Vilks.net

Signaturen Daniel bad mig i en av kommentarerna att säga något om den nu så ryktbara föreställning av Valerie Solanas Scummanifest. För ett par dagar sedan skrev jag en kort artikel för SvT Debatt.

Den avgörande frågan handlar inte om yttrandefrihet. Någon sådan begränsning har inte förts fram på allvar. Den kontroversiella frågan ligger i politiken. Trots påtagligt ökad genusmedvetenhet och politiskt engagemang går jämställdheten, enligt de flesta bedömare, för långsamt. Att skapa uppmärksamhet är naturligtvis ett sätt att driva på frågan. Turteaterns föreställning av manifestet har lyckats med uppmärksamheten men det är långt ifrån säkert att detta innebär något positivt gensvar. Ett av feminismens problem är att jämställdhetsfrågorna inte kan utvecklas utan politik. Och då handlar det om vilken politik som skall representera jämställdheten. Skall klassamhället bestå så att t ex medelklasskvinnor skall bli jämställda med andra medelklasskvinnor? Skall jämställdheten regleras genom stiftandet av lagar?

Scummanifestet är ett tämligen förvirrat uppslag som meddelar synpunkten att mannen är ett biologiskt misstag och som därför bör utrotas. Fast ändå inte eftersom Solanas menar att pengar skall avskaffas och då förlorar männen sin maktposition och blir ointressanta. Manifestet har sålunda ett extremt vänsterrevolutionärt budskap. Samtidigt avvisade Solanas feministiska sammanslutningar (och tog avstånd från den feminism som då bedrevs) eftersom hon inte önskar någon organisation utan vill att allt skall bygga på individualism.

Jag har svårt att se att man kan bygga någon vettig politik på Solanas manifest. Och det kan knappast appellera till en större publik vilket dock är förutsättningen om man vill att saker skall förändras.

”After the elimination of money there will be no further need to kill men; they will be stripped of the only power they have over psychologically independent females. They will be able to impose themselves only on the doormats, who like to be imposed on. The rest of the women will be busy solving the few remaining unsolved problems before planning their agenda for eternity and Utopia — completely revamping educational programs so that millions of women can be trained within a few months for high level intellectual work that now requires years of training (this can be done very easily once our educational goal is to educate and not perpetuate an academic and intellectual elite); solving the problems of disease and old age and death and completely redesigning our cities and living quarters. Many women will for a while continue to think they dig men, but as they become accustomed to female society and as they become absorbed in their projects, they will eventually come to see the utter uselessness and banality of the male.” (Från Scummanifestet)

Censurbenägenheten fortsätter att florera i konstvärlden. Den här gången är det Artur Zmijewskis video Berek (1999) som har avlägsnat från utställningen ”Side by Side” (om relationen Tyskland – Polen) på Martin Gropius Bau i Berlin. Museidirektören Gereon Sievernich tog bort den sedan han hade fått klagomål från besökare. Filmen visar nakna människor som leker tafatt (eller ”pjätt” som man säger söderöver) i en källare. Källaren skall dock vara en gaskammare, troligen är det så att det växlar mellan gaskammare och ett neutralt källarutrymme. Sievernich menar att hans åtgärd gjordes av hänsyn till Förintelsens offer och deras anhöriga. Varken curatorn Anda Rottenberg eller konstnären informerades om borttagandet. Rottenberg fick år 2000 sparken från konsthallen i Warszawa efter att i en utställning ha visat Maurizio Cattelans skulptur av påven knockad av en meteorit.

Det är möjligt att den tyska museiledningen inte vill stöta sig med utställningens samarbetspartners i Polen där censurbenägenheten kan luta sig mot en alldeles levande och aktiv hädelseparagraf. Mer information (på tyska) i Art.

