Vilks.net

Nå, vad har landshövdingen och moderaten Sven Lindgren gemensamt med debattören och aktivisten Andreas Malm? Båda har i positiv bemärkelse visat stort intresse för flykting- och miljöpolitik.

Men det stannar inte vid detta. En annan samlingspunkt som är mera entydig är att deras konstintresse sammanstrålar i ett engagemang för Vilks konstprojekt Dogs. Som vi redan vet har Sven Lindgren agerat i ärendet. Idag kan man läsa Andreas Malms något korthuggna konstrecension i Arbetaren:

”Efter visningen av filmen – den stump som kvarstår efter att Vilks musikal om rondellhundsaffären ratats för sin konstnärligt undermåliga kvalitet av alla tillfrågade instanser – följde ett panelsamtal som successivt urartade.”

Man kan beundra Malms förmåga att sammanfatta sin kritik. Där ser man tydligt skillnaden mellan traditionell konstkritik och när den formuleras av en journalist.

Konstvärlden uteblev från premiären av Dogs. Inget att förvånas över alldenstund konstnären har uppfört sig olämpligt i dessa kretsar. Men Malm infann sig och hans lapidariska kritik ger fullt stöd åt landshövdingens.

Jag har två kommentarer till hans inlägg. Musikalen har inte ratats av någon tillfrågad instans för brister i den konstnärliga kvaliteten. Den ratades med ett utbrott av f d konsthallschefen Bosse Nilsson på Charlottenborg i Köpenhamn med motivet att medierna hade blivit informerade om att långtgående förhandlingar pågick. I Dalby var det fastighetsägaren som plötsligt åberopade en påstådd förändring i uthyrningsrutinerna. Men Malms intressen brukar inte handla om att kontrollera fakta. Han brukar vara ute efter att debattera sina favoritåsikter.

Andreas Malm gör ingen egen bedömning av musikalen, hans intresse för konst är troligen starkt begränsat. Vad han inte heller tycks vara klar över är att musikalen sammanfattar en del av de tidigare händelserna men att den ingalunda är ”den stump som kvarstår”. Tvärtom blev visningen en ytterligare expansion av The Work, det större projektet Dogs som lär pågå länge än. Just i detta sammanhang tillkom några dramatiskt teatrala inslag då blod spilldes – och Malm nämner dessutom en utdelad örfil. Det fysiska våldet är för första gången konstaterat i projektet men då skadorna får bedömas som ringa kan de utan vidare låta sig estetiseras.

Mitt alldeles särskilda intresse dras till Andreas Malm själv. Liksom landshövdingen är han ett användbart konstnärligt material: Han kom, såg och blev själv till konst. För att Malm som Verk skall bli fullödigt krävs dock lite mera kringarbete. Vernissagen av Malm kommer inom kort. Skall Malm bli den stump som kvarstår av Dogs efter Vilks musikal? Njaa, det blir nog en hel del till.

Sammanställningen Lindgren/Malm visar att vår tid är ett virrvarr av intersektionalitet. En annan minst lika påtaglig sak är estetiseringen. Den konstintresserade som önskar en fördjupningsstund kan här avlyssna Boris Groys föreläsning om politik och estetisering i konstens perspektiv.

Groys diskuterar alltså den estetisering som fortlöpande äger rum i samhället och var konsten inte har någon stor roll, journalistik, reklam, design, självdesign har ett fullständigt övertag. Som de flesta i konstvärlden tycks inte Groys vara medveten om att konsten estetisering bär särdraget att dra med sig sin komplexa diskurs, förutsättningen för fördjupning och kontemplation. Svårigheten är att få dessa specifika möjligheter att fungera.

