Vilks.net

Domen mot de åtalade i Göteborg kan nu läsas på nätet. Det är intressant läsning, dessutom med betydande underhållningsvärde. Man kan förstå att det fanns goda skäl att sätta herrarna bakom skranket. Några små vita lamm är de knappast. Det mesta talar för att de är skyldiga. Vad som har framkommit är att de skulle uppsöka Vilks på Röda Sten. Inför mötet med konstnären bar alla kniv. De åtalades förvirrade försök att förklara sitt beteende tror inte tingsrätten på. Vad som dock saknas är ett handfast bevis på deras uppsåt. Ett kuriöst inslag är den åtalade Salar Sami som påstår sig skriva en bok om hur det är att vara muslim i Sverige. För att förklara en del anteckningar han gjort har han uppgett att ”Anteckningarna om en bok, bokmässan och förlaget Nya Doxa handlar om hans bok, inte om Lars Vilks bok. Han funderade på att kontakta Nya Doxa gällande sin bok men den är inte klar. Hans systrar känner till boken. Att anteckningarna om ”Hamza” och en bok utgör en avskrift från Lars Vilks blogg beror på att han hämtar inspiration från många olika ställen på Internet.”

Den blivande författaren ville alltså bli förlagskollega med mig på Nya Doxa. Men det enda gångbara argumentet har varit att åberopa sin utsatthet som muslimer. Detta har också fått gehör från en del debattörer. Alltså uttalanden om att de ställts inför rätta beroende på att de är muslimer i ett rasistiskt land. För i den smittosamma rasismens tidevarv går ingen säker. Se bara hur Björn af Kleen (Expressen) fångar in Björn Ranelid i hans nyutkomna bok Tyst i klassen!. En av gestalterna i boken gör ett uttalande om en burkaklädd kvinna i Rosengård. Den passagen gör af Kleen en stor affär av och prövar att knuffa in Ranelid på SD:s planhalva. För han har i sin roman inte tagit avstånd från hans romanfigurs uttalande. Men, i detta rasismens tidevarv, vem kan man lita på? Af Kleens utvalda citat; är det oskyldigt? Genom att publicera det i Expressen sprider han möjlig hatpropaganda och gör sig i praktiken till språkrör för främlingsfientliga formuleringar. Varken i SvD eller i DN har andra recensenter uppmärksammat passagen. Det finns anledning till misstankar. I dag och i detta ämne är alla skyldiga till motsatsen kan bevisas – vilket är omöjligt.

Idag kom det förväntade frikännandet av de för förberedelser till mord misstänkta i Göteborg. Rätten konstaterade att de åtalade inte kunde ge någon acceptabel förklaring till sitt beteende och att de uppenbarligen var intresserade av konstnär Vilks. Men vad de närmare tänkte sig för kontakt fanns det inte tillräckliga bevis för. (GP)

Men det blir fler rättegångar. Idag mottog jag förundersökningsprotokollet för fällt träd på Kullaberg. Ett gediget protokoll på 56 sidor där man lugnt kan sägas att alla stenar blivit vända. Anmälningen kom från en livvakt som strax därefter lämnade sitt uppdrag. Markägaren Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen är målsägare. Stiftelsen har gjort sig känd för sitt stora intresse för konst och kultur. Dess inspektor Mikael Olofsson har undersökt brottsplatsen och anger att det planterade granbeståndet är minst 25 år gammalt. Jag kan biträda honom på denna punkt och meddela att granarna fanns redan vid mitten av 1970-talet. Inspektorn gör bedömningen att ett mjukare parti i stubbens mitt kan ”tyda på viss röta”. Jag har tidigare publicerat bilden där jag visar att rötan är så omfattande att man kan få plats med en hel hand i stubben. Han anser värdet vara ”ett par tusen kronor”. Detta värde är naturligtvis teoretiskt eftersom stiftelsen aldrig har och aldrig kommer att visa något intresse för sina döda träd i granplanteringen.

I den omsorgsfulla utredningen har man också undersökt min relation till Krapperupsstiftelsen. Denna relation är, från deras sida, inte den bästa. Protokollet återger stiftelsen synpunkter: ”P g a Vilks person, som rättshaverist, så har man valt att inte aktivt driva någon rättsprocess. Stiftelsen är trött på Vilks och hans hunger efter publicitet. När man inser att Vilks bara vill ha publicitet så vill man inte spä på det. Det tar tid och det kostar energi och pengar. Stenberg [styrelseledamot och jurist i stiftelsen] och stiftelsen tycker inte om läget men har accepterat det. Sedan några år in på 2000-talet så har man inte varit drivande i frågan. När sedan Höganäs kommun använde sig av Nimis i turistreklam så kändes det svårt.”

