Vilks.net

I min långa diskussion med Peter Ekström kommer här ännu ett avsnitt. Några av de frågor som Ekström väcker är nog så intressanta. Han skriver:

”I mitt förra inlägg påpekade jag att Lars Vilks å ena sidan överlåter åt den föränderliga konstvärlden att bestämma vad som är kvalitet, rimligen något som ändrar sig från en tid till en annan. Å andra sidan skriver han att det finns något sådant som objektiv kvalitet. Med det måste väl menas något oföränderligt och som står över modesvängningar och trender.”

Jodå, det finns kvaliteter som står över modesvängningar och trender. Men å andra sidan är dessa alltid betraktade som kvaliteter i alla modesvängningar och trender, alltså konstens grundläggande kvaliteter. Som exempel har jag nämnt: Konstens status som andlig odling på samma nivå som filosofi och vetenskap. Dess gränsöverskridande ambitioner och ständiga förnyelse, dess obegriplighetsfaktor, dess avancerade diskurs. Dock är inte Ekström med på detta:

”Men det som borde bli tydligare blir bara luddigare om det ska luta sig mot formuleringar som ”allmänt accepterade” eller ”man är överens”. Vem är överens? Vem är tillfrågad?”

Den som är överens är konstvärldens sakkunskap. Jag vet inte vem som annars skulle avgöra frågan. Konsten är ett specialområde och det krävs avsevärda kunskaper för att kunna orientera sig. En lekman kan naturligtvis ha sitt eget tyckande men det måste vara uppenbart även för Ekström att det inte spelar någon större roll. Självfallet har jag inte tillfrågat vare sig konstvärlden eller hela världen. Flash Arts senaste 100 i topp-lista sammanställdes genom att vem som önskade kunde rösta på sin favorit. Resultatet blev att nr 1 på listan blev den iransk-amerikanske konstnären Ali Banisadr. Säkert är det inte många som känner till honom, någon kalenderbitare kanske kan erinra sig att han lanserades 2009 genom Saatchis utställning med konstnärer från Mellanöstern. Att han blev nr 1 beror med all sannolikhet på en eller annan form av kampanj. På andra och tredje plats hamnade Allora & Calzadilla respektive Cyprien Gaillard, vilket är mera rimligt. För avläsningen av vad som gäller hänger samman med bekräftelse av rätt sakkunskap. Min metod för att fastlägga kvaliteter är att följa utställningar, se vilka konstnärer som väljs ut och inte minst hur man genom texter talar om vad som är intressant. Att det finns ett högt mått av överensstämmelse torde det inte råda någon tvekan om. Objektiv kvalitet för samtidskonst är naturligtvis inte någon som är beständigt, men det ändrar sig inte heller alltför snabbt. Konstnärer som är framgångsrika (alltså blir starkt bekräftade) under en längre tid har också störst möjlighet att vinna längre hållbarhet. Ty konsthistorien, som deskriptiv, är en redogörelse dels för vad som kan sägas vara ”tidstypiskt” och dels för sådant som i ett längre perspektiv har kommit att betraktas som stilbildande och paradigmatiska exempel. Man kan t ex tycka vad man vill om Damien Hirst men det är givet att han har skrivit in sig i konsthistorien både som medverkande till en ny konstriktning och som kontroversiell kändis. Jag skulle ha mycket svårt att tro att man skulle kunna plocka bort Cindy Sherman ur konsthistorien. Man lär inte heller kunna föra något vettigt resonemang för att utesluta Gerhard Richter, 60-talets konceptualister eller Duchamp. Modernismens klassiker står sig också. Och jag menar att konstvärlden är överens om detta.

Peter Ekström menar också att den politiska konsten kommer att försvinna:

”Det spelar ingen roll om jag tycker att den politiska trenden inom vår tids konst är någonting sympatiskt. Det blir i alla fall inget som konsten kommer att syssla med för evigt. Därmed så kommer det politiska inslaget inte heller att alltid uppfattas som en kvalitet. Jag har varit med om det förr. Konsten är en modebransch och kräver därmed förändring då och då även om det går ut över goda och sympatiska idéer.”

