Vilks.net

Som sagt, var jag i fredags på Miriam Bäckströms pressvisning i Lunds Konsthall. För att få lite översikt krävs en del studier. Bäckström är ingen lätt konstnär. Visserligen är hon lätt att placera. Hon hör hemma i det alltsedan 1980-talet populära ämnet identitetsundersökningar. Mera specifikt ägnar hon sig åt detta i den postmoderna traditionen, alltså att i första hand intressera sig för de generella frågorna och inte, som är mera vanligt idag, specificera dem i ett eller annat politiskt perspektiv. ”Verklighet” var något som de postmoderna gärna relativiserade. Som Bäckström formulerar sig i Sydsvenskan: ”Jag ser inte teatern som något som är bortkopplat från vårt dagliga liv, utan jag uppfattar nog mer vårt liv som den riktiga teatern.” Eller som hon säger i katalogen: ”Verkligheten lever i en livslögn.“ Redan i det postmoderna skedet gav sådana uttalanden upphov till problem. Kommer dessa uttalanden från någon ”riktig” verklighet eller är också detta bara teater? Är allt en trasa eller inte ens det? Dessutom fick de postmoderna på sin tid problem med AIDS. Var det också en fiktion som Reagananhängarna menade? Tillspetsat fångas problematiken i ”Är uppfattningen att AIDS är verkligt respektive fiktion, ointressant eftersom det inte finns något annat än en teaterverklighet? Bäckström säger också att hon ”vill gärna förstå om de känslor jag känner är mina eller någon annans.” Om man tänker sig att Bäckström lägger sin hand på en het spisplatta skulle hon då kunna ställa sig frågan: ”Här var det en känsla, vems är den?” Det är trots allt svårt att relativisera bort verkligheten. Däremot kan man tänka sig, och jag förmodar att Bäckström funderar i sådana banor, att konventionaliserade känslor kan iscensättas. Som när t ex den kränkte träder fram och skall ge luft och gestaltning åt sin indignation, eventuellt med sidoblickar på publiken. Känslan har då blivit berättelse.

Det konstnärliga risktagandet är ett annat stort ämne hos Bäckström, ”Jag önskade att varje utställning i stället skulle vara angelägen – ett risktagande i någon form, inte en rutin.” Orsaken till detta skulle vara att hon övergav arbetssättet som präglade hennes genombrottsverk Scenografier (1996-2002). Kreuger talar i katalogen om att ”vissa betraktare, också professionella betraktare, ifrågasätter de senare verk där du mer öppet ägnar sig åt sökande och experimenterande…” Jag undrar vilka dessa kan vara och vilken kritisk tyngd som ligger bakom. Tveklöst är ”den senare” Bäckström respekterad, uppburen och framgångsrik, hon brukar dessutom få goda recensioner. Förmodligen verifieras risktagandet i att en och annan kritiker vid något tillfälle har menat att hennes äldre verk var bättre. Ett annat risktagande som framhölls 2007 är verket Kira Carpelan. Risken handlade vid det tillfället om att konststudenten Carpelan skulle utföra ett eget verk dock under förutsättning att hela projektet skulle bli Bäckströms under titeln Kira Carpelan. Vad man tydligen inte såg var att risktagande låg hos den obekanta Carpelan som slutligen insåg att hon hade blivit Bäckströms konstverk (se den här bloggen Del 232 och 242). Vidare menar Bäckström ”Det är mig själv jag ska överraska och utveckla, inte publiken. /…/ Men hur mycket ska man bry sig om publiken? Och vilken publik?” Om hennes risktagande är en privat affär är det inte mycket att tillägga, men, liksom för många andra konstnärer, är publiken ett problem. Den initierade publiken, vill jag påstå, är alltid med i konstskapandet. När Bäckström blir postmodern identitetskonstnär är det en del av det allmänna samtalet och vad som är gångbart i den avancerade konstvärlden. Den egna profilen får konstnären skapa på egen hand men den måste bekräftas av de närmast sörjande. Så har också skett med Bäckström, hon är, som långvarig och framgångsrik internationell konstnär kontinuerligt bekräftad. Sådant betyder naturligtvis mycket. Inte bara den positiva upplevelsen utan även möjligheterna att få stipendier, uppdrag och utställningar.

Men nu är det så att även om konstnären har något knaggliga teorier är det resultaten, receptionen och konstens inskrivning i systemet som räknas. Jag har heller inget att erinra på den punkten. Hon når intressanta och överraskande resultat i sin konstnärsgärning. För identitetsundersökningarna fungerar, emellanåt övertygande och storslaget. Den clowndräkt hon hämtat hos Watteau och iklätt Börje Ahlstedt gav upphov till en monumental gobeläng. Så det spänner i identitetstrådarna.