Rättegången kan bli intressant inte bara som en del i konstprojektet utan även för konstnärlig verksamhet i allmänhet. Åklagaren och stiftelsen har väl insett att det fällda trädet inte har något värde att tala om och därför vänder sig åklagaren till företagsboten. Han vill mena att handlingen är utförd under idkandet av näringsverksamhet eftersom Vilks är konstnär. Han kräver en bot på 50 000. Även om firma saknas och även om inkomsterna är obetydliga. Nimis ger ingen ekonomisk utdelning och vi har därför den intressanta ståndpunkten att allt som kan betraktas som konstnärliga handlingar ingår i konstnärens verksamhet. Om konstnärliga handlingar visar sig bryta mot lagen skall alltså konstnären erlägga företagsbot. Med denna juridiska logik skulle t ex Anna Odell ha riskerat företagsbot. Detta öppnar alltså för en helt ny läsning av konstnärlig verksamhet.

Den digra förundersökningen

Några dagar har det rått stiltje på bloggen. I fredags var det dags att försöka genomföra det stora lyftet av en fallen sektion av Nimis, ”Tronen”. Tyvärr misslyckades projektet att vinscha upp den. Vad som tillkom var en performance som främst drabbade mig själv men som också ställde fysiska krav på mina assistenter. Vinschen var mycket tung och återtåget blev en mäktig prestation. Några bilder kan ses i New Herald. Och igår var jag på Galleri Jäger & Jansson i Lund för att se Lukasmålarnas utställning.

SD:s förslag om att visa rondellhundarna på en utställning i riksdagen har jag inte haft något större intresse för. Dels för att det är en omöjlig idé och dels för att konstutställningar är en sak för konstvärlden. Men onekligen har det blivit något av det. SvD har frågat partiernas gruppledare vad de menar i saken. Det korrekta svaret torde vara att en sådan handling skulle uppfattas som en olämplig provokation vilken drabbar en utsatt del av befolkningen. Men ingen av politikerna har valt ett sådant svar. Moderaterna har inte tagit ställning. Socialdemokraterna menar att lokalerna inte lämpar sig för utställningar. Centerpartiet är oroligt för de diplomatiska konsekvenserna i arabvärlden. Kristdemokraternas Mats Odell tycker inte att man skall provocera religioner. Han var också emot att man visade Ecco Homo (Ohlson Wallin) i riksdagen. Tydligen var lokalerna på den tiden bättre ägnade åt utställningar. Vänsterpartiet menar att det skapar klyftor i samhället. Alltmedan Miljöpartiet bestämmer sig för att tala om något annat; Gunvor G Ericson lyckas dra till med klyschan ”lyfta” som dubbelklyscha: ”Jag tycker att riksdagen ska lyfta det, i stället för att lyfta in andra utställningar.” Eller varför inte: Att lyfta ut en utställning som aldrig lyftes in.

Mycket bättre än så kan en socialkritisk utställning inte bli. Rondellhunden själv behöver inte ens lyfta på benet.

Glädjande nog har Nils Forsberg (Expressen) kastat fram en prognos för konstens framtid. Han tror att socialkritikens ordning skall förändras genom ett paradigmskifte. Vad ett sådant skulle gå ut på har han ingen idé om förutom att det inte kommer att handla om ”specifika formspråk”. Han har säkert rätt att det kommer att bli så. D.v.s. förr eller senare och jag skulle tro på det senare. Socialkritikens upphettning på sistone kommer att uppmärksammas i konstvärlden under 2012. Jag har flera gånger berört den kommande Berlinbiennalen och de frågeställningar som publiceras på dess hemsida säger en del, t ex:

”Should art consciously participate in current debates and serve as a critical voice in society respectably to generate democratic processes within society?

Why don’t the politicians responsible work together with art and cultural professionals, and why are there not any advisory committees for this field?”

Den första frågan är naturligtvis retorisk. Den andra, ja hur kan det komma sig att politikerna inte rusar till den internationella samtidskonsten för att ledas på de rätta vägarna?”

