Vilks.net

00-talet är nästan slut, så även i Sverige. Man kan tänka tillbaka och fundera över vad som är värt att minnas. I gårdagens Aftonbladet framlade Ulrika Stahre sina erinringar om decenniet. Hon framhäver Ann-Sofie Sidéns utställning 2004 och hennes deltagande i Organising Freedom (båda på Moderna). Och onekligen är 00-talet Sidéns decennium. Under större delen var hon den klarast lysande svenska konstnären. Drottningskiftet där hon ersattes av Johanna Billing och Nathalie Djurberg ägde rum först i år.

Till artikeln hör en interaktivitet där läsaren för välja vad denne minns bäst från 00-talet. Tävlingsmomentet är tämligen naivt utformat. Kandidaterna är Pål Hollenders Buy Bye Beauty, Dror Feiler och Gunilla Skölds Snövit, Bjarne Mellgards pedofilanklagade video i utställningen Organising Freedom, Ann-Sofie Sidéns 3MPH samt Anna Odells välkända projekt. Den som ärligt skall ta ställning till vad man minns bäst kan knappast tveka. Att Sidén är med förefaller onödigt. Hennes video där hon till häst skrittar fram i USA kan bara finna kvar i sinnet hos en och annan konstvärldsentusiast oavsett dess konstnärliga värde. Vad som saknas på listan är NUG:s graffitivideo som säkert kunde ha kandiderat för en andra plats. Egentlig vinnare är Pål Hollender med tanke på att han har inkasserat 30 % av rösterna mot Odells 49; Buy Bye Beauty kom redan 2001. Stahre noterar vidare den opersonliga utgångspunkten hos Hollender gentemot den personliga hos Odell. Slump eller inte så har hon nog rätt i att det sammanfaller med en attitydförändring som skett i konsten under decenniet.

På den onämnbara Rondellhunden fick man inte rösta vilket är ett helt riktigt beslut. Projektet har inte legitimerats av konstvärlden och stämmer inte heller överens med den politiska linje man – inte minst i dessa dagar – bedriver på Aftonbladets kulturredaktion.

Nå, här finns årets sista upplaga av svensktoppen, längre ner finns den första jag publicerade i februari 2006. Under tre år har en del förändringar inträffat men vi har också några stabila leverantörer som vi kan räkna med kommer att finnas med ett bra tag till. För fullständighetens skulle har jag också med de aktuella noteringarna för Fahlström och Strömholm.

1. 1. 1. 1. 3 Johanna Billing 423 408 470 414 412 565
2. 2. 4. 4. 4 Nathalie Djurberg 476 485 606 601 591 651
3. 3. 3. 3. 2 Henrik Håkansson 589 569 553 555 537 532
4. 2. 2. 1 Ann-Sofie Sidén 617 582 537 530 504 448
5. 6. 7 Karl Holmqvist 827 884 911 932
6. 5. 5. 5. 6 Carl Michael von Hausswolff 853 828 779 783 779 786
7. 7. 6. 6. 8 Miriam Bäckström 924 896 824 795 809 904
8. 8. 8. 8. 5 Annika Larsson 936 952 958 943 934 780
9. 9. 9. 7. 7 Annika von Hausswolff 1027 1016 917 951 950 805
10. 10. 10. 9. 12 Jonas Dahlberg 1115 1093 1013 1003 988
11. 11. 11. 10. 11 Annika Eriksson 1166 1214 1072 1053 1031 957
12. 12. 15. 14. 19 Felix Gmelin 1261 1281 1182 1154 1292
13. 14. 14.11. 9 Magnus Wallin 1310 1294 1127 1103 934
14. 13. 12. 13. 17 Karin Mamma Andersson 1348 1284 1124 1135 1163
15. 15. 13. 12. 13 Matts Leiderstam 1356 1331 1126 1128 1005
16. 17. Klara Lidén 1452 1497
17. 16. 17. 16. 16 Anneè Olofsson 1468 1434 1353 1308 1147
18. 16. 15. 10 J. Tobias Anderson 1604 1534 1344 1267 942
19. 18. 17. 20 Clay Ketter 1636 1583 1396 1492 1317
20. Leif Elggren 1674 1609

