Vilks.net

Tjänstemännen på Kultur och Fritid i Lund har låtit utreda stadens konsthall. Man har tidigare funnit att 32 % av Lunds befolkning var negativt eller mycket negativt inställda till konsthallen. I den nu föreliggande rapporten utreds orsakerna och konsthallsledningen får anvisningar om hur de skall bättre sig. Rapporten meddelar dock att hallen håller hög kvalitet och att den står sig väl i besökssiffror jämfört med andra konsthallar. SDS och SR.

Rapporten (tyvärr är det inte bekant för mig vem som är ansvarig för den) slår fast att konsthallen är alltför tysk. I ett snävt eurocentriskt perspektiv menar man att det finns två system. Det tyska som låter konstnären och konsten tala för sig själv och den anglosaxiska som placerar publiken och pedagogiken i centrum. Konsthallen uppmanas i god svensk anda att gå in för en kompromiss av dessa två system. Huruvida dessa system faktiskt existerar är mig obekant. Hur som helst är många fler kandidater tänkbara. Det afrikanska, här avses det Dakarska, går ut på att lansera sina egna förmågor utan större pedagogiska ambitioner. Det kubanska försöker locka amerikanska köpare. Det australiensiska vill göra Australien synligt som ett samtida konstcentrum. De asiatiska har en benägenhet att närma sig konstmässorna och pedagogiken är en framgångsrik appell till konst som livsstil. Och detta är bara ett axplock i en oöverskådlig flora.

Rapporten menar att de äldre lundaborna har svårt att ta till sig konstens nya uttrycksformer och anser att detta är ett pedagogiskt problem. Schablonmässigt anser man att hallen ”ska presentera ett varierat utställningsprogram där det finns plats för såväl det publikt breda som det smala”. Konsthallsledningen kan naturligtvis svara på den kritiken genom att åberopa att deras utställningar är angelägna. Den nu pågående utställningen behandlar kolonialismen i Indien och skulle tjänstemännen mena att det var något fel på det? Är det inte tvärtom så att ortsborna måste ta sitt globala ansvar och inse den vite mannens århundraden av förtryck och orättvisor? Enklast är väl att kommunen tilldelar konsthallen ett väl tilltaget bidrag för att korrigera ortsbornas politiska nonchalans.

Andra anmärkningar är enklare att åtgärda. T ex ”verksamheten ska präglas av gästfrihet och välkomnande tilltal”. Här är det bara, med förstärkta bidrag, att tillsätta de nu så populära utställningsvärdarna som kan kasta sig över besökaren med en kaskad av välvillig information.

Ytterligare visdomsord kunde publiceras i Grönköpings Veckoblad: ”spridningskriterier för förhållandet mellan grupp och separatutställningar, kvinnliga och manliga konstnärer, olika generationer, geografiska och kulturella regioner, uttrycksmedel eller tekniker samt besökssiffror och målgruppsanalys.”

Åsa Nacking har lämnat det helt korrekta svaret på kritiken: ”Det är bra när man gör en sådan här granskning och pekar på att vi kan bli bättre – då får vi titta på det och se vad som kan göras.”

Att med pedagogiska medel få igång en entusiasm för den internationella samtidskonsten är inte möjligt. Om konsthallsledningen vill ge kritikerna ett fläskben kunde man en gång om året göra något om den skånska konsthistorien. Så får man sina tavlor och den äldre publiken.

Den stora begivenheten på MOMA PS1 är en serie konserter av Kraftwerk. Biljetterna såldes slut omedelbart och självklart är det en given succé. Direktören för MOMA PS1 Klaus Biesenbach menar att det är fråga om ett allkonstverk eftersom gruppen på egen hand arbetar med en samordning av bild, ljud och performance. Allkonstverket är dock ingen enkel bestämning eftersom det alltid kommer att behövas en eller flera institutioner som bekräftar dess status. Tekniskt sett kan vem som helst göra ett allkonstverk men att göra ett bra allkonstverk är en annan sak. Kraftwerk har endast en svag identitet inom bildkonstvärlden medan saken självfallet ligger annorlunda till i musikbranschen. Med Kraftwerk blir det som det brukar bli, ett uppskattat gästspel i museivärlden.

