Vilks.net

Claes Jurander (vars Magnum Opus torde vara Nilsson, bildroman från 1974) publicerade i fjor en bok om att rita hästar, När man ritar hästar. Boken är ett försvar på ett seende som författaren anser har gått förlorat i dagens samtidskarusell. Jo, han är kritisk mot det kontemporära. Den innehåller ”tendensen till frånvaron av alla försök till ett eget seende” och han tror att det kan bero på att modernisterna blev lärda och forcerade fram nyheter. Mot det gör det kontemporära ett fadersuppror. Nej, Juranders styrka finns inte i hans analys av samtidskonsten. Jag undrar vilka konstnärer som han tänker på när han säger att det inte har något eget seende. Nathalie Djurberg eller Cecilia Edefalk? Eller Santiago Sierra?

Jurander nämner det han ser som de två ledande kvalitetsgrupperingarna. Antingen det kontemporära (och här drar han valsen om hur den inre cirkeln bestämmer vad som är kvalitet) eller den klassiska figurationen. Det finns så många fler skriver han. I och för sig är det kanske riktigt men utöver de två han nämner (och där får man säga att den klassiska figurationen är en marginell rörelse) är modernismen dock en av de få levande kvalitetsnormerna. För Jurander får räknas dit och jag kan inte se annat än att han, liksom den stora mängden av modernister, har många möjligheter att ställa ut och nå en stor publik även om det inte räknas som det som gäller i samtiden.

Men det är en intressant bok som säger en del om modernismen och seendet genom teckning. Och idén att han vill rita en häst är så omöjlig att det, med justeringar och tillägg, kunde bli ett intressant samtidsprojekt. En del aspekter är särskilt viktiga för modernister och dessa möter man här. Den särskilda upplevelsen av att gå in i tecknandet. Vikten av ett dynamiskt seende som gör teckningen till en kunskapsform utan någon direkt mottagare. Autenticitet och äkta originalitet. Tecknandet för Jurander tycks vara att göra observationer och upptäckter genom iaktta en utvald verklighet. Fotografier har sin begränsning genom att det ger för mycket information. Teckningen kan begränsa genom strängt urval. Ja, han konstaterar dock att han inte lyckas men någon definition av vad teckning är för något. Inte heller tycks han ha presterat något synligt resultat av sina hästteckningar förutom några uppslag som ingår i bokens illustrationer.

Men ett bestämt fall intresserar honom och det är min rondellhund som han irriteras över. Han skriver att den är ett exempel på seendet förfall. Hafsigt gjord, inte mer än ett piktogram. Orsaken är att jag inte har någon erfarenhet av något som man inte kan läsa sig till, nämligen teckningen. Modernisterna gör gärna en stor affär av den oförklarliga mystiken i tecknandet och målandet. Den praktik som detta representerar går också igen i det kontemporära som hävdas som en ”särskild” kunskapsform, svår att definiera men den skall vara ytterst viktig för mänskligheten.

Hur som helst så gör Jurander en skojig teckning av Vilks med strut på huvudet. Jag får anta att det är en äkta teckning som bygger på eget seende och att han har lyckats att destillera fram någon essens av sin förebild, som kan vara ett foto eller något. För att gå Jurander till mötes har jag med stor intensitet studerat Juranders teckningsstil och med denna innerligt förbättrat profetanletet. Till exempel har jag arbetat in Juranders ögonstil och skäggstil och det borde ju lösa problemet med ”alltför slafsig”. Jag har även tagit mig för att utföra ett Juranderporträtt i det han kallar för ”slafsig” stil. Men jag har lite svårt att följa honom. Teckning handlar i mycket stor utsträckning om stil och hur Jurander än påstår att han skapar ett eget seende blir detta synligt i lätt igenkännlig Juranderstil. Det är möjligt att det i hans smak ingår att alltid minimera antalet streck men det kan ju inte vara någon universell sanning.