Öyvind Fahlström 661
Christer Strömholm 2890

Feb 2006:
1. Öyvind Fahlström 486 (473)
2. Ann-Sofi Sidén 534 (529)
3. Annika Larsson 742 (734)
4. Clay Ketter 765 (752)
5. Henrik Håkansson 845 (832)
6. Tobias Bernstrup 1376 (1368)
7. Miriam Bäckström 1654 (2011)
8. Maria Friberg 1667 (1645)
9. Christer Strömholm 1986 (1949)
10. Magnus Wallin 2089 (2083)
11. Lars Nilsson 2117 (2097)
12. Carl Michael von Hausswolff 2183 (2148)
13. Annika Ström 2185 (2163)

Vid den här tiden på året blir tomtarna talrika. En del av dem har tydligen hamnat på loftet. Anna Brodow Inzaina överträffar sig själv när hon utnämner mig till den rådande konstregimens lakej. För att spela en sådan roll kan man knappast presentera rondellhundar eller ständigt påpeka samtidskonstens som stagnerande konsensusfält. Nu är frågan om Anna Brodow Inzaina är den enda upplysta varelsen i en värld där hennes kollegor och andra spelar lakejrollerna.

För övrigt är det en intressant fråga vem som utgör konsthegemonin. Jag har varit inne på det här tidigare, att det inte finns några direkta maktutövare utan enbart agenter som i god tro agerar utifrån den konsensus man tror på. I samtidskonstens självuppfattning är stagnationen välkänd. Biennalerna som alltför återkommande bekräftelse på samtidskonstens ordning har man diskuterat ingående under otaliga seminarier. Som man nog kan förvänta sig utan något påtagligt resultat. Ett nytt initiativ är märkbart. Som Rasmus påtalade häromdagen avhölls en debatt igår på Städelschule i Frankfurt på temat ”Farewell to Contemporary Art”. Mera distinkt vill man uppmärksamma två aspekter av det som utgör samtidskonst, den interna respektive den generella ”samtidigheten”. Den senare är resultatet av en alltför ohämmad vilja till icke-hierarkisk cross-over: För att förstå samtidskonst skulle det vara tillräckligt att vara samtida. Nu, menar man, har den ekonomiska kristen skakat denna blandning. Texten avslutas med att det kan bli svårt att värdera samtidskonsten varför man kanske helt bör avstå från denna beteckning.

O sancta simplicitas! Har man inte en uppkoppling på Städelschule så att man kan kolla läget på artfacts? Förlåt, jag vet att det enligt regimen är förbjudet att använda sig av denna mätmetod. Då väljer man hellre att med bekymrat lutande huvud ägna sig åt svårmodet.

Nå, det där var bara ett nedslag. E-flux Journal nr 11 ägnas helt åt “What is Contemporary Art?”. Inget särskilt upplysande kommer fram ur de här texterna trots att de i sig är läsvärda. Att det inte blir något resultat torde hänga samman med att konstvärlden inte kan få med sig att konsten och konstvärlden är helt beroende av den högdiskurs som man producerar. Problemet finns inte, som man nu tror i Frankfurt, i att ”samtidigheten” har slagit ut den kompetens och bildning som är förutsättningen för att hålla samman fenomenet samtidskonst. Högdiskursen gör precis det med sin urskiljningsteknik; den kan också behandla ”samtidigheten” med diskursbildning på hög nivå – med sin institutionella särprägel: alltså att den anpassas till konstvärldens behov.

