Vilks.net

Ute blåser sommarvind och jag har blivit förkyld just densamma dagen då jag snart skall bege mig till Köpenhamn för diskussion om politisk konst. Sedan konstens direktväg till den politiska verkligheten (vilket var givet) har havererat får man fortsätta med indirekta antydningar. Frans Josef Pettersson har på Kunstkritikk recenserat bl a utställningen ”Awaiting Immanence”. Utställningen är inbäddad i allt vad man kan begära av teoretiska ramverk men så är immanensen ingen lätt historia. ”Det inneboende” i konstverken skall åstadkomma något vilket Pettersson formulerar på sitt typiskt något snåriga sätt:

”den idé om konsten som kommer till uttryck i en övergripande berättelse om en otyglad, rebellisk, energi, som bara väntar på att släppas lös från under konstens glaskupa. Och detta är, som jag förstår saken, kärnan i den immanenta estetikens försök att frigöra sig från den post-konceptuella konstens belägenhet: en vitalism som ska förlösa konsten i ett generellt tillstånd av liv (’aliveness’), men som samtidigt aldrig kan nå längre än att ’iscensätta’ gränsöverskridandet, och peka på den «ofrånkomliga besvikelsen och kollapsen av alla sådana projekt”.

Summa summarum är att det liksom inte blir något annat än vad det brukar vara, en söndagseftermiddag för konstvärldens intresserade.

Jaja, igår var det Uppdrag Granskning där bl a Martin Aagård ställdes till svars för påståenden som uppenbarligen var missvisande (Aftonbladet). Det intressanta var dock att Aagård kunde förklara sin journalistik med metod och målsättning. Och det var lätt att förstå honom. Aftonbladets kulturredaktion är djupt engagerad i det antirasistiska projektet. Tage man därför och lete efter ord och uttryck som hanteras av rasister och främlingsfientliga. Där dessa ord förekommer, kan man påstå att det förekommer en rasist, ofta en oväntad sådan. Ett sådant ord kan t ex vara ”fosterland”. När en text produceras i denna anda blir den ivrigt läst och debatterad. ”Jag blir läst, alltså existerar jag”, skulle man kunna säga i dagens konkurrensutsatta medievärld. Modifierade och mera sakliga texter, utan halsstarriga personangrepp är alltför komplicerat för att kunna märkas. Så förstår man också Aagårds Norgehistorier (Norge är ett rasistiskt land) och hur denna tidigare musik- och konstkritiker utan vidare kunde skriva om Norges historia och driva fram ett fyrverkeri av reaktioner.

Onekligen är det påfallande i vår tid att konsten dras genom den slutgiltiga rättvisans mangel. Det slog mig när jag läste Thomas Millroths recension av Ragnar Kjartanssons Scandinavian Pain på Moderna i Malmö. Utställningen består, som jag berättat om tidigare, av en lada med skylten ”Scandinavian Pain” och i den en utställning med målningar av Munch. Är då den nordiska melankolin och ångest en förbrukad uppfattning om det nordiska? Det får man nog säga att den är. Kjartansson är också medveten om det. Emellertid är det ett kulturhistoriskt inslag som säkert inte helt har spelat ut sin roll. Exempelvis kan man inte komma ifrån att Nordens korta somrar bär med sig en melankolisk reflektion. Kanske har det inte längre samma genomslag eftersom den nordiska vintern kan ersättas med charterresor men även om parollen ”världsmedborgaren” har blivit ett ledmotiv är världsmedborgaren vanligtvis också lokal med sin historia och sitt beteende. Millroth menar att Kjartanssons projekt är ”vanlig billig sentimentalitet”. Han skräder inte på orden när han tar sig an Munch:

”Vad är melankolin hos Munch annat än tidstypisk misogyni, dessa damer som hotar suga märgen ur karlarna. Eller konstnären själv på ölschapp, dyster och ensam. Mer banal manlig självömkan än svårmod.”

Millroths lära är i tidens korrekthet, Munch förhöll sig inte till genusperspektivet och levde i en tid då det romantiska konstnärsgeniet var en realitet. Det är dock en lättköpt analys. Att Munchs måleri har blivit det enda väsentliga bidrag som den nordiska konsten har bidragit till i ett internationellt perspektiv kan nog inte förändras genom en samtidspolitisk mall. Man får snarare se Munch som gestaltare av ett existentiellt drama som är något mer än ett beklagligt politiskt misstag. Politiskt korrekt är dock Munch i Millroths ögon med vissa bilder:

”Flickan på sängkanten i sin plötsliga förundran. Och de två underbara hundar, som han målat bara för att han ville.”

