Vilks.net

Tidskriften Paletten har kommit ut med ett nytt nummer (286-287). Redaktionen (Millou Allerholm, Sinziana Ravini och Fredrik Svensk) har satt den politiska kursen om en aktiv politisering av konsten i dessa nykonservativa tider men det här numret är intressantare än de tidigare. Innehållet bereder underlag för flera behövliga diskussioner. Som en ny möjlighet till finansiering av projekt skriver Elna Svenle om Crowdfunding. Detta rör sig om kulturprojekt som kan finansieras genom donationer och omröstningar. Tanken är väl att fördelningen skall vara ett alternativ. Som det citeras i textenfrån CrowdCultures hemsida ”Vi tror att det sker en bättre och mer demokratisk fördelning om det är medborgarna och inte ett par utvalda experter som för vilja i vilka fickor som (kultur)stödet ska hamna”. Artikelförfattaren tillbakavisar denna tvivelaktiga passus men frågan är om Crowdfunding kan spela någon större roll för avancerade konstprojekt. Anthony Marcellinis och Matthew Ranas artikel om icke-antropocentrisk social praktik framstår som en profilartikel för tidskriften men jag tycker inte att det kommer fram något väsentligt. I artikeln diskuteras vad ”social praktik” (som brukar användas synonymt med relationell estetik) kan betyda. Efter många referenser och citat kommer författarna fram till att de önskar att vi skall se objekt som frigjorda från förutfattade meningar ”för att bättre förstå de föremål som affekterar, omger, stretar mot bebor och färdas genom oss.” Tyvärr avslutas artikeln med den meningen utan att man närmare redogöra för hur detta skulle fungera i något praktiskt exempel. Redaktionens återkommande samtal om autonomi är för en gångs skull läsbart. Man samtalar med yngre konstnärer som bedriver olika organisationer (”Sekten”, ”Detroit”, ”Hemliga trädgården”, ”Corso”). Säkert kan man säga att dessa initiativ är något som kännetecknar den yngre generationen. Den politiska medvetenheten är påtaglig men även insikten om svårigheten att kunna påverka genom konst. Någon naiv idealism kan man inte tala om. På frågan om de kan tänka sig att göra något projekt på Moderna Museet svarar samtliga ja. För så är det, även om man vill skapa ett avstånd till den gängse konstvärlden inser man att det finns resurser där. Den etablerade samtidskonstens styrka ligger naturligtvis i detta. Dyker något intressant upp införlivas det. Organisationer med politiska ambitioner innebär inga svårigheter att assimilera, det är numera vanligt på t ex biennaler. Men om det inte sker, vilka är då möjligheterna?

Robert Stasinski gör ett heroiskt försök att med hjälp av neuropsykologin argumentera för konstens möjligheter att påverka samhället. Kanske har han lite för brått att komma till skott för särskilt övertygande är det inte. Neuropsykologin menar att hjärnan genom påverkan kan programmeras och förändras också på ett positivt sätt. Som exempel på detta anger Stasinski att studier visar hur tvåspråkiga barn övertrumfar sina enspråkiga kamrater i en mängd kognitiva förmågor, inklusive bättre arbetsminne och kritiskt tänkande. På den grunden borde en del av våra förorter vara plantskolor för begåvningar i kritiskt tänkande. Men riktig så är det inte, det finns fler faktorer som spelar in. Jag skulle snarare förmoda att bäst av allt är att växa upp i den intellektuella medelklassen. Men Stasinski argumenterar vidare och menar att möten med komplexa konstverk skulle utveckla nya sätt att tänka. Han nämner Rirkrit Tiravanija, Yayoi Kusama och Candice Breitz som exempel på motståndet mot neurologisk konformism. Jodå, det är alltid stimulerande att ta del av ovanliga och komplexa samtidskonstverk men det finns två hakar. Dels är intresset ringa och dels ställer samtidskonsten stora krav på deltagaren. Samtidskonst kan man inte konsumera utan ett långvarigt intresse och studium. Inte heller kommer han med något bra exempel när han skall visa hur konsten kan förändra världen. Han nämner Simon Fujiwara installation ”Welcome to the Hotel Munber” i vilket ingick några pornografiska magasin med homosexuellt innehåll. Då dessa blev censurerade blev det i vanlig ordning en liten skandalnyhet. Stasinski frågar sig om denna händelse ”lyckas attackera Singapores neuropolitiska apparat genom blottläggandet av museets försöka att reducera innehållet i utställningen och sitt vidmakthållande av sin goda självbild mot omvärlden”. Man kan utan vidare svara nej på den frågan. Censureringar i konstutställningar är relativt vanliga företeelser. Några konsekvenser av betydelse är svåra att upptäcka. I det här fallet föreligger västvärldens moraliska tryck mot stora delar av övriga världen angående frågan om synen på homosexualitet. Det är förutsatt att kulturer som bjuder motstånd på denna punkt gradvis skall ändra sig vilket säkert också kommer att ske så småningom. Som ett något mera talande exempel kunde Stasinski ha valt Sharjabiennalen där en blandning av feministisk kritik och religionskritik ledde till att curatorn sparkades med omedelbar verkan. Inte ens denna mera omfattande (i en lång serie av censureringar) torde ha ändrat Förenade Arabemiratets neuropolitiska apparat.

