Vilks.net

Egentligen hade jag idag tänkt skriva en text om konstforskning. Vid närmare eftertanke är det nog inte många som orkar sig genom en sådan i semestertider. Så den får vänta ett tag, åtminstone tills jag kommer tillbaka från Ängelsberg där jag skall se till min skulptur som inte längre är bästa skick. Det blir därför några dagars uppehåll i bloggskrivandet.

Men mina projekt generar en del intressanta tillägg. Nimis är nu invaderat av besökare i långa banor. Här är två bilder som visar 1) Komposition med klättrare och 2) Komposition med båtar.

Till rondellhundens vidare utveckling får också läggas den aggressive rapparen Darko vars YouTubekanal kan vara ett intressant besök för den som har lite sans för alternativa narrationer. Förutom en hyllning till självmordsbombaren, vars död Darko menar beror på min rondellhund, kan man följa en fängslande tankeslinga i ”Rasismen och Sverigedemokraterna”. Darkos logik bygger på att eftersom ”svennarna” godtar Sverigedemokraterna är de alla rasister varför han föreslår och demonstrerar ett folkmord. Förslaget är helt legitimt att lägga fram eftersom det bygger på omvänd rasism vilken som sagt är godtagbar i enlighet med regeln om starka och svaga grupper.

Materialet som ingår i Rondellhundsprojektet kan visa många aspekter av det sociala. Exemplet nedan är på intet sätt isolerat, min samling av dylika attityder är omfattande och den har pågått under flera år. Helt oförklarligt kommer plötsligt ett nytt knippe, antingen genom telefon eller via Facebook. Midsommaren gav upphov till ett betydande relationellt inflöde. Variationerna är inte stora och den här presenterade utgåvan är tämligen typisk. I det här fallet är hela familjen alert. Tyvärr är ljudkvaliteten dålig och man får lyssna uppmärksamt om man vill ta del av alla detaljer. Om det skulle vara nödvändigt.

Det är inte lätt för konsten att hantera den besvärliga verkligheten. Den socialkritiska estetiseringen är emellertid en bekväm position där världens fullständiga elände och miserabla tillstånd kan tecknas i stora och eventuellt anslående drag. Utställningen ”Riskzoner” på Världskulturmuseet visar hur illa det är. De som anlände till utställningens öppning fick vara med om en häftig estetisering:

”Välkommen till årets fetaste invigningsfest!

Inför premiären av utställningen Riskzoner slår vi oss ihop med Nöjesguiden och skapar en dystopisk och suggestiv klubbkväll som inte lämnar någon oberörd. Förvänta dig riskabla trick med Cirkör, fasadklättring och Motorsågsjonglering!

Internationella DJ’s & artister levererar ett postapokalyptiskt soundtrack av dubstep, techno, electro och dancehall som träffar hårt i solar plexus.”

Världskulturmuseet tar inga risker genom att ta sig an stora problem som alla är överens om och dessutom finns det inga som helst antydningar till åtgärder vilka möjligen kunde vara kontroversiella. Återstår för besökarna, den kulturhungriga och bildade medelklassen, att försöka bli berörda. Sara Arvidsson på konsten.net konstaterar något besviken att

”…i ’Riskzoner’ finns det emellertid några verk som inte riktigt lyckas beröra och ruska om mig”

Men sedan kan hon höra hur det tutar:

”…att världen har utvecklats till en riktigt, riktigt otäck plats att leva i. Några direkta lösningar ges inte riktigt, dock kan man höra varningsalarmen tuta till då och då.”

Sinziana Ravini är mer erfaren och genomskådar spektaklet (DN). Det är en fråga om konst och några verk är välkända sedan tidigare (för övrigt kommer hela rasket från en spansk samling):

”Problemet med ‘Riskzoner’ är just dess brist på risktaganden. Världsproblemen reduceras till ett symboliskt eller på sin höjd informativt plan. Inte ett enda av de tretton verken lyckas på allvar skaka om eller informera mig om något jag inte redan visste.”

Hela eländeslistan kan ses här.

