Vilks.net

Nu är det statlig midsommar. Även ett starbrak kan regleras. Om ”starbrak” inte är bekant och det kan man inte begära: gammalt ord för solens vändpunkter; midsommar är en sådan. Sålunda inträffar midsommarafton idag enligt den institutionella teori som därmed tillämpas på statlig nivå: Vad staten kallar för starbrak är ett starbrak. Ytterst sällan hör man någon klaga på att tidpunkten dock är felaktig. I Danmark, liksom på Himmelstorpsgården på Kullaberg, avfiras Johannesafton den 23. I den svenska almanackan heter den dagen Adolf.

Jag stötte på ordet ”starbrak” för många år sedan hos Piraten Nilsson. I slutet av 80-talet gjorde jag en skulptur vid Gerlesborgsskolan, Skärkäll (idag ekologiby). Skulpturen överlevde både brand, nedsågningsförsök och blev under en tid hem för får. Det som idag återstår är att den har gett namnet åt platsen: Starbraksdalen.

Filmaren med mera Stefan Berg har gjort en film om konstnär Vilks och hans Nimisprojekt. Den kan ses i TV2 kl. 21.05: ”Allting är en fördel”

Jag har under de senaste dagarna mottagit ett stort antal födelsedagsgratulationer. Alltid trevligt och omtänksamt av människor att komma ihåg en stackars konstnär. Jag undrar emellertid varför gratulanterna startade så tidigt med sina välgångsönskningar. Allt sker numera fort och trenden är tydligen sådan att också födelsedagarna skall konsumeras innan de infaller. I varje fall är det inte riktigt dags ännu. Idag är det blott födelsedagsafton, eller skulle ha varit detta om jag inte fattat beslutat att i år avstå mitt årsfyllande. Jag återkommer istället nästa år. Kanske födelsedagen flyttas eftersom jag har fått ett bra erbjudande om en höstlig dag som ersättning.

Inte ens en statlig midsommar skall lägga sordin på konsten och den ladonska biennalen. Man kan här bekanta sig med Sara Ramo, konstnär från Spanien, bosatt i Brasilien och alltså en av Birnbaums utvalda. Uppåtgående och udda konstnär. Mer udda än bra, men kanske får hon med tiden ordning på sina bisarra idéer. Underhållningsvärdet har ökats väsentligt i den ladonska versionen inte minst med hjälp av Humperdinck och Wagner. Lägg märke till att även dessa inslag är specialmixade.

Idag tänkte jag skriva lite mer om kvalitet men det kommer istället i morgon. Jag kan erbjuda en nygjord video som kostat mig mer besvär än man kan tro. Michelangelo Pistoletto, mannen som lämnade konstvärlden och blev skidinstruktör. Han kom dock åter och är nu ett av de stora korta även i Venedigbiennalen. Nedan hans bidrag till Ladoniabiennalen. Konstvärlden på fest är bilder från den nordiska tillställningen på Lido.

En intressant detalj i receptionen av biennalen är vad de franska tidningarna skriver. Eller i varje fall vad man finner av konstkritikerna i Le Figaro och Le Monde. Skribenterna är eniga om vad som är höjdpunkten: Den polska paviljongen med Guest av Krzysztof Wodiczko (som jag nämnde igår)

Harry Bellet och Philippe Dagen i Le Monde: ”Man måste gå till…den polska paviljongen för dess komposition av ljus, ljud och skuggor av Krzysztof Wodiczko, troligen den bästa paviljongen i biennalen. Och i Le Figaro delar Valérie Duponchelle ut en prispalm till ”det politiskt inkorrekta”: ”Europa sett av polacken Krzysztof Wodiczko….Invandrararbetarna ’evigt inviterade’ som tvättar fönster och berättar om sina idéer, sina bekymmer på ett språk som inte finns för någon annan. Giardinis chock.”

Ingen annan har blivit chockerad och det är något överraskande att den sociala kritiken i denna form uppfattas som rykande relevant av dessa franska kritiker.

