Vilks.net

Konståret 2010 har sammanfattats av Mårten Arndtzén i SR och av Birgitta Rubin i DN. Några stora märkvärdigheter finns knappast att uppmärksamma. I vanlig ordning är Rubins käpphäst genusperspektivet vilket lätt kan berömmas i Sverige där vackra framgångar har kunnat noteras under en ganska lång tid. Arndtzén gör en liten översikt av mina äventyr vilket är nog så sensationellt. Han menar dock att:

”Samtidigt krymper utrymmet för en nyanserad diskussion av, exempelvis, Vilks och hans rondellhund som ett uttryck för de främlingsfientliga stämningar som tilltar i hela Europa.”

Jag tror inte han skulle ha behövt vara bekymrad om det hade funnits ett större intresse för just en nyanserad debatt. Trögföret för rondellhunden har skapat ett försteg för främlingsfientliga att sätta den högt på listan. Ändå är det uppenbart att den inte hör hemma där. Jag vill ändå mena, om man ser tillbaka på hur det såg ut 2007, att återerövringen går framåt. Om man så önskar kan man tolka den som rasistisk men det är en sak som betraktarna bestämmer efter de behov som dväljes i deras sinnen. Att utgångspunkten för projektet inte handlade om ett rasistiskt utfall är väl självklart för den som gör sig besväret att sätta sig in i saken. Men det går inte att förhindra att det inte är alltför många som gör det. Å andra sidan är en nyanserad debatt något som kan äga rum först när kulturkollisionerna har lagt sig. Vi är inte riktigt där ännu.

Arndtzén vill ha konst som handlar om den sociala verkligheten och även om den önskningen inte har blivit helt uppfylld i den svenska konsten finns det inget som tyder på att den internationella samtidskonsten skulle vika från det spåret. I varje fall hyllar han Yael Bartanas utställning på Moderna. Bartana som har ägnat stort intresse för Palestinakonflikten och en kritisk granskning av israelisk identitet borde vara en given deltagare på Sharjahbiennalen vars nästa upplaga öppnar i mars. Upplagan 2009 uppmärksammades av den svenska konstkritiken och lovordades. Något som aldrig nämns är att inga konstnärer med israeliska pass tillåts delta oavsett hur israelkritiska de är. Med andra ord en rasistisk biennal som får passera utan anmärkningar från konstvärldens agenter. Nåja, man kan alltid resonera pragmatiskt och säga att det är bättre att det finns ett litet kryphål än ingenting alls.

Kairobiennalen har också haft sin gång. Bland de svenska deltagarna fick Tobias Bernstrup, enligt Artforum, skickas hem eftersom hans konst inte riktigt passade in i sammanhanget. En annan performance där deltagarna kröp på marken stoppades genom polisingripande då krypandet uppfattades som ovärdigt. Men ändå, konsten går framåt, ehuru långsamt på dessa breddgrader.

Min nyårsönskan är att konstskribenterna skall undvika uttrycket ”lyfta fram”. Det har passerat smärtgränsen.

Den åttonde Shanghaibiennalen pågår till den 28 februari 2011. Vanligtvis brukar det inte bli några större efterdyningar av asiatiska biennaler men den här har ett visst intresse. Det här med internationell uppmärksamhet innebär naturligtvis att konstvärldens dominerande institutioner och agenter intresserar sig. Fortfarande styr västvärlden begivenheterna.

Receptet för utställningar är alltmer enligt schablon. Curatorteamet bestämmer ett tema som tämligen sällan fungerar, det kan vara för brett, för obestämt, alltför politiskt ambitiöst eller en vag motivering för en utställning som vill ha publik, kontakt och uppmärksamhet. Efter att temat kritiserats återstår att slå fast att det finns en rad intressanta enskilda konstnärsinsatser och att arrangemanget av installationerna (i praktiken är numera allt som ställs ut installationer) fungerar bättre eller sämre i sina kombinationer.

Konstnärerna kan inte göra så mycket eftersom det är curatorn som styr. Därmed ges också initiativet till curatorn. Sedan länge har det diskuterats om curatorn också skapar konst genom att regissera utställningen. Tills vidare får man säga nej till detta. Konstvärlden betraktar inte curatorn som konstnär utan som just curator. Visserligen kan det utan vidare framhållas att arrangemanget i praktiken kan operera som ett metakonstverk, men det bedöms ändå inte som konst. En curator kan inte ställa ut. Så är det, lustigt som det låter. Men det blir för mycket för konstnärerna om deras verk skulle reduceras till delar av ett större konstverk.

