I det här fallet vill förstås Brodow se mig som en falsk teoretiker som utnyttjar teorin för att ge särskilt värde åt det kontemporära. Emellertid har jag inte utvecklat någon teori för den svenska scenen utifrån någon liten grupp personer. Den svenska scenen är för liten för att man skall kunna teckna en tydlig bild. Alldeles omöjligt är det dock inte att kasta en blick in i hur det ser ut när det kontemporära kommer till Sverige. Internationellt är det annorlunda och självklart kan man se vilka aktörer och institutioner som ingår i ett internationellt sammanhang. Men även internationellt är det en liten grupp, låt oss säga 100 000 kvalificerade aktörer. Om man ser på hur konsten har formerat sig har dess experimentella och trendsättande del alltid varit i minoritet. Men den har samtidigt besuttit den symboliska makten.

Brodow skriver: ”Risken menar jag, om man gör konstvärlden synonym med ett antal namngivna personer i Sverige på ledande positioner – vilket det ibland låter som här på din blogg, är att det då är den för stunden rådande opinionen som har rätt. Opinionen svänger som bekant.

Konstvärlden kan ha flera motstridiga uppfattningar samtidigt, och att då säga att konstvärlden alltid har rätt är att dra alla över en kam och göra konstvärlden mer homogen än vad den kanske är. Visst finns vid en given situation dominerande åsikter, men det betyder inte att inte andra åsikter, riktningar, rörelser finns.”

Man bör nog fundera på hur opinionen brukar svänga. Under den modernistiska eran svängde opinionen (i dess spetsfunktion) genom skapandet av nya estetiska formvariationer. Grundidéerna var desamma. Den konceptuella konstens framväxt från och med 1960-talet gjorde denna till en väsentlig alternativrörelse. Något som förändrades under 1980-talet när dess fortsättning i postmodernismen tog över den symboliska makten från modernismen. Sedan dess har den konceptuellt baserade konsten funnit en rad variationer i sitt system. Och här kan man tala om opinionssvängningar som t ex att flytta intresset från postmodern ironi och kritik av modernismen till relationell estetik och framför allt social kritik. Inom den sociala kritiken kan man också se svängningar som t ex när postkolonialismen blev en mäktig faktor. Det som kan iakttas just nu är att den sociala kritiken får en stramare och mera betonad estetik och en alternativrörelse är konst som kunskap/forskning. Så visst finns det opinionssvängningar men knappast något halsbrytande. I det stora hela är det så pass små förskjutningar att samma personer kan följa med i svängarna. Däremot ser jag det som ytterst osannolikt att modernismen och modernismens essentiella estetik skulle kunna bli något som vi kan förvänta oss framöver. Och ännu mindre någon form av klassisk figuration. Men konstvärlden har utrymme för allt detta och var och en kan välja efter smak och tycke. Kvantitativt dominerar modernismen så den kan inte sägas vara osynliggjord. Emellertid kommer man inte ifrån att den symboliska makten har sin plats och den kommer inte att delas ut till modernister eller vad det kan vara. Konsten har sitt behov av överskridande och förnyelse, något som främst sker genom teori och genom de konstreferenser som skapats under ett halvt sekel. Det går inte att dra ett streck över allt som skett från 1960-talet och fram till nu.

”Det är osynliggörandet av dessa grupper och kritiker – ibland t o m förlöjligandet – som jag vänder mig emot!”, skriver Brodow. Förlöjligandet av modernismen var en sport som man främst ägnade sig åt under postmodernismen. Numera är den inte längre någon reell utmaning och behöver inte angripas. Men frågan kvarstår hur man skall värdera dem som håller fast vid tron på att modernismen (eller för den delen klassicism eller romantik) är något som skall återvända och visa sig vara den sanna konsten. Dessa äldre synsätt kan vara föremål för kontemporära undersökningar men fungerar inte längre på egen hand – enligt det kontemporäras sätt att se – och det finns starka skäl för en sådan uppfattning.

Jag vill särskilt framhålla att mitt eget förlöjligande av grupper och kritiker är fördelat över både gammalt och nytt men framför allt brukar jag göra mig lustig över det kontemporäras invecklade diskursproblem och dess gränslösa ambitioner. Men i det tror jag inte Brodows tar illa vid sig.

