Vilks.net

I onsdags avlöpte den av Jurister i Arbete anordnade debatten i Lund om yttrandefriheten. Många åhörare hade infunnit sig och i panelen ingick förutom undertecknad följande:

H-G Axberger – justitieombudsman tillika före detta pressombudsman med goda kunskaper i både juridik och yttrandefrihet. Benjamin O. J. Boman – ombud och arbetar med ärekränkning i läsarkommentarer på internet. Ulrika Widsell – vice ordförande i Svenska Journalistförbundet och har ett arbete som genomsyras av både tryck- och yttrandefrihet. Paulina Neuding – Utbildad jurist, krönikor samt chefredaktör för Magasinet Neo

Moderator: Heidi Avellan – politisk chefredaktör på Sydsvenskan och har vana vid att moderera och vara med i debatter.

Paula Neuding, Ulrika Widsell, Benjamin Boman.

Publik

Diskussionen följde de vanliga spåren. I lagens mening har de flesta stater i väst accepterat blasfemi, brott mot trosfriden. Norge och Danmark har i motsats till Sverige kvar en sådan paragraf oaktat att den är vilande. Enligt en av juristerna är den aktiv i Finland där den använts i en fällande dom som gällt smutskastning av Islam.

Snart nådde man punkten att om något är tillåtet är det därmed inte nödvändigt, och kanske ofta olämpligt, att utnyttja yttrandefriheten. Axberger ville förstå min rondellhund som ett sådant fall, en ”kabinettsfråga”. Jag har många gånger redovisat mina intentioner som aldrig kommer att bli glasklara. Ett konstverk skall i görligaste mån förmå att slå vakt om sin mångtydighet. Emellertid finns det goda skäl som motiverar rondellhundens framträdande. Jag skulle till och med säga att det är ännu mer motiverat idag än då det ursprungligen begav sig 2007. Idag har symbolen Muhammed trängt in i alla sammanhang och den har med allt större framgång lyckats hävda sin okränkbarhet. Den har verkligen blivit ett gissel för yttrandefriheten. Dels upprätthåller den sin suveränitet genom skräck, hot och terror och dels kan den, när den sprids, symbolisera rasism. Onekligen är profeten ett av vår tids stora problem när den så uttalat pockar på ett undantag, i Sverige huvudsakligen som självcensur.

Säg ”vi måste försvara yttrandefriheten” och då väcks ofta misstanken att det är ett inslag i en neoliberal politik och därför reaktionärt. Vad som inte sällan förordas är en mjuk version av yttrandefriheten, en användning som inte skall kränka någon. Fast då blir det inte längre en fråga om yttrandefrihet. I dessa rasistiska tidevarv är det aldrig långt borta att yttrandefriheten är en täckmantel för rasism. Men den synpunkten kommer nog inte att få huvudrollen när Jurister i Arbete ordnar en debatt i ämnet på onsdag i Lund. Juristerna intresserar sig för gränsdragningar, vad som är straffbart och inte. Jag är inbjuden som hemlig gäst (mitt namn skall dock finnas på affischerna). Numera är det alltid besvärligt med att mitt namn kommer ut i samband med ett planerat arrangemang. Jag har själv inga problem med saken men det sänder en stötvåg genom säkerhetsansvariga.

Rondellhunden är inte något juridiskt intressant fall. Den kan moraliskt och politiskt misstänkliggöras som hets mot folkgrupp under täckmantel av yttrandefriheten men en sådan anklagelse håller inte juridiskt. Pastor Greens hets mot homosexuella har större juridiskt intresse och i det fallet krävdes intrikata tolkningar för att yttrandefriheten skulle kunna försvaras. Mitt fall handlar väl främst om den demokratiska staten. Hur mycket inflytande skall man tillåta utomparlamentariska grupper? Bör man undvika att reta upp dem? Och vilka konsekvenser får detta innebära?