Det hjälper inte om curatorn tillika skulle vara konstnär. Maurizio Cattelan ansvarade för Berlinbiennalen 2006 men den betraktas inte som ett av hans verk. Men teoretiskt sätt skulle curatorn kunna leverera konst.

På Shanghaibiennalen har curatorteamet med Gao Shiming som ledare arrangerat utställningen som en teaterpjäs, en repetition inför en utställning – och där är det tänkt att biennalen skall befinna sig.

Akt 1 har fått namnet ”Ho Chi Minh Trail” och handlar bland annat om hur det skall gå till i biennalen för att flytta perspektivet från skapande till repetition. Akt 2 är ett huvudnummer som garanterar internationell uppmärksamhet: Filmen A Guiding Light av Liam Gillick and Anton Vidokle har producerats för den här biennalen men visas också på andra platser som New York och Berlin. Några konstnärer och curatorer får svara på frågor om biennalen vilket sker med sammankoppling av den amerikanska såpalångköraren Guiding Light. I akt 3 kommer själva utställningen som med det givna konceptet blir mindre intressant men ändå med en rad starka videokort. Inte minst Isaac Juliens film Ten Thousand Waves som handlar, på hans poetiska och långsamma sätt, om de kinesiska immigranter som plockade musslor i North England Bay of Morecambe. De kände inte till att tidvattnet var på väg och endast en av de 23 överlevde.

Akt 4 handhas av curatorteamet WHW från Kroatien (som höll i senaste Istanbulbiennalen) och det handlar om Jugoslaviens upplösning, Akt 5 som berör relationerna mellan Indien och Kina är en teorimuskulös tillställning med föreläsningar och seminarier. För den som är insatt i dagens postkolonila teorivärld är den här namnraden imponerande: Homi K. Bhabha, Dipesh Chakrabarty, Partha Chatterjee, Geeta Kapur, Prasenjit Duara, Sarat Maharaj, Ashis Nandy, Tejaswini Niranjana. En tanke är väl att göra detta till en utomeuropeisk affär men som jag har framhållit är samtliga dessa representanter i praktiken en del av den västerländska diskurshanteringen. Att göra den postkoloniala diskussionen till något som inte är västerländskt är förstås väldigt västerländskt.

Repetition istället för kreation och organisationen och förberedelsen som det centrala innehållet. Curatorrollen som har blivit alltmer stagnerande har här funnit i varje fall en något oväntad vinkel. Frågan är om det kommer att ha någon betydelse. För även om man flyttar konsten från dess aktiva roll som utställning till förberedelse till utställning kommer man inte ifrån att vinsten är tillfällig. Vi kan nog ana att det inte finns någon vinnande föreställning som följer på denna repetition. Konstvärlden blickar mot sig själv och undrar vad den håller på med. Svaret lär dröja, men Shanghaibiennalen är värd att notera i biennalernas mångfald.

Milou Allerholm har skrivit om biennalen i DN och Fredrik Svensk i norska Kunstkritikk. Det finns också en artikel i New York Times

.

Lärorikt är att följa hur konst uppnår samtidsrelevans och formuleras på rätt sätt. Vid några tillfällen har jag nämnt att de stackars uteslutna figurativa kämpar i en hopplös motvind intill den dag då någon finner relevansformeln. Att anhängarna av denna rörelse envetet fortsätter att åberopa fel teoretiker gör att de inte kan tas på allvar. Jag har själv anslutit mig till denna rörelse men av lättförståeliga skäl blir jag en falsk medlem: Blott av hans verkan känner man ett sken. Om det tillåts mig att strö lite attiskt salt.

Vare det som det är, intressant nog har en ny figur arbetat sig upp i artfacts och dessutom, mot alla odds, hamnat på rätt köl i samtiden. Walton Ford, djurmålare, ställdes under det första halvåret ut på Hamburger Bahnhof. Den omedelbara reaktionen var att ifrågasätta om Walton Fords planschliknande djurbilder tillhörde den samtidskonst som konsthallen visar. Det gick vägen för Fords konst och samtidskritiken kunde nu snabbt skriva om hans verk i den internationella samtidskonstens vokabulär. Frågan är varför det sker och varför det här året.

