Vilks.net

Ingen dager synes än i samtidskonsten men lite stjärnblänk kan den alltjämt bjuda på. Historien bakom krisen torde vara välbekant för mina bloggläsare. Konsten övergav estetiken och formen som konstens identitet och placerade innehållet som det primära. Detta skedde under 1980-talet. Många vackra förnyelsevinster kunde kasseras in och under de följande decennierna befann sig konsten i en intensiv utvecklingsfas. Emellertid är det nu svårt att komma vidare eftersom konstens innehåll/ämne inte längre är intressant i sig. Slutstationen blev socialkritiken som nu häftar vid konsten som en sorglig skepnad. Den har dessutom trängt ned i de lokala utställningarnas rännilar och deklareras med hjälp av texter som får mig att sucka tungt. Den här dök upp idag; konstnärerna:

”har en knivskarp blick på vårt samhälle, dess strukturer och maktförhållanden. På olika sätt och i olika medier gestaltar de berättelser om vardag där skevhet och krav på rättvisa löper som en röd tråd.”

Nja, ser man framåt får man nog se bakåt, en eller annan form för återtåg till den estetiska sfären är nog det man så småningom kan förvänta sig. Tills vidare är romantiken och modernismen (vilka, skall man komma ihåg, konstituerar konst i vår mening) det förlorade förlovade landet vars ingång spärras av ängeln med det flammande svärdet. Men det finns möjligheter att öppna några bakdörrar. Detta har varit känt länge. Från början en kritik av konstnärsmyt och modernistisk framstegsoptimism, stod det klart att man under förevändning att kritisera kunde återuppliva det förbjudna och omöjliga. Under senare tid har kritiken mattats och i viss utsträckning ersatts av kreativt återbruk.

Idag var det pressvisning på Malmö Nordic, utställningar och arrangemang om det nordiska under de kommande månaderna. Ett av inslagen var Ragnar Kjartanssons utställning Scandinavian Pain på Moderna. Den består av en uppbyggd lada i konsthallen med en utställning av verk av Edvard Munch. På taken har en neonskylt med texten ”Scandinavian Pain” monterats.

Verket har sin upprinnelse i Momentum i Moss 2006 där Kjartansson deltog. Han hade funnit en något förfallen lada som låg alldeles vid havet. Så blev det hans kommentar till ett nordiskt kännemärke, den lidande expressionisten samtidigt bedövad och upplivad av Ångest (”Angst”). Efter det skulle Kjartansson bli mer uttalad i sitt återbruk vare sig det har gällt tyska lieder, känslosamma schlagers eller Mozart. Det är alltså väsentligt att han inte är någon cyniker som gör sig lustig över de verk han bearbetar. De gamla verken gör sig väl hörda om än under oväntade omständigheter. I utställningen på Moderna blir det möjligt att på ett överraskande sätt ta ställning till Munch.

Kjartansson är starkt i ropet. Han är bland mycket annat med på Venedigbiennalen juni och deltar även i Göteborgsbiennalen i höst. Hans artfactsplacering på 1.150 kommer att förbättras en hel del. Jag har en del sympatier för det här både för återbrukstanken och för att Kjartansson utgör en kontrast till den teorityngda socialkritiken. Han är ingen teoretiker men klara sig tämligen väl genom sin praktiska kreativitet. Det är inte alltid han ger rätt svar på kritikernas frågor. Idag fick han spörsmålet om hur Scandinavian pain såg ut idag. Han svarade då att det numera handlar om ”guilt” vilket han fick dra sig ur med överbryggande skratt.

Jag deltog också i Momentum 2006, året innan jag drabbades av konstvärldens karantän, och lärde känna Kjartansson. Hans lada låg bredvid mitt bygge och jag minns hans konsekventa idoghet att genomföra den performance som ingick i verket. Han låg nämligen under utställningstiden i källarrummet. Besökarna kunde se honom genom en lucka. Då och då kunde man höra hans suckar och mummel genom högtalarna. Under stora delar av utställningstiden kom det mycket få besökare men det hindrade inte konstnären från att genomföra sitt projekt till punkt och pricka.

Bloggskrivandet har blivit något mera återhållsamt och det beror främst på att jag har en del att göra med min kommande utställning. Å sistone har jag inte heller skrivit särskilt mycket om konst. Anledningen är närmast att det inte finns så förfärligt mycket att rapportera. Dock fann jag det lite intressant att curatorn för avgångsutställningen på konsthögskolan i Umeå, Joakim Borda, ger sig på att säga något om samtidskonstens generella utvecklingsdrag:

”Samtida konst är utan tvekan en god markör för att förstå vår tid, om man bara är kapabel att tolka signalerna. Under samtidskonstens boom i slutet av 00-talet återspeglades många av tidens överdrifter genom konsten, vilket resulterade i ett hyllande av det spektakulära och ofta kostsamma produktioner. Därefter följde en något nyktrare ’do-it-yourself-attityd’ som fokuserade på frågor om etik, hållbarhet och gemenskap – viktiga frågor i ett alltmer pessimistiskt samhälle där konsumtion och välfärd inte längre kan tas för given.”