Konsten kan dock ibland spela en verklig roll. Det gäller framför allt i diktaturer där det överhuvudtaget är svårt att framföra någon form av kritik. Ai Weiweis fall är ett sådant exempel. Om det är den neuropolitiska apparaten hos Kinas ledare som förändras eller att man inser att det är fördelaktigt att gå fram med viss försiktighet må vara osagt. Men sådana fall handlar inte så mycket om konst utan om att konstnären gör något som inte stannar i konstvärlden utan blir en del av händelserna utanför. Som konst får vi nog inse att den bara kan påverka i tredje led. Konsten får rikta sig till möjliga konsumenter som intellektuella opinionsbildare vilka i sin tur kan påverka andra opinionsbildare.

Palettennumret har ett skiftande innehåll och bjuder även på en presentation av Falke Pisano. Tommy Olsson ger en bred bild av norskt samtidskonst medan Sven-Olov Wallenstein tar sig an Diderot.

Svenska språket har berikats med ett nytt substantiv, ”breivikare”, realgenus, utan ändelse i pluralis. Ordet används främst av starkt profilerade vänstersympatisörer och betecknar personer som på ett eller annat sätt delar någon eller några av de många åsikter som den för massmord åtalade Breivik har framfört. Även som generell beteckning för dem som står till höger om vänster. Journalisten och författaren Jesper Högström argumenterar (Expressen) för att denna tillämpning bör undvikas. Han vill införa en ny regel i kulturdebatten ”nästa som nämner Anders Behring Breivik har förlorat”. Man kan dock ana att detta förslag inte kommer att efterlevas.

I konstsammanhang föreställer jag mig att uttrycket ”breivikare” skulle framstå som alltför vulgärt. Men det finns andra sätt att närma sig saken. Breiviks massmord används som ett medel i kampen mot alla former av högervindar och kapitalism. Konstskribenterna har, såvitt jag har kunnat märka, varit återhållsamma med denna symbolretorik. Fredrik Svensk fann dock ett tillfälle i sin recension ”Tillbaka till Utøya” (Aftonbladet) av Gerhard Nordströms utställning på konsthallen i Malmö. Han närmar sig ämnet, något mera sofistikerat. i synekdokens form: ”Till sist måste nämnas att målningar som Eftermiddagssol i hagen, eller Utflykt i det gröna fått en fasansfull aktualitet i ljuset av landskapsfotografierna från Utöya, den 22 juli 2011. Smärtsamt.” Tanken är väl här att man skall se en parallell mellan USA:s krigföring i Vietnam och Breiviks dåd. Sådan är den, den alltomflygande högervinden.

Gerhard Nordström: Utflykt i det gröna 1972

Angående Maria Linds utställning om abstraktion i Tensta konsthall har signaturen Lisa Ekenberg i kommentarerna menat att den är en skandal eftersom samarbetet med Bukowskis inte kan undgå att skapa en förbindelse till ägarna Lundin Oil. Nils Forsberg (Expressen) menar att man borde ha undvikit ett sådant samarbete. Jag tror dock att Maria Lind kan rida ut en sådan kritik. Övriga recensenter är uppmärksamma på den något fatala situationen men problemet är generellt. Den internationella samtidskonstens socio-politiska kritik av kapitalismen finansieras genom storfinansen. Trots många vackra ord och revolutionära idéer sitter de alla vackert i samma båt. Lind kan lugnt säga att varsågod och diskutera saken. Vilka pengar skall man ta emot och vilka skall man inte? Förutsättningen för konstinstitutioner är idag, åtminstone delvis, beroende av sponsorer. Om kapitalismen ägde en röst som kunde kommentera dess intervention skulle denna röst kunna säga: Vi sponsrar kritiken mot oss, även de delar som önskar politisk aktivism och revolutioner. Så skulle den neoliberala högervinden kunna säga med största tillförsikt. Konsten har svårt att göra sig gällande när verkligheten tränger sig på och är bäst på fiktion och kittlande interna nöjen. Och producerar i praktiken spännande kultur.

Angående Miriam Bäckströms utställning, som jag tidigare har skrivit om, finns det två läsvärda recensioner. Linda Fagerström (Helsingborgs Dagblad) genomför en av de värsta sågningar jag någonsin har sett. Något orättvis tycker jag att hon är, men parollen för en kritiker borde vara att hellre fälla än fria. Conny Malmqvist har prövat sig på med konstkritik i dialogform (KvP) och en av rollerna (givetvis helt fiktiva och tillfälligt benämnda personer) spelas av en person med mitt namn.

