Vilks.net

Idag diskuterades yttrandefriheten i Filosofiska rummet i P1. Och det handlade om vad som har varit på tapeten en tid, alltså om man skall debattera. För att vara på den säkra sidan ger man i programmet exempel på åsikter som är extrema ”judarna kontrollerar allting” och ”araberna tar över”. Skall man debattera sådant? Men saken gäller konstant en enda sak, om man skall debattera ämnet invandring. Debattörerna i Filosofiska rummet tyckte att man nog kunde göra det, en tanke som är principiellt oproblematisk. I praktiken går det naturligtvis inte utan ett antal reservationer och förutsättningar, dvs. i en anda av rekommenderad konsensus.

Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins bok ”Invandring och mörkläggning En saklig rapport från en förryckt tid” är ett bra exempel. Förmodligen är det inget större fel på den bild som författarna presenterar. Om man är naiv skulle man förvänta sig intressanta och upplysande debatter genom talrika recensioner i de tongivande medierna och självfallet skulle författarna intervjuas i sofforna i morgonteve. Men det blir bara tyst. Här är något som inte kan avfärdas som fanatisk galenskap och oförblommerad rasism. Det underförstådda är dock att man inte bör skriva en sådan bok. Den kan öka främlingsfientligheten.

I ett kapitel har författarna en genomgång av forskare som bedriver sin s.k. forskning med ideologiska motiv. De exempel som diskuteras är Stefan Jonsson, Mattias Gardell, Masoud Kamali, Torbjörn Tännsjö och den förmodligen allra värste, Henrik Arnstad. Skrifter av dessa herrar emottages officiellt som rättfärdigt gods med korrekta och lämpliga åsikter. Pseudoforskningen gör att pseudodebatten befinner sig på vetenskaplig grund.

Därför är väderprognosen för hela landet oförändrad: Talrika och understundom kraftiga rasistskurar, omfattande risk för kränkta nedslag varför talrika pudlar kan förväntas. Skurarna kan till tider övergå i strukturell heldagsrasism. Rör man sig i det offentliga samtalet bör största möjliga tystnad iakttas.

Debatt-debatten är omfattande och ännu har den inte lagt sig. Skall man ”fritt” debattera frågor av känslig natur? Vad dessa frågor handlar om är alltid detsamma. Åsa Linderborg har placerat sig i det extrema tystnadshörnet men publicistkåren har delade meningar. Hon menar att om man debatterar kommer debattörer (med anseende) inte att klara av den. Då är det bäst att låta bli. Istället framhåller hon att Aftonbladet skall fortsätta att jaga högerextrema (samlingsnamn på alla som inte följer Linderborgs schema) och ”liberala vingelpellar”, alltså den fara då den tidigare så sammanhållna åsiktsmaskinen riskerar splittring.

Roland Poirier Martinsson gör ett försök att nyansera saken genom att angripa vänsterns brist på självkritik (DN). Han uttrycker också skepsis mot Janne Josefssons uppfattning att släppa debatten fri. Vad jag kan förstå är en sådan oro helt obefogad. För vad innebär ”fri debatt”? De tongivande medierna, som det handlar om, kommer alltid att granska och välja. Släpper man in en och annan avvikande mening kommer det inte att vara vem som helst eller vad som helst. Precis som man i konstvärlden kan finna en överväldigande konsensus är det på samma sätt bland samhällsdebattörerna. En sparv i tranedansen får inget gehör om denne inte lyckas övertyga sin i grunden skeptiska omgivning. Men tills vidare får vi mynta en ytterligare fobi, debattofobi.

Angående terrorattacken i Boston kunde man följa den latenta spänning som lägrade sig över debattlägret. Var det en högerextremist eller en islamist? När det blev klargjort sänkte sig en talande tystnad i ämnet.

Under en tid har det debatterats flitigt, dels om man skall debattera och dels om Omar Mustafas lämplighet som socialdemokratiskt representant. Debatterna ingår båda i Ämnet och det kan inte undvikas att de hänger samman.

