Vilks.net

Mårten Arndtzén har försökt sig på att sammanfatta konståret 2012 (P1). Det har han lyckats väl med. Han nämner konstmarknaden som, trots att ekonomin har börjat bli skakig, har haft en god säsong. Så årets stora nummer Documenta i Kassel som på bred front har mötts av positiva omdömen från kritikerna. Därigenom kan man också säga att den är representativ för den konst som gäller det här året. Man kan inte heller komma ifrån att den blev en styrkedemonstration från elittruppen, den internationella samtidskonsten. Arndtzén, liksom många andra, klagar lite över det diskursiva underlaget. Curatorn Carolyn Christov-Bakargiev valde att ta med allt som kunde tänkas vara intressant varför det fanns många spår, mycket att fylla ut med teori. Det här betyder också att det inte finns något som utgör det dominerande temat i dagens konst. Delvis var det också så att mycket av det utställda klarade sig med mindre teori än brukligt. Nå, kan man fråga sig, vilken riktning tar konsten efter den här väldiga demonstrationen? Ingen som vet, dock kan man nog se att den politiska ambitionen har passerat sin högsta punkt. Arndtzén nämner Berlinbiennalen som också är något som präglat 2012. Det var då vi skulle se den politiska konstaktivismen gå lös på världen. Det visade sig att det fungerade mindre väl. Arndtzén framhåller dock från Berlinbiennalen ett exempel som han tror lite på, Nada Prlja vars provocerande mur i stadslandskapet markerade gränslinje mellan rika och fattiga kvarter. Han frågar sig om den lyckades med att sätta igång något. Förmodligen gjorde den inte det, konstaterandet att det finns ekonomiska klasskillnader i en stad är svårt att göra något åt och särskilt svårt för konsten. Protesterna mot hennes mur kom inte att handla om kapitalismen utan om dess utseende och intrång i gatubilden. Och inte var det heller någon anarkistisk gest, Berlins borgmästare hade godkänt projektet och försvarade det. Det här visar hur svårt det är för biennaler att få igång någonting. Det som visas är förhandsgranskat och måste också tillfredsställa arrangörer och sponsorer.

Med hjälp av Makode Lindes tårta tar sig Arndtzen in på den svenska konstscenen, som under det här året har åstadkommit några skandaler, och fortsätter med en aktuell käpphäst, den strukturella rasismen. Han menar sig se den uttryckt i debatten kring Tintin och Lilla Hjärtat: ”Som om det vore farligt att lyssna på dem som vet hur det känns, att bli brännmärkt som mindre värd, genom ord eller bilder. Men vet ni vad? De är här nu. De har vuxit upp här. De vill och kan berätta om det. Tystnaden är bruten, och Sverige på väg att bli modernt.”

Det är lömskt med det strukturella eftersom detta handlar om hur ett samhälle är uppbyggt och om relationer mellan dess olika delar. Att det finns en strukturell främlingsfientlighet är nog så självklart, liksom det finns strukturella klassmotsättningar eller strukturell diskriminering av kvinnor. I det svenska kulturetablissemanget har vi ofrånkomligen en klassdiskriminering osv. Den intressanta frågan är vad man kan göra åt dessa strukturer, vilket är betydligt svårare. Och angående Tintin och Lilla Hjärtat kan man spörja sig om ett eventuellt avlägsnande av dessa kultursymboler åstadkommer någon positiv förändring.

Nadja Prljas mur för Berlinbiennalen

Således, så sant som det är sagt. Konstvärlden sköter samvetsgrant moralen i konstsammanhang. Sinziana Ravini skrev i måndags en artikel i GP om Lilla Hjärtat och rasisthysterin. Hon drog sig inte för att försvara den nu tillbakadragna figuren. Sådant kan inte passera ostraffat och konst- och kulturvärlden har påp FB svarat med en omfattande domstolsförhandling som närmast kan kallas för en kölhalning av skribenten. Den i sådana ärenden allestädes närvarande Mårten Arndtzén är förstås på plats i all sin prydlighet. Hans obevekliga harang är inte nådig:

”Vore inte det anständigaste, i synnerhet av oss som européer, att börja med att försöka lyssna på de människor ibland oss som själva upplevt – och upplever – rasistisk förföljelse eller förödmjukelse? Innan vi gastar om censur eller börjar garva åt ”vårt” koloniala förflutna. Jag hoppas och tror att Stina Wirsén kom till en sådan slutsats, och tog konsekvenserna av den. Hon lyssnade. Medan du, på ett nästan imponerande konsekvent sätt, gör dig blind och döv för alla skillnader och maktperspektiv, Sinziana. Kalles Kaviar? Så hånfullt.”

