Vilks.net

Samtidskonsten kämpar ofta med väldiga uppgifter och en av dessa kan man studera närmare när den når kritikerns bedömning. Jag tänker på Yael Bartana, israelisk konstnär och en framträdande profil, rankad 334 och aktuell på den kommande São Paulo biennalen. Flera av hennes videoarbeten som behandlar Israelproblematiken visas på Moderna Museet, Malmö med utställningstiteln Hela Europa kommer att häpna. Bland andra visas Mary Koszmary (2007) som handlar om en judisk politiker som föreslog att judarna skulle återvända till Polen. Man kan se ett litet utdrag ur filmen här: http://www.youtube.com/watch?v=6KyXSqH8hac 

Dan Jönsson i DN rör sig mest fram och tillbaka i den starkt spekulerande och estetiserande skildringen som Bartana förmedlar. Fredrik Svensk i Aftonbladet ser däremot ett större motiv:

”Syftet är storslaget: att komma över den polska skulden och skapa en utopisk vision som löser konflikten i Palestina. Mellan raderna tror jag att Bartana hänvisar till behovet av en generell avnationalisering av våra medvetanden, men till förmån för vad? I verket En förklaring flörtar hon med enstatslösningen, genom att lite väl platt byta ut Israels flagga mot ett (universellt?) olivträd.

Men är det verkligen tillräckligt för att Europa kommer att häpna som titeln på hela utställningen lyder.”

Efter att några sekunder ha hållit läsaren i spänning bestämmer sig recensenten för att bejaka projektet:

”Jag tvekar, men rycks med av den spänning som uppstår mellan analysen, kritiken och den utopiska ansatsen, och blir för en gångs skull upprymd av uppdateringen av en gammal fin modernistisk genre: att läka såren av den teknokratiska modernitetens negativa verkningar. Och hon gör det dessutom i en dramaturgiskt och arkitektonisk imponerande utställningskomposition.”

Med andra ord saknas det i konsten ingalunda symboliska och estetiska lösningar på svåra politiska frågor. Men tills vidare kan värdet och resultatet av dessa insatser främst ses i antalet poäng som tillkommer konstnären på artfacts. Påhejande kritiker hjälper självfallet till med den saken.

Yael Bartana: A Declaration videostill 2006

På tal om estetiseringar. I morgon kl. 15 bidrar jag på Trämässan i Göteborg med att berätta om Nimisprojektet. Och sedan blir det utställningsöppning på Galleri Rotor kl. 18 – konstnärer vid måltid samtalar om döden.

Det mångkulturella samhället har varit föremål för en hel del diskussion här. Senast i kommentarerna på den föregående posten. Jag har vid flera tillfällen framfört min, inte särskilt originella kritik: Problemet med mångkulturen är vilka värderingar som skall gälla för alla de många kulturer som ingår i den utropade mångkulturen. Just ”utropad” är väsentligt. Dagens globala värld är en mångkultur och utan att någon myndighet utropar något sker ett intensivt utbyte mellan alla möjliga kulturer. Men först när det handlar om att bestämma grundvärderingarna i en utropad mångkultur blir det problem.

Som ett intressant exempel kan man se på den internationella samtidskonsten. Utan vidare kan man säga att den är globaliserad. Konstnärer från hela världen deltar och konstvärlden visar stort intresse för att de tidigare mindre eller obekanta konstländerna skall visas fram genom egna representanter. Däremot är det inte fråga om någon mångkultur. I konstvärlden är kulturen enhetlig, den bygger på västerländsk teori med ett antal referenser från filosofi, sociologi osv. Denna inställning delas av de medverkande, vare sig de är konstnärer, curatorer, kritiker eller något annat. I den agenda som är gällande förekommer naturligtvis mångkultur, förståelse för utomeuropeiska samhällen, kritik av kolonialismen och kapitalismen etc. Denna kritik är producerad utifrån västliga grundvärderingar och sammanfattas i de återkommande formler som meddelas: problematiseringar och undersökningar av kön, klass, etnicitet och hierarkier. De problem som kan dyka upp i världen utanför i form av fanatiska stolligheter och hänvisningar till religiösa urkunder med evighetsanspråk förekommer inte i konstvärlden annat än som något man kan tänka sig försöka förstå och respektera på stort avstånd.