Hundmålningen är ingen dålig målning men man kan vara övertygad om att den inte skulle ha gett Munch någon internationell position.

Edvard Munch: Hundar

(Målningen stals för några år sedan men kom till rätta. Den värderades då till minst 10 miljoner kronor vilket är ett moderat pris jämfört med mera centrala Munchverk. Jag har inget årtal på den men troligen är den från omkring 1930 då Munch utförde ett antal målningar av sina hundar)

Beklagar att det blir en del luckor i skrivandet men det är hektiska dagar. Utställningen i Malmö närmar sig och det skall bli 20 – 25 bilder som visas. Det kräver sin tribut.

Den här veckan, på torsdag, deltar jag i en debatt i Köpenhamn om politisk konst. Jag har nämnt det tidigare men det kan vara värt att påminna. Ämnet är synnerligen ömmande eftersom man har all anledning att fundera på hur konstens politiska engagemang kommer att fortsätta. Någonstans i systemet har det blivit en alltmer formell historia: Konsten är alltid vänster och angriper kapitalet, klassamhället och maktstrukturer i vilket det naturligtvis ingår uppgörelser i feministisk andra och etnicitet. Och just detta är maktstrukturen i konsten vilket gör att alla politiska infall bekräftar det man önskar och förväntar sig. Se gärna DN:s ledare om Timbros kulturdebatt.

Sannolikt får en mera traditionell estetik ett lite större utrymme i årets Venedigbiennal som öppnar om några veckor. Guldlejonen för lång och trogen gärning går i år till Marisa Merz och Maria Lassnig, den senare en expressionistisk målare i 90-årsåldern.

Maria Lassnig Sleepers 2009

Inte minst med anledning av den svåra debatten kring den besvärliga frågan om den svenska identiteten torde det vara skäl att presentera de främsta världsmedborgarna med svensk anknytning i den internationella samtidskonsten. På de tre månader som har förflutit sedan jag senast presenterade listan kan man konstatera att det råder stor stabilitet. Tendensen är fallande. Vårt främsta namn, Nathalie Djurberg har förmodligen toppat sin karriär men har också nått en imponerande placering. De intressantaste händelserna ser man längst ned. Jag har utökat 20-listan med ytterligare två placeringar eftersom Andreas Eriksson och Goldin + Senneby har gjort betydande kliv uppåt och tampas med Cecilia Edefalk som återigen har tagit sig in på listan. Återkomst också för Karin Mamma Andersson, vilket gör att listan faktiskt innehåller tre målare.

(Första siffran är aktuell placering, andra föregående (februari) och motsvarande placeringar i slutsiffrorna)

1.1. Nathalie Djurberg 364 337

2.2. Johanna Billing 549 539

3.3. Klara Lidén 599 575

4.4. Öyvind Fahlström 694 706

5.5. Karl Holmqvist 792 763

6.6. Henrik Håkansson 968 903

7.7. Annika Larsson 1021 949

8.8. Nina Canell 1067 1054

9.9. Ann-Sofie Sidén 1231 1166

10.10. Annika von Hausswolff 1380 1291

11.11. Carl Michael von Hausswolff 1469 1377

12.12. Jonas Dahlberg 1558 1521

13.14. Matts Leiderstam 1573 1555

14.13. Runo Lagomarsino 1615 1549

15.16. Annika Eriksson 1773 1820

16.15. Fia Backstrom 1892 1760

17. Karin Mamma Andersson 1901 2047

18. 20. Felix Gmelin 1936 1907

19.18. Miriam Bäckström 1974 1870

20. Cecilia Edefalk 1959 2009

21. Andreas Eriksson 1960 2106

22. Goldin + Senneby 1964 2491

I katalogen till den pågående Malmö Nordic-festivalen skriver galleristen och en av initiativtagarna till arrangemanget, Göran Green*:

”De nordiska konstnärerna är numera en sorts konstens världsmedborgare.”

