Vilks.net

Några dagar har gått utan att jag har hunnit skriva. I förrgår var jag i Göteborg för att delta i ett konstprojekt ordnat av några studerande. Jag tillsammans med några andra var inbjudna till en middag för att tala om döden och konsten utifrån frågor som ställts av några konstnärer. Alla inblandade tillhörde konstvärlden utom Johan Eriksson som är filosof och psykoanalytiker. Men han hade fått ersätta en konstkritiker.

De frågor som hade fått var dessa:

”Skall vi äta de döda?” Efter mycket diskuterande där köttätandet kom på tapeten kunde man enas att detta inte är rekommendabelt.

”Är det möjligt att vara indifferent till döden?” Jag tror inte vi nådde någon slutsats i den frågan.

”Försök att inte dö som en hund” Ja, den meningen som inte var någon fråga kom från Conny Blom. Kan vara ett lärt citat från slutscenen i Kafkas Processen där Josef K. ”dör som en hund”.

Det sista spörsmålet utgick ifrån en bild av Malevitj på sin dödsbädd där han är omgiven av sina målningar och sin surpematistiskt utformade kista. ”Är detta hans sista konstverk?” Vad jag minns behandlade vi aldrig denna fråga.

Men konstnärer kan vara talföra och det pratades i över tre timmar. Deltagarna hade fått beställa vad de önskade till förtäring enligt modellen ”sista måltiden”. Mitt var enkelt, jag valde ”Dagens” vilket visade sig vara squash med kantarellfyllning. Sallad och enkel dessert ingick.

Övriga deltagare var Maja Hammarén som tidigare varit redaktör för Paletten, Lina Persson, Iaspis-student med ekologiska intressen, Remi Hoven, norsk performancekonstnär samt Stefanos Tsivopoulos, grekisk Iaspis-student. I dessa kretsar, ehuru självfallet utifrån ett begränsat material, framgick det att flyg- och höjdrädsla är vanligt förekommande.

Samtalet spelades in och kommer om ett par veckor att bli en installation på Valands Galleri Rotor.

Mitt dödsengagemang är inte så stort. Min uppfattning är att de fixar sig. Min gravskrift är för övrigt redan klar ”allting är en fördel”. I förbigående kom vi in på mina käpphästar om konstens konformitet. Konsthistoria, menade jag, är den givna basen för konstvärlden. Särskilt Maja Hammarén förnekade detta och jag förstår hennes inställning. Dagens konst, i sin vilja till överskridande, vill inte ha något så futtigt som enbart en konsthistoria som referensram. Jag ser dock inte någon anledning att ändra min uppfattning. Vilka ämnen som helst kan föras in i konsten med då förs de samtidigt in i konstvärlden och dess institutioner. Som denna trivsamma afton med dödens som bordskavaljer.

Maja Hammarén och Stefanos Tsivopoulos serveras sista måltiden.

Vid många tillfällen har jag diskuterat konstens givna benägenhet att åstadkomma kränkningar. Ytligt sett är dagens konst en blandning av design, reklam, journalistik och dokumentär. Inget av dessa fält bär på kränkningens nödvändighet vilket alltså konsten gör – av gedigen tradition. Om det inte var så skulle konsten vara oförarglig, läcker och lite småkul. Men när konsten är inblandad är det allvar och förolämpningarna skall naturligtvis vara korrekta påhopp som dessutom måste åtföljas av en komplex filosofi.

Var och en som ser på konstlivet inser snart att det är ytterst sällan man kan tala om kränkningar – eller överskridande som är en mera neutral term. Men siktet är inställt och när det uppstår kvalitetskonst handlar det alltid om kränkning. Förr var den målinriktade kränkningen ämnad åt att ge borgarbrackorna en ordentlig utmaning. I en samhällelig inramning representerade borgerligheten kapital och överklass som härskade över arbetarklassen med vilken konstnärerna och de intellektuella ville förena sig. Emellertid visade sig arbetarklassen inte motsvara det ideal som man hade tänkt sig. Arbetarklassen försvann in i en borgerlig livsstil och fienden fick bytas ut mot den vite heterosexuella västmannen. Där befinner vi oss fortfarande. En fiende som är svårkränkt inte minst med tanke på att denne också finansierar konsten och på det hela taget är svår att skilja från konstnärerna. Den vite mannen har också fått sällskap av den vita kvinnan. Inte heller hon har visat sig hålla måttet på att vara upprorisk nog.