Det haltar något i den beskrivningen eftersom det blir alltför bokstavligt. När det finns gott om pengar kan man, tämligen självklart, också i konsten få utrymme för större produktioner. Och när det är ebb i kassan får man nöja sig med mindre. Den traditionella bilden av konstens spegling av tiden brukar sikta lite framåt: Att konsten på ett djupare sätt kan beskriva vår tid, något som man kommer att förstå längre fram. Den uppfattningen har aldrig helt försvunnit från konstvärldens tankegångar men den har aldrig kunnat beläggas. Och märkligt vore det om man på verkligt allvar skulle tillbakakalla det synska romantiska geniet. Borda skriver vidare:

”Vad som är de dominerande tendenserna för dagen är dock inte helt tydligt. En sociolog skulle förmodligen ge mig rätt i att vi kan se ett tilltagande sökande efter moralisk kompass och en vändning mot inre värden. Är det möjligt att skapa en stark gemenskap och samtidigt behålla sin individualitet? Som ett svar på den globala ekologiska krisen blir den snabba konsumtionskultur vi vant oss vid kraftigt ifrågasatt. Hittills verkar den kulturella effekten vara en utbredd nostalgi. Förutom retroestetik och återvinningstrender kan vi se ett ökat intresse för lokalt producerade varor och hantverk.”

Så kan man väl säga fast jag skulle snarare vilja tala om att konsten har hamnat i den postkoloniala förlamningen. Skuldbördan vilar tungt över konstens rötter och eftersom dess tyngdpunkt helt och hållet är en västerländsk affär är det svårt att komma undan. Det hjälper inte att vända sig till dem som är befriade från skuld. Icke-västliga konstnärer inordnar sig blixtsnabbt i den västerländska modellen och strävar efter att slippa belastas med att redovisa sitt elände. Alltså att bli ”konstnär i allmänhet” något som är synnerligen besvärligt eftersom själva positionen är skuldbelagd. Det är svårt för konstnärerna att inte upprätthålla långköraren socialkritiken styrd av en politiskt korrekt dimension. Då den verksamheten – som politiskt påverkan – dessutom är meningslös är det en möjlighet att som Borda skriver att ägna sig åt retroestetik. Den är inte fullt så illa som det kan verka eftersom återbruk är en plausibel standard. Det går alltid att vinkla saken på ett eller annat underfundigt sätt – med hjälp av en kreativ kritiker. Se t ex på det norska stjärnskottet Ida Ekblads (som ställer ut på Samtidsmuseet i Oslo från den 26 april). Måleriet är tillbaka och konstkritikern Kjetil Røed ser en återvinning av modernismen. Han försöker sig på det säkra kortet att det nu är en kvinna som målar i COBRA-stil och därför ett politiskt återtagande. Något sådant och mer lär det bli av den varan under de kommande månaderna. Konsten kan inte upphöra med utställningar och väl förpackade arbeten med ett eller annat politiskt angeläget ämne gör att det åtminstone kan kallas lovvärt.

Därtill kommer administrationen av rättvisa och uppgörelse. Det är mycket att anmärka på och nu har t ex tiden kommit att göra upp med en del storslagna landartprojekt som inte uppfyller miljökraven (Artinfo).

Idag har man varit på Moderna i Malmö för samtalet om ”Vart är måleriet på väg?” De samtalande var följande:

Konstkritkern Thomas Millroth, Professor Gertrud Sandqvist, Konstnären Ditte Ejlerskov och Modernas John Peter Nilsson

Som man kunde förvänta sig erbjöd inte församlingen någon prognos om måleriets framtid eller vilka tendenser som är i rörelse. Men det dök upp många tänkvärda uppslag. Ett sådant är konstaterandet att konsthistorien är sekundär för många av dagens konstnärer. Ejlerskov har t ex inte någon relation till Picasso. Inspirationskällor och referenser hämtas från det ständiga bildflöde som omger oss. Iakttagelsen är riktig förutsatt att man avser det måleri som ingår i den internationella samtidskonsten. Det sades praktiskt taget ingenting om hela den målerimaskin som dominerar konsten utanför elitens hierarkier. Indirekt fanns det ändå med eftersom det framkom en del om vad som är nödvändigt för att vara en idag acceptabel målare: Dekonstruktion och konceptualisering är de sedan länge välkända kvalitetsbegreppen. Och rätt slags autenticitet. Det romantiska geniet är självfallet inte att tänka på men det är inte heller bra att konstnären gör sig själv till huvudperson genom sina verk. Dessa konsthistoriska element är inte längre tillämpbara vilket man knappast kan invända något emot. Däremot undrar jag om man kan komma undan dessa traditioner så enkelt. Konsten måste vara både stor och särskild vilket dock måste formuleras på ett till synes demokratiskt och antihierarkiskt sätt. Och det låter sig göras utan större svårigheter; samtidskonstens elitstyrkor förmår bemästra konstens väldiga undervegetation trots att den understundom knorrar. Så måste det också vara. Tidigare innehade avantgardet elitpositionen men när den avvecklades ersattes den av den internationella samtidskonsten. Denna bär då ansvaret för konstens förnyelse. I den bemärkelsen sker det inte så mycket i konsten men förnyelse kan motiveras med omskrivningar och förhållningssätt. Globalisering och feminism är fortfarande tillräckligt starka motiv för att framstå som förnyare (mer etnicitet flera kvinnor). Konsten som socio-politisk undersökning har självklart nog ett moraliskt argument: det angelägna.

