Vilks.net

Intet nytt utanför biennalen. Trots att konstvärlden tröttnat på biennalväsendet är det fortfarande där som man enklast kan läsa av vad som sker i konsten.

Knappast har det undgått någon att världen vimlar av biennaler. Men hur har det egentligen gått? Har de stora förlorat sin betydelse? Det verkar inte så. Venedig är fortfarande den stora och allomfattande. Dit åker konstvärlden. São Paulo- och Sydneybiennalerna håller sina positioner som aldrig har varit överväldigande. Berlin- och Istanbulbiennalerna har dock lyckats slå sig in som intressanta. Whitneybiennalen är inte längre vad den en gång var men den kan ändå inte räknas bort. Mycket mer än så tycks det inte ha blivit av biennalexplosionen.

I Säo Paulo pågår en biennal om biennalernas kris. Jag kan hålla med om att lite kris är det. Så tänker i varje fall by Ivo Mesquita and Ana Paula Cohen med ”In Living Contact”. Mestadels tomma lokaler, bibliotek, arkiv och seminarier. Besökaren får med sig mycket läsning. Några konstprojekt visas, bland annat den gamle postmodernisten Allan McCollums 1800 teckningar 1988-91. Bidraget skall väl illustrera arkivkänslan.

Nej, inte kommer det att hända något i São Paulo. Däremot säger den något om konstens tillstånd. Hur skall vi komma runt biennalerna?

Venedig behöver inte bekymra sig, den är inte trendkänslig. Och redan nu annonserar Daniel Birnbaum den kommande sommarens programförklaring. ”Worldmaking” är utgångsbudet med den inte alltför upphetsande tanken att varje konstverk är en vision i kraft av sig själv, en egen värld, ergo Worldmaking.

Man får anta att den påläste Birnbaum hämtat uppslaget från Neson Goodman vars lilla skrift Ways of Worldmaking (1978) är en konstteoretisk klassiker som brukar dammas av då och då. Goodman menar att vi aldrig får tag på världen. Däremot skapar vi världar när vi försöker beskriva den. Och då kan man säga att konsten gör detta uttalat.

Birnbaum kompletter skapandet av världar med hur de lite äldre och ledande konstnärerna relaterar sig till de nya generationerna. Dessutom kommer han att lägga vikt vid teckning och målning. Dessa tekniker skall inte glömmas bort i den stora video- och installationskarusellen – är det sagt.

Alltjämt kan läget i den internationella samtidskonsten sammanfattas: Det sker alldeles oerhört mycket men inte något utöver det vanliga. Religion som medium kan kanske vara en liten nyhet – i Karlsruhe.

Allan McCollum 1800 teckningar 1988-91

Alternativscen i konsten, ja, den har försvunnit all världens väg. Ett gott exempel på hur det ser ut är Kembra Pfahler som står bakom den teatraliska rock- och performancegruppen The Voluptuous Horror of Karen Black. Man bör ta sig en titt på deras aktiviteter, se här.

Nå, det som är särskilt intressant är hur detta inte blir en vanlig rockgrupp utan en konstperformancegrupp. Hur går det till? Bekräftelse genom framträdande på hedervärda konstinstitutioner. Pfahler deltog t ex på Whitneybiennalen i år. Och så diskursskrivningen. Aktiviteterna kommer inom ramen för att fungera som konst att läsa socialkritiskt. Som Trinie Dalton skriver för Whitney: ”…demonstrated an ‘evolution beyond gender’ by showing works by women seeking to explode the dualism inherent to male/female opposition”.

Naturligtvis finns det inget orimligt i detta. Men det är ett exempel på betydelsen av hur något skall läsas och förstås.

Lite klös är det ändå i gruppen. Kunde man tänka sig att Moderna skulle bjuda in dem? Eller håller det bara med familjeföreställningar på den institutionen?

Efter det att jag skrev om fejden mellan Axess och några svenska konstkritiker har Johan Lundberg kommit med en kommentar som återfinns under gårdagen. Tack för det Johan! Jag uppskattar att du vill åstadkomma en debatt ty konstbegreppet behöver diskuteras. Under en längre tid har de grundläggande konstteoretiska frågorna ersatts av frågan: Vilken socialfilosof skall vi välja?

