Vilks.net

När den internationella konsthösten nu har avfyrat hela sitt biennalfyrverkeri återstår att konstatera att det inte är alltför svårt att sammanfatta den samtida världskonsten. Någon markant kursförändring finns inte i sikte. Ett glädjande konstaterande är att konsten aldrig har varit så bra som den är nu. De otaliga konstnärer som verkar inom ramen för den internationella samtidskonsten håller en så hög standard att de utan vidare är utbytbara mot varandra. Om t ex en stor utställning av någon orsak skulle förlora låt oss säga 100 inbjudna konstnärer skulle man utan vidare kunna plocka in 100 ersättare utan att mista något i kvalitet. Denna procedur skulle kunna upprepas ett otal gånger. Men det hänger inte så mycket på konstnärerna som på curatorerna. Konstnärerna är inte ansvariga för det oundgängliga statement som måste serveras vid varje större utställning. Men även dugliga curatorer finns det tillräckligt många av och höstens biennaler har mottagits utan några högljudda protester varför man får dra slutsatsen att våra biennaler också blir allt bättre.

Ett curatorstatement är ett sätt att uttrycka den aktuella trenden eller att försöka få igång någon sådan. Med lite god vilja kan man läsa in något intressant i den deklaration som utgått från den nu pågående Mercosulbiennalen i brasilianska Porto Alegre.

”The Exhibitions investigate specific aspects of the creative process and propose reflections on the artist´s experience:
• The artist as a social subject, whose creative processes question the cultural and political nature of specific contexts
• The artist as a creative subject, who uses the absurd as an instrument for destabilization and questioning
• The artist as an individual subject, who divests artistic language of its props and stages his or her relationship with the artistic process
• Transformation, as a tool capable of dislocating the usual perception of an artwork
• Art as a space in which to explore notions of planning, communication, and imagination
• Drawing as the first space for translating the artist’s thinking and conceiving projects
• The city as a public text, whose grid is altered and re-signified by the artists”

De här infallsvinklarna är en aktuell samtidsproblematik. Vi observerar att biennalen skall undersöka och föreslå reflektioner i dessa ämnen. Inte för att jag för ett ögonblick tror att det kommer något som helst resultat av det här, men i alla fall är man medveten om att det skulle behövas. I den tämligen marginella Mercosulbiennalen, som är en övervägande latinamerikansk affär, kommer det inte att bli några andra spår än ett antal konstnärliga arbeten som det säkert håller god standard.

I det senaste numret av SITE skriver Sinziana Ravini om utställningen Allemansrätten som tidigare i år visats på Röda Sten i Göteborg. Vi får skymta konstens målgrupp, fienden som skall skakas om av den konstnärliga verksamheten. Ingen överraskning vem det rör sig om. Ravini klagar över att konstnärer som Oleg Kulik, Santiago Sierra och Maurizio Cattelan inte kan skapa chocker med efterverkan: ”The bourgeoisie may choke on the wine for a moment during the reception, but everything falls neatly back into place.”

Borgarbrackorna är alltså, som traditionen säger, de som skall skakas om. Vid närmare eftertanke kan man dock undra över var gränsen går mellan borgarbrackorna och konstvärldens radikala agenter. Ser man konstvärldsgängen festa runt t ex i Venedig med bourgeoisien är det svårt att avgöra vem som är vem och vem som skulle behöva drabbas av vad.

Ravini berör också den feministiska gruppen YES! som har funnit en tilltalande lösning på konstens oförmåga att uppnå någon effekt i den sociala verkligheten. YES! har gjort försök att få konstinstitutionerna att skriva under ett kvoteringskontrakt vilket inte har rönt någon framgång. Det geniala är att man i utställningen Allemansrätten genomförde projektet som en fiktiv performance – med tillägget att det möjligen skulle kunna bli på riktigt efter utställningens slut. Gränsen mellan konstens sociala fiktioner och den hårdhänta realiteten är inte lätt att överskrida.

Cildo Meireles med curatorn för Mercosul Victoria Noorthoorn

Ett inslag i Mercosulbiennalen, som envist håller sig till portugisiskan, är ständigt pågående radiokonstutsändningar som man med behållning kan lyssna på om man går in på hemsidan.