Nejdå, inget varar för evighet. Jorden kan gå under i morgon. Men konsten kan mycket väl bli en långkörare. Kristendomen har hängt med i 2000 år, andra religioner ännu längre. Vetenskapen (i modern mening) frodas sedan några hundra år och inget tyder på att den skulle vara på upphällningen. Den politiska konsten i avseendet socialkritik är dock lite mer än en tillfällig modesväng. Den bygger på den konceptuella och kontextuella tradition som har Duchamp som referenspunkt. Idén om formestetiken som konstens identitet har förskjutits till kontexten. De tidiga kontexterna handlar framför allt om konsten själv och kritiken av modernismen. Efter det att den striden är över (eller nästan över) har konsten vänt sig till det politiska. Särskilt får man beakta två saker med detta. Vilket skulle alternativet vara? Det andra är att det politiska sällan får raka uttryck utan i regel uppträder med lämpliga doser av obegriplighetsfaktorn. I många fall är den politiska faktorn långt ifrån uppenbar.

Vidare summerar Ekström:

”Själv tycker jag att det finns en del tecken på att den konsthistoriska epoken ’den internationella samtidskonsten’ verkar gå mot sitt slut. Inga av dagens museiintendenter och medvetna gallerister tycker att det känns jättekul att arrangera ytterligare en utställning med feministisk konst. ’Sympatiskt men tråkigt’, blir nog omdömet. Det kan mycket väl bli en backlash inom konsten såväl som i det övriga samhället. Skulle konsten stå helt opåverkad inför den starka konservatism som håller på att växa sig stark på alla möjliga fronter? Knappast.”

Jag skulle gärna ta del av dessa ”tecken” som Ekström tycker sig se. Den internationella samtidskonsten är oerhört framgångsrik världen över och man får räkna med att t ex Asiens inflytande kommer att öka. Dess förmåga att assimilera radikala nyheter har visat sig vara formidabel. Att man inte är så pigg på att göra utställningar med enbart feministisk konst är helt i sin ordning. Feministiska idéer är numera integrerade i många projekt. Stora manifestationer i ämnet blir i längden en belastning för kvinnliga konstnärer som då får framstå som i första hand representanter för sitt kön och först i andra hand kunna göra vad de önskar. Det är den vanliga utvecklingen av mera substantiella trender. Jag har svårt att tro att den internationella samtidskonsten skulle bli mer konservativ eftersom den inte har någon konservativ agenda av betydelse. Tvärtom, vilket man lätt kan se i dagens konst, blir det betydligt lättare att agera mot de konservativa (neoliberala) krafterna – när fienden blir synlig. Skall man oroa sig för någonting är det i så fall länderna utanför västvärlden. I många av dessa länder råder en mer eller mindre sträng censur och kontroversiella konstnärer har svårt att göra sig gällande.

Ali Banisadr: I happened and it never did, olja på duk 2011

Angående Maria Linds utställning om abstraktion i Tensta konsthall har signaturen Lisa Ekenberg i kommentarerna menat att den är en skandal eftersom samarbetet med Bukowskis inte kan undgå att skapa en förbindelse till ägarna Lundin Oil. Nils Forsberg (Expressen) menar att man borde ha undvikit ett sådant samarbete. Jag tror dock att Maria Lind kan rida ut en sådan kritik. Övriga recensenter är uppmärksamma på den något fatala situationen men problemet är generellt. Den internationella samtidskonstens socio-politiska kritik av kapitalismen finansieras genom storfinansen. Trots många vackra ord och revolutionära idéer sitter de alla vackert i samma båt. Lind kan lugnt säga att varsågod och diskutera saken. Vilka pengar skall man ta emot och vilka skall man inte? Förutsättningen för konstinstitutioner är idag, åtminstone delvis, beroende av sponsorer. Om kapitalismen ägde en röst som kunde kommentera dess intervention skulle denna röst kunna säga: Vi sponsrar kritiken mot oss, även de delar som önskar politisk aktivism och revolutioner. Så skulle den neoliberala högervinden kunna säga med största tillförsikt. Konsten har svårt att göra sig gällande när verkligheten tränger sig på och är bäst på fiktion och kittlande interna nöjen. Och producerar i praktiken spännande kultur.