Men Lundberg kommer lite fel på problemen. En förutsättning för en god diskussion är att de inblandade är väl uppdaterade. Lundberg fyller inte helt den kvoten. Hursomhelst har han en rad goda infallsvinklar. Den första är ”vad jag i grunden propagerar för är ett autonomt konstbegrepp.”

Om han menar det han skriver kan jag lugna honom. Vi har det redan. Konsten är autonom och det finns inga tecken på att det skulle bli problematiskt. Även om man gör en utställning som nu i Berlin den 1 november ”Fressen und Fliegen”, ”en dialog mellan visuell konst och teater”, så blir det ingen sammanslagning. Möjligheterna är redan öppna för suddiga gränser men det ändrar inget väsentligt. Konsten står fast som ett eget område.

I bildkonstens autonomi ingår att vad som helst kan vara konst, att den är inriktad på att verka överskridande, att den alltid är uppbackad och invävd i en avancerad diskursbildning, att den har en singularitet som inte är åtkomlig för diskursen. Ytterligare en sak är nog så viktig, den har sin egen konstvärld, sina egna institutioner som verkar för dessa inriktningar.

Självfallet finns det avvikelser inom konstvärlden, men den del som jag beskriver är den som gäller, den som har det progressiva kommandot.

Lundberg har nu problem med att ”en itusågad ko i formalin är mer konst än en oljemålning”. Med ”mer konst” antar jag att Lundberg menar ”högre kvalitet”. Så är inte fallet. (Olje)målningar (akryl får man väl också använda?) av t ex Gerhard Richter, Sigmar Polke, Wilhelm Sasnal eller Takashi Murakami är exempel på hög kvalitet inom ramen för samtidskonsten. Att detta fungerar beror naturligtvis på att läsningen, diskursbildningen av dessa sker i samklang med den agenda som konstvärlden opererar med.

Om man ni vill blanda in nyestetiker, nynyromantiker eller klassiskt skolade målare hamnar man utanför agendan. Agendan idag, och det vet nog också Lundberg, kretsar kring social kritik. Den allra senaste tendensen är att gräva ner det sociala i lite djupare lager av diverse kreativa uppslag och komplexa referenssystem.

Den som vill föra in något nytt i agendan har ingen lätt uppgift. En sak är att äga en röst som konstvärlden lyssnar till, en annan hur ett förslag skall motiveras som intressant. En återgång till skönhet och klassicism – hur skall man resonera för att göra det intressant? Vi har ju sett det tidigare och det har redan återanvänts, inte minst under postmodernismen neorörelser.

Kvalitet i konsten är, som jag skrivit otaliga gånger, en enkel affär att förstå: Det som konstvärlden ser som kvalitet i konsten är kvalitet. Och till detta den aktuella agendan som har en historia och som förändras (överraskande?) långsamt.

Att kritikerna visar ”beröringsångest” inför Det Andliga i konsten har jag full förståelse för. Metaforiskt kan det utan vidare fungera men när trosvissheten träder fram då är det mer än nog. Som Lundberg riktar påpekar hade Beuys sådana spekulationer för sig och det, tillsammans med hans sociala utopier, har visat sig vara de svagaste sidorna av hans insats. Marina Abramovic har, t ex, visat en del new age tendenser i installationer med kristaller som skall påverka betraktaren, men det är inte något som konstvärlden beaktar när man tolkar hennes verk.

Lundberg skriver också att han inte ser någon korrelation mellan form och skönhet/andlighet. Men vad är då skönhet? Vi skall nogsamt erinra oss att konstskönhet är ”särskilt” på det sättet att när det skapades, genom Kant och &, kunde det inte definieras. Såväl konstteoretikerna som konstnärer eftersträvade att finna ut vad det var och om det ägde några gränser. Idag ser vi resultatet av jakten på denna fantom (ty den fanns endast i några överhettade tyska filosofhjärnor): Särskildheten har visat sig mera överlevnadsduglig än dess andra led ”skönheten”. Därför kan allt vara konst – och konsten bibehåller sin ”särskildhet” genom sin singularitet vilket konstnärerna och andra klart markerar genom att på någon punkt göra konsten obegriplig. Vägen tillbaka är naturligtvis spärrad. Där finns bara spöket.

Svårare än så är det inte.