Miriam Bäckström framför några av sina Negativer (2010-11)

Motsatsen till mig är jag, gobeläng efter fotografi, 2011

Igår bevistade jag pressvisningen av Miriam Bäckströms utställning i Lunds konsthall. Det kommer mera om detta, idag skall jag bara nöja mig med att säga något om Bäckströms roller och illusioner. För det är hennes huvudtema, att i postmodern anda visa de olika gestaltningar som människan är uppbyggd av. Situationer och inlevelse, så skapas tillvaron. En av dessa roller är också Konstnären om vilken Bäckström säger (katalogen): ”Som Konstnär förväntas man gå över gränsen, visa det nya och tala om det man inte får tala om. Jag tar min yrkesroll – att just gå över gränsen – på sådant allvar att jag aldrig kan ha en representativ position och tala för andra…”

I konstvärlden är det förstås så enkelt att man obönhörligen skrivs in i en representativ position. Vidare är det sällan gränsöverskridande och överträdelse av förbud blir något annat än stillsamma rollillusioner. En annan av Bäckströms karaktärer är Verkligheten: ”Verkligheten är en ganska tråkig person, full av regler, Många regler, bara regler. Verkligheten kan inte leka, och tror att reglerna är sanningen. Sanningen är förresten också en fin karaktär…”

Emellertid är det ofrånkomligt att verkligheten, som den brutalt bestäms i det sociala, har konsekvenser. Jag kom att tänka på det anledning av Martin Aagårds inlägg i Aftonbladet under rubriken ”Ge Lars Vilks pengar”.

Han är orolig för att denna konstnärsroll har blivit alltför verklig och att den i denna verklighet har landat i olämplig omgivning. Han påtalar först att jag ”har en grundmurat negativ inställning till Islam.” Tja, det som jag ser som problem med Islam är att det är en religion som ännu inte har moderniserats utan bygger på en (tämligen naiv) bokstavstro. Något som leder till hävdandet av absoluta auktoriteter inte bara inom den privata sektorn utan även generellt. Det problemet bör nog Aagård vara bekant med. Men i övrigt får människor tro på vad de vill så länge de inte kommer springande med en politik som hämtar sin avgörande näring från Guds Heliga Ord.

Aagård har läst i Sydsvenskan att jag har uppburit ekonomiskt stöd från det danska Tryckfrihetssällskapet. Han är oroad över att jag besökte den svenska avdelningens konstituerande sammankomst i Malmö. Det omtalade stödet har bestått i att Tryckfrihetssällskapet genom det danska Galleri Draupner 2010 tryckte upp min teckning som grafiskt blad och distribuerade den. Samma sak har gjorts med Kurt Westergaards teckning. I och för sig inte världens största affär men några slantar blev det och inte minst kunde teckningen få sitt grafiska format.

Martin Aagård spelar sin roll väl:

”Men Lars Vilks är inte längre den ensamme underdoggen som skäller åt allt och alla.Även om han inte går i deras ledband så börjar han allt oftare hörsamma extremhögerns visslingar.”

Dessa hörsamheter utgörs av ”Inte bara har han blivit Sverigedemokraternas favoritkonstnär. Partiet har krävt att hans teckningar ska visas i riksdagen och missar aldrig att göra en politisk poäng på hans utsatthet. När han ställer upp på Tryckfrihetssällskapets evenemang är det en revirmarkering jag inte sett honom göra tidigare.

Frågan är om det är den toleranta delen av samhällets brist på engagemang som drivit honom i famnen på fascisterna?”

Lägg märke till Aagårds replik i den här delen av spelet, SD och Tryckfrihetssällskapet är fascister. I ett rollspel om identitetspolitik finns det ingen plats för nyanser. I det fortsatta resonemanget menar Aagård att jag skulle kunna räddas ur fascistfällan genom att jag borde ett ekonomiskt stöd från ett politiskt korrekt håll. Det politiskt korrekta skulle i det här fallet stödja det politiskt inkorrekta symbolvärde som det själv har skapat. Det vore ju trevligt men jag tror inte att vi är riktigt där ännu.

Den här diskussionen står nära, alltför nära, Bäckströms illusionsflöde.

Scen från konsthallen i Lund. Miriam Bäckström spelar rollen som konstnär medan de omkring stående agerar konstkritiker. Anders Kreuger, längst till höger, har tagit på sig rollen som curator för utställningen. Objektet, kring vilket man har samlats, är en rekvisita som gestaltar ett konstverk som har givits det illusoriska namnet Attractions.

Bengt Ohlsson funderingar kring kulturvänsterns hegemoni på godhet har också nått konstspalterna. Ingela Lind har dragit lite i tråden när hon recenserar (DN) Ai Weiweis utställning på Magasin 3. Så här låter det:

”’Måste kulturen vara vänster?’ Kan ni se Bengt Ohlsson skaka sitt långa finger framför den kinesiske systemkritikern, konstnären Ai Weiwei…

Associationen är skrattretande. Ett gap skiljer kulturdebatten i våra två länder. Ai Weiwei sätter dagligen sitt liv på spel – sitt liv som enligt Konfucius läror och honom själv helt och hållet glider ihop med konsten – i striden för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Om detta sedan betraktas som vänster eller höger är bara löjligt i förhållande till den råa politiska maktkamp som pågår i Kina.”