Mångkultur diskvalificeras i konstvärlden genom att man ställer krav på en komplex och avancerad diskurs. Det blir ändå problem i konstvärlden när viljan att förstå det outvecklade kolliderar med västerländsk frihet, t ex då feministiska anspråk och homosexualitet kommer i kläm genom andra kulturers avvikande uppfattningar. Konstvärlden får ändå inga större problem med sådana situationer. Man kan helt enkelt undvika att fördjupa frågan och rikta intresset mot något annat håll. Konstvärlden har inget ansvar för den övriga världen. Visserligen brukar konstvärlden framhålla att den hyser ett sådant ansvar men det har inga konsekvenser. Genom sin isolering och hårt hierarkiska styrning kan man vara hur global man önskar. Situationen är givetvis inte önskvärd och det problematiska har kommit att framstå allt tydligare vilket man t ex kan se i Sinziana Ravinis recension i GP av Berlinbiennalen. Ravini markerar att det socialkritiska i konsten stannar vid att bli intern teater och vill tänka sig att det kan finnas något mera verkligt:

”Denna skådespelslogik råder både i och utanför konstvärlden. För vad gör människor som reaktion på det faktum att de lever i ett skådespelssamhälle? De startar sina egna skådespel via internet, bloggar, facebook och så vidare. De är konstnärer utan att veta om det eller söka symboliskt erkännande för det

Det är där den romantiske konstnären befinner sig – den som inte ens är medveten om sitt eget konstnärliga skapande, eller den som är medveten om det, men som inte förväntar sig något utomstående institutionellt erkännande för det.”

Jag skulle här först tillägga att den ende konstnär som är tänkbar är den romantiske eftersom konstbegreppet vilar i den ursprungsfamn som är den romantiska. Sedan är tanken på en ouppfattad undergroundkonstnär något att fundera på. Endast konstvärldens bekräftelse kan skapa en konstnär, vare sig över eller under grunden. Om det finns anspråk på att göra något som befinner sig utanför konstvärlden måste det alltid innebära att det förr eller senare skall nå fram till konstvärldens bekräftelse och därmed erövra den nödvändiga kvalitetsnivån. Om det inte sker är det inte fråga om konst.

Verklighet för konstvärlden i Berlinbiennalen. Roman Ondaks Zone, en interaktiv installation eller en garderob för inlämning av kläder och väskor.

Det kristna kärleksbudskapet har idag fått utrymme i DN-debatt. Illavarslande nog är en av artikelförfattarna Peter Weiderud som inte precis gjort sig känd som övertygande debattör. Debattartikeln förordar att ”vi” skall älska muslimen och juden genom en nyfiken multikulti entusiasm. I artikeln följer man upptrampade stigar: det finns en muslimsk kultur och en judisk. Några nyanser tycks inte existera i dessa gruppbildningar. Den första fråga utifrån denna generalisering är hur det är beställt med kärleken dessa grupper emellan. Huru mycket älskar muslimen juden? Och vice versa.

Det generaliserande konceptet mångkultur är inte mycket att hänga var sig i en julgran eller i en minaret. Grunden är som bekant att mångkultur ger en enkel och omedelbar vinst. Kan man inte hantera integrationsproblemen utropar man mångkulturen och ser problemen som intressanta fördelar genom att de definieras som berikande kulturinslag. Det viktigaste momentet brukar inte nämnas, nämligen vad som inte är mångkultur i ett mångkultursamhälle. Att upprätta mångkulturen, att definiera de medverkande och att ange vad som skall gälla för samtliga ingående är inte mångkultur.

Det enda konkreta exempel som med iver förs fram i artikeln är halal- och kosherslakt. Här, menar skribenterna, har de brutala svenska älgjägarna något att lära genom att visa mild skonsamhet. Konsekvensen skulle kunna bli så här: Avrättandet av älg bör lämpligen ske genom att dess halspulsåder skärs av. En älgjakt med nyfikenhet för den berikande mångkulturen bör alltså bestå i att först infånga älgarna och därefter avskära deras halspulsådror. Denna metod skulle vara betydligt angenämare för djuren. För säkerhets skull bör det ske i Guds eller Allahs namn. Med detta skulle vi kunna uppfylla skribenternas trosvissa postulat: ”I en integrationsprocess behöver olika kulturer brytas mot varandra så att samhället kan utveckla en gemensam högre kultur.”