Krzysztof Wodiczko: Guest

Camilla Hammarström rapporterar i Aftonbladet från biennalen. Hon har särskilt fäst sig vid den polske trotjänaren Krzysztof Wodiczko (1.012). ”En av de absolut starkaste paviljongerna”, skriver hon. På ett sätt är jag benägen att hålla med. Ett utmärkt stycke arbete med utanför folk genom de videofönster som man ser emot från insidan. Som den gamle socialkritiker han är ger han sig på ett välbekant ämne ”emi- och immigranterna” med ett citat av Hannah Arendt om att emigranterna är folkets förtrupp. Men vi har liksom hört det förut och det var verkningslöst redan då. Men tjusigt är det.

En intressant fråga som Hammarström behandlar är varifrån konsten skall förnyas. Hon ser konst från Afghanistan, Iran och Pakistan: ”Jag får en bestämd känsla av att det är från de här områdena som samtidskonsten fortsättningsvis kommer att befruktas och vitaliseras.”

Det är nog överord. Befruktningen lär komma från alla hörn av världen och äga rum med genomträngande marknadsföring i New York, Los Angeles, Västeuropa, konstmässor och biennaler. Om inte förr blir de landande konstnärerna då fullvärdiga internationella samtidskonstnärer. Lite exotika skadar dock aldrig, sådant kan konstvärlden inte få nog av.

Alfredo Jaar (260) som är i Venedig med en film om Pasolini har till slut förstått att hans samlade ansträngningar att motverka världens orättvisor bara har lett till en imponerande poängskörd på artfacts. Han uttalar sig nu kraftfullt för att kulturen är ett fängelse ur vilket vi måste bryta oss ut för att nå en ny och större publik. Rentav kan detta bli en trend. Kundvänligt tänkt men vi närmar oss då oundvikligen de svåra stötestenarna underhållning/provokatio. Ett lättsamt och vinnande koncept är t ex musikperformance. Baselmässan, som pågår för fullt, erbjuder en ny uppsättning av 2007 års succé Il tempo di postino med Hans-Ulrich Obrist och Philippe Parreno som curatorer. Stor stjärngala med Pierre Huyghe. Tino Sehgal, Carsten Höller, Anri Sala osv. samt inte minst Rirkrit Tiravanija möter Arto Lindsay. Korta stycken och mycket musik. Baselmässan lider av recessionen men inte alltför svårt och konstmarknaden tycks inte möta det totala sammanbrott som man med viss förhoppning sett fram emot.

På Venedigbiennalen blev det också opera av Cerith Wyn Evans (203) och Florian Hecker (2605). Galapubliken verkade inte helt övertygad eftersom det som bjöds mest bestod av flimmer och knaster (utom all diskussion på hög nivå). Kollisionen mellan förväntan och verklighet förklarades med att det är väsentligt att ge publiken det oväntade.

Ladoniabiennalen har naturligtvis följt upp detta och kan erbjuda en något mer publikvänlig operaversion presterad – i stort sett – av de två storheterna.

Så har vi en intressant diskussion där Sinziana Ravini kommit med ett inlägg på Aftonbladets Venedigblogg. Hon är inte riktigt förtjust i min uppdelning av konstens ytterkanter som social kritik – estetik utan vill hellre tala om det reala och det irreala. Kanske är det hugget som stucket men ”det irreala”, alltså ”fantisera mera” har ingen plats i konstsystemet utan måste läsas en gång till och placeras, vanligtvis som en eller annan form av kommentar till den sociala verkligheten. Ravini sammanfattar sin optimistiska ståndpunkt på följande sätt:

”Konstens styrka ligger i inte bara i dess löfte om politisk förändring, utan också i dess förmåga att frigöra människan från hennes omedelbara omgivning. Om konsten handlade om ”connecting people” under 1990 talet, handlar den numera om ”disconnecting people”, så att var och en kan hitta sin tid framför ett konstverk. Denna reindividualisering är ingalunda en återgång till ett borgerligt kontemplativt seende, utan ett framsteg mot en större tro på individers kapacitet att finna sin egen väg till konsten.”