Först skall man komma ihåg att all konst kan skrivas om till korrekt och relevant diskurs. När det gäller Ford kan han erbjuda något som avviker från de vanliga socialkritiska installationerna. En viktig detalj för anpassning är de berättelser som finns till hans bilder. Samtidskonst utan en social berättelse är otänkbart. Vidare är hans verk är populärt vilket i just detta fall kan ses som en god egenskap, Ford kan nå utanför den vanliga samtidspubliken. Hans verk kan också sägas vara överskridande eftersom det så starkt skiljer sig från vad vi brukar se på biennalerna. Överskridandet är självfallet falskt så det skorrar. Den obetydliga utmaning som finns i Fords bilder handlar om samtidskonstvärlden skall öppna sina armar eller inte. Nu har Walton Ford kommit Louisiana.

Den svenska konstkritiken är beredd. Ulrika Stahre i Aftonbladet skriver om Ford som hon jämför med Bruno Liljefors (Thielska galleriet). Jämförelsen, matchen är given från början, blir ju till Fords fördel. Den svenska nationalmålaren målar kapitalismens credo. Men Ford sätter hennes hjärtefrågor i rörelse:

”De asiatiska tigrarna och det afrikanska lejonet – kolonierna som plågas av sin kolonisatör, narrar för en blodtörstig publik. Fords bilder bär, inte alltid helt lättavkodade, idéer om mänskliga maktrelationer, förtryck, kolonialism.”

Där satt den! Dan Jönsson i DN har också ett dubbelperspektiv genom aktivisten, författaren, konstnären Hans Scherfig, dansk modernist som har blivit omåttligt folklig genom sina djurbilder (Arken, Köpenhamn). Jönsson famnar dem båda under begreppet ”naturpolitik” och kan runda av med samtidskritikerns berättelse:

”De korta, torra texterna bryter av mot bildernas brutala detaljer på ett sätt som lyfter djuren ur det typiska och generella och i stället gör dem till porträtt av tragiska, historiska individer. En sorts vilsna antihjältar i den mänskliga kulturens grymma marginaler.”

Intet fel på Walton Ford. Och inte heller något fel på att vi det här året kunde se hur han skrevs in i samidskonsten.

Walton Ford: Jack on his deathbed

”What fresh hell is this?” Det sägs att Dorothy Parker uttalade dessa ord när hon blev störd av telefonens ringande. Och att hon därefter använde sig av denna fras istället för ”Hello!” när hon svarade i telefon.

Sådant är användbart i samtidskonsten som gärna associerar till litteraturen. Sedan oktober pågår en utställning i Palais de Tokyo med titeln ”Fresh Hell”.  Utställningen curateras av en konstnär Adam McEwen (som har blivit känd för att arbeta med tuggummi och att han skriver falska dödsrunor). Det får sägas vara en trend att låta konstnärer sköta curatorrollen, så blir det också i nästa Berlinbiennal med Artur ?mijewski.

Adrian Searle i The Guardian uppskattar utställningen men det är värt att ögna genom de negativa kommentarerna till hans artikel. De är dock skrivna av fel personer, utställningen är naturligtvis bra med en rad rutinerade och väletablerade konstnärer. Och med några pågående som systrarna Hanna och Klara Lidén. Klara lyser klarast och har en intressant framtid för sig då hon bland annat kommer att omhuldas av Daniel Birnbaum. Systrarna deltar med en video, typiskt Lidénskt stökig. Kanske inte fullt övertygande.

Några gränser flyttas inte men hur skulle något sådant vara möjligt. Solid kreativitet och självfallet får utställningen ses som spetskvalitet i samtidskonsten. Så mycket förmår man just nu och under alla omständigheter är den inte tråkig.