Ett långt mera ambitiöst allkonstverk är på uppsegling med den 13:e upplagan av Documenta. Curatorn Carolyn Christov-Bakargiev har inte sparat på krutet utan inkluderat praktiskt taget allting. Antalet konstnärer och andra deltagare är 160 varav 6 kommer från Norge (i siffran ingår en musiker och en biolog), alltså knappt 4 %. Deltagarna kommer från 55 länder vilket skulle ge ett genomsnitt på ca 3 konstnärer från varje land om det hade varit en jämn fördelning. Den curatoriska idén är sålunda brett uppslagen och Christov-Bakargiev är inte främmande för att, som hon har sagt, se världen från en tomats perspektiv. Hennes senaste deklaration (13 april) är, som man kan förvänta sig, omfångsrik:

“dOCUMENTA (13) is dedicated to artistic research and forms of imagination that explore commitment, matter, things, embodiment, and active living in connection with, yet not subordinated to, theory and epistemological closures. These are terrains where politics are inseparable from a sensual, energetic, and worldly alliance between current research in various scientific and artistic fields and other knowledges both ancient and contemporary. dOCUMENTA (13) is driven by a holistic and non-logocentric vision that is skeptical of the persisting belief in economic growth. It is shared with, and recognizes, the shapes and practices of knowing of all the animate and inanimate makers of the world, including people. Participants of dOCUMENTA (13) come from a range of fields of activity. Most of them are artists, but some also come from the fields of science, including physics and biology, eco-architecture and organic agriculture, renewable-energy research, philosophy, anthropology, economic and political theory, language and literature studies, including fiction and poetry. They contribute to dOCUMENTA (13) that aims to explore how different forms of knowledge lie at the heart of the active exercise of re-imagining the world. What some of these participants do, and what they “exhibit” in dOCUMENTA (13), may or may not be art. However, their acts, gestures, thoughts, and knowledges produce and are produced by circumstances that are readable by art, aspects that art can cope with and absorb.”

Av detta kan man sluta sig till att Documenta kommer att framhäva den konstnärliga undersökningen och även forskningen. T ex deltar Konsthögskolan i Malmö som en del av ett nätverk av konsthögskolor. Men curatorn markerar att det är fråga om konst som inte skall underordna sig teorin. En sådan brasklapp är i och för sig onödig. Även i de mest uttalade konstforskningssammanhang är man mån om att framhäva ”konstens” betydelse eftersom man annars skulle förlora identitet och egenart. Å andra sidan, och det bör man inte glömma, vet inte konstvärlden vad konst är för något. Konstforskningens huvuduppgift är att utforska vad konstnärlig kreativitet är för något och några framsteg på den punkten är ännu inte kända. Christov-Bakargiev är inte anhängare av konst som politiskt aktivism men inflikar i sin text att den konstnärliga undersökningen inte kan skiljas från politiken. Hon ger också ifrån sig ett politiskt statement light: Documenta 13 är skeptisk till uppfattningen om ekonomisk växt vilket skall härledas från hennes holistiska och icke logocentriska vision. En ytterligare konstteoretisk aptitretare är deklarationen att det utställda kan eller kan inte vara konst, omständigheterna medför dock att de kan läsas av konsten. Om man skulle önska att bringa en smula reda i den harangen kan man säga att allt som ställs ut på Documenta för en konsttillhörighet. Om en forskare redovisar ett forskningsprojekt som Christov-Bakargiev har funnit konstnärligt intressant är det ändå inte troligt att detta övergår till en konstidentitet. Istället får man räkna med att det är ett gästspel, forskaren kommer med all sannolikhet inte att övergå till konstnärsbanan. Men hela saken kan användas som en readymade så länge konstvärlden finner det intressant.