Nå, John Peter Nilsson frågade sig varför måleriet dödförklaras och ständigt återuppstår. Mitt bidrag till samtalet var att det kan bero på identitetsbehov i en tid när konsten ger sig in i alla möjliga sammanhang och (falskeligen) vill upphäva konstinstitutionens exklusivitet. Behovet av konstens särskildhet kan frammanas i måleritraditionen.

Thomas Millroth menade att konsthistorien är en myt. Den rätlinjiga växlingen mellan olika konstriktningar har aldrig funnits, menar han. Han har inte fel i detta men det är svårt att finna alternativ till att skapa en översikt över centrala händelser och förändringar i konsten på annat sätt än genom en förenklad historieskrivning. Avslöjandet av myter är en tacksam uppgift enär varje berättelse och sammanfattning kan falla under mytbegreppet. Antagligen är det så att konsthistorien för många av samtidskonstnärerna börjar med Duchamp och fortsätter med konceptkonsten och pop vartefter den drar in i postmodernismen och den efterföljande socialkritiska internationalen.

Dagens måleri drar väl fortfarande växlar på modernismen i ett både kritisk och nostalgiskt tonläge men ägnar sig inte åt de traditionella måleriska problemen. Så frågan blir hur samtidsmåleriet skall definieras. Om det ligger något i att måleriet ”kommer tillbaka” lär vi få vänta ett tag på det. På de internationella arenorna gäller alltfort att det rör sig om kanske 5 % i en standardutställning.

Nilsson frågade de medverkande om vilket som var den senaste subversiva målningen. Då blev det tyst runt bordet tills Gertrud Sandqvist valde ett sofistiskt svar. ”Subversivt” kan betyda att ett måleri undergräver sig själv genom att t ex verka vara en sak men att man vid närmare påseende ser något annat. Men Nilsson menade nog ett traditionellt subversivt måleri som det framstod under modernismen ”make a difference”. I den senaste måleriåterkomsten i stor stil, alltså 1980-talet, kan man visserligen säga att det handlade om att vara subversiv men då alldeles bestämt som en uppgörelse med modernismen och genibegreppet. Det skall tilläggas att den väldiga församlingen av ivriga och häftiga målare innehöll mängder av falska profeter. Sedan dess har det, vad jag kan se, inte varit något subversivt i måleriet. Man skulle dock kunna säga att den figurativa klassicismen och det fortsatta odlandet av den modernistiska formtanken är subversiv i relation till den internationella samtidskonsten. Men detta ogiltigförklaras som inte relevant och är därför inte subversivt. Problemet med det subversiva är för övrigt inte exklusivt för måleriet. Konsten i övrigt kan bara visa på subversiva konsthandlingar utanför konstens västerländska centrum. Alltså överskridande som sedan länge är accepterade i väst.

Under samtalet framhävdes konstens egenart som långsam. Konstnärerna kan inte arbeta fort och för en målare är det inte möjligt att hänga med i mediesvängarna. Detta förefaller något tunt liksom det förhållande att när resultatet visas är det en sak för den exklusiva konstinstitutionen.

Väl är det nog så att den globala konsten får sägas vara den ism som konsten har hamnat i. En utställning på Akademie der Künste i Berlin ger ett bidrag i frågan. Den globala konsten är alltså den konst som är befriad från hemort och, givetvis, det betyder att den västerländska konsthistorien och konstbegreppet är en lokal företeelse. ”Vad som är konst, eller tillåten konst, är fortfarande olika på olika platser”, skriver Katarina Wadstein MacLeod i en recension (SvD). Jodå, så är det förstås, men det är också vanligt att undvika frågan om vad som faktiskt gäller och vem som har definitionsmakten. Vad man än hoppas och tycker är rätt sorts bekräftelse förutsättningen för att något skall vara något av värde. Och hur det systemet fungerar är ingen hemlighet. Hans Belting som medverkar i utställningsprogrammet har skrivit en intressant text kring problemen med global konst. Jag skall återkomma till den.

Bengt Ohlsson (DN) har påpassligt noterat den store Löfven när han intervjuas av Johar Bendjelloul. I genren strukturell rasism har den alla förutsättningar att bli en klassiker. Ett lärdomsstycke i det vi alla ständigt skall företa oss: Självrannsakan. Denna självrannsakan påminner inte så lite om den kristna synden: Vi är alla syndare. Dock med den asymmetrin att inte alla kan beskrivas som strukturella rasister vilket logiskt borde vara fallet. Här är i alla fall det uppbyggliga samtalet:

”Du talade om vikten av att se rasismen inom oss själva”, frågade Bendjelloul. ”Vilken rasism har du hittat hos dig när du rannsakat ditt inre?”