Förmodligen lägger han ut den här texten för att motverka de röster från korrekthetens rike som finner det svårt att se någon form av samling kring Norden. Men i alla fall hör vi det igen: Världsmedborgaren. Vad kan det vara för en filur? Vilka värderingar hyser denne? Är denne rasist? Förmodligen inte. Men eftersom väldigt många, ja egentligen alla etniska svenskar, etniska nordbor, etniska européer eller etniska västerlänningar är strukturella rasister är det svårt att inlemma dessa i världsmedborgaren. Är det icke-västerlänningar som kan vara den där världsmedborgaren? Eller skall man tala om olika sorter (Green är redan inne på sorteringen)? Eller är det så att vi nu lever i ett förstadium till Världsmedborgaren, den slutgiltiga lösningen på alla mellanmänskliga problem? Världsmedborgaren som, inskriven i en ljuflig krans av de allra mest rättänkande värderingar och med en moralisk höjd som gör Mount Everest till en obetydlig kulle, borgar för att allt skall slukas av Den Enda Rättvisan. Vare det den kristna strävan till snar bättring som aldrig riktigt tar sig eller marschen mot modernismen Utopia, eller vare det Världsmedborgaren. Man kan ana upplösningen, dessa kalkoner saknar flygförmåga.

Green vänder sig också mot ”den högerpopulistiska kritiken”: ”Nu är det den samhällskritiska konsten som angrips.” Han åsyftar sannolikt SD:s tidigare utfall mot att inte ge statligt stöd åt ”undersökande konst”. Jag har varit förtjust i den ambitionen eftersom den diskvalificerar mitt undersökande och socialkritiska RH-konstprojekt, något som nog inte var meningen. Vad jag förstår har formuleringarna tagits bort eftersom jag inte har kunnat återfinna dem i SD:s kulturpolitik

Den numera så fruktade svenskheten: I det svenska kulturarvet, som för närvarande har en svag ställning, kan den sökande finna ett och annat korn:

”Ingenting frukta svenskarna så mycket som att bli slagna på fingrarna med själföfverskattning. Inom hela samtiden finns icke heller ett förnämare och mer vinnande folkdrag än denna nationella själfironi. Hur på en gång blyg och stolt ter sig icke en sådan själfförnekelse vid sidan af de andra nationernas förgudning af det inhemska!”

Så skrev Heidenstam 1896. Ännu värt att fundera på.

* Göran Green driver Galleri 21 med särskild inriktning på nordisk konst. Jag har själv ställt ut där och i katalogpresentationen räknar Green också upp mitt namn som exempel på utställare. I dessa tider kunde han ha hoppat över det, men heder åt Göran Green för att han inte föll för den frestelsen.

Emellertid svek även kärntrupperna sin höga föresats att inte taga den debatterade debatten. Aftonbladet lät Samuel Edquist recensera Arnstbergs och Sandelins skrift Invandring och mörkläggning. Edquist har inte någon särskild kritik mot innehållet. Boken är ju saklig och genomarbetad. Han menar snarast att det är en onödig bok eftersom den är rasistisk. Ja, rasistisk blir den p g a sitt ämne. För säkerhets skull illustreras artikeln av högerextrema på marsch. Invandringspolitiken är en helig allians för det politiska etablissemanget; du skall icke diskutera denna politik med ens den minsta baktanke att en lösning på dess problem skulle kunna vara att minska invandringen. Det problem som man skönjer är att den politiska uppslutningen kring den rådande invandringspolitiken (ca 90 %) möjligen kan gå i otakt med väljarnas uppfattningar. Debatter som kan skapa oreda är därför inte önskvärda. När politik bedrivs på det sättet blir det intellektuellt torftigt. En bok som kom ut i fjor, Andreas Johansson Heinös Gillar vi olika ? tar sig besväret att reda ut begreppen i det känsliga ämnet. Sådant som assimilering, nationalism, fascism (idag är dessa ord slappa tillmälen) kan fördjupas och problematiseras. Boken har naturligtvis inte fallit i god jord (GP).

Inte är det annorlunda i konstvärlden. Den festival som jag berörde i mitt senaste inlägg, Malmö Nordic, har bojkottats av två samtidsgallerier i Malmö, Elastic och Signal.