Ett projekt som det censurbenägna museet inte skulle kunna visa är ett delprojekt av Rondellhunden: Rondellhundens iranska äventyr. Jag medger att det blir mycket verklighet involverat och att ett moraliskt dilemma gör sig påmint. Hur som helst handlar det om Mostafa Shaabani som berättar för mig:

”I escaped 2007 SUMMER from islamic regim in iran .my life in backhome will be in risk. because Islamic regim dosent accept any excuse form people who critisize Islam and Mohammad .any way we were 2 person we made idea 2 publish this cartoos in tehran between people who we know them .my firend was caught very soon and i was forced to escape from country asp.

i went to turkey then sweden and now I am canada. If i prove my case they will accept me. and our communication absolutely can help to going well.

after coming out of country i have very hard life .no family no thing but i tried to survive .if ihad a way behind me i go back to my country but i cant and i fight and want to stand hopefull in life.”

Sommaren 2007 kommenterade president Ahmadinejad rondellhundsteckningen och förklarade att det var sionisterna som låg bakom den.

Jag hoppas naturligtvis att de kanadensiska myndigheterna skall ta emot Mostafa. Hans fall kommer att behandlas den 15 juli. Allt stöd till Mostafa! Han finns på Facebook.

Mostafa Shaabani

En av våra vanligaste hundar är den rondellhund vilken blott existerar som teckning. Dess konterfej liknar just inte en hunds och denna skillnad har visat sig ha ojämförlig konsekvenser. Alltsedan den såg dagens ljus 2007 har den uppmärksammats i stora delar av världen. Inte en dag utan en sådan hund  är en lydelse för ett möjligt ordstäv. Varje dag skuttar den glatt in i spalterna och tycks ställa de mest djuplodande filosofiska spörsmål. Ofta fattar allvarsmännen och allvarskvinnorna sina pennor för att bry sin panna i djupa veck över hundens inneboende mysterium. När allvaret arbetar i indignationens tecken kan det gråaste av dis lägra sig över debattfårornas mylla. Mina tankar går till författaren Magnus Bredelius som denna dag ej försakat att visa rondellhunden sin uppmärksamhet – på Newsmill. Efter att i artikelns fulla längd ha seglat mellan Scylla och Charybdis (som numera bytt namn till yttrandefrihet och respekt) når författaren sin fasta övertygelse:

”Elisabeth Olsson Wahlin, Lars Vilks och Terry Jones skiljer sig inte åt. De spelar ett mer eller mindre intellektuellt spel med andra människors övertygelser och tro, för att visa på sina egna funderingar kring rätt och fel. Men att kränka andra människors tro, är vare sig humant eller demokratiskt. Att kränka andra människor skapar polarisering och hat, och förstör varje öppning till förändring. Det enda rätta borde vara att aldrig kränka en annan människa, vad vi än tycker om honom. Det är genom det vi är civiliserade, inte genom principiella manifestationer.”

Vi kan överse med att hans stavning av Elisabeth Ohlson Wallin är bristfällig. Vi förstår vem han menar. Denna vackra treenighet som författaren tänkt sig fram till skall jag inte rubba utan blott beundra. I varje fall tycks denna religiöst präglade konstellation ha inspirerat skribenten att eklatera en manifestation i vilken han sålunda menar att en civiliserad människa aldrig skall kränka någon annan. Detta torde vara vägen till det kränkningsfria samhället, låt vara att det framskymtar en mindre motsägelse i denna kandidat till en mänsklig och civiliserad rättighet. Ty, om nu så vore, att någon befann sig djupt kränkt av denna epistels konklusion? Och ej heller torde den skrivande kunna motsäga en sådan kränkningskänsla: ”Jag är kränkt” är ett suveränt uttalande som inte kan bestridas.

Nå, jag skall inte vara småaktig utan istället påkalla en av konstens värsta kränkningar vilken kunde ha undvikits om den inblandade i tid fått vetskap om Magnus Bredelius tes angående den civiliserade människans beteende.

Det var året 1925. Theo van Doesburg och Piet Mondrian arbetade i största harmoni i den neoplasticistiska ismen och frambragte det ena rutiga mästerverket efter det andra. Men en dag skedde den oerhörda kränkningen:

Theo van Doesburg Kontrakomposition XVI, 1925

Piet Mondrian vitnade och skälvde då Duisburg förnedrade den sanna liturgin och visade sig sakna respekt för Det Vinkelräta Heliga. Med fullständig respektlöshet för Mondrians tro bröt han på det mest avskyvärda sätt in i det sakrala medelst Diagonalen. Deras vänskap var för evigt bruten. Så onödigt. Om Doesburg åberopade yttrandefriheten får man ändå säga att det får finnas gränser: Yttrandefrihet innebär inte yttrandeplikt. Och därmed förstörde han varje öppning till förändring. Mondrian fortsatte också till tidens slut, oaktat djupt kränkt, att tillbe Det Vinkelräta Heliga. Och Doesburg, han gjorde sig ett namn och blev riktigt känd för denna nedriga gest. Så gick det sålunda med Doesburgs föga uppbyggliga handling när han spelade ett mer eller mindre intellektuellt spel med andra människors övertygelse och tro, för att visa sina egna funderingar kring rätt och fel.