I det senaste numret av Artforum medverkar Maria Lind med en artikel om curatering, ”Active Cultures” (ej på nätet). Man har all anledning att vara intresserad för curatorn och curaterandet är en stor och väsentlig diskussion.

Förr fanns endast utställningskommissarien vars uppgift var att organisera utställningar och att ingripa så lite som möjligt. Sedan kom curatorn och med denne temautställningen. Konstnärerna skulle med fast hand inordnas i ett tema som gjorde det hela till något mer än de enskilda verken. Curatorns statement och dennes förklarande text blev ett allt vanligare inslag i konstvärlden.

Men vad är det mer än så? För den allvarligt syftande curatorn räcker detta inte utan liknar mest en vrångbild. Maria Lind hänvisar i sin artikel till ett mönsterexempel på curatering, São Paulo Biennalen 2008. Genom att det visades mycket få verk och genom att biennalen kom att handla om sin egen historia med uppvisandet av välfyllda arkiv, blev curatorernas insats avgörande. Vill man vara lite elak kan man påminna om att biennalen 2008 saknade finansiella medel och att det lutar åt att ”göra en dygd av nödvändigheten”. Man kan också tillägga att ju färre konstnärer desto mer utrymme för curatorn att samarbeta med dessa. São Paulo Biennalen (med curatorerna Ivo Mesquita och Ana Paula Cohen) blev en stillsam tilldragelse. En affär för en ännu mindre del av konstvärlden än vanligt.

Nå, den curator som har ambitionen att göra något mera genomgripande än temautställningen och att agera ansvarig mellanhand gentemot offentligheten, kan alltså arbeta tillsammans med konstnärerna. Den hållningen är en annan aspekt av curatorn och generationen från den relationella estetiken tycker naturligtvis att det är bra. Det blir ännu mer relationellt på det sättet. Men sedan har vi också en mer brutal variant där curatorn, som då ofta själv är konstnär, använder sig av konstnärernas verk på ett friare sätt. Balansen mellan hänsyn och tillagt uttryck kan lätt bli problematisk. Å andra sidan är det inte vanligt i mer etablerade sammanhang.

Men vilket skapande är då curateringen? Maria Lind ger en intressant vink genom att nämna curateringen inom ett annat område: bilindustrin. Curateringen av denna har hamnat i ett läge där det krävs nytänkande. Så tydligen också i konsten där hon i curatorns namn ställer frågan ”What do we want to add to the world and why?” En fråga som konstnären inte är tvungen att ställa sig.

Ladoniabiennalen har kommit till Bestué/Vives. Ett nog så intressant fall. Ingen tvekan om att de kommer att göra en god karriär under de kommande åren. Är de socialkritiska? Inte på något påträngande sätt. Är det för mycket underhållning, slapstick och bisarra idéer? Eller är de ett tidstypiskt uttryck för var konsten befinner sig?
Mecanos gamla hit från 1986 ”El hijo de la luna” blev igenkänd av YouTubes sökmaskiner. Trots att den är påtagligt förändrad i min version.

Sig likt, långa arbetsdagar men här är en liten och inte alls obetydlig notis angående konstens svårigheter att komma ur sin ”på stället marsch”.

”Where is the duende? Through the empty archway a wind of the spirit enters, blowing insistently over the heads of the dead, seeking new landscapes and unknown accents.”

Citatet är från García Lorcas Havanaföreläsningar 1930. Flödet, spontanitetens kraft. Den som skär som en het kniv genom smör, fräsande. Att institutionalisera, att curatera, att inordna i ett politiskt korrekt landskap, det är den utsatta situationen för el duende.

