Den blivande författaren ville alltså bli förlagskollega med mig på Nya Doxa. Men det enda gångbara argumentet har varit att åberopa sin utsatthet som muslimer. Detta har också fått gehör från en del debattörer. Alltså uttalanden om att de ställts inför rätta beroende på att de är muslimer i ett rasistiskt land. För i den smittosamma rasismens tidevarv går ingen säker. Se bara hur Björn af Kleen (Expressen) fångar in Björn Ranelid i hans nyutkomna bok Tyst i klassen!. En av gestalterna i boken gör ett uttalande om en burkaklädd kvinna i Rosengård. Den passagen gör af Kleen en stor affär av och prövar att knuffa in Ranelid på SD:s planhalva. För han har i sin roman inte tagit avstånd från hans romanfigurs uttalande. Men, i detta rasismens tidevarv, vem kan man lita på? Af Kleens utvalda citat; är det oskyldigt? Genom att publicera det i Expressen sprider han möjlig hatpropaganda och gör sig i praktiken till språkrör för främlingsfientliga formuleringar. Varken i SvD eller i DN har andra recensenter uppmärksammat passagen. Det finns anledning till misstankar. I dag och i detta ämne är alla skyldiga till motsatsen kan bevisas – vilket är omöjligt.

SD:s förslag om att visa rondellhundarna på en utställning i riksdagen har jag inte haft något större intresse för. Dels för att det är en omöjlig idé och dels för att konstutställningar är en sak för konstvärlden. Men onekligen har det blivit något av det. SvD har frågat partiernas gruppledare vad de menar i saken. Det korrekta svaret torde vara att en sådan handling skulle uppfattas som en olämplig provokation vilken drabbar en utsatt del av befolkningen. Men ingen av politikerna har valt ett sådant svar. Moderaterna har inte tagit ställning. Socialdemokraterna menar att lokalerna inte lämpar sig för utställningar. Centerpartiet är oroligt för de diplomatiska konsekvenserna i arabvärlden. Kristdemokraternas Mats Odell tycker inte att man skall provocera religioner. Han var också emot att man visade Ecco Homo (Ohlson Wallin) i riksdagen. Tydligen var lokalerna på den tiden bättre ägnade åt utställningar. Vänsterpartiet menar att det skapar klyftor i samhället. Alltmedan Miljöpartiet bestämmer sig för att tala om något annat; Gunvor G Ericson lyckas dra till med klyschan ”lyfta” som dubbelklyscha: ”Jag tycker att riksdagen ska lyfta det, i stället för att lyfta in andra utställningar.” Eller varför inte: Att lyfta ut en utställning som aldrig lyftes in.

Mycket bättre än så kan en socialkritisk utställning inte bli. Rondellhunden själv behöver inte ens lyfta på benet.

”Men det är djupt obehagligt att vår tids terrordille leder till att människor kan sitta häktade i månader och ställas inför rätta bara för att de betett sig svårförklarligt, en anklagelse som om vi ska vara petnoga lika gärna kan riktas mot dem som kämpade för tv-eken.

Att rättsövergrepp av detta slag endast drabbar en viss kategori människor gör inte situationen lustigare.”

Nog fanns det fog för att granska herrarnas svårförklarliga beteende. Om de har drabbats av rättövergrepp genom häktningen lär de få ekonomisk kompensation. De som kämpade för tv-eken hade väl uppenbara och lättförståeliga motiv. Och att det är islamister som drabbas av ”rättsövergrepp av detta slag” borde inte heller vara så svårt att förstå. Samtliga hot och mordplaner som riktats mot mig kommer från det hållet.

Göteborgsbiennalen avslutades officiellt den 13 november. Men dess minnesvärda performance pågår ännu.

I dessa tider då tämligen många anser sig förstå världen på ett sätt som är förenat med den yttersta sanningen har bilden av Sverige som en Sovjetstyrd stat vunnit betydande framgång. Lustig nog är denna metafor gångbar såväl på vänstersidan som på den konservativa. Tankegångarna förekommer naturligtvis bland den internationella samtidskonstens radikala kritiker. Lars-Erik Hjertström Lappalainen och Johannes Björk har samlat hela baletten:

”…livsvillkoren i forna Västeuropa på några väsentliga punkter har kommit att påminna om dem som rådde i Östblocket. Exempelvis har övervakningen av medborgarna tilltagit till en för tio år sedan otänkbar omfattning. Samtidigt har de politiska partierna infört en ledarkult som, enligt Bengt Göransson (aktad fd. svensk kulturminister), påminner om det sovjetiska samhället. Privatiseringen av boendet och barnomsorgen har i sin tur lett till en utbredd möteskultur som jag föreställer mig fanns också i de socialistiska länderna. Och faktiskt fångas den svenska regeringens centrala budskap till folket skrämmande väl av den sovjetiska devisen ’den som inte arbetar existerar inte’. Och Johannes Björk fyller i: ”Å andra sidan börjar en föreställning om den vite kränkte mannen vinna gehör; genom indignerade utspel mot ’multikulti’ ser sig dessa konservativa som offer för en statlig politik alltför inriktad på att hjälpa de vi traditionellt sett som offer. Samtidigt försöker man avpolitisera varje militant försök att bryta sig ur offerrollerna genom att föra tillbaka det på etiska (de är onda!) eller psykologiska (de är irrationella!) förklaringsmodeller.”