Anmärkningen om Kalles Kaviar kommer från Sinzianas text eftersom hon tar fram den som ett exempel på stereotyp. Sinziana har begått ett allvarligt fel och för att tillfredsställa konstvärlden och bekräfta det rättmätiga i domslutet bör hon genast göra avbön. Se bara på Stina Wirsén! I texten hänvisas också till Marianne Lindberg de Geer (som numera är en fallen ängel och placerad i karantän) vars mörkhyade barnbarn råkar vara förtjust i Lilla Hjärtat. Fel hänvisning på alla sätt. Först när barnbarnet växer upp blir hon medveten om den koloniala skulden.

Men även om vargarna ylar i kör är fronten inte helt glasklar. Rasistjaktens konstpoliser finner sitt byte främst i den akademiska rasismen vars teoretiska fundament råkar vara den kultur som skall relativiseras. Därför kommer man aldrig att nå fram till något annat än att alla är skyldiga och att var och som blir betänksam inför den systematiska förföljelsen är alldeles utomordentligt skyldig. I dessa kretsar skapas frikortet genom att erkänna sig ändlöst skuldbelastad men samtidigt arbeta med att försöka bli bättre. Skuldfrågans tyngd är inte olik det kristna veropet: ”Jag, syndiga människa, min skuld, min stora skuld”, och inte minst det gemensamma ropet genom mörkret: ”Gören bättring, slutet är nära”.

Sinziana skulle kunna vara nöjd. Det hon skrev visade sig med önskvärd tydlighet. Knappt hade artikeln landat i offentligen förrän konstpoliserna mangrant infann sig. Deras vrede och hätskhet visar att många känslosträngar är i rörelse.

Quos ego…

Paletten fick priset som årets kulturtidskrift och jag kan inte säga annat än att det var välförtjänt. Samtidskonsten, i bemärkelsen den som rör sig i de områden där definitionsmakten huserar, är inte särdeles synlig i Sverige. Och tyvärr är det så att Paletten inte får någon större uppmärksamhet. Recensenterna är ovilliga eller kanske redaktionerna. Jag har själv menat att det finns en del övrigt att önska i det textutbud som har dykt upp i Paletten under de senaste åren. Den politiska aktivismen blommade lite väl oförtrutet in i romantikens blå blomma. Det senaste numret (3:2012 #289) har emellertid en rad välskrivna artiklar med intressant innehåll. Tveksam är jag dock till det manifest som producerats av ett antal konstnärer och som finns att läsa på en blogg. Här råder fortfarande revolutionsromantiken med fraser och drillningar som t ex: ”Vi menar att redan det faktum att vi tvingas lämna våra konstnärliga språk för att bli hörda i kulturpolitiska samtal är ett kompromissande med rådande maktordningar.” Hur var det nu, var det bättre förr? Och skall man återgå till ”konstnärliga språk” när man fördrivit de elaka makthavarna med hjälp av konsten? För manifestskrivarna tror mycket på konsten, ett lika romantiskt som ofrånkomligt drag invävt i det västerländska konstbegreppet.

