsvinklar till politiken och förmedla helt unik kunskap och erfarenhet. Och i samma andetag förutsätts att konsten därmed har en politisk potential för direkt påverkan. Lika lite som Newman och Rothko kunde svara på vad det är för något som konsten kan, lika lite kan man svara idag. Det blir aldrig något mer än det trosvissa: ”Konsten kan!”, ”Konst är viktigt!”, ”Konst är farligt!”

Ett mera realistiskt politiskt program är vad konsten faktiskt är bra på: Att visa konstvärldens fördomar om konst.

Barnett Newman: Midnight Blue, 1970, som, enligt konstnären, skulle kunna göra slut på kapitalismen och mycket annat elände.

Även Carolyn Christov-Bakargiev har landat med sitt tema för Documenta 13 som öppnar i Kassel om en knapp månad. Hittills har hon med största möjliga energi gett sig på allting överallt och annonseringen har handlat om att i brist på bättre göra en utställning där allting är närvarande. Dock bättrade hon sig på sitt yttersta och meddelar att utställningen skall kretsa kring en kritik av kapitalismen (Flash Art). För att slå in ytterligare dörrar anför hon att det inte skall vara en utställning med de stora stjärnorna. Kritiken av kapitalismen kommer av lättförklarliga skäl att vara enbart symbolisk och kommer på intet sätt att skada huvudsponsorn Volkswagen. Alldeles nytt är dock att det blir plats för hundar. En kalender med ett antal konstnärers hundar kommer att ingå i mängden. Rondellhundar är inte aktuella den här gången. Vid förra Documenta, 2007, befann sig en konstnär med sin rondellhund på utställningsområdet när han uppvaktades av al-Qaida.

Christov-Bakargiev är för närvarande bistert irriterad eftersom en skulptur av Stephan Balkenhol har placerats på kyrkan Sankt Elizabeth som ligger mitt i centrum. Här tänker curatorn placera ett konstekologiskt centrum som hon nu anser drabbas av en mycket olämplig störning.

De 150 konstnärer som skall delta kommer att förbli hemligt intill utställningen öppnas. Kvalificerade gissningar pågår och förmodligen kommer vi bland många andra att möta William Kentridge, Matias Faldbakken, Ida Applebroog, Mario Garcia Torres, Gustav Metzger, Nedko Solakow, Amar Kanwar, Francis Alÿs.

Socialkritiken hamnade till slut, efter att i Berlin ha gjort ett lika förtvivlat som misslyckat försök att lämna det symboliska och inträda i det verkliga, i ett kapitalkritiskt kaos. Detta hindrar inte att Documenta 13 säkerligen blir en sevärd utställning. Det är mycket att välja på och säkert inget fel på konstnärerna.

Sedan kan man undra varför kapitalismen är så populär just nu. Var det bättre förr?

Carolyn Christov-Bakargiev, supercurator

Men så ser den snarast ut idag den offentliga konsten och tämligen fjärran från Statens Konstråds insatser. Om Konstrådets uppgift i praktiken är att förse landet med konstnärliga utsmyckningar (naturligtvis iakttagande att rikta sig mot barn och ungdom samt att verka för mångfald) är det inte lätt att få fram andra former. I Surowiecs fall handlar det om politiska aktiviteter. Så länge det rör sig om symboler kan konsten relativt lätt tjäna ett politiskt syfte och ändå skapa övertoner. Svårare blir det när konstnären tar socialarbetarens roll. Surowiecs berättade om ett projekt han har gjort med några hemlösa. Han hade funnit ett skräpläger bland några ruiner och engagerade myndigheterna att göra något åt saken. Jodå, borgmästaren reagerade och skickade ut en bulldozer som sopade rent samtidigt som de hemlösa inkvarterades i mer anständiga förhållanden. Men som ofta är fallet är det inte bara en fråga om hemlöshet utan om betydligt värre problem och de omhändertagna kunde inte anpassa sig och återvände snart till gatorna. En fortsättning på projektet handlar dock inte om socialfallen, som konstnären tycks ha förlorat intresset för, utan om de skisser till hus som en av dem hade gjort. Surowiecs har gjort modeller av dessa hus för utställningsändamål. För övrigt är dessa husmodeller inte på något sätt originella. Ett ytterligare projekt inom ramen för uteliggare handlar om de kärror som de ofta drar omkring på. Surowiecs har utvecklat en egen prototyp som han tillverkat för att sedan byta mot de hemlösas originalfordon. Därmed har han erhållit en förnämlig samling av olika sorters kärror. Även detta är lämpligt utställningsgods.

När konstnären lämnar de symboliska eller det formorienterade fälten för att åstadkomma något i den praktiska politiken blir det alltid problem. Antagligen har Surowiecs sin konstnärliga instinkt som gör att han i det politiska uppmärksammar detaljer istället för huvudsaker.