Samtidskonsten är inte i någon fara. Att den är besvärlig hänger snarare samman med att man envist vägra att ge den något namn. Förmodligen beroende på att man på intet sätt vill riskera att den blir uppdelad i konstriktningar och ismer och därvid påminner om modernismen. Den internationella samtidskonsten skall ju vara så fri att varje inskränkning närmast är en skymf. Emellertid är det tämligen enkelt att ge den de beteckningar som beskriver trendutvecklingen från det tidiga 1990-talet med relationell estetik och social kritik (uppdelad i underavdelningar allt enligt modets nycker). Just nu står det t ex och väger om det skall bli en reell trend av Climate Art.

Om det skall bli några attitydförändringar tror jag mest på Modernismen. Allt mer talar för att det modernistiska ramverket som beskrivningsmodell kan fånga upp händelseförloppet från postmodernismen och framöver vilket också kan inkludera Duchamp, pop och konceptkonst.

Upproret mot modernismen har främst handlat om två saker. Dels att den essentiell och forminriktad och dels dess framstegsoptimism. Essentialismen är lätt att klara av eftersom samtidskonsten aldrig avskrivit den; man får här fortsätta med generositeten att samköra essentialismen med den sociala konstruktionen. Forminriktningen är inte heller något problem alldenstund upproret handlat om vilka former konsten kan uppträda i (svaret var Alla). Framstegsoptimismen kan man också dela med modernismen med tanke på alla de förhoppningar som har ställts på den sociala kritiken och som ännu inte är avskrivna i den möjliga Climate Art-trenden.

Keren Cytter avslutade nyss sin föreläsning på Städelschule i Frankfurt. Här en stillbild från hennes senaste film Four Seasons.

Ett decennium har nått sitt slut och gamle teoriräven Hal Foster sammanfattar i Artforum med ”prekärt”. Detta prekära läge är knutet till konstens sociala och politiska intressen. Ett antal, och får man säga, för konsten välbehövliga injektioner, har skapat förutsättningarna. 9/11 kom att prägla (även) konsten, George Bush visade sig vara en ofantlig tillgång. Irakkriget och skandalen i Abu Ghraib blev också väsentliga inspirationskällor. När postkolonialismen på allvar drog igång med Okwui Enwezors Documenta 2002 var huvudlinjen i 00-talets konst given. Giorgio Agamben och ”The State of Exception” var givna kompositionselement som refererades och citerades i all oändlighet.

Socialkritikens decennium; Hal Foster väljer Robert Gober, Mark Wallingers rekonstruktion av en demonstration mot Irakkriget 2006-07, Isa Genzkens paraplyer i Münster 2007, Thomas Hirschhorn samt Paul Chan som fick sitt genombrott med sina videoprojektioner 2006.

Därefter, vilket dock inte behandlas av Foster, kom konstmarknaden att övermanna allt annat. Innan decenniet var tillända hade den också lyckats med att haverera.

Roger Scrutons program för BBC om skönheten finns sedan någon vecka på YouTube. I sin åkallan av högre ideal och med sin uttalade aversion mot den samtidskonst som han inte behärskar kan åtminstone inte jag ta honom på allvar. Hans motförslag till dagens förfall finner han i en neoklassisk skulptör, i ett besök i Poundbury, Prince Charles lilla Disneyland på engelska sydkusten samt ett av honom ordnat uppförande ute bland folket av Pergolesis Stabat Mater.

Mark Wallinger, State Britain 2006. Scruton har med den som ett exempel på hur illa det är ställt med dagens konst.

”As a woman artist I feel I must reject this ’best of’ register. I wish not to think about who or what is No. 1…”

Jutta Koether vill inte tala i tävlingsform om konsten när hon tillfrågas om årets höjdpunkt av Artforum (dec). För den som inte är bekant med Koether (f. 1958) kan sägas att hon är en välkänd ”intellektuell expressionistisk målare”, dessutom musiker och performancekonstnär. Hon deltog i en utställning på Malmö konsthall tidigare i år.