Sinziana Ravinia är emellertid på sitt bästa och ser vidare mot nya horisonter för konsten. Hon låter den politiska aktivismens hamrande i förstone vika för den ”spekulativa realismen”. Denna fick extra vind i seglen genom Documenta där det även förelästes i ämnet. Vill man något vulgärt sammanfatta detta område kan man kalla det för ”tomaternas jämlikhet” (tomaterna, en svag grupp som behandlas rasistiskt). Men inte endast tomaten kan kräva fullvärdig jämlikhet utan så även allting annat. Och t ex Quentin Meillassoux (ingår i kärntruppen tillsammans med bland andra Graham Harman och Ray Brassier) menar att man måste ge upp tanken på orsak och verkan. Man kan inte förklara världen eftersom den är mer komplicerad än vi föreställer oss. Quentin Meillassoux har vunnit uppmärksamhet för sin analys av Mallarmé och hans slutsats är att dennes berömda tärningskast handlar om att skapa en ny religion utifrån poesin. Meillassoux hakar på denna öppning, som leder till inte bara odödligheten utan även uppståndelsen, och någonstans där stiger hans kaross till alltför oanade höjder. Men i alla fall länkar den spekulativa realismen Sinzianas tankar mot konstens obegriplighet som ånyo föds till liv och som materialiseras genom den irländska konstnären Isabel Nolan (2.529). Inte ens den spekulativa realismens filosofer, skriver Ravini, har lyckats förklara Nolans verk. Tvärtom hävdar denna att vi måste acceptera att vi inte kan veta något om något. Instrumentet blir lite trubbigt härvidlag. Filosofiskt sett låter det sig utan vidare sägas att vi intet vet – för att därefter demonstrera all vår kunskap (vilket även gäller för de spekulativa realisterna). Sedan är det förstås en grov underskattning av konstvärlden att det skulle få finnas en otolkbar konstnär. Noland kan naturligtvis förklaras, ingen kommer undan, se t ex Frieze.

Ändå finns det något här, låt oss säga att det går tillbaka till källan, konstbegreppets odödliga och traditionsbundna obegriplighet (som fört en kaotisk strid med konstens militanta aktivister) är åter väl synlig. Dock är det inte samma obegriplighet som har förekommit tidigare utan en ny obegriplighet som dyker upp och är obegriplig i den sociala kritikens tidevarv. Den kan alltså antas säga något obegripligt (men likafullt) om samhället. Om det låter parodiskt behöver det inte vara så, den givna kontexten är tillräcklig för att sätta igång kritiker och publik men förutsättningen är att det finns en sådan och att den är beredd att intressera sig för en uppdykande obegriplighet. Och de spekulativa realisterna skulle kunna fylla på med att ”endast det obegripliga är begripligt”.

Avslutningsvis, från en givande stund med Paletten, kommer här en trummande tirad signerad Fredrik Svensk. Jag tycker den är bra och han formulerar (visserligen i tidens glosor och modebegrepp) den återvändsgränd som konsten tycks ha styrt sig in i. Men texten fortsätter i nästa nummer och först då för vi se om Svensk, likt Odysseus i Polyphemus grotta, lyckas ta sig ut på det öppna havet:

”Den rasistiska och oidipala blick och hela den begärsmatris som bekräftas av naturvetenskapen, humaniora är oskiljaktig från det moderna konstsystemets uppkomst och har totalt stigmatiserats av den institutionella konstteorins instrumentella exproprierings – och approprierings – förnuft.”

Ps. Jag motsätter mig på det bestämdaste Svensks nedskrivning av den institutionella konstteorin. Den kan inget annat än att beskriva konstvärlden och gör det utmärkt. Indirekt säger den att konsten i övrigt inte finns vilket möjligen kan uppfattas som kränkande för känsliga individer.

Isabel Nolan: The unfolding moment

Nils Forsberg har kommenterat Johan Wennströms uttalande om ”negativ” konst (i senaste numret av tidskriften Neo):

”Borde inte konstvärlden glädja sig över att någon utanför den faktiskt bryr sig och reagerar? Visst borde den det. Men i förlängningen sätter faktiskt den här sortens reaktioner fingret på något, tror jag, väsentligare. Som att provokation av borgerligheten som konstnärlig strategi verkligen är död.”