Artur Zmijewski (266) är curator för den kommande Berlinbiennalen 2012. Biennaler curateras sällan av konstnärer men i Berlin är det nu andra gången. Maurizio Cattelan höll i 2006 års upplaga. Zmijewskis biennal kommer att få en markant politisk profil och man får hoppas han inte räds censurhindret. Ett avsnitt ur videon Berek kan ses HÄR.

En helt annan sak: Den stackars utvisningshotade Khalid Saeed har fått en petitionslista på nätet. Som pakistansk ateist möter han inget större gehör i det djupt politiskt religiösa Sverige och särskilt många underskrifter har han inte fått. Den som vill gå emot strömmen och förbarma sig kan nå sidan HÄR.

Det har nu gått några dagar sedan brandbombsattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Någon större hängivenhet i rapporteringen kännetecknar inte de svenska medierna. Någon sådan var inte heller att vänta. Profeten Muhammed utgör numera ett undantag från yttrandefriheten. Visserligen är det inte uttalat förbjudet att göra sig lustig över denne tvivelaktige figur men, som det brukar låta: ”Det är onödigt eftersom många människor blir kränkta.”

Säger man ja till satiriska bilder av profeten kan man lätt anklagas för främlingsfientlighet, inte minst genom att sådan verksamhet också påhejas av öppet främlingsfientliga. Jag kan inte se att en sådan åtstramning av yttrandefriheten leder till några fördelar. Tvärtom, som jag brukar framhålla, behövs det en rikhaltig flora av kritiska bilder för att få bort sensationskaraktären.

I Nöjesguiden omtalas att Sverigedemokraternas ungdomsförbund intresserat sig för min rondellhund:

”Vilks-utställningarna, som väckt enorm uppmärksamhet på grund av att det inom islam inte är tillåtet att avbilda profeten, blev i den sverigedemokratiska propagandaföringen alldeles plötsligt en symbol för det svenska kulturarvet.”

Några korrigeringar är på sin plats. Några ”Vilks-utställningar” blev det som bekant inte, vilket är en nog så intressant detalj. Uppmärksamheten kom inte heller av att det inte skulle vara tillåtet att avbilda profeten. Något generellt förbud att avbilda profeten existerar som bekant inte. Och varför det blev så stor uppmärksamhet hänger främst samman med att det dök upp dödshot och en extrem fatwa. Sverigedemokraterna vill gärna framhålla genuint svenska kulturföreteelser och just rondellhunden är en svensk tradition visserligen sent anländ men likafullt. Att SDU i fallet med profeten som rondellhund gör ett undantag för sin annars så restriktiva syn på konsten som undersökande och provocerande får trots allt ses som ett litet framsteg i deras konstsyn ehuru det är lätt att förstå deras entusiasm. Men den centrala punkten är att vilken syn än SDU har på denna profetiska rondellhund är detta inte något avgörande argument för att censurera den och dess släktingar.

Bilden av tidskriften Charlie Hebdo kan inte publiceras i större medier.

Det blir nu några dagars uppehåll i skrivandet eftersom jag skall iväg för att hålla en föreläsning i ämnet curatorn. Mer än så kan jag inte säga alldenstund den officiella utannonseringen endast anger titel på mitt föredrag. Inte mitt påfund men om bedömningen är sådan är det bara att foga sig. Ingen lär utifrån dessa uppgifter kunna finna fram till exakt var och när detta framträdande infaller. Rapportering från detta kommer om några dagar.

Signaturen ”morr” påtalade att jag borde uppmärksamma performancekonstnären Marni Kotak som i förra veckan födde sitt barn i ett konstgalleri i New York. Händelsen har väckt uppmärksamhet och reaktioner men jag har svårt att tro att den lämnar något djupare avtryck i konstvärlden. Varken diskursen eller kampen mot den neoliberala kapitalismen verkar vara helt i ordning. Men i alla fall väcker den frågan om vad som är konst. Kan barnafödande i ett konstgalleri vara konst? Ja. Kan det vara konst utanför ett konstgalleri? Ja.