Men det var inte saken. Enligt konstvärlden tävlar man inte i konst. Och Koether bättrar på med att framhäva en traditionellt kvinnlig egenskap, att inte vara tävlingsinriktad. Konstvärldens uppfattning har dock ingen större betydelse. Om det är någonstans man tävlar är det i konsten. I denna värld med en kopiös överproduktion av konstprojekt och konstnärer är kampen skoningslös. Jag kan inte föreställa mig att de kvinnliga konstnärerna inte har insett detta. När jag gick genom de Flash Arts två senaste listorna med uppåtgående konstnärer är det en klar skillnad på listan från 2006, som innehåller 8 kvinnor bland de 25 första, och 2009, som har 13 bland de 25 första. I den senare listan är de också högre placerade. Tendensen är nog så klar, framtidens typiske konstnär tycks bli en kvinna med tävlingsinstinkt.

Tävlingsinstinkten är alltså ofrånkomlig i konsten: vassaste armbågarna med känsla för nätverk är vägen till framgång.

Den konventionella beskrivningen av manliga och kvinnliga egenskaper framhäver männen som mer tävlingsinriktade och aggressiva medan kvinnorna är mera samarbetsorienterade och flexibla. Man utvecklar dessa egenskaper i familjtillvaron. En bok som berättar en rad intressanta förhållande om hur detta går till är Elisabeth Schönbecks ”Äldst, yngst och mittemellan”. Schönbeck som utgår från psykoanalys och statistiska undersökningar visar hur syskonrelationerna sätter fart på egenskaperna. I t ex en familj med tre bröder blir tävlingsinriktningen huvudtemat medan tre systrar visar ett annat mönster. Hur livet kommer att gestalta sig hänger i stor utsträckning samman med var man befinner sig i syskonskaran. Vilken placering i syskonkonstellationen som skulle vara gynnsam för att bli konstnär är dock svårt att sia om eftersom konstnärsrollen har blivit en sammansatt historia.

Mounira Al Solh (f. 1978) från Libyen: Rawane’s Song (video 2006)

Performance och referens har varit med ett tag i den poänggivande samtidskonsttoppen. Förmodligen kan man räkna med att det kommer att bli ännu starkare och åstadkomma betydligt mer än hittills. Med nyss förlidna Performa 09 slet New York åt sig ett initiativ som inte går att komma förbi. Stjärnfaktorn var hög och intensiv. Arto Lindsay var naturligtvis där med en av sina nu så kända parader. Hans medverkande var klädda i trenchcoat och vickade i takt med sina signalerande mobiltelefoner. Ragnar Kjartansson ordnade en kaotisk symfoni; huvudnumret bestod i att hans deltagare sparkade ut ett större antal fotbollar till publiken som returnerade dessa. Keren Cytter framträdde med ett koreografiskt mordstycke. Loris Greaud fyllde Times Squares Billboard med ett fyrverkeri, en del av ett projekt, The Snorks, som involverar fiskar som skall uppsökas på Hawaii. Inget av det här var överväldigande bra men det anger en ton. Som pedagogiskt exempel på hur man kan få fram något bestämt om samtidskvalitet är Dominique Gonzalez-Foersters K62 ett utmärkt exempel.

K62 är ett samarbete med kompositören Ari Benjamin Meyers. Vem och vad som ingår i det här är inte helt glasklart men i stora drag handlar det om publiken som väntar på flera ställen för att så småningom samlas i Main Theater i Abrons Art Center. Händelseutvecklingen sker långsamt för publiken. Några musiker tycktes öva bakom scenen. Sedan dyker fyra kvinnliga organisatörer upp, de registrerar starkt aktiva ett antal k-märkta personer. Orkestern kommer fram för att spela Mozarts Köchel nr 97. Det finns säkert flera landningar i det valet bortsett från familjelikheten genom K97 – Mannen i Scorseses film (se nedan) har förlorat sina pengar så när som på – 97 cent. En tidig och ganska säkerställd Mozart, symfonin har fått det apokryfiska numret ”47”. Lyssna på några takter HÄR.