När jag träffade Erik Berggren i förra veckan i Linköping delgav han mig sitt favoritcitat från Adorno. Det bästa konstverket är att spränga konstens gränser och – att misslyckas. Typiskt för Adorno som ständigt var ute efter negationens estetik. Genren gränssprängning har numera sin fastställda ordning. Om gränser skall sprängas måste detta bekräftas av konstvärlden – annars är inga gränser sprängda. Och eftersom bekräftelsen är ett godkännande kan det aldrig bli tal om att det sprängs något. Det sker i så fall tidigare, men utan bekräftelse. När konstvärlden godkänner betyder det att den godtar en förskjutning av gränsdragningen i efterhand. Om konstvärlden skulle få för sig att omedelbart bekräfta ett gränsöverskridande är det inget sådant, då har det redan skett. Med andra ord är överskridandet alltid preteritum och kan därför aldrig uppfattas av andra än de framsynta.

En sak är säker. Årets Modernautställning har debatterats vilket inte var fallet med den tidigare upplagan 2006. Den gången fick konstvärlden och kritikerna entusiastiskt bekräfta det som de önskade sig. Den här gången är kritikerna missnöjda. Visserligen är det så att en verkligt bra utställning skall skapa tandagnissel hos kritikerna. Men det räcker inte, det skall finnas en oväntad potential. Då kan det bli fel på rätt sätt. Den här gången är det uppenbart att det inte riktigt räcker till. Fredrik Liew satsade på sin känsla för estetik, något som fungerar bättre när det gäller Evert Lundqvist än i samtiden. Som profilerad bispringare valde han Gertrud Sandqvist som kom med sina tidigare studenter och självklart med konstforskningen. I debatten rullar just det ämnet upp där Anders Gedin skriver med tungsint allvar:

”Den konstnärliga forskningen ger konstnärer en position att tala om sin och andras konst utifrån. Inte minst erbjuder den en möjlighet till en fördjupning av det konstnärliga arbetet som den ekonomiska marknaden inte kan erbjuda. Och denna tänkande, talande och skrivande konstnär hotar kuratorernas, galleristernas, konsthistorikernas och konstkritikernas formuleringsprivilegier.”

Det hotet finns bara i en överambitiös hjärna. Forskningskonsten är något som skapats syntetiskt och som har en säker statlig finansiering. Tron på att den fantastiska kreativa processen som konstnären besitter skall lära vetenskapen något helt annorlunda och möjliggöra en oanad och särskilt värdefull ny kunskap är en rest av Det Stora Geniets tidevarv. Nils Forsberg skriver också om detta på sin konstblogg i Expressen. Han har äntligen fått ändan ur vagnen och börjat skriva mer regelbundet. Det tackar vi för.

Fler ger sig in i elden. Ann-Sofi Noring har av nye chefen Birnbaum (som under intensiv uppvaktning från pressen har planer på förnya praktiskt taget allting och hela konsten) utnämnts till vice museichef. Om detta har stigit åt huvudet eller föranlett avsevärda väderspänningar kan man begrunda när man läser hennes debattinlägg i SvD.

”Föreställningen om en ”korrekt” och ”objektivt” viktig konst har aldrig föresvävat ledningen på museet, och vem tror idag på den enda vägen, som det vore en plikt att vandra?”, skriver Noring. Antagligen är det en hel del saker i konsten som aldrig har föresvävat ledningen. Att det finns en objektivt intressant konst är väl självklart: Det som gäller nu, eventuellt det som är på väg att bli giltigt. Med lyhördhet för vad som rör sig kan man naturligtvis producera en utställning som kan säga lite mer än att man på nytt annonserar sina egna favoriter.

Trots att vice museichefen redovisar besökssiffror som gör Modernautställningen till en kioskvältare och att hon inte ser några som helst problem, kan hon till slut inte hålla sig utan begår, vare sig sådana utfall hör hemma i Moderna Museets värdegrund eller ej, ett oförbehållsamt vädersläpp:

”En konstnär, som numera enbart tänker på sig själv och som deltog i den förra upplagan av denna utställning, tycker inte att nästa generation håller måttet. Det överraskar knappast. Och inte heller förvånar hennes försök att åka snålskjuts på några kollegers medialt effektiva provokationer. Det intressanta för läsarna ligger möjligen i att var och en inser att hennes krav på ”rätt konst” är en illa dold egomani som drivits in absurdum. Och sådant är också tillåtet i konsten, även om ingen håller med.”

