Vilks.net

Angående mitt ännu ej avslutade konstprojekt tillförs emellanåt en och annan intressant synpunkt in. Jag följde en diskussion på FB där en känd konstteoretiker (som inte alls är förtjust i konstnär Vilks undersökande konceptkonst) skrev: ”Vad är det som finns i (och ger värde till) den metakontextuella verknivån och som inte finns i det kontextualiserade verket? Eller skulle värdet bestå i att man kan göra den distinktionen?”

I klartext handlar det om det finns ett övergripande värde i projektet som helhet eller om det värde som eventuellt finns redan framkommer i det pågående verket. Man kan, som nämndes ovan, t ex tänka sig att poängen ligger i att allting som sker omedelbart blir konst. Jag vill dock mena att en presentation (eller flera, det är omfångsrikt) ger projektet en ny dimension eftersom det blir möjligt att betrakta det. För de flesta torde projektet vara svårt att hålla samman. Det är t ex inte lätt att erinra sig händelseutvecklingen. Dessutom är ett tidsavstånd en väsentlig faktor. När de hysteriska reaktionerna har lagt sig (det kan ta tid) kan saker analyseras på ett annat sätt. Jag vill ändå mena att den estetiska iscensättningen blir det centrala. Förloppet skall fångas i en estetisk utformning vilket är konstens möjlighet och styrka. För övrigt är det givet att bedömningen av presentationen är verkets tolkning vilket konstnären endast i ringa utsträckning kan påverka.

I morgon kommer det en bloggpost om konst. Idag nöjer jag mig med några rasistfunderingar. Då alla de som tilldelas benämningen ”rasister” kan betraktas som en folkgrupp är det ofrånkomligt att det inte finns en sort utan många. Man hör sådant som ”vardagsrasister” och ”smygrasister” men denna klassificering säger inte mycket. Mera vinnande skulle kunna vara att begagna sig av en något modifierad version av Jorge Luis Borges taxonomi som man finner i El idioma analítico de John Wilkins (en essä från 1942):

Rasister som tillhör statsledningen

Balsamerade rasister

Dresserade rasister

Spädgrisrasister

Sirenrasister

Fabelaktiga rasister

Vildhundsrasister

Rasister som är inkluderade i denna klassifikation

Sådana rasister som darrar som om de var galna

De oräkneliga rasisterna

Sådana rasister som är tecknade med en ytterst fin kamelhårspensel

Och så vidare-rasister

Rasister som just har slagit i sönder en blomstervas

Rasister som på avstånd påminner om flugor

Häromdagen hörde en bekant av sig och berättade att han hade träffat en dansk gallerist som sade sig vara intresserad av min konst. När jag såg på galleriets hemsida trodde jag inte mycket på den möjligheten. Ett seriöst mainstreamgalleri med riktig och modern konst. Jag blev därför föga förvånad när galleristen tydligen hade upptäckt vad det rörde sig om. Men saken avsatte en intressant deklaration som ger en liten inblick i hur galleristerna på den nivån ser på konsten. Riktig konst är enligt galleristen: ”Jeg fokuserer primært på tidsløse budskaber som handler om menneskets følelser og intellekt, samt det filosofiske og psykologiske i menneskets eksistens. For mig handler det om værdier som alle kan identificere sig med selv på tværs af geografiske grænser.” Och texten fortsätter att förklara:

”Den slags udstilling [alltså mitt eventuella bidrag] vil desværre være mere sensationelt anlagt end kunstnerisk… Det vil mere være et politisk statement og ikke en objektiv udstilling med fokus på en intellektuel, kunstnerisk context.

Lars situation er, at hans kunst direkte er overskygget af de ‘politiske begivenheder’… Og desværre er han først og fremmest kendt for al den politiske ballade som ét af hans værker eller en serie af hans værker har skabt.

Jeg er et moderne menneske som respekterer og står ved ydringsfrihed. Men…

jeg arbejder med kunsten, hvor sensationer ikke må overskygge den kunstneriske værdi.