På samma sätt som ”yttrandefrihet” är också ”demokrati” ett begrepp som kan beslås med en dold agenda. Vem har makten i en demokrati och vad kan ligga bakom västvärldens krav på att diktaturer och halvdiktaturer skall införa demokrati? Demokratibegreppet ifrågasätts i en rad artiklar i den nyöversatta Vad innebär det att vara demokrat? (Tankekraft Förlag; originalet är från 2009). Med författare som Giorgio Agamben, Alain Badiou, Jacques Rancière, Slavoj Zizek. Den sistnämndes bidrag ”Från demokrati till gudomligt våld” är läsvärd. Den prövar med avsevärd sinnrikhet att forma ett marxistiskt perspektiv på demokratin. Han kan t ex tillåta sig att skriva: ”är införandet av västerländsk liberal demokrati det rätta svaret på hur man ska bli av med religiöst fundamentalistiska regimer, eller är dessa regimer snare ett symptom på den liberala demokratin som sådan?” Svaret på den frågan är nog att Zizek snart kommer med nya artiklar och föreläsningar och att den verksamheten kan pågå så länge han befinner sig i en västerländsk liberalt demokrati.

Den nämnda skriften är, och det kan vara värt att erinra sig, en konstteoretisk skrift inom ramen för den internationella samtidskonsten.

I samband med mitt besök på bokmässan höjdes några röster (inte minst från bokmässans grundare Bertil Falck) för att jag borde få ett större stöd från etablissemanget och inte minst från Svenska PEN. Ordförande i detta eminenta sällskap, Ola Larsmo, kände sig föranledd att göra ett uttalande som publicerades i gårdagens DN. Enligt Larsmo var det en bagatellartad fråga. Eftersom Vilks inte hade informerat om sitt besök kunde man inte göra något med så kort varsel. Och dessutom har han livvaktsskydd. Nu var det faktiskt så att mässan var välinformerad om mitt besök. Vad man inledningsvis inte kände till var att jag skulle delta i en debatt som inte ingick i det officiella programmet. Axessdebatten var en s.k. monteraktivitet, alltså arrangemang som sker mer improviserat. Jag fick förfrågan om mitt deltagande två veckor före mässan och meddelade detta vidare till behöriga. Problemet var att säkerhetspolisen bedömde det som olämpligt. Man ansåg att man inte kunde garantera säkerheten under rådande omständigheter. Det kan förefalla som en liten sak men hur man än vänder och vrider på saken är det påtaglig inskränkning av yttrandefriheten. Hotbilden sätter alltså stopp för mitt deltagande i en konstdebatt i en monter på bokmässan. En seger för odemokratiska krafter. Men tydligen är detta något som Ola Larsmo och Svenska PEN anser att man bara kan vifta bort. Larsmo ger naturligtvis i sin artikel yttrandefriheten sitt principiella stöd, enligt det till intet förpliktigande att man skall ha rätt att yttra sig, åtminstone när man följer lagar och förordningar. Men med den deklarationen framlagd passar Larsmo på att omedelbart lägga till: ”Att jag sedan anser hans rondellhund osmaklig är nästa fråga.”

”Osmaklig” kan ju betyda att Larsmo önskar se en rondellhund i en annan stil än originalets. Jag har verkligen ansträngt mig för att råda bot på sådan kritik och det tillkommer ständigt nya varianter (kan ses här). Men det kan också betyda att han anser att varje framställning av profeten som av någon kan uppfattas som kränkande är osmaklig. Om det skulle vara så innebär det att yttrandefriheten som sådan är osmaklig. Eller att yttrandefriheten inte får utövas gentemot en viss religion.

Jag vet inte vad Larsmo håller på med. Möjligen är det så enkelt att han bedriver sin identitetspolitik som säger att om något av någon (inom denna religion) kan uppfattas som kränkande, skall det avvisas som synnerligen olämpligt (men inte direkt förbjudas) i enlighet med den politiska profil som han representerar.