Numera är det sällan man ser lömska personangrepp från museisektorns tjänstemän. Tyngden i ett sådant utfall är att Noring blir en representant för en ledande institution, en rejäl slägga mot en enskild konstnär. Denna konstnär, vars namn inte nämns, har i Norings upprörda sinne begått det oförlåtliga felet att ställa krav på att Modernautställningen skulle vara en pejling av hur samtidskonsten ter sig i Sverige. Det konceptet hade man förra gången.

När en institution fördömer en enskild konstnär utan att det finns några vägande skäl är man på fel väg. Jag hoppas verkligen att konstvärlden motsätter sig denna maktfullkomlighet.

Helt klart att det är dags för Marianne Lindberg de Geer att göra en uppdaterad version av den svenska konstvärlden nätverk: Karta över en konstvärld där ingen känner sig uppskattad efter förtjänst.

Jessica Kempe är förmodligen den mest förvirrade av våra framträdande kritiker. Vår meste gladkritiker är Thomas Millroth. Hans recensioner är nästan alltid överväldigande positiva, han upplever och ser viktiga politiska budskap stiga fram ur gallerierna.

Galleri Signal i Malmö öppnade för någon vecka sedan en utställning med titeln ”!?” Till denna har man en deklaration skriven på engelska:

”Sweden has now an openly xenophobic party in parliament.
A party more than 300 000 people voted for.
A party that has kicked out the uniformed, put on a suit and a confiding look, gained the votes of dissatisfaction and pointed out a group of obvious scapegoats as the reason behind all social problems. Their former slogan ‘Keep Sweden Swedish’ has become ‘Let Sweden remain Sweden’.
In Malmö, everyone who is not blond and blue eyed runs the risk of getting shot by a madman who in the press goes by the name Laserman II.
An exclamation mark and a question mark !?
We are now a step closer to the rest of Europe.”

Som jag ser det har galleriet på ett listigt sätt genomfört en diplomatisk gest som naturligtvis faller i god kommunal jord för ett kommunalt galleri som hotas av nedläggning.

Millroth spinner (SDS) förstås som en katt. Här kom det något angeläget:

”Om verken på Signals utställning fungerar om femtio år bekymrar mig inte. De visar en isande politisk situation, som förenar oss med strömningar i övriga Europa. Konsten som väckar­klocka är inget nytt, fråga en klassiker som Elin Wägner!”

Det kan finnas tillfälle när konsten har anledning att direkt ingripa i det politiska. Men det är ytterst sällan. Det budskap som utgår från Galleri Signal är knappast en väckarklocka. Väckarklockorna har ringt öronbedövande i månader och ringer än. Jag har svårt att föreställa mig att det har kunnat undgå någon. När gallerierna levererar politiska budskap är det mest för kritikernas skull.

Millroth passar också på att göra en avvisande gest mot Anna Brodows funderingar om konstens hållbarhet och dess beroende av samtiden. Här är han inte lika vänlig. Malmökonsten är praktiskt taget  alltid snäll och standardiserad och Millroth får i regel det han önskar. Men här morrar han till.

”På golvet ligger resterna av det monument Fia-Stina Sandlund uppförde invid två existerande krigsminnesmärken i Bryssel med texten: ’In honour of the future victims of Swedish-made weapons’. /…/ ”Ett sönderslaget monument med ett kontroversiellt budskap ligger långt från en syn på konst varaktigare än koppar.”

Konst som skulle uppnå ett evigt och upphöjt andligt tillstånd är det väl inte fråga om. Snarare handlar det om hållbarhet. I hela den väldiga konstmassa som producerar kommer ett fåtal företeelser att skapa fortsatt intresse och ingå i konsthistorien. Sandlunds rester av monumentet skulle kunna hamna där om det hade betytt något särskilt. Projektet har inte fått någon större uppmärksamhet och minst av allt bryter det mot några normer. En oförarglig politisk korrekthet vilket gör det svårt att tänka sig att det skulle ha någon större hållbarhet. Man kan t ex jämföra med Santiago Sierra som utför lika efemära projekt. Det är sannolikt att hans arbeten kommer att kvarstå i konsthistorien. När han blockerade den spanska paviljongen på Venedigbiennalen 2003 och endast lät besökare med spanskt pass passera var det en aktuell kommentar men det skapade irritation. Och Sierra lyckas med irritationer. Både mot publiken och konstvärlden.