I Berlin genom biennalen genomfördes den protestaktion av Marina Naprushkina vilken jag tidigare har skrivit om. Hon fick stöd av Pawel Althamer (325) en av de mest engagerade socialkritiska konstnärerna. Han hade med sig musiker. Det förefaller som om det hela stannade vid denna gemensamma performance. Helt andra attityder kommer från kollektivet Voina i Ryssland (de är medcuratorer på Berlinbiennalen). Förmodligen har de eldat upp en polisbil i Sankt Petersburg i protest mot den ryska politiken. Man kan följa dramat i en video. Detta har i vanlig ordning gett upphov till en diskussion huruvida det är ett konstverk eller aktivism. Läsare på den här bloggen torde enkelt kunna besvara frågan. Det är ett konstverk om Voina eller någon annan i konstvärlden ser det så. En betydligt intressantare fråga är om det är ett bra konstverk. Och det kan mycket väl vara ett sådant eftersom det sannolikt kommer att mottas med beundran och respekt i varje fall från den del av konstvärlden som för närvarande önskar att se konsten som politisk aktivism. Men det som är möjligt i Ryssland är betydligt svårare i konstvärldens kärnområden. Där är man mer benägen att diskutera och luta sig mot professorer i Political Science. T ex Jodi Dean som har uttalat att ”The role of theory is to provide weapons.” Sådant är ljuv musik för den radikalt socialkritiska delen av konstvärlden. Och kanske kan konstkritiken skriva om OWS – som konstkritik? Det funderar i alla fall Peter Amdam på i Kunstkritikk. Redaktören på denna tidskrift säger också: ”I løpet av neste seks månedene får vi både Berlinbiennalen og dOCUMENTA (13) og begge disse ser ut til å bli sentrale hendelser innen nettopp den typen politisk kritikk vi jobber med.”

Här hemma minns Mårten Arndtzén 2011. Och vad han erinrar sig med välbehag är Atenbiennalen som förlorade hela sin finansiering och därmed blev icke-kommersiell, Tahrirtorgets närvaro i Venedigbiennalen samt Ai Weiwei.

Med andra ord är det nog rätt långt till något paradigmskifte. Socialkritiken gör ännu ett försök att klättra upp på barrikaderna för att utropa neomarxismen. Trösterik är att det just nu går så dåligt för vänstern att t o m konstvärlden tycks kunna ses som ett alternativ. Åtminstone i sina egna ögon. För tyvärr är det nog så att ingen annan förstår dess politiska ambitioner.

Avslutningsvis kan jag erbjuda en av mig utförd performance. Denna kan ses i Expressens tv. Lägg märke till den intensivt närgående måleriteknik vilken jag utövar i mina ansträngningar att fånga ett Arildsmotiv från 1911. Målningen är garanterat fri från rondellhundar.

Rapporteringen från rättegången med de tre från Röda Sten har varit knapphändig med undantag från SvT:s artikel av Katia Ostrowska. Hennes återgivning av förhöret är en upplivande läsning. De åtalade använder livligt sin fantasi och ändrar sin berättelse när de inte får den att hänga ihop. Som ett konstäventyr skapas stor underhållning och torsdagens förhör kan rubriceras som ”En dag på ljugarbänken”. En av dem, som har skrivit av programmet på Röda Sten, framhåller sitt konstintresse. Alldeles särskilt gick han till biennalen för att ta del av svensk historia ett ämne som han sade sig vara intresserad av. En annan höjdpunkt är ”Grejen och Arbetet” som skrivits ner på ett papper av en av herrarna. Han förklarade att ”Grejen” inte var något annat än bestick och att ”Arbetet” var en fika. Logiken är enkel och vinnande: När man skall fika kan det vara bra att ha bestick. Att de ovanliga benämningarna hade tillkommit berodde på att de hade talat somalisk slang varför översättningarna låter lite underligt. Emellertid ändrades denna historia till att ”Grejen” faktiskt var en kniv. Vad ”Arbetet” var för något ville han inte uppge. Sedan förekommer mysteriet med den engelske kusinen som endast tycks existera genom ett falskt körkort. Och historien om affärer i elektronikbranschen som skulle inhösta miljoner. Uppiggande är också de åtalades benägenhet att ställa motfrågor till åklagaren: ”Varför är det så viktigt?” Ja, varför skall det vara så hierarkiskt på rättegångarna?

Göteborgsbiennalen avslutades officiellt den 13 november. Men dess minnesvärda performance pågår ännu.