En förutsättning för att bli tagen på allvar (och inte enbart artigt förbigången vilket brukar vara den symboliska maktens beteende) är att vara uppdaterad. Och vill man aktualisera något som man menar det kontemporära har förbisett måste detta ske i ljuset av uppdateringen.

Men som sagt är jag inte främmande för att göra en varudeklaration av den svenska konstvärldens aktörer i bemärkelsen ”relevant” och ”uppdaterad”. Är t ex Ingela Lind relevant? Idag framträdde hon i Kulturnyheterna i SvT och berättade på sitt omfamnande sätt om den mexikanska utställningen på Nordiska Akvarellmuseet. Vi fick t ex veta att ”en ung konstnär som heter Teresa Margolles målar med blod”. Margolles är 48 år gammal, i internationell samtidskonst är en ung konstnär under 40 år.

Teresa Margolles (615)

Under det senaste halvåret har jag dagligen ägnat mig åt frågorna kring konstens klassificeringsproblem och kvalitet. Min tes är rakt motsatt Mattssons. Konstvärlden (och vi talar i det här fallet om dess kontemporära del) kan aldrig ta fel. Kvalitet måste bekräftas för att vara värd någonting. Självfallet kan konstvärlden begå misstag och satsa på fel hästar som efter några år inte är de stjärnor som man föreställde sig. Men när det sker kommer också det att bekräftas. Men det ger utrymme för prognoser om konstnärers framtid. Så skulle man kunna förstå Mattssons drapa: Jag Leif Mattsson har en djupare insikt i konsten och vet vad konstvärlden kommer att uppskatta om några år. Men det verkar inte som om han har en så begränsad målsättning med sin skrivelse. Han tycks mena att det kontemporära konstetablissemanget är ett stort bedrägeri:

”Här blottas också de cyniska mekanismer som döljer sig bakom haussandet och annekteringen av unga, outvecklade konstnärskap. Den avantgardistiska konsten lyfts in i etablissemanget. Den institutionaliseras och revolten blir kosmetisk.

Det internationella nätverket konsolideras och markerar sitt revir. Museichefer påstår att ’alla vill ha’ en särskild konstnär, väl medvetna om att dessa ’alla’ låter sig lätt räknas. Men för bibehållandet av den normerande konsthegemonin är de naturligtvis oumbärliga.”

Så långt har Mattsson rätt att avantgardistisk konst lyfts direkt in i etablissemanget på ett sådant sätt att den inte längre kallas för avantgardistisk. Men det betyder också att Mattsson får ge sig på åtminstone ett hundratal ”emerging artists” eftersom det enligt honom rör sig om ett systemfel. Över 100 curatorer, kritiker och museichefer gjorde en lista på dessa emerging artists 2009. De placerade Lidén på 35:e plats. Nu vill Mattsson betrakta alla dessa – och många därtill – som inkompetenta och förledda av maktbegär. Vad blir då kvar? Tänker han sig att han själv och några bekanta utgör den elit som verkligen förstår vad riktig konst är för något och som därför borde tillfrågas av konstvärlden när det gäller kvalitetsfrågor?

Om man ser på en äldre lista, också från Flash Art, med emerging artists från 2006 kan man se att på plats nr 34-36 återfinner man på kritikernas lista Pawel Althamer, Pierre Huyghe, Emily Jacir och på galleristernas Hernan Bas, Paul Chan, Jim Drain. Fem år senare står de sig fortfarande väl eller mycket väl. Så kommer vi kanske till sakens kärna. Leif Mattsson och Omkonst bedriver en kampanj för den sanna konstens återkomst vilket är något som mest liknar modernistiskt måleri med en viss välvilja för de oundvikliga andra teknikerna.

För vad är bra konst? Det som den kvalificerade konstvärlden anser vara bra konst eller det som Mattsson anser vara bra konst?

Klara Lidén är redan en kvalitetskonstnär och frågan är bara hur bra hon kommer att bli. Att hennes framgångar skulle var resultatet av en blåögd och förförd konstvärld jämte lite hafsig konstproduktion är att underskatta den prövning som alla konstnärer får genomgå. Konstnärer som blir framgångsrika är framgångsrika i sitt nätverksbygge. Detta är och förblir den väsentligaste kvaliteten. Men det är ingen lätt sak eftersom konstvärldens agenter får ständiga påstötningar av konstnärer som vill framåt. För framåt vill man ju. Det vill väl även de konstnärer som Mattsson ser som representanter för den sanna konsten.