Med halal- och koshermetoder kan älgjakten bli mångkulturell

Någonstans under 1990-talet förvandlades konsten till en. Förstås gäller detta bara för dess spetsfunktion – och samtidigt kan man urskilja just en sådan. Idag är det ingen svårighet att peka ut internationell samtidskonst och förkunna dess giltighet. Den som vet har ingen svårighet att skilja giltigt från mindre giltigt. Och biennalerna är det tillförlitliga riktmärket. Segern för DIS är total. Den finns överallt och utgår från exakt samma premisser som delas av arrangörer, curatorer, konstnärer och kritiker. Dess politiska korrekthet kan kännas påfrestande men räddas alltid av de enskilda bidragens obligatoriska oklarhet – och fyndighet. Helt räcker det ändå inte. Det vill sig inte riktigt i samtidskonsten.

Eftersom det finns många biennaler kommer de mindre kända att konstant drabbas av medieskugga. Skandaler är inte vanliga men om en sådan inträffar blir det en krusning i den annars rådande samstämmigheten.

Bukarestbiennalen är en liten biennal som öppnade för några dagar sedan. Bland de deltagande konstnärerna kommer flest från Sverige. Ett något oväntat inslag som torde hänga samman med goda nätverksförbindelser och ekonomiskt stöd från hemlandet. Temat är ”Handling”. Inte mycket att säga om det, temanamnen på biennalerna befinner sig sedan en längre tid på en alltmer påtaglig kitschkurs.

Nå, något blev det ändå med den här biennalen eftersom censuren har slagit till. Det är inte bara i Sverige som nakenhet och homosexuella anspelningar leder till åtgärder. Geologiska museet, som skulle hysa fotomontage av Kaucyila Brooke, slog bakut (”Pornografi”, sade direktören) och så blev det inget med det. Brooke är en hyggligt känd konstnär som tidigare deltagit i Berlinbiennalen. Hennes vistelseorter är Los Angeles och Wien. Konstnärens projekt ”Tit for Twat” har pågått sedan 1990-talet. Naturligtvis skall händelsen uppfattas med indignation men samtidigt kan man inse att det var det bästa som kunde hända, både för konstnären och biennalen.

Sinziana Ravini som har gett en fyllig rapport i GP kan inte undanhålla sig att påpeka:

”Än så länge är det bara censurskandalen som visat på konstens subversiva kraft.”

Tveksamt om det är konsten som står för det subversiva. Det råkar bara vara så att bilderna kom från konsten. Hade de kommit från något annat håll hade de nog mött ännu större motstånd. Brookes projekt kunde ha visats inom ramen för den övriga utställningen om det hade funnits plats. Men det fanns det inte. Konsten är numera ytterst sällan subversiv annat än på papperet. Den” naturliga fientligheten” mellan konst och publik har sedan länge försvunnit.

Kaucyila Brooke: från serien Tit for Twat, fotomontage.

Ett nytt försök att få igång vilks.net! Min webmaster har slitit länge med att få saker att fungera och det är bara att pröva och se vad som händer.

Under den tystnadens tid som rått har konstvärldens intresse för mitt projekt gett upphov till flera intressanta inlägg. Dan Jönsson har skrivit i DN, Robert Stasinski har framträtt i P1, Peter Cornell skriver i dagens Expressen och Anna Brodow Inzaina i SvD.

Det som bekymrar Jönsson och Stasinski är att konstnären har kommenterat reaktionerna på sitt verk och att han därvid har mumlat (Jönsson) och uttalat sig kränkande om muslimer (Stasinski). Ingen av herrarna specificerar vad det skulle röra sig om för uttalande. Möjligen kan det handla om några brottstycken av meningar vilka för att passa diverse debattörers behov har getts en ny mening. Ett favoritcitat är att jag skall ha sagt att ”det finns för många muslimer”. Andreas Malm har tagit sats utifrån de orden och menar sig bevisa att Vilks är rasist.

Helt riktigt har jag faktiskt gjort detta uttalande men utifrån en kritik av mångkulturkonceptet. Det finns för många muslimer i förhållande till de resurser som integrationen förfogar över. Detta har lett till att många muslimer har förvisat till att samlas i förorterna, har hög arbetslöshet och dålig kontakt med det svenska samhället. Jag föreställer mig att detta är helt okontroversiellt. Mångkulturkonceptet är ett retoriskt sätt att häva sig över detta problem. Eftersom integrationen inte går så bra väljer man istället att se fördelarna med ”muslimsk kultur” (som är en gåtfull enhet) och att den skall berika samhället. Svårigheten handlar inte minst om att konstruera ”muslimsk kulturt”, vad har alla dessa olika grupperingar för något gemensamt? Jag har naturligtvis inte kommit på det här själv. Kritiken är välkänd.

