Vilks.net

Någon gång kan jag, även om oomfamnad, installera starkt dramatiska och relationella skulpturer i seriösa konstsammanhang. Som det nu tycks framgå var konstnär Vilks målet för islamisterna på Röda Sten. Händelsen som med all sannolikhet är unik i biennalernas historia kunde uppfylla högt ställda krav på närvaro, autenticitet och innerlighet. Även samtidskonstens längtan efter verklighet kom inte på skam. Det var också på tiden för mig att göra en offentlig performance i Göteborg. Jag har faktiskt inte gett något bidrag till denna intressanta stad sedan Dr Kants Sublima Torn i Trädgårdsföreningen 1995.

Vad som särskilt kan glädja en estet är islamisternas val av vapen: Den heliga fickkniven som ger utövaren en särskild bonus. Att dramat aldrig nådde sin absoluta höjdpunkt är bara en fördel i konsthänseende. Exekutören som, utan framgång, famlar och trevar i folkmängden ger ett ansikte åt klichén ”vägen är målet”. Ordningsmakten dirigerar därefter hela denna kontingent av kontemporära konstvärldsmedlemmar, en manöver som leder dem bort från biennalens ”educational turn” till dunklet under dödens bro, Älvsborgsbron.

Någonstans i de mörkaste av skuggor gläfser rondellhunden.

Fickkniven är inget oävet verktyg för insatser i närstrid. Gossarna från Landskrona (i en performance från maj 2010) var utrustade med denna specialitet som dock blev kvar på brottsplatsen.

Göteborgsbiennalen har fått ett välvilligt mottagande av kritikerna. Långt ifrån helt och hållet men sådant är knappast längre möjligt för en biennal. Och som biennal finns det inte heller något att anmärka på, det är en biennal gjord efter konstens alla regler. Johannes Björk har t ex gjort en fördjupad och läsvärd granskning på Kunstkritikk. Biennalens titel Pandemonium – Art in a Time of Creativity Fever avser, i samtidskonsten är man inte rädd för de verkligt stora greppen, tillståndet i världen. Och i detta väjer man inte för att låta konstens komma till undsättning. Men titeln kunde måhända inskränkas till tillståndet i konsten eftersom den internationella konsten har blivit ett monster vars uppstickande blinkfyrar utgörs av biennalerna. En central aspekt i biennalen är ”The Educational Turn”, alltså att kunskapsproduktionen (och gärna i kollektiv anda) skall vara svaret på vad konsten skall ägna sig åt. Det monstruösa i det kontemporära har utvecklats genom att det är relativt lätt att lära sig hur man gör biennalrelaterade konstprojekt och hur denna standardmodell har fått ett enormt genomslag. Genom det curatoriska arbetet placeras sedan produkterna i enklare modeller med relevanta socialkritiska teman. Det är självklart att hela denna operationsmodell som är helt institutionaliserad och officiellt understödd, inte kan åstadkomma någon egentlig kritik av något som helst.

Det hot som riktades mot Röda Sten och som förde med sig att lokalerna utrymdes verkade till en början positivt för biennalen. Det kunde vara riktat mot konsten, som Sinziana Ravini skriver (DN): ”Men här kom upproret inte från konstens sida, utan mot själva kons¬ten. För varför väljer man annars en konstbiennal som måltavla?”

De fyra herrar, varav tre nu är häktade, har dock inte den profil som gör detta troligt. Om det förekommer angrepp på konsten är det praktiskt taget alltid från högerextremt håll. De förberedelser till mord (som anklagelsen lyder) verkar inte kunna ha någonting med biennalkonsten att göra. Vem som skulle mördas är fortfarande höljt i dunkel men GP uppger att ”Enligt källor till GP ska mordplanerna dock ha varit riktade mot en utpekad person, en man som lever under beskydd från Säpo.”

Vi får hoppas att detta inte avser ”skandalkonstnären Vilks” (som Kim West rubricerar på Kunstkritikk) för då drabbas den stackars biennalen av en uppseendeväckande men oren handling.