”Men att konstbegreppet idag har mindre med evigheten att göra än förr, tycker jag är bra, eftersom den åsikten fungerade som klassdelare”, fortsätter Millroth. Om Millroth här menar att figurativ ”evighetskonst” skulle vara mindre demokratisk än dagens socialkritik, är det en överraskande ståndpunkt. Populär var och är den, ”evighetskonsten”. Men konst handlar inte om demokrati eller klasstillgänglighet. De besökare som följer med i samtidskonstens stillsamma problematiseringar kommer från den bildade borgarklassen. Det borde han känna till.

Vår gladkritiker har mera glädjande besked:

”Konstens vidgade fält är utmärkt, eftersom de traditionella hierarkierna allvarligt underminerats.”

Visst är det riktigt att man inte längre har 95 % måleri och att konstnären idag kan välja vilket ämne och vilken teknik denne önskar. Men begränsningen finns som bekant i relevansen. Konsten måste vara rätt sort, rätt problematisering, korrekt politisk agenda. Den måste smidigt kunna anpassas till curatorns behov. Den internationella samtidskonsten är naturligtvis den nya hierarkin där inte vem som helst släpps in. Och denna hierarki har sedan sina avdelningar: Liten, större och störst. Så var det med den allvarliga undermineringen.

Kempe & Millroth är övervintrade modernister som vill vara med i samtidsgaloppen. Sådant ändar lätt med att man blir en parodi på en samtida konstvärldsaktör med moraliseringen och den kritiklösa öppenheten som signum.

Konsten, om den skall äga någon hållbarhet, måste gå emot samtiden. En lika dyrköpt som välkänd erfarenhet. Samtiden tillhandahåller obegränsade mängder av konventionell och epigonisk konst. Det är självklart att det måste vara så. I det tidiga 1980-talet var det Julians Schnabel som man tänkte sig ha något viktigt att meddela om sin samtid. Hans hållbarhet visade sig inte vara den bästa. Cindy Sherman kom senare att överta den platsen. Helt klar var hon emot samtiden medan Schnabel var de glada samtidskritikernas älskling.

Sådant känns igen:

”Till den ensidiga realismens förkämpar ha vi äfven att räkna Courbet som är bäst i sina landskapsmålningar.”

”Landseer, hvilken söker sin like i vår tid i fråga om snillrik iakttagelseförmåga, den finaste karakteristisk och en oöfverträfflig liffullhet i uttrycket.” (Wilhelm Lübke, De bildande konsternas historia, 1872)

Edwin Henry Landseer: Monarch of the Glen, 1851

I den pågående fejden mellan Dan Jönsson och Anna Brodow inkom Jönsson idag med ett genmäle sedan Brodow försvarat sig mot de osannolika beskyllningar han hävt ur sig. Jönsson glider undan genom att säga att han egentligen ville diskutera frågan om konstens autonomi. Som Brodow påpekar har han inte lyckats få fram något i detta ämne på tre artiklar vilket för mig är på en gång ofattbar och fullständigt förståeligt. Eftersom Jönsson inte uppskattar den institutionella konstteorin blir det svårt för honom att komma någonvart. Och samtidigt kan jag förstå att som den romantiker han är hoppas han fortfarande att konstens sanna väsen skall visa sig och därmed återupprätta den autonomi som den en gång tveklöst hade – med den särskilda estetiken. Med institutionell teori är det dock tämligen enkelt. Jag orkar inte dra det i denna sena afton. Däremot vill jag förstärka det Kaelen Wilson-Goldie skriver i The Nation om Manifestautställningen. När hon ser sig om i utställningen inser hon att samtidskonsten har fått ett solitt diplomatiskt uppdrag. Värt att fundera på. Konsten företräder politiska uppfattningar som har ett generellt stöd i samhället och som uppfattas som det rättrådiga. Man kan utan vidare säga att konsten trampar samma spår som Fredrik Reinfeldt. På Charlottenborg i Köpenhamn pågår utställningen Make Yourself at Home vilken skall handla om gästfrihet gentemot de främmande. På Tensta konsthall är det Berlin Stories: the collective coral colony där man bland annat följer upp Merkels uttalande om problemen med mångkulturen – och visar naturligtvis att hon har fel.