Med detta scenario kan man undra var konsten skall sikta. Som jag ser det är det konstinstitutionen som visserligen föreger sig som kämpande för alla förtryckta och marginella grupper men som i praktiken lever i kapitalets famntag utan att protestera. För att ytterligare visa sin liberala sida hyllar konstinstitutionerna samfällt en konstnärlig kritik av sig själv. Det kostar så lite.

Mina egna kränkningsbidrag är tre. Jag har kränkt ett naturreservat. Som det framgått i samband med 30-årsjubiléet finns det rätt många som fortfarande är djupt kränkta och inte kan avhålla sig från det gamla 80-talsutropet ”bränn ner skiten!” I praktiken är ändå denna kränkning över, utfallet i reservatet har kommit att betraktas som ett omhuldat positivt bidrag vilket är den nödvändiga utvecklingen av en konstnärlig kränkning. Ett ytterligare kränkningsprojekt är förstås rondellhunden. Här är linjerna inte klara ännu ty det ylas en hel del i cirkulationsplatserna. Vi får vänta ännu en liten innan man börjar säga ”Hur kunde man bråka om den där lilla teckningen?” Jag är övertygad om att vi snart är där.

Min tredje kränkning är mera intrikat och handlar om konstteori. Det var tänkt att jag under det här året skulle skriva samman nya texter om att konsten är en sen västerländsk uppfinning och att konsthistorien huvudsakligen består av sent tillagda readymades. Projektet har, av förståeliga skäl, blivit försenat, men det kommer.

Det har visat sig vi många tillfällen att förnekandet av konsten, t ex genom att säga ”Michelangelo och Rembrandt är inga konstnärer” skapar en aggressiv inställning hos konstintresserade. Svårigheten med att få en genuin träff i detta ämne hänger samman med att bli insläppt i den seriösa debatten. Jag har ännu inte lyckats med den saken, utan avfärdas till vidare som någon som i detta avseende kan nonchaleras. Vi får se hur det går framöver. Även i konsten dväljes kvasireligiösa övertygelser som skulle må väl av att rensas ut.

Har ni missat YouTubeversionen om konstens uppkomst (som jag gjorde för två år sedan) finns den HÄR.

Constantin Luser: Molekylorgel (14 trumpeter, 14 basuner och 7 tubor)

Rolig och fyndig men inte särskilt kränkande.

I morgon den 31 juli är det 30 år sedan Nimisprojektet inleddes. Det var alltså 1980. 1982 inleddes de omfattande rättsprocesserna som pågick under 20 år. Nimis är fortfarande illegalt men för att få bort det måste en rättsprocess genomföras med ägaren sedan 1986, Christo. Christo är bosatt i New York vilket i praktiken gör det omöjligt för myndigheterna att komma någonvart.

Uppskattningsvis mer än 40 000 besökare kommer till platsen varje år och de flesta är entusiastiska. Men det är fortfarande ett kontroversiellt konstprojekt vilket man t ex kan se om man läser i kommentarerna i DN.

30-årsdagen kommer att firas med ett tal av konstnär Vilks. Ladonien, den fria stat som bildades 1996, kommer att genomföra en folkomröstning angående om Sverige skall anslutas till landet. Alla kan rösta oavsett nationalitet. Röstning kan ske antingen på plats eller HÄR. Ladoniens Minister of Art & Jump kommer att göra ett av sina protesthopp. Det blir också flagghissning och nationalsång. Projektet kommer att fortgå till 2030.

Under gårdagen var butiken stängd sedan hackaren hade slagit till med sin fredagshacking. Vanligtvis kommer min sida upp igen nästan omedelbart men igår var webmaster på resande fot.