Ett något besynnerligt uttalande, den skrattretande associationen är ju hennes egen. ”Löjligt” är kanske inte heller rätta ordet då det är värt att komma ihåg att Kina har varit ett förebildligt vänsterfäste visande vägen till det förlovade landet. Numera är Kina förvisat till en plats bland de betänkliga diktaturerna. Därmed är kulturarbetarna eniga vare sig de hör till vänster- eller högersidan. Vad som är intressant är inte detta självklara konstaterande utan Ingela Linds sätt att försvara sin vänsterposition genom att använda ett exempel där alla är eniga. Å andra sidan finns det ingen diskussion av betydelse om vänsterinriktning i bildkonsten. Åtminstone om vi ser på dem som har definitionsmakten. Frågan är där istället hur mycket vänster man skall vara. Och vad man tror man kan åstadkomma. De mest uttalade politiska ambitionerna i den riktningen har man i Europa. När Christian Viveros-Fauné i New York ställer prognoser för framtiden (Village Voice) verkar han tämligen nymornad inom området. Det kan bli lite politiskt framöver, tänker han sig och nämner de mest gångbara exemplen, Tania Bruguera. Ai Weiwei samt Voina (som eldade upp en polisbil). Brugueras projekt Immigrant Movement International innebär att hon skall leva som en immigrant under ett års tid. En överklassdam som har fått finansiering för att göra ett konstbesök i verkligheten. Hon har gjort betydligt bättre ifrån sig. Sedan ser Viveros-Fauré, vilket dock redan är ett faktum, att politisk konst kan importeras till New York om man inte kan få fram den på egen hand. Det är fallet med New Museums utställning The Ungovernable som öppnar om ett par veckor. Ur europeiskt perspektiv torde det politiska innehållet vara tämligen måttligt. Den något mera återhållsamma linjen i socialkritiken står Venedigbiennalen för. Nästa utgåva, 2013, kommer med stor sannolikhet att bli en estetiskt väl genomförd och balanserad historia. Det kan man förvänta sig av Massimiliano Gioni som har utsetts till curator.

Men för att återvända till Ai Weiwei. Nils Forsberg har recenserat (Expressen) hans utställning på Magasin 3 och har kommit fram till att ”han är inte någon riktigt bra konstnär.” Han tillägger samtidigt: ”Å andra sidan är kanske just det bästa receptet för att åstadkomma förändringar och ja, kanske rentav revolution.” Vad han förmodligen menar med det senare är att det professionella hos en konstnär inte är till stor glädje i ett rent politiskt arbete. Ai Weiwei är frispråkig genom sociala medier och har bokstavligen gett sig in i konkreta frågor. Forsberg menar att Yang Fudong (poetisk film) är bättre än Ai Weiwei och att Huang Yong Ping (var med på Venedigbiennalen 2009) åtminstone är lika bra. Artfacts vet alltid hur det ligger till och Forsberg har nästan rätt. Han kunde ha lagt till Zhang Huan (människor i vatten för att höja vattennivån): Yang Fudong 272, Zhang Huan 311, Ai Weiwei 386, Huang Yong Ping 507. En nog så intressant fråga är om det är meningsfullt att dela upp kvalitetsbedömningen som Forsberg gör. Ai Weiweis berömmelse vilar i stor utsträckning pp hans ”sociala skulpturer”, alltså hans verksamhet i det utvidgade relationella fältet. Att se det som en del av hans konstnärliga gärning är inget problem med dagens konstbegrepp. Och det har gjort att konstvärlden har fått sin omhuldade gunstling. Äntligen en konstnär som kan skapa en skillnad i det verkliga och inte bara i konstvärlden. Och hur konstvärldens och övriga världens diplomatiska stöd kan skapa avsevärd trygghet för Ai. I motsats till otaliga konstnärer som kastas i fängelse har Ai uppnått ett symboliskt kändisskap som är svårt för Kina att hantera.

Ai Weiwei: Dropping a Han Dynasti Urn, 1995

I den stora kampen mot fientligheten strömmar det in bidrag varje dag. I dagens rysare, i sin recension av Magnus Lintons bok De hatade, framlägger Jenny Aschenbrenner (Aftonbladet) att kulturens roll i debatten mot de högerextrema/besvikna vita män kan tillskrivas betydande makt:

”Striderna har påfallande ofta utkämpats på kulturens områden, det är där traditionella värderingar kan ställas mot sönderfall och dekadens – Sverigedemokraterns kulturpolitiska program och Göran Hägglunds ”verklighetens folk”- utspel rivstartade en utveckling som tyvärr nog inte peakade när Turteatern i Kärrtorp mordhotades efter att de satt upp en radikalfeministisk text strax före jul.”

Tja, SD:s kulturpolitik får väl ses som en kuriositet och Hägglunds som ett inhopp i den kulturkonservativa diskussionen. Men inte heller den senare har lyckats inkassera några betydande framgångar. Turteaterns uppsättning av Scumanifestet, den historieskrivningen väljer hon att framställa med största möjliga vinkling och fortsätter i samma stil:

”Jag har satt min tilltro till dialogen. Tyckt att det finns något spännande med att kulturen plötsligt tillskrivs en makt som den inte haft på länge, att en liten fri teatergrupp kan trigga en hel armé av högerdebattörer. Tänkt att det är bra att kulturvänstern inte längre pillar navel i slutna kamrar utan tvingas ut för att förklara performancevrålens absolut livsviktiga funktion i en demokrati.”