”Tung fråga”, sa han.

”Men allvarligt talat”, säger han stillsamt. ”Det handlar ju om att se strukturer också i sig själv. Saker som man kanske inte är medveten om. Har du hittat något sånt när du tittat?”

Löfven är totalt överrumplad.

”Nej”, säger han kort.

”Ingenting alls?”

”Nej.”

Tydligen hade Bendjelloul besök av Frälsaren själv.

En sak kan man vara säker på: Det måste hända något i konsten. Och det skall vara händelser som innebär en mindre eller helst en större skillnad mot det tidigare. Seglen är som sagt tämligen slaka i samtidskonsten men någon ny vindriktning kan man åtminstone fundera över. Nils Forsberg skrev i gårdagens Expressen att han ”blir mer och mer intresserad av det där andra som också är konst, av gestaltningen, av hur man säger något snarare än vad.”

En lans för estetiken i kontrast till den sedan länge etablerade innehållsliga (socialkritiska) dominansen. På något sätt måste det nog röra sig i den riktningen. Konstens identitet är uppbyggd av några (i praktiken orubbliga) förutsättningar. Begreppsutvidgningen är en sådan. Genom förskjutningen från form till innehåll kunde det behovet stillas, dvs. för en tid. De försök som vi har sett under de senaste åren att låta detta innehåll bli till en upplysande politisk agenda har nu hamnat i konflikt med en annan förutsättning, nämligen estetiken. Den handlar om, som Forsberg säger, att betona hur något är utfört, mera allmänt att hålla en distans till det innehåll som verket eventuellt kan bära med sig. Och nära ansluten till estetiken finns så obegripligheten, alltså att konstverket i sin huvudsak inte har något specifikt att säga; betraktaren kan fullgöra ett sådant behov efter eget gottfinnande.

Nyskapande genom det estetiska är dock svårt. Det konsthistoriska arkivet täcker det mesta. En möjlighet är att indirekt få fram de värden som tidigare har varit möjliga i romantiken och i modernismen. Vanligtvis har det skett genom dekonstruktion, alltså en kritisk granskning av det historiska. Ofta har det visat sig vara mer återbruk än dekonstruktion men det är en annan historia. Ett sätt att lyckas är att utnyttja andra tekniker än dem som tidigare stod till buds. Video är ett sådant medel och idag finns det alltjämt ett öppet fält i videons multikanaler.

Något sådant kan man se hos islänningen Ragnar Kjartansson en konstnär som är på stark uppåtmarsch. Hans internationella genombrott kom 2009 på Venedigbiennalen då han representerade Island. I år deltar han i biennalens internationella utställning. Nyss avslutades hans utställning på Luhring Augustine i New York. Kritikern Ben Davis är entusiastisk (Artinfo) och ser i Kjartan en romantiker som lyckas med konststycket att väcka något av den klassiska estetiken till liv genom nya former. Hans utställning The Visitors visar ett antal musiker som i skilda rum spelar tillsammans. En återkommande referens är Kjartanssons minimalistiska repetition: En kort text eller ett kort utdrag upprepas i det oändliga. Ett annat, kritikerrosat verk är Bliss (2011) där avslutningen på Mozarts Figaros Bröllop spelas upp om och om igen. Man kan se ett utdrag här.

Kjartanssons verk har knappast något socialkritiskt innehåll, det handlar mer om det existentiella som ständigt återkommer i konsten. Men även till detta håller han en distans. Hans verk har ett betydande mått av absurdism och humor men detta hindrar inte att det samtidigt bär med sig det emotionella. Hans arbeten blir trots allt gripande och är minst av allt dekonstruerande. En liten poäng i The Visitors är att det är namnet på ett album av ABBA från 1981. Omslagsbilden till skivan är tagen i Julius Kronbergs ateljé på Skansen.

Om det finns någon trend i det här är svårt att säga men det är inte omöjligt. I varje fall är Kjartansson en något udda figur bland toppnamnen i den internationella samtidskonsten. Det han gör är inte precis något upprörande men det skär sig mot den officiella agendan. Ett utdrag ur The Visitors kan man se här.

Skivomslaget till ABBA:s The Visitors

Angående mitt ännu ej avslutade konstprojekt tillförs emellanåt en och annan intressant synpunkt in. Jag följde en diskussion på FB där en känd konstteoretiker (som inte alls är förtjust i konstnär Vilks undersökande konceptkonst) skrev: ”Vad är det som finns i (och ger värde till) den metakontextuella verknivån och som inte finns i det kontextualiserade verket? Eller skulle värdet bestå i att man kan göra den distinktionen?”