Ursprunglig profet, Juranders Vilksporträtt samt profet med känsliga Jurandergrepp

Jurander porträtterad i ”slafsig” stil

På Rijksmuseum i Amsterdam visas Dora García performance /monolog Real Artists don’t  have Teeth den 28 februari. Den får beskrivas som en lättsam institutionell kritik där konstnären ”examines the complexity in issues related to censorship, the involvement of artists with their audience and the meaning of mainstream and marginality”. Den har gått runt på flera platser och kunde även beses i Moderna Museets biograf i fjor. Jag kom att tänka på att det skulle vara intressant att mera ingående undersöka hur en riktig samtidskvalitetskonstnär beter sig och hur den hanteras. Inget man gärna tar upp i konstvärlden. Som Liam Gillick och Philippe Parreno brukade säga till varandra: ”Det är ingen tävling!” Men det är det ju.

Det slog mig t ex också vilken nesa det skulle ha varit om Eva Löfdahls utställning på Moderna istället hade fått äga rum på Liljevalchs. Små enkla signaler som beskriver var folk hör hemma och vem som är mest konstnär.

Den alltid intressante Ernst Billgren har kommit med en uppföljare på sin bok Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor.  Den nya boken heter Vad är konst II 100 nya jätteviktiga frågor. Nå, var har vi egentligen Ernst Billgren? Inte lär han få en utställning på Moderna. Han är inte längre en relevant internationell samtidskonstnär med biennalbenägenhet. Om han någonsin har varit det. Det lockande i att tillhöra spetsfunktionen i konstvärlden, att vara en mainstream socialkritikisk kontemporär är nog inte heller något som lockar honom. Andra möjligheter gives och ingen kan förneka att det rullar på för Ernst.

Så var det boken. Den inleds med frågan om ”varför det första verket alltid blir bättre än uppföljaren”. Självklart kommer han inte själv undan denna fundering. Min uppfattning är att hans frågas innehåll stämmer med hans två böcker. Den första var bäst, lite överraskande och ännu med oskuldsfullt sikte på verkligt konstintresserade. Hans förra bok blev en bestseller och den här gången kan man förstå att han sneglar på den bredare läsekrets som nu har blivit målgrupp. Den här första frågan handlar inte om konsten vilket är lite synd eftersom det kunde ha blivit en intressant fundering. I konsten är det ofta svårt att skilja på vilket som är första verket. Vilken var Pollocks första drippingmålning? Och hur som helst blev nog uppföljarna bättre.

”Vad är provokationens uppgift?”, frågar han vidare och svarar ”Få intressanta provokationer är gjorda för att irritera folk.” Återigen är det en generellt ställd fråga. Men i konsten är det vanligt med provokationer som är gjorda för att irritera folk. Tänk bara på futurister, dadaister och surrealister. Billgren skriver sedan att förbluffande många av våra främsta konstnärer är autodidakter och menar att konsthögskolor inte är så viktiga. Tidigare gick det nog för sig men idag är det svårt att leta upp några sådana exemplar. Ser man på svensktoppen enligt artfacts eller på den nyss förlidna Modernautställningen är det idel konsthögskolefolk som är i farten. Men autodidakterna kan möjligtvis dyka upp på Liljevalchs vårsalong. Emellanåt känns Billgren lite gammalmansaktig. Han varnar unga konstnärer för ”strandraggare”( eller, som de heter curatorer). Sådana skall enligt Billgren se upp för eftersom de är helt opålitliga. Alla curatorer är säkert inte lyckade men dock, som det numera är: Utan curatorer stannar konstvärlden. Skulle jag vilja mena. Lite naivt är det också när han skriver ut den gamla klyschan att en konstnär annonseras som att denne har ”slagit i utlandet” efter ett par obskyra utställningar som man kan skryta med på hemmaplan. Dagens konstnärer kan inte räkna med den blåögdheten. Att bli en internationell konstnär som blir tagen på allvar kräver något annat än det gjorde på den tiden då Sverige och svenska konstnärer bara existerade i marginalen och för sig själv.

Jag skall inte förneka att hans bok ändå är värld att läsa genom emedan man får en del att fundera på och även ett och annat att reta sig på. Må Ernst Billgren fortsätta att vara aktiv i det svårbestämda mellanrum han på egen hand har upprättat.

Ernst Billgren tecknad

”Two innocent pro-Israeli Hindu women has been brutally killed in
‘FENI’, Bangladesh temples and deities of various places has been broken, valuable ornaments of the deities has been snatched, all has been done by the Muslim Fundamentalist and they are getting inspiration from the ruling party of Bangladesh, i.e.Awami League,
Hindus are afraid.”