Dessförinnan har hon skrivit att ”Cynikern är inget annat än en sårad romantiker.” Möjligen syftar hon på mig men jag har svårt att identifiera mig med den beskrivningen. Att jag relativiserar samtidskonsten har sina skäl. Texten ovan torde dock vara en romantikers fromma förhoppningar: ”var och en kan hitta sin tid framför ett konstverk”. Jo tack, inte ens kritikerna har tid att stanna upp i det pulserande utbudet och utanför konstvärlden lär man inte fästa något avseende vid Ravinis programdeklaration.

Varför jag ständigt påpekar relativiseringen i konstvärlden beror på att det inte finns någon annan ordning än den trend som råder. Skall man definiera vad internationell samtidskonst är för något, och det är hög tid, skall man naturligtvis se på vad konstvärlden samfällt formulerar. Man skall hålla i minne att saken trasslar till sig genom att konstvärlden håller sig med två konstbegrepp som omedvetet låter vara operativa samtidigt: Institutionellt och Antropologiskt.

Men hur blir man då internationell samtidskonstnär? Genom att bli upptagen i den kategori av konstnärer som konstvärlden tilldelar betyget ”intressant”, ”gäller”. För att uppnå detta kan en konstnär inrikta sig på att tillhöra den gruppen och att göra projekt som är relevanta och som visas på relevanta platser och skapa sitt nätverk med likaledes relevanta kontakter. Inget märkligt, svårare är det att uppnå kvalitet, att bli ”intressant”. Att göra projekt som är bra nog är inte särskilt svårt, svårigheten ligger i att få dem bekräftade. Igen är det nätverksarbete eller att röra sig på sådana platser att man kan bli lagd märke till. Lyckas man komma ett stycke på väg hjälper omgivningen till genom att översätta konstnären och konsten till den internationella samtidskonstens språk.

Ravini tar för sig en del konstnär i biennalen och är en rimlig representant för det som gäller i konstvärlden. ”Rimlig” därför att hennes panegyriska hyllningsepos till Birnbaums biennal inte helt stämmer med övriga recensenters mera avvaktande uppfattningar om biennalens förträfflighet. Nästan alla konstnärerna på Birnbaums utställning gäller och är redan inskrivna och bekräftade. Här blir frågan om de skall kunna spetsa till sin kvalitet. Nathalie Djurberg, som Ravini nämner, varför är hon relevant? I och för sig kan man säga att hon är relevant för att hon redan är det, det har gång på gång bekräftas av rätt personer på rätt platser. Går man på innehållet, alltså hur det formuleras kan man se i katalogen ”she exposes the innate fear of what is not understood and confronts viewer with the complexity of emotions”. Ingen utpräglad socialkritik men inte heller någon fri fantasi eller renodlad estetisering. Socialt eftersom det kommer att handla om en undersökning av komplexiteten i vårt känsloliv: “Her clay animation videos (with wildly inventive soundtracks composed by her collaborator Hans Berg) appear sweet and idyllic at first glance, but the action generally takes dark, twisted and disturbing turns as her characters act out wild revenge fantasies and other violent scenarios. Djurberg continues to stretch her imagination with inventive storytelling and pushes her brutally honest portrayals of raw, real emotion further and further.” Text från hennes utställning i Hammer Museum i Los Angeles 2008-09 med ett innehåll som är ungefär detsamma som biennalkatalogens. Kvalitetssäkrad och i det närmaste certifierad. Ravini har vidare en favorit i Pavel Pepperstein:

”Jag såg hans alster i Moskva på Stella Art Foundation för några år sen. Då handlade hans skira teckningar mest om rysk USA-paranoia. Nu verkar han ha tröttnat på det och lämnat det hetsiga samtidskommenterandet mot en å ena sidan mer folkloristisk sagoestetik, och å andra sidan mer futuristisk politik.”