Blodvite eller ringa skada vid tumultet under uppförandet av Dogs. Kan estetiseras utan att moraliska problem uppstår. Händelsen inleddes med att den protesterande kvinnan skramlade nycklar enligt modell Nyköping mot nazister när jag skulle börja tala. Det var också nycklarna som användes som rispverktyg.
(Foto: Filip Björner)

Musikalen Dogs fick sålunda till slut sin premiär. Tidsutrymmet medförde dock att endast delar kunde visas, filmen om censurering, 4 filmer om debatt och konstdebatt samt två av de tre filmerna Life of Prophet M. Publiken verkade nöjd och jag tyckte själv också att de fungerade väl.

Under den påföljande debatten reste sig en kvinna när jag skulle börja tala (jag satt med i panelen och var siste man ut) och ropade ut någon form av protest. Hon vägrade sluta och ville inte heller frivilligt lämna lokalen. En av vakterna blev skuren i armen med något vasst föremål. Senare kom det en del ivriga protester från en grupp i salen men utan några våldsamheter. En grupp kurder väntade på mig vid utgången, jag rekommenderades att välja bakvägen.

Av en tillfällighet blev det ytterligare en incident som kom till allmän kännedom igår: Kalmar konstmuseums styrelse avvisade den planerade retrospektiva utställningen som skulle ha ägt rum nästa år i det nya museet. Landshövdingen Sven Lindgren har förklarat att styrelsen inte anser att Vilks konst håller tillräckligt hög kvalitet för att ställas ut i museet.

Man får nog tillägga att det är ett ovanligt klumpigt uttalande. Eftersom museichefen Klas Börjesson och curator Martin Schibli förordat utställningen och att de står för sakkunskapen (man kan, om det skulle vara nödvändigt, påpeka att Vilks ställt ut på Moderna Museet och i fjor på det ansedda Apexart i New York) finns det nog andra skäl. Landshövdingen har nyligen uttalat sig för att fler flyktingar bör komma till Kalmar och han menar nog att det rimmar illa med att samtidigt släppa fram Vilks i museet.

Incidenten är naturligtvis ingen nackdel för konstprojektet. Istället för en retrospektiv får jag glädjen av en icke-utställning som konstverk: ”Landshövdingens höjdbesvär”.

På den här bilden skymtar man en brottningsmatch i övre högre hörnet. Det är inte så lätt att få fram kameran samtidigt som jag berättade för publiken att det hela var en performance som verkade nästan som om den var verklig.

Idag har allting förberetts. Polisens bedömning av säkerhetsrisken på en skala från 1 – 5 är 3. Ja, det är säkert en fiktion och en del av operettföreställningen.

Under alla omständigheter är det värt att komma ihåg: Konsten och därmed också konstnären hyser ett ointresse för resultat och vad som eventuellt kan uppnås. Vad som är möjligt i konsten är att peka ut något som är en känslig punkt, något som världen gärna vill reagera på.

Så kan det också vara här även om jag tror att man till slut börjat acceptera Vilks som notorisk kränkare och därför neutral: Han är inte intresserad.

Svar på några av dessa funderingar kommer i morgon.

Det finns nu ytterligare en trailer för Dogs.

När nu Dogs äntligen kommer att visas blir det möjligt att se konturerna av konstprojektet. Stundtals har det varit svårt att se det med så många intensiva och passionerade tolkningar som har förekommit.

Först vill jag framhålla att när censureringen ägde rum i Tällerud i juli 2007 fanns det från min sida inga som helst förberedelser inför det nya händelseförloppet. Jag hävdar igen att om teckningarna hängts upp i Tällerud hade det inte blivit någon palaver. Lokaltidningen hade nämnt saken men något stort nyhetsvärde fanns inte. Det är inte bara att ställa ut något som KAN bli känsligt. Något måste åstadkomma förutsättningarna för att koncentrerade reaktioner skall komma till stånd. Men genom att censurera teckningarna på pressvisningen gav arrangörerna teckningarna ett verkligt nyhetsvärde och följden blev naturligtvis att nyheten valsade runt i TT-telegrammen dagen därpå. Teckningarna fick inte fotograferas eller filmas på utställningen och helt oskuldsfullt skapade arrangörerna en oemotståndlig nyfikenhet.