Så skriver min FB vän Bikash från Bangladesh. Men intresset för dena information är inte stort på våra breddgrader. Och hur skulle det kunna vara det? Sedan den upplysta världen tagit ansvar för allt som sker är det fråga om var och när man skall göra en eventuell insats. Och att tänka på lönsamheten. Allting har sina omkostnader. Notisen visar att det populärt och på samma gång problematiskt med Gudarna. Idag blev jag uppringd av en religiös men vänlig muslim som talade för sin vara och lovade mig att om jag konverterade skulle allt vara förlåtet. Jag tackade för visat intresse men avböjde erbjudandet. Vad har dessa Gudar för sig? Jag tror att Hegel har kommit på svaret. Och det håller än: Gud tänker på sitt tänkande, helt och hållet. Där ser man, Gud har inte tid med människokäbbel utan tänker så det knakar eftersom att tänka om tänkandet är en rätt svår sport. För att i någon mån dyrka Gud, som sålunda inte intresserar sig för vare sig dyrkan eller inställsamhet, kan man efterlikna genom att på egen hand tänka på tänkandet. En del filosofer har ägnat sig åt sporten. Av alla som har sjunkit ned i detta är Heidegger den som har kunnat frambringa de mest komplicerade resultaten. Eller är det som Hegel nuddade vid, att tänkare som tänker på tänkandet är Guds befintlighet i skapelsen?

Nå, att i all välmening släppa ut den tanken på FB är inte meningsfullt (om man inte med största noggrannhet har valt sina interlokutörer). FB är vår tids inkluderande ordning. Den borde vara önskedrömmen för samtidskonsten som aldrig upphör med att formulera sin strävan efter nedbrytandet av hierarkierna och att öppna slussen för den stora gemenskapen. Emellertid är jag övertygad om att denna tanke är bäst som idé. Vill man fullfölja den är det bara att dra igång på FB och där är livet att ge och ta. Igår kväll var det livat i FB-holkarna. På goda grunder förstår jag att ett prisvärt lördagsnöje för unga arga muslimer är att utnyttja den frikostiga inkludering som jag idkar på mitt konto. Aktiviteten var till en början helt normal och frekvensen av ”knulla din döda mammas fitta” var som vanligt omfattande. Idyllen bröts när en något äldre muslim, Emir (troligen från Jönköping) taggade in en bild som antagligen var ett försök att visualisera denna formulering, ett modernt böneutrop som borde beaktas som självständig sura.

Första skriket kom från min persiska muslimska. Hon är min motståndare men högeligen rättvis och mild i sitt väsen. Hon brukar ryka ihop med arga unga muslimer vilket i regel också är en konfrontation mellan sunnimuslimer och shiiter. Klagomålen haglade över mig eftersom man trodde att jag hade lagt ut den. Sedan kom försvararna och menade att en kränkning inte är värre än en annan och yttrandefriheten skall alltid respekteras. Att komma fram till något på FB är sällan möjligt på grund av inkluderingen. Och så även i detta fall.

Yttrandefrihet är principiell men det är på samma sätt som med konsten: Allt kan vara konst men allt är inte bra konst. Vad som är en god användning av yttrandefriheten kommer alltid att innehålla en kraftfull kränkning. Annars är det så att säga ingen mening med att utnyttja den. Kvaliteten kommer fram i det som åstadkommes och det kan ta sin tid att göra en sådan bedömning. I fallet med den photoshopade bilden (man kan kontrollera den på tineye) är det svår uppförsbacke att få nekrofilbilden att framstå som tillräckligt meningsfull. Avsändaren har svarat en av debattörerna att det skulle ha varit en kompis som hade lagt ut den. Ett sådant svar är standardsvar när något illa har ägt rum så det är inte mycket att lita på. Vi vet inte vilka avsikter som fanns men troligen handlar det om att försöka sig på en genuin kränkning. Bilden skulle utan vidare kunna inplaceras i ett surrealistiskt sammanhang men då skulle kontext och diskurs vara på plats och det skulle äga rum på hög nivå. Men det blev hur som helst liv i luckan och många senanlända blev nyfikna på vad det kunde vara för bild som uppväckte en sådan fasa hos stora delar av FB-folket. Diskussionen pågår ännu.