I vart fall är det fascinerande att följa stegringen mot metadebatt. Generellt råder förhållandet att Ämnet inte bör diskuteras på annat sätt än vad som rekommenderas från definitionsmaktens sida. Stina Dabrowski tog initiativet till att utvidga debatten genom Publicistklubben. Martin Halldin, redaktör på ETC, kan illustrera (SvD) upprördheten inför denna yttrandefrihet. När jag var inbjuden till PK blev han bekymrad, när Avpixlat Mats Dagerlind dök upp blev han rasande. När Dabrowski gjorde uttalandet att ”en konsesus-elit som misstänkliggör personer som vågar ha kritiska åsikter”, bestämde han sig för att lämna Publicistklubben som han inte längre har förtroende för. Någon större känsla för nyanser har inte den gode Halldin: ”Dagerlind, Carlqvist och Vilks behöver inte ytterligare en plattform för att sprida sitt hat.”

Nåväl, Dabrowski bestämde sig för att arramgera en debatt om debatten. Här dök den i dessa sammanhang allestädes närvarande Åsa Linderborg upp och kunde föra saken ett steg vidare genom att debattera huruvida det var försvarligt att ha en debatt om debatten. Linderborg har fört in flera intressanta kriterier för vad som är försvarligt att publicera i seriösa sammanhang. Om Jasenko Selimovics text ”Jonas, min vän” (DN) säger hon (Aftonbladet): ”Jag tycker inte att DN skulle ha publicerat artikeln eftersom den är intellektuellt underhaltig; där finns inte en rak tanke.” Kriteriet ”intellektuell underhaltig” är ett farligt vapen och frågan är hur många av Linderborgs utbrott som skulle riskera att hamna i den fållan.

De kritiker som vill förvägra en friare debatt ser sig själva som försvarare av yttrandefriheten. De hänvisar till att idag finns det plats för praktiskt taget alla uppfattningar i ett eller annat forum. Men saken gäller vad som skall debatteras på de platser vilka betraktas som väl ansedda och där texten genom att publiceras blir bekräftad som seriös.

Den nyssförlidna dagarnas intensiva diskussioner visar dock inte upp någon enhetlig front vilket man t ex kan se genom Annika Ström Melin (DN) eller Ivar Arpi (SvD). Det mest pikanta inslaget är dock att EXPO nu får bära bördan av att vara” antimuslimsk”.

Den demokratiska rättigheten att bli kränkt genom yttrandefriheten står inte högt i kurs. När Stina Lundberg Dabrowski får några dagar sedan tyckte (Expressen) att den svenska debatten kunde ha en större öppenhet var det upplagt för mothugg. Ann-Charlotte Marteus (Expressen) ryckte genast ut med ett feministiskt infall: Yttrandefriheten är ett påfund av vita män under 1800-talet. Hon har fått för sig att dessa vita män inte hade någon större nytta av den; de var eniga i det mesta. Numera är det ett känsligt kapitel som Marteus tror handlar om ett behov att uttrycka diverse kuriositeter och invektiv.

Nå, det här var inte något höjdarinlägg och rammades effektivt av Ivar Arpi (SvD). Men det ändrar inte mycket. I det välsmorda utsatthetsmaskineriet är yttrandefriheten en härskarteknik som utövas av de ondsinta vita männen.

Episoden Becirov är ett inte oävet inslag i konstprojektet. När man nu i efterhand sammanfattar hans insats är det en del att fundera på. I fjor blev det ett mycket oväsen när jag uttalade att de som företräder det omoderniserade islam inte lämpar sig för det moderna samhället (det klunkas och insinueras än på den saken). Det förefallet som om Becirov har klara kvalifikationer för att falla in i denna kategori. Hans argumentation, som för övrigt är typisk för många muslimer, är att jag missbrukar yttrandefriheten. och att den skall användas utan att kränka någon, visar t ex hur han inte har förstått vad yttrandefrihet är för något. Sedan pressar han vidare med att jag skulle inskränka på muslimernas yttrandefrihet. Hur han får ihop det är mig fortfarande oförståeligt. Därjämte den besynnerliga jämförelsen mellan mig och Hitler. Hitler begränsade yttrandefriheten och det skulle alltså jag också göra. Hitler var ju konstnär precis som jag. Och inte minst förundras jag över hans invitation till moskén. Dit skall jag komma utan poliser. Han kan garantera att det inte händer något. Förutom äggkastning, något som han tydligen menar ingår i sättet att utöva yttrandefriheten och som dess utövare får acceptera.

Några kommentarer kring dessa kuriösa idéer har inte förekommit. Tydligen betraktar man Becirov som representant för en av den svenska mångkulturens kulturer. I den kultur han företräder hyser man ovannämnda uppfattningar vilket vi då får respektera. Det finns inte mycket annat att säga än ”o sancta simplicitas”.