Lidén har varit med ett tag och hennes karriär kom igång på allvar 2006 när hon är med i Berlinbiennalen. Men det har varit många passager och utställningar för att komma dit hon är idag. Jag skulle mer än gärna vilja ha en inblick i hur Lidéns nätverk är uppbyggt och på vilka grunder hon har blivit vald. Men man skall inte tro att, oavsett hur det ser ut, det är något unikt. Varje framgångsrik konstnär är ett nätverk. Men för att lyckas med sitt nätverk måste en konstnär vara relevant. Säkert finns det ett hundratal konstnärer som skulle kunna ersätta Lidén. Men så ligger det säkert till: De kan alla ersätta varandra men det betyder inte att ALLA konstnärer är relevanta kontemporära.

”Vad är viktigt idag? Konsten är viktig. Ett år in på det nya millenniets andra decennium är det rent av den allra viktigaste. Den erbjuder oss rum för nya tankar, andra känslor, oväntade socialiteter, annorlunda berättelser. De svåra frågorna. Konsten fortsätter att skruva till, sätta i relief och ifrågasätta. Den komplicerar. Något som den samtida tillvaron är i stort behov av. För konsten är både konkret och abstrakt, en akt och ett förslag. Som förståelseform vill jag hävda att den blir oöverträffad, med potential att omfatta och bearbeta inte bara sig själv utan också allt annat.”

Maria Lind är en obotlig optimist. Man kan undra för vem konsten är viktig och ett omedelbart och plausibelt svar är – För konstvärlden. Viktig är den också för borgarklassen som, liksom den alltid gjort, erhåller sin kulturfernissa genom att uppmärksamma vad de häftiga konstnärerna håller på med. Och så förstås den del som har riktigt mycket slantar och som är med i konstmarknadens vilt snurrande karusell. Det som är viktigt, och något sådant är ändå kvar, är konstens intrikata sida, men den är enbart till för konstvärldens elit. De som deltar med förståelse i det kontemporära händelseförloppet, för att travestera Dickies sätt att med den institutionella konstteorin beskriva en konstvärldsmedlem. Jag är helt med på detta, eliten är dessutom omfattande varför det inte rör sig om en liten klunga för inbördes beundran. Denna omfångsrika elit är global.

Därför är det med intresse jag ser fram emot presentationerna av några relativt nya namn i Paletten. Om dessa skall vi få veta mer: Ukrainska Alevtina Kakhidze som har fått sin profilering med att teckna lyxvaror och erbjuda teckningen till samma pris som varan. Stor uppmärksamhet fick hon genom kontakten med Rinat Akhmetov (ukrainsk mångmiljardär) som hon bad göra en teckning från sitt privata flygplan. Akhmetov gav henne stöd för ett sådant projekt men hon fick själv göra sin teckning från hans flygplan (vilket hon inte gjorde, men flög). Christodoulos Panayiotou (Cypern) ägnar sig åt arkiven och har studerat den årliga Disneyparaden på sin hemö och dessutom filmat en porrfilmstudio i Prag före och efter en orgie. Bernd Krauss (Tyskland) har varit gästkonstnär på Center for Curatorial Studies at Bard College där Maria Lind tidigare har arbetat. Där har han bland annat gjort ekologiska projekt. Haegue Yang (Sydkorea) är den kända profilen i presentationsbuketten. Hon gör ljusinstallationer och deltog i Birnbaums Vendigbiennal 2009. Numera är hon professor på Malmö Konsthögskola.

Gemensamt för konstnärerna är att de har svensk anknytning. Kakhidze har varit Iaspisstipendiat (nu deltar hon på Norrköpings konstmuseum i utställningen ”Konsumera Mera”), Christodoulus Panyitous är en annan Iaspisstipendiat som har ställt ut på Bonniers Konsthall och på Nordenhake. Bernd Krauss har också varit Iaspisstipendiat. Det jag ändå undrar är om det är kontakten med det svenska som gör dessa intressanta. Svaret kan vara att de är intressanta eftersom de redan är utvalda som intressanta konstnärer genom deras placering i svenska institutioner. I den kontemporära världsbilden kan man återfinna kanske 1 000 konstnärer som kan prestera ungefär detsamma som kommer att uppmärksammas i Palettennumret. Inget fel på någon av dem men är det verkligen så att det avgörande kriteriet är anknytningen till Sverige och svenska kontaktpersoner?