För en tid sedan fick jag ett brev från en person som är verksam i handikappsrörelsen. Han berättade att kränkningar mot handikappade är vanliga men att DO ytterst sällan tar upp sådana ärenden. Kränkningsintresset från DO:s sida söker sig andra föremål.

Skribenten undrade om jag kunde göra en teckning av profeten som handikappad. Jag har funderat på detta och efter hand funnit att det är en intressant idé. En framställning av profeten som funktionshindrad är inte kränkande eftersom det inte är någon skam att vara invalidiserad. Om någon skulle tycka det får man lära sig och uppfostras till att så är inte fallet. Brevskrivaren hoppas att det skulle kunna uppstå en debatt som kunde väcka uppmärksamhet för de handikappades situation.

Samtidigt är det en konfrontation av svag grupp mot annan svag grupp. De funktionshindrade är en svag och ointressant grupp som står mot en stark svag och intressant grupp.

Vidare kan en sådan teckning uppfattas enligt Elisabets Ohlson Wallin-modell. De handikappades profet att identifiera sig med.

På tal om Ohlson Wallin har jag också gjort en parafras på Ecce Homo. Den gjordes för det finska tv-programmet A-studio som ett svar på en fråga från en i programmet medverkande imam: ”The UN Declaration of Human Rights has confirmed everyone equal rights to practice religion without disturbances. Do you think your cartoon is against the declaration?” TV-programmet finns i sin helhet HÄR. Det är huvudsakligen på engelska.

Rullstolsbunden profet konfronterad med ett hinder.

Ingenting tyder för närvarande att det skall bli någon uppryckning för den internationella samtidskonsten. Postmodernismen inledde en omfattande förändring och utveckling som ledde fram till konstens socio-politiska kontrakt. Konstens bidrag till detta område förmår inte längre engagera ens konstvärlden på samma sätt som tidigare. När Nils Forsberg skriver om Bukarestbiennalen (som jag tidigare skrev en bloggpost om) i Expressen blir det en politisk meditation över tillståndet i Rumänien. Medan konstnärerna är tvungna att hålla sig till halvkvädna visor (dels för att upprätthålla konstens otydlighet och dels för att vara politiskt korrekta) kan kritikerna ta för sig av verkligheten.

På tal om postmodernismen. Jean-François Lyotard (1924-1998) gjorde ett stort antal försök att förklara vad postmodernismen innebar. Han tvingades till en rad kursändringar men hade också en rad fyndiga formuleringar. Vem minns inte att ”ett verk kan bli modernt endast om det först är postmodernt”. Med det menade han att det postmoderna innebär friheten att inte vara enig medan det moderna är just enighet. Det handlar mer om en grundläggande syn på konsten som är tänkt att överskrida det befintliga. Hur som helst, utifrån den synpunkten kan man säga att dagens konst återigen har blivit överväldigande modern. Eller rättare sagt, dess kontextinpackning. För vad de stackars internationella konstnärerna än gör kommer det att betraktas som socialkritisk konst. Får dock sägas att de allra flesta finner sig mer än väl i detta.

Erica Trejs skrev för ett par dagar sedan i SvD en bra artikel om konstnär Vilks. Hon menar bland annat att ”Vår internationellt sett mest kända samtida konstnär heter Lars Vilks”. Alldeles riktigt men han är inte känd som konstnär och inte känd i den internationella konstvärlden. Han brukar beskrivas som karikatyrtecknare i Nerikes Allehanda. Strängt taget skulle man kunna formulera detta kändisskap i dubbelt superlativ: Han är Sveriges ”mest kändaste” konstnär. Å andra sidan är konkurrensen obetydlig. Vem, utanför den avancerade delen av konstvärlden, skulle kunna nämna namnet på en svensk konstnär?