I er jo klar over at Lars kunstvirke udviser stor kompleksitet. Især i Danmark, hvis nogen vil opleve Lars kunstværker, vil pågældende besøge udstillingen udelukkende pga. ren nysgerrighed for det sensationelle i sagen omkring Lars og hans kunst.” Och med avslutningen: ”Det er utroligt vigtigt for en kunstner at hans kunst taler for sig selv og opleves objektivt! Det er kunstværket som skal være en hovedaktør og ikke en sensation omkring kunstneren!”

Ja, vad är då detta ”konstnärliga värde” som enligt galleristen är något med tidlösa budskap som handlar om människans existens och som förstås av alla kulturer? Ingen vet riktigt vad det är men uttalandet är en känd slogan i konstsammanhang, ”någonting bortom de blånande bergen”. Men även mainstreamkonsten är beroende av sensationen. Allt det som visas på det här galleriet är uppföljningar av de sensationer som konsten tidigare har skapat och som sedan har blivit föremål för konstestetisk upplevelse. För hur man än vänder på saken är konstens signum dess ständiga begreppsutvidgning. Begreppsutvidgningen kan inte heller nå något slut eftersom världen skapar nya hinder för konsten: Allt är ännu inte möjligt som konst och en del är högeligen kontroversiellt. Så sensationen är alltid inbakad i konsten. Sedan några decennier har det politiska ställt till det eftersom det inte på något bekvämt sätt kan förenas med konstens identitetsskapande åtgärd: att estetisera ett objekt eller en företeelse.

Tanken, som galleristen uttrycker det, att konstverket skall vara huvudaktören och inte sensationen, är i praktiken inte så enkel. Måhända inte i mainstream där konsten brukar bestå av objekt som är försedda med en lämplig konstkontext och där inga störande interventioner från omvärlden bryter harmonin. Sensationerna kan dock vara en del av konstverket och då blir de i dubbel mening attraktiva.

Nå, det var bara en parentes. Eftersom det trots allt var planerat att jag skulle ha haft ett samtal med galleristen var min idé att jag skulle uppträda som mainstreamkonstnär och göra något som ser ut som riktig konst och som dessutom skulle vara trovärdigt. Här är det en subtil skillnad mellan vad som är autentiskt och fake. Men istället fick konstprojektet ett tillägg genom galleristens deklaration.

Så fick jag möta Bejzat Becirov i P4-studion. Hans inledning var en performance som tycks vara en uppföljare på hans tidigare yttrande i KvP: ”Varför ska man vara upprörd? Det finns alltid den typen av hitlerister, men jag tror att den svenska allmänheten är klokare än så. Han är ingen konstnär, bara en småpojke som leker med pinnar”.

Becirov började (innan radioprogrammet gick igång) med att jämföra mig med Hitler. Den slående likhet han tyckte sig se var att vi båda var konstnärer och att vi båda begick våld på yttrandefriheten. Sådant kan förefalla något uppseendeväckande men jag skall inte hänga upp mig på det. Därefter överräckte han mig ett plocke-pinspel som en moraliserande gåva. Tydligen var den tänkt att begagnas som radband när jag begrundade de svåra fel jag skall ha begått. Bortsett från dessa småsaker kom vi bra överens och meningen med ett sådant möte är i första hand att kunna träffas för att redogöra för våra tämligen skilda ståndpunkter.

Under det vidare samtalet framlade Becirov ”muslimska favoriter i repris”. Dessa uttalande har cirkulerat i många år både när jag har diskuterat med muslimer och följt debatter. Det första är att yttrandefriheten är något mycket positivt, MEN, att den inte skall användas för att förtrycka andras åsikter, vilket i det här fallet handlar om att kritisera Islams religiösa symboler. Han ville inte se Islam som en ideologi utan en religion som skulle respekteras. Och så kom parallellen mellan antisemitismen och kränkandet av profeten.

Även jag tog favoriterna i repris. På Becirovs tanke att yttrandefriheten inte skall användas för att kränka svarade jag naturligtvis att just det är yttrandefriheten. Och att religion som politik är ideologisk och därför inte kan undantas från att utsättas för utmanande kritik.

I övrigt rådde vänligheten över vårt möte. Vi får nu se om det kan bli en fortsättning och om samtalet kan fortsätta i moskén. Ett inslag kan ses på TV4.

I studion med Becirov.

”Kom ihåg att ett konstprojekt, innan det blir en angelägen fråga, en arkivundersökning eller vad som helst, är en rumslighet som utgörs av delar samlade i en viss ordning.”