Nå, det handlar alltså om att utvalda personer kommer in som K-numrerade. De har varit med om diverse äventyr och det kommer fram att en del har åkt runt i New York och besökt olika inspelningsplatser för Martin Scorseses film After Hours. En ljudinspelning från Orson Welles film The Trial spelas också upp; ”Joseph K.” För den intresserade kräver de intrikata förbindelserna mellan föreställningens olika delar åtskilligt arbete men man kan utgå ifrån att det är noggrant genomtänkt.

Ett genialt inslag är att dra in kritikerna i dramat. På det sättet blir de rapportörer från insidan och samtidigt en del av performancen. En av dessa var Claire Bishop och hennes redogörelse står att läsa i Artforum Diary.

Men, och det var det jag skulle komma fram till, Bishop fångar något väsentligt i sin redogörelse:

”Such a wonderfully dense web of references was a consummate development of Gonzalez-Foerster’s previous performances and took the tropes of avant-garde dispersal, transparency, and fragmentation to a new extreme. /…/ elegantly inscrutable structure…”

Alltså en kvalitetsannonsering. Gonzalez-Foersters stycke handlar om relationer mellan verklighet och film, något som faller in under den sociala kritikens domäner. Därutöver värderar Bishop estetiken i väven av referenser. Att bygga samman serier av referenser och samtidigt hålla fast grundtemat är något som är en alldeles tidsenlig kvalitetsnorm. Ingen enkel sak heller.

Symfoniorkestern samlas. K3 kommer in.

Här registreras de K-märkta

Inte behöver man ge upp, som sista halmstrå kan man dra litanian en gång till. Så slog mig tanken när jag läste Charles Esches lovprisande recension av Istanbulbiennalen i Artforums decembernummer. Han och en rad andra har valt höjdpunkterna under 2009 och för Esche är Istanbul nummer ett. Han anger snabbt tonen med en liten tackling åt Birnbaums Venedigbiennal. Där skulle det alltså vara fråga om att konstnärerna kunde skapa ändlösa mängder av parallella världar. Curatorerna på Istanbulbiennalen tog istället Alain Badiou på orden att det bara finns en. Och den världen kräver politiska utspel.

Bland det som hänför Esche är 609 rankade Mladen Stilinovic (som någon kanske minns från Documenta 2007 där han ställde två containrar med små målningar; i somras visade han böcker på Index)). I Istanbul har han satt upp siffran tre mittemot en hög papper där siffran är återgiven sexhundra miljoner gånger. Detta skall lära oss att de tre rikaste i världen äger lika mycket som de sexhundra miljoner fattigaste. Visst är det fyndigt men också snabbt avklarat och faller snart in under fliken illustrerad idé.

Men Esche har många synpunkter på biennalens förmåga att åstadkomma. Han är väl medveten om att den inte har något att göra med världen utanför, men de som kommer till den kan ta del av många geografiska och kulturella erfarenheter. Inte minst skall man förstå att det inte bara är västvärlden som skapade den moderna konsten. Allra mest förtjust är han i att biennalen blir ”en dolk, kanske” gentemot det egna fältet. Man skall inte tro att konstvärlden är jämlik och just detta avslöjar biennalen genom institutionell kritik. Man vågade sig t o m på att demonstrera mot biennalens sponsor Koç Holding, landets största företag. Detta, säger Esche, är bara början, ”Institutional self-critique opens a can of worms.”

Esche frågar sig om konstvärlden är beredd att avslöja sina hemligheter om hur den fungerar. Men redan det som har kommit fram i Istanbulbiennalen hotar att generera en politisk rörelse inom det egna territoriet.

Inget blev det av det och hemligheterna är redan kända. Kulturradikalen Esche lägger fram sina ståndpunkter i Artforum där allt som skrivs omedelbart blir spännande och trendigt. Den interna revolution som recensenten ser som i en vision stör ingen. Tvärtom och allraminst den radikala och öppna konstvärlden.