Som sagt, var jag i fredags på Miriam Bäckströms pressvisning i Lunds Konsthall. För att få lite översikt krävs en del studier. Bäckström är ingen lätt konstnär. Visserligen är hon lätt att placera. Hon hör hemma i det alltsedan 1980-talet populära ämnet identitetsundersökningar. Mera specifikt ägnar hon sig åt detta i den postmoderna traditionen, alltså att i första hand intressera sig för de generella frågorna och inte, som är mera vanligt idag, specificera dem i ett eller annat politiskt perspektiv. ”Verklighet” var något som de postmoderna gärna relativiserade. Som Bäckström formulerar sig i Sydsvenskan: ”Jag ser inte teatern som något som är bortkopplat från vårt dagliga liv, utan jag uppfattar nog mer vårt liv som den riktiga teatern.” Eller som hon säger i katalogen: ”Verkligheten lever i en livslögn.“ Redan i det postmoderna skedet gav sådana uttalanden upphov till problem. Kommer dessa uttalanden från någon ”riktig” verklighet eller är också detta bara teater? Är allt en trasa eller inte ens det? Dessutom fick de postmoderna på sin tid problem med AIDS. Var det också en fiktion som Reagananhängarna menade? Tillspetsat fångas problematiken i ”Är uppfattningen att AIDS är verkligt respektive fiktion, ointressant eftersom det inte finns något annat än en teaterverklighet? Bäckström säger också att hon ”vill gärna förstå om de känslor jag känner är mina eller någon annans.” Om man tänker sig att Bäckström lägger sin hand på en het spisplatta skulle hon då kunna ställa sig frågan: ”Här var det en känsla, vems är den?” Det är trots allt svårt att relativisera bort verkligheten. Däremot kan man tänka sig, och jag förmodar att Bäckström funderar i sådana banor, att konventionaliserade känslor kan iscensättas. Som när t ex den kränkte träder fram och skall ge luft och gestaltning åt sin indignation, eventuellt med sidoblickar på publiken. Känslan har då blivit berättelse.

Det konstnärliga risktagandet är ett annat stort ämne hos Bäckström, ”Jag önskade att varje utställning i stället skulle vara angelägen – ett risktagande i någon form, inte en rutin.” Orsaken till detta skulle vara att hon övergav arbetssättet som präglade hennes genombrottsverk Scenografier (1996-2002). Kreuger talar i katalogen om att ”vissa betraktare, också professionella betraktare, ifrågasätter de senare verk där du mer öppet ägnar sig åt sökande och experimenterande…” Jag undrar vilka dessa kan vara och vilken kritisk tyngd som ligger bakom. Tveklöst är ”den senare” Bäckström respekterad, uppburen och framgångsrik, hon brukar dessutom få goda recensioner. Förmodligen verifieras risktagandet i att en och annan kritiker vid något tillfälle har menat att hennes äldre verk var bättre. Ett annat risktagande som framhölls 2007 är verket Kira Carpelan. Risken handlade vid det tillfället om att konststudenten Carpelan skulle utföra ett eget verk dock under förutsättning att hela projektet skulle bli Bäckströms under titeln Kira Carpelan. Vad man tydligen inte såg var att risktagande låg hos den obekanta Carpelan som slutligen insåg att hon hade blivit Bäckströms konstverk (se den här bloggen Del 232 och 242). Vidare menar Bäckström ”Det är mig själv jag ska överraska och utveckla, inte publiken. /…/ Men hur mycket ska man bry sig om publiken? Och vilken publik?” Om hennes risktagande är en privat affär är det inte mycket att tillägga, men, liksom för många andra konstnärer, är publiken ett problem. Den initierade publiken, vill jag påstå, är alltid med i konstskapandet. När Bäckström blir postmodern identitetskonstnär är det en del av det allmänna samtalet och vad som är gångbart i den avancerade konstvärlden. Den egna profilen får konstnären skapa på egen hand men den måste bekräftas av de närmast sörjande. Så har också skett med Bäckström, hon är, som långvarig och framgångsrik internationell konstnär kontinuerligt bekräftad. Sådant betyder naturligtvis mycket. Inte bara den positiva upplevelsen utan även möjligheterna att få stipendier, uppdrag och utställningar.

Men nu är det så att även om konstnären har något knaggliga teorier är det resultaten, receptionen och konstens inskrivning i systemet som räknas. Jag har heller inget att erinra på den punkten. Hon når intressanta och överraskande resultat i sin konstnärsgärning. För identitetsundersökningarna fungerar, emellanåt övertygande och storslaget. Den clowndräkt hon hämtat hos Watteau och iklätt Börje Ahlstedt gav upphov till en monumental gobeläng. Så det spänner i identitetstrådarna.