Mårten Arndtzén, som i vanlig ordning inte alltför mycket låter sig imponeras av Göteborgsbiennalen (SR) kastar fram tanken att ”Det hade kanske inte varit så dumt om det där terrorhotet var en performance, ändå.”

Åtminstone det kan dock anses vara förverkligat. Involveringen i mitt Rondellhundsprojekt är tillräcklig för att ge händelsen en sådan plats.

Som sagt, jag har varit några dagar i Stockholm och med största omsorg ägnat uppmärksamhet åt en lång rad konstutställningar. Det egentliga ändamålet, den korta intervjun i SvT, är det väl inte så mycket att säga om. Mina synpunkter torde vara kända sedan tidigare. Emellertid visade det sig att terroristtillslaget i Göteborg med lite god vilja kunde associeras till mig. Eftersom mycket litet är känt om vad det kan röra sig om blir det ett naturligt utrymme för spekulationer. Skulle verkligen Röda Sten och Göteborgsbiennalen vara ett terroristmål? Eller var det bron? Det kom snart fram i medierna att jag har skrivit att jag skulle göra ett besök på Göteborgsbiennalen och att det kunde vara ett motiv. Möjligen kan man skapa en något starkare förbindelse genom att jag faktiskt uppger ett datum för biennalens öppnande (10 sep) och att jag sedan avslutar det korta avsnittet med att jag själv skall dit (Se del 1313). Kunde det då vara så att den kopplingen skulle ha föranlett ett plötsligt terroristintresse för samtidskonsten? Men för närvarande finns det inte mycket att gå på. Det förefaller som om det är ett islamistprojekt om man skall tro på den uppgift som publicerats i Expressen om att gärningsmännen skulle ha någon anknytning till al-Qaida. Men det är bara spekulationer.

Det blir några dagars uppehåll i bloggskrivandet. Jag skall göra en resa till Stockholm för att delta i SvT 1:s program om 11 september. Min medverkan kommer att vara 10.30.

9/11 blev inledningen till terroristskräcken. Dess utbredning märks för den vanlige medborgaren främst vid flygresor som har blivit logistiskt komplicerade. Min relation till 9/11 är alltså terrorismens utbredning. Risken att råka ut för ett terrordåd är inte stor men jag löper något större risk än de flesta andra. Detta för med sig att människor lätt oroas när jag visar mig. När jag skulle besöka bokmässan för ett par år sedan rubricerade jag som ”inte precis någon önskebesökare”. Vi får se hur saken artar sig i år.

Dan Jönsson har recenserat Wolfgang Hanssons bok Dagen då terrorn förändrade världen (Aftonbladet). Han nämner en intressant detalj i dramat angående antalet offer:

”Som Hansson konstaterar var attackernas effekt i första hand psykologisk, inte militär; det stora antalet döda till trots var det ändå tio gånger fler amerikaner som dog i trafiken samma år.”

Påverkan är ett subtilt samspel mellan kvalitet och kvantitet. Att efter 9/11 gå ut med en deklaration att USA främst skulle satsa på ökad trafiksäkerhet och omfattande kampanjer mot rökning, eftersom dessa kostar betydligt fler amerikaner livet, vore naturligtvis otänkbart. En seriemördare är t ex en lågriskfaktor för medborgaren men denne förväntar sig ändå att samhället gör sina yttersta ansträngningar för att få fast förövaren. Funderar man på Utöyatragedin skulle någon kunna säga att antalet offer inte var det väsentliga. Mer än dubbelt så många norrmän omkommer varje år i trafiken. Det är ändå svårt att komma ifrån att skräcken har något att göra med mängden. När så många kan bli offer känns förmodligen risken större än för dåd som riktas mot enskilda.

Om några dagar återkommer jag med färska konstrapporter och annat från huvudstaden.

