Vilks.net

Jag har nu skapat ett visningsrum för min konsthandel. Det som hittills har lagts ut är rondellhundsvarianter som rätt ofta efterfrågas av intressenter. Senast tillskottet är stilvariationer och av dem kommer det att dyka upp fler. Men även annat skall få plats där. Allt kan återfinnas under kategorirubriken Art shop.

Och här en bild från dagens övningar i ateljén utan gränser

Rondellhundsprojektet har, något överraskande, nått bygglovsstadiet. Igår kunde det meddelas att några privatpersoner tydligen irriterats av bevakningscentralens vid mitt hus uppställda husvagnen. Det kan påminna om Nimis, ”störande inslag i landskapsbilden” med den skillnaden att det krävs ett mer utvecklat och detaljerat estetiskt sinne för att reagera. Mina kritiker kommer förmodligen att slå fast något i stil med ”Det fattar ju vem som helst. Om man ritar profeten som rondellhund kommer det att leda till livvakter. Livvakterna kommer att ställa upp en husvagn för vilken det saknas bygglov. Alla vet ju vilket liv det blir med svartbyggen. Han gör det för att få uppmärksamhet.” Mer kan läsas i Helsingborgs Dagblad.

I vart fall är det ett intressant tillskott till projektet. Byggnadsnämnden skall nu rycka ut för att se vad vakterna har för sig i husvagnen. Skulle nämnden ta någon vakt på sängen vore det ett uppenbart underkännande av vaktuppdraget. Och innan nämnden kan genomföra sin inspektion får den först visiteras och visa legitimation. Minst av allt kan man lita på en byggnadsnämnd. Denna operation blir naturligtvis ett relationellt konstprojekt med avsevärd verkshöjd. Händelsen är noterad som kulturnyhet.

Den omstridda husvagnen vilken på goda grunder kan ses som ett konstobjekt. Konstens magi tar aldrig slut: Nyss husvagn, nu estetiserad till relationell skulptur.

Om allt går som planerat kommer min nya konstteoretiska bok att bli klar till bokmässan i Göteborg (22-25 september). Troligen kommer omslaget att se ut så här:

Nike från Samothrake är ett citat från John Deweys Art as Experience (1934). Den prydde omslaget. Dewey representerar de essentialistiska teorierna om konst vilket naturligt nog är en total kontrast till ett institutionellt synsätt. Men Nike, som onekligen har fått sin kvalitet genom sitt ruinerade tillstånd, är ett bra exempel på hur ett objekt förvaltas av konstvärlden. Titeln ”Art” är hämtad från Clive Bells Art (1914).

Boken kommer att ges ut av Nya Doxa.

Efter ett par dagars renovering av Servicetornet Livslögnen i skulpturparken i Ängelsberg har jag nu återvänt till rutinerna. Servicetornet var onekligen i behov av en viss upprustning men den dess skick var bättre än jag hade förväntat. Med nya golv och nya stegpinnar samt lite annat smått och gott är den nu i utmärkt form att ta sig an ännu en 6-årsperiod.

Servicetornet restaurerat

Besökare i översta våningen vilken är inslingrad i aspen som växer intill

Inramad utsikt från andra våningen

Egentligen hade jag idag tänkt skriva en text om konstforskning. Vid närmare eftertanke är det nog inte många som orkar sig genom en sådan i semestertider. Så den får vänta ett tag, åtminstone tills jag kommer tillbaka från Ängelsberg där jag skall se till min skulptur som inte längre är bästa skick. Det blir därför några dagars uppehåll i bloggskrivandet.

Men mina projekt generar en del intressanta tillägg. Nimis är nu invaderat av besökare i långa banor. Här är två bilder som visar 1) Komposition med klättrare och 2) Komposition med båtar.

Till rondellhundens vidare utveckling får också läggas den aggressive rapparen Darko vars YouTubekanal kan vara ett intressant besök för den som har lite sans för alternativa narrationer. Förutom en hyllning till självmordsbombaren, vars död Darko menar beror på min rondellhund, kan man följa en fängslande tankeslinga i ”Rasismen och Sverigedemokraterna”. Darkos logik bygger på att eftersom ”svennarna” godtar Sverigedemokraterna är de alla rasister varför han föreslår och demonstrerar ett folkmord. Förslaget är helt legitimt att lägga fram eftersom det bygger på omvänd rasism vilken som sagt är godtagbar i enlighet med regeln om starka och svaga grupper.