Jag har varit med förr och jag såg att det fanns förutsättningar för att göra ett mera omfattande projekt: Ett relationellt processverk där de medverkande skapar konsten själva genom att bland annat tillskriva konstnären diverse intentioner och åsikter.

En avgörande händelse blev emellertid det andra initiativ jag tog när jag sände teckningarna till den utställning på Gerlesborgsskolan i Bohuslän dit jag var inbjuden. Vid det tillfället hade jag svårt att tro att de skulle censureras. Men när det skedde var det oundvikligt att en principiell debatt blommade upp.

Det nästa och helt avgörande steget var tidningspubliceringarna av teckningarna. Relativt få tidningar publicerade bilderna. DN:s, Aftonbladets och Barometerns publiceringar skapade inga reaktioner vilket dock var fallet med Upsala Nya Tidning och framför allt Nerikes Allehanda. I Örebro och Uppsala demonstrerades mot publiceringen och det torde också ha varit från dessa platser som händelsen rapporterades till Mellanöstern. Härigenom skapades ytterligare nyhetsvärde som snabbt levde sitt eget liv.

Jag har mycket svårt att förstå hur man kan mena att jag med stor list, redan när jag tog mig an att teckna ett bidrag till den lokala utställningen Hunden i konsten, hade räknat ut vad som skulle ske.

Projektet ägde en rytm sådan att när det verkade lugna ner sig kom någon ny händelse att sätta fart på utvecklingen. Den maximala frekvensen kom med dödshotet i september. Man kan nog utgå ifrån att det fanns substans i den fatwan men som det har visats sig kom den från Al-Qaida i Irak, en av flera ”befrielsegrupper” som huvudsakligen ägnar sig åt inrikes terrorhandlingar.

Mitt projekt har hittills endast haft en förbindelse innanför murarna med konstvärlden, den lågprofilerade samlingsutställningen i Luzern. I övrigt har konstvärlden klagat på att det handlade om en ”tom provokation”. Här får man ge dem rätt. Efter censureringen var projektet i stort sett nollställt, men det ändrade deltagarna snabbt på. Även när jag uttryckligen poängterade att konstprojektet bestod av de händelser och kommentarer som ägde rum hämmade detta inte deltagarnas välvillighet att med sina synpunkter fylla ut det tomma rummet.

Musikalen ger en möjlighet att få en viss översikt av händelserna. Jag säger ”viss” eftersom materialet är så omfattande och för att det kan behandlas på många sätt.

En nog så väsentlig sak att komma ihåg är att hela förloppet blev verbalt, alltså något som i Schillers anda kan överföras till skådespelets bana. Några kände sig hotade, andra kränkta men ingen kom till allvarlig skada.

Jag tror inte att mina kontroversiella inslag i musiken (profeten M:s liv) kommer att skapa någon ny storm genom världen. Det sensationella har förmodligen lagt sig och religiösa kränkningar som repeteras har mindre nyhetsvärde. Men jag kan förstås ta fel.

Sist men inte minst placeras Dogs i en debatt om yttrandefriheten. Därigenom blir det ingen tom provokation utan tjänar ett bestämt syfte.

Trailer för Dogs

En av mina bästa skådespelare, Mahmoud ”Gubben-i-lådan” Ahmadinejad. Hans spelar övertygande Irans president.

Jag har nu avverkat Norsk Kulturråds årskonferens med ämnet Farlig konst. Mycket folk hade samlats för denna begivenhet som inleddes av kulturminister Tron Giske.

Sju konstinslag togs fram som kandidater till ”farlig konst”. Vibeke Lökkeberg har skrivit en bok om de allierades bombangrepp på Laksevåg. 200 civila dödades men saken har aldrig fått någon kritisk uppmärksamhet. Händelsen har betraktats som det pris man får betala i krig. Inte heller nu har det blivit någon större diskussion.
Dramatikern Erling Kittelsens pjäs ”På Himmelen” har spelats i Amman i Jordanien. Då filmen handlar om några personer som längtar tillbaka till jorden från himmeln uppfattades den som blasfemisk och resulterade i en fatwa. Saken kunde dock utageras genom kontakter och samtal.