Om Carolyn Christov-Bakargiev kommer att lyckas med att reda ut denna saliga röra återstår att se den 6 juni.

Jeff Koons tvåmeters påskägg Baroque Egg with Bow (1994-2008) går på auktion hos Christie’s till sommaren och beräknas kosta ca 4 miljoner Euros. Naturligtvis är ägget kritiskt och uppmärksammar högtidernas behov av kitsch och konsumtion. I ett andra led kan alltså konstvärlden drabbas av detsamma.

Idag öppnade utställningen Social Fabric i Lunds konsthall, ”en utställning som ser närmare på vår tids orättvisor och dess historiska bakgrund”, som det presenteras i katalogen. En utställning om kolonialismen med tonvikt på den indiska textilproduktionen. Utställningen är dokumenterande, informationsrik och faller in i en tioårig trend inom ramen för den sociala kritiken. Det finns flera problem med denna form av konstprojekt. Ett av dem är relationen mellan den givna kontexten och det som visas. En stor del av utställningen består av traditionellt arkivmaterial som skulle ha kunnat visas i andra sammanhang utanför konsten. En sådan förflyttning av det dokumentära till konstvärlden är inget märkligt utan något som har blivit vanligt. Det dokumentära blir konst och estetiseras genom att den placeras i ett konstrum och genom sitt möte med konstvärlden. Som i det här fallet, och vanligtvis, brukar presentationsformen markeras, genom hängning, uppställning och design. Men dessa estetiseringseffekter är hovsamma och i det stora hela är det fråga om ett rakt övertagande, en readymade. Det dokumentära med sin tyngdpunkt i ämne och information tar plats i konsten. Som sagt är detta inget sensationellt men frågan är vilket ändamål det skall tjäna.

Alice Creischer deltar med sin installation Apparat för att genom osmos motverka trycket från rikedomen under betraktandet av fattigdomen. Creischer är en i samtidssammanhang relativt välkänd konstnär som bland annat har visats på Documenta 2007 med ett liknande projekt. Apparat… står närmare den traditionella konstestetiken än de dokumentära inslagen. Uppställningen tar sin utgångspunkt i en medelklasskvinna som ser en tiggare. Dess olika delar för sedan betraktaren runt i tid och rum i den koloniala historien. Emellertid är det helt omöjligt att uppfatta något väsentligt utifrån den visuella delen. Det som krävs av betraktaren är att läsa sig genom en text på 24 sidor. I och för sig är detta inte något ovanligt. Alltsedan konceptkonstens inträde har omfångsrika texter ofta drabbat besökaren. Problemet är – återigen – vad syfte man tänker sig. Konstnären vill visa sin publik de koloniala orättvisorna antagligen i upplysningssyfte och förmodligen med förhoppningar om politiska konsekvenser. Tillvägagångssättet har sin historiska startpunkt i Okwui Enwezors Documentautställning 2002. Den blev inledningen till en konst med nya globala perspektiv och är onekligen en del av konstens historiska utveckling. Idag är ett sådant tillvägagångssätt både konventionellt och trögt. Det saknar dessutom visuell slagkraft. Man kan därför förstå att dagens strategi istället vill sikta på politisk aktivism eftersom den passiva upplysningsmodellen inte åstadkommer stort mycket mer än att visas upp för en kvalificerad del av konstvärlden.

Den moraliska barlasten är på gott och ont. Samtidigt som det inte går att komma ifrån ämnets angelägenhet och politiska imperativ är det samtidigt låst för friare tolkningar och blir entydigt. Kontexten ger inte upphov till något annat än sin egen bekräftelse även om Creischer lyckas med att göra sin installation omöjlig att hantera utan instruktionstext.

Jag vill inte säga att Social Fabric på något sätt är en dålig utställning. Tvärtom är det en utställning som fortfarande är representativ för den internationella samtidskonstens kvalitetstänkande. Men frågan är alltså vad den skall användas till och vem som är mottagaren.