Dagens konstinslag är Keren Cytters video ”video-art: A manual”. Den har i ett specialerbjudande producerats i 100 exemplar till en kostnad 245 Euros per styck, exklusive frakt. Den är sevärd

Rondellhundsprojektet har, något överraskande, nått bygglovsstadiet. Igår kunde det meddelas att några privatpersoner tydligen irriterats av bevakningscentralens vid mitt hus uppställda husvagnen. Det kan påminna om Nimis, ”störande inslag i landskapsbilden” med den skillnaden att det krävs ett mer utvecklat och detaljerat estetiskt sinne för att reagera. Mina kritiker kommer förmodligen att slå fast något i stil med ”Det fattar ju vem som helst. Om man ritar profeten som rondellhund kommer det att leda till livvakter. Livvakterna kommer att ställa upp en husvagn för vilken det saknas bygglov. Alla vet ju vilket liv det blir med svartbyggen. Han gör det för att få uppmärksamhet.” Mer kan läsas i Helsingborgs Dagblad.

I vart fall är det ett intressant tillskott till projektet. Byggnadsnämnden skall nu rycka ut för att se vad vakterna har för sig i husvagnen. Skulle nämnden ta någon vakt på sängen vore det ett uppenbart underkännande av vaktuppdraget. Och innan nämnden kan genomföra sin inspektion får den först visiteras och visa legitimation. Minst av allt kan man lita på en byggnadsnämnd. Denna operation blir naturligtvis ett relationellt konstprojekt med avsevärd verkshöjd. Händelsen är noterad som kulturnyhet.

Den omstridda husvagnen vilken på goda grunder kan ses som ett konstobjekt. Konstens magi tar aldrig slut: Nyss husvagn, nu estetiserad till relationell skulptur.

Egentligen hade jag idag tänkt skriva en text om konstforskning. Vid närmare eftertanke är det nog inte många som orkar sig genom en sådan i semestertider. Så den får vänta ett tag, åtminstone tills jag kommer tillbaka från Ängelsberg där jag skall se till min skulptur som inte längre är bästa skick. Det blir därför några dagars uppehåll i bloggskrivandet.

Men mina projekt generar en del intressanta tillägg. Nimis är nu invaderat av besökare i långa banor. Här är två bilder som visar 1) Komposition med klättrare och 2) Komposition med båtar.

Till rondellhundens vidare utveckling får också läggas den aggressive rapparen Darko vars YouTubekanal kan vara ett intressant besök för den som har lite sans för alternativa narrationer. Förutom en hyllning till självmordsbombaren, vars död Darko menar beror på min rondellhund, kan man följa en fängslande tankeslinga i ”Rasismen och Sverigedemokraterna”. Darkos logik bygger på att eftersom ”svennarna” godtar Sverigedemokraterna är de alla rasister varför han föreslår och demonstrerar ett folkmord. Förslaget är helt legitimt att lägga fram eftersom det bygger på omvänd rasism vilken som sagt är godtagbar i enlighet med regeln om starka och svaga grupper.

Materialet som ingår i Rondellhundsprojektet kan visa många aspekter av det sociala. Exemplet nedan är på intet sätt isolerat, min samling av dylika attityder är omfattande och den har pågått under flera år. Helt oförklarligt kommer plötsligt ett nytt knippe, antingen genom telefon eller via Facebook. Midsommaren gav upphov till ett betydande relationellt inflöde. Variationerna är inte stora och den här presenterade utgåvan är tämligen typisk. I det här fallet är hela familjen alert. Tyvärr är ljudkvaliteten dålig och man får lyssna uppmärksamt om man vill ta del av alla detaljer. Om det skulle vara nödvändigt.

Det är inte lätt för konsten att hantera den besvärliga verkligheten. Den socialkritiska estetiseringen är emellertid en bekväm position där världens fullständiga elände och miserabla tillstånd kan tecknas i stora och eventuellt anslående drag. Utställningen ”Riskzoner” på Världskulturmuseet visar hur illa det är. De som anlände till utställningens öppning fick vara med om en häftig estetisering:

”Välkommen till årets fetaste invigningsfest!