Daniel Birnbaum får också Artforums förtroende att utse sin favorit för 2009. Det blev guldlejonvinnaren från Venedig John Baldessaris utställning på Tate Modern. Okwui Enwezor valde President Obama med en hänvisning till – Giorgio Agamben.

Efter denna inte alltför uppmuntrande utgjutelse kan man med fördel kasta sig över till lite samba by the sea. I Ladoniabiennalen återstår nu för kommittén att utse de konstnärer som har vunnit gulddrakarna. Först ut är Arto Lindsay som blev folkets val ”Vox Populi”. Han blev den mest sedda av biennalens konstnärer på YouTube. Om ni inte minns Ladoniabiennalens tema så var det ”Can you keep a secret?”

Gamle Friedrich von Schlegel, verksam i det tidiga 1800-talet, ville gärna se en ny mytologi för konsten. Antikens gudar och Kristendomens uppsättning kunde inte utföra den uppgift som Schlegel tänkte sig. Nämligen att leda människan vidare mot det Absoluta, alltså den fullständiga insikt som förnuftet inte kunde klara på egen hand. Skönheten skulle också till men här hyste Schlegel framsynta idéer. Alla objekt var potentiella skönhetsobjekt.

Om vi något, men inte alltför mycket, dämpar den metafysiska ivern i dessa för konsten grundläggande tankegångar, hur har det gått med den nya mytologin? Funderar man på det kan man urskilja ett ganska klart svar: Det blev Konstnären själv. Genom att utses till den store vägledaren är Konstnären synnerligen lämpad för att utgöra den nya mytologins centrum. Förhållandet har inte förändrats särskilt mycket sedan romantiken, men konstvärlden vill helst se den här saken i abstrakta termer.

Jag kom att tänka på det här när jag funderade på de många konstnärer som använder sitt eget liv och sina egna erfarenheter som utgångspunkt för sina arbeten. En livshistoria söker kontakt med större sammanhang och spinner nät av referenser i tid och rum. För det är svårt att komma undan den verkan som ett autentiskt inslag har när konstnären själv meddelar genom sin subjektivitet. Som därefter blandas med en lämplig mängd socialkritik, antingen omedelbart eller senare i kritiker- och curatorfasen.

Tris Vonna-Michell rör sig med en sådan strategi. Hans livshistoria vävs samman med hans bakgrund. Hans idoga sökande efter ljudpoeten Henri Chopin blir en besatthet. Enligt vad det sägs (och vi rör oss i en mytologisk värld så man skall ha en nypa salt med sig) frågade han sin far varför han hade hamnat i kuststaden Southend i Essex. Fadern skall då ha replikerat att det fick han fråga Henri Chopin om.

Det verkligt mystiskt/mytiska momentet i Vonna-Michells aktivitet är dock hans berättande. Hans historier löper som ett rinnande vatten och har kommit att fängsla hela den samtida konstvärlden.

För den som vill stifta närmare bekantskap med en Vonna-Michellperformance finns möjligheten att följa en 5 minuters berättelse med hans berömda äggklocka. Ett väsentligt inslag är att Henri Chopin var förtjust i vaktelägg. Som ni kan lägga märke till är det inte så lätt att hänga med när Vonna-Michell kommer upp i avancerat berättartempo. Men det är också saken som ligger i linje med Schlegel: Poesin (konsten) är något i sig själv. Eller rättare sagt, så kan vi låta den bli till om vi så önskar.

Filmen är klippt samman från olika håll och ljudet är i sin väsentliga del inte originalljudet. Det märks dock knappast.