Han har rätt i den konklusionen. Vad borgerligheten anser påverkar inte elittrupperna i konstvärlden. Och dess publik är inte borgerligheten i allmänhet utan delar av den bildade medelklassen, en publik som inte har några problem med att hantera det socialkritiska utbudet. För övrigt är provokationer ytterst sällsynta på det planet. Den pågående Documentautställningen har t ex inget som kan kallas för provocerande. Det politiska innehållet är inte påträngande. Ämnena som tas upp, kritik av konsumtionssamhället, intresset för ekologi eller sökandet efter politiska konfliktzoner är redan välbekant. Inte heller Berlinbiennalens politiska aktivism åstadkom några svallvågor av indignation. Den bemöttes med intern kritik som framför allt påtalade svagheterna med att estetisera aktivismen. Ett litet undantag var Martin Zets insamling av Thilo Sarrazins bok Deutschland Schafft sich ab för att på något sätt göra sig av med den. Enligt rapporter kom det endast in fyra exemplar (av de beräknade 60 000) och i konstsammanhang kunde man främst se problematiken i hur man skall bemöta en åsikt som man ogillar. Är det någon större idé att försöka med att få bort den materiellt? Svaret blev att det inte var det och så var det med den saken.

En bärkraftig konstprovokation handlar om att angripa rådande ideologiska fundament i konstvärldens ledande skikt. Och det är svårt eftersom det råder en stark konsensus i konstvärlden om vad som är rätt och fel. En provocerande gest måste kunna definiera sig som ännu mera radikal än den rådande och måste dessutom i någon utsträckning bekräftas av den gruppering som provokationen riktas mot. Dagens konstsituation är ett resultat av tidigare provokationer som har riktat sig mot den estetiska konstuppfattningen (det formala/expressiva): Postmodernism mot modernism; genus, postkolonialism, identitet etc. Den konsensus som råder befinner sig ännu inte i något katastrofläge. Documenta är ett exempel på att den befintliga konstuppfattningen alltjämt kan skörda framgångar. Men det som dyker upp är vad som förväntas.

En gång, och inte för så länge sedan, var konstens ordning i all sin enkelhet samlad kring målaren. Och målaren målade landskap på sommaren, modell och stilleben under vintern. Med den systematiken löste man konstens formella innehåll. Formen var på den tiden saken och utgjorde dessutom dess egentliga innehåll.

År 2012 är den modellen helt oanvändbar, åtminstone i tongivande kretsar. En enkel översättning av den äldre modellen skulle ge följande resultat: Landskap = Miljöpolitik, Stilleben = Kapitalistisk Konsumtion, Modell = Genusproblematik.

När vi i konstvärlden emotser Manifesta och Documenta kan det vara värt att något fundera över förutsättningarna. Knappast någon förväntar sig att möta något annat än det som redan förekommit på åtskilliga menyer. Variationerna kan dock göras hur många som helst. Jag tror inte att Manifesta kommer att lägga till särskilt mycket. Documenta kommer dock sannolikt att spegla konstens tillstånd med stor undersökningstäckning av de flesta aktuella konflikter och samtidsproblematik. Säkert också med överväldigande visuell gestaltning. Det kommer inte heller att saknas planteringar, meteorer, koklockor, parkomgestaltningar, interaktiv teatergrotta, Volkswagenfärger osv.

Carolyn Christov-Bakargiev har visat något av sina hårda nypor när hon reagerade med ilska över den katolska kyrkans installation av den välkände Stephan Balkenhol. Den fick hon inte stopp på vilket hon däremot lyckades med när den evangeliska kyrkan gjorde ett försök med en installation av Gregor Schneider. Ett mera taktiskt drag är att hon har tagit med Julietta Aranda och Anton Vidokle från e-flux Journals redaktion. Dessa tongivande konstaktivister deltar med ett antikapitalistisk projekt och så är det hålet täckt.

Förutom att avnjuta denna stora show a la Eurovision Song Contest (vilka verk kommer att bli publikfavoriterna?), vad skall man se efter om man vill ha något mer? Kanske bärs Documenta fram av sitt aviserade tema som aktivism mot konsumtionssamhället men jämfört med Berlinbiennalen kommer man nog inte ifrån att det politiska serveras i lagom och väl inpackade doseringar. Den ovannämnda äldre modellen kunde luta sig mot det enkla trosfaktum att formestetiken var bärande. Men den bär inte längre. Och när det gäller den politiska aktivismen skall det mycket övertygelse till för att tro att den har någon verklig betydelse.