Miriam Bäckström framför några av sina Negativer (2010-11)

Motsatsen till mig är jag, gobeläng efter fotografi, 2011

Igår bevistade jag pressvisningen av Miriam Bäckströms utställning i Lunds konsthall. Det kommer mera om detta, idag skall jag bara nöja mig med att säga något om Bäckströms roller och illusioner. För det är hennes huvudtema, att i postmodern anda visa de olika gestaltningar som människan är uppbyggd av. Situationer och inlevelse, så skapas tillvaron. En av dessa roller är också Konstnären om vilken Bäckström säger (katalogen): ”Som Konstnär förväntas man gå över gränsen, visa det nya och tala om det man inte får tala om. Jag tar min yrkesroll – att just gå över gränsen – på sådant allvar att jag aldrig kan ha en representativ position och tala för andra…”

I konstvärlden är det förstås så enkelt att man obönhörligen skrivs in i en representativ position. Vidare är det sällan gränsöverskridande och överträdelse av förbud blir något annat än stillsamma rollillusioner. En annan av Bäckströms karaktärer är Verkligheten: ”Verkligheten är en ganska tråkig person, full av regler, Många regler, bara regler. Verkligheten kan inte leka, och tror att reglerna är sanningen. Sanningen är förresten också en fin karaktär…”

Emellertid är det ofrånkomligt att verkligheten, som den brutalt bestäms i det sociala, har konsekvenser. Jag kom att tänka på det anledning av Martin Aagårds inlägg i Aftonbladet under rubriken ”Ge Lars Vilks pengar”.

Han är orolig för att denna konstnärsroll har blivit alltför verklig och att den i denna verklighet har landat i olämplig omgivning. Han påtalar först att jag ”har en grundmurat negativ inställning till Islam.” Tja, det som jag ser som problem med Islam är att det är en religion som ännu inte har moderniserats utan bygger på en (tämligen naiv) bokstavstro. Något som leder till hävdandet av absoluta auktoriteter inte bara inom den privata sektorn utan även generellt. Det problemet bör nog Aagård vara bekant med. Men i övrigt får människor tro på vad de vill så länge de inte kommer springande med en politik som hämtar sin avgörande näring från Guds Heliga Ord.

Aagård har läst i Sydsvenskan att jag har uppburit ekonomiskt stöd från det danska Tryckfrihetssällskapet. Han är oroad över att jag besökte den svenska avdelningens konstituerande sammankomst i Malmö. Det omtalade stödet har bestått i att Tryckfrihetssällskapet genom det danska Galleri Draupner 2010 tryckte upp min teckning som grafiskt blad och distribuerade den. Samma sak har gjorts med Kurt Westergaards teckning. I och för sig inte världens största affär men några slantar blev det och inte minst kunde teckningen få sitt grafiska format.

Martin Aagård spelar sin roll väl:

”Men Lars Vilks är inte längre den ensamme underdoggen som skäller åt allt och alla.Även om han inte går i deras ledband så börjar han allt oftare hörsamma extremhögerns visslingar.”

Dessa hörsamheter utgörs av ”Inte bara har han blivit Sverigedemokraternas favoritkonstnär. Partiet har krävt att hans teckningar ska visas i riksdagen och missar aldrig att göra en politisk poäng på hans utsatthet. När han ställer upp på Tryckfrihetssällskapets evenemang är det en revirmarkering jag inte sett honom göra tidigare.

Frågan är om det är den toleranta delen av samhällets brist på engagemang som drivit honom i famnen på fascisterna?”

Lägg märke till Aagårds replik i den här delen av spelet, SD och Tryckfrihetssällskapet är fascister. I ett rollspel om identitetspolitik finns det ingen plats för nyanser. I det fortsatta resonemanget menar Aagård att jag skulle kunna räddas ur fascistfällan genom att jag borde ett ekonomiskt stöd från ett politiskt korrekt håll. Det politiskt korrekta skulle i det här fallet stödja det politiskt inkorrekta symbolvärde som det själv har skapat. Det vore ju trevligt men jag tror inte att vi är riktigt där ännu.

Den här diskussionen står nära, alltför nära, Bäckströms illusionsflöde.

Scen från konsthallen i Lund. Miriam Bäckström spelar rollen som konstnär medan de omkring stående agerar konstkritiker. Anders Kreuger, längst till höger, har tagit på sig rollen som curator för utställningen. Objektet, kring vilket man har samlats, är en rekvisita som gestaltar ett konstverk som har givits det illusoriska namnet Attractions.