Denna travesti på Maurice Denis kan vara värd att hålla i minnet i de mediala laviner som RH-projektet med jämna mellanrum framkallar. Kontentan av konsten som komposition är distansen vilken samtidigt frammanar det fiktiva i konsten. Betraktarna brukar emellertid inte låta sig hejdas av sådana futiliteter och det gäller också för dem som är djupt engagerade i konst och konstteori. Kulturredaktionernas kommentatorer är i fallet RH alltför ivriga att få iväg sina politiska budskap för att ägna konsten någon närmare eftertanke.

Min gallerist, Henrik Rönnquist, hamnade i ett blåsväder när han uttryckte sig frispråkigt. Kvällspostens konstkritiker Conny Malmqvist drabbades omedelbart av en konspirationsteori. Galleristen har en agenda! Han har en alldeles särskilt politisk orsak för att ställa ut Vilks. Och Malmqvist vill att jag skall akta mig för att utnyttjas. En betydligt enklare förklaring är Rönnquists oerfarenhet om hur man hanterar den kommande utställningen. Det går inte att komma ifrån att den väcker politiska motiv. När han tillfrågas om vad han anser om det ena och det andra svarar han spontant utan att inse att den durkdrivne bör handskas diplomatiskt med dylika ämnen. Annars, som i det här fallet, drar man genast vittgående slutsatser. Det blev också vackra rubriker som gick ut i gårdagens press: ”Ny bild av Vilksutställning”, ”Gallerist visar färg”. Vi får nog tänka oss att i realiteten är det Rönnquist som utnyttjas med tanke på personlig säkerhet och den smutskastning han riskerar drabbas av.

I Aftonbladet aktiverades Martin Aagård i en artikel som blev formmässigt intressant genom sin rubrik. Den ovanliga rubriceringen ”Henrik Rönnquist är en korkad människa” är förmodligen en temperaturmätare på Aftonbladets redaktion. När de blossande ilningarna hade lagt sig såg man att det blev lite för mycket expressionism och justerade till ”Korkat, Rönnquist”. Därigenom ändrade man uttalandet från det generella till det enskilda. Galleristen kan vara en smula glad, han är inte korkad i allting utan enbart i det här fallet då han påstod att alla gruppvåldtäkter i Norge hade utförts av mörkhyade män. Här borde Rönnquist ha läst tidigare inlägg av Aagård som hävdar att Norge är ett fascistiskt land och att man därför har anledning att misstro offentliggjorda polisrapporter. En annan ond sak var hans något oklara uttalande om att ”De vill ta över”. Aagård medger det dunkla och i så fall borde det vara mindre uppseendeväckande. Det finns gott om krafter i Malmö som ”vill ta över”. Strängt taget har inte Aagård så mycket pensla med så han tar fantasin till hjälp när källorna tryter: ”Lars Vilks har i många år försäkrat allmänheten att hans konst inte är rasistisk eller har ett anti-¬islamskt budskap. Att han konsekvent enbart samarbetar med sverigedemokrater, muslimhatare och rasistiska korkskallar är därför något av en bedrift.”

Var han har fått det ifrån kan man undra. Däremot kan man säga att mina kontakter med islamkritiker brukar få betydande uppmärksamhet i medierna.

Karin Olsson (Expressen) blir bekymrad över att Rönnquist säger att han är orolig över den negativa inställningen till traditioner. I de snabba fantasmer som ett sådant uttalande kan föra med sig sker sedan en snabb acceleration: Det låter som något konservativt. Ja rentav nationalistiskt. Med stor sannolikhet Sverigedemokratiskt. Det kan också antyda ultranationalism, kanske fascism och möjligen nazistsympatier. Med andra ord kan det vara en del av den främlingsfientliga våg som drar genom Europa likt det som skedde på 1930-talet.