Målaren Paolo Veronese avslutade 1573 ett beställningsarbete av Den sista måltiden. Han blev snart inkallad till inkvisitionen misstänkt för blasfemi eftersom målningen innehåller en del vardagliga och världsliga inslag. Konflikten kunde emellertid lösas på ett smidigt sätt genom att Veronese döpte om målningen till Måltiden i Levis hus.

Detalj av Veroneses målning Måltiden i Levis hus. Observera hunden. Inte bra 1573.

Den mångkulturella rondellhunden ser hur Alliansens skepp går under i en befriande vänstervåg.

Yttrandefrihet älskas av nästan alla, MEN – den har sina sidor. Någon debatt i Axess monter på fredag blir det inte. Ur säkerhetssynpunkt ohållbart. Vidare är det klart olämpligt att Vilks överhuvudtaget visar sig på bokmässan. Det kan leda till besvärliga komplikationer. Så nu är budet följande: Kommer, kommer inte, kommer maskerad till oigenkännlighet??

Igår var jag på Kalmar konstmuseum för konferensen om östeuropeisk konst. Mer om detta senare.

Konferensen i Kalmar: Med Peter från den ryska aktionsgruppen Voina.

För ett par veckor sedan skrev Elisabeth Gerle en artikel (SvD) med titeln ”Att kränka är ingen rättighet”. Gerle är inte precis någon världsmästare, hon har t ex ansträngt sig att visa att Humanisterna egentligen är Sverigedemokrater, men artikeln är ett bra exempel på famlande i mörkret för att få stopp på just ”rätten att kränka”. Har man yttrandefrihet har man också kränkningen. Yttrandefrihetens idé är att föra fram obekväma åsikter och görs det kommer ofelbart kränkta eller djupt kränkta att ta åt sig. Alla kränkningar är naturligtvis inte lika bra men det har visat sig vara svårt att sortera. Utgångspunkten för artikeln är stängningen av kommentatorfälten på ett antal tidningar. Tanken bakom denna åtgärd är att avlägsna oönskade politiska åsikter. Med den pedagogiska tanken att man kan förhindra spridningen av dessa. Min åsikt är att det är högst tveksamt om det har någon effekt. Åsa Linderborg (Aftonbladet) vill gå ännu längre och rensa ut skribenter (Ulf Nilson) i Expressen. Det är sålunda ett liv och ett kiv och det kacklas i hönsgårdarna.

Men åter till Gerle. Hon samlar sig till en motsägelsefull ståndpunkt:

”Åsikter, föreställningar och trossatser måste kunna kritiseras och diskuteras. Att kräva skydd mot all kritik mot religion är alltså inte en demokratisk rättighet, trots att det finns länder inom FN som driver på för att få igenom sådana rättigheter. Men att använda kränkande tillrop gentemot muslimer som grupp är inte heller rimligt.”

Och därmed borde det också gälla: ”att använda kränkande tillrop gentemot kristna som grupp är inte heller rimligt”. Eller ”att använda kränkande tillrop gentemot marxister som grupp är inte heller rimligt”. Eller ”att använda kränkande tillrop gentemot israeler som grupp är inte heller rimligt”. Formellt borde även detta vara giltigt: ”att använda kränkande tillrop gentemot svenskar som grupp är inte heller rimligt”. Men där har man bestämt sig för ett undantag.

Det är svårt att komma förbi att en kränkning av en grundläggande symbol får sägas drabba en hel grupp. Självklart är det att gruppen drabbas en bedömning. Om någon skulle teckna profeten som rondellhund kan det bedömas som en generell kränkning (”miljarder är kränkta”). Liksom att visa ett kors med en snoppbild. Eller att påstå att Das Kapital endast kan användas som dasspapper. Eller att elda upp den israeliska flaggan.

Rätten att kränka är grundläggande. Däremot kan man inte ha någon rätt att skyddas mot ideologiska kränkningar. Det är högst rimligt.