Angående Miriam Bäckströms utställning, som jag tidigare har skrivit om, finns det två läsvärda recensioner. Linda Fagerström (Helsingborgs Dagblad) genomför en av de värsta sågningar jag någonsin har sett. Något orättvis tycker jag att hon är, men parollen för en kritiker borde vara att hellre fälla än fria. Conny Malmqvist har prövat sig på med konstkritik i dialogform (KvP) och en av rollerna (givetvis helt fiktiva och tillfälligt benämnda personer) spelas av en person med mitt namn.

Samtidskonstfloran i den svenska konstvärlden står nu i sin grannaste blomning. Det är också möjligt att urskilja dess maktkoncentrationer och friktionen dem emellan. I Stockholm möter det kontemporära upp när Moderna Museet visar Eija-Liisa Ahtilas videoinstallationer. En solid historia och ett lika starkt varumärke. Tveklöst är Ahtila ett av de få nordiska toppnamnen i internationella sammanhang. Om man skall placera Birnbaums regemente i den kontemporära ordningen kan man säga att den är säker standard. Inte för mycket politisk deklaration, men inte heller utan. På ungefär samma sätt kan man karakterisera Sara Arrhenius regering på Bonniers konsthall där alldeles nyss ”Resan till månen” drog upp sin ridå. Konsten och filmen är ett kärt ämne i kontemporära kretsar och det blir aldrig fel med benägen hjälp av en tidsmedveten curatorhand. Georges Méliès film från 1902, som har gett namn åt utställningen, är en ofta använd referenspunkt. Några kan säkert minnas William Kentridges 7 Fragments for Georges Méliès från 2003. Socialkritik, naturligtvis, liksom att politiken inte saknas. Men, som det sig bör i den dominerande standardversionen av samtidskonsten, inte för mycket. Jämfört med dessa två institutioner ter sig Maria Linds ”Abstract Possible” i Tensta konsthall mera radikal. Jag kan inte bli helt klok på hur mycket politisk profilering som hon egentligen går in för men det verkar ganska uppenbart att hon värjer sig för konsten som en instrumentell ideologi. ”Abstraktion” är tacksamt genom sin totala böjlighet och kan därför även ge upphov till att Jan Hjärpe kommer till Tensta på tisdag för att tala om ”Abstraktion i muslimsk konst- och arkitekturtradition”. Varifrån intresset för ”abstraktion” härstammar skulle jag vilja veta lite mer om. Måhända är en inspirationskälla utställningen “Besides, With, Against, and Yet: Abstraction and The Ready-Made Gesture” i The Kitchen, New York 2009 (Curator Debra Singer). Läser man pressreleasen förefaller den passa väl in:

“Renegotiating histories of painting with a mixture of both irony and sincerity, these artists appropriate aspects of non-narrative abstraction as “ready-made” vocabularies to be reinvented. Whether resulting from detached and mechanized modes of production or more direct, hand-rendered means, the works’ formal gestural qualities are offered up in relation to conceptual, minimalist, process, and pop art traditions.”

Caroline Busta (kritiker, artforum) har skrivit en intressant recension av den utställningen där hon bland annat berör Rosalind Krauss text Picasso Papers från 1999. Krauss, som hämtar tankegods från den franske filosofen Jean-Joseph Goux läsning av Marx, kommer fram till att den moderna abstraktionen kan knytas till upphävandet av guldmyntfoten. Konsten, liksom penningen blir en abstraktion, ett tecken som håller sig flytande genom att referera till andra tecken. Denna postmoderna reflex bör hänga samman med Linds stora intresse (liksom Goldin + Sennebys) för penningens (nu i vår tid) allt mer abstrakta väsen. Om dettas referentiella väsen i konsten och måleriet skall jag återkomma. Dock har jag svårt att tro på att det finns några avgörande framgångar att hämta i denna form av allt uppslukande abstraktionsidé.

