Vilks.net

Ett arrangemang vid Göteborgs universitet, där jag skulle tala om yttrandefrihet, blev idag inhiberat. Säkerheten kunde inte garanteras. Historien upprepar sig och även om man kan förstå de praktiska skälen är det ändå så att yttrandefriheten tvingas till inskränkningar genom de hot som kommer från utomparlamentariska krafter.

Fallet med det fällda trädet kommer av allt att döma att bli dömt. Förmodligen kommer en större performance att föranstaltas. För konstprojektet kan man däremot tala om ett processuellt genombrott för den till slut oundvikliga fusionen mellan Nimisprojektet och Rondellhundsprojektet. En, som man kan räkna med, flödande och energisk förbindelse mellan dessa bör naturligtvis komponeras med omsorg. Nimisprojektet som inleddes 1980 har under det senaste decenniet alltmer etablerat sig som stillsamt och familjevänligt men kommer förmodligen att förses med en ny injektion av social skulptur. Denna gång av de dansande och sjungande träden med koreografi och körledning av åklagaren. Kanske ställer Gyllenstiernska Krapperupstiftelsen upp med balett. Som i fornstora dagar. Allt detta sedan rondellhunden apporterade en rötskadad norrländsk gran.

Snart skrivs mera svensk konsthistoria, två tidskrävande och omfångsrika projekt har öppnats för samkörning.

Ett betydande medialt intresse har riktat sig mot ett fällt träd. Som jag antar att de flesta läsare har uppmärksammat har jag polisanmälts för att ha nedlagt ett träd på Kullabergs naturreservat. Det kan tyckas vara ett fruktansvärt brott att på skyddad mark angripa en rotfast invånare med en liten fogsvans. Emellertid tror jag knappast att företaget kan rubriceras som skadegörelse. På en sluttning på vägen till Nimis står ett antal granar. De har planterats för skogsbrukets räkning. Tidigare har det funnits en granskog alldeles ovanför. Hela detta parti kalhöggs för några år sedan. Men träden längst ner på sluttningen blev kvar. Förmodligen var materialet för dåligt, den här delen har aldrig gallrats och därför växer det dåligt. Jag har observerat att många av träden dör och brakar ner. Så det har varit ett välbehövligt tillskott till det stora arbetet att hålla Nimis i skick. Vid det här tillfället tog jag hand om ett dött träd innan det hade hunnit falla. Men det alltså bara en tidsfråga. Något större värde lär det inte ha eftersom det var för litet för att duga till skogsbruksnäringen. Dessutom planterar man nu björk för att få bort granarna enligt en ny plan om vilka trädslag som anses passa för reservatet.

Ibland kan en performance bli riktigt lik verkligheten. De indignerade röster som nu höjs, liksom rättsväsendets engagemang, är helt autentiska. Vem som står bakom anmälan är ännu oklart men även det lär kunna utvecklas till ett intrikat konstverk.

Bör jag liksom Juholt göra en pudel? Och försvara mig med att det inte står något om fällandet av döda träd på Konstnärernas Riksorganisations hemsida? Vad jag har hört är att konstnärer dessutom skall ta risker. Det anses vara föredömligt.

Jag har nu skapat ett visningsrum för min konsthandel. Det som hittills har lagts ut är rondellhundsvarianter som rätt ofta efterfrågas av intressenter. Senast tillskottet är stilvariationer och av dem kommer det att dyka upp fler. Men även annat skall få plats där. Allt kan återfinnas under kategorirubriken Art shop.

Och här en bild från dagens övningar i ateljén utan gränser

I mitt senaste inlägg nämnde jag att konstnärslistan för den kommande Istanbulbiennalen skulle hållas hemlig. Curatorerna säger dock att den inte är hemligstämplad utan att man enbart vill hålla den dold. Denna skillnad betyder att namnen, i viss utsträckning, redan har kommit ut. Man kan slå fast att det blir en viss latinsk profilering av Istanbul något som inte är oväntat med tanke på att curatorerna kommer från Syd- och Mellanamerika. Ett intressant faktum är att den svenske konstnären Runo Lagomarsino (född i Argentina, uppvuxen i Sverige och utbildad på Valand och Malmö Konsthögskola) är med. Det finns anledning att börja ta honom på allvar. Han har en ranking på 3.599 men ser man på hans karriärkurva är den imponerande.