Ernst Billgren är också med i artikeln och passar på att säga att jag ritar som en kratta. Klagomålen angående min kompetens som tecknare inleddes med rondellhunden. Tidigare har inte några sådana klagomål framförts. Bäst vore att lösa den här tvisten genom teckningsenvig mellan mig och Billgren. Men det lär bli svårt för mig att kunna visa teckningar på någon anständig utställningsplats. Ty förbannelsen (hopkokad av politisk korrekthet och rädsla) kommer ännu en tid att sätta stopp för sådant. Igår fick jag veta att en föreläsning har blivit inställd. Den skulle äga rum i ett konferensrum på ett hotell. Den interna säkerhetschefen menade att riskerna var för stora. Om det nu var det eller rädslan för att få en stämpel av politisk inkorrekhet.

Ett brandattentat har förövats mot skulpturen Asema (Station) i Ii i Finland. Förmodligen är det fråga om lokala vandaler. Sådana har jag haft problem med förr. Åtskilliga av mina projekt är brandskadade. T o m och inte minst rondellhundsprojektet.

Jag har nu på allvar kommit igång med den alltid pågående upprustningen av Nimis. Sommarens objekt är tornet Ascendentens Funktion. Igår upptäckte jag att det hade placerats ett stort antal flaggor över hela Nimis. Ännu har jag inte lyckats lösa gåtan om vem som ligger bakom detta. En organisation som kallar sig ”stavnen”, alltså ”stäv”. Flaggorna visar en stiliserad bild av en båtstäv. Vill ni se detta och flaggspelet finns en video HÄR.

Också en text som proklamerar att folket har återtagit makten från adeln fanns uppsatt.

En obetydlig historia om mångkultur. Bland de små 9-åriga skolbarnen fanns också en muslim. Fröken inbjöd muslimmor att komma till skolklassen för att berätta om muslimska traditioner. Ett alldeles lovvärt initiativ. Men muslimmor nöjde sig inte med att berätta för barnen om traditioner utan övergick också till politik då hon kastade sig över ”den där Vilks som hade gjort något fruktansvärt”. Fröken lät detta stå oemotsagt och försatte åtminstone ett av barnen i en svår situation ity hon kände farbror Lars som hon hade svårt att förstå som förfärlig.

Känsligt, känsligt, fröken duckar och blir stum.

Nåja, vi skall inte hänga upp oss på sådana bagateller. Idag är det midsommardag och dessutom lördag. Som kvällens underhållning släpper jag den efterlängtade filmen om Ii-biennalen. Missa inte att se biennalens den norske konstnären och tillika dansmästaren Egil ta för sig.

Muhammedhackaren har varit i farten igen. Men det blev en kysk visit. Tack vare Levonline och inte minst min webmaster Romeo kunde sedan snabbt återställas. Hela materialet finns externt och oåtkomligt för varje oönskad gäst och kan därför omgående flyttas tillbaka till bloggen.

Jag skall, vilket jag redan nämnt, till staden Ii. I Ii i Finland avhålls således en Landartbiennal. Mitt deltagande är omgivet av stor sekretess men det är inte alls nödvändigt. Eventuella hugade terrorister skulle snart inse att staden är bevakad av outtröttlig armé av aktiva myggsvärmar.

På måndag den 7 juni kommer jag emellertid att delta i en presskonferens om yttrandefrihet. Sensus, våning 4, Medborgarplatsen. Arrangör är centralrådet för ex-muslimer.

Yttrandefriheten har en väsentlig aspekt. För det första handlar den om rätten att få säga något. Den principen håller man i allmänhet styvt på i västvärlden. Många av dessa yttranden är dock mer eller mindre värdelösa eftersom det rör sig om befängda idéer som t ex förintelseförnekare eller uttryck för homofobi. Saken blir naturligtvis betydligt intressantare om det finns en kollision med yttrandefrihet i något som får anses angeläget. I mitt fall vill t ex Jan Guillou och en del andra reducera mitt projekt till den förstnämnda kategorin.