Ett annat uttalande har handlat om Islams svårigheter att välja nytolkningar och modernisering. Det finns förespråkare för ett friare förhållande till en religion som av tradition håller sig till de religiösa auktoriteterna. Ett friare förhållningssätt är ännu en minoritet något som t ex professorn i idéhistoria Mohammad Fazlhashemi diskuterar i sin bok Vems islam.

Mycket märkligare än så är det inte men vad som saknas på papperet kan fantasin lägga till efter behag. Idag fick jag exempelvis veta att jag skulle ha gjort uttalandet  ”inte vill se araber på kameler rida runt på Höganäs gator och hota honom med kroksablar.” I och för sig får jag hålla med om sakinnehållet men jag kan inte säga att faran känns överhängande.

Dan Jönsson kommer på något sätt fram till att mitt projekt skulle innebära den institutionella konstteorins sammanbrott. Den kan dock aldrig bryta samman utan lever genom konstvärldens bekräftelse. De ovannämna artiklarna ger – med sina reservationer – en institutionell bekräftelse. Det verkar som om Dan Jönsson glömmer bort den artikel han själv skriver. Både Stasinski och Cornell är bekymrade över att projektet kan ge luft under vingarna åt en ökad främlingsfientlig och att det kan få betydande politiskt inflytande. Cornell noterar också att jag medverkat i SD:s YouTubekanal. Jag har inga beröringsproblem utan ser det som en naturlig del av konstprojektets utveckling.  Jag tror inte så mycket på det politiska inflytandet. I den senaste opinionsmätningen är det i så fall vänsterpartiet som har tjänat mest på händelserna. Jag inbillar mig att ingen av skribenterna ser det som en stor fara.

Anna Brodow försöker sig på något som ingen annan har gjort. Att analysera teckningen. Rondellhundsteckningen har fått utstå mycken kritik och avfärdas tämligen generellt som ”tafflig”. Det är att göra det enkelt för sig. Nedsablingen kommer inte från konstvärlden utan från den övriga världen. Orsaken är nog främst att den dels bär på ett kontroversiellt innehåll och dels att det inte är någon karikatyrteckning.

På måndag dyker jag upp i Publicistklubben i Helsingborg

Numera finns det nästan överallt god tillgång på samtidskonst. I allt fler och spridda utställningsplatser skapas det utrymme för varumärket SAMTIDSKONST. Och inte bara det, kvaliteten har också ökat. Vi har inte bara många möjligheter att beskåda fenomenet utan också att den garanterat är av hög kvalitet. Ett centralt, för att inte säga avgörande, moment är att utställningar vanligtvis är curaterade, alltså kvalitetssäkrade utifrån ett sakkunnigt metaperspektiv.

Annat var det förr när konsten var experimentell, alternativ och då kallades för ”modern”. Kvaliteten var inte garanterad utan följde regeln att acceptansen, om den kom, infann sig längre fram i tiden.

Skillnaden mellan ett förr och ett nu är att hela sektorn har blivit mycket större och att sista skriket är det som innehar den intressantaste kvaliteten. Fortfarande finns det kontroversiella konstnärer som t ex Santiago Sierra, Oleg Kulik, Tania Bruguera, men de är inte mera kontroversiella än att de är högt rankade och eftersökta i konstvärlden.

SAMTIDSKONST som varumärke har blivit attraktivt inte minst genom att den behandlar sociala och politiska problem – på ett fullständigt pålitligt sätt. Den som ställer ut SAMTIDSKONST visar ansvar mot världen och dess problemfält. Ett problem är att en hel del av utbudet är detaljerat, krångligt och lite småtråkigt vilket gör att det inte är alltför attraktivt för en större publik. Den aspekten har drabbat Lunds konsthall. I en recension av den senaste utställningen med Petra Bauer, Kajsa Dahlberg och Maria Lusitano Santos gör Carolina Söderholm vad en seriös konstvärldsmedlem måste göra, försvara vikten av det icke-publikfriande. Trots allt en svår sits, för vad kan publiken kräva? Från SAMTIDSKONSTENS sida kan man garantera kvalitet, men med en stigande inflatorisk faktor. SAMTIDSKONSTEN har förtvivlat svårt att koppla nya grepp. Den är oförmögen att utmana sig själv. Fortfarande kan det skapas tänkvärda och övertygande variationer på relativt kända grunder men det hindrar inte att socialkritiken alltmer har kommit att framstå som en intern social besserwissercirkus som styr sina pållar i den politiska korrekthetens strama tyglar.