Eftersom jag har två omfattande processverk i rörelse, Nimis resp. Rondellhunden, kan man fundera i vilken utsträckning de griper in i varandra. Hittills har det inte varit mycket. Nimis fungerar som tidigare och kan uppskattas även av till Rondellhunden negativt inställda recepienter. För någon vecka sedan kunde jag emellertid konstatera att tecken på förbindelser formerar sig.

Det här är en målning av Åke Bjurhamn, Hommage à Nimis. Målningen har under ett antal år hängt i Vindarnas torns konstgalleri och har med tiden blivit något skadad. Men för en vecka sedan låg en del av målningen utanför och försedd med påskrift. Texten förefaller anspela på en förbindelse mellan de båda projekten.

Den här anmärkningen skriven intill målningen torde ha samma eller liknande källa.

Materialet som ingår i Rondellhundsprojektet kan visa många aspekter av det sociala. Exemplet nedan är på intet sätt isolerat, min samling av dylika attityder är omfattande och den har pågått under flera år. Helt oförklarligt kommer plötsligt ett nytt knippe, antingen genom telefon eller via Facebook. Midsommaren gav upphov till ett betydande relationellt inflöde. Variationerna är inte stora och den här presenterade utgåvan är tämligen typisk. I det här fallet är hela familjen alert. Tyvärr är ljudkvaliteten dålig och man får lyssna uppmärksamt om man vill ta del av alla detaljer. Om det skulle vara nödvändigt.

Idag har jag ofrivilligt drabbats av en social konstruktion nämligen den att fylla år. Denna sociala konstruktion är så listigt konstruerad att den repeterar händelsen ”att fylla år” vid exakt samma tidpunkt varje år. Resultatet av denna ihärdighet är att födelsedagsfyllande människor ständigt blir äldre. På sätt och vis var det bättre förr när man slapp hålla reda på alla födelsedagar inklusive ens egen. Nackdelen med det gamla systemet är att folk på den tiden levde ett kortare liv. Förmodligen för att de inte kände till hur länge de levde, varför frågan om de verkligen levde kortare blir hypotetisk. Sociala konstruktioner kan sannolikt påverka människans livslängd eftersom man kan bestämma sig för hur länge man önskar leva genom att välja ett tal och leva fram till det. Som t ex jag delvis har gjort då jag har bestämt mig att fortsätta mitt Nimisprojekt fram till den 31 juli 2030. Även andra faktorer påverkar dock levnadsloppet som inte enbart kan betraktas i numerära enheter. Ta t ex jag som utvecklas ovanligt långsamt vilket för med sig sådana konsekvenser att jag först i år kommer i närheten av att toppa min fotbollskarriär. Jag måste också tillstå att min utveckling som konstnär och kännare av konstvärlden har gått långsammare än vad som är brukligt. Efter min egen bedömning har jag kommit ifatt tiden och möjligen även hamnat lite före. Så kan det gå.

Idag, denna afton, sedan jag publicerat dessa noteringar skall jag avsluta mitt digra arbete med boken som har arbetstiteln Art, om institutionell teori, konstnärlig kvalitet och det kontemporära. Ett sista led i arbetet var att bestämma konsten ”ur-art” vilken vanligtvis brukar återfinnas i några grottmålningar eller rituella beteenden. Som ni säkert förstår har jag ett helt annat förslag.

I det kommande kan den intresserade ta del av några offentliga framträdanden från min sida. Den 3 juli blir mitt liv gestaltat på Ribersborgs kallbadhus i Malmö. Och om en knapp månad skall jag gjuta nytt liv i en av mina skulpturer: Servicetornet Livslögnen uppfördes 2005 i Ängelsbergs skulpturpark. För den som inte är bekant med Ängelsberg kan nämnas att orten är bekant för 1) Engelsbergs bruk som är förklarat världsarv 2) Oljeön med världens äldsta bevarade oljeraffinaderi 3) Isak Gustaf Clason (Hallwylska palatset och Nordiska museet) har ritat flera av husen i samhället 4) en konstnärkoloni höll till här vid sekelskiftet, i den ingick Olof Arborelius. Bland dennes verk märks exempelvis ”Vallflicka med boskap” och ”Vallflicka vid vattnet”. Av en tillfällighet skapade Arborelius världens första frimärkssamling avant la lettre.

Jag skall göra ett försök att slå mig in bland dessa milstolpar.

Servicetornet Lisvlögnen 2005.

Jag har återkommit från min Stockholmsvisit men då nya uppgifter omedelbart väntar kan jag bara erbjuda ett par bilder från vistelsen.

Sannolikt visar Daniel Birnbaum här den väg som Moderna Museet skall slå in på.