2010 deltog han i Modernautställningen och i år torde han slå svenskt rekord i biennalfrekvens. Han är samtidigt med i Venedig, Prag och sålunda Istanbul. Nätverk bygger som bekant konstnärliga karriärer och förbindelsen mellan konstnären och de båda curatorerna för Istanbulbiennalen Pedrosa och Hoffmann kan man se när han deltog i en utställning 2009 i São Paulo. Lagomarsino är uttalat socialkritisk konstnär och han kan snabbt få fram relevanta projekt. Tillsammans med Klara Lidén är Lagomarsino en av våra få ”emerging artists”.

Ett radioprogram som gick igår i P1 om Nimis kan jag passa på att rekommendera.

Egentligen hade jag idag tänkt skriva en text om konstforskning. Vid närmare eftertanke är det nog inte många som orkar sig genom en sådan i semestertider. Så den får vänta ett tag, åtminstone tills jag kommer tillbaka från Ängelsberg där jag skall se till min skulptur som inte längre är bästa skick. Det blir därför några dagars uppehåll i bloggskrivandet.

Men mina projekt generar en del intressanta tillägg. Nimis är nu invaderat av besökare i långa banor. Här är två bilder som visar 1) Komposition med klättrare och 2) Komposition med båtar.

Till rondellhundens vidare utveckling får också läggas den aggressive rapparen Darko vars YouTubekanal kan vara ett intressant besök för den som har lite sans för alternativa narrationer. Förutom en hyllning till självmordsbombaren, vars död Darko menar beror på min rondellhund, kan man följa en fängslande tankeslinga i ”Rasismen och Sverigedemokraterna”. Darkos logik bygger på att eftersom ”svennarna” godtar Sverigedemokraterna är de alla rasister varför han föreslår och demonstrerar ett folkmord. Förslaget är helt legitimt att lägga fram eftersom det bygger på omvänd rasism vilken som sagt är godtagbar i enlighet med regeln om starka och svaga grupper.

Eftersom jag har två omfattande processverk i rörelse, Nimis resp. Rondellhunden, kan man fundera i vilken utsträckning de griper in i varandra. Hittills har det inte varit mycket. Nimis fungerar som tidigare och kan uppskattas även av till Rondellhunden negativt inställda recepienter. För någon vecka sedan kunde jag emellertid konstatera att tecken på förbindelser formerar sig.

Det här är en målning av Åke Bjurhamn, Hommage à Nimis. Målningen har under ett antal år hängt i Vindarnas torns konstgalleri och har med tiden blivit något skadad. Men för en vecka sedan låg en del av målningen utanför och försedd med påskrift. Texten förefaller anspela på en förbindelse mellan de båda projekten.

Den här anmärkningen skriven intill målningen torde ha samma eller liknande källa.

Idag har jag ägnat mycken möda åt att få ordning på artefaktbegreppet. I Dickies institutionella teori är artefakten ett nödvändigt villkor för att något skall bli konst. Artefakten är enligt Dickie det medium som förmedlar konstverket. Duchamps Fountain blir en artefakt genom att han introducerar mediet urinoar. Däremot går det inte med att peka på något och kalla det för konst. Lawrence Weiners statement A Stone Left Unturned är säkert ett svårt fall för Dickie. I det fallet har Weiner gjort något genom att inte göra det. I min lilla skrift kommer jag att föreslå att ta bort artefaktkravet från den institutionella teorin.

Även mina egna blygsamma bidrag till konsten innehåller artefaktproblemet. Nimis är visserligen en rätt omfångsrik träkonstruktion men konstverket eller konstprojektet utgörs inte av den utan av processen som har försiggått sedan 1980. Artefakter finns det gott om, visserligen är Nimis den basala artefakten men det hjälper knappast. Den förändras dessutom hela tiden. Tillskott av varierande slag och intresse tillkommer ständigt. Ett av de senaste, och oväntade, tillskottet är en musikvideo av dansken Rasmus Walter, ”Dybt vand” (konstnären Uwe Max Jensen tipsade mig). Säkert är det inte medvetet men inslaget med den strykande vargen blir en fyndig detalj. ”Vilks” betyder varg på lettiska…

I morgon den 31 juli är det 30 år sedan Nimisprojektet inleddes. Det var alltså 1980. 1982 inleddes de omfattande rättsprocesserna som pågick under 20 år. Nimis är fortfarande illegalt men för att få bort det måste en rättsprocess genomföras med ägaren sedan 1986, Christo. Christo är bosatt i New York vilket i praktiken gör det omöjligt för myndigheterna att komma någonvart.