Alice Creischer visar i sin installation bilden av medelklasskvinnan vars negativa egenskaper är angivna i text.

Och här tiggaren som hon möter

Idag har det varit vernissage på Cirkulationscentralen i Malmö. Alltid bra tillställningar med god besöksfrekvens och bar. Utställarna var tre. Hedvig Biong och Marius Moldvœr visade sitt projekt The Ocean Unseen. De båda kommer från Bergen i Norge och har gått fotolinjen på Konsthögskolan. Så mycket foto, berättade de, är det inte längre på fotolinjen. Eleverna är inriktade på konceptuell konst. Så har det varit ett bra tag, alla konsthögskolelinjer tillåter att deras studenter väljer att göra vad de önskar, den specialiserade konstakademin och konsthantverksutbildningarna är ett minne blott. Projektet The Ocean Unseen bestod av utställda föremål, bilder och texter som de båda konstnärerna systemstiskt hade sänt varandra sedan hösten 2010. Man kan säga att det handlade om att kommunicera sina erfarenheter något som är behäftat med stora svårigheter eller i praktiken omöjligt om det inte rör sig om rena banaliteter. Försändelserna blir därför öppna att tolka även för betraktaren. Jag var också intresserad av att få en inblick i hur dessa unga konstnärer uppfattar sin roll i den internationella samtidskonsten eftersom de automatiskt hamnar i den. De är båda födda 1985 och befinner sig därmed i den statistiska gränslinjen där deras generation gör entré i större sammanhang. Förutsatt att det går vägen vilket trots allt bara gäller för ett fåtal. Jodå, de var klara över hur konstvärlden ser ut och inte minst den dominerande konst som de visste inte hade något namn. Jag brukar benämna den ”internationell samtidskonst” eller ”socialkritiken” men det är inga vedertagna beteckningar.

Marius Moldvœr och Hedvig Biong med sin utställning The Ocean Unseen

En tredje utställare var Annie Lundgren i samma generation. Hon visade målningar i pregnant stil vilka hon hade samlat under temat ”Skörd”.

Annie Lundgren

I dagens Kulturnyheterna i SVT tog man ännu en gång upp frågan om konsten och sponsorerna. Det givna pilotfallet är Tensta konsthall och Lundin Oil men frågan ställdes mera generellt. Hur blir det med de statliga anslagen till konsten? Den allmänna och rimliga uppfattningen är att de kommer att minska. Man får dock samtidigt inse att statliga och kommunala institutioner har ökat i antal och att utställningar har blivit dyra. En ytterligare faktor som kan komma att få betydelse är samtidskonstens inriktning på social och politisk kritik. Ligger det i statens intresse att ge stöd åt politiska utspel? Men det är inte alls säkert att detta kommer att spela någon större roll. De flesta konstprojekt är anpassade till en helt korrekt politisk hållning och ställer därför sällan till problem.

Men sponsorer är nödvändiga och i Kulturnyheterna nämnde DN:s kritiker Birgitta Rubin att den stora retrospektiva utställningen med Damien Hirst på Tate Modern. Utställningen sponsras av Qatar Museums Authority. Mellanöstern vill vara med i de stora internationella sammanhangen. Problemen med sponsorer är välkända. De önskar knappast stödja utställningar med kontroversiella inslag. Å andra sidan är sådana ovanliga och brukar i regel självcensureras av ansvariga representanter för konstvärlden.

En annan intressant fråga är om det är motiverat för Tate Modern att satsa på Damien Hirst som utställare – också med avsikten att visa honom under den kommande olympiaden. Jonathan Jones resonerar kring frågan (The Guardian) och kommer fram till att Hirst är värd denna heder. Han har onekligen avsatt outplånliga historiska spår i den engelska konsthistorien. Lika ofrånkomligt är att Damien Hirst anseende i den internationella samtidskonsten avancerade sammanhang är starkt begränsat. Han brukar nämnas som ett dystert exempel på marknadens framfart. Samtidigt kommer man inte ifrån att han (fortfarande) är kontroversiell. Dessutom är han en av de få samtidskonstnärer som i någon mån är kända utanför konstvärlden. Och de är sannerligen inte många. Egentligen är det väl bara han och Jeff Koons som kan åberopa en sådan position.