En liten förlängning av den sista meningen skulle inte skada: ”…absolut livsviktiga funktion i en demokrati, tänk bara på när Vilks visade en video av en kvinnlig konstnär som vände sig mot skäggiga och extremreligiösa mäns förlegade syn på homosexualitet. Då stormades podiet av mörka män och en hel armé av vänsterdebattörer triggades.” (Sannerligen kunde man tala om ”performancevrål”)

Kulturen kan alltid lyckas med att skapa debatt om den väljer tillräckligt kontroversiella ämnen och/eller försvarar extrema synpunkter. Men då är det å andra sidan inte konstens sfär som släpper krafterna lösa. Vad konsten förmår som konst är nästan alltid något som inte får kontakt med det stora debattmullret. Klara Lidén som alltfort och framgångsrikt klättrar på karriärstegen visar vad kulturen kan åstadkomma: Begagnade julgranar till salu. På New Yorkgalleriet Reena Spaulings (som har svensk anknytning genom galleristen och konstnären Emily Sundblad) har Lidén samlat utkastade julgranar och i galleriet skapat en lokal granskog. I ett försök att få liv i de övergivna granarna har de satts i vatten och enligt besökare doftar det barr i hela galleriet. Priset på installationen, med titeln S.A.D. har satts till 65.000 $. En imponerande prishöjning och samtidigt en osäker investering för eventuella konstälskande samlare. Diskursskrivningen av detta arbete lyder så här:

“Placed in water–?filled stands and buckets, under the purple–?ish lights sometimes used for growing marijuana in basements, this living–?dead material puts the holiday season in a state of suspension, making it out–?last itself in the form of an eerie, indoor nature preserve (on life support). A narrow trail winds through the forest, leading to a sofa where viewers can sit and enjoy the somewhat oppressive perfume of the trees.”

Inget för Maria Lind, men Daniel Birnbaum skulle säkert vandra förnöjd i den täta granskogen.

Klara Lidén: S.A.D. 2012

Den 4 februari öppnar Miriam Bäckströms utställning ”Motsatsen till mig är jag” i Lunds konsthall. En händelse att se fram emot, i första hand för den specialiserade konstkonsumenten. Jag skall själv med största intresse ta del av utställningen. Men Miriam Bäckström inhöstar mer uppmärksamhet än så. Hon har också nominerats till konstpriset Artes Mundi i Cardiff. En lycklig tillfällighet? Nja, knappast, i konstvärlden är det mesta reglerat och reglaget i det här fallet är curatorn Anders Kreuger. Han är verksam som curator i M HKA i Antwerpen men också curator i Lunds konsthall. När Miriam Bäckström ställde ut i Lunds konsthall 2007 medverkade Kreuger i en av hennes filmer. Och som ni säkert kan räkna ut sitter nu Kreuger i tvåmannajuryn för Artes Mundi. Tillsammans med Sofía Hernández Chong Cuy, curator i New York, har han gallrat fram sju konstnärer av totalt 576. De nominerade är Miriam Bäckström (född 1967, Sverige) 1241 Tania Bruguera (född 1968, Kuba) 632, Phil Collins (född 1970, England) 490, Sheela Gowda (född 1957, Indien) 2023, Teresa Margolles (född 1963, Mexiko) 608, Darius Mikšys (född 1969, Litauen) 3775, Apolonija Šušteršic (född 1965, Slovenien) 2837. Såsom jag ofta plägar har jag lagt till aktuella rankingsiffror vilka visar de styrkeförhållanden som man också kan förvänta sig. Apolonija Šušteršic torde också vara Kreugers förslag, de har arbetat tillsammans. Förmodligen också Darius Mikšys, Kreugers baltiska engagemang är välkänt. Sofía Hernández Chong Cuy, som tidigare varit verksam i Mexiko, med stor sannolikhet har dragit fram Teresa Margolles och Tania Bruguera, konstnärer som hon har curaterat och skrivit om. Intet ont i detta, så går det till i konstvärlden. Men det kan vara lätt att glömma bort att kvalitet i grunden betingas av nätverk och bekräftelse. Konstpris är kluriga tillställningar där många hänsyn skall tas. I Artes Mundi har man t ex kört med varannan damernas och i så fall borde det bli en herre i år. Det skulle peka på den mest meriterade Phil Collins. Men så har vi det globala perspektivet. Hittills har vinnarna kommit ifrån Kina, Finland, Indien, Israel. Det ser inte alldeles bra ut med England i den listan varför favoritskapet nog kan tänkas gå till Teresa Margolles. Att bryta genusfördelningen i positiv anda är inget problem. Och Mellanamerika är ett gott globalt tillskott. Tania Bruguera har dock ungefär samma förutsättningar som Margolles och kan mycket väl bli den lyckliga vinnaren. Sheela Gowda borde falla bort eftersom man redan har täckt av Indien. Kreugers kandidater borde vara något för svaga för att kunna nå hela vägen. Han är säkert nöjd med att ha fått dem så långt. Det betyder att de, utöver att delta i nomineringsutställningen, får en avsevärd gratifikation och dessutom en separatutställning i Cardiff. En joker i leken är utställningen av de nominerade. Den spelar också en viss roll.