Kvalitet är nätverk och i det här konstnärgalleriet kan vi se hur det svenska nätverket opererar. Det ger en del kvalitet och möjligheter. Men det svenska är ändå relativt svagt och jag tror inte att, bortsett från Haegue Yang som är en nätverksnivå upp, någon av dem kommer att nå de riktigt stora höjderna. Istället möter vi den kontemporära standardkonsten vilken kvalitetssäkring garanterar att det är konst av hög kvalitet. När så mycket skall vara lika bra får vi vissa problem att orientera oss. Och vilket ändamål den tjänar denna konst förutom att bekräfta att den är bekräftat god konst?

Christodoulos Panayiotou, Wonderland, 2008

Som personlig kommentar till vad man har för sig i konstvärlden kan jag foga att för min del skulle det ha varit en stor fördel om möjliga angrepp på en konstnär kunde distribueras på ett kvalitetssäkrat sätt under museernas öppettider.

Från utställningen med Neda Razavipours mattor som man inbjuds att klippa sönder

Så lyder det i presentationstexten till Boris Groys nya bok Going Public. Visst är det problem med all konkurrens som spirar runt konsten och aktningen för dess upphöjdhet är inte självklar. Konstvärlden försvarar sig med att den är så mycket bättre än sin okänsliga och okunniga omgivning men ett sådant argument är inte helt övertygande. Fast det borde vara det om konstvärlden spetsfunktioner gjorde en ansträngning till att ta sig ur den falska idealism som man lever i. För svensk del kan vi se att ”blott Sverige inga stjärnor har”. Inte för att stjärnkult är något eftersträvansvärt men att det inte blir någon är värt att fundera över. Ett område behöver storheter som kan tävla på de stora arenorna för att bli trovärdigt och väcka entusiasm. Endast har vi Nathalie Djurberg och frågan är om hon förmår att växa ut till en verklig målspottare.

För säkerhets skull har vi våra listor. Så avskydda i uppblåst seriösa konstsammanhang men när de skall tillverkas brukar intressenterna ställa upp och rösta. Tidningen Konstvärlden har ställt samman en lista över Sveriges 10 bästa konstnärer. Bland röstarna ingår bland andra Sara Arrhenius, Ingela Lind och Bukowskis Michael Storåkers.

1. Karin Mamma Andersson,

2. Cecilia Edefalk,

3. Ylva Ogland,

4. Nathalie Djurberg,

5. Ann-Sofie Sidén,

6. Johanna Billing,

7. Kristina Jansson,

8. Astrid Svangren,

9. Jens Fänge,

10. Christine Ödlund

Vad det här skall visa för något är svårt att säga. ”Populär kvalitetskonst i Sverige av konstnärer varav de flesta främst är verksamma i Sverige?” Fast Annika von Hausswolff får inte vara med. Kanske för att hon vann förra omröstningen? Inte heller Annika Larsson. Ej heller ser vi Carl Michael von Hausswolff, fast han har visat sig en del på hemmaplan. Den sneda könsfördelningen är överdriven men tendensen är inte ny. Listan är i detta avseende demonstrativ men en mera tillförlitlig lista ger en klar övervikt. Så här ser svensktoppen ut enligt artfacts:

1. Nathalie Djurberg 504

2. Johanna Billing 531

3. Ann-Sofie Sidén 643

4. Henrik Håkansson 663

5. Annika Larsson 841

6. Annika von Hausswolff 970

7. Miriam Bäckström 1076

8. Matts Leiderstam 1166

9. Klara Lidén 1232

10. Karl Holmqvist 1282

11. Carl Michael von Hausswolff 1289

12. Jonas Dahlberg 1362

13. Tobias Bernstrup 1506

14. Maria Friberg 1516

15. Magnus Wallin 1529

16. Annika Eriksson 1587

17. Cecilia Edefalk 1665

18. Annika Ström 1784

19. Clay Ketter 1791

20. Karin Mamma Andersson 1806

Djurberg har fortfarande inte nått högsta punkten i sin bana, men sannolikt har de efterföljande fram till nr 9 Klara Lidén gjort det. Lidén kommer att fortsätta uppåt ett bra tag till. Karl Holmqvist kommer nog inte heller att nå så värst mycket högre trots att han tillhör de relativt nyanlända. Övriga är veteraner och de är väl förankrade och Tobias Eriksson och Maria Friberg har kämpat sig tillbaka. Matts Leiderstam har också bättrat på sin position. Det är svårt att skönja några påläggskalvar förutom att Fia Backstrom (2287) förmodligen kommer att ta sig in så småningom.