Bengt Ohlsson funderingar kring kulturvänsterns hegemoni på godhet har också nått konstspalterna. Ingela Lind har dragit lite i tråden när hon recenserar (DN) Ai Weiweis utställning på Magasin 3. Så här låter det:

”’Måste kulturen vara vänster?’ Kan ni se Bengt Ohlsson skaka sitt långa finger framför den kinesiske systemkritikern, konstnären Ai Weiwei…

Associationen är skrattretande. Ett gap skiljer kulturdebatten i våra två länder. Ai Weiwei sätter dagligen sitt liv på spel – sitt liv som enligt Konfucius läror och honom själv helt och hållet glider ihop med konsten – i striden för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Om detta sedan betraktas som vänster eller höger är bara löjligt i förhållande till den råa politiska maktkamp som pågår i Kina.”

Ett något besynnerligt uttalande, den skrattretande associationen är ju hennes egen. ”Löjligt” är kanske inte heller rätta ordet då det är värt att komma ihåg att Kina har varit ett förebildligt vänsterfäste visande vägen till det förlovade landet. Numera är Kina förvisat till en plats bland de betänkliga diktaturerna. Därmed är kulturarbetarna eniga vare sig de hör till vänster- eller högersidan. Vad som är intressant är inte detta självklara konstaterande utan Ingela Linds sätt att försvara sin vänsterposition genom att använda ett exempel där alla är eniga. Å andra sidan finns det ingen diskussion av betydelse om vänsterinriktning i bildkonsten. Åtminstone om vi ser på dem som har definitionsmakten. Frågan är där istället hur mycket vänster man skall vara. Och vad man tror man kan åstadkomma. De mest uttalade politiska ambitionerna i den riktningen har man i Europa. När Christian Viveros-Fauné i New York ställer prognoser för framtiden (Village Voice) verkar han tämligen nymornad inom området. Det kan bli lite politiskt framöver, tänker han sig och nämner de mest gångbara exemplen, Tania Bruguera. Ai Weiwei samt Voina (som eldade upp en polisbil). Brugueras projekt Immigrant Movement International innebär att hon skall leva som en immigrant under ett års tid. En överklassdam som har fått finansiering för att göra ett konstbesök i verkligheten. Hon har gjort betydligt bättre ifrån sig. Sedan ser Viveros-Fauré, vilket dock redan är ett faktum, att politisk konst kan importeras till New York om man inte kan få fram den på egen hand. Det är fallet med New Museums utställning The Ungovernable som öppnar om ett par veckor. Ur europeiskt perspektiv torde det politiska innehållet vara tämligen måttligt. Den något mera återhållsamma linjen i socialkritiken står Venedigbiennalen för. Nästa utgåva, 2013, kommer med stor sannolikhet att bli en estetiskt väl genomförd och balanserad historia. Det kan man förvänta sig av Massimiliano Gioni som har utsetts till curator.

Men för att återvända till Ai Weiwei. Nils Forsberg har recenserat (Expressen) hans utställning på Magasin 3 och har kommit fram till att ”han är inte någon riktigt bra konstnär.” Han tillägger samtidigt: ”Å andra sidan är kanske just det bästa receptet för att åstadkomma förändringar och ja, kanske rentav revolution.” Vad han förmodligen menar med det senare är att det professionella hos en konstnär inte är till stor glädje i ett rent politiskt arbete. Ai Weiwei är frispråkig genom sociala medier och har bokstavligen gett sig in i konkreta frågor. Forsberg menar att Yang Fudong (poetisk film) är bättre än Ai Weiwei och att Huang Yong Ping (var med på Venedigbiennalen 2009) åtminstone är lika bra. Artfacts vet alltid hur det ligger till och Forsberg har nästan rätt. Han kunde ha lagt till Zhang Huan (människor i vatten för att höja vattennivån): Yang Fudong 272, Zhang Huan 311, Ai Weiwei 386, Huang Yong Ping 507. En nog så intressant fråga är om det är meningsfullt att dela upp kvalitetsbedömningen som Forsberg gör. Ai Weiweis berömmelse vilar i stor utsträckning pp hans ”sociala skulpturer”, alltså hans verksamhet i det utvidgade relationella fältet. Att se det som en del av hans konstnärliga gärning är inget problem med dagens konstbegrepp. Och det har gjort att konstvärlden har fått sin omhuldade gunstling. Äntligen en konstnär som kan skapa en skillnad i det verkliga och inte bara i konstvärlden. Och hur konstvärldens och övriga världens diplomatiska stöd kan skapa avsevärd trygghet för Ai. I motsats till otaliga konstnärer som kastas i fängelse har Ai uppnått ett symboliskt kändisskap som är svårt för Kina att hantera.

Ai Weiwei: Dropping a Han Dynasti Urn, 1995

Tämligen utbredd är föreställningen om att konsten är före sin tid. Denna tanke tillhör konstens religiösa rekvisita och har naturligtvis inte någon förankring i verkligheten. Ett stort undantag föreligger dock. Konsten är föregångare i konsten. När det begav sig under modernismen producerades med nödvändig medvetenhet nya formmöjligheter och formuttryck. Som formproducent var konsten den mest experimentella och kunde på så sätt leverera form även till områden som t ex design och film. När konsten gav sig in i det socialkritiska är läget ett helt annat. Konsten får nu nöja sig med att vara aktuell och haka på vad som rör sig i medier och debatter. Apropå en kommentar från signaturen Krister.