Aktuella kränkningar finns att betrakta här. Men efter fyra år av ensamhet och inbäddad i kulturgods av högsta valör torde endast ensliga allvarsmän och allvarskvinnor vara i stånd att snörpa sina anletsdrag.

Igår blev jag bokstavligen klar över att jag hade uppträtt kränkande. Den här gången torde det inte vara någon tvekan om att den utsatte kunde känna sig förfördelad i form av att tillhöra en folkgrupp. I Lokaltidningen kan man läsa att jag visar ett uttalat rasistisk beteende när jag utan omsvep förklarar att ”svenskarna är enfaldiga”. En svensk man som läst denna text var ytterst uppbragt och kränkt i sin svenskhet. Han skrädde inte på orden när han upptäckte mig i kassan på City Gross. Emellertid får han nöja sig med att ventilera den förolämpning han drabbats av. Den Store Ledaren har gjort klart att svensken må kränkas utan vidare spisning.

I DN har man återigen intresserat sig för konsten och lagen. Artikeln som återger några av de mera kända lagbrytarna har lett till en omfattande mängd kommentarer genomgående på låg nivå. Artikeln är inte särskilt genomarbetad. Författaren har nog fått för sig att mina skulpturer på Kullaberg avlägsnat liksom att Sture Johannessons haschodling i Lunds konsthall skulle ha lett till konsthallschefens avgång. För såvitt jag vet står mina skulpturer alltjämt kvar (i varje fall i eftermiddags) och Åsa Nacking är har inga planer på att avgå.

Mustafa Can har väckt en del uppmärksamhet med sin sexnovell där han tar för sig av Fremskrittspartiets Siv Jensen. Novellen har publicerats på en norsk förlagsblogg. Receptionen har visat uttalade reservationer. Problemet ligger naturligtvis i att Can å ena sidan angriper rasismen (vilket alltid är korrekt) och å den andra sidan utdelar ett straffknull på en kvinna (vilket är grovt feministiskt inkorrekt). Åsa Linderborg på Aftonbladet menar att det inte är något bra uppslag och i Expressen hyser man en liknande uppfattning. Mats Kolmisoppi skyndar sig i hd att åberopa yttrandefriheten och dra paralleller till muhammedkarikatyrer och rondellhundar. Själv menar författaren (norska Dagbladet): ”Innenfor kunsten er det lov å tøye grensene. Om noen kjenner seg beklemt, driter jeg i, sier Mustafa Can til Dagbladet.”

Jodå, man får töja på gränser i konsten men därmed inte sagt att det blir kvalitet. I novellen förekommer lite funderingar och litterärt orienterade formuleringar men det är svårt att komma ifrån att den domineras av sex som metod att förnedra sin antagonist. Och lika ofrånkomligt är att detta inte är särskilt sofistikerat. Om man t ex ser på de nidbilder (som rikligt förekommer på nätet) om profeten är det synnerligen vanligt att det rör sig om sex i olika former. Gärna grovt. Och i delar av den muslimska världen där jag är föremål för intresse är sex totalt dominerande. I de Facebookdiskussioner som jag tidigare nämnt är det regel att kvinnliga deltagare som debatterar omedelbart rubriceras som horor och det kan t ex låta så här: ”knullar din mamma din jävla horunge , och Sonja sug min kuk din jävla smuts ett ord till jag letar upp dig och bränner upp hela ditt hus jävla fittor”.

Om man inte har någon alldeles särskild avsikt med att använda den här tekniken kan den knappast rekommenderas. Cans konstprojekt verkar inte göra något annat än att överskrida en gräns som skall göra det intressant att utnyttja straffknull på kvinnor, en högst tvivelaktig vinst.

Ett exempel som också hör hit handlar om gårdagens till synes så oskyldiga rapport från ”Ditt liv är här”. Jag nämnde namnet på den skådespelare som hade rollen att spela Vilks. Namnet är nu borttaget eftersom det fick konsekvenser. Hon utsattes tämligen omedelbart efter publiceringen för upprepade sextrakasserier per telefon.