Nu är den definitivt här, den standardutgåva av samtidskonst som jag tidigare berört. I varje fall är det närmaste man kan komma den pågående Lyonbiennalen med det lagom öppna och inbjudande temat ”The Spectacle of the Everyday”. Välgjord, många nya arbeten, föredömlig blandning av konstnärer och konstnärsgrupper från skilda länder, påkostad. Inga bombastiska politiska utspel som Istanbulbiennalen, ingen hopplös grötröra som (nu pågående) 3:e Moskvabiennalen (tema, håll i er: ”Against Exclusion”) men inte heller någon socialkritisk kursändring som kunde spåras i Venedigbiennalen. Ty det socialkritiska härskar men under påtagligt visuella former. Måleriet har försvunnit all världens väg (utom i något enstaka graffitiprojekt) och alldeles som man kan förvänta är dominansen av installationer, videoinstallationer och video total. Etablissemanget omfamnar biennalen och det är naturligtvis där som potentialen att realisera stiliga visningar finns. Den internationella samtidskonsten har kommit hem till fåtölj, filttofflor och korrekt ansvarstagande. Ta en titt in i biennalen HÄR.

Inte lär Mercosulbiennalen (Brasilien) som öppnar den 16 oktober kunna tillföra något ytterligare. Läs den föga löftesrika harangen:

”…affirms the meaning and importance of artists as social players and constant producers of necessary critical meaning. Entitled Screaming and Hearing (Grito e Escuta), the 7th Mercosul Biennial aims to explore multidirectional communication – between a world in conflict and an artist who listens and responds; between an artist who produces meaning with the aim of a world that listens – through multiple languages. The project addresses sound, movement of the body, social interaction and educational interaction as integral parts of experiencing art today.”

Ett fängslande människo- och konstnärsöde är otvivelaktigt Georges Adéagbo från Benin. Hans väg till den internationella konstscenen är underbart osannolik. Se själv denna Ladoniabiennalist som avvisar konstnärsrollen och ser sig själv som konstkommentator. Benin har dessutom skapat en världskändis, Angélique Kidjo, som också får hoppa in.

Figurationsdebattens okuvliga gestalter har kristalliserat ut sig till handgemänget mellan Jessica Kempe och Johan Lundberg. Senast i DN och så svar i Axess.

Vad går det ut på? Tja, Jessica Kempe, tecknar sig alltmer som samtidskonstens moraltant. Hon föreställer sig en inkluderande institution med rättvisefrågor högt upp på dagordningen. Den politiska agendan handlar om att bekämpa extrema högerriktningar men också allt som skulle kunna missförstås som uttryck för detta.

Johan Lundberg vill ha en konst vars absoluta centrum är skönheten, en reell tro på det upphöjt vackra, helst i en stil som drar sig mot de gamla mästarnas tekniska briljans.

Problemet för samtidskonsten är inte det lilla nålstick som retrorörelsen har lyckats åstadkomma. Snarare har DIS nått det stadium då den börjar lida av sin påfallande byråkratisering. Konsten har blivit reglerad och moraliserad. Kvalitetsnivån på samtidskonstens standard har ökat men det är inte, som man kanske skulle kunna tro, någon fördel. Tvärtom har vi förhållandet att det mesta som curateras in i kvalitetssäkrade biennaler och andra liknande tillställningar är god och intressant konst. Men det dyker sällan upp något som är bättre. På så sätt kan man säga att samtidskonsten – inom sina egna begränsade ramar – har blivit mer demokratisk. Finns det något som anses särskilt bra är det snällt och fint som t ex Anwar Kanwars The Lightning Testimonies (8 kanaler) som toppar listan sedan mer än två år. T o m Nils Forsberg som brukar hålla sig avvaktande till att falla i farstun bekänner sig till fansen (Expressen).

Ett fängslande ord för att fånga kvalitet är kritikernas bruk av ”farlig” respektive ”ofarlig”. Som ni förstår är ”farlig konst” något som är bra medan ”ofarlig” inte är något vidare. Problemet med den terminologin är att det råder en förödande brist på ”farlig” konst. För saken är naturligtvis farlig för vem? Farlig för kritikern får det inte vara ty då blir kritikern besviken. Farlig avser troligtvis att våga utmana de ondskefulla makthavarna, kapitalismens förgreningar. Men eftersom de inte kommer i kontakt med konsten och konsten inte påverkar dessa strukturer är denna farlighet utan större mening.

Nå, kärnan i samtidskonstens lägesbeskrivning är att det inte finns något alternativ. Visserligen har Kempe sänkt hornen mot figurationen men den rörelsen är ingen realistisk utmanare.