Galleristens hund anstränger sig intensivt för att efterlikna en rondellhund

Efter många långa om och men blev det till slut möjligt att få en Vilksmålning på Bukowskis. En skulptur såldes där redan i höstas. Ännu är det stängt för rondellhundar men detta är i alla fall ett litet framsteg. En person som köpt ett par av mina målningar kom, i akt och mening att blidka Bukowskis, med förslaget att jag skulle göra en neutral olja på duk, lämpligen ett Nimismotiv. Jag gjorde två sådana. Den idoge sympatisören har tidgare prövat att lägga ut en Vilks under mer än ett års tid men då före skulpturen såldes. Till slut blev det alltså möjligt för en annan olja en den som jag visade här som såldes för något år sedan. Färgåtergivningen är väldigt inkorrekt. Jag har själv ingen bra bild av den men den nedan är något bättre.

Målningen inför vilken Bukowskis tog mod till sig

Riktigt klart var det inte med RH för den här gången. Jag skall erkänna att jag dömde ut Becirov lite för snabbt. Han har nämligen accepterat att föra ett samtal med mig i radio den 11 mars. All heder åt detta beslut.

En annan intressant nyhet är det senaste numret av Inspire Magazine. Två av de tre redaktörerna har man lyckats ta kål på men den tredje har fått ett nytt nummer. Här finns inspiration för den långtgående islamisten. I numret kör man som vanligt med aktuell dödslista och jag ser att intresset för min person inte har försvunnit. Faktiskt har en vacker placering i händelsernas centrum. Design- och text greppet är imponerande modernt. Texten nedan som beledsagar bilden skulle kunna platsa på en konstbiennal men skulle förmodligen betraktas som alltför genomskinlig ironi. Men i det här sammanhanget är det kalla fakta.

Onekligen har det varit mycket RH på sistone. Emellertid kommer den eviga återkomstens hund förmodligen att återgå till vardagen sedan utställningstrailern har blivit färdigmixad av en mångstämmig kör. En del saftiga utbrott har förekommit, det har både muttrats och kvittrats, från konstvärlden har tongångarna varit elegiska. Men på det hela taget tämligen nyanserat med tanke på RH:s placering i korsande vägars mittpunkt. Som det förefaller fick avslutningen på inledning till utställningsdramat framvisa något som kan kallas för en berättelse om vår tids våndor. Becirovs moskéinbjudning möttes av stort jubel, inte minst i medierna. Äntligen en tolerant och liberal, men samtidigt djupt religiös muslim, öppen för försonande samtal. Så föredömligt. Det glada budskapet basunerades ut genom TT. Men då det visade sig att Becirov inte alls hade menat vad han tycktes ha sagt och då han istället markerade sitt krav på ursäkt, sänkte sig en olycksbådande tystnad över TT och medierna (alla så när som på SkD). Att sprida den nyheten skulle kunna ge en ofördelaktig bild av muslimer som opålitliga och rigida. Som föredöme vägde Becirov alltför lätt. Att han tidigare kallat mig för ”hitlerist” var redan det illavarslande. Jag vet dessutom att han fick ett erbjudande att samtala med mig i radio. Eftersom inget mer har hörts om det antar jag att han inte heller här var benägen.

Porten kallas trång, som det kan heta.

Idag skrev Elisabet Höglund en betraktelse i Aftonbladet. Trots allt är hon en erfaren journalist men detta utbrott torde platsa i Kellgrens Dumboms leverne.

Malmöutställningen ger upphov till företeelser som för den sansade borde framstå som bisarra. För några målningars skull, där en förmodad profet kan skymta, blir det nödvändigt att Dialogforum sammankallas till krismöte (SDS). Björn Lagerbäck kan inte avhålla sig en eftersläng där affekten slår genom: ”Låt honom vara ensam med sina teckningar.” Jag medverkade per telefon i P1 tidigare idag. I studion fanns Ilmar Reepalu och Henrik Rönnquist. Liksom Höglund bryr sig inte Reepalu att ta reda på något innan tyckandet sätter igång. Detta var strax innan det var dags för Malmöledaren att bege sig till Dialogforums möte. På detta möte bestämde man sig för att inte bli provocerad. Man kommer dock inte ifrån att mötesdeltagarna redan var provocerade och naturligtvis avvisande till en utställning som ligger ett gott stycke fram i tiden. Vad som kommer att visas är ännu inte bestämt men det blir väl lite målningar och kanske några teckningar.