Idag släpptes Ai Weiwei. Jag föreställer mig att den kinesiska regimen ansågs sig inte ha mer att vinna på att hålla honom fängslad. Konstnärens arrestering blev en gemensam sak för hela den upplysta världen. Men antagligen kunde regimen visa att man menar allvar genom att hålla honom så länge som man gjorde. Nu blir den intressanta fråga vad Ai Weiwei kommer att göra. Fortsätter som förut? Försiktigare? Lämnar landet?

Inget försvar av värde har talat om att den kinesiska kulturen måste respekteras i sådana här fall. Förmodligen beror det på att det inte rörde sig om en av de mångkulturella kulturerna (observera att i dessa ingår alla kulturer utom västvärlden) utan om en kultur som genom påverkan från väst har utvecklats till en diktatur. Egentligen är det västvärldens fel att Ai Weiwei fängslades. Men ingen har sagt det eftersom det rör sig om en export av marxismen till den mångkulturella världen. De flesta kulturskribenter anser förmodligen att just denna västliga imperialism är en i grunden god sak, en av de få produkter som bör tas emot med glädje av de mångkulturella.

I det nya numret av Artforum skriver Okwui Enwezor om Ai Weiwei och om Sharjahbiennalen; det handlar om censur. Alldeles som man kan förvänta avvisar Enwezor censur i Mellanöstern och Asien. Men, som han skriver, dessa censureringar måste ses i samband med “The recent removal of David Wojnarowicz’s 1987 video A Fire in My Belly from an exhibition at the National Portrait Gallery in Washington, DC, following the demands of the Catholic League and a few members of Congress, may appear an aberration from bygone days, but it is in fact a quite common phenomenon in the West. In 2008, the eminent curator Corinne Diserens lost her job at the Museion in Bolzano, Italy, for showing a Martin Kippenberger work that the Vatican considered offensive. More recently, Andres Serrano’s 1987 Piss Christ was vandalized by religious extremists in Avignon, France.”

Så skriver en övertygad mångkulturist i tidstypisk relativiserande anda. Han nämner inget om protesterna mot Wojnarovicz, alla ursäkter som framfördes och hur händelsen ledde till en överväldigande seger för Wojnarovicz’ videoarbete. Inte heller att de religiösa extremisterna inte hade någon framgång, utställningen öppnades igen. I Bolzano blev Kippenberg visad och Vatikanen uttalade att man inte tänkte göra något. Vad som hände senare vore intressant att få veta mer om.

Det är liksom en viss skillnad. Trots allt.

För några dagar sedan utkom nr 26 av E-flux journal. I en av artiklarna skriver konstnären Michael Baers om sina erfarenheter av forskningskonsten. För var och en som intresserar sig för denna disciplin är artikeln intressant läsning. Inledningsvis refererar skribenten till en sammankomst i Murcia för ett halvt år sedan. Utöver en del träffsäkra iakttagelser får vi här också en svensk anknytning. Baers lägger märke till den ”svenska kontingenten” som är klädda i grå kostymer och som ler gåtfullt. Ja, vilka kan det ha varit?

Hur som helst ger Baers goda exempel på den desperata viljan hos deltagarna i forskningsprogrammen att finna en kombination av originalitet kombinerat med ändlösa akademiska haranger som skall förklara vad man sysslar med. Relativt enkelt kan man slå fast att eftersom konsten bygger på singularitetens, dvs. det icke-begreppsliga närvaro, kan den aldrig producera någon vettig forskning. Vetenskapen, som ägnar sig åt precis motsatsen, alltså att undvika singulariteten och formulera sig i begrepp, är naturligt nog den adekvata formen för kunskapsproduktion. Konsten kommer ofelbart att producera patafysik, alltså engångskunskap som inte kan kommuniceras. Men ett sådant konstaterande hjälper givetvis inte. Längtan efter den akademiska diskursen och dess politiska tillrättaläggande är alltför stor, särskilt då den kombineras med att det satsas stora pengar i företaget.