Internutredningar pågår med beundransvärd energi. Artforum tar med Okwui Enwezors hjälp upp frågan om Antonio Negris och Michael Hardts inflytande på bildkonsten. Nyutkommen är också tredje delen i deras serie med titeln Commonwealth och säkert kommer den också att inspirera samtidskonsten. Den sene J G Ballard blir också uppmärksammad som en alltmer utnyttjad referens i DIS. Men allt detta är liksom redan integrerat.

Och så var det med sedvanlig precision, Ladoniabiennalen som inte går framåt, utan dansar. Även på norska tuvor.

Millou Allerholm har recenserat Istanbulbiennalen i DN. Hon tycks vara klar över det dilemma som socialkritiken har hamnat i. Den vill göra nytta och undervisa medborgaren och hamnar i den besvärliga dragselen – och dessutom till ingen nytta.

Bland de få konstnärer Allerholm nämner (jag kan tänka mig att DN inte vill veta mer om de relativt okända konstnärerna på denna biennal) finns Ruti Sela och Maayan Amir, båda från Israel, med filmen Beyond Guilt. ” Ett av de starkaste verken…, där två kvinnor bjuder in män de kontaktat på nätet till ett hotellrum. Alla är före detta soldater, och de positioner personerna intar skapar en stark sammanflätning av sex och strukturellt våld.”

Den här filmen (som består av tre delar, 2003-05, varav del två visas i Istanbul) är ögongodis för konstvärldens representanter. Den har dessutom angelägna budskap och kan läsas ur flera synvinklar. Filmen kan sägas vara populär inom den smala samtidssektorn och har visat på åtskilliga platser i världen.

Nå, Allerholm kommer så småningom fram till slutsatsen ”Fast det blir väl som vanligt: man sliter sitt hår och kämpar vidare.” Hon är nog inte ensam om det, så fungerar konstvärlden; det kanske går ändå.

Men det var bättre förr – eller i varje fall skenbart. Tidigare var konstens identitet det estetiska, något som inte kunde definieras utan enbart upplevas. Man var ändå säker på sin sak: Konsten var på något sätt en njutning, men alltför andlig för att kunna kallas för underhållning. Publiken var inte heller något stort problem. Konsten ägde ett så stort värde att blott publiken (vem som helst) fick upp ögonen för den skulle den omedelbart förstå det fina i kråksången. Men långt innan konsten hade nått ut (ni minns det stolta slagordet ”alla har rätt till konst”) kom den förödande kritiken mot det estetiska. Konsten blev konceptuell och sedermera socialkritisk. Och nu kan man inte längre vara säker på att publiken någonsin blir intresserad. Även om det handlar om en begränsad grupp som blir intensivt uppvaktad (tänk på Amit Sens projekt i Hammenhög som tidigare redovisats) går det ändå inte. En publik i allmänhet kan bli en smula intresserad men är mer intresserad av annat. Sådant som publiken inte borde förorda framför konstens välsignelse – vilken den nu skulle kunna vara.

Det estetiska är sekundärt i samtidskonsten och måste så vara eftersom den givna förutsättningen är att konsten skall handla om angelägna sociala frågor. Det blir cyniskt att nöja sig med att estetisera sådant. Men antagligen får man säga att det faktiskt är det som sker. Under protest, naturligtvis, men likafullt.

I vissa länder och under vissa tider kan konsten agera politiskt och estetiskt utan att det blir ett konsumtionsproblem för konstvärlden. Men det kräver en diktatur. Ur en sådan synpunkt var Brasilien gynnat på 1960- och 70-talen. Cildo Meireles är en del av den historien.

I den turkiska hösten framträder alltså den intressanta Istanbulbiennalen, den 11 i ordningen. Konstvärldens omdöme får vi vänta på ännu en liten tid men det kan vara intressant att säga något om innehållet.

Sålunda är det fyra kroatiska kvinnliga curatorer, Ivet ?urlin, Ana Devi?, Nataša Ili? and Sabina Sabolovi? med det snitsiga namnet What, How and for Whom (WHW) som försöker ge socialkritiken en ny injektion:

“We hope the art works and the way the exhibition is constructed will encourage the audience to think about the role of artistic endeavour in the conditions of contemporary capitalism and allow them to re-evaluate everyday practices and value systems,” (säger de i den turkiska tidningen Hürriyet Daily News).