Miriam Bäckström

Tämligen utbredd är föreställningen om att konsten är före sin tid. Denna tanke tillhör konstens religiösa rekvisita och har naturligtvis inte någon förankring i verkligheten. Ett stort undantag föreligger dock. Konsten är föregångare i konsten. När det begav sig under modernismen producerades med nödvändig medvetenhet nya formmöjligheter och formuttryck. Som formproducent var konsten den mest experimentella och kunde på så sätt leverera form även till områden som t ex design och film. När konsten gav sig in i det socialkritiska är läget ett helt annat. Konsten får nu nöja sig med att vara aktuell och haka på vad som rör sig i medier och debatter. Apropå en kommentar från signaturen Krister.

Igår var jag på Signal i Malmö för att lyssna på Jennie Fahlström, verksamhetsledare i Sveriges Allmänna Konstförening, som presenterade ett antal samtida konstnärer med utgångspunkt från Sophie Allgårdhs och Hasse Perssons bok Passioner och bestyr: Svensk konst under 2000-talet. Jag var nyfiken på hur urvalet hade gjorts. Nils Forsberg har recenserat boken och var inte särskilt förtjust. Men det visar sig att det inte är mycket till urval. Den utgår från en tidigare bok som gjorde i samband med att större delen av de presenterade konstnärerna ställdes ut på Borås konstmuseum. Bland de nytillkomna återfinner man Nathalie Djurberg och Klara Lidén. I övrigt är det måleriet som dominerar. Antagligen var det nödvändigt för att någon för av representation skulle kunna åberopas (samtliga konstnärer kan man se på bokomslaget HÄR). Jennie Fahlström berättade om några av konstnärerna. Både intressant och väl genomfört, hon uppehöll sig särskilt vid Andreas Eriksson då hon var medcurator vid hans deltagande i Venedigbiennalen. Men frågan är förstås hur sådana diskurser skall värderas. Bortsett från Djurberg och Lidén, som Fahlström inte berörde, är det inga konstnärer som verkligen gäller. Intet om den sociala kritikens motstånd mot senkapitalismen, dess aktivism eller neomarxism. Det är givetvis inte nödvändigt att vara med i den svängen men då spelas det på den något nedre planhalvan. Så är det bara.

Maria Linds ”abstraktion” var inte heller aktuell i detta sammanhang. Men Sinziana Ravini har recenserat Tensta konsthall i DN. Ravini, som är en av surfarna i spetsfunktionen gör denna sammanfattning:

”Under de senaste 15 åren har vi i takt med en allt mer populistiskt underhållande konst, som tar tre sekunder att se på och lika många sekunder att förstå, fått en nykonceptuell abstrakt konst som reflekterar över både tillståndet i världen och sin egen tillblivelse. Men denna abstrakta, lågmälda och i många fall hermetiska konst brukar snabbt stämplas som elitistisk.”

Här är en hel del att fundera på. Plötsligt har trenden ”abstraktion” fått en historia på 15 år. Man kan ju alltid dra upp enskilda spår (Doug Ashford/Group Material) men vid den tiden hade t ex den relationella estetiken knappt kommit upp ur startgroparna, de engelska Sensations artist höll på med sina sensationer och först med 2002 rullade det stora postkoloniala äventyret igång. Dessutom är det en egendomlig det-var-bättre-förr-tanke: Konsten skall å det senaste ha blivit ytlig. Man erinrar sig Documenta 1992 som har liknats vid ett tivolifält och som just fick kritik för sin alltför konsumentvänliga framtoning. Förklaringen kan vara att Ravini företer första tecknet på att hon smått börjar bli gammal. Då brukar man börja orera om samtidens förfall. ”Elitistisk” är också en fascinerande affär för avancerad samtidskonst. En sådan konst får inte vara elitistisk eftersom den skall vara inkluderande och antihierarkisk. Ravini reagerar med den avancerade konstvärldsmedlemmens instinkt och omedelbara emotion varvid logiken inte riktigt hänger med:

”Jag vill hävda att de som avfärdar denna konst är de verkliga elitisterna.”

Hon övergår sedan till att tala om hur hon själv upplever utställningen, först blir hon ödmjuk för att efter en stund ”skynda till förklaringen”. Så löser man alltså problemet med elitistiska utställningar. Men sådan dumdryghet kan åtminstone jag klara mig utan. Maria Linds utställning i Tensta är elitistisk. Det är fullkomligt idiotiskt (Ravini drar också den valsen) att tro att de därstädes boende med hjälp av den arabiska kulturens intresse för abstrakta mönster skulle fylkas i konsthallen. Avancerad samtidskonst med dess omutliga diskurskrav är inget den ovane kan klara i en handvändning. Någon gång kan det fungera men inte oproblematiskt. Hur går det nu för Carsten Höller sedan han igen har dragit entusiastisk storpublik genom sina rutschkanor (NYT) på New Museum i New York? I samma generation och lag har vi också Liam Gillick som verkligen kan fresta publikens tålamod. På Tensta konsthall deltar också Falke Pisano som är etter värre. Hon kan vara så svår att t o m recenserande kritiker får nog. Detta skall inte ses som en belastning som skall bortförklaras utan som en självklar tillgång. Samtidskonstens spetsfunktioner är svårtillgängliga och elitistiska.