Frågan om konststatus blir gång på gång missuppfattad och det gäller även pålästa medlemmar av konstvärlden. Fallet med den tecknade mangaserien som har fällts för att vara pornografi och pedofili skall nu upp i Högsta Domstolen. Dan Jönsson kommenterar (DN):

”Men som lagen ser ut är det faktiskt upp till polis och juridik att avgöra vad som är ’konst’ eller ’pornografi’ i dessa fall.”

Han förbiser att något kan vara konst och pornografi på samma gång. Precis som Anna Odells projekt var såväl ett konstprojekt som ett lagbrott. Eller den finska konstnär, som jag har skrivit om flera gånger, som gjorde ett konstprojekt mot pedofili och fälldes för pedofili.

Vad som däremot är högst intressant i mangafallet är att domstolens medlemmar med hjälp av sin inlevelseförmåga skall avgöra huruvida teckningarnas karaktär är övertygande pornografisk. Den akten har onekligen något över sig som skulle kunna presenteras som en readymade performance.

Ett fall för domstolens fantasier

Ett intressant fall om yttrandefriheten har dykt upp i samband med maskeraden på Hallands Nation i Lund då några studenter hade klätt ut sig till negerslavar (Nyheter 24). Åklagaren Mathias Larsson kommer inte att åtala studenterna. Däremot väcker han åtal mot konstnären Dan Park för hans olovliga affischering med en bild av Jallow Momodou, ordförande i Afrosvenskarnas riksförbund, i ett mindre smickrande sammanhang. Åtalet gäller hets mot folkgrupp.

I fallet med studenterna menar åklagaren att syftet inte var att visa missaktning, att det var en maskerad. Den naturliga frågan blir då om Dan Parks syfte var att hetsa mot folkgrupp. Detta förefaller inte sannolikt. Dan Park har ägnat sig åt diverse provokationer och här, liksom i en del andra fall, är han uppenbarligen intresserad av att kommentera kontroversiella frågor. Därmed är frågan av verkligt intresse, skall handlingen/objektet bedömas i sig eller är det konstnärens avsikter som är avgörande?

Dan Parks inspel är inte över sig sofistikerat och minst av allt är han en i konstvärldens ögon relevant konstnär. Konstvärlden kommer nog att stillatigande åse ärendets utveckling. Men för alla som vill värna om yttrandefriheten är det ett väsentligt fall. Hets mot folkgrupp är en svårhanterlig gränsdragning och som jag ser det bör det vara helt uppenbart för en fällande dom. I fallet Dan Park är det inte på något sätt uppenbart och han bör därför frias.

Eftersom det indignerade letandet bland kulturgods, för att kräva rättelse för idag politiskt felaktiga formuleringar och ord, har drivits långt kan man förstå att det skapas ett intresse för kommentarer kring detta. Sådana kommentarer kan av känsliga personer uppfattas som kränkande. Men problemet ligger nog inte där.

Jallow Momodou åberopar rätten om vad som är en kränkning som en sak för den som tillhör den utsatta folkgruppen (Lundagård): ”Vi som har afrikanskt ursprung måste ha tolkningsföreträde.” Moraliskt sett kan man gå med på detta men yttrandefriheten bör stå över den uppfattningen. Oftast är det bäst att låta saker passera och istället debattera. Varken studenterna på Hallands Nation eller Dan Park har väckt några sympatier för sina handlingar som sådana. Men de upprörda reaktionerna från Afrosvenskarnas riksförbund är knappast något som stärker deras sak.

Randi Fisher (1920-97): Negerbruden (odaterad)

(Här har vi det igen. Skall hennes målning döpas om till ”Den svarta bruden” eller ”Afrobruden”?)