Om tidskriften Axess och dess kampanj för mera skönhet och andlighet i konsten skrev jag för en tid sedan om. Nu har också Dan Jönsson kommit med skarp kritik mot Johan Lundberg. Kritiken träffar inte helt i prick men det är uppenbart att Lundberg inte kommer någonvart med det han anser vara samtidskonstens förtryck av figurativt måleri. En bloggkommentar finns här.

En sak är naturligtvis att Lundberg är dåligt påläst i samtidskonsten. Vad han inte tycks ha fattat är att problemet med att tänka i stilistiska och expressionistiska termer inte har mycket till relevans. Alltså att urskilja en viss form som i sin tur skall uttrycka något bestämt, alltså här idealskönhet och andlighet.

Vad han agerar för (med hjälp av förlegade filosofer) är en konservativ modernism eller något i nynyromantikstilen. Problemet är att det inte går att leverera det som konsten omutligt kräver: förnyelse. Om man förstorar den bild som Lundberg vill teckna med att omfatta måleriet i modernistisk bemärkelse (Se också Susanna Slöörs outtröttliga strävan att återupprätta figurativt måleri på Om Konst – nu har hon varit i New York för att elda vidare på brasan), då har vi den enkla ekvationen att hela området befinner sig i samma situation. De formbildningar som står till buds räcker inte till för förnyelse.

Samtidskonsten har i en första omgång parerat det här hindret genom att flytta ut möjligheterna till att omfatta Allting och Vad som helst. Men inte ens det är nog. Ganska självklart handlar konsten idag om att konceptualisera ett givet material, alltså att skapa ett innehåll. Med det materiella Vad som helst och det konceptuella Vad som helst blir naturligtvis möjligheterna att skapa förnyelse mycket större. Ändå visar det sig vara nog så svårt.

Givetvis kan man konceptualisera måleri och figurativt måleri, vilket också görs. Se t ex Gerhard Richter och Elizabeth Peyton. Resultatet blir dock alltid att själva måleriet/figurationen spelar en underordnad roll.

När det handlar om skönhet måste man komma ihåg att den skönhet vi talar om är den särskilda, den från Kant härstammande. Den blev snart omvandlad till att överskrida sina klassiska idealgränser och ersatt av frågan hur långt man kunde gå och ändå få något att accepteras som skönt (alltså ”särskilt” i motsats till dekorativt).

Andlighet i konsten är ett innehåll och kan inte fabriceras som autentisk form. I praktiken finns det inte några andliga uttryck. Vad man kan göra är att utföra projekt om andlighet eller referera till den tid då man trodde det var möjligt. I slutändan är alltid ett beläte ett beläte och en expressiv form en form som man tillskriver ett (andligt) innehåll.

Finns det något som händer som kan skiljas ut från den överhettade produktionen av samtidskonst? Är det i så fall i Berlin det kan tänkas ske? I en intressant artikel på Kunstkritikk skriver Erlend Hammer om assume vivid astro focus på peres projects.

Något känner man igen från rätt många håll bland dagens konstnärer. Avaf säger:

”We are not interested in the whole star fuckers scene. We want to live a simple life and hang out with simple people like us. We want to be contaminated by other people. We want to have friends. We believe in generosity and equality, in sharing and inclusiveness.”

Jo, den versen har gått på högvarv rätt länge. Men går det att leva upp till den? Avaf har inte kommit undan en god positionering på artfacts som bådar en pågående vidareklättring. När kommer deras första biennal ? – jodå den har de redan avverkat.

Som det framgår av deras uttalande finns det en socio-politisk grundinställning som konstvärlden inte kan annat än att nicka instämmande till. En omskrivning i lite hippare tongångar av ”etnicitet, klass, kön och hierarkier”.

Hammer rör vid en intressant fråga när han talar om hur en framskjuten konstvärldsmedlems referensrekvisita skall se ut. Den traditionella bildningen räcker inte. Man skall kunna tala om T-Pain och ha hört E2-E4. Film och i vidare bemärkelse diverse popkultur är också nödvändigheter.

I det slag installationer som Avaf ger sig in i blir referenserna många. Hammer inser att det blir bara för mycket, att vi får ett dagens problem som kan formuleras som referensöverskott. Dit måste det antagligen gå eftersom referenssystemet är den enda verkliga styrka som konstuttrycket har kvar att laborera med. Avaf avser förmodligen att genom sin referensdjungel kraftigt försvåra kritikernas arbete att dra historiska linjer och paralleller. Och att nå det verkligt attraktiva: Nuet.