Intressant nog ser de konservativa samma presumtiva Sovjetstat utöva precis motsatsen till vad de båda kritikerna uppbragt anför. Ja, vem är det mest synd om? Eller är det kanske dags att citera gamle centerledaren Hedlund: ”Jag tycker politik är roligt!”

Men till saken. Peter Ekström har skrivit två inlägg på Kulturdelen, ett som kommentar till hans recension av min bok och en essä. Den senare beskriver det Peter Ekström kallar för ”den språkliga konstteorin”. Han skriver att han inte själv har kommit på det men ger inga referenser till vem det skulle vara. Kanske lutar det mot Gadamerhållet? Den språkliga konstteorin är inte essentialistisk vill Ekström mena. Jag menar att han har fel. Det som Ekström drar fram är att konst skall ses som ett brett begrepp. Riktigt vad detta skall innefatta kan han inte precisera men det torde vara något mitt emellan ”de sköna konsterna” och ”kultur”. Det stora problemet här, liksom för alla som vill dra in hela världen i en magnifik konstteori är att ange vad det är man skall få tag på. Här finns bara en solid bas och det är det moderna västerländska konstbegreppet. Något annat finns egentligen inte. Kultur blir svårt, hur får man ihop ”konst” (vilken ”konst”?) med det? Man kan fundera på UNESCOs definition av kultur att en sådan måste innehålla konst för att kunna kallas för kultur. Där spökar ”konst” igen fast i praktiken lätt igenkännlig som det gamla hederliga essentialistiska västerländska konstbegreppet. Hur som helst menar Ekström att konst är språk:

”Mottagaren är den människa som ser konstverket, bekräftar att det är ett konstverk och som värderar det utifrån den upplevelse som konstverket ger just denna individ.”

Här är förstås frågan vad det innebär att bekräfta att något är ett konstverk. Den språkliga konstteorin tycks skjuta problemet framför sig och överlämna det åt mottagaren. Ifall mottagaren bekräftar konst, ja, då är det väl det gamla hederliga konstbegreppet som spökar igen, vad är det annars man skulle känna igen? Meningen är också uppfordrande. Om man inte vill värdera det utifrån upplevelsen? Och om konstverket består av en teoretisk text om konstbegreppet? Hur fixar man det utan att bryta mot Ekströms postulat? Men det kommer också fram att det rör sig om ett tillstånd:

”Utifrån tanken om konst som språk följer att konsten är ett tillfälligt tillstånd.”

Frågan är vad det är för tillstånd han menar. Är varje kommunikativt tillstånd där flera tolkningar är möjliga ett konstverk? Om man jämför t ex med filosofiska och politiska texter kan sådana tolkas på många sätt och det de säger är tillfälliga tillstånd. Antagligen menar Ekström att konsten är strängt individualistisk men så fungerar det inte. De flesta konstverk ger inte så mycket olikhet eftersom de är en del av en given standard. Däremot är det möjligt att tycka mer eller mindre om det ena eller det andra. Men även här visar det sig att de flesta tycker någorlunda samma vilket har möjliggjort att skapa konsthistoria och att enkelt slå fast att konsten inte är relativistisk: En del konst är objektivt bättre än annan. Om Ekström kunde beskriva tillståndet som skulle vara speciellt för konst skulle man utan vidare förstå att det måste vara något mera än banalt. Konst framstår i alla moderna sammanhang som något existentiellt och som ett djupt uttryck för den mänskliga individen. Om nu inte Ekström menar att t ex handboll också skulle vara konst.

Ekström skriver också att kvalitetskonst kan skapas utanför konstvärldens konsensus. Han nämner några kända outsiders som exempel. Jodå, konst kan naturligtvis skapas utanför konsensus. Se t ex på Odd Nerdrumskolan. Konst som är utanför konsensus och som inom den delen av konstvärlden ses som den bästa konsten. Emellertid är sådant inte mycket värt förrän den delen av konstvärlden som äger symbolisk makt och tolkningsföreträde ger sitt nådiga bifall. Så skedde med Ekströms exempel Ferdinand Cheval och Simon Rodia. Konstvärlden vände sitt ansikte mot dem och tilldelade dem kvalitet. Därför är det möjligt för Ekström att nämna dem i sin text. Men nog så sant skapas alltid den intressanta kvaliteten utanför konstvärldens konsensus. Men därifrån måste den arbeta sig fram till Bekräftelsen. Tröst för ett tigerhjärta är att var och en kan hålla sig med sin egen värdeskala och tycka precis vad man vill. Men säg mig den konstnär som inte strävar efter bekräftelse. Och så även kritiker och curatorer.