Igår var jag på Signal i Malmö för att lyssna på Jennie Fahlström, verksamhetsledare i Sveriges Allmänna Konstförening, som presenterade ett antal samtida konstnärer med utgångspunkt från Sophie Allgårdhs och Hasse Perssons bok Passioner och bestyr: Svensk konst under 2000-talet. Jag var nyfiken på hur urvalet hade gjorts. Nils Forsberg har recenserat boken och var inte särskilt förtjust. Men det visar sig att det inte är mycket till urval. Den utgår från en tidigare bok som gjorde i samband med att större delen av de presenterade konstnärerna ställdes ut på Borås konstmuseum. Bland de nytillkomna återfinner man Nathalie Djurberg och Klara Lidén. I övrigt är det måleriet som dominerar. Antagligen var det nödvändigt för att någon för av representation skulle kunna åberopas (samtliga konstnärer kan man se på bokomslaget HÄR). Jennie Fahlström berättade om några av konstnärerna. Både intressant och väl genomfört, hon uppehöll sig särskilt vid Andreas Eriksson då hon var medcurator vid hans deltagande i Venedigbiennalen. Men frågan är förstås hur sådana diskurser skall värderas. Bortsett från Djurberg och Lidén, som Fahlström inte berörde, är det inga konstnärer som verkligen gäller. Intet om den sociala kritikens motstånd mot senkapitalismen, dess aktivism eller neomarxism. Det är givetvis inte nödvändigt att vara med i den svängen men då spelas det på den något nedre planhalvan. Så är det bara.

Maria Linds ”abstraktion” var inte heller aktuell i detta sammanhang. Men Sinziana Ravini har recenserat Tensta konsthall i DN. Ravini, som är en av surfarna i spetsfunktionen gör denna sammanfattning:

”Under de senaste 15 åren har vi i takt med en allt mer populistiskt underhållande konst, som tar tre sekunder att se på och lika många sekunder att förstå, fått en nykonceptuell abstrakt konst som reflekterar över både tillståndet i världen och sin egen tillblivelse. Men denna abstrakta, lågmälda och i många fall hermetiska konst brukar snabbt stämplas som elitistisk.”

Här är en hel del att fundera på. Plötsligt har trenden ”abstraktion” fått en historia på 15 år. Man kan ju alltid dra upp enskilda spår (Doug Ashford/Group Material) men vid den tiden hade t ex den relationella estetiken knappt kommit upp ur startgroparna, de engelska Sensations artist höll på med sina sensationer och först med 2002 rullade det stora postkoloniala äventyret igång. Dessutom är det en egendomlig det-var-bättre-förr-tanke: Konsten skall å det senaste ha blivit ytlig. Man erinrar sig Documenta 1992 som har liknats vid ett tivolifält och som just fick kritik för sin alltför konsumentvänliga framtoning. Förklaringen kan vara att Ravini företer första tecknet på att hon smått börjar bli gammal. Då brukar man börja orera om samtidens förfall. ”Elitistisk” är också en fascinerande affär för avancerad samtidskonst. En sådan konst får inte vara elitistisk eftersom den skall vara inkluderande och antihierarkisk. Ravini reagerar med den avancerade konstvärldsmedlemmens instinkt och omedelbara emotion varvid logiken inte riktigt hänger med:

”Jag vill hävda att de som avfärdar denna konst är de verkliga elitisterna.”

Hon övergår sedan till att tala om hur hon själv upplever utställningen, först blir hon ödmjuk för att efter en stund ”skynda till förklaringen”. Så löser man alltså problemet med elitistiska utställningar. Men sådan dumdryghet kan åtminstone jag klara mig utan. Maria Linds utställning i Tensta är elitistisk. Det är fullkomligt idiotiskt (Ravini drar också den valsen) att tro att de därstädes boende med hjälp av den arabiska kulturens intresse för abstrakta mönster skulle fylkas i konsthallen. Avancerad samtidskonst med dess omutliga diskurskrav är inget den ovane kan klara i en handvändning. Någon gång kan det fungera men inte oproblematiskt. Hur går det nu för Carsten Höller sedan han igen har dragit entusiastisk storpublik genom sina rutschkanor (NYT) på New Museum i New York? I samma generation och lag har vi också Liam Gillick som verkligen kan fresta publikens tålamod. På Tensta konsthall deltar också Falke Pisano som är etter värre. Hon kan vara så svår att t o m recenserande kritiker får nog. Detta skall inte ses som en belastning som skall bortförklaras utan som en självklar tillgång. Samtidskonstens spetsfunktioner är svårtillgängliga och elitistiska.