I klartext handlar det om det finns ett övergripande värde i projektet som helhet eller om det värde som eventuellt finns redan framkommer i det pågående verket. Man kan, som nämndes ovan, t ex tänka sig att poängen ligger i att allting som sker omedelbart blir konst. Jag vill dock mena att en presentation (eller flera, det är omfångsrikt) ger projektet en ny dimension eftersom det blir möjligt att betrakta det. För de flesta torde projektet vara svårt att hålla samman. Det är t ex inte lätt att erinra sig händelseutvecklingen. Dessutom är ett tidsavstånd en väsentlig faktor. När de hysteriska reaktionerna har lagt sig (det kan ta tid) kan saker analyseras på ett annat sätt. Jag vill ändå mena att den estetiska iscensättningen blir det centrala. Förloppet skall fångas i en estetisk utformning vilket är konstens möjlighet och styrka. För övrigt är det givet att bedömningen av presentationen är verkets tolkning vilket konstnären endast i ringa utsträckning kan påverka.

I morgon kommer det en bloggpost om konst. Idag nöjer jag mig med några rasistfunderingar. Då alla de som tilldelas benämningen ”rasister” kan betraktas som en folkgrupp är det ofrånkomligt att det inte finns en sort utan många. Man hör sådant som ”vardagsrasister” och ”smygrasister” men denna klassificering säger inte mycket. Mera vinnande skulle kunna vara att begagna sig av en något modifierad version av Jorge Luis Borges taxonomi som man finner i El idioma analítico de John Wilkins (en essä från 1942):

Rasister som tillhör statsledningen

Balsamerade rasister

Dresserade rasister

Spädgrisrasister

Sirenrasister

Fabelaktiga rasister

Vildhundsrasister

Rasister som är inkluderade i denna klassifikation

Sådana rasister som darrar som om de var galna

De oräkneliga rasisterna

Sådana rasister som är tecknade med en ytterst fin kamelhårspensel

Och så vidare-rasister

Rasister som just har slagit i sönder en blomstervas

Rasister som på avstånd påminner om flugor

På Moderna i Malmö visas nu en utställning som handlar om måleriets position i konsten, ”Lögner om måleri”. Så här låter det:

”Med jämna mellanrum dyker frågan upp om måleriet fortfarande är ett gångbart och trovärdigt konstnärligt medium, samtidigt som det förs ett resonemang där måleriets idébetonade närvaro poängteras. I de verk som ingår i Lögner om måleri är inte nödvändigtvis denna frågeställning huvudsaken, men i en eller annan mening kan de tolkas som dekonstruktioner av just fenomenet måleri. På skilda sätt avslöjar de olika slags föreställningar – eller till och med lögner – som omgärdar målerikonsten.”

Dylika utställningar är inte ovanliga och för flera decennier sedan kom det oundvikliga ”måleriet i det utvidgade fältet”. Måleriets dekonstruktion satte igång under 1980-talet och i enlighet med texten ovan har man alltjämt kvar den ambitionen. Som företrädare för den internationella samtidskonsten är det en plikt att visa måleriets avarter, dvs. modernismens. Genikult och manlighet hör till bilden och det är något som är lätt att slå ner på. Genierna lär vi aldrig bli av med eftersom konstvärlden ändå vill ha kvar dem. Den kollektivt anonyma konst som inte sällan torgförs som idé är en läpparnas rättfärdighet i ämnet ”inga hierarkier i konsten”. Manligheten blir man inte heller av med eftersom den fyller konsthistorien och det moderna måleriets bästa tid. Målerifesten var över när damerna tog plats på scenen. Ett sätt att undkomma denna förlägenhet är att vidga fältet och låta allting bli måleri om man så önskar. Kan allting vara konst är det naturligtvis inget hinder för att allting kan vara måleri.

Kort och gott torde det vara så att måleriet har en historia på knappt 200 år där tyngdpunkten ligger från 1900 och ett halvsekel framåt. Då blev konsten måleriet och fann sin identitet i ”måleri-måleriet”. Den intressanta frågan är om detta måleri har någon framtid. Gott om utövare finns det sannerligen men betydligt svårare är det att nästla sig in i elittrupperna med en sådan inställning. De som har placerats där tillhör 1980-talets målerivåg vars i praktiken falska budskap var att dekonstruera det modernistiska måleriet. Konstvärlden fick då vad som synes vara de sista verkligt stora måleriheroerna: Gerhard Richter, Sigmar Polke och Anselm Kiefer. De två förstnämnda kunde gömma sig bakom dekonstruktionen och distansen (men vem kan på allvar tro på den visan?), Kiefer ägnade sig åt ett plausibelt företag, Tysklands historiska katastrof. En till finns det och där får man nog tala om ett genuint exemplar av den gamla sorten: Georg Baselitz. Det förmodligen sista moderna tricket gick hem: Han vände sina figurer upp och ner och kunde sedan måla som en riktig konstnär, oberoende av det figurativas verklighet. Och han fortsätter ännu som ett toppnamn och är knuten till den mest framgångsrike av alla gallerister, Larry Gagosian. Emellertid är det nu en bitter målare som inte anser sig få den uppskattning han anser sig förtjäna. I en mycket läsvärd intervju (januari) i Der Spiegel luftar han sin besvikelse över bristande uppmärksamhet. Men inte bara det, han kommer också med sitt något kontroversiella uttalande om att kvinnor inte är tillräckligt brutala för att kunna skapa stor konst. Givetvis är det en ohållbar ståndpunkt eftersom det är konstvärlden och inte Baselitz som avgör vad som är kvalitet. Men Baselitz lever säkert i förhoppningen att eftervärlden skall korrigera konsthistorien till hans fördel. I sig är det han formulerar om konsten som brutal och otrevlig helt enligt den modernistiska uppfattningen om konsten som överskridande. Och den lär hålla än. Alternativet trevlig och/eller upplysande konst är knappast något att sträva efter.