Inför premiären av utställningen Riskzoner slår vi oss ihop med Nöjesguiden och skapar en dystopisk och suggestiv klubbkväll som inte lämnar någon oberörd. Förvänta dig riskabla trick med Cirkör, fasadklättring och Motorsågsjonglering!

Internationella DJ’s & artister levererar ett postapokalyptiskt soundtrack av dubstep, techno, electro och dancehall som träffar hårt i solar plexus.”

Världskulturmuseet tar inga risker genom att ta sig an stora problem som alla är överens om och dessutom finns det inga som helst antydningar till åtgärder vilka möjligen kunde vara kontroversiella. Återstår för besökarna, den kulturhungriga och bildade medelklassen, att försöka bli berörda. Sara Arvidsson på konsten.net konstaterar något besviken att

”…i ’Riskzoner’ finns det emellertid några verk som inte riktigt lyckas beröra och ruska om mig”

Men sedan kan hon höra hur det tutar:

”…att världen har utvecklats till en riktigt, riktigt otäck plats att leva i. Några direkta lösningar ges inte riktigt, dock kan man höra varningsalarmen tuta till då och då.”

Sinziana Ravini är mer erfaren och genomskådar spektaklet (DN). Det är en fråga om konst och några verk är välkända sedan tidigare (för övrigt kommer hela rasket från en spansk samling):

”Problemet med ‘Riskzoner’ är just dess brist på risktaganden. Världsproblemen reduceras till ett symboliskt eller på sin höjd informativt plan. Inte ett enda av de tretton verken lyckas på allvar skaka om eller informera mig om något jag inte redan visste.”

Hela eländeslistan kan ses här.

Ett projekt som det censurbenägna museet inte skulle kunna visa är ett delprojekt av Rondellhunden: Rondellhundens iranska äventyr. Jag medger att det blir mycket verklighet involverat och att ett moraliskt dilemma gör sig påmint. Hur som helst handlar det om Mostafa Shaabani som berättar för mig:

”I escaped 2007 SUMMER from islamic regim in iran .my life in backhome will be in risk. because Islamic regim dosent accept any excuse form people who critisize Islam and Mohammad .any way we were 2 person we made idea 2 publish this cartoos in tehran between people who we know them .my firend was caught very soon and i was forced to escape from country asp.

i went to turkey then sweden and now I am canada. If i prove my case they will accept me. and our communication absolutely can help to going well.

after coming out of country i have very hard life .no family no thing but i tried to survive .if ihad a way behind me i go back to my country but i cant and i fight and want to stand hopefull in life.”

Sommaren 2007 kommenterade president Ahmadinejad rondellhundsteckningen och förklarade att det var sionisterna som låg bakom den.

Jag hoppas naturligtvis att de kanadensiska myndigheterna skall ta emot Mostafa. Hans fall kommer att behandlas den 15 juli. Allt stöd till Mostafa! Han finns på Facebook.

Mostafa Shaabani

En av våra vanligaste hundar är den rondellhund vilken blott existerar som teckning. Dess konterfej liknar just inte en hunds och denna skillnad har visat sig ha ojämförlig konsekvenser. Alltsedan den såg dagens ljus 2007 har den uppmärksammats i stora delar av världen. Inte en dag utan en sådan hund  är en lydelse för ett möjligt ordstäv. Varje dag skuttar den glatt in i spalterna och tycks ställa de mest djuplodande filosofiska spörsmål. Ofta fattar allvarsmännen och allvarskvinnorna sina pennor för att bry sin panna i djupa veck över hundens inneboende mysterium. När allvaret arbetar i indignationens tecken kan det gråaste av dis lägra sig över debattfårornas mylla. Mina tankar går till författaren Magnus Bredelius som denna dag ej försakat att visa rondellhunden sin uppmärksamhet – på Newsmill. Efter att i artikelns fulla längd ha seglat mellan Scylla och Charybdis (som numera bytt namn till yttrandefrihet och respekt) når författaren sin fasta övertygelse:

”Elisabeth Olsson Wahlin, Lars Vilks och Terry Jones skiljer sig inte åt. De spelar ett mer eller mindre intellektuellt spel med andra människors övertygelser och tro, för att visa på sina egna funderingar kring rätt och fel. Men att kränka andra människors tro, är vare sig humant eller demokratiskt. Att kränka andra människor skapar polarisering och hat, och förstör varje öppning till förändring. Det enda rätta borde vara att aldrig kränka en annan människa, vad vi än tycker om honom. Det är genom det vi är civiliserade, inte genom principiella manifestationer.”