Smalare, men mera akut trendvänlig, är den inställning man kan fånga upp i Göteborg. Tidskriften Paletten har blivit den mest påtagliga institutionen för konsten som politisk aktivism i kamp mot kapitalism och högervindar. Nytt nummer får sin release den 14 februari. Förra numret var i sin politiska heroism inte särdeles övertygande. Den här gången har man hämtat Matthew Rana och Anthony Marcellini från Valand och Konstnärliga Forskarskolan. Den politiska andan kommer tvivelsutan att dominera men kanske med lite bättre texter. Man kan t ex läsa Ranas recension av Göteborgsbiennalen där konstperspektivet också inkluderar polisaktionen mot de knivbeväpnade. Marcellini ger i en artikel sitt förslag på hur konsten och politiken skall kunna finna den rätta vägen: ”Perhaps the most radical political project would be to consider art as political, and pleasure as edifying. Then we may be able to see how these things can work in concert, as active political processes of learning and teaching without distance, as collective projects for the increase of joy.” Genom att konstens uppbyggliga budskap emottages i glädjens tecken skall man skönja det slutgiltiga ljuset. Gamle centerledaren Hedlund torde ha varit före sin tid när han en gång uttalade: ”Jag tycker politik är roligt”.

Trendradikalt i Göteborg vilket flankeras av konsthallen vars utställning ”Offer och martyrer” tyvärr inte förmår att leva upp till Marcellinis vision. Se själv här.

Från utställning 2009 i The Kitchen

(fortsättning följer)

Tämligen utbredd är föreställningen om att konsten är före sin tid. Denna tanke tillhör konstens religiösa rekvisita och har naturligtvis inte någon förankring i verkligheten. Ett stort undantag föreligger dock. Konsten är föregångare i konsten. När det begav sig under modernismen producerades med nödvändig medvetenhet nya formmöjligheter och formuttryck. Som formproducent var konsten den mest experimentella och kunde på så sätt leverera form även till områden som t ex design och film. När konsten gav sig in i det socialkritiska är läget ett helt annat. Konsten får nu nöja sig med att vara aktuell och haka på vad som rör sig i medier och debatter. Apropå en kommentar från signaturen Krister.

Igår var jag på Signal i Malmö för att lyssna på Jennie Fahlström, verksamhetsledare i Sveriges Allmänna Konstförening, som presenterade ett antal samtida konstnärer med utgångspunkt från Sophie Allgårdhs och Hasse Perssons bok Passioner och bestyr: Svensk konst under 2000-talet. Jag var nyfiken på hur urvalet hade gjorts. Nils Forsberg har recenserat boken och var inte särskilt förtjust. Men det visar sig att det inte är mycket till urval. Den utgår från en tidigare bok som gjorde i samband med att större delen av de presenterade konstnärerna ställdes ut på Borås konstmuseum. Bland de nytillkomna återfinner man Nathalie Djurberg och Klara Lidén. I övrigt är det måleriet som dominerar. Antagligen var det nödvändigt för att någon för av representation skulle kunna åberopas (samtliga konstnärer kan man se på bokomslaget HÄR). Jennie Fahlström berättade om några av konstnärerna. Både intressant och väl genomfört, hon uppehöll sig särskilt vid Andreas Eriksson då hon var medcurator vid hans deltagande i Venedigbiennalen. Men frågan är förstås hur sådana diskurser skall värderas. Bortsett från Djurberg och Lidén, som Fahlström inte berörde, är det inga konstnärer som verkligen gäller. Intet om den sociala kritikens motstånd mot senkapitalismen, dess aktivism eller neomarxism. Det är givetvis inte nödvändigt att vara med i den svängen men då spelas det på den något nedre planhalvan. Så är det bara.

Maria Linds ”abstraktion” var inte heller aktuell i detta sammanhang. Men Sinziana Ravini har recenserat Tensta konsthall i DN. Ravini, som är en av surfarna i spetsfunktionen gör denna sammanfattning:

”Under de senaste 15 åren har vi i takt med en allt mer populistiskt underhållande konst, som tar tre sekunder att se på och lika många sekunder att förstå, fått en nykonceptuell abstrakt konst som reflekterar över både tillståndet i världen och sin egen tillblivelse. Men denna abstrakta, lågmälda och i många fall hermetiska konst brukar snabbt stämplas som elitistisk.”