Om inte annat så konsttävlingarna. De är inte utan intresse för att få en inblick i dagens konstmekanismer. Till Turnerpriset har kandidaterna Paul Noble (tecknare), Elizabeth Price (video), Luke Fowler (dokumentärfilmare) och Spartacus Chetwynd (performance) nominerats. Utgången borde vara given. I fjor vann en manlig kandidat vilket i praktiken innebär att det skall till mycket för att det inte skall bli en kvinna i år. Av de två kvinnorna är Spartacus Chetwynd det klart starkaste namnet. Dessutom är hon performancekonstnär och någon sådan har inte tidigare kammat hem segern i Turnerpriset. I The Telegraph kommenterar Mark Hudson lite uppgivet: “Indeed, if none of these artists offer much in the way of edge, that’s because modern art lost that sense of automatic confrontation and difficulty that powered it through the 20th century a good twenty years ago.”

Tjugo år sedan det senast var lite fart i konsten. Den definitiva förlusten av modernismen blev en bromskloss i den stund det inte längre var radikalt att angripa den. Idag betraktas denne epok, då konsten var i stånd att konfrontera, som omöjlig och oacceptabel, den västerländska hegemonin och självcentrering som det är ett måste att ta avstånd ifrån. Egentligen är det inte så mycket som har förändrats på den punkten utöver retoriken. Eftersom det politiska innehållet i konsten har blivit styrande och då detta alltid uttrycker de rätta åsikterna blir det inga konfrontationer som kan växa till verkliga alternativ. Men hegemonin och centreringen kvarstår. Något måste ändå hända och så har vi tävlingarna att glädjas åt. Konstmarknaden, som inte ens bryr sig vikande konjunkturer, utmanar visserligen den seriösa konstvärlden men den är inte heller något alternativ. Har vi inget bestämt att förvänta oss har vi i alla fall mycket. I början av juni blir det både Manifesta i Belgien och Documenta i Kassel. Garanterat utan konfrontationer.

Den som vill stifta bekantskap med Spartacus Chetwind kan se hennes The Triumph of Death and King Midas här. Sång och dans på en något amatörmässig nivå men så brukar det vara i performance. Elizabeth Price och hennes snurrande objekt med ironiskt anslag här.

I morgon är det inte bara konstdebatt i Örebro utan även öppningsdag för Berlinbiennnalen. Denna biennal är det all anledning att uppmärksamma eftersom den utgör den mest framskjutna position konst-som-aktivism har intagit i ett större utställningssammanhang. Curatorn och konstnären Arturo Zmijewski styr föreställningen med fast hand och har inte varit främmande för att lägga sig i de inbjudna konstnärernas arbeten. Av alla hårdkokta curatorer förefaller det som om Zmijewski kommer att ta priset. Det har inte hjälpt att konstnärerna har klagat. Ej heller är han rädd för att ta strid. I presstexten (som med all sannolikhet får ses som utställningskatalogen) på 36 sidor inleder han med att försvara Martin Zets projekt som startade för ett tag sedan och som ledde till stark kritik från medierna. Han samlar in Thilo Sarrazins bok Deutschland schafft sich ab och har tänkt sig 60 000 exemplar. Vilket öde dessa skulle gå till mötes är inte alldeles kristallklart men på något sätt skulle de elimineras. Hittills har det inte inkommit mer än ett par stycken. Zmijewski passar på att slå tillbaka mot medierna: “Perhaps those attacking Zet’s project just wanted to divert people’s attention from the contemporary vocabulary of racism”. En del av konstens politiska problem kan ligga här. Skall konsten gå i spetsen för kampen mot rasism och andra angelägna politiska frågor? Zmijeski tänker sig konkreta mål och skall t ex sätta fart på Palestinafrågan med hjälp av en kampanj. Dessutom kommer konsthallen KW att fortlöpande att ockuperas av medlemmar av ockupationsrörelser. I alldeles vanlig ordning, men kanske mer än någonsin, har Berlinbiennalen drabbats av organisatoriska svårigheter och besvärligt budgetläge. Det senare förklarar Zmijewski: “we worked with an institution, and in a climate of a fear of art that effectively criticizes the way democracy is being practiced.”