Jodå, precis enligt mall. Liksom många andra har det socialkritiska perspektivet mjuknat i riktning mot fantasi och mer estetik. För några år sedan lät det om Pepperstein och den grupp han tillhörde: “…in a situation of new candor and public opinion following the collapse of the Soviet state, intentionally cut themselves off from the outside world in order to preserve a sub-cultural form of art and to distance themselves critically from a new era they regarded as lacking viable alternatives.” I Venedigkatalogen skriver man “Image and text refer to one another to generate a ‘Supersaga’”. Precis samma förlopp som Ravini “upptäcker”.

Tendenserna i konstvärlden är klara och relativt enkla, framför allt typiska. Och dess medlemmar är i stort överens.

Med konstvärldens två konkurrerande konstbegrepp är det högst väsentligt att framhålla konsthistorien. Med en konst som pendlar iväg i alla riktningar är denna heliga skrift en sammanhållande lektyr vilken rekommenderas till ständiga nyläsningar och referenser. Senaste Documenta skisserade konsthistorien i hela dess antropologiska bredd och kronologiska längd, Birnbaum nöjer sig med att, som det nu har blivit brukligt, visa några av hållpunkterna för samtidskonsten (Gordon Matta-Clark, André Cadere, Öyvind Fahlström) och Gutai-gruppen som han menar är underskattad. Döda konstnärers sällskap är också populärt på större biennaler vi möter legenden Blinky Palermo som odisputabelt är en del av den moderna konstens hagiografi.

Det här är några synpunkter på vad samtidskonst är. Det handlar om att skrivas in, beskrivas och bekräftas i ett fortlöpande trendprogram med relativt långsam förändringspotential.

Ytterligare ett par av Sinziana Ravinis favoriter (de är många) på Venedigbiennalen, Elena Elagina och Igor Makarevics i samtal med besökare vid sin installation i Arsenalen.

Konstvärlden har nu dragit vidare till mässan i Basel. Men det kommer säkert att bli mer Venedigbiennal när recensionerna i tidskrifterna kommer till tals. Som det utom allt tvivel slagits fast har Elmgreen & Dragset fått ett fullständigt mediegenomslag. Ingen rapportering har kunnat undgå att börja med och ingående utveckla berättelserna från den nordiska och danska paviljongen. Det muttras också om Bruce Nauman och USA som kammade hem guldlejonet. Nauman har redan fått en, var det verkligen nödvändigt med en till?

I varje fall har Elmgreen & Dragset fått ett papper på sitt hedersomnämnande. Borde de egentligen ha fått ännu mer? Eller är det ett alltför enkelt knep för att vinna en formidabel uppmärksamhet?

Beviset på hedersomnämnandet

En klar framgång har det också varit för Ulla von Brandenburg som visar en film med ett sångspel inspelad i Le Corbusiers Ville Savoye. Inte lätt att överträffa men Ladoniabiennalen kan glädja sig åt ännu en fullträff av Brandenburg. Med Birnbaum i huvudrollen.

Nils Forsberg ger sin syn på Birnbaums Making Worlds i två artiklar i Expressen. Hans slutbetyg att ”alltför mycket är alltför blekt” är nog en rimlig slutsats. Forsberg menar att Birnbaum inte har med de stora kanonerna som ”Ryman och Richter, Bacon och Twombly”. Om han menar målarkanoner är det riktigt men annars får man erkänna att Birnbaum har den konventionella biennaluppställningen: Stora kanoner (Baldessari, Gilbert & George, Tillmans, Yoko Ono, Pistoletto, Tiravanija, Philippe Parreno – samtliga rankade från 101 och uppåt på artfacts), en lång rad mellankanoner och en betydande grupp av mindre kända konstnärer.