Föredragshållare Jennie Fahlström på Signal i Malmö

Konståret 2012 kommer att profileras av nymornad socialkritik, ingen tvekan om det. Frågan är dock fortfarande hur radikal den kommer att te sig. Vilka krafter som kommer att visa sig starkast är ännu oklart. Vi har alltså i spetsfunktionen och definitionsmakten de grupperingar som vill intensifiera konstens politiska engagemang till en eller annan form för aktivism och sådana som intar ett mera moderat förhållningssätt. Ett inflytelserikt centrum för radikaliseringen av socialkritiken utgörs av e-flux journal. I det senaste numret kan man t ex läsa artiklar i ämnet av Sven Lütticken och Gregory Sholette. I den senare artikeln “After OWS: Social Practice Art, Abstraction, and the Limits of the Social” behandlas “abstraktion” något som naturligt nog är förbundet med Maria Linds intressesfär. Andra skribenter/konstnärer som ofta framträder i e-flux journal är t ex Liam Gillick och Hito Steyerl. Båda dessa är starkt förbundna med Lind. Filmen A Guiding Light av Gillick och e-flux journals redaktör Anton Vidokle kommer att visas i Tensta. Filmen är en god summering av den socialkritiska repertoaren och väl värd att se (HÄR) (Faktiskt har bara 108 visningar gjorts av filmen som lovprisats av Fredrik Svensk. Filmens inledning är markant arty). Men teorierna bakom uppladdningarna är inte lätthanterliga. I sin artikel svänger sig Sholette, liksom Lind, med abstraktionen som en ny framkomlighet och trend i konsten. Utan att det blir någon egentlig ståndpunkt. I varje fall är Sholette så klok att han hejdar sig inför tanken på konsten som direktverkande aktivism och sluddrar istället till det:

” Perhaps, rather than thinking of social practice art as a strategy for unlikely survival against the forces of neoliberal enterprise culture and its strip-mining of creativity, we could inscribe this still-emerging narrative with a stubborn sense of materiality and a vibrant itness, that if nothing else would challenge unspoken hierarchies, and divisions of labor, because a critical, social practice should above all acknowledge the limits of the social within the social itself.”

Diskursen står som alltid i vägen för en omedelbar handlingsplan. Men den är också en tillgång eftersom konsten som lättviktig socialkritik inte är särskilt övertygande. De senaste dagarna har Berlinbiennalen genom den tjeckiske konstnären Martin Zet drabbats av en massiv kritikvåg. Hans konstprojekt för biennalen är samla in 60 000 eller så många som möjligt av Thilo Sarrazins beramade bok Deutschland schafft sich ab, 2010 (German does away with itself). Boken som är kritisk mot det mångkulturella Tyskland och som betraktas som främlingsfientlig har åstadkommit en upphetsad debatt. Nu vill Zet motarbeta främlingsfientligheten genom att på olika platser samla in exemplar som sedan skall förstöras. Detta har föranlett starka reaktioner från medierna i Tyskland och associationen till nazisternas bokbål har framförts. Zet har meddelat att han håller fast vid sitt projekt. Man får nog säga att konstprojektet inte tillhör de mest lyckade. Det går knackigt för Berlinbiennalens stora uppladdning för den aktivistiska konsten.

Martin Zets affisch för sitt konstprojekt

Maria Lind förordar inte några dramatiska aktioner från konstens sida. Hon ser snarare saken från ett curatoriellt perspektiv där den socialkritiska dimensionen skall finna sin form. En läsvärd intervju har kommit i Kunstkritikk. En intressant detalj i den komplexa definitionen av ”abstraktion” handlar om abstraktion som tillbakadragande. Lind vill se att vissa konstnärer ”drar sig tillbaka” och odlar en ”opacitet” istället för det som annars brukar sägas ”transparens”. Exempel på fördunklande konstnärer är enligt Lind några av de gamla relationella estetiker som Lind har arbetat med: Dominique Gonzalez-Foerster, Philippe Parreno och Pierre Huyghe. De sägs använda fördunklandet som ”kritisk strategi”. Hur som helst kan man utläsa på artfacts hur effektiv en sådan strategi kan vara för karriären.

OWS är en av samtidskonstens stora inspirationskällor och i fredags fick den en liten avledare i form av Occupy Museum, en grupp på ett 20-tal aktivister som genomförde en demonstration på MOMA i New York. Arrangemanget riktade sig mot konstens kapitalisering. Artnet.