När Zmijeski får frågan om skillnaden mellan journalistisk och konst svarar han att han inte är intresserad av definitioner och skillnader. Han vill blanda alla tänkbara verksamheter. Frågan är förstås vad konstens deltagande innebär. För hur han än blandar är det ett centralt konstevenemang som äger rum. Hittills har konstens inverkan medfört en estetisering av inlånade deltagare och därmed gjort det tillgängligt för en djupreflektion kring konstens väsen och uttryck. Naturligtvis på akademisk nivå. Men siktet är inställt på det som samtidskonsten ständigt har önskat sig och som Zmijewski formulerar: ”Whatever happens, we should not lose sight of our main goal: to open access to performative and effective politics that would equip we ordinary citizens with the tools of action and change. Art is one of these tools.”

Mest av allt formar sig dock Berlinbiennalen att bli Zmijewskis eget storslagna konstverk.

Förhoppningsfullt: Vi har kraften.

I dessa dagar citeras då och då Chantal Mouffe, professor i statsvetenskap, om hur politiken centreras. Som hon säger i en intervju: ”I remember that during the French presidential campaign in 2002 I joked with my students about the fact that the difference between the programme of Lionel Jospin – who had declared that he was not defending the socialist project – and that of Jacques Chirac was the same as the difference between Coca-Cola and Pepsi-Cola.”

För att bryta detta behövs mer passion, menar Mouffe, och avser att det är nödvändigt att kunna urskilja sina politiska fiender. Men samtidigt skall man erkänna de gemensamma spelreglerna. Ingen lätt uppgift även om det i den svenska politiken finns alternativ. Men alltsedan partierna i någon mån kom överens om att inte lägga fram orealistiska förslag har det politiska utbudet blivit magert. Några partier bryr sig inte om finansieringsproblematiken men har inte heller någon stor framgång. Högerpopulistiska partier kan sägas vara ett alternativ men deras begränsade framgångar används främst till att skapa identitetspolitik i de traditionella blocken: Sådana är inte vi, sådana är ni.

Vad kan en politiker göra när alla måsten är uppfyllda? Inte så mycket, dock har det lyckats för socialdemokraterna och partiordförande Stefan Löfven att skapa något som kan kallas för minimalistisk politik eller minimalistisk poetik. Genom att inte lägga fram några politiska förslag till förändringar låter man betraktarna skapa verket. Och hittills har detta fungerat över förväntan.

I konstvärlden är det på ett liknande sätt samling kring mitten. Visserligen går det att tala om tre alternativ i samtidskonsten maktkorridorer: De Radikala som förespråkar politiskt aktivism, Undersökarna som vill se konsten som publikovänlig forskning samt De Moderata som utan vidare tar sig an måttliga doser av de två förstnämnda men som dessutom lägger till lite halvtraditionell estetik eller – som en obetydlig varierad diet – det poetiska. Det sistnämnda ingår i temat för höstens biennal i São Paulo: ”The Imminence of Poetics”, curaterad av Luis Pérz-Oramas. Poesin i det som är på väg. Som brukligt är späs temat ut till den vanliga generella soppan: ”Poetics is understood as the instrumental repertoire that enables an individual or group, discipline or tradition, to establish – intuitively, intentionally or unconsciously – the discursive strategies or platforms that enable expressive acts of artistic

nature.” Och Imminence: “what is on the verge of happening, the word on the tip of one’s tongue, the expected silence that precedes the decision whether or not to speak, art as a discursive strategy and poetics in its plurality and multiplicity”.

Ja, det var väl den biennalen det. Återstår att se vad de 110 konstnärerna kan prestera. Brasilien har ett 20-tal representanter medan Sverige kan glädjas åt att se två så vitt skilda konstnärer som Andreas Eriksson och den allestädes närvarande Runo Lagomarsino, båda med uppseglande karriärer.