I vart fall tillkom den lilla sensationen att vd för Islamic center Bejzat Becirov sade sig vilja bjuda mig till moskén för att jag skulle kunna förklara mina RH-teckningar. Dock var det inte bara det, i TV4 kom han med vissa tillägg: ”Vi kan alla göra fel” och dylikt. Kanske är det så att man önskar att med vänlig inbjudan bringa det förhatliga objektet till den knäböjande ursäkten. Något sådant är givetvis otänkbart eftersom jag inte kan se att jag har begått något fel som behöver ursäktas. Att ifrågasätta en auktoritet kan vara kränkande för dess anhängare men i de fall det rör sig om offentlighet och politik får man i ett demokratiskt samhälle tåla sådant. Men jag välkomnar ändå Becirovs förslag och kommer tveklöst att tacka ja till detta. Det kan leda till att saken, åtminstone i någon mån, kan börja avdramatiseras.

Sedan Konferensen, som en av höjdpunkterna i RH-Projektet, framgångsrikt avslutats i sin dynamiskt-relationella fas fortsätter föreställning med något som kan bli minst lika bra, Utställningen.

I dagens text (SDS) skriver den något kontroversiella konsthallschefen i Trondheim, Pontus Kyander, om RH. Han anslår den ton som har blivit vanlig när konstvärlden närmar sig det svårgripbara och åtminstone delvis, motbjudande, verket, nämligen den elegiska: Det kunde ha blivit något men sorgligt nog gick det överstyr och avlägsnade sig från konstvärlden. Gentemot detta kan man tillägga att det vore högst rimligt att konstvärlden fann den sällsamma glädjen i den betingelsen. Ytterst sällan får konsten möjlighet att röra sig utanför sina egna salonger men RH demonstrerar tveklöst att det är möjligt. Att det då blir mindre konstuppmärksamhet är helt naturligt. Världen utanför konstvärlden är betydligt mera omfattande. Jämför man med konstvärldens reaktion på Pussy Riot kan man förstå något av problemet. Pussy Riots konstbidrag är – som konst – högst obetydligt men politiskt lämpligt varför världen och konstvärlden jublar tillsammans. Och konstvärlden reserverar sig inte i någon betydande utsträckning över att konstidentiteten är ytterst svag.

I RH-projektet är konstidentiteten synnerligen levande eftersom jag ser det politiska innehållet som sekundärt. Som jag har framhållit många gånger: Konstverk som agerar i världen utanför konstvärlden får återvända till sin hemvist för att där kunna stabilisera sin identitet. Uppföljningen av konstprojektet på en konstinstitution ger alla de nödvändiga referenser och den estetisering som ingår i den världen. Svårigheten för mig är att institutionerna inte är benägna. Jag tror inte heller att Kyanders konsthall kommer att ställas till min disposition även om en sådan handling skulle kunna fördriva konsthallschefens svårmod över vad han ser som ett vilset verk.

Utställningen, alltså det konceptuella projektet i vilket själva utställningen på Galleri Rönnquist & Rönnquist ingår, kommer att behöva en redovisning som inte kan ske på galleriet. Galleriet är inte lämpat för att installera ett så omfattande och undersökande socialkritiskt projekt. Det värdefulla här är att åtminstone delvis återbörda RH till en rad konsthistoriska referenser där också galleriet utgör en sådan referens.

Emellertid skall inte verket, som dynamisk och estetisk energi i den verkliga världen, underskattas. Då RH är svårhanterligt enär det inte är något entydigt politiskt projekt (även om många bedömare har fått det för sig) uppstår spontana och omedvetna aktiviteter vars performancekaraktär är överväldigande. Det senaste tillskottet utgörs av Helsingborgs Dagblads kulturchef Gunnar Bergdahl som i tidningens teve plötsligt reser sig och ger sig i väg. Sett från ett konstperspektiv ger det associationer till Fluxusrörelsen. Där var ofta konstaktionerna mycket enkla och jag skall erkänna att jag uppskattar den vinnande minimalistiska ekonomin i många av föreställningarna. Handlingen äger rum mot slutet av sändningen och föranleds av att Gunnar Bergdahl, med den estetiskt påfallande halsduken, inte vill diskutera Vilks utställning på Rönnquist & Rönnquist. För att undvika att bli en del av konstverket (”vill inte bli en planka”) bryter han därför upp. Effekten är förstås den motsatta, han skriver in sig i en av de första estetiska höjdpunkterna i Utställningen: Processverket RH ger: Uppbrottet. Medverkande: Gunnar Bergdahl, Linda Larsson och Stefan Lindqvist.