Å andra sidan kan man fråga sig om Baselitz någonsin har levt upp till sina ideal. Det 80-talsmåleri som han tillhör försökte verka brutalt men inte ens ambitionen att dekonstruera modernismen lyckades. Visserligen försvann måleriet som konstens signum men nog främst genom brist på brutalitet; överskridande formestetik hade nått vägs ände. Sedan dess är allt måleri (som utgör sådär 5 % av en typisk samtidsutställning – om man inte vill kalla allting för måleri) konceptualiserat, alltså helt beroende av sin diskurs: deklarerad, tagen eller given.

Baselitz med upp och ner-målning

Häromdagen hörde en bekant av sig och berättade att han hade träffat en dansk gallerist som sade sig vara intresserad av min konst. När jag såg på galleriets hemsida trodde jag inte mycket på den möjligheten. Ett seriöst mainstreamgalleri med riktig och modern konst. Jag blev därför föga förvånad när galleristen tydligen hade upptäckt vad det rörde sig om. Men saken avsatte en intressant deklaration som ger en liten inblick i hur galleristerna på den nivån ser på konsten. Riktig konst är enligt galleristen: ”Jeg fokuserer primært på tidsløse budskaber som handler om menneskets følelser og intellekt, samt det filosofiske og psykologiske i menneskets eksistens. For mig handler det om værdier som alle kan identificere sig med selv på tværs af geografiske grænser.” Och texten fortsätter att förklara:

”Den slags udstilling [alltså mitt eventuella bidrag] vil desværre være mere sensationelt anlagt end kunstnerisk… Det vil mere være et politisk statement og ikke en objektiv udstilling med fokus på en intellektuel, kunstnerisk context.

Lars situation er, at hans kunst direkte er overskygget af de ‘politiske begivenheder’… Og desværre er han først og fremmest kendt for al den politiske ballade som ét af hans værker eller en serie af hans værker har skabt.

Jeg er et moderne menneske som respekterer og står ved ydringsfrihed. Men…

jeg arbejder med kunsten, hvor sensationer ikke må overskygge den kunstneriske værdi.

I er jo klar over at Lars kunstvirke udviser stor kompleksitet. Især i Danmark, hvis nogen vil opleve Lars kunstværker, vil pågældende besøge udstillingen udelukkende pga. ren nysgerrighed for det sensationelle i sagen omkring Lars og hans kunst.” Och med avslutningen: ”Det er utroligt vigtigt for en kunstner at hans kunst taler for sig selv og opleves objektivt! Det er kunstværket som skal være en hovedaktør og ikke en sensation omkring kunstneren!”

Ja, vad är då detta ”konstnärliga värde” som enligt galleristen är något med tidlösa budskap som handlar om människans existens och som förstås av alla kulturer? Ingen vet riktigt vad det är men uttalandet är en känd slogan i konstsammanhang, ”någonting bortom de blånande bergen”. Men även mainstreamkonsten är beroende av sensationen. Allt det som visas på det här galleriet är uppföljningar av de sensationer som konsten tidigare har skapat och som sedan har blivit föremål för konstestetisk upplevelse. För hur man än vänder på saken är konstens signum dess ständiga begreppsutvidgning. Begreppsutvidgningen kan inte heller nå något slut eftersom världen skapar nya hinder för konsten: Allt är ännu inte möjligt som konst och en del är högeligen kontroversiellt. Så sensationen är alltid inbakad i konsten. Sedan några decennier har det politiska ställt till det eftersom det inte på något bekvämt sätt kan förenas med konstens identitetsskapande åtgärd: att estetisera ett objekt eller en företeelse.

Tanken, som galleristen uttrycker det, att konstverket skall vara huvudaktören och inte sensationen, är i praktiken inte så enkel. Måhända inte i mainstream där konsten brukar bestå av objekt som är försedda med en lämplig konstkontext och där inga störande interventioner från omvärlden bryter harmonin. Sensationerna kan dock vara en del av konstverket och då blir de i dubbel mening attraktiva.