I Peter Ekströms artikel som jag kommenterade igår hade han några funderingar kring konstens framtid. Jag tror inte att det är särskilt meningsfullt att försöka sig på riktigt långa prognoser men ett och annat kan onekligen sägas i ämnet. I en något förenklad framställning av hela konstens historia kan man sluta sig till följande. Under 1800-talets dominerande salongskonst blickade man bakåt, de sanna och enda möjligheterna för en stor konst återfanns i den grekiska antiken. Med modernismens genombrott blev det tvärtom, konstnären och dennes verk var framtiden, allt enligt myten om att konstnären kunde uppfatta det som andra människor inte förmår att se. Med postmodernismen och den internationella samtidskonsten landade man i nuet. Detta nu är inte helt oanfäktat. Man kan fortfarande höra ett och annat om konstnärens förmåga att fungera som profet. Men strängt taget är man utlämnad åt nuet. Den aktuella trenden med konstens som aktivist är en följd av den politiska situationen: Den arabiska våren, upploppen i England, OWS-rörelsen och proteströrelserna i flera ansträngda statsekonomier i Europa. Till detta kommer också de neoliberala marknadskrafterna samt populistiska partiers framväxt. Utifrån den situationen har socialkritiken fått en oväntad förstärkning vilken vi kan räkna med kommer att prägla resten av konståret. Emellertid behöver man inte fördjupa sig avsevärt i kristallkulan för att inse att det inte kommer att bli någon långdragen affär. Men styrkan i den internationella samtidskonstens nuparadigm ligger i dess flexibilitet.

1800-talets salongskonst hyllade ett svunnet ideal som aldrig har existerat. Modernismen hade säkrat konstens estetiska egenart och kunde i praktiken utöva sin utopi som samhällets experimentverkstad inom den särskilda estetikens område. Man kunde visa det som inte kunde hängas på väggarna i nuet men dock i en tämligen nära framtid. Utöver det en helt fiktiv värld. Den internationella samtidskonsten har ersatt estetiken med den konstnärliga undersökningen och böjligheten i det begreppet är fenomenal. Man kan alltså ägna sig åt konst som politiska aktivism eller låta undersökningen närma sig den akademiska vetenskapen. Men det går också bra att framställa traditionella estetiska objekt. Sådan produktion måste dock ske indirekt. Gerhard Richter är t ex modellen för undersökande måleriproduktion. Hans målningar ser ut som modernistiska målningar men handlar, enligt konstvärlden, om något annat. Och det gäller även för Tauba Auerbach (som jag skrev om för ett par dagar sedan) vars undersökningar handlar om perception och möjligheten att framställa en ytterligare dimension i färgen. Resultatet blir estetiska objekt som kan försvaras som indirekta. Man kan också nämna Maria Linds utställning ”Abstraction” som är fylld med estetiska objekt men obevekligt avlägsnade från all modernism genom sin undersökande kontext.

Det är därför jag menar att den internationella samtidskonsten har avsevärd hållbarhet. Man kan få fram precis vad som helst genom att ställa de rätta frågorna, genomföra lämpliga undersökningar och relatera sig till det sociopolitiska nuet. Även konstmarknaden kan i någon mån bemästras eftersom det går att producera sådant som är svårsålt – om någon skulle önska det. Men det är en öppen fråga om t ex konsten som politisk aktivism är en reaktion på marknaden eller skapandet av ännu ett marknadsobjekt. Alldenstund samtidskonsten är strängt institutionaliserad består en del av dess marknadsvärde att kunna visa upp det icke-kommersiella. Det är säkert bra för affärerna.

Hur som helst kan man fundera på vad som kommer efter det att den politiska aktivismen har blivit bedagad. Kanske bjuds det utrymme för mera indirekt estetik, en trend som var på gång men som, kanske tillfälligt, har avbrutits.