”Vad är egentligen meningen? Vilka intressen ligger bakom? De här frågorna får man inget svar på, säger Tzotzi [curator på Signal]. Hon menar att en manifestation av det nordiska dessutom är politiskt riskabelt: ’Även om det inte är avsikten riskerar man att spela nationalistiska stämningar i händerna’.” (Kunstkritikk)

Även Norden är sålunda en rasistisk tanke och att på något sätt diskutera nordisk egenart är för en del djupt olämpligt. Det är visserligen riktigt att den internationella samtidskonsten är internationell. Men det är de franska och tyska bidragen till konstbegreppet som är dess stomme. Och diskursen kring dagens konst är i huvudsak en fransk konstruktion. Utöver detta kan man inte komma ifrån att det existerar lokala referenser och traditioner. Även om det förekommer rikliga försök att göra sig historielös lär det inte lyckas. Svensk konst har sin historia och sina ämnen, man kan inte helt bortse ifrån att svenska konstnärer främst är verksamma i Sverige. Nordisk konst har dock aldrig vunnit något stort gehör annat än då och då som marknadsföring av – Nordisk konst. För världen i övrigt är det svårt att skilja på de nordiska länderna och det är också en vanlig uppfattning att det finns en del gemensamma drag. T ex intresset för natur, ordning och ångest. Men fortfarande är okunskapen länderna emellan stor. Jag blev klar över det under de år jag arbetade i Norge.

För övrigt kan man vara säker på att festivalen definierar det nordiska utifrån dem som faktiskt är verksamma där eller har anknytning till detta område.

Somliga går ännu längre i sin rasistiver. Genom att kombinera Malmö Nordic med min kommande utställning på Rönnquist & Rönnquist anländer slutsatsen att ”Risken finns att konstsommaren i Malmö blir en brun sörja.” (Nöjesguiden)

Ingen dager synes än i samtidskonsten men lite stjärnblänk kan den alltjämt bjuda på. Historien bakom krisen torde vara välbekant för mina bloggläsare. Konsten övergav estetiken och formen som konstens identitet och placerade innehållet som det primära. Detta skedde under 1980-talet. Många vackra förnyelsevinster kunde kasseras in och under de följande decennierna befann sig konsten i en intensiv utvecklingsfas. Emellertid är det nu svårt att komma vidare eftersom konstens innehåll/ämne inte längre är intressant i sig. Slutstationen blev socialkritiken som nu häftar vid konsten som en sorglig skepnad. Den har dessutom trängt ned i de lokala utställningarnas rännilar och deklareras med hjälp av texter som får mig att sucka tungt. Den här dök upp idag; konstnärerna:

”har en knivskarp blick på vårt samhälle, dess strukturer och maktförhållanden. På olika sätt och i olika medier gestaltar de berättelser om vardag där skevhet och krav på rättvisa löper som en röd tråd.”

Nja, ser man framåt får man nog se bakåt, en eller annan form för återtåg till den estetiska sfären är nog det man så småningom kan förvänta sig. Tills vidare är romantiken och modernismen (vilka, skall man komma ihåg, konstituerar konst i vår mening) det förlorade förlovade landet vars ingång spärras av ängeln med det flammande svärdet. Men det finns möjligheter att öppna några bakdörrar. Detta har varit känt länge. Från början en kritik av konstnärsmyt och modernistisk framstegsoptimism, stod det klart att man under förevändning att kritisera kunde återuppliva det förbjudna och omöjliga. Under senare tid har kritiken mattats och i viss utsträckning ersatts av kreativt återbruk.

Idag var det pressvisning på Malmö Nordic, utställningar och arrangemang om det nordiska under de kommande månaderna. Ett av inslagen var Ragnar Kjartanssons utställning Scandinavian Pain på Moderna. Den består av en uppbyggd lada i konsthallen med en utställning av verk av Edvard Munch. På taken har en neonskylt med texten ”Scandinavian Pain” monterats.

Verket har sin upprinnelse i Momentum i Moss 2006 där Kjartansson deltog. Han hade funnit en något förfallen lada som låg alldeles vid havet. Så blev det hans kommentar till ett nordiskt kännemärke, den lidande expressionisten samtidigt bedövad och upplivad av Ångest (”Angst”). Efter det skulle Kjartansson bli mer uttalad i sitt återbruk vare sig det har gällt tyska lieder, känslosamma schlagers eller Mozart. Det är alltså väsentligt att han inte är någon cyniker som gör sig lustig över de verk han bearbetar. De gamla verken gör sig väl hörda om än under oväntade omständigheter. I utställningen på Moderna blir det möjligt att på ett överraskande sätt ta ställning till Munch.