Klara Lidén i farten: Paralyzed, video 2003

Visst fungerar det och Walid Raad hjälper till med den estetiseringen genom att blanda fakta och fiction. Han presenterar gärna diagram, modeller och inte minst arkiv. Han är bokstavligen synonym med Atlas Group (arkiven är, för den som orkar, lätt tillgängliga på nätet) som genomförde undersökningar av kriget i Beirut. Inte minst bilbomberna och med en teknik där han tog fasta på oväntade detaljer. 2002 var han känd som en icke-kommersiell konstnär som finansierade sin verksamhet genom att undervisa eller genom stipendier som han huvudsakligen fick i Europa. Dock omöjligt att stå emot konstvärlden och varför skulle han göra det? Idag är han uppfångad av galleristerna. Eller understödd, för allt annat är orimligt för en framstående exemplarisk kontemporär konstnär (ranking 258).

Atlas Group är alltså en föränderlig fiktion som han själv berättar:

”I say different things at different times and in different places according to personal, historical, cultural, and political considerations with regard to the geographical location and my personal and professional relation with the audience and how much they know about the political, economic, and cultural histories of Lebanon, the wars in Lebanon, the Middle East, and contemporary art. I also always mention in exhibitions and lectures that the Atlas Group documents are ones that I produced and that I attribute to various imaginary individuals.”

När SVT var på besök fick de inte filma eller intervjua Raad. Men den som vill stifta närmare bekantskap med denne intressante konstnär kan göra det på de två videor som återfinnas nedan. Den första är väldigt rolig och handlar om hur FBI blir ytterst misstänksam över de fotografiska och videoarbeten han har med sig i sin resväska. En praktfull kollision mellan konst och polisiärt arbete. I den andra berättar han mera direkt om sin kritiska inställning till USA. Där visas också ett avsnitt ur en övervakningsvideo (om den inte är producerad av honom själv) där övervakaren miste sitt arbete därför att han filmade solnedgången. I Beirut, strandpromenaden övervakad.

Så är vi där igen, där allt slutar och börjar: Konstvärlden konsumerar en spis som kittlar och fängslar och som under relevanta omständigheter genererar en estetik eller skall man säga ett undanglidande från den angelägna socialkritiken. I Umeå siktar man mer på det angelägna och fyller utställningstiden med en föreläsningsserie som inleddes med ”Nytolkning av shari’a” till försvar för medborgerliga fri- och rättigheter” av min trätobroder Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet. Dan Jönsson har recenserat i DN.

Gardar Eide Einarsson har, vilket jag tidigare rapporterat, en muskelspännare på Bonniers konsthall med utställningen ”Power has a fragrance”. Jodå, makten har en doft men eftersom konsten är som den är blir ekot lätt besvärande. Eller egentligen inte alls. För vad kan man visa upp om makt i konsten annat än att man behärskar det kontemporära språket och att man vet hur slipstenen skall dras. Einarsson har varit skicklig på det och jag vill mena att han är en naturbegåvning. Det infann sig tidigt, jag minns honom som student och såg att han var exceptionell och försedd med den mångsidighet som är nödvändig för framgång. Framför allt är han en figurativ konstnär som avbildar lämpliga objekt. Och gångbart är att visa en blandning av lågkultur och konstkultur. Med denna kombination, serverad med en minimalistisk estetik som stram tygel, kan betraktaren ta del av kvalitetskonst. Einarsson har en imponerande 661 i sin ranking, grundlagd genom en elegant skejting genom biennalerna: Istanbul 2005, Whitney 2008 och Sydney 2010. Han kommer snart att gå förbi Ann-Sofi Sidén (643) och Johanna Billing (531). Men kommer han att klara Nathalie Djurberg (504)? Upplagt för en rysare.

Vad man utan vidare får vara överens är att det är bra, estetiken oantastlig, referenserna är genomarbetade, det sociala programmet inbäddat och överlämnat åt betraktarens egen fantasi. Nils Forsberg i Expressen låter sig inte överrumplas utan kommer med ett klart omdöme:

”Är det bra, då?
Nej, det är ju inte riktigt det.”