Är vi på något slags väg här? Eller är det bara ännu ett led i att ge konstvärlden det konstvärlden vill ha: Tillräckligt nytt och avvikande. Även om viljan är god.

Avaf: Del av installation 2008, peres projects, Berlin

Och hur långt borta från detta är egentligen det man fann på Frieze? Här kan man få en rundtur.

En intressant konsthändelse är Dominique Gonzalez-Foersters stora installation i Tate Moderns turbinhall, TH 2058 som öppnade för ett par dagar sedan. Här kan man nog tala om hennes Magnum Opus. Hon har varit med länge, framsprungen ur Bourriauds relationella generation på 90-talet. Interaktivitet och social kritik. TH 2058 ger en mycket god bild av hur samtidskonsten fungerar. Alla rätt till Gonzalez-Foerster som tar för sig på ett imponerande sätt. Installationsberättelsen är en vision av turbinhallen 2058.

Några av de uppfyllda reglerna för samtidskonst:

En vision måste vara en dystopi men inte för negativ.

Referenser istället för original. Här är det konsekvent genomfört. Stora skulpturer av bland andra Louise Bourgeois och Alexander Calder ger bilden av ett framtida lagerrum för konst i ett eventuell belägrat London. Subtilt nog är de utförda i plast och förstorade 25 %. De förstärker också det nödvändiga platsspecifika drag som ett installationsprojekt skall ha. Flera av skulpturerna har tidigare visats i turbinhallen.

En av skulpturerna är ett original, ett så passande djurskelett av Maurizio Cattelan.

Video. Rörliga bilder är nästan oundvikliga i stora installationer. Även här är citat en styrka. Filmen ”The Last Film” är sammanklippt av experiment- och science fictionfilmer.

Interaktivitet. Självklart inslag. Konstnären har placerat ett antal tvåvåningssängar under skulpturerna. På varje säng finns en bok, tillsammans utgör de utställningens bibliografi. Besökaren är välkommen att slå sig ned på de hårda britsarna och läsa så mycket de önskar. Dessutom är det konstnärens förhoppning att varje besökare skall finna en egen tolkning av projektet.

Tidsmässigt korrekt: Stora installationer som dignar av innehåll har fått en extra skjuts genom stjärnskottet Christoph Büchels uppmärksammade aktiviteter.

Aktuell: Hon hade lite extra tur. Finanskrisen faller in i verket.

Och inte minst: Kontroversiell. Utställningen har redan väckt flera kritikers misshag – medan andra försvarar den. Kanske är London en bra plats för att få mothugg. Där finns det en hel del konservativa kritiker som betraktas som seriösa.

Gonzalez-Foersters projekt definierar hur samtidskonsten fungerar. Och hon gör det på ett övertygande sätt.

Mer här:

Länk 1

Länk 2

TH 2058

Asien är alltjämt en förhoppning i konsten. Kineserna kommer. De har dykt upp på Bonniers konsthall dock utan att ha väckt någon riktigt stor entusiasm bland de svenska kritikerna (bortsett från Aftonbladet, men där var det nog personligt). Även Saatchi som nyöppnat i London satsar stort på kineser. Kännetecknande är att de är provokativa. På något sätt blir det en avslagen tillställning. I Kina har man lärt sig att tillämpa den repressiva toleransen. De är alltså inte längre intressanta som förbjuden, censurerad och förföljd opposition. Skall man vara ärlig är kineserna intressanta på samma sätt som alla andra icke-västerlänningar: exotiska ur en eller annan synvinkel, autentiska röster från områden med andra värderingar. Eller rättare sagt, utjämningen är på väg att ta bort dessa sekvenser. Vad vi ser är förebilden att bli ”riktiga” konstnärer, alltså konstnärer som inte är exotiska eller autentiska. Som vanliga.

Med de asiatiska biennalerna blir det nog inte heller något annat än bekräftelse. Enwezors storsatsning i Gwangju framstår alltmer som en blek kopia av Documenta 2002.