Den kommande utställningen på Rönnquist & Rönnquist har föranlett en och annan skrivelse. En av dessa kommer från konstkritikern Thomas Millroth (SDS) vars text formar sig till en lamentation över den konstnär som förtappats. Elegierna dök upp redan när New York-konferensen satte en del sinnen i intensiva vibrationer. Millroth har delvis flyttat fram förfallet till att nu äga rum genom utställningen.

Han har säkert fel, den gode Millroth, som är en utmärkt konsthistoriker men som inte gjort sig känd genom någon framträdande konstprofetisk förmåga. Utställningen är väl det mest naturliga ledet i konstprojektet eftersom den är den springande punkten: Du skall icke utställa rondellhund ity det då blir gråt, tandagnisslan och risk för fruktansvärda repressalier. Eller med andra ord, konsten bör göra sitt knäfall för åtminstone en religiös auktoritet. Så det är klart att utställningen, när den till slut har blivit möjlig, är den avgörande handlingen.

Några saker har Millroth inte klart för sig, han skriver ”Sedan teckningen blev refuserad på sin tid”. Jag vet inte om han vinklar saken för att den skall insinuera något, men han borde, som noggrann konsthistoriker, ha tagit reda på att den aldrig har refuserats. Däremot censurerades den då utställarna, efter att ha accepterat den med acklamation, drabbades av terroristskräcken.

Sedan har han harangen om mitt deltagande i Konferensen där jag ”fick förtydliga” mina avsikter gentemot islam. Mitt förtydligande, trots att det var lite smörjning inför en irriterad Pamela Geller, sade inte mycket annat än att jag var emot politisk islam, mot rasism och för yttrandefrihet vilket också är vad Gellers organisation deklarerar. I andra sammanhang yttrade jag att islam lider av att inte ha moderniserats vilket gör att den är mindre lämplig för det moderna samhället. Det är knappast någon som helst nyhet och vi fick en del påminnelser om hur illa det är ställt genom Uppdrag Gransknings reportage i ämnet.

Millroth ser Konferensen som en tragedi och menar att svagheten ligger i att ”det blev för lite konst helt enkelt”. Ibland kan konsten vara svår att se även för en rutinerad konstkritiker. Om han inte förmår att se estetiken i löpeldarnas hysteri eller den exklusivt svenska massiva bevakningen av en tämligen perifer konferens bör han kanske invänta tills det blir möjligt att visa Konferensen. Då som konstutställning och med vederbörlig estetisk inpackning för att saken skall bli njutbar för konstvärldens kräsna agenter.

En annan sak är själva utställningen på galleriet. Här tänker sig Millroth: ”Nu ska alltså Galleri Rönnquist & Rönnquist ställa ut denna gamla rondellhund, en teckning som väl egentligen aldrig var själva konstverket. Bara ett incitament.”

Så ligger det inte till. Teckningarna skall inte ställas ut utan ett antal oljemålningar med konsthistoriska motiv där RH agerar som en återkommande cameo.

Resten av artikeln ägnar Millroth åt att misskreditera galleriet eftersom galleristen vid några tillfällen har visat kändisar. Och jag har gått ”från konstlivet till kändisskapet”. Och ”Det är därför han visas – med extra säkerhetspådrag och en kittlande hotbild som en kittlande krydda.” Om det skulle vara så skulle jag mena att RH-projektet har lyckats över förväntan. Det skulle innebära att profetbilder kan ställas ut utan att det blir annat än lite kittling och kommers. Äntligen! – skulle man väl utropa. Men så lätt blir vi förmodligen inte av med den digra kvarnstenen.

Millroths slutkläm är tänkvärd: ”Och vem i hela världen vill Rönnquist & Rönnquist provocera?” Jag tror inte att galleristen går in för att provocera. Däremot kan man räkna med att de provocerade inte kommer att saknas. Man kan redan notera detta fenomen (SR). För min egen del är den intressantaste målgruppen konstkritikerna. Med den saken verkar det vara en flygande start, otvetydigt visar Millroth vägen.

Den tappre galleristen Henrik Rönnquist