Föredragshållare Jennie Fahlström på Signal i Malmö

Debatten om vänster och höger har engagerat skribenter lite överallt. Ett av skälen är förmodligen att det inte längre är så lätt att skilja falangerna åt. Det har blivit svårare att renodla skiljelinjen privatisering/förstatligande. Hela problematiken torde utgå ifrån att någon kultur har skapat idén om demokratisk jämlikhet vilken på något sätt skall pådyvlas alla andra kulturer. Kulturvänstern kan dock fortfarande skapa en identitet genom att utropa sig till neomarxister. Men de är inte fler än att de borde kulturminnesmärkas. Och möjligen kan en kulturhöger kännas igen genom att den vill se en kulturarbetare som entreprenör.

Maria Lind och Tensta konsthall har öppnat butiken. Tensta konsthall har tillkommit för att den marginaliserade förorten i mångkulturens namn skall få ta del av konstens härligheter. Och det innebär i det här fallet den stramt tuktade internationella samtidskonsten. I ett något besynnerligt yttrande (DN) menar Lind: ”…vi har fått en uppdelning av konsten i en mycket kommersiell, populistisk del, och en del av mindre, konstnärsdrivna initiativ.”

Tydligen menar Lind att Tensta konsthall tillhör den mycket kommersiella och populistiska sektorn eftersom den inte är konstnärsdriven. Så har hon också inlett ett samarbete med Bukowskis. Mårten Arndtzén (SR) ställer sig tveksam till detta medan Lind gör en dygd av nödvändigheten. För övrigt kan man undra var den riktiga konsten finns någonstans eftersom det inte är lätt att finna fram till dessa ”mindre, konstnärsdrivna initiativ”.

På ett sätt har projektet/institutionen Tensta konsthall som en gest åt lokalbefolkningens konstintresse en hopplös uppgift. Det man går in för och visar är till för innerstans lilla elit som får göra sig omaket att åka ut till Tensta. Men Maria Lind är aldrig svarslös. Som god konstpolitiker kommer hon med sina trevare:

”Men Maria Lind är inte rädd för att skrämma bort publiken.

- Nej. Jag tror det finns en massa lockelse i den skönhet och mönsterverkan som finns här, till exempel. Och att vi vill ta samtiden på pulsen – något som många brukar vara öppna för, oavsett om man är en hängiven konstföljare eller inte.

- Sedan ska vi inte glömma att abstraktion är en estetisk form som är stark i många delar av världen. Inte minst i mellanöstern, där många av Tenstas innevånare har bakgrund.”

Lokalbefolkningens samtidsintresse tillsammans med en kulturell benägenhet för mönster skall få dem att rusa till konsthallen. Och Lind har mer att mäla (Norran):

”Maria Lind tycker sig se hur det abstrakta tar allt större plats inom konst och konstnärliga utbildningar.

- Jag tror att det handlar om ett behov av att fundera kring hur man gör saker, inte bara vad man gör. I Occupy-rörelsen och den arabiska våren blir det tydligt att människor i dag ställer sig frågor kring hur vi lever och hur vi faktiskt fungerar. Och som vanligt är konsten där och sniffar på något innan det blir tydligt för samhället i stort.”

Vårens trend i konstvärlden (osäkert om det är i den populistiska eller i den konstnärsdrivna eller i båda) är alltså ”abstrakt”. Sedan får man säga att Maria Lind företer ett konstkonservativ drag då hon i romantisk andra ser konsten som samhällets förelöpare. Den internationella nyhetsförmedlingen och deras omedelbara analyser; vad kan konsten ställa upp mot det? För övrigt är det allmänt känt och positivt uppfattat att konsten är långsam och reflekterande. Och vad kan den tänkas sniffa upp ur en redan nattstånden diet?

Nå, det gäller att hänga med i abstraktionen vilket jag naturligtvis gör. För en tid sedan utförde jag denna välliknande abstrakta oljemålning. Man bör dock ej idka ett intensivt påseende av densamma utan nöja sig med färgklangen av det generella politiska budskapet om striden mellan rött och blått.

Konstupplevelsen var en gång i tiden en stor sak. Ända till långt in på 1980-talet var den i praktiken identisk med den estetiska upplevelsen. Vad som gör en upplevelse estetisk har det spillts många ord på men den frågan väcker numera föga intresse. Någon upplevelse skall det förstås till och Fredrik Svensk visar (Aftonbladet) en ny väg för hur den socialkritiska upplevelsen kan formuleras. Efter det han hade sett Offer och martyrer på Göteborgs konsthall.

”Kanske utställning behövt mer klegg och fler historiska verk för att verkligen tvinga fram nya tankar och känslor inför vad offer och martyrer kan vara, men när jag stiger ut på Götaplatsen känner jag mig ändå upprymd över att ha sett en hårt tematiserad grupp¬utställning.”