För att svänga tillbaka på den smala vägen. Alison Knowles, legendarisk konstnär från Fluxus glansdagar har uppfört sin performance ”Identical Lunch” från 1968 på MOMA. Som man kan läsa i NYT var den också politisk. En av deltagarna var vegetarian och 1968 hade man inte riktigt kommit på det obligatoriska vegetariska alternativet. Deltagaren valde i det här fallet konsten framför principen.

Samtidskonstens banerförare borde vara Friedrich Schlegel. Hans vision om konsten, formulerad 1800, var att den skulle vara en existensform. Den skall omfatta alla konstarter och samtidigt vara samhällsmedveten och dess kännemärke är att befinna sig i en evig tillblivelse. En ytterligare klausul är kanske så populär i våra dagar men sanningshalten är hög: Den högsta instansen är det skapande jaget som alltid befinner sig i utveckling. I vår tid befinner sig det skapande jaget på artfacts.

Jag har företagit mig att under avsevärda ansträngningar teckna den store filosofens konterfej. Jag har tänkt mig att porträttet skall ingå i den bok som jag ivrigt sysselsätter mig med i dessa dagar då hemmets dörr är stängd utifrån.

Friedrich Schlegel (1772-1829)

Som det snart visade sig var beskyllningen om min antisemitism ett verk av ett internettroll. Avsändaradressen judiska församlingen i Malmö var givetvis fabricerad. Man kan se detta som ett led i en ström av antisemitiska och rasistiska inlägg som florerar under de senaste dagarna. Om det är ett troll eller en hel trollskog är svårt att säga men i varje fall varierar datorerna men så kan man ju också göra.

I antisemitiska kretsar ruvar konspirationsteorierna. Grundanslaget är den judiska konspirationen som styr världen i hemlighet. Dess huvudorgan är Illuminaterna som då och då har hemliga träffar vilka dock är kända för konspirationsanhängarna. I dessa sammanhang åberopas ofta Sion Den Vises Protokoll, ett falsarium som avslöjades redan på 1920-talet. En stor del av texten kommer från Maurice Jolys satir från 1864. Den innehöll ingenting om judar. Emellertid utgör sådana futiliteter inga hinder för att genom nya publiceringar och stor övertygelse förnya tilltron. Skriften är populär i Mellanöstern men också i högerextrema församlingar. En annan omtyckt figur är Fred Leuchter som ofta beskrivs som expert. Han rörde sig med en falsk varudeklaration som ingenjör men hans ryktbarhet är förbunden med hans famösa undersökning av gaskammarväggarna i Auschwitz. Han lät ett laboratorium undersöka om det fanns spår av Zyklon B. Han kunde sedan lägga fram en rapport att det inte fanns några sådana spår. Det fanns faktiskt svaga spår vilka han inte nämnde men hela testmodellen är felaktig eftersom gasen endast avsätter sig i ett mycket tunt ytlager. Leuchten malde ner hela stenar. Men såsom fallet med Sion Den Vises Protokoll är detta inget som helst hinder för spridningen av ”forskningsresultatet” och det åberopas ofta som seriöst.

Judarna ordnade också 9/11, något som då och då dyker upp från yngre muslimer på min FB. Ett ”bevis” som då brukar nämnas är att de judar som arbetade i tvillingtornen tog ledigt den dagen. Ingenting finns bakom det ryktet men så är det inte sällan i den värld som lever med snabb ryktesspridning och där det finns sanningar av olika kvalitet för den hugade.

Idag kontaktade mig Bikash från Bangladesh på FB. Han ville att jag skulle hjälpa hinduerna i landet som befinner sig i ett besvärligt underläge gentemot muslimerna. Och om man då, som Bikash, är för Israel, är det naturligtvis riktigt illa. Bikash säger att han och andra är förföljda. Det är säkert riktigt, om man vill kan man läsa en hel del om de här problemen på nätet. Hela saken är inte särskilt intressant för världen som vill ha mer spektakulär politik. Så det är inte mycket jag kan göra för Bikash, men i alla fall dem alla som läser det här kan ett ögonblick tänka på att det finns problem också där.