Att nå utanför konstvärlden är alltid lika attraktivt för konstvärldens medlemmar och förhoppningarna om att lyckas fortsätter att blomstra. De båda ovannämnda herrarna får förstås betala det vanliga priset nämligen att det man levererar till världen blir kraftigt förenklat. En prislapp eller lite om sex kan vara allt som förmedlas. Nå, konstvärlden ger inte på något sätt upp sina försök och som bekant är en av de starkaste trenderna konst som politisk aktivism. Som den gestaltas förutsätter den ett genombrott i frågan om att öppna dörren mot världen och åstadkomma något betydande.

I det nyutkomna numret av Manifesta Journal behandlas det sedan länge populära temat tid. Inte oväntat riktas kritik mot västvärldens kronologiska tänkande och dess idé om framsteg. Konsten har alltid stått med ett ben i framstegslägret och det andra i en visionär evighet. Utifrån den ståndpunkten kan man förstå att dess produkter blir svåra att omsätta i den praktiska världen. Detta drag är en del av konstens identitet och häromdagen såg jag ett uttalande från en iakttagare i Bottna i Bohuslän: ”Konstnärer är ofta bra på att komma med idéer och dra igång, men de är inte så bra på att genomföra”.

I Manifesta Journal framlägger Anton Vidokle och Julieta Aranda från e-flux Journal sina idéer om en alternativ ekonomi. Intressant läsning men det är klart att vad man vill är att få saker ut i världen. Vidokle luftar sina förhoppningar:

”It’s also important to keep in mind that this demonized abstraction called the “art world” is partly comprised of the artistic community, which in essence is a group like any other: a group of senior citizens, an association of plumbers, immigrants, etc. So if these other groups can organize mutual aid societies and other alternative economic networks, why shouldn’t we—artists, curators, writers—try to do this as well?”

Ja, varför lyckas det aldrig? I avseendet att få till något i världen råder fortfarande en statistik som visar siffran 0. Varför kan inte albatrossen löpa på lätta fötter när den har landat på skeppsdäcket?

Tills vidare får konstvärlden och världen nöja sig med avtryck. Sådant är tämligen allmänt förekommande och kan omsättas på skilda nivåer. SVT har engagerat Lena Philipsson som curator (får man väl kalla henne i denna roll) för att leda ett antal konstnärer till avtryck i några svenska städer.

En av mina läsare, signaturen TJ, har uttalat sympatier för konstförfalskaren Wolfgang Beltracchi som länge härjat i spalterna. Nu avtjänar han ett sexårigt fängelsestraff. Clemens Poellinger har skrivit om saken i en artikel i SvD.

Först kan man fråga sig om förfalskningar är konst. Det ämnet var föremål för en dispyt mellan Arthur Danto och George Dickie på 1970-talet. Danto menade att förfalskningar inte är konst. Dicke hade påstått att de var det. Han ändrade sig efter Dantos påstötning för att sedan ändra sig igen. Dickie är korrekt här. En förfalskning är ett konstverk eftersom de används som konst och genom att upphovsmannen känner till reglerna för konstproduktion. Problemet ligger istället i kvaliteten. Och det sammanhänger med upphovsmannens och mottagarens tolkning av förfalskningarnas diskurs. Beltracchi är på intet sätt någon samtidskonstnär. Han kan kallas för modernist (ehuru falsk) eftersom han förfalskar modernister som t ex Derain, Max Ernst eller Pechstein. Men modernister arbetar inte med förfalskningar och när det inte finns något annat motiv än pekuniära intressen blir det naturligtvis inte tal om någon större konstnärlig kvalitet. Man kommer dock inte ifrån att kriteriet skicklighet är väl uppfyllt. Eftersom konstmarknaden är en ständig källa till irritation i stora delar av konstvärlden har Beltracchi ändå fått många sympatier. De välbesuttna har lurats, ingen fattig har drabbats.