Ett intressant konstnärligt tillskott är Becirovs gåva, plocke-pin-pinnarna. I detta har jag ett konstnärligt råmaterial, i det avseendet oskuldsfullt överantvardat. Det kan vara intressant för Becirov att se hur något kan förvandlas till konst.

Så fick jag möta Bejzat Becirov i P4-studion. Hans inledning var en performance som tycks vara en uppföljare på hans tidigare yttrande i KvP: ”Varför ska man vara upprörd? Det finns alltid den typen av hitlerister, men jag tror att den svenska allmänheten är klokare än så. Han är ingen konstnär, bara en småpojke som leker med pinnar”.

Becirov började (innan radioprogrammet gick igång) med att jämföra mig med Hitler. Den slående likhet han tyckte sig se var att vi båda var konstnärer och att vi båda begick våld på yttrandefriheten. Sådant kan förefalla något uppseendeväckande men jag skall inte hänga upp mig på det. Därefter överräckte han mig ett plocke-pinspel som en moraliserande gåva. Tydligen var den tänkt att begagnas som radband när jag begrundade de svåra fel jag skall ha begått. Bortsett från dessa småsaker kom vi bra överens och meningen med ett sådant möte är i första hand att kunna träffas för att redogöra för våra tämligen skilda ståndpunkter.

Under det vidare samtalet framlade Becirov ”muslimska favoriter i repris”. Dessa uttalande har cirkulerat i många år både när jag har diskuterat med muslimer och följt debatter. Det första är att yttrandefriheten är något mycket positivt, MEN, att den inte skall användas för att förtrycka andras åsikter, vilket i det här fallet handlar om att kritisera Islams religiösa symboler. Han ville inte se Islam som en ideologi utan en religion som skulle respekteras. Och så kom parallellen mellan antisemitismen och kränkandet av profeten.

Även jag tog favoriterna i repris. På Becirovs tanke att yttrandefriheten inte skall användas för att kränka svarade jag naturligtvis att just det är yttrandefriheten. Och att religion som politik är ideologisk och därför inte kan undantas från att utsättas för utmanande kritik.

I övrigt rådde vänligheten över vårt möte. Vi får nu se om det kan bli en fortsättning och om samtalet kan fortsätta i moskén. Ett inslag kan ses på TV4.

I studion med Becirov.

Sanna Rayman har skrivit om yttrandefriheten i dagens SvD. I denna krönika passar hon på att nämna några av dem som argsint har reserverat sig mot rondellhunden. En av dessa är professor Bjereld som alltså inte har något till övers för konstnär Vilks. Som ett hjärnspöke ylar rondellhunden i hans hjärnvindlingar. Den 22 februari var han tvungen att dra sitt omkväde:

”Jag har tidigare skrivit att Elisabeth Ohlson Wallins konst har en riktning och ett solidaritetsperspektiv. Där skiljer hon sig i grunden från en annan kontroversiell konstnär – Lars Vilks – som provocerar för provokationens egen skull och testar yttrandefrihetens gränser genom att reta upp muslimer.”

Man förväntar sig att en professor åtminstone i någon mån underbygger sina påståenden. Jag har aldrig haft för avsikt att provocera för sakens egen skull. Att det i praktiken rör sig om att yttrandefrihetens gränser testas beror på sakläget. Att ifrågasätta en religiös auktoritet innebär i det här fallet att gränserna testas. ”Solidaritetsperspektivet” (smaka på detta uttryck, det befinner sig i samma papperskorg som ”Värdegrund”, ”lyfta frågor” etc.) saknas naturligtvis inte. RH-projektet är solidariskt med alla dem som tvingas till underkastelse för unkna dogmer skull.

Rayman konstaterar att indignationen inte riktas mot hoten utan mot den som hotas. Det är lätt att räkna ut var skon klämmer eftersom den rådande ideologin har sina känsliga punkter. Rent sakligt kan man väl inte säga annat än att RH är en helt rimlig figur. Men dess skugga, misstanken om involverad rasism, är naturligtvis irriterande särskilt när det inte kan beläggas utan enbart insinueras. I det läget, som gärna blir exalterat, kan man göra som Bjereld, bestämma sig för det man tycker sig vilja se.