Behovet av att tro på något verkar vara grundläggande. Gudar är fortfarande populära. Och jag skall inte vara sämre, fast bäst är att bli en själv. Därför siktar jag på en framtid som flodgud. Medan vattnet stilla flyter kan jag begrunda rika ting.

Amatullahs kraftfulla bidrag i den religiösa diskussion som understundom försiggår här har föranlett några av hennes gelikar att lufta sina förvridna åsikter. De kryddas ofta och stilenligt med diverse hot. Även i kristna sammanhang finns det fanatiker men jag känner inte till några våldsdyrkande enheter som riktar sig till utomstående. Internt är det dock inte alldeles ovanligt, gärna i kombination med hjärntvättning av proselyterna. Amatullah & Co kan snarare kallas för en kultur av religiös våldsdyrkan. De hör naturligtvis inte hemma i ett civiliserat samhälle. Kommentarerna finns under Del 1156.

Idag har jag besökt pressvisningen av fyra konsthögskolors bearbetning av temat ”Flykt” i Lunds konsthall. Jag skall återkomma om den.

Annars har det inte hänt så mycket mer än att Alshabaab idag har varit i uppvaktningstagen. De korresponderar på svenska.

Åter tycks det vara dags att ta upp Gustave Flauberts (1821-1880) fallna mantel och hans Lexikon över vedertagna åsikter som han började med på 1850-talet. En ny version torde kunna bära namnet Lexikon över vedertagna åsikter och goda råd hur man undviker de svårigheter som modern åsiktsbildning erbjuder den medvetne individen.

Idag har vi lärt oss om barnpornografi:

Barnpornografi (ba’rnpornografi’). Tecknar man statsministern som ett naket barn blir man fälld. Avbildar man ett barn som naken vuxen är rättsläget oklart. Referens 1.

Ett annat aktuellt ord är

Orientalism (orientali’sm). Åskådning som anses vara exotiserande och fördomsfull. Den har skapats av den patriarkaliske vite heterosexuelle mannen. Rörelsen, sedan den bannlysts i den delen av världen där alla rättänkande har övervunnit alla sina tidigare fördomar, har exporterats och vunnit stor popularitet bland patriarkaliska skäggiga män i Orienten. Denna konsumtionsform anses vara korrekt. Referens 1. Referens 2.

Al-Shabaab (a’l – shabaa’b). Förening med huvudkontor i Somalia. Ivriga deltagare i konstprojektet Rondellhunden. Språket man talar i Somalia är svenska.

Dagens teckning, med betänklig bakgrund, visar kvinnan som symbol för vintern. På ett något opraktiskt sätt söker hon facklans värme.

Mina drabanter fick ännu en svår prövning då det idag företogs en nedstigning till Nimis på glaserad sluttning. Drabanter prövas även under uppstigningen där min teknik i sådant väglag som råder är överlägsen. Så håller jag mig i form innan jag äntrar de intellektuella dygderna.

Med intresse har jag följt diskussionen kring Ture Sventon och det i böckerna förekommande ordet ”neger”. Man lägger märke till att ordet kan användas om det är rätt sammanhang. Sålunda har alla artiklar som skrivits i ämnet innehållit det ordet. Och då är frågan om inte Åke Holmbergs användning också är kontextuellt riktig. Skall man av ideologiska skäl börja ändra ord i kulturhistoriskt gods närmar sig sådana åtgärder det man brukar syssla med i diktaturer. Tanken är att genom att byta ut ord till ideologiskt mera passande kommer människorna att ändra sig efter den påbjudna ideologin. I diktaturer har det aldrig fungerat särskilt väl. De retoriska greppen med ”ledaren älskad av folket” och ”fredsälskande nation” har inte varit förmöget att helt genomtränga människornas sinnen. Någon entusiasm för att justera Åke Holmberg finns inte heller på landets kulturredaktioner.   

Dagens politiska korrekthet bygger alltså på samma tankegång som i diktaturerna eller i George Orwells 1984: Om man lär folket att uttrycka sig på ett visst sätt kommer det att bli bättre, mindre rasistiskt och mera mångkulturellt. I denna andra bör t ex ”Sverige” övervägas att bytas ut mot det mera passande ”Mångkulturien”. Skall litteraturen skrivas om i korrekthetens anda lär intet gå fritt. Även de Heliga Skrifterna behöver en ordentlig storstädning. Och titlar. Hur är det med Strauss Zigenarbaronen? ”Romerbaronen”? Eller för säkerhets skull enbart ”Baronen”? Kanske det också är fel då det signalerar överklass. ”Operett om olika” skulle kunna gå som kravmärkt.