Det blir ändå blekt eftersom merparten av deltagarna presterar lite mindre än vad man kunde förvänta sig. Spencer Finch och systrarna Khedoori kan vara exempel. Som vanligt är en hel del gamla saker eller smärre variationer (t ex Ceal Floyer, Madelon Vriesendorp, Sheela Gowda, Joan Jonas, Chu Yun). Flopp kan det också bli som för Arto Lindsay som skulle liva upp pressdagarna med en parad. I Frankfurt tidigare i år regnade den bort och så blev det också i Venedig. Miranda July är en utmärkt filmare och komiker men i konsten går det betydligt trögare, hennes skulpturinstallation för publik medverkan är föga minnesvärd. Å andra sidan är situationen i konsten numera sådan att det är ytterst svårt att åstadkomma en överraskning. Den som följer med vet redan ungefär vad som skall komma. Temat är det inte heller mycket med. Allt skapande som har en smula signifikans kan falla in under rubriken; även en såpopera är Making Worlds.

Socialkritiken har fått sina begränsningar. Dels har det blivit uppenbart hur kraftlös den är och dels finns det inga passande konflikter av tillräckligt format. Konstnärer är inte förtjusta i att göra ett projekt om pensionsförsäkringar eller övervikt. USA kan man inte längre ge sig på som Ulrika Stahre påtalar i Aftonbladet. Återstår att göra som man brukar göra med profilerade trender: integrera i estetiken, vilket är vad som sker just nu och så även på biennalen.

Men hur har då alla dessa konstnärer hamnat i Birnbaums utställning? Ett intressant exempel nämns av Forsberg, Amy Simon. Precis som han säger tisslades det en del om henne: ”Det finns en svensk till, hur hamnade hon där?”

Jag har intresserat mig för hur konstnärerna hänger samman med Birnbaum och så långt jag har hunnit finns det en del raka förbindelser. Kunsthochschule i Frankfurt har bidragit med lärare, gästlärare och elever. De flesta av deltagarna har också ställt ut på Portikus, konsthallen som är kopplad till skolan. Så förstås det givna Birnbaumstallet; han återanvänder konstnärer som funnits med på hans tidigare insatser på Manifesta eller på Yokohamabiennalen för att ta ett par exempel. Amy Simon har en mycket kort cv och befinner sig utanför dessa mallar. Det är mycket möjligt att Forsberg är korrekt i sin rättframma uppfattning.

Vi lever i den bästa av världar: Allt kan bytas ut och konstnärerna på Birnbaums utställning kan alla ersättas med en annan uppsättning utan att resultatet skulle bli sämre. Vår konstberedskap är god.

Ett av Spencer Finchs två fönster

Miranda July: del av Eleven Heavy Things

Nu blir det ordning på skrivandet igen efter ett antal löpdagar på Venedigbiennalen. Tillställningen har definitivt sprängt de fysiska gränserna för det överblickbara men antagligen ändrar det inte så mycket på helheten. Min tes ligger med största sannolikhet fast: Konstvärlden har sin konsensus och det spelar ingen roll hur många utställningar det bjuds på. Är det bara rätt sort, alltså internationell samtidskonst, är den typisk. Valmöjligheterna rör sig längs linjen socialkritik – estetik utan att ytterkanterna renodlas. Och en stilla förskjutning mot den estetiska sektorn har varit uppenbar under de senaste åren.

Årets konsthändelse är det hur som helst och den bör därför studeras närmare. Min summerande artikel kommer inte förrän i augusti i Axess. Men innan dess blir det åtskilliga tillfällen att se lite närmare på vad som skedde och fortfarande sker. I konsten är det som vi alla vet lätt att fastna i konstverken och glömma bort att det verkligt intressanta är konstvärlden. Det är vad de har för sig som gör hela saken, eller åtminstone nästan.