Men från idag vet vi bättre.

Igår deltog jag i SVT Debatt. Som jag brukar säga är debatten framförallt till för debatten. Den konceptförändring jag kunde iaktta sedan i fjor var att programledaren Belinda Olsson uppmanade till spontant deltagande, inte räcka handen utan kasta in sig med livliga inlägg. Utifrån detta koncept kan man utan vidare säga att gårdagens bästa inslag var diskussionen om polska lastbilschaufförer. För den som inte var inläst och insatt i vad som gäller och inte gäller var det helt omöjligt att förstå vem som möjligtvis kunde ha rätt. Detta kompenserades med färgstarka och folkligt förankrade debattörer. Mycket väsen för ingenting men med underhållning som mervärde.

Att jag fick komma med hängde naturligtvis samman med mitt artikeluttalande: Låt oss bränna 1 000 Koraner. Eftersom fördjupning inte är debattvärldens starka sida är det fullt möjligt att dra vilka slutsatser som helst av detta. Ur konstens synpunkt: Betraktaren skapar verket men vill gärna tillskriva upphovsmannen sin slutsats. Emellertid hade jag möjlighet att framföra min enkla tes som är fullständig omöjlig att rubba: Endast medierna kan göra en koranbränning till något intressant och därvid utlösa de mest långtgående effekter. Man kan elda 1 000 Koraner utan några som helst konsekvenser om inte medierna ser ett lockande nyhetsvärde. Fallet med pastor Jones är paradigmexemplet. Om man skulle elda upp koraner lite här och där kommer nyhetsvärdet att sjunka och medierna blir inte längre intresserade. Att däremot skapa en viss dag då det uppmanas till bränning är att organisera ett bestämt event vilket återigen blir en sak för medierna. För övrigt är det fler faktorer som spelar in när medierna skall bestämma sig för att köra en sak. År 2008 genomförde några baptister i USA en Koranbränning som medierna ignorerade. Och då blir det inget åka av. Vill man förstå Verket Terry Jones skall man studera hur saken trissas upp, förgrenar sig och når formidabla höjder. Allt detta är medierna som naturligtvis vill se sig som enbart neutralt rapporterande. Själva exekutionen 21 mars fick inte någon större uppmärksamhet, det var stora nyheter på annat håll som intresserade förmedlingsindustrin. Men det fungerade ändå utifrån den tidigare enorma spridningen. Vad som inte tycks gå in i särskilt många skallar är att förmedlingen skapar sitt verk och när konsekvenserna visar sig ser man bara den bisarre pastorn och tror att varje koranbränning får samma följdverkan. Terry Jones sätt att använda yttrandefriheten är naturligt nog ingen höjdare. Som det sanna alternativet till den perverterade koranen är hans egen djupt konservativa bibeltro. Ren tur att hans egen heliga skrift inte hamnade i hans egen rättegång: ”Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig, fören dem hit och huggen ned dem här inför mig”. Inte ens NT (Lukas 19:27) skulle klara sig undan grillen.

Peter Weiderud är en frenetisk trotjänare som antagligen tror att han får till något intellektuellt. I den artikel han salvelsefullt skriver på SVT Debatt placeras jag i samma grupp som en pastorn:

”Och så kommer Terry Jones eller Lars Vilks och utifrån en självutnämnd västerländsk överlägsenhet bestämmer sig för att krossa dessa ägg. De tycker att ett av äggen är ruttet.”

De ägg han talar om kommer från den litterära metafor han har tänkt ut om att lägga sina stolthetsägg i en korg. Man skall inte vara västerländskt överlägen, menar Weiderud. Men närmare sanningen kommer man genom att säga att man inte bör visa sin överlägsenhet. Den liberala och sekulärt baserade kritik som vi kan utöva i väst i kontrast mot dogmatiska och eviga sanningar som heliga profeter har förkunnat kan inte beskrivas som annat än överlägsenhet. Alla får rätta sig efter det, allt annat är otänkbart. Men det är klart att man ibland kan vara lite taktisk och låtsas att det inte finns sådana skillnader.