Här är en hel del att fundera på. Plötsligt har trenden ”abstraktion” fått en historia på 15 år. Man kan ju alltid dra upp enskilda spår (Doug Ashford/Group Material) men vid den tiden hade t ex den relationella estetiken knappt kommit upp ur startgroparna, de engelska Sensations artist höll på med sina sensationer och först med 2002 rullade det stora postkoloniala äventyret igång. Dessutom är det en egendomlig det-var-bättre-förr-tanke: Konsten skall å det senaste ha blivit ytlig. Man erinrar sig Documenta 1992 som har liknats vid ett tivolifält och som just fick kritik för sin alltför konsumentvänliga framtoning. Förklaringen kan vara att Ravini företer första tecknet på att hon smått börjar bli gammal. Då brukar man börja orera om samtidens förfall. ”Elitistisk” är också en fascinerande affär för avancerad samtidskonst. En sådan konst får inte vara elitistisk eftersom den skall vara inkluderande och antihierarkisk. Ravini reagerar med den avancerade konstvärldsmedlemmens instinkt och omedelbara emotion varvid logiken inte riktigt hänger med:

”Jag vill hävda att de som avfärdar denna konst är de verkliga elitisterna.”

Hon övergår sedan till att tala om hur hon själv upplever utställningen, först blir hon ödmjuk för att efter en stund ”skynda till förklaringen”. Så löser man alltså problemet med elitistiska utställningar. Men sådan dumdryghet kan åtminstone jag klara mig utan. Maria Linds utställning i Tensta är elitistisk. Det är fullkomligt idiotiskt (Ravini drar också den valsen) att tro att de därstädes boende med hjälp av den arabiska kulturens intresse för abstrakta mönster skulle fylkas i konsthallen. Avancerad samtidskonst med dess omutliga diskurskrav är inget den ovane kan klara i en handvändning. Någon gång kan det fungera men inte oproblematiskt. Hur går det nu för Carsten Höller sedan han igen har dragit entusiastisk storpublik genom sina rutschkanor (NYT) på New Museum i New York? I samma generation och lag har vi också Liam Gillick som verkligen kan fresta publikens tålamod. På Tensta konsthall deltar också Falke Pisano som är etter värre. Hon kan vara så svår att t o m recenserande kritiker får nog. Detta skall inte ses som en belastning som skall bortförklaras utan som en självklar tillgång. Samtidskonstens spetsfunktioner är svårtillgängliga och elitistiska.

Föredragshållare Jennie Fahlström på Signal i Malmö

Konståret 2012 kommer att profileras av nymornad socialkritik, ingen tvekan om det. Frågan är dock fortfarande hur radikal den kommer att te sig. Vilka krafter som kommer att visa sig starkast är ännu oklart. Vi har alltså i spetsfunktionen och definitionsmakten de grupperingar som vill intensifiera konstens politiska engagemang till en eller annan form för aktivism och sådana som intar ett mera moderat förhållningssätt. Ett inflytelserikt centrum för radikaliseringen av socialkritiken utgörs av e-flux journal. I det senaste numret kan man t ex läsa artiklar i ämnet av Sven Lütticken och Gregory Sholette. I den senare artikeln “After OWS: Social Practice Art, Abstraction, and the Limits of the Social” behandlas “abstraktion” något som naturligt nog är förbundet med Maria Linds intressesfär. Andra skribenter/konstnärer som ofta framträder i e-flux journal är t ex Liam Gillick och Hito Steyerl. Båda dessa är starkt förbundna med Lind. Filmen A Guiding Light av Gillick och e-flux journals redaktör Anton Vidokle kommer att visas i Tensta. Filmen är en god summering av den socialkritiska repertoaren och väl värd att se (HÄR) (Faktiskt har bara 108 visningar gjorts av filmen som lovprisats av Fredrik Svensk. Filmens inledning är markant arty). Men teorierna bakom uppladdningarna är inte lätthanterliga. I sin artikel svänger sig Sholette, liksom Lind, med abstraktionen som en ny framkomlighet och trend i konsten. Utan att det blir någon egentlig ståndpunkt. I varje fall är Sholette så klok att han hejdar sig inför tanken på konsten som direktverkande aktivism och sluddrar istället till det:

” Perhaps, rather than thinking of social practice art as a strategy for unlikely survival against the forces of neoliberal enterprise culture and its strip-mining of creativity, we could inscribe this still-emerging narrative with a stubborn sense of materiality and a vibrant itness, that if nothing else would challenge unspoken hierarchies, and divisions of labor, because a critical, social practice should above all acknowledge the limits of the social within the social itself.”