Projektet Miss Landmine av Morten Traavik handlar om en misstävling som han arrangerade bland landmineoffer i Angola (med stöd av kulturrådet). Några av de feministiskt orienterade konferensdeltagarna blev provocerade av att man använde skönhetstävling som koncept.

Det blev snart klart för konferensen att det rådde en påtaglig brist på farlig konst. Professorn i konsthistoria Gunnar Danbolt konstaterade att det mesta är tillåtet och att konstutspel ytterst sällan har några problematiska konsekvenser.

Mitt lilla bidrag med rondellhundsäventyren var emellertid en given kandidat till farlig konst. Förutsättningarna för min medverkan var att teckningarna inte skulle visas. Det räckte dock inte för att alla skulle vara nöjda. Konstnären och curatorn Samir M’Kadmi gav utlopp åt sina känslor och fördömde, efter att ha tagit avstamp i Roland Barthes, konstnär Vilks som dum, en dumhet som han delade med fundamentalistiska terrorister. Han protesterade också emot att jag skulle hålla det avslutande anförandet. Jag var naturligtvis inte alls missnöjd. Det är fortfarande temperatur i dessa små teckningar. M’Kadmi kritiserade också kritiken mot dödsstraffet i Iran och menade att dödsstraff ska ses som helhet och kritiseras utifrån denna. En annan deltagare med en annan profil, Walid Al-Kubaisi, rök snart ihop med M’Kadmi, inte angående mitt projekt utan om relationen mellan väst (”människan som helig”) och Islam (”boken och reglerna som heliga”).

Mitt anförande handlade om konstvärldens konformism och hur ”farliga” inslag alltid måste bekräftas av konstvärlden. Sedan berättade jag om mitt eget projekt. Poängen i detta är, som jag har framhållit många gånger, att det är ”tomt”. Det kom till genom oöverskådliga tillfälligheter. Tomheten blev inte långvarig utan fylldes snart av ändlösa tillskott och händelser där det inte minst spekuleras i konstnärens intentioner. Som sagt fortsätter projektet att tillföras nya omständigheter. Så också under den här dagen i Oslo.

Ett neutralt avsnitt ur musikalen Dogs visades också. Ett antal konstkritiker fick framträda och det intressanta är att de alla säger ungefär samma sak: Tomt och olämpligt.

En välbesökt årskonferens i Dansens Hus i Oslo

Debattpanelen i konferensen. M’Kadmi andre från höger, Al-Kubaisi i mitten. Den svenske konstkritikern Tommy Olsson är andre från vänster.

Idag är det pressreleasedag för Dogs. Innehållet i filmerna finns beskrivet nedan.

För ett par dagar sedan påtalade signaturen David att Emma Eleonorasdotter skrivit en uppsats om rondellhundsdebatten på Malmö högskola K3. Det är en våldsamt vinklad uppsats (fylld med ”fokusera” och namedropping) vars föresats är att visa hur otäck företeelsen profeten som rondellhund var. Ingen större överraskning att hon summerar sitt arbete med:

”Många element förvånade mig. Lars Vilks bildning och hur han så minutiöst strategiskt har
kunnat förutsäga hela händelseförloppet. Hur hans oförblommerade rasism lindas in av, även
kritiska, reportrar som gång på gång upprepar att Lars Vilks inte är rasist, och hur han på
olika sätt har lyckats spela rollen som den autentiske konstnär, som han i sin bok understryker
är så viktig att bli sedd som.”