Liverpoolbiennalen har tagit sig an en annan liten trend: konstnärlig fantasi: ”utopier, dystopier, fiktion, myter, lögner, profetior och skådespel”. Argentinaren Leandro Ehrlich (708) har en skojig rumskarusell som man kan se på YouTube. Richard Wilson (2821), som på något sätt försvann ur samtidskonsten efter initiala framgångar hos Saatchi bidrar med en fyndig utskärning i en fasad, Turning the Place Over. YouTube

Risken att rasa ned i underhållningsbrunnen är naturligtvis påtaglig. Det kan rättas upp med lämpliga diskursbildningar men jag har ännu inte sett några. Å andra sidan är Liverpool en mindre biennal som vilar på ett något slitet koncept: Att vara site specific och relationell för staden.

Vad som är inne just nu är Lycka. Det skrivs ständigt nya böcker i ämnet och lyckoforskningen har etablerat sig. Jag har precis läst Thomas Hylland Eriksens nyutkomna bok Jakten på lycka i överflödssamhället (Nya Doxa). Boken är snabbt läst och ger en översikt av vad det hela handlar om. Eriksens egna bidrag är inte överväldigande men han samlar upp en grundläggande princip: Stora Stygga Vargens morgondag. Vargen har till slut fångat sina tre små grisar och skall äntligen få avsluta en mångårig och föga framgångsrik jakt. Men den äldste av grisarna frågar honom vad han skall göra i morgon. Vargen drabbas då av svår ångest, hans livsprojekt är hotat och det enda han kan göra är att släppa grisarna för att säkra framtidens lycka. Lyckan finns alltså i förväntningen.

I konsten kommer det säkert att dröja ett tag innan någon biennal annonserar ett tema som ”Happiness in the Global Society”, ”The Good Life Reconsidered”. Som bekant är konsten alltid på efterkälken och har t ex inte riktigt hunnit upp miljödebatten.

Under tiden kan man glädjas åt den situation som samtidskonsten har hamnat i. Att det inte händer något men att något måste och skall hända. Vi kan vara helt övertygade om att det kommer att hända vilket är mycket mera värt än det som blir resultatet. Se själv på de senaste 15 åren: Relationell estetik, social kritik, postkolonialism, konst som forskning, angelägna frågor om makt, kön, etnicitet och klass, nå ut i verkligheten. Och Asien. Det var bättre när det skulle till att börja, när det framstod som genuint nytt.

En av kommentatorerna till gårdagens krönika, Olof Martin, undrar vad jag anser om Odd Nerdrum. Nerdrum är lite speciell eftersom han har förstått det patetiskt omöjliga i att återvinna en historisk tradition. Hans utgångspunkt var ett avvisande av nyare påfund och han brukade framhålla att han alltid gick omkring och tittade i små böcker med reproduktioner av renässans- och barockmästare för att slippa den nutida omgivningen.

Men han förstod till slut den enkla devisen som kom under 80-talet: Det finns två sorters konst, det som är dåligt gjort är hötorg, är det bra gjort blir det kitsch. Så blev Nerdrum kitschmålare.

För något måste man bli om man försöker återuppliva historien. Återkomsten spärras alltid förkrossande av ängeln med det flammande svärdet. Alla vill dock inte gå med på det utan ser antingen/och/eller modernismen och konceptualismen som ett misstag. Såväl nymodernister som nynyromantiker tror på konstens egenvärde. Där blir det religiöst. Och viljan att skaka nytt liv i skönheten blir en programpunkt.

Signaturen V gjorde mig uppmärksam på nya vågen i P1 där Sara Arrhenius och Mårten Arndtzén talade om de senaste modeorden i konsten. Arrhenius nämner där bland andra romantik, skönhet och mysticism. Det är bara det att de inte längre kan operera självständigt. Vi får följdsatsen ”romantik, skönhet och mysticism till vad och i vilket avseende?” Konsten har, och allt talar för att det är en gång för alla, gett upp dessa begrepp som i sig identitetsgivande. Det fanns ett hela tiden underförstått ”särskild” framför dem, ett ”särskild” som går tillbaks på det sammelsurium av spekulationer som Kants psykologi och romantikens begreppsfantasier tillskrev dem. Istället får vi hålla oss till just det sistnämnda: Det tillskrivna. Där har vi readymaden och så vidare.