De hoppas att få lokala reaktioner eftersom de menar att konstvärlden reagerar ”abstrakt”.

Mer didaktisk än underhållande lovar WHW vidare och det kan man nog säga om en hel del av de deltagande konstnärerna. Från Georgien kommer t ex Vladimer (Lado) Darakhvelidze som har arrangerat ett skolklassrum med bänkar där man kan läsa tidningsartiklar på tavlor. Konstnären menar att vi påverkas starkt av just tidningsartiklar. Han skall också genomföra en performance som uppmanar barn att förstöra krigsleksaker som de har fått av sina föräldrar.

Vladimer (Lado) Darakhvelidzes klassrum

Den argentinska gruppen Etcétera är intresserade av vad kampen mot terrorism har fört med sig. Deras installation är ett rum där det dyker upp några papier-maché figurer från Turkiets extrema politiska kanter.

Etcéteras Installationsrum

En av de få mera kända konstnärerna är Sanja Ivekovic vars deltagande består av röda pappersark som skrynklats samman och som finns på utställningsgolvet. Den som tar upp ett sådant papper kan ta del av statistik om förhållandena för turkiska kvinnor.

Sanja Ivekovic: Turkiska rapporter

Rumänskan Ioana Nemes inbjuder besökarna att använda hennes personliga tillståndstest som hon har hållit på med sedan 2005. Varje dag uppskattar hon värdet av sitt fysiska, emotionella, intellektuella och finansiella tillstånd. På en skala från – 10 till + 10. Hon försäkrar att hon aldrig har varit över + 5. Rekordet kan kanske slås under utställningen.

Slutligen är det dags att återvända till den ladonska biennalen som idag kan framvisa en indisk konstnär, Sunil Gawde. Den indiska konsten har en tid varit på stark frammarsch.

Den retrogardistiska/figurativa debatten blev en tämligen stor sak i det svenska konstlivet. Summerar man den är det bara att konstatera att retrogardisterna tog hem en klar poängseger. I första hand berodde detta på att det svenska konst- och kulturetablissemanget inte förmådde att prestera ett ordentligt försvar för sina vackra tankar. Några av de inblandade har varit stora tillgångar för retrogardisterna och en som envetet fortsätter att utmärka sig är DN:s konstkritiker Jessica Kempe. I ännu en av raden av artiklar i DN fortsätter hon med en imponerande istadighet att prestera något som nog får benämnas som personlig utgjutelse. Ej blott pådyvlar hon sina motståndare åsikter som de inte har och yttrande som de inte har yttrat. Dessutom drar hon till med att det skulle finnas ”ett avhierarkiserat svenskt konstliv som sjuder av alla sorter ”. Det spirar uppenbarligen en del fantasifoster i Kempes överhettade engagemang. Johan Lundberg har svarat på kritiken (Axess)

Medan övriga kritiker har dragit sig tillbaka och insett att det varken finns något hot eller något att frukta från den helt marginella retrogardismen, får Kempe för sig att den är ett led i en högerpopulistisk och naziinfluerad kulturkamp. Den intressanta frågan är varför hon inte stänger skrivbutiken, hennes emotionella konvulsioner gör ju bara saken ännu värre.

Den politiska profilen inom samtidskonsten har blivit lika sträng som en partibok. Det grånar över leden, hierarkin är styv som betong.

Dock skall vi inte vara nedstämda av det. Här finns muntrationer att hämta. Här finns en alldeles liten hyllning till vår framhärdande kritiker.