Som diplomatiskt organ i politisk korrekthet är det inte lätt att få fram någon påtaglig autonomi. Men det finns andra sätt att komma tillrätta med det problemet.

MU10 blev sålunda icke vad man hade hoppats på. Det var inte ens fråga om att göra fel på rätt sätt. Emellertid är det snart dags för en betydligt mera seriös Modernautställning. Detta sker den 5 november då Daniel Birnbaums invigningsparty skall visa var konstskåpet skall stå. Rirkrit Tiravanija skall återigen göra en performance, denna gång dagen efter han har mottagit Absolut Vodkas konstpris. ”Jag arbetar aldrig” är den filosofiska titeln på denna föreställning.  Birnbaum arbetar med större bredd och överskridande än sin föregångare och troligen curaterar han på egen hand MU10:2. Listan innehåller inte bara konstnärer utan diverse agenter dock huvudsakligen från konstvärlden. Spänningen är bibehållen ty endast fragment av agentlistan är känd. Vem blir inviterad? Kommer inviterade kritiker att kunna förmå sig till att recensera denna fantastiska konstafton på ett objektivt sätt?

En sak är säker. Birnbaum följer sina föregångares linje i fallet Vilks. Och det är troligt att inte heller Anna Odell och Pål Hollender får inbjudningskort. Bortsett från det kommer Birnbaum att genom sina val av festdeltagare (utställare) visa vad han anser vara en relevant svensk konstvärld.

Endast utländsk press tycks vara informerad.

Den förra Modernautställningen 2006 var en klang och jubelföreställning med hurrande och applåderande kritiker som den gången var nöjda med kvaliteten och representationen. Dorinel Marc svarade den gången för det aparta inslaget. MU10 har inte fått uppmärksamhet för den konst som visas. Kritikerna har visserligen artigt framhållit en del konstnärer men huvudintresset har riktats mot curatorerna och deras koncept. Vid åtskilliga tillfällen har jag under senare tid framhållit att curatorn, som tidigare har varit en nödvändig och väsentlig tillgång i samtidskonsten, efter hand har blivit en stoppkloss. Med andra ord behöver man en diskussion om den saken och MU10 har blivit ett bra exempel. Huvudcuratorn Fredrik Liew vill se sitt uppdrag som att ”låna ut sin blick”, ett uttalande som visade sig vara alltför välfunnet. Man tager vad man gillar. Curatorn har uppgiften att formulera ett statement och om detta baseras på dennes smak blir resultatet, när det handlar om en sådan utställning som den här, tunt. Hjälpligt har man försökt att få ihop ett tema kring svenskheten men det förefaller mest som en nödlösning. Jag är naturligtvis medveten om att alla curatorer väljer konst och konstnärer efter eget sinne men när det görs skall det formuleras till en i tiden allmän problematik och representera något centralt i samtidskonsten. Att utöva curatorkonsten har blivit allt svårare men MU10 har inte ens kunnat nå upp till den standard man ändå måste kunna begära.

Kritikerna hugger nu som illrar på curatorhaveriet och den situationen är inte så oäven. I konsten är det inte konsten som för närvarande är det mest intressanta utan andra agenter och då särskilt curatorerna. Försvarstal i SvD av Liew. Det hjälper inte upp curatorfiaskot men eldar på i en debatt som kan bli principiellt intressant.

Inte utan anknytning till MU10 bubblar det på annat håll. Dan Jönsson drar till med en stram skrivning i DN där han avfyrar sin sedvanliga ideologiska salva mot Anna Brodow som, i förbund med Axess, utnämns till en representant för USA:s kristna höger och Danmarks växande konservatism. Med det utfallet förefaller det mig som om orsaken till hans morrande artikel, att Brodow kallat honom ”revolutionsromantiker”, bekräftas. Endast en svartvit revolutionsromantiker kan ta fram slaktkniven i ett rus av övertygelse.

Men, men, ännu lite mer debatt, inte om konstverken, utan runt omkring. Brodow torde kunna identifieras som liberal modernist, Jönsson alltså som revolutionsromantiker (som tror på konstens förmåga att socialkritiskt vara i stånd att åstadkomma väsentliga förändringar). Vår vän Liew kan klassificeras som estet (med blick, rekommenderar långsiktigt arbete isolerat i ateljéerna), Sandqvist tror på forskningskonsten och på det stall hon fostrat etc.