En helt annan sak är föreställningarna av Lloyd Newson på Dansens Hus (20-22 juni) med gruppen DV8, Can We Talk About This. Newsons projekt handlar om yttrandefrihet och berör sådana känsliga ämnen som Rushdie, Theo van Gogh (namnet på föreställningen skall vara hans sista ord i livet) och de danska karikatyrerna. Kanske kan det den här gången passera utan att det blir några krumbukter. DN har en artikel om saken och i SvD får Newson frågan:

”Men du visar inte Muhammed-karikatyrerna på scenen. Varför inte?

Av samma skäl som gjorde att din tidning inte publicerade dem antar jag – av omsorg om mig själv och min ensemble. Men ämnet som sådant är högintressant. Det var väl inte länge sedan några terrormisstänkta svenskar häktades i Danmark? säger Lloyd Newson.”

Tabuläget är ansträngt till det yttersta. Om teckningarna skulle ha visat skulle det ha blivit ett enormt intresse vilken i sin tur skulle ha utlöst det som numera är normalt: Moralpanik.

Det kontemporära har trasslat in sig i yttrandefriheten. Det hittills senaste tillskottet kommer från Azerbajdzjans Venedigpaviljong där två skulpturer av Aidan Salakhova har täckts. Skälen är välkända, Islamska symboler får inte kränkas. Till råga på allt har konstnären även utfört bilder med en kvinna som håller en minaret. Telegraph.

Det hjälper inte att en internationell besättning i den danska paviljongen har tagit sig an temat. Det är, som curatorn Katerine Gregos säger, en komplicerad fråga. Därför behandlas den i projektet med en blandning av att följa den kontemporära ideologin och att göra framställningen så allmän och obegriplig som möjligt.

Konstnärerna från Zimbabwe är censurerade och har gått med på det eftersom de anser att det är bättre att vara med än inte. Den kinesiska paviljongen är statligt kontrollerad kontemporär konst och att Ai Weiwei sitter inburad har inte lett till några protester att tala om. Den kontemporära konstvärlden är när det handlar om yttrandefrihet vänlig och selektiv.

Vasif Kortun som är curator för Förenade Arabemiratet utvecklar vänlighetens tanke i en intervju. ”Vi lever i hårda tider”, säger han. Om sin kollega Jack Persekian som sparkades från sitt curatorjobb i sharjahbiennalen tycker han att denne borde ha stått upp för sin sak, inte minst när andra gjorde det. Men det verk som ledde till sparken borde han inte ha visat. För den kontemporära konstvärlden kan avvisa avantgardet som inte lade några fingrar emellan i sina provokationer. Avantgardet avvisades under postmodernismen som ett modernistiskt utopiskt projekt. Kortun vill inte ha någon chockverkan utan:

”I think of criticality as a long-term process that relies on research and substantial involvement. I don’t like criticality as it’s produced in one image or another – that doesn’t interest me, that doesn’t further the discourse. That plays right into the hands of the market and this mentality that if you want criticality, you can go and put your thing on the cover of Colors magazine. That doesn’t produce criticality – that produces shock.”

Alltså inga elaka påhopp på USA och Israel, på iranska, saudiarabiska eller syriska regimerna. Och även den kristna högern kan bli chockerad. För att inte tala om de så populära högervindarna i Europa. Den danska paviljongen har också gjort fel eftersom man provocerade the bad guys i karikatyrstriden. Om inte Kortun ändå tänker selektivt vilket nog är troligt.

Hans förslag är konstens fördjupning, antagligen utställningar med seminarier där Jacques Rancière kan framträda med några visdomsord. Så går problemen över av sig själv.

Video med intervju av curatrisen Katerina Gregos. ”Curatrisen” är i detta fall enbart en anspelning på att hon i videon begåvats med titeln ”curatrice”.