Skulle man kunna tänka sig ett seriöst samtidsprojekt där en konstnär undersöker konstmarknaden genom att framställa och prångla ut förfalskningar? Alltså med all vederbörlig diskurs, moralisk indignation och där alla inkomster lämnades till välgörande ändamål? Problemen är att diskursbildningen är väl enkel och riskerna stora. Världen utanför konstvärlden skulle knappast godta de konstteoretiska motiveringarna. Poellinger drar i sin artikel paralleller till samtidskonstens intresse för kopiering. Just nu är detta särskilt aktuellt med Sturtevants utställning på Moderna. Hon var tidigt ute med att kopiera andras verk. Ett motiv till kopiering handlar om vad som är original. Är en exakt kopia identisk med ett konstnärligt original? I stort sett har konstvärlden övergivit idéerna om konstnärens andliga hand men ett original är formellt och faktiskt ändå ett original. Under 1980-talet blev approprieringar i postmodern anda vanliga. När Sherrie Levine kopierade Walker Evans fotografier var skillnaden teoretiskt betingad: Sammanhanget var ett helt annat och konstnären var en kvinna. Sådant är nu historia, tanken att verken talar för sig själv är sedan länge övergiven och ersatt av konstprojektet som inte kan vara något mindre än kontext, diskurs och eventuellt någon form av fysisk installation.

Poellinger citerar Sturtevant: ”Originalitet är bara en romantisk idé”. Originalitet i modern mening är onekligen en idé som skapades av romantiken. Men den har inte på något sätt förlorat sin betydelse. Någon gång kan det räcka med att verk har ett angeläget ämne eller är poetiskt men generellt gäller att det också skall vara originellt, nyskapande. Sturtevant är tveklöst originell med sina kopieringar och inte minst var hon tidigt ute.

Om Beltracchi menar Poellinger: ”Utan att bli varse det har han fullföljt postmodernismens dekonstruktion av konstnären som geni.” Det har han naturligtvis inte gjort. Det romantiska geniet har övergivits eftersom det är en besynnerlig och närmast religiös idé. En utvald man, närmast icke av denna världen, försedd med en himlastormande andlighet som han materialiserar med sin känsliga hand. Konstnärerna fortsätter dock att vara geniala och även dem som tidigare har burit genititeln. För hur mycket man än dekonstruerar eller kopierar kan man inte prestera samma original som det ursprungliga. Picasso kan vara lätt att kopiera men hans genialitet rår man inte på.

En Max Pechstein av Beltracchi. Det begåvade i Beltracchis arbeten är att han lyckas med att skapa variationer i mästarens stil. På det sättet blir det också möjligt att göra målningar som kan vara bättre än många av originalen. Man behöver inte vara bäst bara för att man är först.

Idag var det pressvisning på Malmö konsthall. Tauba Auerbach och Alexander Gutke visas fram till den 10.6. Utställningen representerar en väsentlig aspekt av samtidskonsten, den indirekta estetiken, alltid invävd igångbara  berättelser och referenser.

Tauba Auerbach (född 1981, USA) är en ”emerging artist” som väckte uppmärksamhet när hon ställde ut på Deitch Projects 2009. Året därpå var det dags för Whitneybiennalen. Hennes främsta signaturverk är ”vikta” målningar, ”Folds”.

Tillverkningsmetoden består i att dukarna viks och förses färg enligt det mönster som uppstår. Sedan sträcks de och stryks. Effekten blir att ytan ser tredimensionell ut.