Lukasz Surowiec framträder på konferensen i Kalmar

Under två dagar har jag deltagit på det seminarium om offentlig konst som arrangerats av Kalmar Konstmuseum och Ölands Konstskola. Jag skall återkomma till detta. Idag nöjer jag mig med att nämna en konstnär, Hiwa K som presenterades av Agneta Szylak från det polska konstinstitutet Wyspa. Hiwa K kommer från Irak, baserad i Tyskland. Han är konstnärlig aktivist. Som det påtalades på seminariet bör man inte utan vidare tala om aktivism som en publik konst eftersom aktivismen (om den inte ingår i en biennal eller liknande) inte har någon given publik. Dock, vilket inte nämndes, anländer konstpubliken när dokumentationen av aktivismen skall visas upp i en eller annan form. Någonstans måste konsten knytas till aktivismen för att det alls skall ha någon mening att tala om konstaktivism. Hiwa K använder sig av traditionell dokumentation och det går naturligtvis utmärkt. Vad som präglar hans verk är hans ovanliga infallsvinklar som inte stannar vid de vanliga moralkakorna. Hiwa K är ännu inte särskilt känd men han medverkade i Manifesta redan 2008 och är också med i den pågående Paristriennalen. Det kan vara värt att se hur han intervenerar i en demonstration mot nynazisterna där han försöker få demonstranterna att inta en mera positiv attityd mot sitt demonstrationsobjekt.

Tjugo år sedan det senast var lite fart i konsten. Den definitiva förlusten av modernismen blev en bromskloss i den stund det inte längre var radikalt att angripa den. Idag betraktas denne epok, då konsten var i stånd att konfrontera, som omöjlig och oacceptabel, den västerländska hegemonin och självcentrering som det är ett måste att ta avstånd ifrån. Egentligen är det inte så mycket som har förändrats på den punkten utöver retoriken. Eftersom det politiska innehållet i konsten har blivit styrande och då detta alltid uttrycker de rätta åsikterna blir det inga konfrontationer som kan växa till verkliga alternativ. Men hegemonin och centreringen kvarstår. Något måste ändå hända och så har vi tävlingarna att glädjas åt. Konstmarknaden, som inte ens bryr sig vikande konjunkturer, utmanar visserligen den seriösa konstvärlden men den är inte heller något alternativ. Har vi inget bestämt att förvänta oss har vi i alla fall mycket. I början av juni blir det både Manifesta i Belgien och Documenta i Kassel. Garanterat utan konfrontationer.

Den som vill stifta bekantskap med Spartacus Chetwind kan se hennes The Triumph of Death and King Midas här. Sång och dans på en något amatörmässig nivå men så brukar det vara i performance. Elizabeth Price och hennes snurrande objekt med ironiskt anslag här.

Jag har alltid undrat hur Jihad Jane hade tänkt beväpna sig. Som konvertit borde hon vara svag för den heliga kniven, som amerikansk realist borde hon dock ha funderat på skjutvapnets fördelar. I konstprojektet är detta avsnitt den teatrala höjdpunkten.

I min bok Art har jag svarat utförligt på detta, men här följer en sammanfattning. Om vi utgår ifrån att den institutionella konstteorin är en beskrivning av en social konstruktion är allt man behöver göra att sammanfatta konstvärldens uppfattning i frågan. Man kan börja med den vanligaste åsikten: Konst kan inte definieras. Då är konstvärldens definition att konsten är något som inte kan definieras. Det kan knappast sägas vara en kontroversiell uppfattning. Även i samtidskonsten råder, som jag brukar påpeka, åsikten att konst både är och inte är en social konstruktion. Att man lutar sig mot något mer än en uppfinning har en tradition som går tillbaka till romantiken. Från den tiden, då det moderna konstbegreppet skapas, ser man något outgrundligt överväldigande både hos den geniale konstnären och hos dennes upphöjda verk. En så rak betraktelse står sig inte längre men traditionen är tydligen oemotståndlig och har ersatts med tankegångar om konsten som ”alternativ”. Ibland ser konstvärlden konsten som något som i sin känslighet avslöjar det som ännu inte är känt. Oftare hör man idag att konsten kan förmedla en fördjupad och alternativ bild av den sociala och politiska verkligheten samt att den har kraft att förändra världen. Eller som kunskapsform; ett annat sätt att nå kunskap än den ensidiga vetenskapen. I båda fallen menas att det rör sig om något sjusärdeles djupsinnigt och värdefullt. Allt detta är konstens kvardröjande och förvillande hokus pokus men man kan inte bortse från att konstvärlden på fullt allvar äger en sådan tro. Detta ogripbara kan man givetvis inte definiera eftersom det med största sannolikhet inte är något annat än spekulationer och förhoppningar.

Däremot är det inte svårt att med den institutionella teorin definiera konstens särart och på ett enkelt sätt besvara Björssons invändning. Konst är en verksamhet som strävar efter att överskrida sina egna gränser. Detta sker i en kontext med anspråk att förmedla upplevelser och erfarenheter av komplexa själsliga tillstånd eller penetrera sociala och politiska frågeställningar på existentiell basis. Verksamheten är alltid övervägande subjektiv och alltså inte i huvudsak begreppslig. Av det skälet kan den inte heller förklaras och definieras. I och för sig är detta inte något märkvärdigt eftersom det mesta som sker inte är begreppsligt åtkomligt. Men det finns alltså ett bestämt och ”särskilt” anspråk i konstens utspel. ”Konst är viktigt”, ”konst är farligt”, som några schablonuttryck lyder.

Samtidigt skall man inte glömma att överskridande konst är sällsynt, det mesta som produceras är ordinärt och standardiserat. Det går likafullt att hävda att även sådan konst är överskridande och risktagande. Och att den förmedlar djupa och gåtfulla tillstånd som betraktaren kan korrespondera med.

För att lättare uppfatta skillnaden kan man t ex jämföra konsten med mode. Mode är också en överskridande verksamhet med har ingen djuplodande diskurs att falla tillbaka på. Inte heller hävdar modeskapare existentiella anspråk eller att en modekollektion skulle äga något allmänmänskligt innehåll som måste nå så många som möjligt för att världen skulle kunna bli bättre.