Det stora rättegångsperformancen utvecklar sig väl. En av de åtalade, Sami Salar Mahmoud, gjorde en utmärkt rollprestation när han lyckades med att svara både ja och nej på frågan huruvida han hade läst min blogg eller ej. Han hade ordagrant skrivit av den men hade sina funderingar på om jag i min tur kunde ha skrivit av den från någon annans text. Hade han haft rent mjöl i påsen borde han ha kunnat erkänna sin läsning. Men en sannolik förklaring till hans tveksamhet är att han vill dölja sitt konst- och kulturintresse för sin omgivning. Och detta intresse för samtidskonsten är förmodligen gemensamt för trion. Kombinerat med deras kärlek till naturen runt Röda Sten där de ofta vandrar förmodligen i akt och mening att granska växtligheten, iaktta bergens smultna färger och skimret över havet. När de finner små trästycken kommer knivarna väl till pass för att tillverka små leksaker som de sedan gömmer utanför huset när de går till familjefest. Att de har uppgivit ”memorera byggnaden” kan knappast tolkas på annat sätt än att de äger ett intensivt intresse för arkitektur. Till de åtalades fördel skall dessutom tilläggas deras engagemang i bekämpandet av terrorism. I akt och mening att fördjupa sig i ämnet har de studerat al-Qaidas nätmagasin Inspire. Att anteckningar från denna sida är djupt graverande beror på att själva innehållet i Inspire är graverande. Att använda det i studiesyfte är en helt annan sak. De åtalades samlingar av våldsamma predikningarna av al Shabab är inte något som bör skapa misstankar. Antingen är också detta ett studiefält eller ren underhållning. Frenetiska islamister är sedan länge populära hos allmänheten. Oisin Cantwell (Aftonbladet) menar tydligen att dessa performancegossar med avancerat konstintresse är helt ordinära muslimer och att det enda som ligger dem till last är deras namn. Hade de istället hetat ”Anders, Johan och Fredrik” hade inga poliser och åklagare brytt sig. Han har alldeles rätt i det, faktiskt är det sällan några ”Anders, Johan och Fredrik” förekommer i islamistiska sammanhang. Och det kan bero på deras namn.

I dessa tider då tämligen många anser sig förstå världen på ett sätt som är förenat med den yttersta sanningen har bilden av Sverige som en Sovjetstyrd stat vunnit betydande framgång. Lustig nog är denna metafor gångbar såväl på vänstersidan som på den konservativa. Tankegångarna förekommer naturligtvis bland den internationella samtidskonstens radikala kritiker. Lars-Erik Hjertström Lappalainen och Johannes Björk har samlat hela baletten:

”…livsvillkoren i forna Västeuropa på några väsentliga punkter har kommit att påminna om dem som rådde i Östblocket. Exempelvis har övervakningen av medborgarna tilltagit till en för tio år sedan otänkbar omfattning. Samtidigt har de politiska partierna infört en ledarkult som, enligt Bengt Göransson (aktad fd. svensk kulturminister), påminner om det sovjetiska samhället. Privatiseringen av boendet och barnomsorgen har i sin tur lett till en utbredd möteskultur som jag föreställer mig fanns också i de socialistiska länderna. Och faktiskt fångas den svenska regeringens centrala budskap till folket skrämmande väl av den sovjetiska devisen ’den som inte arbetar existerar inte’. Och Johannes Björk fyller i: ”Å andra sidan börjar en föreställning om den vite kränkte mannen vinna gehör; genom indignerade utspel mot ’multikulti’ ser sig dessa konservativa som offer för en statlig politik alltför inriktad på att hjälpa de vi traditionellt sett som offer. Samtidigt försöker man avpolitisera varje militant försök att bryta sig ur offerrollerna genom att föra tillbaka det på etiska (de är onda!) eller psykologiska (de är irrationella!) förklaringsmodeller.”

Intressant nog ser de konservativa samma presumtiva Sovjetstat utöva precis motsatsen till vad de båda kritikerna uppbragt anför. Ja, vem är det mest synd om? Eller är det kanske dags att citera gamle centerledaren Hedlund: ”Jag tycker politik är roligt!”

Medan vi väntar på utfallet av gårdagens aktionskonst i Berlin, och det alternativ som Marina Naprushkina skall ge till världens folk, får vi andra konstnärer, i blygsammare format, dra vårt strå till stacken. I morgon är det dags för rättegången i Göteborg mot tre för förberedelse till mord misstänkta män. Denna förhandling ingår som en performance i mitt socialkritiska paraplyprojekt Rondellhunden (eller förkortat RH). Denna konsthändelse är genuint relationell och kommer att problematisera angelägna frågor om klass, kön och etnicitet. Estetiseringen kommer att förstärkas genom de berättelser som de åtalade skapar med hjälp av sin inbillningskraft. Sannolikt kommer dessa narrationer, trots att man kan förvänta sig tämligen luftiga förklaringar, att vinna tillräckligt sanningsvärde för ett frikännande. Möjligen kan man se de åtalade som motståndare till de nyliberala marknadskrafterna och med den förutsättningen framstår en friande dom som en delseger i en alternativ ekonomi.