Hennes utställning (först visad i Bergens kunsthall) har namnet Tetrachromat vilket refererar till att det finns en liten grupp, framför allt kvinnor, som har fyra receptorer för att uppfatta färg mot normalt tre. Dessa kan uppfatta ytterligare en dimension i färgen. Auerbach strävar efter att uppnå en liknande effekt med sina målningar, vävda strukturer och artist’s books. Jag har haft ögonen på Auerbach under några års tid och jag fick också tillfälle till ett intressant samtal med konstnären. Tidstypiskt strävar hon efter att åstadkomma en indirekt estetik. Den direkta estetiken, alltså att komponera och välja färg i en traditionell subjektiv anda är inte trovärdigt i samtidskonsten eftersom det påkallar ett modernistiskt arbetssätt. Auerbach ger upp tillräckligt mycket av kontrollen över estetiken för att hennes arbeten skall bli gångbara på samtidsscenen. Helt vattentätt är det inte då hon trots allt gör sina färgval och som hon själv säger, tar bort de som ser alltför estetiska ut – och de som blir alltför svaga. Hon har hittills framgångsrikt lyckats med att variera sina produktionsmetoder och hennes Auerglass (2009), en specialbyggd orgel säger något om detta. Auerbach har etablerat sig på kort tid och kommer förmodligen att toppa sin karriär under de allra närmaste åren. Konstmarknaden har redan fått upp ögonen och för en vecka sedan klubbades en av hennes målningar för $86.500 på Phillips de Pury i New York.

Tauba Auerbach berättar om sina artist’s books. Till vänster konsthallschefen Jacob Fabricius. Mannen med kameran är dokumentärfilmaren Janssen Herr som håller på med en dokumentärfilm om mig.

Medutställaren är Alexander Gutke, utbildad på Malmö konsthögskola. Han deltog i Modernautställningen 2010. Även Gutke arbetar också med indirekt estetik som i stor utsträckning handlar om film av äldre modell och projektorer. I ett av hans arbeten, Exploded View (2005) kan man se bilder från en i 81 delar uppsnittad diaprojektor. Bilderna visas i en identisk projektor. Återigen operationen att begränsa det subjektiva valet till själva metoden som han sedan följer konsekvent. Att det är 81 bilder beror naturligtvis på att så många kan man placera i ett traditionellt karusellmagasin. Resultatet är en tämligen kärv framställning av innanmätet i projektorn. Men en del av hans fotografier som kan bestå av upprepade exponeringar av en text eller en lång serie av bilder från hans ateljévägg förmedlar en mera traditionell bildläsning inom ramen för den konceptuella och minimalistiska estetiken.

Alexander Gutke (i ljuset) med en projektion som visar en animation av en smältande film.

Samtidskonstens väg till estetiken är lång och besvärlig men måste så vara. Det finns inga enkla lösningar i sikte.

Martin Ågaard har skrivit (Aftonbladet) ett inlägg i den debatt som tecknar sig att bli årets svenska konsthändelse. Konkurrensen är inte precis överväldigande men i alla fall igen Maria Lind-Bukowskis-Lundin. Ågaard lovar att aldrig sätta sin fot på Bukowskis. Det blir något egendomligt att det först genom Linds samarbete har blivit intressant att uppmärksamma Bukowskis ägare. Konstvärlden har tidigare inte gjort någon stor affär av saken. Att det nu har slagits upp beror på det beramade samarbetet. Hur som helst skriver Ågaard:

”Själv har jag tyckt det varit meningslöst att delta i debatten. Jag har skrivit vad jag tycker på Facebook. Det räcker. För jag är inte dugg intresserad av att debattera konstens villkor i det här sammanhanget. Jag vill inte ha en åsikt om Maria Lind gjorde bra ifrån sig eller ’vad konsten får göra’.

Det här handlar nämligen inte om konst. Det är en fråga om moral. Och moral är en privatsak.”