Pål Hollender som skrev den debattartikel som jag kommenterade igår har skrivit en kommentar för att förklara sig lite närmare. Den tackar jag för. Han nämner inte längre att min teckning skulle ha medfört dödsfall utan talar om ”min egentliga poäng om effekterna”. Och han skriver om ”slutklämmen”: ”Vad gäller slutklämmen så kunde jag inte hjälpa det, den kom flygande som en stekt sparv, och jag hade inte hjärta att sjasa bort den.” Denna stekta sparv hade också tagit sin boning i Belinda Olsson tankevärld: Du-kan-provocera-för-att-du-har-livvakter. Däremot hyser jag all aktning för min utsedde debattmotståndare Mohannad Yousif. Hans text från förra året kan verka ensidig men han har avsevärd bredd och vi kommer överraskande bra överens. Så bra, att när vi samtalade innan programmet började, fick vi tillsägelse av ledningen att akta oss för att komma överens.

Medieverket Terry Jones skapas i september 2010 då journalisterna varken hade någon tsunami eller några revolutioner i arabländerna att bevaka

Säg yttrandefrihet och det blir svårt. Gårdagens fängslande kapitel i denna såpa var den dansföreställning som Kulturhuset stoppade emedan ett av de feministiska dansnumren innehöll en koranvers. Nå, sådant är vardagsmat, det verkligen fascinerande var sättet man hade tagit del av protesten. Nämligen hade man funnit ett inlägg på Facebook som ifrågasatte lämpligheten. Det var fullt tillräckligt för att ingripa med censur i saken. Särskilt många känsliga ämnen har vi inte att bolla med, men topplistan leds naturligtvis överlägset av Det Onämnbara och sedan följer långt längre ner pedofili och damrumpor. Det första ämnet kräver nu bara ett inlägg på Facebook för att aktivera full censur. Jag kan inte låta bli att skjuta in att den kinesiske konstnären Ai Weiwei har fängslat av de kinesiska myndigheterna och ingen vet vad som händer. Han har igen varit alltför frispråkig. Skulle han kanske visa lite respekt som vi nu hör så ofta här hemma? Mer HÄR.

Martin Aagård (Aftonbladet) lyckas med att vända danscensuren på ett kreativt sätt genom rubriken ”Kränkta Sverigedemokrater stoppar dansföreställning”. Logiken i denna, något ledande fråga, är att Kulturhuset inte vet vem som skrev på Facebook. Följaktligen kan det vara vem som helst och i detta öppna läge väljer Aagård Sverigedemokraterna. Och äntligen tycks den generella syndabocken ha placerats i den svenska klagomuren: ”Allting är Sverigedemokraternas fel”.

Nå, andra ser det galna i spektaklet, se Expressen och SDS, t ex.

I morse diskuterade jag med Dror Feiler i radion. Grillmästarens barbecue fyller alltfort människornas sinnen. Feiler menar att grillkommendanten Jones är den skyldige eftersom varje” sprängladdning har en tändhatt”. Jag kände mig inte alltför övertygad genom denna handfasta metafor, rörande tändhatten Jones, eftersom han drivs av religiös övertygelse och följer landets lagar. Att vädja till hans taktiska sida torde vara meningslöst. Feiler avslutade sitt inlägg med att placera mig och Jones i samma bås. Han var religiös fundamentalist och jag var yttrandefrihetsfundamentalist. Sådan blir man av att teckna en rondellhund. År 2007. Fortfarande är det full rotation på rondelldebattörerna, nu som då.

Ett påfallande magplask kan noteras på Newsmill. Maria Ogannesian, KD-politiker, har skrivit en artikel med den alltför talande rubriken ”Yttrandefrihet måste även innebära respekt för religion”. Måste? Var kom detta måste ifrån? För yttrandefrihet är precis tvärtom ”måste inte”. Och så är vi där igen, inte sticka bara skrapa lite. I ett gripande avsnitt famlar hon i konsten och kulturhistorien: ”Våra demokratiska rättigheter är inskränkbara och visst öppnar de ibland dörren till gamla fanatiska gubbar från USA eller konstnärer från Sverige som ser konst i att framställningar av Jesus som homosexuell. Eller profeten Mohammed på sätt som anses vara oacceptabla för muslimer, som dessutom har ett absolut förbud mot alla återgivningar av Muhammed.” Ja, det var en samling med eftertryck, där man dock kan påpeka att författaren är dåligt påläst om Islam. Det finns inget absolut förbud mot profetåtergivningar.