Konstvärlden är intensivt aktiv genom höstens eruption av biennaler. Momentum i Moss i Norge, Göteborgsbiennalen, Istanbulbiennalen (där man diskuterar europeisk identitet) och på onsdag kommer Lyonbiennalen (där man vill framhålla det vardagliga som spektakulärt och unikt). Om man räknar in den till sin struktur liknande Louisianautställningen och Bonniers konsthalls Life Forms (öppnar den 16 sep) är det verkligen fart på biennalsystemet. Tre kritiker har recenserat Göteborgsbiennalen som dock är en lokal tilldragelse. GP:s Mikael Olofsson är rätt nöjd och framlägger sin hyllning till videoprojektionerna. Amar Kanwar The Lightning Testimonies är ett säkert nummer som uppnådde högkvalitetsstatus på Documenta 2007. Ulrika Stahre i Aftonbladet är lika tagen medan Dan Jönsson i DN inte nämner den alls. Man kan undra varför Kanwars mångkanaliga projektion är med här. 2007 låg allt i rätt linje: Global, postkolonial och en markant indisk konstnär. Lämplig nationalitet har länge varit en konstnärlig kvalitet. Ändå är det högst sannolikt att Kanwar inte kommer att nå en stabil topposition. Han är mest intresserad av att fortsätta att vara filmare. Men den mest bekymmersamma egenskapen i Kanwars upphöjelse är att den är totalt motståndslös. Hans arbeten saknar totalt någon form av överskridande eller ifrågasättande. Enbart en klang- och jubelföreställning för konstvärlden. Och som man ser fortsätter den att jubla.

Standardisering är problematiskt eftersom det strider mot konstens mest grundläggande egenskaper. Ofrånkomligt att samtidskonsten med full kraft har drabbats av detta lyckorus. En påminnelse om modernismens formglädje, den som Lyotard talar om som glädjebudskapet: Formerna kan varieras i all oändlighet och sålunda aldrig ta slut. Men det blir värre med förändringspotentialen.

Dan Jönsson är den ende av kritikerna som visar en medvetenhet om att något inte fungerar. Han ser att det blir enahanda med videoinstallationer (som är välgjorda, har eller kan tänkas ha angelägna politiska motiv och dessutom avsevärt underhållningsvärde) och ser sig om efter något ”som vågar vara lite obehaglig, stryka mothårs”. Han tycker sig se något sådant i Jörgen Svensson bidrag om (möjligen) autentiska mordscener.

I min artikel i Axess om Venedigbiennalen har jag gjort ett litet överslag om hur teknikerna är representerade. Den har en betydande allmängiltighet för samtidskonstutställningar:

Ca 50 %, video och videoinstallationer ca 14 %, måleri och teckning 12 %, performance och musik 8 %, konceptuella projekt 6 %, skulptur 5 %, design 3 %, foto 2 %.

Teknikstandard, ämnesstandard, könsfördelningsstandard, global fördelningsstandard och kvalitetsstandard. Samtidskonsten har lyckats väl med sin kvalitetssäkring och EU-anpassning. Kvalitet måste alltid bekräftas och här har kritikerna sin uppgift. Just nu gnäller de en smula på curatorerna men som vi kan se inte särskilt mycket. Kritikerna ställer sig avvaktande till vissa av konstnärerna men det saknas aldrig några som kraftfullt kan framhållas. Men det är som en naturlag: Allt kan inte vara lika bra hela tiden.

Om man ser på Dan Jönssons försynta önskan om ”lite obehaglig, stryka mothårs”, ja det är inte mycket begärt men förmodligen ändå för mycket. Hur skall en deltagare i en curaterad (en ocuraterad är inte längre tänkbar) kunna vara obehaglig mot sin curator den som visat sig vänlig att bjuda in konstnären? Obehaglig mot kritikern skulle rendera dålig kritik. Och hur skulle det gå till att vara obehaglig mot övrig (alltid sorterad) publik? Om ”obehaglig” skall komma upp som lämplig beskrivning kan man vara säker på att den är inskriven som ”att ta upp obehagliga social problem” eller något liknande.

En till synes intressant fråga är hur konstnärerna blir valda. Men det är inte intressant, curatorerna väljer konstnärer som finns i deras nätverk och lägger eventuellt till några nya genom rekommendation. Vanligt är också att konstnärer som vunnit uppmärksamhet på tidigare aktuella utställningar kastas in som förstärkning. Hur väljer man curatorer? Ja, man kan välja någon av de mest framgångsrika, rutinerade eller en i mängden av kompetenta krafter – det finns hur många som helst. Avvikande curatorer är lika sällsynta som avvikande konstnärer.

Kvalitetssäkringen garanterar tydligtvis att det inte dyker upp något obehagligt.