Dagens teckning bär det enkla och informativa namnet Sherifferna. Jag har sett mig nödsakad att anonymisera dessa ordningsmän. För övrigt var det en besvärlig teckning att utföra.

Jag har tidigare nämnt att en av mina större uppgifter i år är att skriva boken om den institutionella konstteorin och hur jag tänker mig att den kan bli betydligt bättre än den gamla versionen. Skrivandet är nu igång och jag producerar två sidor om dagen.

Idag har jag två saker på hjärtat. Ja, nu har de röstning igen på konsten.net. Man kan där rösta på vilka konsthändelser och konstpersonligheter som var de bästa under 2010. Mitt rykte är alltjämt något skamfilat i konstvärlden men jag är i varje fall med på listan. Men jag kunde behöva a little help from my friends. KONSTEN.NET

Det andra är en teckning som visar vad som kan hända 2011 när man tecknar en rondellhund år 2007. Då några klagat på en tidigare teckning i samma ämne har jag denna gång låtit den beväpnade invånaren avteckna sig mot de snötäckta fälten.

Väktare på vägen vid sin bod

Konstkritikern Camilla Hammarström har tagit till orda i Aftonbladet angående Modernautställningen som avslutas idag. I motsats till den övriga kritikerkåren är hon entusiastisk inför utställningen. Hon menar att den förra (2006) inte var bra, men då tyckte den övriga kritikerkåren tvärtom. Nå, det kan vara intressant med en avvikande uppfattning men jag kan inte säga att jag har något stort förtroende för Hammarström. Hon verkar existera i sin egen lilla konstvärld och förundras över att inte resten av konstvärlden inte delar hennes uppfattningar. Lite förvånad är jag över att hon (tillsammans med Anna Odell) nämner mitt projekt. Visserligen utan att gå närmare in på det men hon har några funderingar. Emellertid slutar det med en inte helt ovanlig Hammarströms dikeskörning:

”Den djupa konstupplevelsen är raka motsatsen till den upptagenhet av allt det som inte är själva verket, utan ett snarare ett slags kringföreteelser. Hoten mot Vilks. Rättsprocessen mot Anna Odell. Urvalet av konstnärer till Modernautställningen.”

Välkommen till konsten från 1960-talet skulle man kunna försöka upplysa skribenten om. Att processer i konstprojekt kan vara en del av konsten tycks inte ha gått upp för henne. Hon vill ha ”riktig konst”, den djupa konsten med alla sinnen öppna och känsla i magen. Skall det aldrig ta slut?

Nej, inte blir det bättre när hon kommer med att ”vi i dag exempelvis med säkerhet vet att Sigrid Hjertén var en större konstnär än sin make Isaac Grünewald”. Hon har nog rätt, omvärderingen av Hjertén har förmodligen en sådan förankring att Grünewald har fallit ett pinnhål. Men Hammarström tror på essensen, att Hjerténs verk i sig har en kvalitet som överträffar hennes make. Hur skall man bevisa ett sådant påstående? Det finns inget som säger att konstvärlden gör ännu en omvärdering längre fram i tiden och rehabiliterar Grünewald. Den avgörande kvaliteten just nu är att Hjertén är en kvinnlig konstnär som gör henne särskilt intressant i vår tid. Jag menar inte att Hjertén inte skulle vara relevant som fauvistisk expressionist. Onekligen är hon en framträdande profil vilket gör henne till en av möjliga kandidater till en framskjuten plats i svensk konsthistoria. I vår tid blir i ett sådant läge kvinnligheten oslagbar. Hon passar vår tids smak bättre. Man kan säga som Hammarström att det rör sig om ”makthierarkier som brutits ner” men det gällde också för Grünewald som fick vänta ett tag på erkännandet.

Vad är då bra konst, som Hammarström funder över? Ja, det är inte den enskildes val (annat än som strängt personligt) utan konstvärldens. Konstvärlden vet alltid bäst. Det som konstvärlden säger är bra konst är bra konst. Konstvärlden i Sverige säger att Hjertén är bättre än Grünewald, alltså är hon bättre.