Filosofen och professorn Dany-Robert Dufour har i Le Monde Diplomatique (norsk översättning) kastat sig över samtidskonstens falska förespeglingar om att vara revolutionär och positivt provocerande. Han har onekligen en principiell poäng men som det plägar vara med filosofer som skriver om konst, vet han uppenbarligen för lite om vad som försiggår. Men artikeln är ändå läsvärd.

Årets Turnerpris bör bli en enkel seger för Susan Philipsz (887). Hon är framför allt känd för sina ljudkonstverk.

Post nr 1000 blir inget storartat inlaegg. Igaar kunde jag med perfekt timing avsluta byggandet av mitt monument oever den svensk-nederlaendska vaenskapen. Det aaterstaar naagra detaljer. En osthyvel som en vaesentlig foerbindelselaenk. Osthyveln aer inte saerskilt utbredd men i Holland har man den. Dessutom minns man fortfarande de svenska vita broedlimporna som kom till Holland efter krigsslutet. Idag fann jag en foertraefflig limpa i en second hand butik. Regnet goer det inte laett foer konstnaererna ute paa faeltet. Kyligt dessutom. En liten inblick i verksamheten finns paa en YouTube video.

Tydligen finns det många fängslande historier i de svallvågor rondellhundsteckningen har skapat. Jag har just utväxlat några brev med en man från Iran. Han berättar att han och en vän kopierade teckningen och gav den till några bekanta. På något sätt blev denna blygsamma spridning känd och som han säger ”hamnade han i svårigheter” efter det att hans vän hade blivit arresterad. Han tvingades fly utomlands och kom till Sverige där dock rondellhundsäventyret inte var skäl nog för uppehållstillstånd. Han befinner sig nu i Kanada och det verkar som om han kan börja ett nytt liv där.

Han är inte på något sätt kritisk mot mig. Tvärtom tackar han mig varmt att han kom undan religionen och profeten och att han har börjat ett nytt liv.

I ett politiskt korrekt perspektiv är sekulära muslimer en svårbemästrad företeelse, otypisk som den är. I mångkulturens namn definieras muslimen som strängt religiös och de sekulära passar inte in utan marginaliseras både av de politiskt korrekta och, naturligtvis, av den ”äkta” varans representanter.

Så vill jag meddela att det under en tid kommer att bli mindre skrivet på bloggen. Jag förflyttar mig nu till Nederländerna och till projektet Out of Space. Det är ett naturreservat som ligger några mil öster om Amsterdam. Mitt namn står inte med på konstnärslistan, kanske av säkerhetsskäl. Som jag tidigare har berättat kommer jag att uppföra ett monument över den svensk-holländska vänskapen. Den har inte varit överdrivet stor. Några traktater slöts under 1600-talet; under samma århundrade anlände Louis de Geer till Sverige och fick fart på järnhanteringen vilket gjorde honom ofantligt rik. Sedan, ja, så har vi Cornelis Vreeswijk. Vänskapsförbindelserna har inte riktigt tagit fart ännu. Dags för ett monument. För att göra projektet mera attraktivt har jag utlovat relativt stora landavträdelser till holländarna. Jag hoppas ni ursäktar att delar av Sverige hamnar under Nederländerna. Förutsättningen är att monumentet får stå kvar under två års tid. På kartan ser ni de delar som holländarna har fått mitt löfte att överta.

Då jag för någon dag sedan utropade nedläggandet av mångkultursamhället har några skribenter fått för sig att jag därmed och automatiskt förordar det storsvenska samhällets återkomst. I och för sig skulle detta vara en munter idé som kunde beledsagas med dagligt framförande av ”Helan går” den visa som är sådär 150 år gammal och som kanske är svensk. Ej heller att förglömma vår stiliga nationalsång som inte är officiell och som ej innehåller ordet ”Sverige”. Den enda nationalsång som innehåller ”Sverige” lär vara den polska.

Men det var måhända inte saken. ”Det mångkulturella samhället” är en politisk konstruktion aktiverad för att på ett enkelt sätt komma förbi friktioner mellan kulturer. Regeringar i ett antal länder har instiftat olika kulturer utan att närmare definiera dessa. De har också utsett representanter efter godtyckligt övervägande. Vad gäller t ex muslimer i Sverige har tydligen regeringen menat att de är väldigt religiösa och bör därför (hela bunten) representeras av religiösa ledare.