I dagens DN skriver Bo Madestrand att han tror att den ekonomiska krisen har skapat ett bakslag för samtidskonsten. I sådana tider som nu är söker sig människorna till tryggheten i det föreställande och gammaldags. Och han tänker på figurationsdebatten. Jag tror inte alls på det. Den stora publiken är överhuvudtaget inte intresserad av samtidskonst och den mindre publik som är det har inte ändrat sig.

Men nog kan man tala om kris fast på en annan nivå. I senaste numret av Artforum (endast den tryckta upplagan) skriver den välkände kritikern Diedrich Diederichsen en artikel om Venedigbiennalen. Diederichsen är sedan många år välorienterad i samtidskonsten med musik och film som profilering.

Kris, säger alltså D.D. Varför finns det gamla gardet med på Birnbaums utställning (Fahlström Blinky Palermo, Matta-Clark, Gutaigruppen, Lygia Pape)? Jo, de representerar den radikala konsten, den tid på 60-talet när konsten var radikal. Nu är det slut på det och endast återkoppling tunna ström skall förse dagens konstnärer med sådan energi. Birnbaum menar att de äldre konstnärernas arbeten transformeras av samtidens. Så t ex förvandlas Matta-Clark av Tiravanija. Men D.D. är naturligtvis inte med på detta och säkert med all rätt. På 60-talet var det möjligt att vara radikal, dagens konst kan möjligen få de historiska kvarlevorna från den tiden att verka som trivsamma förövningar till den relationella estetiken.

D.D. funderar också kritiskt kring de dominerande strategierna i samtidskonsten. Citattekniken får honom att se rädslan för att påverkas. Detta har, menar han, fört med sig att konstnärerna kompenserar sin oro genom att utnyttja citattekniken som sina stamträd. Referenserna till de radikala föregångarna blir historiskt legitima och inverkar inte på konstnärens självständighet. Interaktiviteten (pseduo-) ger han inte mycket för. Som avskräckande exempel nämner han Miranda Julys installation där besökarna kan ställa sig på små pelare vilka är försedda med skojiga texter. Han noterar också berättelsen. Exemplet framför andra är Elmgreen & Dragset. Med en rak berättelse uppnår man det D.D. kallar för konst enligt Mr. Spock: ”The artist presents the audience with an amazing riddle and then with a calculated solution, notable for its lack of ambiguity, which will make everyone say, `F-A-A-A-Scinating!”

D.D. gör också processen kort med Nathalie Djurbergs installation som han betraktar som en lagom invit till en hedonistisk lockelse, att bryta tabun som inte är tabun. Kritikerna vill gärna ha lite sinnliga konstverk, ett annat typiskt drag i samtiden.

Slutligen talar han om ”nedsänkningens estetik”. Konstnärerna sjunker ner i sin estetiska verksamhet. Tobias Rehbergers cafédesign eller Tomás Saracenos spindelnätsinstallation börjar och slutar i sitt eget rum.

Krisen är alltså en brist på radikalism och det är förmodligen riktigt. Hur gör man något åt det? Innan man kommer så långt får man invänta att konstvärlden skall erkänna och beskriva sin kris.

Det är alltid lättast för en kritiker att vara negativ. D.D. har sina favoriter på biennalen och det är en smula svårt att se något översvallande i hans val Simon Starling är han nöjd med inte minst genom att han berör det förhållande att biennalens konstnärer närmast mangrant kommer från Berlin utan att den staden får spela någon som helst roll. Han delar också många andra kritikers förtjusning för Keren Cytters intrikata och referensfyllda videodramatik. Men alldeles särskilt framhåller han, förmodligen som ende kritiker, Falke Pisanos installation av prefabrikerade skulpturelement försedda med texter. Ett i praktiken omöjligt bidrag i den stressade biennalmiljön.

En sak är dock säker: Konstens kris hänger inte samman med den ekonomiska.

”The artist presents the audience with an amazing riddle and then with a calculated solution, notable for its lack of ambiguity, which will make everyone say, `F-A-A-A-Scinating!”

De nämnda konstnärerna finns presenterade på Ladonia Biennial vars länk finns här intill.

Dagens tänkvärda underhållning kommer från Moscow Poetry Club.