Jag har ännu en teckning som är en pendang till gårdagens. Några av kommentatorerna har uttryckt sitt beklagande över att jag skrev att det inte blir fler sådana. Men det gäller buskar och kvistar i mångfald. Dagens alster är betydligt enklare och krävde inte tre dagars botaniska excesser. Men i den svåra genren med många detaljer finns det sådant som jag tycker är värt att lägga ner stor möda på Jag håller på med ett sådant arbete som dock tar betydligt mer än tre dagar att färdigställa.

Bod med beväpnad vakt i stämningslandskap

”Freedom of Speech” är namnet på en utställning som öppnade i december i Kunstverein i Berlin och Hamburg. En rad kända konstnärer, som Hans Haacke, Olaf Metzel, Barbara Kruger, deltar.

Utställningen har som utgångspunkt den danska karikatyrstriden. Och inte minst fjolårets händelser, mordförsöket på Kurt Westergaard och att han fick motta ett pris av förbundskanslern i Tyskland. En av curatorerna, Florian Waldvogel, säger i en intervju att karikatyrerna uppenbart är rasistiska och stereotypa. En sak som han lägger stor vikt vid är att han inte ser någon större mening i att understödja en yttrandefrihet som tillåter spridandet av lögner och felaktigheter. Han ser ett exempel bland de danska karikatyrerna där en avbildar självmordsbombare som anländer till paradiset bara för att mötas av profeten som säger att man har kört slut på jungfrurna. Gravallvarligt säger Waldvogel att detta är felaktigt, terrorister drivs inte av det motivet. Säkert kan det vara så, men karikatyrer är överdrifter, ofta humoristiska.

Karikatyrerna är i varje fall med på utställningen och det är kanske första gången de visas i ett seriöst konstsammanhang. Den fråga som jag finner intressant är om de därför är att betrakta som konst. Tecknarna är inte med på konstnärlistan utan ingår i en del av utställningen med pressmateria. I en recension i Art – Das Kunstmagazin skriver kritikern att teckningarna är estetiskt mindre intressanta.

I och för sig kan man försvara att karikatyrerna är konst. Då med hjälp av den generellt liberala grundinställning som finns i konstvärlden. Tecknade bilder överhuvudtaget kan utan några större invändningar klassificeras som konst. Men ofta då som dålig eller ointressant konst. Karikatyrer kan mycket väl komma in i konstvärlden och behandlas som intressanta arbeten men de måste alltså bekräftas genom att ställas ut som sådana. Kurt Westergaard är fortfarande inte erkänd av konstvärlden och saknas följaktligen på artfacts.

Idag publicerar jag en teckning som kostat en hel del möda: Livvakt betraktar ek i vinterlandskap.

Han resonerar och resonerar och försöker förgäves att få tankeslingorna att gå ihop. Vissa debattörer gör sig bäst som omedvetna underhållare. Jag tänker på Peter ”Broderskaparen” Weiderud som är igång igen. Nu på SvT Debatt där han förklarar för de fåkunniga varför S-muslimer inte kan förväntas ha samma förståelse för HBT-personer. Konklusionen är att man därför inte kan begära att de visar respekt för den kategorin. Det kommer att ta lite tid innan de hinner ikapp, menar Weiderud. Under tiden får de väl ägna sig åt att knacka bög.

Jag kan inte se annat än att detta fall är solklart. Kommer man till ett land som Sverige där man har en modern syn på HBT-personer får man upplysas om vilka förhållande som gäller här. Att visa respekt för förlegade fördomar finns det ingen anledning till.

Vänder man på steken blir det ännu intressantare. HBT-personer som skall till Mellanöstern bör av respekt inte åka dit eftersom de inte kan räkna med någon respekt. De får inte ens möjligheten till en inskolningstid för att förstå att de är oönskade.

Ömsesidig respekt har uppenbara begränsningar.

Jag presenterar idag min teckning: Rondelluppställning i vilken bland annat återges en Peugeot 504 vilken beräknas bli såld för ca 1 miljon dollar. Automobilen har rullat i Iran och dess normala värde är ca 1500 Euros.