Det finns ett budskap till folket i detta utropande. Ni skall vara vänligt och positivt inställda till främmande kulturer. En sådan uppmaning kan behövas. Jag har själv varit sovjetrysk medborgare i 14 år av mitt liv och en svensk ilsken farbror kallade mig ofta, argsint, för ”ryssdjävel”. Under min uppväxt var avoghet mot främmande vanligt och jag minns att mina släktingar kunde tala om danskarna som ett folkslag man skulle se upp för. De var helt inriktade på att med alla medel försöka lura pengar av svenskarna.

Men det moderna utropade mångkulturella samhället, tillfälligt som det är, stöter snart på patrull. Kulturerna, och det handlar ju främst om muslimerna, är inte enhetliga utan fullständigt heterogena, nu alltså sammanfösta genom politikernas amatörmässiga kulturuppfattning till en specifik kultur. Utöver detta har vi det intressanta problemet om vad som händer när en kultur inte kommer överens med en annan. Vilka spelregler gäller? Om den saken vill man inte gärna tala. Det har, vilket inte kan vara obekant, skapat många helt onödiga problem.

Därför är mitt förslag: Skrota hela rasket. Bestäm vilka regler som skall gälla så att samtliga inblandade vet vad de har att rätta sig efter. Sedan kan kulturerna berika varandra så mycket de orkar. För så har det alltid varit.

Här är för övrigt några uppgifter om mina kommande aktiviteter.
21 april Malmö Stadsbibliotek ”Spik”: ”Verklighetens arkitektur”. Det är meningen att min film i detta ämne skall visas.
22 april, Campus, Jönköping, Utrikespolitiska föreningen. Jag skall tala om yttrandefriheten och rondellhundens roll i detta drama.

Oskar Kokoschka: Självporträtt som degenererad konstnär, 1937

Den 14 april öppnar utställningen ”Runaway Train” på Bonniers Konsthall. I texten omtalas att curatorn Camilla Larsson spanar (med hjälp av ytterligare fyra curatorer) efter ”vår tids strömningar”. Trendspaning är något som intresserar mig. Den fråga man kan ställa sig är huruvida trenden skapas av de konstnärer som nu släpps ut i lite större sammanhang (födda omkring 1980) eller att de unga tar plats i de trender som redan skapats. För dessa konstnärer som har fått sin utbildning helt eller delvis utomlands har naturligtvis manglats hårt i den befintliga konstagendan. Genom det internationella konsthögskolesystemet som är väl standardiserat torde det vara oundvikligt att de alla har en klar uppfattning om vad som gäller. Är det så att den yngre generationen kan ge en ny respons och riktning åt det befintliga?

Det befintliga får man nog definiera genom att göra en översikt av de senare årens biennaler och de biennaler som står på tur tillsammans med en rad andra utställningar och inte minst vad som diskuteras i konsttidskrifter. Jag har dragit det många gånger så jag skall inte ta det igen. Jag tror inte det är möjligt för de nya att åstadkomma några stora justeringar av det som ligger på biennalnivå. Gången är trots allt att de yngre konstnärer, om de lyckas, skall erövra en biennalplats. Vad den än gör, och jag utgår att de redan vet ungefär hur man gör i samtidskonsten, kommer det att kunna passa in i det rådande utställningsmönstret.

11 konstnärer är med på utställningen och bland dem Karin Hasselberg som emellanåt har skrivit kommentarer här på bloggen. Hon har fått sin utbildning på Rietveldakademien i Amsterdam. Bland annat gräver hon hål och på Bonniers skall det bli nr 16.

En fråga som ställs med utställningen är om det finns någon svensk konst – utifrån att det i stor utsträckning rör sig om exilsvenskar. Schablonsvaret är att det inte längre finns någon svensk konst eftersom den internationella samtidskonstens standardiserade konsensus råder överallt. D.v.s. när vi rör oss på nivån ”vad som gäller”, ”den symboliska makten”. Så ligger det uppenbarligen till men det hindrar inte att det ändå finns konst som är svenska angelägenheter. Skriver man en svensk samtidskonsthistoria kommer man ofelbart att framhålla en rad namn som är stora i ett svenskt perspektiv men som inte har haft någon större betydelse internationellt. Marianne Lindberg de Geer, Ernst Billgren, Dan Wolgers, Charlotte Gyllenhammar, Linn Fernström t ex, är välkända i Sverige men tillhör knappast de internationella storheterna.

Förmodligen är det så att det i betydande utsträckning fortfarande gäller att man i det svenska konstlivet skapar sina egna varianter av de internationella strömningarna. Dessutom konsthändelser som slår i Sverige och som har särskild aktualitet här.

Karin Hasselberg gräver hål