Vad som intresserar mig är som vanligt kvalitet och konstens förändring. Idag tänkte jag nöja mig med att visa några exempel på biennalsk kvalitet enligt en enkel mätmetod: Köbildningen. Där köerna är långa finns också kvaliteten. Ryktet bland konstvärldens utsända kommer snabbt i omlopp och så samlas de förtröstansfullt väntande. Den inledande kvalitetsuppgörelsen stod mellan The Collectors, den nordiska och danska paviljongen, av Elmgreen & Dragset och Bruce Nauman (Topological Gardens) i den amerikanska. Tätt följda av Steve McQueen i den brittiska med filmen Giardini – en film om biennalparken under vinterhalvåret. McQueen höll också en förnämlig pressvisning om sin film: ”Varför nosar hundarna omkring?” – ”De letar efter något att äta?” – ”Vad skall det betyda?” – ”De är hungriga”.

Inte oväntat tillföll ett av guldlejonen Bruce Nauman och USA medan Elmgreen & Dragset kammade hem ett särskilt omnämnande. Att Bruce Nauman är det säkraste kortet i konstvärlden är nu ytterligare bekräftat – och att Elmgreen och Dragset (175) är att räkna med trots en stadigt fallande kurva. The Collectors är intressant såtillvida att utställningen är ett exempel på hänsynslös konstnärscuratering: Konstnärerna skapar konst genom att bygga upp verk av andra konstnärers arbeten. I den nordiska paviljongen hölls under pressdagarna rundvisningar av en fingerad mäklare. Jag hade svårt att finna mig tillrätta med den lustigheten men konstvärlden tyckte tydligen att det var roligt.

En svaghet med teorin kvalitet efter kö är att det finns undantag. Tämligen överraskande har Roman Ondak (275) från Slovakien fått en stor kritikerframgång utan kö i den Tjeckoslovakiska paviljongen (där existerar det landet ännu). Hans Loop är en gång mellan planterade buskar och växter inne i paviljongen och den löper takt genom. Ingen stannar upp eftersom det är samma buskar som växer framför och bakom huset. Ehuru utan pris har Ondak lyckats med att producera uppmärksammad kvalitetskonst.

Å kritikerkårens vägnar vill jag be om ursäkt för några felaktiga uppgifter. I Håkan Nilssons artikel i DN ser man på bilden inte ett arbete av stjärnskottet Tomas Saraceno utan istället legenden Lygia Papes (816) (1927 – 2004) Ttéia. Ej heller finns det några silverbjörnar som man kan vinna i Venedig vilket Mårten Arndtzén påstår i Kulturnytt. Nathalie Djurberg har erövrat ett välförtjänt silverlejon.

Nicolas Bourriaud och bloggförfattaren

Kö utanför den amerikanska paviljongen

Förläggaren David Stansvik (Nya Doxa) en av sponsorerna till The Collectors. Också min förläggare samt medresenär.

Nu är det dags för konstkritiken. Den 4 juni inleds pressdagarna i Venedig. Jag skall själv ta mig dit för att beskåda konstvärldens stormöte och vad som där kommer att skapas. Paletten kommer också ut med ett nytt nummer om konstkritik. Redaktör Allgårdh berättar för oss om hur konstkritiken är:

”Mycket är briljant, annat håller kanske en mer ojämn nivå.”

Med ett sådant löfte har vi alla att se fram emot kritikernas rapporter från Venedig med högt ställda förväntningar.

Hur skall det gå för Birnbaum? Curatorer och kritiker befinner sig i samma konsensuslandskap, det man kan kritisera är antingen avvikelser från konsensus (oftast leder detta till negativ kritik) eller hur ett konsensusmaterial curateras. Venedigbiennalen 2007 blev inte någon kritikerframgång för Robert Storr. Hans konservativa hållning och oförmåga att fånga upp samtidskonsten skapade av förklarliga skäl inte någon större entusiasm. Samma gällde för Documenta och Roger M. Buergel, ett lite lamt försök att få estetiken tillbaka. Birnbaum är klokare men vad finns att spela ut i en tid med avvaktande stiltje? Problemet med ”Worldmaking” kommer säkert att betonas av kritikerna: Nästan alla samtidskonstnärer kan inkluderas. Kommer några av de deltagande att överraska mer än man kan förvänta sig?