Diskursen står som alltid i vägen för en omedelbar handlingsplan. Men den är också en tillgång eftersom konsten som lättviktig socialkritik inte är särskilt övertygande. De senaste dagarna har Berlinbiennalen genom den tjeckiske konstnären Martin Zet drabbats av en massiv kritikvåg. Hans konstprojekt för biennalen är samla in 60 000 eller så många som möjligt av Thilo Sarrazins beramade bok Deutschland schafft sich ab, 2010 (German does away with itself). Boken som är kritisk mot det mångkulturella Tyskland och som betraktas som främlingsfientlig har åstadkommit en upphetsad debatt. Nu vill Zet motarbeta främlingsfientligheten genom att på olika platser samla in exemplar som sedan skall förstöras. Detta har föranlett starka reaktioner från medierna i Tyskland och associationen till nazisternas bokbål har framförts. Zet har meddelat att han håller fast vid sitt projekt. Man får nog säga att konstprojektet inte tillhör de mest lyckade. Det går knackigt för Berlinbiennalens stora uppladdning för den aktivistiska konsten.

Martin Zets affisch för sitt konstprojekt

Maria Lind förordar inte några dramatiska aktioner från konstens sida. Hon ser snarare saken från ett curatoriellt perspektiv där den socialkritiska dimensionen skall finna sin form. En läsvärd intervju har kommit i Kunstkritikk. En intressant detalj i den komplexa definitionen av ”abstraktion” handlar om abstraktion som tillbakadragande. Lind vill se att vissa konstnärer ”drar sig tillbaka” och odlar en ”opacitet” istället för det som annars brukar sägas ”transparens”. Exempel på fördunklande konstnärer är enligt Lind några av de gamla relationella estetiker som Lind har arbetat med: Dominique Gonzalez-Foerster, Philippe Parreno och Pierre Huyghe. De sägs använda fördunklandet som ”kritisk strategi”. Hur som helst kan man utläsa på artfacts hur effektiv en sådan strategi kan vara för karriären.

OWS är en av samtidskonstens stora inspirationskällor och i fredags fick den en liten avledare i form av Occupy Museum, en grupp på ett 20-tal aktivister som genomförde en demonstration på MOMA i New York. Arrangemanget riktade sig mot konstens kapitalisering. Artnet.

Konstnären Jim Costanza protesterar

I Belgien öpppnar Manifest den 2 juni. Här placeras den socio-politiska programmet i en gammal kolgruva med temat The Deep of the Modern. Denna ”dialog mellan olika lager av konst och historia” sönderfaller i tre delar, Poetics of Reconstruction som inriktas (observera mitt ordval) ”on the aesthetic responses to the global “economic restructuring” of world-wide systems of production”. Vidare The Age of Coal, tio tematiska sektioner som kommer att handla om kol ur olika aspekter. Slutligen det fyndiga ”17 Tons” som är en sammanslagning av den välkända sången 16 Tons (Merle Davis 1946) och Marcel Duchamps kolsäcksinstallation Seventeen Miles (1942): “This exhibition will be a series of collaborations between individuals and institutions who, although coming from many different disciplines and social strata, continue to activate the collective memory and to preserve both the physical and conceptual heritage of coal-mining.”

Curatorn Cuauhtémoc Medina från Mexiko är väl mest omedelbart igenkännbar för att han curaterade Teresa Margolles rosade utställning på Venedigbiennalen 2009. Blod var det den gången, nu handlar det alltså om kol. Han besökte Iaspis i somras. Medcuratorer är Katerina Gregos (som var curator för den danska utställningen om yttrandefriheten 2011 i Venedig) och Dawn Ades konsthistoriker som bland annat curaterat en Francis Bacon-utställning.

Kol förefaller mig inte som den bästa förutsättningen för en vinnande utställning. Men mirakel har inträffat förr.