Under de allra senaste dagarna har det seglat upp en ny strid i ämnet genom Elisabeth Ohlson Wallin som nekas ställa ut sina bilder på Världskulturmuseet i Göteborg. Det rör sig om homosexualitet och de tre stora religionerna. Världskulturmuseet har gett bidrag till bilderna som har tagits i Jerusalem. Sedan museet hade konsulterat några religiösa ledare blev det stopp. Christer Sturmark har skrivit om detta på Newsmill. Stefan Johansson har behandlat saken i Expressen. På museet hemsida försöker man motivera sitt bristande intresse genom att framhålla att museet främst vill ägna sig åt ”dialog”.

Åsa Linderborg tillhör knappast mina varmaste anhängare. När hon kommenterar Uppsalaincidenten inleder hon med: ”Jag förstår dem som känner sig provocerade och i förlängningen hotade av att Lars Vilks envisas med att testa yttrandefrihetens gränser på blott och bart muslimer, och applåderas för det.” Och avslutningen är lika Linderborgsk:

”Den svenska yttrandefriheten medger rätten att kränka. Att den därmed även innebär en skyldighet att kränka, är Vilks helt egna tolkning.”

Den snäva vänsterpositionen har sin obekväma sida, det finns inte så mycket utrymme och Linderborg och andra anhängare skriver det de måste. Ett kompositionellt eko i konstprojektet.

Linderborg tror att hon får in en liten armbåge i sin slutkläm. Här öppnar sig dock en långt mer komplex värld. Är det konstens skyldighet att kränka? Sett i ett historiskt perspektiv framträder de betydande konstnärerna och konstriktningarna som en lång serie kränkningar. Kvalitetsaspekten är tveklöst kränkningen (med ett mildare ord ”överskridandet”) och blir en skyldighet om en konstnär anser att man i konsten skall prestera kvalitetskonst. Det sker inte ofta varför denna skyldighet knappast är betungande. Självklart innebär detta inte att varje kränkning är bra konst. Kränkningen måste ske på ett sådant sätt att den kan bekräftas av konstvärlden. Detta sker alltid i efterhand när affektlarmet har lagt sig.

Huvudmålet för denna verksamhet har varit borgerligheten (”brackorna”) och medlet har fram till senare delen av 1900-talet bestått av att utmana den rådande formestetiken. Samtidigt som borgerligheten smädats har den också fått betala kalaset. Borgerligheten har alltid delat sig i olika läger där en del har varit öppna för provokationerna. Vissa förändringar har ägt rum i denna struktur. Formestetiken bryr sig ingen längre om. Dessutom har konstnärerna i praktiken blivit en del av borgerligheten. Åsikts- och livsstilsmässigt präglas konstnärskåren av en vänsterstil som numera inte brukar vara särskilt radikal.

Traditionen förpliktigar hursomhelst och varje konstnär är hängivet medveten om överskridandets betydelse. Det nya fält som öppnades under 1990-talet blev sålunda det socio-politiska och alltsedan dess framtonar samtidskonsten företrädesvis av sociala och politiska undersökningar som ”ställer viktiga frågor om kön, klass och etnicitet”. Omsvängningen fungerade en tid men det är idag sällan något bryter ett relativt konventionellt mönster.

Någon markering av världens elände måste alltid göras och ett av de senaste exemplen kommer från Sydneybiennalen som inledde sin öppningsvecka den 14 maj. David Elliot, ansvarig curator och tidigare chef för Moderna i Stockholm, förklarade att hans  “post-Enlightenment show” som är “symphonic in structure” tillägnades “the 50 percent of the world’s population who earn less than $2.50 a day.” Artforums reporter försäkrar att detta statement var något obekvämt för de festande vernissagegästerna. I varje fall kan det med lite god vilja ses som ett försök till kränkning, att lägga sordin på den livliga alkoholförtäringen och DJ:s muntra musik med bland annat 80-talslåtarna ”Tainted Love” och ”Mad World”.

Med skyldighet att kränka – så gott det går.