I onsdags avlöpte den av Jurister i Arbete anordnade debatten i Lund om yttrandefriheten. Många åhörare hade infunnit sig och i panelen ingick förutom undertecknad följande:

H-G Axberger – justitieombudsman tillika före detta pressombudsman med goda kunskaper i både juridik och yttrandefrihet. Benjamin O. J. Boman – ombud och arbetar med ärekränkning i läsarkommentarer på internet. Ulrika Widsell – vice ordförande i Svenska Journalistförbundet och har ett arbete som genomsyras av både tryck- och yttrandefrihet. Paulina Neuding – Utbildad jurist, krönikor samt chefredaktör för Magasinet Neo

Moderator: Heidi Avellan – politisk chefredaktör på Sydsvenskan och har vana vid att moderera och vara med i debatter.

Paula Neuding, Ulrika Widsell, Benjamin Boman.

Publik

Diskussionen följde de vanliga spåren. I lagens mening har de flesta stater i väst accepterat blasfemi, brott mot trosfriden. Norge och Danmark har i motsats till Sverige kvar en sådan paragraf oaktat att den är vilande. Enligt en av juristerna är den aktiv i Finland där den använts i en fällande dom som gällt smutskastning av Islam.

Snart nådde man punkten att om något är tillåtet är det därmed inte nödvändigt, och kanske ofta olämpligt, att utnyttja yttrandefriheten. Axberger ville förstå min rondellhund som ett sådant fall, en ”kabinettsfråga”. Jag har många gånger redovisat mina intentioner som aldrig kommer att bli glasklara. Ett konstverk skall i görligaste mån förmå att slå vakt om sin mångtydighet. Emellertid finns det goda skäl som motiverar rondellhundens framträdande. Jag skulle till och med säga att det är ännu mer motiverat idag än då det ursprungligen begav sig 2007. Idag har symbolen Muhammed trängt in i alla sammanhang och den har med allt större framgång lyckats hävda sin okränkbarhet. Den har verkligen blivit ett gissel för yttrandefriheten. Dels upprätthåller den sin suveränitet genom skräck, hot och terror och dels kan den, när den sprids, symbolisera rasism. Onekligen är profeten ett av vår tids stora problem när den så uttalat pockar på ett undantag, i Sverige huvudsakligen som självcensur.

Säg ”vi måste försvara yttrandefriheten” och då väcks ofta misstanken att det är ett inslag i en neoliberal politik och därför reaktionärt. Vad som inte sällan förordas är en mjuk version av yttrandefriheten, en användning som inte skall kränka någon. Fast då blir det inte längre en fråga om yttrandefrihet. I dessa rasistiska tidevarv är det aldrig långt borta att yttrandefriheten är en täckmantel för rasism. Men den synpunkten kommer nog inte att få huvudrollen när Jurister i Arbete ordnar en debatt i ämnet på onsdag i Lund. Juristerna intresserar sig för gränsdragningar, vad som är straffbart och inte. Jag är inbjuden som hemlig gäst (mitt namn skall dock finnas på affischerna). Numera är det alltid besvärligt med att mitt namn kommer ut i samband med ett planerat arrangemang. Jag har själv inga problem med saken men det sänder en stötvåg genom säkerhetsansvariga.

Rondellhunden är inte något juridiskt intressant fall. Den kan moraliskt och politiskt misstänkliggöras som hets mot folkgrupp under täckmantel av yttrandefriheten men en sådan anklagelse håller inte juridiskt. Pastor Greens hets mot homosexuella har större juridiskt intresse och i det fallet krävdes intrikata tolkningar för att yttrandefriheten skulle kunna försvaras. Mitt fall handlar väl främst om den demokratiska staten. Hur mycket inflytande skall man tillåta utomparlamentariska grupper? Bör man undvika att reta upp dem? Och vilka konsekvenser får detta innebära?