Man skall inte förledas att tro att Forsberg är igång med tyckandet. Han menar nog att hållbarheten är begränsad, att utställningen saknar den slagkraft som behövs för att tränga genom historien. Men just nu är det bra, riktigt bra. Och vad kan man mer begära av den globala världskonsten som är tvingad att producera kvalitet på högsta nivå varje dag? För att inte MacGuffin skall bli synlig.

Och visst fungerar det. Läser man Anna Orrghen i SvD ser man vad som händer när fisken sväljs hel. Jag hävdar bestämt att det intressanta i det kontemporära söker man främst i administrationen och logistiken: Se på handen och inte vart den pekar. Orrghen har dock häpnat och drar igång sin artikel med ”Vad händer med ett tecken när det flyttas från ett sammanhang till ett annat?” Ja, det låter spännande men när det flyttas till konsten, och på rätt sätt och på rätt nivå, blir det fest i konstens Kapernaum. Orrghen upptäcker sedan en världsbild som styrs av rädsla och inte minst rädslan för det främmande och för att inte synas. Hennes betraktelse når sin höjdpunkt i ”polisavsnittet”. Einarsson visar sina välkända bilder på poliser med batonger och det skrämmer recensenten:

”Och inför Batongövning 1-9, nio bilder av poliser tryckta på drygt två meter höga plywoodskivor som står lutade mot väggen i tre rader med tre skivor i varje rad inser man snabbt att man inte har en chans. Skulle man lyckas övermanna en polis, står där ytterligare två bakom.”

Man frågar sig varför Orrghen skulle behöva övermanna en polis. Jag har själv en tid haft mycket poliser omkring mig och vill påstå att de inte verkar vara ont sinnade. Därför kunde det vara rimligt att ge en alternativ formulering åt Orrghens polisofobi:

”Skulle någon lyckas övermanna en polis, står där lyckligtvis två bakom.”

Orrghen går på som ett urverk och klichén dyker också upp som slutfanfar:

”Att låna och förflytta en bild innebär alltså att osäkra dess betydelse, och i förlängningen även vår världsuppfattning.”

”Vår” är här ett centralt pronomen som troligen syftar på folket men som givetvis inte når längre än till den kontemporära publiken. Blott den kan avkoda och eftersom den redan har gjort det är ingen förändring att vänta.

Gardar tänker sig förmodligen inte sådana överdåd. Han är trots allt en konstnär som arbetar föreställande. Och det är han onekligen bra på.

Gardar Eide Einarsson: Batongövning. (Kan verka skrämmande för känsliga konstkritiker)

Han visar också plexiglasboxar som skickas till olika platser och efter hand uppvisar skador och slitage, kopparplåtar som också de transporteras och förändrar sin yta. Foton som han har sorterat bort har han strimlat och packat samman till nya bilder. Han har också fotograferat övergivna shoppingcentrer och dokumenterat smoggen i Los Angeles. Och han porträtterar alla personer som på något sätt är med i hans arbetsprocess.

En grundregel i samtidskonsten är att konstnären skall distansera sig från den estetiska produkten, alltså i det här fallet de visuella spåren som är temat i Beshtys verk Kritikerna brukar göra en sak av att hans röntgenskadade bilder är ett utslag av 2000-talets säkerhetspolitik. Men Beshty följer inte något politiskt engagemang, följaktligen gör han Inte heller någon affär av de nedlagda shoppingcentrerna eller smoggen i LA.  Han vill gärna framtona att hans estetik skapas, utan att han kan kontrollera den, i processen. Som det alltid brukar vara med den saken, är det en sanning med modifikation. Han förstorar bilderna, han väljer, han testar och när han väljer blir det estetiska val. När han pressas angående sina avsikter sade han för en tid sedan: ”The prints are seductive, and there’s nothing wrong with that. They’d look good over a couch: that’s fine.”