Mycket av vad Arrhenius och Arndtzén talar om kan fångas in i en enkel förklaring. När konsten inte längre har någon given identitet, vad händer då? Den får skapas, först genom självkritik och dekonstruktion som pågick i olika omgångar från 1960 till början av 1990-talet. När det kapitlet var avslutat vände sig konsten till samhället och aktualiteten. Kryddar man den infallsvinkeln med originalitet och bevarar åtminstone ett uns av singulariteten fick man något som visade sig fungera. I varje fall har det opererat med framgång i inemot 20 år.

Att det finns en överensstämmelse i formuleringar och uppfattningar hos konstvärldens olika aktörer tas också upp i radioprogrammet. En sådan likhet är självklart nödvändig eftersom det handlar om att hålla fast vid en gemensamt accepterad identitet. Men det kan också i längden lyckas alltför väl och bli alltför smart.

Någon lösning på denna ”kris” (man får sätta parentes med tanke på att den konstnärliga praktiken aldrig har varit mer produktiv än vad den är nu) får man inte genom att försöka väcka liv i forntiden.

Inte heller kan man göra för stort väsen av konstens nyttiggörande, alltså att den skall vara nyttig för samhället. Den linje som t ex Susanna Slöör och andra nymodernister förespråkar, att konsten inte skall tjäna något ändamål, är en skenbar avvikelse. Vad det handlar om är att hon och andra vill återgå till den modernistiska ”onyttan”, alltså den estetiska som i sin tradition definierar sig som samhällsnyttig på ett upphöjt plan: Konsten förmedlar ett högre andligt tillstånd, lär oss att se det osedda, stimulerar det mänskliga sinnet och fantasin etc. Samma recept gäller naturligtvis också för nynyromantikerna.

Konstvärldens aktiviteter är effektiva att fånga upp möjliga – och välbehövliga – ”onyttigheter”. Det som inte kan förklaras kommer inte att avfärdas som onyttigt utan tolkas som t ex ett kritiskt uttryck i någon aktuell social fråga. Det är förstås inte omöjligt för en konstnär (eller för den delen en kritiker eller curator) att prestera något som är onyttigt och som avviker från det rådande. Men då får man komma ihåg att det som med största sannolikhet kommer att ske är att ingen bryr sig om det. Försvinner genom tystnad enligt den oeftergivliga regeln: Endast konstvärlden kan utföra den helt nödvändiga gesten att bekräfta konsten.

Å andra sidan är en förändring möjligt endast genom en samfälld ansträngning. Vi kan vara övertygande om att det kommer en sådan relativt snart. Konstvärlden lider svårt av sin egen konsensus.

Efter en sejour i Örebro, ett seminarium på Rättsvetenskap om ”Konstens speciella förhållande till lagen”, är jag tillbaka till skrivandet. Ett inte alldeles ointressant uppslag är Axessföretaget som bland annat håller sig med en tidskrift. Tidskriften, såväl som dess teveproduktion har under en längre tid drivit en kampanj för skönhetens återkomst. I det nyutkomna numret går redaktionen fram på bred front med ett antal artiklar:

MAGASIN – ARTIKEL: SKÖNHETENS TABU
Flykten från skönheten
Idag hyllas provokationen och gränsöverskridandet som estetiskt ideal. Men de tidiga modernisterna Eliot, Matisse och Schönberg försökte inte förstöra traditionen, utan återerövra den.
av Roger Scruton

I avantgardets efterdyningar
När en ituskuren ko uppfattas som ett betydande konstverk har något gått väldigt fel. En förändring är dock på väg, men som alltid så sker det viktiga i det fördolda, bortom de större medierna.
av Roger Kimball

Konstens väg tillbaka till passionerna
Passionisterna kallas en grupp konstnärer som vill utforska grundläggande existentiella frågor och som kännetecknas av omsorg om hantverket. De betraktas som udda inslag i ett konstklimat där avantgardet har blivit norm.
av Merete Sanderhoff

I islamisk kultur är det vackra inte tabu
I modern västerländsk konst är estetiken skiljd från etiken. Helt annorlunda är den islamiska synen på konst, som liknar den äldre västerländska.
av Mohamed Omar

För den insatte är det inte någon större svårighet att snabbt orientera sig i denna spaljéodling. Två utpräglat konservativa röster, och alldeles särskilt den omöjlige Kimball, får lägga ut texten om den härliga klassiska skönheten som dessvärre har gått förlorad i vår tid. Det var bättre förr. Notera t ex hur oprofessionellt Kimball hanterar Duchamp. Scruton är inte heller någon världsmästare, en högt ordinär estetiker, med, som sagt, konservativ grundsyn.