Pål Hollender har låtit sin stämma bli hörd (SVT debatt) och han är inte sinnad att acceptera min idé om inflation av koranbränder. Nyheten har inte ens ebbat ut i Asien påtalar han. Nej, den har inte ebbat ut någonstans och lär inte så göra på ett bra tag. Inflationsidén tar längre tid att sätta i verket. D.v.s. det är snarare så att nyhetsspridningen får svårigheter. Det eldas mycket koraner men alla är inte klara över det. Saken är att medierna väljer ut ett objekt som sedan laddas upp ordentligt och när nyheten sprids ser man bara ett mål. Att medierna valde Jones dramaturgi kan bero på att scenariot var ett klassiskt filmmanus. Han har tagit gisslan, han kan ändra sig om exekutionen, men han har sina villkor. Så låter medierna det gå så långt att presidenter och andra potentater får böna och be medan pastorn bestämmer om det skall bli en katastrof i världen eller ej. Medierna känner redan lukten av blod och ser ännu större rubriker teckna sig. Samtliga inblandade i dramat förklarar sig oskyldiga och den ideologiska jakten på den verka boven i dramat blir resultatlös.

Hollender skriver också

”Våren 2006 då Vilks teckningar publicerades, och så småningom blev en nyhet i CNN, dog ännu fler i protesterna, under den direkt efterföljande veckan dog fyra, varav tre i Afghanistan, och långt fler skadades.”

Jaha, hur var det med källmaterialet? Eftersom min teckning censurerades i juli 2007 är det svårt att belasta den med dödsoffer från året innan.

Hollender bär en underliggande harm i sin artikel men indignationen får sitt fulla utlopp först i sista meningen som han må ha skrivit med pekfingersnärt ”Där satt den!”

”Han verkar ju inte speciellt beredd att mista livet själv i denna ’kamp för yttrandefriheten’.”

Han tycks ha glömt de beväpnade mordbrännarna som kom på besök i maj i fjor. Genom en ren tillfällighet var jag inte hemma. Jag borde tydligen ha varit det för att tillfredsställa min provokationskollega.

Är man verksam i konsten kan man inte komma ifrån Baudelaires mening:

”Att vara uppriktig utan att vara löjlig”.

Hur skall man göra med sin åsikt och i vilken form kan den presenteras? Den som uppriktigt vill ge uttryck åt något, hur skall det gå till? Och är den värd att framföras som uppriktig? Vems är den? I konsten har man varit klok nog att i görligaste mån hålla sig till frågor och att bädda in dem i lager av form samt ytterligar frågor. Något kan man lära av Baudelaire och konsten, nämligen att se komplikationerna i vad som skall yttras och vilken form som skall väljas – när uppriktigheten skall släppas lös.

För huspastor Jones skulle man kunna rekommendera följande. Om han nu känner sig nödtvungen att förgöra en Koran vore ett bättre alternativ än uppeldning att kompostera objektet eller, ännu hellre, lämna den till återvinning. Den gröna vägen kunde ha räddat världen från konflikt. Min artikel om pastorn kan läsas på SvT Debatt.

Ohejdbar är Nalin Pekgul. Jag blir alltmer osäker på vad hon representerar. Hon är politiker men jag har svårt att tro att hon vinner särskilt många röster till socialdemokraterna. Emellertid är hon säkert uppriktig men i sitt känslosvall långt snabbare än (möjligen) sin tanke. Förmodligen utan att närmare reflektera framträder hon alltmer som repeterande minimalist, att ta samma sak om och om igen utan några väsentliga tillägg. Formen är inte heller övertygande. Hennes historier brukar vara en berättelse som börjar med hennes gamla mammas åsikter för att sedan fortsätta med att fördöma all kritik som skulle kunna missuppfattas och drabba de svaga grupper som hon ser överallt. Kanske är det ändå en viss förändring att hon har gått över till att betrakta ideologiska grupper som särskilda raser. Igår fick hon ur sig detta (Newsmill) när hon, sent omsider, kritiserar den danske journalisten Mikael Jalving:

”Han [Jalving] påstår att han är förvånad över att en person som låtsas vara så modern och har kommit så högt upp i det socialdemokratiska partiet ändå kan bli så kränkt av en teckning att hon inte respekterar yttrandefriheten. Hur än jag försöker förklara att det inte är teckningarna i sig som upprörde mig utan Lars Vilks rasistiska synsätt när han i programmet säger att han ska uppfostra muslimer i demokrati och yttrandefrihet. Vem är Lars Vilks att uppfostra mina föräldrar som riskerade sina liv för demokrati och yttrandefrihet? Men Jalving visar inte något som helst intresse för Lars Vilks rasism och det går äntligen upp för mig att hela syftet med intervjun har varit att ge ytterligare ett bidrag till karikatyrerna av muslimen som en galning som inte klarar av att leva í demokratiska samhällen med yttrandefrihet”.

Det är nu fullt möjligt att få höra följande uttalas: ”Absolut, fokusera rasisten”. Kan även sjungas som sextett (Donizetti, Lucia di Lammermoor)

Nalin Pekgul med sin rasist

”Konsten har alltid kunnat tala om svåra saker och bryggat över tabun.”, säger Michael Storåkers, vd för Bukowskis.

Det har väl hänt någon gång men när det händer kan det bli nog så svårt, inte minst för Bukowskis. För en tid sedan blev jag tillfrågad om jag kunde skänka ett verk till en auktion vars avkastning skulle gå till arbetet mot hivspridning. Jodå, jag sände en teckning. Teckningen innehåller visserligen såväl en rondell som en rondellhund men kan knappast anses vara stötande. Inte ens om man växlar spår och betraktar huvudfiguren, rondellkvinnan som möjligtvis – i dessa tider – skulle kunna skapa gnäll om patriarkalisk världsbild och bristande genusperspektiv. Nej, det var inte teckningen som skapade problem. Problemet var konstnären som så uppenbart betraktas som pestsmittad genom att sammankopplas med inkorrekta åsikter. För så utföll det. När mitt deltagande kungjordes för pressen började klagomålen strömma in till auktionsfirman. Min kontaktperson har uppgett att man i det längsta ville stå emot detta men att man till slut bestämde sig för att ge efter. Teckningen fick censureras genom att konstnärens symbolvärde gav upphov till irritation och genom att det dessutom förelåg en hotbild.

Så ligger det till och det är inte längre något som överraskar mig. Noli me tangere – du kan drabbas av konstpesten.

Bukowskis pressrelease HÄR.

Det censurerade verket: Rondellkvinna med gyllene äpple

Ännu ett litet blad i det mer än utdragna rondellhundsdramat har vänts. Den intensiva mordhoterskan Amatullah var idag inkallad till rättegång i Helsingborg. Förhandlingarna blev emellertid inställda sedan den åtalade inte behagat infinna sig i domstolen. Utvecklingen var knappast förvånande. Amatullah har entydigt deklarerat att hon inte accepterar svensk lag så varför skulle hon då springa till tingsrätten? Dessutom har det inga konsekvenser. Om målsägare eller vittnen uteblir får de hosta upp 2 000 kr, gärningsmannen, eller i detta fall, gärningskvinnan, kan idka sin frånvaro helt gratis. Hon kommer att få en ny kallelse som hon inte kommer att bry sig om. Till slut lär hon dock bli hämtad. Men det är säkert en lång resa dit. Amatullah inledde sina mordhot i stor stil 2007 och dömdes till bötesstraff. I fjor återupptog hon verksamheten med en serie fräscha hot som dök upp på den här bloggen.

I någon mån har hon lämnat bidrag till den svenska litteraturen då Jan Guillou inspirerades av hennes handling i sin bok Men inte om det gäller min dotter, publicerad 2008. Nesligt nog har han förvandlat henne till 70-åring:

”Vid en husransakan för två månader sedan hade man i en lokal som tidigare disponerats av de två misstänkta förskingrarna hittat en kartbild utprintad från nätet som visade var konstnären Aron Bilks bodde. Och Bilks hade efter frenetiska ansträngningar lyckats dra på sig åtminstone ett terroristiskt hot. Han hade avbildat Muhammed som en hund och krävt att bilden måste publiceras överallt till försvar för yttrandefriheten. Några tidningar hade hjälpt honom med lanseringen och påstod sig därefter ha blivit dödshotad av muslimer. Konstnären själv hade lyckats sätta fast en kvinna i 70-årsåldern som ringt honom och sagt att hon personligen skulle skära halsen av honom ”som ett får” och att hon hade släktingar i al-Qaida. Konstigt nog hade hon villigt upprepat sina hotelser i ett polisförhör och därmed fått ett bötesföreläggande.”