Eftersom den sociala kritiken dominerar starkt i samtidskonsten kan man fråga sig hur Beshty kan vara så bra som han anses vara. Jodå, för att klara detta måste diskursen ordnas. För den här utställningens katalog har man engagerat kompetent personal. Suzanne Hudson, tillförordnad professor i konsthistoria och regelbunden kritiker i Artforum, genomför en ingående diskussion om fotografimediet och hur det skall kunna förstås i bred bemärkelse. Beshty blir här en del av mediekritiken vilket utan vidare kan ingå i den socialkritiska ramen. Men ingen mindre än Nicolas Bourriaud, alltså den relationella estetikens skapare, gör ett ännu skarpare jobb. Efter att ha hämtat referenser från Louis Althusser och Georges Bataille och mellanlandat i Spielbergs Toy Story och Philip K. Dicks Bladerunner (han landar slutligen med Zizek) kan han skissera konturerna av Beshty som en motståndsman mot den kapitalistiska konsumtionsindustrin. I dagens konsumtionssamhälle har produkten alltmer tagit över rollen att själv marknadsföra sig, produkten talar till och informerar konsumenten om sin förträfflighet. Beshty, menar Bourrriaud, agerar, då inte med den relationella estetikens direkta motstånd, utan genom att spela med i samhällsordningen och att låta produkterna producera något annat än reklam. Han gör estetik av de produkter som han låter komma till tals. Återigen blir det en stor affär av säkerhetskontrollens röntgenstrålar men här blir den handlingen och händelsen alltså ett exempel på en form av social kritik. Beshtys konstnärskap är ovedersägligt under kontroll och besökaren kan därför avnjuta hans anslående estetik i vissheten om att den äger en djupare mening.

Jag skall också nämna att samtidigt med Beshty visas teckningar, foto och film av Laszlo Moholy-Nage (1895-1946) som var verksam i Bauhausrörelsen. Mycket sevärt.

Fotopappersfoto och dokumentation av medverkande

Walead Beshty berättar om sitt verk av makulerade bilder

Att bli konstnär idag är i det närmaste omöjligt om man inte har gått på en konsthögskola eller åtminstone ha gått på tillräckligt många förskolor (vilka i dag har samma inställning till konsten). Redan när jag 1988 började min lärargärning på Kunstakademiet i Oslo fanns det en klar uppfattning om hur skolan skulle förändras. Mer teori, mera verbala elever, konceptuell inriktning. Mot detta stod det modernistiska måleriet som snart kom att dra det korta strået och därmed segrade det som vi får kalla för Det Undersökande Projektet som är en samlande benämning på hur konsten sedan dess har kommit att te sig. Från opposition till standard, för nu är detta standard på alla konsthögskolor. Den dröm som fanns i den modernistiska världen om att skydda studenterna från de internationella trenderna är bortjagad och de internationella trenderna äger lika mycket rum på skolorna som utanför. Vill man vara lite elak kan man skriva att konsthögskolorna återigen har blivit konstakademier där man lär ut vilka formler som är gångbara. Några alternativ finns det inte, man blir internationell samtidskonstnär, det finns ingen som man kan göra uppror mot, alla är överens, unga som gamla, att den rätta vägen är den rätta vägen.

Självfallet kan det ändå göras intressanta projekt och lika självklart är att varje individ kan finna en egen profilering. Det socialkritiska perspektivet är grundkursen i konststudier. Alla konstnärer kommer för den skull inte att formulera sig i aktivistiska termer eller ens röra vid direkta politiska ämnesfält. Men det kommer ändå att skrivas in i en socialkritisk tillhörighet. Identiteten ligger där sedan den estetiska har gått förlorad.

Med detta sagt kunde jag konstatera att utställningen flykt bjöd ungefär på vad jag hade förväntat mig. Man gör sina projekt och man formulerar sig. Några av studenterna är mera undflyende och poetiska men de flesta har en klar målinriktning. Projekten förklaras också i katalogen med konstnärernas texter. Resorna till de olika orterna profileras sammanfattande i katalogen: I Tyskland möter man nazismens och kommunismens fasor, i Lissabon postkolonialismens fasor, i Palestina Palestinakonfliktens fasor och i Sverige blev det galenskapens kreativa potential i form psykiska anstaltsteckningar. Klart nog är det oerfarna konstnärer som jag inte tycker att man närmare skall nagelfara. Några av projekten kan jag ändå kommentera. Lissabongruppen, som genomförde ett projekt om att göra en utställning där de delegerade uppgifterna till utomstående, tänkte sig att de hade brutit sig loss från det som är påbjudet att bryta med: Ett konstverks originalitet och autenticitet. Men eftersom verket är processuellt så blir det ändå autentiskt och en smula originellt. Konstteori är inte något som har en central plats i skolorna eftersom det mest handlar om teorier kring det sociala och politiska. Tidigare tecknade man antika gipser och modell, idag modellerar man i den sociala plastiken.