Nå, det var bara en parentes. Eftersom det trots allt var planerat att jag skulle ha haft ett samtal med galleristen var min idé att jag skulle uppträda som mainstreamkonstnär och göra något som ser ut som riktig konst och som dessutom skulle vara trovärdigt. Här är det en subtil skillnad mellan vad som är autentiskt och fake. Men istället fick konstprojektet ett tillägg genom galleristens deklaration.

Jag följer den intressanta diskussionen om Hilma af Klint. Skall Klint tillerkännas en central roll i konsten och i konsthistorien. Åtskilliga skribenter har uttalat sig med stor entusiasm. Senast idag fick vi veta av Malin Ullgren i DN att hennes ”unga jag vet att Hilma af Klint är en väldigt viktig konstnär.” Det är ett uttalande som baserar sig på tro vilket för med sig att hon vet. Den slutsats man kan dra av det är att konsthistorien skall följa ett politiskt korrekt schema. Maria Schottenius drar till med en annan slagdänga som har florerat flitigt i spalterna, att Hilma af Klint inte lät sig bedömas av män. Visserligen måste skribenterna som lägger fram den ståndpunkten tillstå att det skulle ha varit omedvetet men man får nog tillägga att den faktiskt är felaktig. Hon lät sig bedömas av sin store idol, antroposofen Rudolf Steiner. Den auktoritet som hon ville böja sig för fanns där och hon vandrade följsamt till Steiners antroposi från spiritism till teosofi, vilka båda underkändes av den store Steiner. Efter Steiners recension, som inte var ofördelaktig men som alltså avvisade de andra som Klint umgicks med, inföll en paus på flera år. När hon återupptog sitt arbete låg det i linje med Steiners lära.

Naturligt nog finns det ett enormt behov av en verkligt betydande kvinnlig konsthistorisk bildkonstnär. Nu synes möjligheten ligga inom räckhåll: Den första abstrakta bilden, en konsthistorisk sensation, flera år före Kandinsky. Det konsthistoriska hindret kan man dock inte bortse ifrån. Klint utförde inte sina målningar som konst i konstvärlden utan som beskrivningar av kvasireligiösa framställningar som skulle visa hur världen nya andliga ordning skulle te sig. Det är dock inte nödvändigt att man bryr sig om vad upphovsmannen har för intentioner. Konstvärlden kan utnämna vad den önskar till konst. Så har det också blivit med Klint. Hon är utnämnd till en betydande konstnär. Men därmed är hon en sent inkommen konstnär. Och frågan är nu vilken rang hon skall uppnå.

Peter Cornell håller huvudet kallt i den feministiska yran. Han påpekar (Expressen) att konst inte är någon tävling. För i så fall skulle priset gå till Victor Hugo som utförde den abstrakta bravaden redan vid 1800-talets mitt. Helt rätt har han inte i frågan om konsten som tävling. Visserligen försäkrar konstvärlden ständigt att så inte är fallet men återgår sedan till tävlandet där vinnaren inkasserar en plats i konsthistorien som banbrytare eller intressant uppföljare. Klint är bokstavligen en outsider och med en outsider är det alltid så att dessa relateras till konst och konsthistoria där de eventuellt kan ges en plats eller inspirera till nya verk.

Men hur skall Klint hanteras? Man kan strunta i kontexten och se dem som estetiska verk, formuttryck. Ett problem är att hennes verk sedda i samtidens konstvärld inte är särskilt förnyande. Konsten som estetiskt formuttryck är sedan länge lagd på hyllan. Och försöker man följa upp andligheten lär den inte imponera. Samtidskonsten intar t ex ett reserverat förhållande till New Age-inspirerad konst.

Dan Karlholm (SvD) gör ett försök i linje med det jag nämnde ovan, att utnämningen av hennes konst gör dem till konst, men endast i vår tid: ”i stället för att med historio¬grafiskt våld försöka foga in dessa bilder i en förhårdnad och patriarkal modernistisk historieskrivning där abstraktion utgör en av de starkaste valutorna, möjliggör hennes fördröjda ankomst till offentligheten att dessa verk blir ett slags samtidskonst här och nu.”

Den möjlighet som jag tror kommer att vara starkast i konstvärlden är att man kommer att se på en utvald del av hennes bilder som ”väldigt fina och spännande bilder”. Samtidigt är man nog så illa tvungen att distansera sig från Klint som modernist och istället göra henne till en intressant solitär med en egen bildhistoria, lika omöjlig som galen men trots allt med en den fängslande resultat.

Från serien sjustjärnan 1908. Allt är som sagt inte lika intressant.

Många frågor har dykt upp i kommentarerna angående Klints intentioner och om hur vi skall se på hennes målningar. I varje fall vet vi mycket detaljerat om hur hon tänker kring sina bilder genom de noggranna anteckningar hon förde. Bilden ovan förklaras på följande sätt:

”Mediumistiskt skulle jag få utföra den. Vi vilja framställa astralvärldens bilder. De utspy onda vätskor… Arbetets fösta tavla är en ”ose”bild [Klint menade att det fanns ett särskilt bokstavsspråk som så småningom skulle bli förståeligt även för andra], det är en ljusbild, blandad med mörker. Mittfiguren avser att uttrycka människans på den ståndpunkten, då hon uppnått sin fullkomning och blir i stånd att i sin tur stödja och utveckla nya individer. De båda figurerna vid sidan av mittfiguren kallades för astrala. Den ena en ande ställd i disharmonins tjänst, den andra framställer en ljusbild av bärkraften som hjälper under evolutionens ”WU”. (Serien går under namnet WUS eller Sjustjärnans serie.