På samma sätt som ”yttrandefrihet” är också ”demokrati” ett begrepp som kan beslås med en dold agenda. Vem har makten i en demokrati och vad kan ligga bakom västvärldens krav på att diktaturer och halvdiktaturer skall införa demokrati? Demokratibegreppet ifrågasätts i en rad artiklar i den nyöversatta Vad innebär det att vara demokrat? (Tankekraft Förlag; originalet är från 2009). Med författare som Giorgio Agamben, Alain Badiou, Jacques Rancière, Slavoj Zizek. Den sistnämndes bidrag ”Från demokrati till gudomligt våld” är läsvärd. Den prövar med avsevärd sinnrikhet att forma ett marxistiskt perspektiv på demokratin. Han kan t ex tillåta sig att skriva: ”är införandet av västerländsk liberal demokrati det rätta svaret på hur man ska bli av med religiöst fundamentalistiska regimer, eller är dessa regimer snare ett symptom på den liberala demokratin som sådan?” Svaret på den frågan är nog att Zizek snart kommer med nya artiklar och föreläsningar och att den verksamheten kan pågå så länge han befinner sig i en västerländsk liberalt demokrati.

Den nämnda skriften är, och det kan vara värt att erinra sig, en konstteoretisk skrift inom ramen för den internationella samtidskonsten.

I samband med mitt besök på bokmässan höjdes några röster (inte minst från bokmässans grundare Bertil Falck) för att jag borde få ett större stöd från etablissemanget och inte minst från Svenska PEN. Ordförande i detta eminenta sällskap, Ola Larsmo, kände sig föranledd att göra ett uttalande som publicerades i gårdagens DN. Enligt Larsmo var det en bagatellartad fråga. Eftersom Vilks inte hade informerat om sitt besök kunde man inte göra något med så kort varsel. Och dessutom har han livvaktsskydd. Nu var det faktiskt så att mässan var välinformerad om mitt besök. Vad man inledningsvis inte kände till var att jag skulle delta i en debatt som inte ingick i det officiella programmet. Axessdebatten var en s.k. monteraktivitet, alltså arrangemang som sker mer improviserat. Jag fick förfrågan om mitt deltagande två veckor före mässan och meddelade detta vidare till behöriga. Problemet var att säkerhetspolisen bedömde det som olämpligt. Man ansåg att man inte kunde garantera säkerheten under rådande omständigheter. Det kan förefalla som en liten sak men hur man än vänder och vrider på saken är det påtaglig inskränkning av yttrandefriheten. Hotbilden sätter alltså stopp för mitt deltagande i en konstdebatt i en monter på bokmässan. En seger för odemokratiska krafter. Men tydligen är detta något som Ola Larsmo och Svenska PEN anser att man bara kan vifta bort. Larsmo ger naturligtvis i sin artikel yttrandefriheten sitt principiella stöd, enligt det till intet förpliktigande att man skall ha rätt att yttra sig, åtminstone när man följer lagar och förordningar. Men med den deklarationen framlagd passar Larsmo på att omedelbart lägga till: ”Att jag sedan anser hans rondellhund osmaklig är nästa fråga.”

”Osmaklig” kan ju betyda att Larsmo önskar se en rondellhund i en annan stil än originalets. Jag har verkligen ansträngt mig för att råda bot på sådan kritik och det tillkommer ständigt nya varianter (kan ses här). Men det kan också betyda att han anser att varje framställning av profeten som av någon kan uppfattas som kränkande är osmaklig. Om det skulle vara så innebär det att yttrandefriheten som sådan är osmaklig. Eller att yttrandefriheten inte får utövas gentemot en viss religion.

Jag vet inte vad Larsmo håller på med. Möjligen är det så enkelt att han bedriver sin identitetspolitik som säger att om något av någon (inom denna religion) kan uppfattas som kränkande, skall det avvisas som synnerligen olämpligt (men inte direkt förbjudas) i enlighet med den politiska profil som han representerar.

Målaren Paolo Veronese avslutade 1573 ett beställningsarbete av Den sista måltiden. Han blev snart inkallad till inkvisitionen misstänkt för blasfemi eftersom målningen innehåller en del vardagliga och världsliga inslag. Konflikten kunde emellertid lösas på ett smidigt sätt genom att Veronese döpte om målningen till Måltiden i Levis hus.