Professor Gertrud Sandqvist kom med den enda värdering som gjordes kring något enskilt arbete: ”Detta är ett starkt verk” och visade då Majd Abdel Hamids (nu på skolan i Malmö, tidigare Ramallah) Pain Killers.

Majd Abdel Hamid: Pain Killers, pillerkapslar, 2010

Objektet är en modell av den berömda Klippmoskén, ”sinnebilden för en framtida huvudstad” som konstnären skriver. Konstnärer motiverar materialet med att förbrukningen av nervpiller har ökat i de Palestinska områdena. Verket är onekligen rätt fyndigt men också snabbt förbrukat, låst som det är i en given tolkning. En kritiker som jag talade med hade ett överraskande marxistiskt alternativförslag: Religion är opium för folket…

Thale Vangen: Edens hål och Lydia Paasche nittio gånger tvåhundra

Den svenska konstkritiken har äntligen förnyats. Nils Forsberg visar vägen i Expressen.

Lexikon: 

Privat (priva’t) i slagdängan ”Det privata är politiskt”. För att undgå det totala raset bör man skriva ”Det privata är inte politiskt”. Sanningshalten i båda uttrycken är densamma, alltså ad libitum.

De svenska arenorna för högre former av Samtidskonst är rätt många liksom dem som tillhör dess agenter. Magin saknas inte. Om det tidigare var en magisk akt att readymaden blev konst är det nu att något blir Samtidskonst. Och ingen kan vara emot Samtidskonst om man inte råkar vara en ovetande bakåtsträvare.

I Lunds konsthalls utställning Presentation framträder givetvis Samtidskonst. Det är dessutom ung samtidskonst som visas, alltså konstnärer i 30-årsåldern, vilket är ungt i dessa sammanhang. Man skall inte tro att de saknar erfarenhet. De har varit med ett tag. Generationsutslussningen av unga konstnärer i etablerade sammanhang torde nu ligga ungefär på födelseåret 1983, men de femton konstnärer som ställer ut i konsthallen är något äldre.

På intet sätt är det en dålig eller halvdålig utställning. Den är relevant och för den som följer med i samtidskonsten är den självfallet intressant och kan rekommenderas. Något verkligt anslående finns kanske inte, men det brukar sällan dyka upp i sådana sammanhang. Det är gott nog och framför allt är det ett exempel på hur samtidskonsten ter sig. En eller annan form av social kontext utgör bas för verken, litteraturreferenserna går ofelbart till Samuel Beckett och Virginia Woolf, det visas intresse för arkitektur och ljudverk.

Ett belysande exempel på hur Samtidskonsten skiljer sig från t ex 1960-talets konceptkonst är Nanna Debois Buhls och Liz Lindens Stormy Weather (2008-10) som visar övergivna engångsparaplyer på Manhattan. Bilder av dessa hade varit tillräckligt för ett traditionellt konceptverk. För den socialt orienterade samtidskonsten måste något socialt läggas till och i det här fallet är det sammanlänkat med korta börsutdrag. Marknaden återges ofta i meteorologiska termer. Så gör man i samtidskonsten.

Thomas Millroth har skrivit i SDS och hans kritikerstil är något förutsägbar. Den glade entusiasten för all slags konst. Och Samtidskonst är extra viktigt att visa sig öppen för. Att så att säga hamna på rätt plats i hierarkin.

”I de bästa konstverken finns en spänning mellan idé och process kvar”, skriver han och hänvisar till Hanna Sjöstrands skjutfältsmålningar som är ett inte alltför övertygande konceptmåleri. Inte heller saknas en slutkläm:

”Att försöka ge en bild av den samtida konstscenen är riskabelt, men Lunds konsthall har lyckats bättre än de flesta.”

Samtidskonsten är inte bara harmlös (bortsett från att det handlar om liv och död på karriärstegarna) utan även totalt riskfri. En något så när erfaren curator, och här har vi tre veteraner, Åsa Nacking, Anders Kreuger och Cosmin Costinas, kan inte missa öppet mål.

En liten institutionskritik kan dock noteras. Tamar Guimarães från Brasilien/Malmö/Köpenhamn lät hypnotisera Nacking och Kreuger och bad dem i detta tillstånd att uttala sig om framtidens kultur. Resultatet blev en långsam och intetsägande framställning som de båda intendenterna kanske finner föga smickrande. Men knappast någon skada skedd.

Hanna Sjöstrand: Skjutfältsmåleri, 2010