Sammantaget är det gynnsamt. Vi får inte se någon konst som upprör. Men upprördheten skapas istället av curatorer och kritiker. Kritikerna står tämligen samlade i sin kritik av curatorerna, men det finns som synes inbördes motsättningar.

På tisdagen den 26 oktober anordnar Utrikespolitiska Föreningen vid Örebro Universitet en föreläsning och diskussion kring temat ”Varför Rondellhund?” Mannen på bilden ovan kommer att föreläsa tillsammans med Ulf Johansson, chefredaktör för Nerikes Allehanda.

Modernautställningen (MU10) har trots allt visat sig vara en angelägenhet. Inte på det sättet som arrangörerna tänkt sig utan snarare genom sina brister och genom att den visar vad som är representativ kvalitet just nu – utan att kunna leverera mer än precis vad man kan förvänta sig. Man skall inte vara alltför ogin, inga av de större biennalerna, där flera rullar för närvarande, t ex i São Paulo, Manifesta i Murcia, Shanghai, kan klara av mer än att visa god standardkvalitetskonst av internationella konstnärer.

Men låt mig först citera från Sinziana Ravinis artikel om MU10 i DN:

”Jag är övertygad om att den konstnärliga forskningen, med endast tio år på nacken, kommer att leda till ett paradigmskifte inom konstarterna och erbjuda konstmarknaden ett riktigt alternativ.”

Jag försäkrar på heder och samvete att Sinziana har fel. Vi kommer inte att se något forskningskonstparadigmskifte, vare sig nu eller någonsin. Forskningskonsten finns redan i de undersökningar som helt normalt ingår i de flesta samtidsprojekt. Att begå en andlig överansträngning och tvinga konsten in i ett icke-fiktivt lärdomssäte kommer vi, tack och lov, aldrig att få uppleva. Ravini skriver vidare:

”Vad gäller bilden av Sverige, så visar de flesta konstverken det vi redan vet: att folkhemmet har försvunnit och att så länge det politiska läget ser ut som det gör är det konsten med sina aktivistiska eller andliga interventioner som får slicka samhällssåren.”

Jo, i dessa citat är Ravini som sämst. Men rätt skall vara rätt. Ravini är också en utmärkt recensent när hon vill och jag rekommenderar hennes rapport från Manifesta på Kunstkritikk (det finns också en sådan text, kortare i DN). Intressant att läsa om den havererade konstnärspresentationen för Anders Eiebakke (han var student i Oslo när jag lärare). Eiebakke har skickat drönare som fotograferar militäranläggningar. Han förväntade sig ingen reaktion eftersom det går utmärkt att se dem med Google Earth.

Dagens recension är dock Johan Lundberg på Axess som har gått i närkamp, inte bara med MU10 utan hela DIS som han benämner ”hitte-på-konst”. Denna anmälan avviker starkt från alla andra som har skrivits och den har sina förtjänster. Och sina uppenbara begränsningar. Curator Fredrik Liew bjuder in Lundberg i matchen när han beskriver den nyfigurativa strömningen som en möjlig avantgardistisk position. Lundberg finner fram till sådant som kommer i närheten av hans konstuppfattning och avvisar prompt resten i sopkvastsstil. Naturligtvis är det besvärande brister i hans behandling av hitta-på-konsten. Den har fungerat och den har sin historia. Jag tror inte för ett ögonblick att vi kommer att få se den estetiska dimensionen rulla in i konsten och deklarera essentialismens återkomst. Men för närvarande är det uppenbart att konsten kärvar och överlever genom konstnärernas påhittighet. Problemets kärna, som jag ser det, är att det är alltför många restriktioner om vad som är relevant för den pågående diskussionen. Konstvärlden bestämmer vad som är relevant. Allt annat är tillåtet men beaktas inte. Jag skall komma tillbaka till detta.

Jag har förresten idag skrivit en artikel för Newsmill.

Låt oss slutligen begrunda figurationen och immanensens outgrundlighet och betrakta ett nytillskott i genren: Konstnärens hand.