Konstnären Jim Costanza protesterar

I Belgien öpppnar Manifest den 2 juni. Här placeras den socio-politiska programmet i en gammal kolgruva med temat The Deep of the Modern. Denna ”dialog mellan olika lager av konst och historia” sönderfaller i tre delar, Poetics of Reconstruction som inriktas (observera mitt ordval) ”on the aesthetic responses to the global “economic restructuring” of world-wide systems of production”. Vidare The Age of Coal, tio tematiska sektioner som kommer att handla om kol ur olika aspekter. Slutligen det fyndiga ”17 Tons” som är en sammanslagning av den välkända sången 16 Tons (Merle Davis 1946) och Marcel Duchamps kolsäcksinstallation Seventeen Miles (1942): “This exhibition will be a series of collaborations between individuals and institutions who, although coming from many different disciplines and social strata, continue to activate the collective memory and to preserve both the physical and conceptual heritage of coal-mining.”

Curatorn Cuauhtémoc Medina från Mexiko är väl mest omedelbart igenkännbar för att han curaterade Teresa Margolles rosade utställning på Venedigbiennalen 2009. Blod var det den gången, nu handlar det alltså om kol. Han besökte Iaspis i somras. Medcuratorer är Katerina Gregos (som var curator för den danska utställningen om yttrandefriheten 2011 i Venedig) och Dawn Ades konsthistoriker som bland annat curaterat en Francis Bacon-utställning.

Kol förefaller mig inte som den bästa förutsättningen för en vinnande utställning. Men mirakel har inträffat förr.

Debatten om vänster och höger har engagerat skribenter lite överallt. Ett av skälen är förmodligen att det inte längre är så lätt att skilja falangerna åt. Det har blivit svårare att renodla skiljelinjen privatisering/förstatligande. Hela problematiken torde utgå ifrån att någon kultur har skapat idén om demokratisk jämlikhet vilken på något sätt skall pådyvlas alla andra kulturer. Kulturvänstern kan dock fortfarande skapa en identitet genom att utropa sig till neomarxister. Men de är inte fler än att de borde kulturminnesmärkas. Och möjligen kan en kulturhöger kännas igen genom att den vill se en kulturarbetare som entreprenör.

Maria Lind och Tensta konsthall har öppnat butiken. Tensta konsthall har tillkommit för att den marginaliserade förorten i mångkulturens namn skall få ta del av konstens härligheter. Och det innebär i det här fallet den stramt tuktade internationella samtidskonsten. I ett något besynnerligt yttrande (DN) menar Lind: ”…vi har fått en uppdelning av konsten i en mycket kommersiell, populistisk del, och en del av mindre, konstnärsdrivna initiativ.”

Tydligen menar Lind att Tensta konsthall tillhör den mycket kommersiella och populistiska sektorn eftersom den inte är konstnärsdriven. Så har hon också inlett ett samarbete med Bukowskis. Mårten Arndtzén (SR) ställer sig tveksam till detta medan Lind gör en dygd av nödvändigheten. För övrigt kan man undra var den riktiga konsten finns någonstans eftersom det inte är lätt att finna fram till dessa ”mindre, konstnärsdrivna initiativ”.

På ett sätt har projektet/institutionen Tensta konsthall som en gest åt lokalbefolkningens konstintresse en hopplös uppgift. Det man går in för och visar är till för innerstans lilla elit som får göra sig omaket att åka ut till Tensta. Men Maria Lind är aldrig svarslös. Som god konstpolitiker kommer hon med sina trevare:

”Men Maria Lind är inte rädd för att skrämma bort publiken.

- Nej. Jag tror det finns en massa lockelse i den skönhet och mönsterverkan som finns här, till exempel. Och att vi vill ta samtiden på pulsen – något som många brukar vara öppna för, oavsett om man är en hängiven konstföljare eller inte.

- Sedan ska vi inte glömma att abstraktion är en estetisk form som är stark i många delar av världen. Inte minst i mellanöstern, där många av Tenstas innevånare har bakgrund.”

Lokalbefolkningens samtidsintresse tillsammans med en kulturell benägenhet för mönster skall få dem att rusa till konsthallen. Och Lind har mer att mäla (Norran):

”Maria Lind tycker sig se hur det abstrakta tar allt större plats inom konst och konstnärliga utbildningar.

- Jag tror att det handlar om ett behov av att fundera kring hur man gör saker, inte bara vad man gör. I Occupy-rörelsen och den arabiska våren blir det tydligt att människor i dag ställer sig frågor kring hur vi lever och hur vi faktiskt fungerar. Och som vanligt är konsten där och sniffar på något innan det blir tydligt för samhället i stort.”

Vårens trend i konstvärlden (osäkert om det är i den populistiska eller i den konstnärsdrivna eller i båda) är alltså ”abstrakt”. Sedan får man säga att Maria Lind företer ett konstkonservativ drag då hon i romantisk andra ser konsten som samhällets förelöpare. Den internationella nyhetsförmedlingen och deras omedelbara analyser; vad kan konsten ställa upp mot det? För övrigt är det allmänt känt och positivt uppfattat att konsten är långsam och reflekterande. Och vad kan den tänkas sniffa upp ur en redan nattstånden diet?

Nå, det gäller att hänga med i abstraktionen vilket jag naturligtvis gör. För en tid sedan utförde jag denna välliknande abstrakta oljemålning. Man bör dock ej idka ett intensivt påseende av densamma utan nöja sig med färgklangen av det generella politiska budskapet om striden mellan rött och blått.