I morgon i Uppsala kommer min föreläsning och presentation att äga rum 16.15.:”Konst kan i själva verket inte vara annat än våld, grymhet och orättvisa”. Citatet från Futuristerna håller än. Om konsten anpassar sig och producerar följsamma överskridanden och nyskapande är den just inte mycket att ha.

Föreläsningen kommer att inledas med några synpunkter på yttrandefriheten, exemplifierat av David Irving och av konst som hamnat i skottgluggarna. Två fall som är tämligen färska är Dorota Nieznalska i Polen och Sooreh Hera i Holland. Det första fallet rör sig om hädelse mot religionen (hon blev till slut frikänd 2009) och det andra ett komplicerat moraliskt dilemma med en kvinnlig konstnär från Iran som gjorde en framstöt med gay Muhammed.

Jag skall också förklara hur jag ser på Rondellhundsprojektet. En sak har verkligen gått fram i detta: Att allt som sker blir en del av konstverket. Även de mest avogt inställda kritiker nämner detta med viss förundran (och argumenterar sedan om vad som är fel med det).

En nyproducerad video som sammanfattar projektets gång i debattens svallvågor kommer att visas. Under de år som har gått har jag lärt mig praktiskt taget alla förekommande argument som används för eller emot den stackars rondellhundsteckningen. Nu kan de redovisas. Till denna video har jag producerat mycket vacker musik.

Om det blir tid nog, ämnar jag dessutom visa ett eller två avsnitt av musikalen Dogs. Dess sorgliga historia kom inte längre än att vissa delar av den kunde visas på ett seminarium arrangerat av Humanisterna på ABF-huset i Stockholm 2008. Mitt valspråk ”Allting är en fördel” kommer dock väl till pass. Idag gör jag betydligt bättre videoarbeten. Det blir därför en omsorgsfull renoverad upplaga av avsnittet ”Debatt” (”The Fashion of Islamophobia”) som man kan stampa takten till. Att det till synes så seriösa debatterandet i första hand skapar ett avsevärt underhållningsvärde skall man inte glömma bort.

”Allt är politik” brukar man säga. Men det går lika bra att dra till med att ”Allt är estetik”. Vilket står överst i medvetandeskalan? Eller finns det ett tredje? ”Allt är konst”?

Vilks som rondellko i Göteborg nämnde jag häromdagen. Detta intrikata konstverk skall sannolikt på ett djupsinnigt sätt föra tankarna till kohandel, ett förfaringssätt som idag har ersatts av begreppet ”dialog”.

Rondellhundsteckningen har haft en besvärlig resa och än är den inte avklarad. Inledningsvis var det inte så illa eftersom utställningsarrangörerna i Tällerud och i Gerlesborg inte hade några anmärkningar mot den konstnärliga halten. Men när den fick sin innehållsbelastning fördömdes den till ”dålig teckning”. Men teckningen blev, trots detta omdöme, berömd i vida kretsar och fick även många försvarare. Efter tre år ser det betydligt bättre ut. Sträng taget påminner det en del om Nimis som också fick en motsträvig inledning, ”skräp”.

Idag vänds ytterligare ett litet blad (bokstavligen) i Rondellhundsteckningens historia. Den grafiska upplagan har blivit tryckt. Initiativet kommer från det danska tryckfrihetssällskapet som även tryckte upp Kurt Westergaards teckning. Westergaards teckning bjöd visst motstånd att överföras till grafik eftersom den gjordes på en servett. Rondellhundsteckningen har däremot inte haft några problem att överföras till A3 format.

Upplagan är på 1 000 exemplar, signerad och numrerad. Pris 2 000 DK (2 580 SEK). Jag är nu strängt sysselsatt med signeringen. Den som är intresserad kan beställa den HÄR.

Här har den envist kämpande teckningen fått besök av da Vincis Den Vitruvianske Mannen. Kopplingen mellan da Vinci och Rondellhunden skapades av Jan Guillou i debattprogrammet Agenda den 15 mars. Guillous avsikt var dock på intet sätt att upphöjda min teckning utan alldeles tvärtom att försöka visa att yttrandefriheten inte berör de stora konstnärliga prestationerna.