Den rasism som Eleonorasdotter ivrigt läser in hämtar hon främst från ett uttalande som jag gjort på min blogg där jag säger att ”väst är bäst” och åsyftar då västvärldens grundläggande värderingsskalor. Ytterligare bevis på hållbarheten i denna tanke är uppsatsskrivarens uppsats. Den är en produkt av västvärldens kultur och man kan fråga sig varför hon valt detta sätt att uttrycka sina idéer. Och hur ser hon på sanningshalten i sitt material om utgångspunkten endast är en av många kulturers synsätt? Det går liksom inte att relativisera här.

Självklart är uppsatsen ett bra konstnärligt material. Man skulle kunna göra en musikal av den.

Musikalen Dogs består av 17 filmer.

Filmerna dokumenterar utvalda delar av händelseförloppet som inleddes i juli 2007 då de tre teckningarna censurerades vid en utställning i Värmland.

Allt som visas är uppbyggt av redan befintligt material. Hunden och rondellen (cirkeln) är återkommande element. I övrigt citeras en lång rad konstverk, konstnärer, filmer, opera, musikvideor osv.

Ett väsentligt tema är kontrasten mellan världen och konstvärlden. Det är just den kollisionen som skapat de problem som gav teckningarna en så omfattande uppmärksamhet.

Musiken hämtas från många olika källor. En mycket liten del är originalkomponerad för Dogs av bland andra en grupp som önskar att vara anonym. I övrigt är bredden mycket stor: Från modern seriös experimentell musik, till klassiska mästerverk, jazz och pop.

Genom sina talrika referenser finns det undertexter och –berättelser i varje film. Det är dock inte nödvändigt att vara i stånd att läsa av allt detta.

Dokumentationen består i huvudsak att visa upp projektets ”bidragsgivare”. Textremsorna (som är på engelska) är antingen från artiklar som har skrivits eller via muntliga källor. Eftersom lagren är många är filmerna informationstäta.

1. The Choir of the Offended. Originalkompositionen ”De kränktas kör” där, utöver filmen, Humanisternas kör kommer att delta. Bland mycket annat kan man se en glimt av Eddie Cantor, en numera bortglömd superstjärna. Han var den förste som blev censurerad i ett tv-program. (3:43)
2. Credits. Ger en översikt av merparten av de medverkande. Det är en mycket lång lista som visas tillsammans med bland annat Fellini, Buñuel, Damien Hirst och bilder från censureringen av Mozarts Idomeneo på operan i Berlin. (4:52)
3. Drawing the Drawing. Om teckningarna och konstnärens förklaring. Med mycket rondell. (10:25)
4. Censorship. Behandlar censureringen som skedde i Tällerud i Värmland och på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Här visas också bilder från den första utställningen av teckningarna i Luzern, Schweiz. (10:28)
5. Publication/Demonstration. Om publicering och demonstrationer. Ett kraftigt blasfemiskt citat ingår, det visas exempel från utställning God Goods och man får se Vilks skälla som otrevlig hund. (7:32)
6. Threats 1 (Amatullah). En skojig film om hur en muslimsk extremist ville skära halsen av Vilks. (5:44)
7. Threats 2 (Al-Qaida). En underhållande framställning om hur Vilks fick sitt dödshot samt en presentation av hans privata dödshotssamling. Skottlossning och explosioner. (6:37)
8. Debate 1. (First Offended Wins) I debatten möter man bland andra Irans president, Fredrik Reinfeldt, Jan Guillou och Mohamed Omar. Och don Quijote. (11:52)
9. Debate 2. (The Fashion of Islamophobia). Här är det Pierre Schori och ett specialkomponerat dansstycke för Erik Berggren vilka är några av huvudattraktionerna. (10:35)
10. Art Critics 1 (Delibes). Man kan nog kalla den här för en collagefilm som är uppbyggd av texter av Ulrika Stahre och Linda Fagerström. Även Iransk feminism och musik av kompositören Leo Delibes ingår. (7:39)
11. Art Critics 2. En lång rad kritiker får framträda, bl a: Mats Gellerfelt, Sune Nordgren, Mårten Arndtzén, Dan Jönsson, Carl Michael von Hausswolff. (10:54)
12. Art Critics 3 Censureringen på Gallery Lautom Contemporary I Oslo med musik av Händel. (4:32)
13. Dog’s End? Multiculture. Den här berör ämnet mångkultur och man får möta Björn von Sydow, Egyptens ambassadör, Elton John, Judith Butler, Göran Persson m fl. (8:28)
14. End (Be Offended!). Avslutningsfilm med samma musik som inledningen, The Choir of the Offended. Den är svår att beskriva eftersom den innehåller mycket stoff på kort tid. Men en hund skakar hand, Barack Obama är också med liksom Ed McCain – och den sjunde slöjans dans från Salome. (3:38)