Kravallerna i Karlstad är en marginell händelse i konstvärlden. I den har man annat att tänka på. Två läger kan sägas utgöra det svenska samtidsutspelet. Å ena sidan de solida leverantörerna med Daniel Birnbaum på Moderna och Sara Arrhenius med Bonniers konsthall, i någon mån kan också Magasin 3 räknas dit. God kvalitet och intressanta utställningar utlovas och produceras. Det andra lägret är den pågående trenden med en förstärkning av den politiska konsten som kan skönjas t ex på Göteborgs konsthall och i Palettens redaktion. Även om denna annonserar sig som radikal och revolutionär samt tänker i aktivistiska termer är den på det hela taget en fridsam rörelse. Dess kamp mot kapitalismen sker främst genom referenser till sociologiskt orienterad filosofi. Förhoppningar och löften laddar mest upp för en framtid då det möjligen skall ske något. Särskilt kontroversiellt är det inte, några engagerade debatter ser man t ex inte till. Inte heller dyker det upp något som kan kallas för provocerande. I detta stillhetens rike har dock tystnaden brutits. Skall man positionera sig i detta landskap vill det till att göra något uppseendeväckande utspel. Maria Linds utställning ”Abstract Possible” på Tensta konsthall har genom att hon samarbetar med Bukowskis blivit föremål för en omfattande diskussion. Den hake som skapar en alldeles bestämd provokation är att Bukowskis ägs av Lundins Oil, vars förehavanden i Sudan inte kan ses som precis rumsrena. Inledningsvis har kritiken ändå varit avvaktande men temperaturen har stigit och många har blandat sig i den pågående diskussionen. En av Lind arrangerad debatt ägde rum i torsdags och kommenteras av Frans Josef Petersson i Aftonbladet. Hans uppfattning som delas av andra kritiker är ”att oljepengarna har allt att vinna, Tensta konsthall allt att förlora.” Linds tanke är att den svagt finansierade Tensta konsthall skall kunna genomföra ett större projekt med hjälp av en sponsor samtidigt som just detta skall leda till en debatt om marknadens betydelse för konstlivet. Är detta att av omständigheterna tvingas göra en dygd av nödvändigheten eller Maria Linds marknadsföring av sig själv som en av de stora spelarna i konstvärlden? Några kritiker är skoningslöst negativa. Robert Stasinski menar att Lind har förlorat sin trovärdighet och Sinziana Ravini går till angrepp i DN under rubriken ”Säg nej till blodspengarna”. Ett upplysande inslag i Sveriges Radio bör man också ta del av. Lind har hamnat i lägervall och är tvungen att visa sig solidarisk med sin samarbetspartner. Hon svarar inte på frågan om hon är kritisk mot Bukowskis och inte heller hur mycket pengar hon har fått. Å andra sidan kan hon peka på att den önskade debatten har utbrutit och att problemen har blivit kända och mer medvetna.

En kritik som också är återkommande är att det i lokalbefolkningen i Tensta finns några som drabbats av Lundin Oil. Med största sannolikhet har dessa representanter ingen kontakt med Tensta konsthall som tvivelsutan är en plats för den avancerade samtidskonsten illa placerad i förorten. Men det är en påminnelse om det från början givna misslyckandet att ge lokalbefolkningen del av samtidskonstens välsignelse.

Äntligen, kan man säga, har vi ett exempel på något som med fog kan kallas för ett risktagande i konsten. Det verkar som om den övervägande delen av den svenska samtidskonstvärlden ger tummen ner. Det kan vara så att Lind, som hemkommande internationell stjärncurator har makat åt sig för mycket plats utan att förankra sig hos de svenska dignitärerna. Jag har tidigare skrivit att jag tror hon kan reda ut situationen och jag tror det fortfarande. Lind har ett mycket starkt nätverk på en internationell nivå och jag har svårt att tro att detta nu skulle slitas i stycken. Med lite akrobatik skulle hon kunna få det till att hon har genomfört ett kontroversiellt projekt som har gett upphov till en intensiv och känsloladdad debatt.

Sinziana Ravini skriver: ”Jag håller inte med dem som säger att alla pengar är smutsiga. Det finns företag och mecenater som inte byggt sin förmögenhet på blodiga affärer, som inte köper konst som aktier. Det är dags att ni träder fram och stöder den fria konsten, för att inte tala om staten som måste ge institutioner som Tensta konsthall ökade anslag så att vi slipper fler smaklösa allianser och kurragömmalekar. Ekonomiska kriser leder som ni ser lätt till ideologiska sådana.”

Denna kommentar är en klassisk reaktion på en provokation. En provokation är, om den skall förtjäna namnet, förenad med att de som reagerar talar om ”smaklöshet”. I det här fallet framförs alternativen om de rena pengarna (det finns alltså god kapitalism) och ännu ett krav på att staten skall skjuta till mer pengar.