”Det är riktigt att han skrivit ned ett antal ord på ett papper i anslutning till konstbiennalens program men detta handlar om förberedelse för ett festfirande med familjen och är ingen brottsplan.”

I denna, den bästa av världar, är allting möjligt. Men förklaringen ”festfirande” är något fantasifull om det nu inte är så att just den festen kännetecknar en för oss helt annorlunda kultur:

”Ta olika vägar dit.”

”Ha extra kläder.”

”Raka lördag morgon”

”Åk med bil eller fixa svarttaxi.”

”Fixa biljetter till festival.”

”Memorera byggnaden.”

”Lägg leksaker utanför, sen efter ett eller någonting, när du har varit inne gå ut och hämta dem”

Under rubriken ”Gör inte ” står det:

”Inte spår eller buss dit eller därifrån.”

Om de tre beslagtagna knivarna också skulle ingå i festfirandet framgår inte. Men eftersom det finns t ex sabeldans i Armenien (Khachaturian) kan andra kulturtraditioner fira med knivdans eller något liknande. Att bära med sig leksaker som man lägger utanför för att därefter gå ut och hämta dem kan vara ett tänkvärd förnyelse av hur vi brukar se på familjefester. Ja, man kommer tomhänt till familjefesten men räddar stämningen genom att man ilar ut och plockar fram sina leksaker. Traditionen bjuder tydligen också att man före festen skall ”memorera byggnaden”, säkert en skojig lek eller kanske en symbolisk handling: ”Du skall alltid memorera din familjs byggnad på det att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land”. Förmodligen är förbudet mot att ta spårvagn eller buss från festen av religiös art eller helt enkelt en sedvänja. Man åker aldrig buss eller spårvagn från en familjefest, det för kanske otur med sig.

Ur konstpedagogisk synpunkt fastnar jag för Salar Mahmoods förundran inför samtidskonsten: ”Vad är en biennal?” En aktuell fråga för många seminarier i konstvärlden. De tre herrarna har onekligen lagt en dimension till biennalbegreppet med sitt konceptuella performanceprogram.

En inte oäven, men dock inte fullt acceptabel möjlighet, vore en sammanslagning av mordrättegången med fallet trädfällningen. Den kombinationen skulle ge åklagaren möjlighet att kamma hem åtminstone en solid seger. Vidare skulle det ge polisen väsentliga lärdomar. I fallet med trädfallet inväntade polisen brottets utförande före tillslaget. Att ingripa vid misstanke om att brott skall begås ger sällan fällande domar. En möjlighet för åklagaren att dock finna en väg till att fälla de tre misstänkta skulle kunna vara att undersöka huruvida de har registrerat firmor eller om de deklarerar för näringsinkomst. Deras beteende tillsammans med mordplaner skulle då kunna tänkas rendera dem en företagsbot om minst 10.000 och högst två miljoner SEK.

Jag är redan i den farozonen. Åklagaren bör ej uraktlåta att följa auktionen av en oljemålning på auktionshuset Scheele. Att budet just nu ligger på dubbelt utropspris kan med största sannolikhet tillskrivas trädfällningen och den PR den har inbringat. Tyvärr kan jag inte på rak arm säga när målningen är utförd men det går att ta reda på. En kort period gjorde jag några målningar med träd vars kronor är formade som vimplar.

Den som i rättssäkerhetens namn vill stödja de tre missförstådda biennalbesökarna kan trycka på gillaknappen på ett Facebookupprop.

”Osmaklig” kan ju betyda att Larsmo önskar se en rondellhund i en annan stil än originalets. Jag har verkligen ansträngt mig för att råda bot på sådan kritik och det tillkommer ständigt nya varianter (kan ses här). Men det kan också betyda att han anser att varje framställning av profeten som av någon kan uppfattas som kränkande är osmaklig. Om det skulle vara så innebär det att yttrandefriheten som sådan är osmaklig. Eller att yttrandefriheten inte får utövas gentemot en viss religion.

Jag vet inte vad Larsmo håller på med. Möjligen är det så enkelt att han bedriver sin identitetspolitik som säger att om något av någon (inom denna religion) kan uppfattas som kränkande, skall det avvisas som synnerligen olämpligt (men inte direkt förbjudas) i enlighet med den politiska profil som han representerar.

Målaren Paolo Veronese avslutade 1573 ett beställningsarbete av Den sista måltiden. Han blev snart inkallad till inkvisitionen misstänkt för blasfemi eftersom målningen innehåller en del vardagliga och världsliga inslag. Konflikten kunde emellertid lösas på ett smidigt sätt genom att Veronese döpte om målningen till Måltiden i Levis hus.

Detalj av Veroneses målning Måltiden i Levis hus. Observera hunden. Inte bra 1573.

Den mångkulturella rondellhunden ser hur Alliansens skepp går under i en befriande vänstervåg.