”Upprymd” är alltså ordet som kan beskrivas konstälskarens känslor inför hårt tematiserad samtidskonst. Ett verk i utställningen som han dock direkt fäller med sågklingan är Conrad Botes Communist & Socialist.

Jo, jag håller med, den bildjämförelsen haltar betänkligt. Hade han satt in profetens nuna, antingen flankerad av bin Laden eller Jesus hade det blivit lite mer av det ”klegg” som Svensk efterlyser. Men det är naturligtvis omöjligt. En sådan bild får inte visas på Göteborgs konsthall. En alternativ möjlighet, lika omöjlig fast av helt andra skäl, är Lars Norrmans Flickorna går i ringen som distribuerades av IKEA 1972. Kan man föreställa sig att IKEA kommer med en ny upplaga som 40-årsjubileum?

Det stora rättegångsperformancen utvecklar sig väl. En av de åtalade, Sami Salar Mahmoud, gjorde en utmärkt rollprestation när han lyckades med att svara både ja och nej på frågan huruvida han hade läst min blogg eller ej. Han hade ordagrant skrivit av den men hade sina funderingar på om jag i min tur kunde ha skrivit av den från någon annans text. Hade han haft rent mjöl i påsen borde han ha kunnat erkänna sin läsning. Men en sannolik förklaring till hans tveksamhet är att han vill dölja sitt konst- och kulturintresse för sin omgivning. Och detta intresse för samtidskonsten är förmodligen gemensamt för trion. Kombinerat med deras kärlek till naturen runt Röda Sten där de ofta vandrar förmodligen i akt och mening att granska växtligheten, iaktta bergens smultna färger och skimret över havet. När de finner små trästycken kommer knivarna väl till pass för att tillverka små leksaker som de sedan gömmer utanför huset när de går till familjefest. Att de har uppgivit ”memorera byggnaden” kan knappast tolkas på annat sätt än att de äger ett intensivt intresse för arkitektur. Till de åtalades fördel skall dessutom tilläggas deras engagemang i bekämpandet av terrorism. I akt och mening att fördjupa sig i ämnet har de studerat al-Qaidas nätmagasin Inspire. Att anteckningar från denna sida är djupt graverande beror på att själva innehållet i Inspire är graverande. Att använda det i studiesyfte är en helt annan sak. De åtalades samlingar av våldsamma predikningarna av al Shabab är inte något som bör skapa misstankar. Antingen är också detta ett studiefält eller ren underhållning. Frenetiska islamister är sedan länge populära hos allmänheten. Oisin Cantwell (Aftonbladet) menar tydligen att dessa performancegossar med avancerat konstintresse är helt ordinära muslimer och att det enda som ligger dem till last är deras namn. Hade de istället hetat ”Anders, Johan och Fredrik” hade inga poliser och åklagare brytt sig. Han har alldeles rätt i det, faktiskt är det sällan några ”Anders, Johan och Fredrik” förekommer i islamistiska sammanhang. Och det kan bero på deras namn.

I dessa tider då tämligen många anser sig förstå världen på ett sätt som är förenat med den yttersta sanningen har bilden av Sverige som en Sovjetstyrd stat vunnit betydande framgång. Lustig nog är denna metafor gångbar såväl på vänstersidan som på den konservativa. Tankegångarna förekommer naturligtvis bland den internationella samtidskonstens radikala kritiker. Lars-Erik Hjertström Lappalainen och Johannes Björk har samlat hela baletten:

”…livsvillkoren i forna Västeuropa på några väsentliga punkter har kommit att påminna om dem som rådde i Östblocket. Exempelvis har övervakningen av medborgarna tilltagit till en för tio år sedan otänkbar omfattning. Samtidigt har de politiska partierna infört en ledarkult som, enligt Bengt Göransson (aktad fd. svensk kulturminister), påminner om det sovjetiska samhället. Privatiseringen av boendet och barnomsorgen har i sin tur lett till en utbredd möteskultur som jag föreställer mig fanns också i de socialistiska länderna. Och faktiskt fångas den svenska regeringens centrala budskap till folket skrämmande väl av den sovjetiska devisen ’den som inte arbetar existerar inte’. Och Johannes Björk fyller i: ”Å andra sidan börjar en föreställning om den vite kränkte mannen vinna gehör; genom indignerade utspel mot ’multikulti’ ser sig dessa konservativa som offer för en statlig politik alltför inriktad på att hjälpa de vi traditionellt sett som offer. Samtidigt försöker man avpolitisera varje militant försök att bryta sig ur offerrollerna genom att föra tillbaka det på etiska (de är onda!) eller psykologiska (de är irrationella!) förklaringsmodeller.”

Intressant nog ser de konservativa samma presumtiva Sovjetstat utöva precis motsatsen till vad de båda kritikerna uppbragt anför. Ja, vem är det mest synd om? Eller är det kanske dags att citera gamle centerledaren Hedlund: ”Jag tycker politik är roligt!”