Kjartansson är starkt i ropet. Han är bland mycket annat med på Venedigbiennalen juni och deltar även i Göteborgsbiennalen i höst. Hans artfactsplacering på 1.150 kommer att förbättras en hel del. Jag har en del sympatier för det här både för återbrukstanken och för att Kjartansson utgör en kontrast till den teorityngda socialkritiken. Han är ingen teoretiker men klara sig tämligen väl genom sin praktiska kreativitet. Det är inte alltid han ger rätt svar på kritikernas frågor. Idag fick han spörsmålet om hur Scandinavian pain såg ut idag. Han svarade då att det numera handlar om ”guilt” vilket han fick dra sig ur med överbryggande skratt.

Jag deltog också i Momentum 2006, året innan jag drabbades av konstvärldens karantän, och lärde känna Kjartansson. Hans lada låg bredvid mitt bygge och jag minns hans konsekventa idoghet att genomföra den performance som ingick i verket. Han låg nämligen under utställningstiden i källarrummet. Besökarna kunde se honom genom en lucka. Då och då kunde man höra hans suckar och mummel genom högtalarna. Under stora delar av utställningstiden kom det mycket få besökare men det hindrade inte konstnären från att genomföra sitt projekt till punkt och pricka.

Bloggskrivandet har blivit något mera återhållsamt och det beror främst på att jag har en del att göra med min kommande utställning. Å sistone har jag inte heller skrivit särskilt mycket om konst. Anledningen är närmast att det inte finns så förfärligt mycket att rapportera. Dock fann jag det lite intressant att curatorn för avgångsutställningen på konsthögskolan i Umeå, Joakim Borda, ger sig på att säga något om samtidskonstens generella utvecklingsdrag:

”Samtida konst är utan tvekan en god markör för att förstå vår tid, om man bara är kapabel att tolka signalerna. Under samtidskonstens boom i slutet av 00-talet återspeglades många av tidens överdrifter genom konsten, vilket resulterade i ett hyllande av det spektakulära och ofta kostsamma produktioner. Därefter följde en något nyktrare ’do-it-yourself-attityd’ som fokuserade på frågor om etik, hållbarhet och gemenskap – viktiga frågor i ett alltmer pessimistiskt samhälle där konsumtion och välfärd inte längre kan tas för given.”

Det haltar något i den beskrivningen eftersom det blir alltför bokstavligt. När det finns gott om pengar kan man, tämligen självklart, också i konsten få utrymme för större produktioner. Och när det är ebb i kassan får man nöja sig med mindre. Den traditionella bilden av konstens spegling av tiden brukar sikta lite framåt: Att konsten på ett djupare sätt kan beskriva vår tid, något som man kommer att förstå längre fram. Den uppfattningen har aldrig helt försvunnit från konstvärldens tankegångar men den har aldrig kunnat beläggas. Och märkligt vore det om man på verkligt allvar skulle tillbakakalla det synska romantiska geniet. Borda skriver vidare:

”Vad som är de dominerande tendenserna för dagen är dock inte helt tydligt. En sociolog skulle förmodligen ge mig rätt i att vi kan se ett tilltagande sökande efter moralisk kompass och en vändning mot inre värden. Är det möjligt att skapa en stark gemenskap och samtidigt behålla sin individualitet? Som ett svar på den globala ekologiska krisen blir den snabba konsumtionskultur vi vant oss vid kraftigt ifrågasatt. Hittills verkar den kulturella effekten vara en utbredd nostalgi. Förutom retroestetik och återvinningstrender kan vi se ett ökat intresse för lokalt producerade varor och hantverk.”