Säga vad man vill om tidskriften Paletten men det är en av de få offentliga rösterna om samtidskonstens situation. Antagligen är det ett alltför omfattande uppdrag att recensera den i dagspressen eller på andra liknande platser och tyvärr följden blir att artiklarna inte leder till någon synlig diskussion. För nog förser Paletten den svenska samtidskonsten med debattunderlag.

Då det inte kan vara obekant att samtidskonstens alltjämt befinner sig i dess socialkritiska skede så är Paletten en representant för denna riktnings radikala iver. Men hur radikal man än önskar vara är det svårt att komma med något som kan sätta fart på föreställningen. Man bekämpar neoliberalismen, kapitalismen och kommersialiseringen. Den ståndpunkten är vida utbredd och i Palettens senaste nummer kritiseras en del av de konventioner som har skapats kring det socialkritiska utövandet. Trenden socialkritiken, för att inte säga ismen, kan sägas fira sitt 20-årsjubileum i år. Någon spjutspets kan de framskjutna konstaktörerna inte bjuda på, konsten som aktivism har visat sig vara mindre lyckad. Visserligen skriver Sinziana Ravini ett entusiastiskt lovtal till Pussy Riot. Ravini har tendensen att i sina ivriga stunder upphöja konsten till ett religiöst plan där hon ser vad hon skulle vilja se: ”Pussy Riot är ett levande bevis på konstens revolutionerande potential och tingens bräckliga ordning”.” Hon är säkert införstådd med att det just inte är det. Problemet med Pussy Riot är att dess aktioner visar brist på konst något som de besvarar med att de inte bryr sig, de låter politiken ta över. Deras aktion är en politisk aktion som inte skiljer sig från aktioner som t ex Greenpeace företar sig. Därtill kommer att aktioner av det här slaget skapar kraftfulla reaktioner i det efterblivna Ryssland där omständigheterna är barbariska. Pussy Riot är inte någon lösning på den betydligt svårare frågan om hur konsten skall kunna fungera som socialkritik i västvärlden och överhuvudtaget kunna åstadkomma något.

Markus Degerman har i sin artikel förstått att de rådande temautställningarna med politiskt korrekta program inte rubbar en millimeter av neoliberalismen, kapitalismen eller kommersialiseringen. Tvärtom är dessa krafter positivt engagerade i biennaler och annat. Jag skulle dessutom vilja tillägga att ännu värre är att curatorerna ofta är högt respekterade och kompetenta medlemmar i konstens elittrupper. Degermans förslag är att man skall arbeta med ”svag representation”, alltså mera lågmälda produkter som inte entydigt ges ett lättillgängligt innehåll av korrekt natur. Man kan istället, skriver han, utforska det okända. Svagheten i det förslaget är att greppet sedan länge är välkänt. Konceptkonsten excellerade i sådana utställningar och idag kan man möta dem i knappa och torra dokumentationer där ogenomträngligheten är påfallande. För en liten del av elittrupperna kan detta säkert vara identitetsgivande, ”vi som förstår på ett djupare sätt”, men därmed har man belastat sig med den andra sidan av saken: Det vore kanske inte så dumt med en publik?

Johanna Gustavsson och Lisa Nyberg lägger fram sin radikala pedagogik som är riktad mot ”det nyliberala och kapitalistiska tänkandet”. Riktigt vad detta går ut på lyckades jag inte komma fram till men de menar att ”konsten genom transformation skapar kollektiv kunskap.” Var och vad denna kollektiva kunskap skulle vara för något får vi dessvärre inte veta.

Dariush Moaven Doust skriver om ”Bräckliga förbindelser, mimesis och den nutida kapitalismen. Han säger att ”konst går anspråk på att inge njutning genom att imitera konstens form” och det är nog en riktig förstärkning av den estetiska upplevelsen. Men därigenom är man tillbaka i konstvärldens strukturer, konsten skall ställas ut på så bra platser som möjligt och bekräftas av dess dignitärer och i de konventioner som detta skapar konsumeras konsten som inte skulle kunna fungera utan en omfattande konsensus och repetition.

Att intressera sig för formens detaljer vilka ofta är ovidkommande, utan något större värde och inte heller bärare av några distinkta budskap. Jag ser en möjlighet i en konstanalys som inriktar sig på hur upprepning och konsensus skapas och fasthålles. Att gå utanför konsensus är fortfarande en möjlig uppgift för konsten men det skulle samtidigt vara ett smärtsamt uppror mot dess socialkritiska regim.

”Nelson”, skylt