Vi kan överse med att hans stavning av Elisabeth Ohlson Wallin är bristfällig. Vi förstår vem han menar. Denna vackra treenighet som författaren tänkt sig fram till skall jag inte rubba utan blott beundra. I varje fall tycks denna religiöst präglade konstellation ha inspirerat skribenten att eklatera en manifestation i vilken han sålunda menar att en civiliserad människa aldrig skall kränka någon annan. Detta torde vara vägen till det kränkningsfria samhället, låt vara att det framskymtar en mindre motsägelse i denna kandidat till en mänsklig och civiliserad rättighet. Ty, om nu så vore, att någon befann sig djupt kränkt av denna epistels konklusion? Och ej heller torde den skrivande kunna motsäga en sådan kränkningskänsla: ”Jag är kränkt” är ett suveränt uttalande som inte kan bestridas.

Nå, jag skall inte vara småaktig utan istället påkalla en av konstens värsta kränkningar vilken kunde ha undvikits om den inblandade i tid fått vetskap om Magnus Bredelius tes angående den civiliserade människans beteende.

Det var året 1925. Theo van Doesburg och Piet Mondrian arbetade i största harmoni i den neoplasticistiska ismen och frambragte det ena rutiga mästerverket efter det andra. Men en dag skedde den oerhörda kränkningen:

Theo van Doesburg Kontrakomposition XVI, 1925

Piet Mondrian vitnade och skälvde då Duisburg förnedrade den sanna liturgin och visade sig sakna respekt för Det Vinkelräta Heliga. Med fullständig respektlöshet för Mondrians tro bröt han på det mest avskyvärda sätt in i det sakrala medelst Diagonalen. Deras vänskap var för evigt bruten. Så onödigt. Om Doesburg åberopade yttrandefriheten får man ändå säga att det får finnas gränser: Yttrandefrihet innebär inte yttrandeplikt. Och därmed förstörde han varje öppning till förändring. Mondrian fortsatte också till tidens slut, oaktat djupt kränkt, att tillbe Det Vinkelräta Heliga. Och Doesburg, han gjorde sig ett namn och blev riktigt känd för denna nedriga gest. Så gick det sålunda med Doesburgs föga uppbyggliga handling när han spelade ett mer eller mindre intellektuellt spel med andra människors övertygelse och tro, för att visa sina egna funderingar kring rätt och fel.

Men från idag vet vi bättre.

Igår deltog jag i SVT Debatt. Som jag brukar säga är debatten framförallt till för debatten. Den konceptförändring jag kunde iaktta sedan i fjor var att programledaren Belinda Olsson uppmanade till spontant deltagande, inte räcka handen utan kasta in sig med livliga inlägg. Utifrån detta koncept kan man utan vidare säga att gårdagens bästa inslag var diskussionen om polska lastbilschaufförer. För den som inte var inläst och insatt i vad som gäller och inte gäller var det helt omöjligt att förstå vem som möjligtvis kunde ha rätt. Detta kompenserades med färgstarka och folkligt förankrade debattörer. Mycket väsen för ingenting men med underhållning som mervärde.