Avdelning för Fiction & Blasphemy: Life of Prophet M.

15. The Satanic Verses är berättelsen om de berömda verserna som en kort stund halkade in i Koranen och vilka talar för att ta med tre kvinnliga gudinnor. I filmen visas hur profeten bestämmer sig för ”Rock my Religion” när han uppvaktas av gudinnorna. I ett annat avsnitt kan man begrunda uttalande Ayatolla Khomeini och Michel Foucault. I slutarian förklarar profeten hur hans religion fungerar. (10:20)
16. Isra and Mi’raj handlar om profetens resa till himmeln och Allah via Jerusalem. Man får också vara med om hans möte med ängeln Gabriel. En tur i helvetet hinner han också med innan det är dags för en äventyrlig hemresa. (8:52)
17. The Koran. En liten historia i vilken ingår första suran i Koranen samt en rad citat. Profeten visar sin skicklighet som domedagspredikant och betraktaren får också möta självaste Allah, som spelas av – ännu ej offentligt. Martin Heidegger, Slavoj Zizek och Michel Onfray har också roller i detta drama. (10:30)

Jaha, så börjar det dra ihop sig till premiären. Som tidigare aviserat sker den alltså den 22 november i ABF i Stockholm. Mera detaljer information finner man här.

Dogs är uppbyggt av ett antal filmer varje film har en längd av ca 10 minuter.

Intro (med de kränktas kör och delvis live)
Drawing the Drawing som handlar om teckningarna och deras förutsättningar
Censorship – om hur teckningarna censurerades i Värmland och på Gerlesborgsskolan
Publication – publicering och demonstrationer
Hot 1 behandlar den fundamentalistiska Amatullahs ansträngningar
Hot 2 – Al Qaidas deltagande samt en redovisning av min privata hotsamling
Debatt 1 – Här får man möta Pierre Schori, Erik Berggren, Per Bauhn m fl
Debatt 2 Irans president, Fredrik Reinfeldt, Jan Guillou, Mohammad Fazlhashemi, Mohamed Omar och en del andra.
Konstkritiker 1. Duetten mellan Ulrika Stahre och Linda Fagerström
Konstkritiker 2. Mats Gellerfelt, Mårten Castenfors, Sune Nordgren, Mårten Arndtzén, Dan Jönsson och Carl Michael von Hausswolff
Konstkritiker 3: Om censureringen på Galleri Lautom Contemporary i Oslo
Mångkultur, vems värderingar?

Och tre satiriska filmer om Life of Prophet M,
The Satanic Verse
Isra and Mi’raj
The Koran

Allt sker med stor musikalitet och ett myller av filmbilder, ett påtagligt referensöverskott. Rondeller och hundar är rikligt representerade.

En mera utförlig beskrivning kommer att publiceras senare

Ja, ursäkta att det har blivit ett litet stopp i skrivandet. Jag har varit i Danmark för att ta ner min landartskulptur som byggdes i juni. Tre dagar tar det att bygga upp den, en timme att banka ner den. Utställningen i Maribo på Lolland avslutades med en vattenperformance med ubåt av gruppen HalfMachine. Bilder finns på deras hemsida.