Så kan man väl säga fast jag skulle snarare vilja tala om att konsten har hamnat i den postkoloniala förlamningen. Skuldbördan vilar tungt över konstens rötter och eftersom dess tyngdpunkt helt och hållet är en västerländsk affär är det svårt att komma undan. Det hjälper inte att vända sig till dem som är befriade från skuld. Icke-västliga konstnärer inordnar sig blixtsnabbt i den västerländska modellen och strävar efter att slippa belastas med att redovisa sitt elände. Alltså att bli ”konstnär i allmänhet” något som är synnerligen besvärligt eftersom själva positionen är skuldbelagd. Det är svårt för konstnärerna att inte upprätthålla långköraren socialkritiken styrd av en politiskt korrekt dimension. Då den verksamheten – som politiskt påverkan – dessutom är meningslös är det en möjlighet att som Borda skriver att ägna sig åt retroestetik. Den är inte fullt så illa som det kan verka eftersom återbruk är en plausibel standard. Det går alltid att vinkla saken på ett eller annat underfundigt sätt – med hjälp av en kreativ kritiker. Se t ex på det norska stjärnskottet Ida Ekblads (som ställer ut på Samtidsmuseet i Oslo från den 26 april). Måleriet är tillbaka och konstkritikern Kjetil Røed ser en återvinning av modernismen. Han försöker sig på det säkra kortet att det nu är en kvinna som målar i COBRA-stil och därför ett politiskt återtagande. Något sådant och mer lär det bli av den varan under de kommande månaderna. Konsten kan inte upphöra med utställningar och väl förpackade arbeten med ett eller annat politiskt angeläget ämne gör att det åtminstone kan kallas lovvärt.

Därtill kommer administrationen av rättvisa och uppgörelse. Det är mycket att anmärka på och nu har t ex tiden kommit att göra upp med en del storslagna landartprojekt som inte uppfyller miljökraven (Artinfo).

Idag har man varit på Moderna i Malmö för samtalet om ”Vart är måleriet på väg?” De samtalande var följande:

Konstkritkern Thomas Millroth, Professor Gertrud Sandqvist, Konstnären Ditte Ejlerskov och Modernas John Peter Nilsson

Som man kunde förvänta sig erbjöd inte församlingen någon prognos om måleriets framtid eller vilka tendenser som är i rörelse. Men det dök upp många tänkvärda uppslag. Ett sådant är konstaterandet att konsthistorien är sekundär för många av dagens konstnärer. Ejlerskov har t ex inte någon relation till Picasso. Inspirationskällor och referenser hämtas från det ständiga bildflöde som omger oss. Iakttagelsen är riktig förutsatt att man avser det måleri som ingår i den internationella samtidskonsten. Det sades praktiskt taget ingenting om hela den målerimaskin som dominerar konsten utanför elitens hierarkier. Indirekt fanns det ändå med eftersom det framkom en del om vad som är nödvändigt för att vara en idag acceptabel målare: Dekonstruktion och konceptualisering är de sedan länge välkända kvalitetsbegreppen. Och rätt slags autenticitet. Det romantiska geniet är självfallet inte att tänka på men det är inte heller bra att konstnären gör sig själv till huvudperson genom sina verk. Dessa konsthistoriska element är inte längre tillämpbara vilket man knappast kan invända något emot. Däremot undrar jag om man kan komma undan dessa traditioner så enkelt. Konsten måste vara både stor och särskild vilket dock måste formuleras på ett till synes demokratiskt och antihierarkiskt sätt. Och det låter sig göras utan större svårigheter; samtidskonstens elitstyrkor förmår bemästra konstens väldiga undervegetation trots att den understundom knorrar. Så måste det också vara. Tidigare innehade avantgardet elitpositionen men när den avvecklades ersattes den av den internationella samtidskonsten. Denna bär då ansvaret för konstens förnyelse. I den bemärkelsen sker det inte så mycket i konsten men förnyelse kan motiveras med omskrivningar och förhållningssätt. Globalisering och feminism är fortfarande tillräckligt starka motiv för att framstå som förnyare (mer etnicitet flera kvinnor). Konsten som socio-politisk undersökning har självklart nog ett moraliskt argument: det angelägna.

Nå, John Peter Nilsson frågade sig varför måleriet dödförklaras och ständigt återuppstår. Mitt bidrag till samtalet var att det kan bero på identitetsbehov i en tid när konsten ger sig in i alla möjliga sammanhang och (falskeligen) vill upphäva konstinstitutionens exklusivitet. Behovet av konstens särskildhet kan frammanas i måleritraditionen.

Thomas Millroth menade att konsthistorien är en myt. Den rätlinjiga växlingen mellan olika konstriktningar har aldrig funnits, menar han. Han har inte fel i detta men det är svårt att finna alternativ till att skapa en översikt över centrala händelser och förändringar i konsten på annat sätt än genom en förenklad historieskrivning. Avslöjandet av myter är en tacksam uppgift enär varje berättelse och sammanfattning kan falla under mytbegreppet. Antagligen är det så att konsthistorien för många av samtidskonstnärerna börjar med Duchamp och fortsätter med konceptkonsten och pop vartefter den drar in i postmodernismen och den efterföljande socialkritiska internationalen.