Amatullah i fördömelsetagen

Claes Jurander (vars Magnum Opus torde vara Nilsson, bildroman från 1974) publicerade i fjor en bok om att rita hästar, När man ritar hästar. Boken är ett försvar på ett seende som författaren anser har gått förlorat i dagens samtidskarusell. Jo, han är kritisk mot det kontemporära. Den innehåller ”tendensen till frånvaron av alla försök till ett eget seende” och han tror att det kan bero på att modernisterna blev lärda och forcerade fram nyheter. Mot det gör det kontemporära ett fadersuppror. Nej, Juranders styrka finns inte i hans analys av samtidskonsten. Jag undrar vilka konstnärer som han tänker på när han säger att det inte har något eget seende. Nathalie Djurberg eller Cecilia Edefalk? Eller Santiago Sierra?

Jurander nämner det han ser som de två ledande kvalitetsgrupperingarna. Antingen det kontemporära (och här drar han valsen om hur den inre cirkeln bestämmer vad som är kvalitet) eller den klassiska figurationen. Det finns så många fler skriver han. I och för sig är det kanske riktigt men utöver de två han nämner (och där får man säga att den klassiska figurationen är en marginell rörelse) är modernismen dock en av de få levande kvalitetsnormerna. För Jurander får räknas dit och jag kan inte se annat än att han, liksom den stora mängden av modernister, har många möjligheter att ställa ut och nå en stor publik även om det inte räknas som det som gäller i samtiden.

Men det är en intressant bok som säger en del om modernismen och seendet genom teckning. Och idén att han vill rita en häst är så omöjlig att det, med justeringar och tillägg, kunde bli ett intressant samtidsprojekt. En del aspekter är särskilt viktiga för modernister och dessa möter man här. Den särskilda upplevelsen av att gå in i tecknandet. Vikten av ett dynamiskt seende som gör teckningen till en kunskapsform utan någon direkt mottagare. Autenticitet och äkta originalitet. Tecknandet för Jurander tycks vara att göra observationer och upptäckter genom iaktta en utvald verklighet. Fotografier har sin begränsning genom att det ger för mycket information. Teckningen kan begränsa genom strängt urval. Ja, han konstaterar dock att han inte lyckas men någon definition av vad teckning är för något. Inte heller tycks han ha presterat något synligt resultat av sina hästteckningar förutom några uppslag som ingår i bokens illustrationer.

Men ett bestämt fall intresserar honom och det är min rondellhund som han irriteras över. Han skriver att den är ett exempel på seendet förfall. Hafsigt gjord, inte mer än ett piktogram. Orsaken är att jag inte har någon erfarenhet av något som man inte kan läsa sig till, nämligen teckningen. Modernisterna gör gärna en stor affär av den oförklarliga mystiken i tecknandet och målandet. Den praktik som detta representerar går också igen i det kontemporära som hävdas som en ”särskild” kunskapsform, svår att definiera men den skall vara ytterst viktig för mänskligheten.

Hur som helst så gör Jurander en skojig teckning av Vilks med strut på huvudet. Jag får anta att det är en äkta teckning som bygger på eget seende och att han har lyckats att destillera fram någon essens av sin förebild, som kan vara ett foto eller något. För att gå Jurander till mötes har jag med stor intensitet studerat Juranders teckningsstil och med denna innerligt förbättrat profetanletet. Till exempel har jag arbetat in Juranders ögonstil och skäggstil och det borde ju lösa problemet med ”alltför slafsig”. Jag har även tagit mig för att utföra ett Juranderporträtt i det han kallar för ”slafsig” stil. Men jag har lite svårt att följa honom. Teckning handlar i mycket stor utsträckning om stil och hur Jurander än påstår att han skapar ett eget seende blir detta synligt i lätt igenkännlig Juranderstil. Det är möjligt att det i hans smak ingår att alltid minimera antalet streck men det kan ju inte vara någon universell sanning.

Ursprunglig profet, Juranders Vilksporträtt samt profet med känsliga Jurandergrepp

Jurander porträtterad i ”slafsig” stil