Fallet med trädfällningen utvecklas till en allt intressantare del i Nimisprojektets långa historia. En artikel i Helsingborgs Dagblad vet att berätta om förundersökningen. Eftersom spaningsledningen har upptäckt spår av ytterligare fällda träd kan det bli tal om åtal för flera fällningar. Möjligen får några av objekten avskrivas då de förmodligen har blivit för gamla för rättslig uppmärksamhet. Virkestagandet har på denna plats ägt rum sedan mitten av 1980-talet. Totalt sett torde det röra sig om ett antal av 50 – 60 objekt vilket ger ett genomsnitt av ca 2 per år. Av konstteoretiskt intresse är miljöåklagarens fundering:

”Miljöåklagaren funderar på att utfärda företagsbot mot Lars Vilks. Men hur det blir är ännu inte bestämt.

Han har ingen egen firma, men föreläser och säljer konstverk. Gärningen kan bedömas som att den är begången under utförande av näringsverksamheten i hans projekt Nimis, säger Gertrud Green.”

Processkonstverk är inte lätta att avgränsa. Miljöåklagaren kan driva den konstteoretiska linjen att Nimisprojektet omfattar allt som jag ägnar mig åt – emedan det just är ett processverk. Som följd därav utgör även den kommande rättegången en del av min näringsverksamhet vilket torde medföra att de kostnader som uppstår blir avdragsgilla. Dessutom har jag sedan länge och på ett markant sätt inkluderat polis- och domstolsarbete i mina konstprojekt. Emedan jag t ex har sålt mina böter och ställt ut t ex tingsrätt och hovrätt (såväl live som performance som i dokumenterande utställningar) råder det ingen som helst tvekan om att näringen omfattar rättsprocessen. I ett snävare perspektiv är frågan om det är möjligt att styrka en mera påtaglig förbindelse mellan Nimisprojektet och min näringsverksamhet. När jag t ex säljer rondellhundsbilder skall den försäljningen kopplas samman med trädfällning som en del av marknadsföringen? Många spännande frågor torde alltså kunna ventileras framöver. Och de är inte bara av enskilt intresse utan kommer också att beröra om en konstnärlig verksamhet alltid består av en enda konstprocess och om denna är en enda näringsverksamhet. En av omständigheterna skulle kunna vara huruvida det överhuvudtaget är möjligt för en konstnär att utföra ett ideellt konstnärligt projekt som inte ingår i dennes näringsverksamhet.

Den senaste stormen har nedlagt flera träd på den aktuella brottsplatsen. Här ses ett sådant exempel.

Idag har jag varit på Signal i Malmö och lyssnat på curatorn Anthony Huberman när han berättade om The Artist’s Institute. Den som förväntar sig att veta något mera om detta får vänta till i morgon. Idag får läsarna vara nöjda med två bilder.

Det här är Peter Johansson/Barbro Westlings dödsannons för Marianne Lindberg de Geer. Den finns tillsammans med många andra på den sevärda Grafikutställningen (Ateljé Larsen) på Dunkers Kulturhus i Helsingborg.

Här är stubben av den nedsågade Norrlandsgranen som nu är föremål för en omfattande polisutredning. Trädet är så rötskadat att man kan stoppa ner en hand i stammen.

Ett arrangemang vid Göteborgs universitet, där jag skulle tala om yttrandefrihet, blev idag inhiberat. Säkerheten kunde inte garanteras. Historien upprepar sig och även om man kan förstå de praktiska skälen är det ändå så att yttrandefriheten tvingas till inskränkningar genom de hot som kommer från utomparlamentariska krafter.

Fallet med det fällda trädet kommer av allt att döma att bli dömt. Förmodligen kommer en större performance att föranstaltas. För konstprojektet kan man däremot tala om ett processuellt genombrott för den till slut oundvikliga fusionen mellan Nimisprojektet och Rondellhundsprojektet. En, som man kan räkna med, flödande och energisk förbindelse mellan dessa bör naturligtvis komponeras med omsorg. Nimisprojektet som inleddes 1980 har under det senaste decenniet alltmer etablerat sig som stillsamt och familjevänligt men kommer förmodligen att förses med en ny injektion av social skulptur. Denna gång av de dansande och sjungande träden med koreografi och körledning av åklagaren. Kanske ställer Gyllenstiernska Krapperupstiftelsen upp med balett. Som i fornstora dagar. Allt detta sedan rondellhunden apporterade en rötskadad norrländsk gran.

Snart skrivs mera svensk konsthistoria, två tidskrävande och omfångsrika projekt har öppnats för samkörning.