Uppskattningsvis mer än 40 000 besökare kommer till platsen varje år och de flesta är entusiastiska. Men det är fortfarande ett kontroversiellt konstprojekt vilket man t ex kan se om man läser i kommentarerna i DN.

30-årsdagen kommer att firas med ett tal av konstnär Vilks. Ladonien, den fria stat som bildades 1996, kommer att genomföra en folkomröstning angående om Sverige skall anslutas till landet. Alla kan rösta oavsett nationalitet. Röstning kan ske antingen på plats eller HÄR. Ladoniens Minister of Art & Jump kommer att göra ett av sina protesthopp. Det blir också flagghissning och nationalsång. Projektet kommer att fortgå till 2030.

Signaturen Wolfenstein menar sig ha kommit på ett sätt att kränka Vilks: ”Jag vet vad som skulle behövas för att kränka Lars Vilks. Köp alla kvarvarande exemplar av http://www.trykkefrihed.dk/kob-lars-vilks-verdensberomte-tegning.htm och elda upp dom.”

Jag har svårt att se detta som en egentlig kränkning. Klart att det är ett kränkande beteende men som konstnär och som projektledare av mitt konstprojekt skulle jag inte kunna se detta som annat än en fördel. För det första menar skribenten att bladen skulle köpas in och därför bli en välkommen inkomst för konstnären. När de sedan eldas upp blir det uppenbarligen utrymme för att göra en ny upplaga och förmodligen med ökat intresse. Sådana inhopp kan lugnt besvaras med ”Härliga tider, strålande tider.” Man skall skilja på materiell och symbolisk kränkning. En materiell kränkning som att våldföra sig på någon eller förstöra dennes egendom är en helt annan sak än att kränka något som har ett symboliskt värde (t ex ära, heder, identitet, självkänsla).

När vi nu är inne på det här med eld… Det är ju inte bara Wolfenstein som intresserar sig för eldning. De båda gossarna som prövade den röde hanen kunde faktiskt ha lyckats med att även fullfölja Wolfensteins förslag. Vid det tillfälle när de båda marodörerna försökte sig på en mordbrand fanns större delen av den ovannämnda teckningsupplagan liggande i huset. Om mordbranden hade varit framgångsrik skulle också dessa grafiska blad ha gått upp i rök. Vad jag därvid hade förlorat hade främst varit mödan att signera 700 blad. Men i övrigt hade det varit den minsta av alla förluster vid det här tillfället.

På Newsmill har Christer Sturemark gått i svaromål gentemot Peter Weiderud. Uppgiften att nedsabla Weiderud är inte särskilt svårt. Om Weiderud kan man säga att han är mer religiös än intellektuell. Jag föreslår att han skaffar sig en bra spökskrivare när han skall ge sig in i debattartiklarna.

Nimis närmar sig att bli 30 år (den 31 juli). Just nu restaurerar jag det här tornet ”AF” (Ascendentens funktion)

Ett sällsynt exemplar av Homo Suetidi Kränkum Vexillum Incendi (Av flaggbränning kränkt svensk) har uppenbarat sig i en av Helsingborgs Dagblads spalter. Denne uttrycker sig:

”Jag själv blev oerhört kränkt när den svenska flaggan blev uppeldad av LV motståndare”

Eftersom Nimis ingår i sitt 30:e år 2010 har tidningen uppmärksammat jubileét med tre artiklar som ni finner HÄR. Den kränkte dök upp i en av kommentarerna och meddelar oss den glädjande nyheten att även en svensk kan uppbringa en sådan känsla.

Sören Sommelius skriver varmt om Nimis och konstnär Vilks. Till konstnären har skribenten ett strängt kluvet förhållande. Mannen med yxan avvisar han tveklöst medan sålunda mannen med hammaren passerar cum laude.

En helt annan nyhet kommer från KW i Berlin där man på ett djupare plan förstått konstpedagogikens förutsättningar. KW:s direktör Stéphanie Moisdon har bildat en skola vars yttre ramar onekligen förefaller tilldragande.

”Lécole de Stéphanie”

Det inbjuds till seminarium i vilket det utlovas “a place of projection, of creation and of language aiming for the exchange and mediation of knowledge, skills and subject matters.”

Här finns något för den svenska konstpedagogiken att fundera på.