Detalj av Veroneses målning Måltiden i Levis hus. Observera hunden. Inte bra 1573.

Den mångkulturella rondellhunden ser hur Alliansens skepp går under i en befriande vänstervåg.

Yttrandefrihet älskas av nästan alla, MEN – den har sina sidor. Någon debatt i Axess monter på fredag blir det inte. Ur säkerhetssynpunkt ohållbart. Vidare är det klart olämpligt att Vilks överhuvudtaget visar sig på bokmässan. Det kan leda till besvärliga komplikationer. Så nu är budet följande: Kommer, kommer inte, kommer maskerad till oigenkännlighet??

Igår var jag på Kalmar konstmuseum för konferensen om östeuropeisk konst. Mer om detta senare.

Konferensen i Kalmar: Med Peter från den ryska aktionsgruppen Voina.

För ett par veckor sedan skrev Elisabeth Gerle en artikel (SvD) med titeln ”Att kränka är ingen rättighet”. Gerle är inte precis någon världsmästare, hon har t ex ansträngt sig att visa att Humanisterna egentligen är Sverigedemokrater, men artikeln är ett bra exempel på famlande i mörkret för att få stopp på just ”rätten att kränka”. Har man yttrandefrihet har man också kränkningen. Yttrandefrihetens idé är att föra fram obekväma åsikter och görs det kommer ofelbart kränkta eller djupt kränkta att ta åt sig. Alla kränkningar är naturligtvis inte lika bra men det har visat sig vara svårt att sortera. Utgångspunkten för artikeln är stängningen av kommentatorfälten på ett antal tidningar. Tanken bakom denna åtgärd är att avlägsna oönskade politiska åsikter. Med den pedagogiska tanken att man kan förhindra spridningen av dessa. Min åsikt är att det är högst tveksamt om det har någon effekt. Åsa Linderborg (Aftonbladet) vill gå ännu längre och rensa ut skribenter (Ulf Nilson) i Expressen. Det är sålunda ett liv och ett kiv och det kacklas i hönsgårdarna.

Men åter till Gerle. Hon samlar sig till en motsägelsefull ståndpunkt:

”Åsikter, föreställningar och trossatser måste kunna kritiseras och diskuteras. Att kräva skydd mot all kritik mot religion är alltså inte en demokratisk rättighet, trots att det finns länder inom FN som driver på för att få igenom sådana rättigheter. Men att använda kränkande tillrop gentemot muslimer som grupp är inte heller rimligt.”

Och därmed borde det också gälla: ”att använda kränkande tillrop gentemot kristna som grupp är inte heller rimligt”. Eller ”att använda kränkande tillrop gentemot marxister som grupp är inte heller rimligt”. Eller ”att använda kränkande tillrop gentemot israeler som grupp är inte heller rimligt”. Formellt borde även detta vara giltigt: ”att använda kränkande tillrop gentemot svenskar som grupp är inte heller rimligt”. Men där har man bestämt sig för ett undantag.

Det är svårt att komma förbi att en kränkning av en grundläggande symbol får sägas drabba en hel grupp. Självklart är det att gruppen drabbas en bedömning. Om någon skulle teckna profeten som rondellhund kan det bedömas som en generell kränkning (”miljarder är kränkta”). Liksom att visa ett kors med en snoppbild. Eller att påstå att Das Kapital endast kan användas som dasspapper. Eller att elda upp den israeliska flaggan.

Rätten att kränka är grundläggande. Däremot kan man inte ha någon rätt att skyddas mot ideologiska kränkningar. Det är högst rimligt.

Aktuella kränkningar finns att betrakta här. Men efter fyra år av ensamhet och inbäddad i kulturgods av högsta valör torde endast ensliga allvarsmän och allvarskvinnor vara i stånd att snörpa sina anletsdrag.