Dock finns det ingen anledning att klaga. Bjereld, som en i ett mångfaldigt led, behövs för att visa hur osaklig fanatism leder till affekterade utbrott.

I morgon, 11 mars blir det alltså möte med Becirov efter 15.30 i P4.

Onekligen har det varit mycket RH på sistone. Emellertid kommer den eviga återkomstens hund förmodligen att återgå till vardagen sedan utställningstrailern har blivit färdigmixad av en mångstämmig kör. En del saftiga utbrott har förekommit, det har både muttrats och kvittrats, från konstvärlden har tongångarna varit elegiska. Men på det hela taget tämligen nyanserat med tanke på RH:s placering i korsande vägars mittpunkt. Som det förefaller fick avslutningen på inledning till utställningsdramat framvisa något som kan kallas för en berättelse om vår tids våndor. Becirovs moskéinbjudning möttes av stort jubel, inte minst i medierna. Äntligen en tolerant och liberal, men samtidigt djupt religiös muslim, öppen för försonande samtal. Så föredömligt. Det glada budskapet basunerades ut genom TT. Men då det visade sig att Becirov inte alls hade menat vad han tycktes ha sagt och då han istället markerade sitt krav på ursäkt, sänkte sig en olycksbådande tystnad över TT och medierna (alla så när som på SkD). Att sprida den nyheten skulle kunna ge en ofördelaktig bild av muslimer som opålitliga och rigida. Som föredöme vägde Becirov alltför lätt. Att han tidigare kallat mig för ”hitlerist” var redan det illavarslande. Jag vet dessutom att han fick ett erbjudande att samtala med mig i radio. Eftersom inget mer har hörts om det antar jag att han inte heller här var benägen.

Porten kallas trång, som det kan heta.

Han tycks vara lite mormors kråka, den gode direktör Bejzat Becirov på Islamic center. Än slant han dit och än slant han dit. Nu har han tagit tillbaka sin inbjudan. Tydligen var den framsagd i försåtlig självgodhet: Vilks komme till moskén för att visa sin ånger över att ha ifrågasatt en religiös och politisk auktoritet. Antagligen blir det officiella påbudet att vi bör visa förståelse för denna gren av mångkulturen där man talar med kluven tunga.

Skånska Dagbladet.

Idag skrev Elisabet Höglund en betraktelse i Aftonbladet. Trots allt är hon en erfaren journalist men detta utbrott torde platsa i Kellgrens Dumboms leverne.

Malmöutställningen ger upphov till företeelser som för den sansade borde framstå som bisarra. För några målningars skull, där en förmodad profet kan skymta, blir det nödvändigt att Dialogforum sammankallas till krismöte (SDS). Björn Lagerbäck kan inte avhålla sig en eftersläng där affekten slår genom: ”Låt honom vara ensam med sina teckningar.” Jag medverkade per telefon i P1 tidigare idag. I studion fanns Ilmar Reepalu och Henrik Rönnquist. Liksom Höglund bryr sig inte Reepalu att ta reda på något innan tyckandet sätter igång. Detta var strax innan det var dags för Malmöledaren att bege sig till Dialogforums möte. På detta möte bestämde man sig för att inte bli provocerad. Man kommer dock inte ifrån att mötesdeltagarna redan var provocerade och naturligtvis avvisande till en utställning som ligger ett gott stycke fram i tiden. Vad som kommer att visas är ännu inte bestämt men det blir väl lite målningar och kanske några teckningar.

I vart fall tillkom den lilla sensationen att vd för Islamic center Bejzat Becirov sade sig vilja bjuda mig till moskén för att jag skulle kunna förklara mina RH-teckningar. Dock var det inte bara det, i TV4 kom han med vissa tillägg: ”Vi kan alla göra fel” och dylikt. Kanske är det så att man önskar att med vänlig inbjudan bringa det förhatliga objektet till den knäböjande ursäkten. Något sådant är givetvis otänkbart eftersom jag inte kan se att jag har begått något fel som behöver ursäktas. Att ifrågasätta en auktoritet kan vara kränkande för dess anhängare men i de fall det rör sig om offentlighet och politik får man i ett demokratiskt samhälle tåla sådant. Men jag välkomnar ändå Becirovs förslag och kommer tveklöst att tacka ja till detta. Det kan leda till att saken, åtminstone i någon mån, kan börja avdramatiseras.