Christer Eriksson skrev i en kommentar: ”Jag skulle önska att du berättar med egna ord hur du själv har upplevt utvecklingen under det senaste året runt dina egna utställningar och vad det egentligen säger om ett land som officiellt står för yttrandefrihet och religionskritik?”

En omfattande frågeställning och jag tror jag väntar ännu ett tag med svaret. Riktigt slut är det ännu inte, en intressant prövosten kommer ju den 22 november på ABF-huset i Stockholm när resultatet av mina mödor kommer att visas i musikalen dogs. Den är på många sätt en indirekt deklaration av mina erfarenheter. En liten fråga från mitt intensiva arbetsbord: Vem tror ni kommer att ha rollen som Allah i Life of Prophet M. del 3?

Signaturen Robin undrar vad jag tänker om Ernst Billgrens bok ”Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor”. Jag har inte läst den. Däremot har jag sett en del av dess innehåll och diverse kommentarer på nätet. För den som orkar 24 minuter Billgren kan man se honom sitta och tala här.

Billgren har varit ute länge med det slags funderingar som han lägger fram i boken. Skall man ta projektet på allvar får man nog säga att han inte riktigt räcker till. Ett litet utkast till teorier och praktiska teorier om konst som fångas upp med några ibland lite oväntade svar vilkas värde är diskutabelt. Han får liksom aldrig grepp om det här med konst hur mycket han än den här gången försöker säga att han beskriver.

Så säger han t ex att konst kan vara att undersöka sådant man inte har språk för. Jaha. Och hur då? Eller att konstnärer som har haft bra lärare blir i sin tur bra lärare. Den ”undersökningen” som han hänvisar till har han tydligen själv gjort, om det ens kan kallas en undersökning. Glömde han bort Joseph Beuys?

Sedan beväpnar han sig med ett uttalande som han hämtar från den mest konventionella uppfattning som finns i konstvärlden: Konsten tog slut på 60-talet eftersom det då blev klart att allting kunde vara konst. Om man gör sig mödan att dra det litet längre inser man först att det i princip är möjligt för allt att vara konst. Men det är inte mycket som på allvar blir det. Som jag så många gånger har tjatat om har konstvärlden sin konsensus och ser till att konsten hela tiden håller sig med några ganska få infallsvinklar vilka genomströmmas av en rad uppfattningar om vad som är korrekt. Återigen: Att något är konst är ointressant eftersom det mesta som är konst inte i någon större utsträckning intresserar konstvärlden. Att åstadkomma något som skapar intresse är att antingen åstadkomma den kvalitet som konstvärlden samlar sig kring eller att begå ett flagrant övertramp. Det senare är ytterst sällsynt. Men det finns hur många som helst övertramp att göra eftersom ytterst få infallsvinklar har fått något genomslag i konstvärlden. Konsten styrs som bekant inte av material eller form utan av innehåll: ”Vad handlar det om?”

Tyvärr går det lite långsammare med skrivandet dessa dagar. I morgon skall jag emellertid ha avslutat och begrundat boken ”Deltagarkultur” (som Interacting Arts var vänliga att tillsända mig) och leverera några synpunkter på den.

Det som tar min tid är inte i första hand reparationerna av Wotans torn. Strandarbetet vid Nimis tar bara ett par hårda timmar om dagen (observera att det sker saker på andra reservat i närheten, lär här). Videoskaparen har ett ständigt merarbete. Efter ständiga omarbetningar och korrigeringar börjar det likna en sevärd föreställning, inte ett öga kommer att vara torrt – kan man diplomatiskt säga.

Med en lättsam blinkning till ”Life of Brian” kommer två filmer att visa den beryktade Profeten på äventyr i sitt religiösa projekt. Muntert, vilket också är huvudtemat i dokumentationen. Och det blir premiär under hösten: 22 november i Stockholm. Boka plats i god tid, medtag bombhund och skottsäker väst. Program och plats kungörs inom kort.

Sing it! Swing it! Dance it!