Från min diskreta performance på MM: BG 110316

Igår höll jag en föreläsning i Vellinge för Sydvästens Kulturförening. För närvarande finns ett program med fyra föreläsningar om året. Gårdagens multimediashow inleddes med Lady Butler (Elizabeth Thompson). Denna konstnär (1846 – 1933), som var otroligt framgångsrik under sin livstid, är idag tämligen okänd. Hennes motivkrets består nästan helt och hållet av militära bilder. Ofta skildrar hon de mindre heroiska ögonblicken.

Lady Butlers mest kända bild från slaget vid Waterloo: Scotland for Ever.

Den andra delen i programmet innehöll en genomgång av några videor med och av Allora & Calzadilla (som skall representera USA på Venedigbiennalen) samt en del andra aktualiteter. Den tredje delen handlade om Alexandre Cabanel. Salongsmålarna har efterhand fått större popularitet och en stor Cabanelutställning pågår på Wallraf-Richartzmuseet i Köln designad av Christian Lacroix. Jag har själv ett intresse i det här eftersom jag skriver min bok om bland annat konstnärlig kvalitet och hur den motiveras. Bildkonsten torde vara den enda konstart som har en tidigare regerande och nu deklasserad fiende. Fejden har på senare tid blossat upp igen och man kan utgå ifrån att salongsmåleriet kommer att något öka sin status.

Cabanels mest kända målning Venus födelse (1863) med design av Lacroix. Målningen existerar i tre nästan exakt likadana versioner.

Idag for jag till Lunds Konsthall för att övervara pressvisningen av den libanesiske konstnären Rabih Mroué. Konstnärer från Beirut är just nu mycket gångbara. Walid Raad visas i Umeå och fick motta Hasselbladspriset. Vidare har vi kända namn som videokonstnären Akram Zaatari och filmaren Jalal Toufic. Vad de förväntas producera för konstvärlden är inte svårt att räkna ut. Mroué är medveten om den socialkritiska ram som ger extra stilpoäng i den kontemporära konstvärlden. Han gör vad han kan för att lägga en humoristisk och personlig ton i sitt material från Beiruts krigsdrabbade historia. Liksom Raad (och många andra) blandar han fakta fiktion i sitt projekt som han säger handlar mer om att glömma än att komma ihåg. Minst av allt vill han göra någon uppdelning i rätt och fel. Men hans grävande i arkiven har lett till flera censurreaktioner från myndigheterna i Beirut. Alltför många personer som har åtskilligt på sina samveten är tillbaka på officiella platser. Mroué är också en mycket öppen person med stor sans för humor och med god distans till sig själv och sitt ämne. En dag skall det säkert bli möjligt för de utomeuropeiska konstnärerna att vara konstnärer i allmänhet. Men det gillas ännu inte av konstvärlden.

Utställningens titel ”Jag, undertecknad”, kommer från den video där han bör det libanesiska folket om ursäkt för sina handlingar under kriget. Vad detta påkallar är naturligt nog att det finns andra som borde ha betydligt större behov av att framföra en sådan ursäkt. Jag frågade Mroué om han såg på pressvisningen som en del av sin performance. Han har uttalat sig på det hållet, bland annat i en föreläsning han höll på Sharjahbiennalen 2009 där han också menade att det intressanta kommer efter utställningen, debatten, diskussionen och vad den leder till. Mroué hade väl inte tänkt på pressvisningen som performance men han var genast med på det. Den andra sidan av saken, uppföljningen är det allra svåraste momentet i den kontemporära konsten. Ytterst få utställningar får någon uppföljning. De drunknar i den myriad av nya som hela tiden dyker upp.

Rabih Mroué

En intrikat bild som äntligen ger lite utrymme också åt mitt eget projekt Livvakterna. Fotot på väggen är ett av fyra där Mroué approprierar några välkända konceptuella konstnärer. Det vi ser är Mroué i Yves Kleins roll som störtande ut i rymden. Till skillnad från den stillsamma gata som Klein har under sig möter Mroué en stor demontration. Till höger ser vi konstkritikern Mårten Arndtzén. Hans helsvarta uppenbarelse förundrar mig. Är det också en appropriering av de helsvarta konstagenterna från 1980-talet? På ett övertygande sätt spelar han rollen av den i konsten försjunkne och antecknande konstkritikern. Det han betraktar är en monter i installationen Farfar, far och son (2010), konstnärens egen släkthistoria. Montern handlar om faderns matematiska intresse för Fibonaccis problem. Ännu längre till höger återfinner vi aktören X i min performance. Situationerna är väl integrerade.