Dagens måleri drar väl fortfarande växlar på modernismen i ett både kritisk och nostalgiskt tonläge men ägnar sig inte åt de traditionella måleriska problemen. Så frågan blir hur samtidsmåleriet skall definieras. Om det ligger något i att måleriet ”kommer tillbaka” lär vi få vänta ett tag på det. På de internationella arenorna gäller alltfort att det rör sig om kanske 5 % i en standardutställning.

Nilsson frågade de medverkande om vilket som var den senaste subversiva målningen. Då blev det tyst runt bordet tills Gertrud Sandqvist valde ett sofistiskt svar. ”Subversivt” kan betyda att ett måleri undergräver sig själv genom att t ex verka vara en sak men att man vid närmare påseende ser något annat. Men Nilsson menade nog ett traditionellt subversivt måleri som det framstod under modernismen ”make a difference”. I den senaste måleriåterkomsten i stor stil, alltså 1980-talet, kan man visserligen säga att det handlade om att vara subversiv men då alldeles bestämt som en uppgörelse med modernismen och genibegreppet. Det skall tilläggas att den väldiga församlingen av ivriga och häftiga målare innehöll mängder av falska profeter. Sedan dess har det, vad jag kan se, inte varit något subversivt i måleriet. Man skulle dock kunna säga att den figurativa klassicismen och det fortsatta odlandet av den modernistiska formtanken är subversiv i relation till den internationella samtidskonsten. Men detta ogiltigförklaras som inte relevant och är därför inte subversivt. Problemet med det subversiva är för övrigt inte exklusivt för måleriet. Konsten i övrigt kan bara visa på subversiva konsthandlingar utanför konstens västerländska centrum. Alltså överskridande som sedan länge är accepterade i väst.

Under samtalet framhävdes konstens egenart som långsam. Konstnärerna kan inte arbeta fort och för en målare är det inte möjligt att hänga med i mediesvängarna. Detta förefaller något tunt liksom det förhållande att när resultatet visas är det en sak för den exklusiva konstinstitutionen.

Väl är det nog så att den globala konsten får sägas vara den ism som konsten har hamnat i. En utställning på Akademie der Künste i Berlin ger ett bidrag i frågan. Den globala konsten är alltså den konst som är befriad från hemort och, givetvis, det betyder att den västerländska konsthistorien och konstbegreppet är en lokal företeelse. ”Vad som är konst, eller tillåten konst, är fortfarande olika på olika platser”, skriver Katarina Wadstein MacLeod i en recension (SvD). Jodå, så är det förstås, men det är också vanligt att undvika frågan om vad som faktiskt gäller och vem som har definitionsmakten. Vad man än hoppas och tycker är rätt sorts bekräftelse förutsättningen för att något skall vara något av värde. Och hur det systemet fungerar är ingen hemlighet. Hans Belting som medverkar i utställningsprogrammet har skrivit en intressant text kring problemen med global konst. Jag skall återkomma till den.

Bengt Ohlsson (DN) har påpassligt noterat den store Löfven när han intervjuas av Johar Bendjelloul. I genren strukturell rasism har den alla förutsättningar att bli en klassiker. Ett lärdomsstycke i det vi alla ständigt skall företa oss: Självrannsakan. Denna självrannsakan påminner inte så lite om den kristna synden: Vi är alla syndare. Dock med den asymmetrin att inte alla kan beskrivas som strukturella rasister vilket logiskt borde vara fallet. Här är i alla fall det uppbyggliga samtalet:

”Du talade om vikten av att se rasismen inom oss själva”, frågade Bendjelloul. ”Vilken rasism har du hittat hos dig när du rannsakat ditt inre?”

”Tung fråga”, sa han.

”Men allvarligt talat”, säger han stillsamt. ”Det handlar ju om att se strukturer också i sig själv. Saker som man kanske inte är medveten om. Har du hittat något sånt när du tittat?”

Löfven är totalt överrumplad.

”Nej”, säger han kort.

”Ingenting alls?”

”Nej.”

Tydligen hade Bendjelloul besök av Frälsaren själv.