Att jag fick komma med hängde naturligtvis samman med mitt artikeluttalande: Låt oss bränna 1 000 Koraner. Eftersom fördjupning inte är debattvärldens starka sida är det fullt möjligt att dra vilka slutsatser som helst av detta. Ur konstens synpunkt: Betraktaren skapar verket men vill gärna tillskriva upphovsmannen sin slutsats. Emellertid hade jag möjlighet att framföra min enkla tes som är fullständig omöjlig att rubba: Endast medierna kan göra en koranbränning till något intressant och därvid utlösa de mest långtgående effekter. Man kan elda 1 000 Koraner utan några som helst konsekvenser om inte medierna ser ett lockande nyhetsvärde. Fallet med pastor Jones är paradigmexemplet. Om man skulle elda upp koraner lite här och där kommer nyhetsvärdet att sjunka och medierna blir inte längre intresserade. Att däremot skapa en viss dag då det uppmanas till bränning är att organisera ett bestämt event vilket återigen blir en sak för medierna. För övrigt är det fler faktorer som spelar in när medierna skall bestämma sig för att köra en sak. År 2008 genomförde några baptister i USA en Koranbränning som medierna ignorerade. Och då blir det inget åka av. Vill man förstå Verket Terry Jones skall man studera hur saken trissas upp, förgrenar sig och når formidabla höjder. Allt detta är medierna som naturligtvis vill se sig som enbart neutralt rapporterande. Själva exekutionen 21 mars fick inte någon större uppmärksamhet, det var stora nyheter på annat håll som intresserade förmedlingsindustrin. Men det fungerade ändå utifrån den tidigare enorma spridningen. Vad som inte tycks gå in i särskilt många skallar är att förmedlingen skapar sitt verk och när konsekvenserna visar sig ser man bara den bisarre pastorn och tror att varje koranbränning får samma följdverkan. Terry Jones sätt att använda yttrandefriheten är naturligt nog ingen höjdare. Som det sanna alternativet till den perverterade koranen är hans egen djupt konservativa bibeltro. Ren tur att hans egen heliga skrift inte hamnade i hans egen rättegång: ”Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig, fören dem hit och huggen ned dem här inför mig”. Inte ens NT (Lukas 19:27) skulle klara sig undan grillen.

Peter Weiderud är en frenetisk trotjänare som antagligen tror att han får till något intellektuellt. I den artikel han salvelsefullt skriver på SVT Debatt placeras jag i samma grupp som en pastorn:

”Och så kommer Terry Jones eller Lars Vilks och utifrån en självutnämnd västerländsk överlägsenhet bestämmer sig för att krossa dessa ägg. De tycker att ett av äggen är ruttet.”

De ägg han talar om kommer från den litterära metafor han har tänkt ut om att lägga sina stolthetsägg i en korg. Man skall inte vara västerländskt överlägen, menar Weiderud. Men närmare sanningen kommer man genom att säga att man inte bör visa sin överlägsenhet. Den liberala och sekulärt baserade kritik som vi kan utöva i väst i kontrast mot dogmatiska och eviga sanningar som heliga profeter har förkunnat kan inte beskrivas som annat än överlägsenhet. Alla får rätta sig efter det, allt annat är otänkbart. Men det är klart att man ibland kan vara lite taktisk och låtsas att det inte finns sådana skillnader.

Pål Hollender som skrev den debattartikel som jag kommenterade igår har skrivit en kommentar för att förklara sig lite närmare. Den tackar jag för. Han nämner inte längre att min teckning skulle ha medfört dödsfall utan talar om ”min egentliga poäng om effekterna”. Och han skriver om ”slutklämmen”: ”Vad gäller slutklämmen så kunde jag inte hjälpa det, den kom flygande som en stekt sparv, och jag hade inte hjärta att sjasa bort den.” Denna stekta sparv hade också tagit sin boning i Belinda Olsson tankevärld: Du-kan-provocera-för-att-du-har-livvakter. Däremot hyser jag all aktning för min utsedde debattmotståndare Mohannad Yousif. Hans text från förra året kan verka ensidig men han har avsevärd bredd och vi kommer överraskande bra överens. Så bra, att när vi samtalade innan programmet började, fick vi tillsägelse av ledningen att akta oss för att komma överens.

Medieverket Terry Jones skapas i september 2010 då journalisterna varken hade någon tsunami eller några revolutioner i arabländerna att bevaka