Igår var det alltså kvalitetsseminarium i Umeå. Min beskrivning av konstens kvalitet utifrån (som ni säkert har hört tidigare) ”Det som konstvärlden kallar för kvalitet är kvalitet” är en solid historia. Kvalitet just nu får sedan bestämmas genom att se genom hur den formuleras av kritiker och i samband med utställningspresentationer. ”Archive” är ett nyckelord för närvarande, utgångspunkt i de egna erfarenheterna kombinerad med en form för dokumentär och subjektiv framställning har också fått en stor utbredning. Jag nämnde vidare några av de fasta instanserna: Överskridande, fördjupning/komplexitet samt obegriplighet. Dessa tre aspekter är en stark tradition som det inte borde vara mycket att invända mot. Det förefaller självklart att konsten inte skall upprepa eller sikta på standardformer. Strävandet är att göra något mer än så även om det inte är så lätt. Fördjupning/komplexitet handlar om att ett konstprojekt inte skall vara banalt utan äga mer än vad som kommer fram vid första anblicken. Konsten vilar automatiskt i högdiskursen men konstnärer och övriga intressenter bygger upp en avsevärd kontext. Inte heller detta kan vara något överraskande. Obegripligheten, alltså att lägga till sådant som inte direkt kan förklaras med några enkla formuleringar är lika nödvändigt för att undvika att illustrera en idé. Bildläraren m m Alfredo Castro protesterade mot detta och hänvisade till postmodernismen som han menade gjorde upp med modernismen nyhetssträvan. Här har han förstås fel. Postmodernismen var i detta avseende en fortsättning på överskridandet genom att ge sig på modernismen. Därefter har den tendensen fortsatt precis som vanligt.

Genom Vanja Hemeles inlägg fick seminariet också ett feministiskt perspektiv. Har ni inte sett Konstnären 2009:2 så läs artikeln där hon diskuterar med bland andra Måns Wrange och Robert Stansinski. Ämnet är komplicerat eftersom de inblandade vet att de aldrig har gjort tillräckligt. Frågan är ändå hur problematiskt det är i bildkonsten. I Flash Arts alldeles nyligen publicerade lista över uppåtgående konstnärer är två av de fem första kvinnor: Keren Cytter och svenska Fia Backstrom. Motsvarande lista 2006 hade inga kvinnor alls på de fem första platserna. Första platsen på den aktuella listan intas, föga förvånande, av Tris Vonna-Michell.

Andra frågor kan förefalla mera angelägna. Konstvärlden är en angelägenhet för den kulturbärande borgerligheten toppad med överklass som betalar kalaset. Framför allt korresponderar denna konstvärld med sig själv. De lägre sociala klasserna har man ingen kontakt med. Inte heller för man någon diskussion att tala om kring vad konsten med alla sina sociala implikationer skall tjäna för syfte.

Detta i all korthet. Jag har täta turer dessa dagar. Först blir det ett besök på Örebro konstskola och sedan skall jag tala om konstförmedling i Hässleholm.

Mycket välkomna till kvällens alldeles obetydliga bloggföreställning! Låt mig börja med att skruva fram tiden nästan ett år. Då är det dags för São Paulobiennalen. Vad kan vi förvänta oss? Första tecknet är som jag ser det ett sanningsvittne om konstens situation. Om den nyligen utsedde curatorn Moacir dos Anjos (från Brasilien) tänkt sig saken på det sättet är svårt att säga. I varje fall väljer han sitt tema enligt den numera ganska vanliga litterära genren:

”Há sempre um copo de mar para um homem navegar”
Jorge de Lima (1895-1953)

”Det finns alltid ett glas av hav för en människa att navigera.” För konsten passar detta alldeles utmärkt. Ej havet, det obändiga och svårhanterliga utan det hav som kan rymmas i ett vattenglas. Sålunda får vi i konstvärlden uttala: ”Våra skepp är små men de seglar ändå uti vårt vattenglas.”