Men Birnbaums utställning är bara en del i ett gigantiskt spektakel och med så mycket igång blir det omöjligt att inte finna något som kan tilldelas extra kritikerbonus.

Aleksandra Mirs vykort, hennes bidrag i Worldmaking, som distribueras gratis, är redan klart. Bättre än så blev det inte.

Under min tid på Konsthögskolan i Bergen (1997-2003) kom jag med ett förslag till undervisningen i samtidskonst. Jag menade att det behövdes en översiktlig text för att de huvudsakliga linjerna och kronologin skulle kunna följas. Texten skulle omfatta perioden 1980 och fram till skrivandes datum, då år 2000. Skolan publicerade för övrigt texter som i regel hade föga allmänt läsvärde och de ansvariga blev intresserade. Texten blev också skriven och godkändes för publikation men det skulle visa sig att det tog tid att komma någonvart. Efter två år fick jag uppdatera texten och levererade ännu en gång materialet, nu översatt till engelska. Dock hände ingenting och efter några fruktlösa påstötningar gav jag upp projektet. Texten, i en äldre version och på svenska, finns tillgänglig på den här sidan. Så gick tiden. I fjor kom oväntat en e-post som meddelade att pengarna till tryckningen fanns kvar. Eftersom åren hade gått föreslog att jag skulle göra en summarisk uppdatering fram till 2008. Så blev det också och den nya versionen levererades under våren 2008. Men ordningen för tryckning av texter hade ändrats och det skulle visa sig att man hade infört ett akademiskt regelverk. Jag har just fått veta att man inte kan trycka texten emedan den saknar fotnoter och litteraturhänvisningar. Alla citat i min text har enkla hänvisningar i själva texten, men är självklart inte godtagbara om man ser det från ett forskningsperspektiv. Men så var det inte tänkt när det skrevs. Den lathundstext som jag skrev blev i slutändan föremål för en akademisk behandling.

Hur som helst har bedömningskommittén också gått in på innehållet vilket har sitt intresse. Kommittén vill t ex inte riktigt tro på socialkritikens framväxt som dominerande under den senaste 15-årsperioden och inte heller att den sedan några år är i avtagande. Men ännu intressantare är att jag äntligen kunnat se ett klart tecken på konstvärldens konstuppfattning. Den institutionella teorin har varit aktuell inte minst under den senaste tiden och man kan få för sig att konstvärlden är samstämmig i uppfattningen att det är den enda möjligheten att definiera konst. Jag har alltid reserverat mig mot det och hävdat att konstvärlden har två uppfattningar på samma gång, den institutionella och den essentiella.

I kommitténs uttalande om min text lanseras den intressanta termen ”det antropologiska konstbegreppet”. Detta begrepp är nog exakt detsamma som modernismens konstbegrepp men låter lite bättre. I varje fall hänvisas till en ”bildtradition som går tillbaka till grottmålningarna”. Onekligen en värdefull upplysning och säkert också en generellt gångbar uppfattning i konstvärlden. Dels har vi alltså den institutionella konstteorin som säger att konstvärlden skapar konsten och dels har vi ”den antropologiska teorin” som säger att den inte gör det. Framkastandet av ”det antropologiska konstbegreppet” är en kritik av min utgångspunkt, alltså att man kan ta den institutionella konstteorin för given. Det kan man alltså inte i konstvärlden.

Något helt annat: Om någon är i Sundsvall så är det på lördag kl 12 dags för öppnandet av Galleri Granen, samtidskonst i Sundsvall. Jag har fått äran att hålla ett anförande i samband med denna konstens högtidsdag i Norrland.

Vidare är det dags för en ny konstnär i Ladoniabiennalen. Ytterligare en konstnär insprungen från musikbranschen, Arto Lindsay, som i Venedig skall glädja pressuppbådet med en parad. Ingen kritiker lär missa den. Han har tidigare skapat en parad i Frankfurt. Vassast ändå i Ladonia där det rör sig om, inte hundar som var på tapeten i Frankfurt, utan elefanter.