Två saker slår mig i uttalandet. Först att när konsten berör alltför påtaglig politisk verklighet är det inte bra. I konstvärldens ögon klarar konsten inte av att få för mycket verklighet. Lagom är liksom bäst, liksom det grundläggande faktum att korrekta åsikter och handlingar är styrande. Ofrånkomligen hamnar man i min gamla tes: Konst är bäst i konstvärlden. Det andra är att ”moral är en privatsak”. Det förefaller inte riktigt vara på det sättet med tanke på t ex alla institutioners arbete med värdegrunder och etiska program. På konstinstitutionerna är det mycket att ta hänsyn till. Skall man sätta upp varningsskyltar eller räcker det med en text som påpekar t ex ”starka bilder”? På Kalmar Konstmuseum pågår utställningen Paganism. I den visas Bjørn Nørgaards 40 år gamla ”Hästoffer”. Några reaktioner kan ses här. Kan museets värdegrund tillåta detta utan varningsskyltar? Med tanke på att konsten vänder sig till alla människor i hela världen är det ett avsevärt moraliskt dilemma att ta hänsyn till.

Undergångsstämningar har blivit trendiga. Snart är det slut. Trotjänaren i det som kan åberopas är naturligtvis den globala uppvärmningen men den går alltför långsamt för att kunna bibehålla full popularitet. Av mera lokal art är högerkrafterna i Europa, lite mer generellt den hänsynslösa kapitalismen. Även tanken på den västerländska kulturens undergång är inte ovanligt. Några oroar sig för att muslimerna sakta men säkert ta över västvärlden. En ytterligare kandidat är en bottenlös lågkonjunktur. Eller som journalisten Paul Mason menar i sin bok Why its kicking off everywhere: ”We’re in the middle of a revolution caused by the near-collapse of free-market capitalism.” Ja, vad månde bliva. Med dessa förutsättningar är det inte svårt att läsa in ohyggligheten i det mesta. Jag såg Mamma Anderssons utställning ”Dog Days” på Galleri Magnus Karlsson. Jodå, jag hade utbyte av det. Mamma Anderssons berömmelse har sina skäl, hon är både en intressant målare och bildkonstruktör. Intressant är också receptionen av utställningen. Skribenterna i DN (Ingela Lind) och i SvD (Sophie Allgårdh) har båda fått fart på sina poetiska ambitioner och producerat känslosamma berättelser om utställningens mörker. ”En krypande känsla anger att utställningen handlar om något hemskt i samtiden”, skriver Ingela Lind, ”undergångsstämningar och känslor av bottenlös ensamhet i kvalmig rötmånadstid”, är Sophie Allgårdhs bud. Om detta kan man säga att allting är möjligt men att det lika gärna kunde handla om något annat. Kanske inte renodlad optimism inför framtiden men sådant förekommer praktiskt taget aldrig i samtidskonstens register som naturligtvis har registrerat världens ständiga elände. Men en annan, mera handfast sak borde också kunna nämnas, nämligen konstmarknadens ständiga närvaro. I fallet Mamma Andersson är det närmast tragiskt. Mamma Anderssons målningar är dyra, mycket dyra. För att personligen bli ägare till undergångsstämningarna får man lägga upp åtskilliga sedelbuntar. Vilka priser skall den stackars galleristen sätta? Den internationella konstmarknaden har omfamnat Mamma Andersson med miljonbelopp och mindre än så kan man inte heller ta i Sverige. Konstnären är naturligtvis oskyldig – och samtidigt hjälplös – i detta ekonomiska drama. Hon intresserar sig inte för prisbilden utan vill hellre se en demokratisk konst. Principiellt är hon inte ensam, den medvetne konstvärldsmedlemmen fördömer konstmarknaden. Samtidigt är marknadens intresse för samtidskonst ett tecken på ett erkännande. Nuets konst är bra redan nu. Framgångsrika konstnärer kan knappast komma undan på annat sätt än att finansieras genom stipendier. Frågan är alltså hur konsten, som vill vara etiskt ren, skall ordna sin försörjning. Trösterikt är dock att nästan alla konstnärer har motsatt problem: Att inte uppmärksammas av marknaden. Men det spelar mindre roll, konstvärlden är och måste vara strängt hierarkisk. Intressanta konstnärer skall vara dyra eller tillhöra de utvalda som kammar hem stipendierna.

Karin Mamma Andersson: Doldrums 2011