Merete Sanderhoff, som jag har skrivit om tidigare ,drar en lans för Odd Nerdrum & Co, under namnet ”passionisterna”.

Mohamed Omar, min käre vedersakare, skriver om skönheten i den islamiska kulturen. Någon stor teoretiker är han inte, men väldigt religiös. Han nämner faktiskt rondellhunden som ett exempel på modern konst. Han har dock rätt i att den äldre europeiska kulturens skönhetsbegrepp har uppenbara likheter med den islamiska. Men det var då det. Sedan kom Kant och hans många uppföljare tillsammans med romantik och modernism och åstadkom något helt annat som den europeiska kulturen är helt ensam om.

Nej, jag tror inte att denna gråt och tandagnisslan har någon som helst chans att rubba samtidskonstens frontlinjer. Det går visserligen inte så bra för den just nu. Biennalerna har blivit sterila men det ordnar sig nog ändå. Må vi sätta vår förhoppning i den nyskapande atmosfär som må stiga ur bankkrisen.

Tråkigt att Axess binder ris för egen rygg.

Konservatism med en annan vinkling står Susanna Slöör i Om konst. Gunilla Sköld Feiler ventilerar sitt missnöje i en bloggtext.

Ja, vem vet, det kanske lönar sig att ta lite strid mot dessa neokonservativa läger.

Skönheten? Ja, det verkar som det är svårt att inse vad den är i den moderna europeiska kulturen: Särskild.

Det har varit en lång väntan på att konstmarknadens glödheta tillväxt skulle hamna i ett bistrare klimat. Men trots den amerikanska bankkrisen innebar september en fortsatt tillväxt. De vägledande försäljningarna på auktionshusen i New York gick hyggligt men nu, i början av oktober, kan man konstatera att höstutställningarna i New York känner av krisen. Å andra sidan är det inte förvånande eftersom krisen är mest påtaglig där. En liten artikel i DN har behandlat saken. Lägg märke till slutet, där kommer det fram att nu kan konsten bli folklig.

Ingenting är emellertid givet och många bedömare tror på att konstmarknaden kommer att fortsätta sin uppgång. Vanligtvis ligger den omkring 18 månader efter den generella marknaden varför vi får vänta ett tag till innan det blir helt klart. Konstmarknaden är idag global och inte som tidigare beroende av USA och ett par europeiska länder. Köpgruppen har också blivit större. Om fjorton dagar kommer tre evenemang i London, två auktioner och Frieze Art Fair, att kunna visa hur tendensen artar sig.

Under tiden kan man följa (och påverka) konstmarknaden på Artprice. Förtroendeindexet kan man läsa av dagligen och alltså själv lämna ett bidrag. Det är bara att öppna ett gratis konto. Just nu ligger förtroendet på + 12 %. Siffran har stadigt fallit under den senaste veckan men stigit något idag.

Egendomligt nog är lågkonjunktur något som är bra för konsten. Högkonjunkturen har sannolikt blockerat konstutvecklingen. Däremot är en lågkonjunktur inte någon tillgång för utövarna. Men det är en annan sak.

Här är en sak att titta på och begrunda: Biennalen i Sevilla som öppnade den 2 oktober. Visserligen är det synnerligen vanligt att man i konsten gör övervärderingar av sina möjligheter att påverka omvärlden och av betydelsen av ett enskilt evenemang. Ändå är det sällsynt att man (med österrikaren Peter Weibel i spetsen) tar i som man gör med utställningskonceptet Youniverse. Så väldigt fyndigt med denna beteckning som inte bara skall göra åskådaren till interaktiv huvudperson utan också innebära ett definitivt brott med Euroamerikakulturen. Biennalen skall försöka sig på, som man skriver, att skapa ett paradigmskifte till ett Euroarabiskt och Eurasiatiskt paradigm.

Efter den obetydliga insatsen skall biennalen demokratisera konsten och som det verkar hela världen efter Joseph Beuys gamla recept ”Varje människa är en konstnär”. Och mycket mer.

Dessutom verkar det inte finnas ett uns av ironi i dessa gravallvarliga texter. Det är värt att läsa mer. Här finns en kandidat till årets biennalkalkon.