Moacir dos Anjos

Låt oss därefter fortsätta med dagens tävling. Den är på riktigt och inte ens min, men tillsammans kan vi avgöra utfallet – om vi blir tillräckligt många. Nationalgalleriets pris i Berlin för bästa unga konstnär 2009 tillföll Omer Fast. Den tyska tidskriften Art Das Kunstmagazin ger nu publiken en chans att välja en gång till. Omer Fast som just har ställt ut i Lunds konsthall och där bland annat visat sitt videoarbete The Casting är den mest meriterade men något seg i alla sin perfektion. De andra kandidaterna är Annette Kelm, konceptuell fotograf och Danh Vo som är född i Vietnam men uppvuxen i Danmark och dansk medborgare. Konceptuell, känd för sina många giftermål som konst. Så har vi Keren Cytter som är mitt val. Profilerad och underfundig videokonstnär. Hon kommer starkt och vi kan räkna med att hon blir ett ännu större namn under de närmaste två åren. Välj HÄR.

Slutligen vill jag uppmärksamma min käre kollega Jörgen Svensson som jag nämnde igår. Hans videofilm Brothers in Sin innehåller ett antal mord med nedräkning. Ett av dessa fall rör en golfspelare. Svensson är minst av allt tillförlitlig men i filmen nedan bringas åtminstone ett av dessa mordfall till klarhet. För den specialintresserade vill jag nämna att den musik som förekommer i förekommer är av Michael Jackson, Cypress Hill, Elastica och The Timelords.

Det enda som saknas i konstvärlden är alternativ eller en kraftfull ny konstriktning. Bortsett från det arbetar konstproduktionen för högtryck. Recessionen tycks inte heller bli vad man fruktade (eller hoppades). Oktoberförsäljningarna i London för Christie’s och Sotheby’s gick bättre än väntat och redan i morgon kan vi förvänta nya auktionsresultat från New York.

Man får nog ändå mena att lågkonjunkturen har fått fart på förhoppningar om förändringar. Eftersom det inte finns något annat än den sociala kritiken att ty sig till får konsten söka efter möjligheter till politiskt kannstöperi. Vi noterade detta i den charmfulla Istanbulbiennalen som på det hela taget blev ett lyckat konstevenemang.

Artforum är förmodligen den plats i konsten där trendkänsligheten är som störst. Genom att tidskriften drar fram möjliga tendenser är den i högsta grad också medskapare av sådana. I de två senaste numren har man satsat stort på Michael Hardts och Antonio Negris sista del av deras trilogi om världens eländiga tillstånd, Commonwealth. Valda delar har publicerats och verket har kommenterats och kommentarerna har kommenterats av författarna. De båda skribenterna ger sig på välkända teman som anatema mot familjen, företagen och nationerna. Henry Kissingers gamla favoritfilosof Spinoza får ersätta Marx i deras nygamla försök att blåsa nytt liv i revolutionen. Den skall komma genom en global sammanslutning av de missnöjda och förtryckta.

Nåväl, det här är möjligen något som kan bli intressant för den produktiva konstvärlden. Modevinden blåser alltså mot lite neomarxism under senhösten och vintern. Kanske. För konstvärlden har som bekant problem med den egna handlingsdiskursen. Alla filosofer tycks förbrukade och igen konstateras att avantgardet har försvunnit: Avantgardet var nyligen föremål för en debatt (refererad i norska Kunstkritikk) där huvudtalarna var Nicolas Bourriaud och den danske teoretikern Mikkel Bolt. De var båda överens om det vi redan visste om avantgardet.

Skall det verkligen vara så svårt att få igång ett nytt avantgarde? Skulle det inte vara en rätt enkel operation? Avantgardet har alltid haft enbart en intern betydelse i konsten, sysslat med intressanta uppror mot den för tillfället rådande regimen (och mullrat om att förbinda sig med revolutionsmakarna ute i världen dock utan att det haft någon som helst betydelse). Men jag förstår problemet. Den rådande regimen definierar sig i praktiken som det permanenta avantgardet. Den internationella samtidskonsten är radikal och revolutionär, vilket vi lätt kan förstå genom att studera de senaste utgåvorna av Artforum. Ve den som revolterar mot de styrande revoltörerna! Allt nytt är sålunda förbjudet enligt föreställningen om att det skulle representera kontrarevolutionen.

Senhöstens trendnisse: Commonwealth