Konstupplevelsen var en gång i tiden en stor sak. Ända till långt in på 1980-talet var den i praktiken identisk med den estetiska upplevelsen. Vad som gör en upplevelse estetisk har det spillts många ord på men den frågan väcker numera föga intresse. Någon upplevelse skall det förstås till och Fredrik Svensk visar (Aftonbladet) en ny väg för hur den socialkritiska upplevelsen kan formuleras. Efter det han hade sett Offer och martyrer på Göteborgs konsthall.

”Kanske utställning behövt mer klegg och fler historiska verk för att verkligen tvinga fram nya tankar och känslor inför vad offer och martyrer kan vara, men när jag stiger ut på Götaplatsen känner jag mig ändå upprymd över att ha sett en hårt tematiserad grupp¬utställning.”

”Upprymd” är alltså ordet som kan beskrivas konstälskarens känslor inför hårt tematiserad samtidskonst. Ett verk i utställningen som han dock direkt fäller med sågklingan är Conrad Botes Communist & Socialist.

Jo, jag håller med, den bildjämförelsen haltar betänkligt. Hade han satt in profetens nuna, antingen flankerad av bin Laden eller Jesus hade det blivit lite mer av det ”klegg” som Svensk efterlyser. Men det är naturligtvis omöjligt. En sådan bild får inte visas på Göteborgs konsthall. En alternativ möjlighet, lika omöjlig fast av helt andra skäl, är Lars Norrmans Flickorna går i ringen som distribuerades av IKEA 1972. Kan man föreställa sig att IKEA kommer med en ny upplaga som 40-årsjubileum?

Christine Antaya har som tidigare noterats recenserat (HD) min skrift Art. Som många andra medlemmar i konstvärlden hänger hon upp sig på den institutionella konstteorin och artfacts. Och liksom många av dessa hedervärda medlemmar har hon fått för sig att:

”Den institutionella konstteorin liknar då en återvändsgränd, och syftet med konstkritiken, som tillhör insidan, blir då bara att delta, bekräfta och befästa, i all oändlighet.”

I praktiken blir det mest av den varan eftersom man i regel är överens om de stora linjerna. Men vill man bryta konsensus går det också bra. Bryter tillräckligt många så skapas så småningom en ny konsensus. Så går det till i världen och även i konstvärlden. Men i bästa konsensusstil uttrycker hon sig: ”Men om man snarare ser konstbegreppet som öppet, och konstkritikerns roll som förmedlande, men även ifrågasättande av rådande normer och maktstrukturer i konstvärlden, finns det en öppning.” Antaya förmår inte att se sin formulering som en återkommande klyscha i den internationella konstvärldens socialkritik.

Antaya skriver vidare att artfacts ”är ett trubbigt verktyg som bara bekräftar det vi vet.” Jag vet inte vilket vi Antaya syftar på men om hon känner till alla de 303 775 konstnärerna och deras positioner, som redovisas på artfacts, så är det mer än beundransvärt. Vad jag tycker är mest intressant är att hon inte vill se den konsensus som så uppenbart råder i konstvärlden:

”Damien Hirst med sin haj och diamantskalle lyfts ju ofta fram som ansiktet på den gräddiga konstmarknaden, men fnyses åt av kritiker. Konstvärlden är inte fullkomligt likriktad.”

Jag har aldrig skrivit att konsensus råder i konstvärlden som helhet. Det som jag har varit mest intresserad av är att bestämma graden av konsensus i den internationella samtidskonstens spetsfunktion, alltså det som ”gäller”, den symboliska makten i konsten. Hon borde känna till att Hirst inte har mycket att hämta i kampen mot nyliberalister och andra socio-politiska problematiseringar. Hirst, liksom t ex Jeff Koons, tillhör den äldre generationen som endast undantagsvis kan intressera relevanta biennaler och andra liknande utställningar. I min bok har jag ställt samman en rad texter från just sådana utställningar och sammanhang och det torde vara svårt att förneka konsensus. Konstnärer i denna kategori är t ex Sanja Ivekovic, Yael Bartana, Paul Chan, Claire Fontaine, Pawel Althamer, Mai-Thu Perret. Även här kan man se nyanser som jag noggrant har redovisat. Men det ändrar inte mycket. Den rådande frågan är alltfort densamma som när jag skrev boken: Hur mycket skall det dra åt det manifest socialkritiska och hur mycket åt estetisering? Nils Forsberg uttalar sig (Expressen) i denna sak: ”Den socialkritiska konsten står stark men börjar visa tecken på utmattning. Vem är mottagare för alla dessa undersökningar, ofta presenterade i arkivform? Förutom konstvärldens aktörer som redan omfattar de åsikter som kommer till uttryck där?”

Som jag ser det har socialkritiken genom neomarxismen och konsten som politisk aktion åter vunnit en del terräng och med all säkerhet kan det finnas anledning att under 2012 jämföra å ena sidan Berlinbiennalen/Manifesta i Gent och å den andra Documenta i Kassel. Det är troligt att de två förstnämnda kommer att vara uttalat socialkritiska med Documenta kan förväntas vara något mera modererat. Men jag tror inte att det kommer att rucka på den generella samstämmigheten.