Vilks.net

Ute blåser sommarvind och jag har blivit förkyld just densamma dagen då jag snart skall bege mig till Köpenhamn för diskussion om politisk konst. Sedan konstens direktväg till den politiska verkligheten (vilket var givet) har havererat får man fortsätta med indirekta antydningar. Frans Josef Pettersson har på Kunstkritikk recenserat bl a utställningen ”Awaiting Immanence”. Utställningen är inbäddad i allt vad man kan begära av teoretiska ramverk men så är immanensen ingen lätt historia. ”Det inneboende” i konstverken skall åstadkomma något vilket Pettersson formulerar på sitt typiskt något snåriga sätt:

”den idé om konsten som kommer till uttryck i en övergripande berättelse om en otyglad, rebellisk, energi, som bara väntar på att släppas lös från under konstens glaskupa. Och detta är, som jag förstår saken, kärnan i den immanenta estetikens försök att frigöra sig från den post-konceptuella konstens belägenhet: en vitalism som ska förlösa konsten i ett generellt tillstånd av liv (’aliveness’), men som samtidigt aldrig kan nå längre än att ’iscensätta’ gränsöverskridandet, och peka på den «ofrånkomliga besvikelsen och kollapsen av alla sådana projekt”.

Summa summarum är att det liksom inte blir något annat än vad det brukar vara, en söndagseftermiddag för konstvärldens intresserade.

Jaja, igår var det Uppdrag Granskning där bl a Martin Aagård ställdes till svars för påståenden som uppenbarligen var missvisande (Aftonbladet). Det intressanta var dock att Aagård kunde förklara sin journalistik med metod och målsättning. Och det var lätt att förstå honom. Aftonbladets kulturredaktion är djupt engagerad i det antirasistiska projektet. Tage man därför och lete efter ord och uttryck som hanteras av rasister och främlingsfientliga. Där dessa ord förekommer, kan man påstå att det förekommer en rasist, ofta en oväntad sådan. Ett sådant ord kan t ex vara ”fosterland”. När en text produceras i denna anda blir den ivrigt läst och debatterad. ”Jag blir läst, alltså existerar jag”, skulle man kunna säga i dagens konkurrensutsatta medievärld. Modifierade och mera sakliga texter, utan halsstarriga personangrepp är alltför komplicerat för att kunna märkas. Så förstår man också Aagårds Norgehistorier (Norge är ett rasistiskt land) och hur denna tidigare musik- och konstkritiker utan vidare kunde skriva om Norges historia och driva fram ett fyrverkeri av reaktioner.

Onekligen är det påfallande i vår tid att konsten dras genom den slutgiltiga rättvisans mangel. Det slog mig när jag läste Thomas Millroths recension av Ragnar Kjartanssons Scandinavian Pain på Moderna i Malmö. Utställningen består, som jag berättat om tidigare, av en lada med skylten ”Scandinavian Pain” och i den en utställning med målningar av Munch. Är då den nordiska melankolin och ångest en förbrukad uppfattning om det nordiska? Det får man nog säga att den är. Kjartansson är också medveten om det. Emellertid är det ett kulturhistoriskt inslag som säkert inte helt har spelat ut sin roll. Exempelvis kan man inte komma ifrån att Nordens korta somrar bär med sig en melankolisk reflektion. Kanske har det inte längre samma genomslag eftersom den nordiska vintern kan ersättas med charterresor men även om parollen ”världsmedborgaren” har blivit ett ledmotiv är världsmedborgaren vanligtvis också lokal med sin historia och sitt beteende. Millroth menar att Kjartanssons projekt är ”vanlig billig sentimentalitet”. Han skräder inte på orden när han tar sig an Munch:

”Vad är melankolin hos Munch annat än tidstypisk misogyni, dessa damer som hotar suga märgen ur karlarna. Eller konstnären själv på ölschapp, dyster och ensam. Mer banal manlig självömkan än svårmod.”

Millroths lära är i tidens korrekthet, Munch förhöll sig inte till genusperspektivet och levde i en tid då det romantiska konstnärsgeniet var en realitet. Det är dock en lättköpt analys. Att Munchs måleri har blivit det enda väsentliga bidrag som den nordiska konsten har bidragit till i ett internationellt perspektiv kan nog inte förändras genom en samtidspolitisk mall. Man får snarare se Munch som gestaltare av ett existentiellt drama som är något mer än ett beklagligt politiskt misstag. Politiskt korrekt är dock Munch i Millroths ögon med vissa bilder:

”Flickan på sängkanten i sin plötsliga förundran. Och de två underbara hundar, som han målat bara för att han ville.”

Hundmålningen är ingen dålig målning men man kan vara övertygad om att den inte skulle ha gett Munch någon internationell position.

Edvard Munch: Hundar

(Målningen stals för några år sedan men kom till rätta. Den värderades då till minst 10 miljoner kronor vilket är ett moderat pris jämfört med mera centrala Munchverk. Jag har inget årtal på den men troligen är den från omkring 1930 då Munch utförde ett antal målningar av sina hundar)

Idag företogs jag resa till CirkulationsCentralen och Signal, två gallerier för samtidskonst i Malmö. På Signal visades och hördes arbeten av Cia Rinne som har väckt en del positiv uppmärksamhet med sina orddikter och ljudverk. Naturligtvis är greppet inte något nytt, men traditionen kan varieras på många sätt och det här är tillräckligt bra för att kunna märkas i mängden.

Utställd text om Joseph Beuys av Cia Rinne

På Cirkulationscentralen kan man se en installation ”Architektonic” av Gosia Bojkowska. Textutläggningen om stadens konstruktion genom tillfälligheter förefaller mig vara lite väl enkel, men den visuella effekten fungerar väl:

Dessutom visades teckningar av samarbetspartnerna Maciej Kalymon och John Daily.

Här är jag tillsammans med Maciej, som mest är känd som filmare. Han förklarare att han gör bilderna medan bildtexterna är ett samarbete över telefon mellan de två. Formen är inte ny, man kan bara nämna Raymond Pettibon och Dan Perjovschi, men det finns mycket kvar att hämta i det arbetssättet.

Teckning av Kalymon och Daily

För den som vill se mer rekommenderas eftertryckligt denna hemsida.

Uppdrag Gransknings uppföljning av sitt tidigare moskébesök gav väl det resultat som man kunde förvänta sig. Den muslimska världen domineras av en konservativ inställning till sin religion. Visserligen framhålls det att de stora moskéerna och muslimska informationscentrer inte obetingat är representativa men det är svårt att komma ifrån var makten vilar. Den svenska regeringen vänder sig alltid till förbunden när de vill finna en representant för alla muslimer. De borde ju veta. Vi har förstås Mohammad Fazlhashemi som förespråkar en modernisering men han medger att den inställningen inte är någon stark röst. Men han önskar nytolkningar av Koranen utifrån att ”koranen talar inte, det är tolkningarna som talar”. Emellertid är det ofrånkomligt att det finns uppförsbackar. Jag antar att de flesta muslimer accepterar den gängse uppfattningen att Koranen är Guds ord och därför av evig karaktär. Inte ens Guds ord är entydiga men man kommer inte ifrån att rätt mycket av texten kan vara besvärlig att få in på den moderna banan. Tillkommer alla heliga tilläggstexter som också är en del av det som skall åtgärdas. Fazlhashemi vill åtminstone gå så långt att åsikter som inte passar in i det moderna samhället får ”läggas på is”. Stridslinjen är därmed lätt att se: Den gällande regeln är att samhället skall anpassa sig efter Koranen och inte tvärtom som Fazlhashemi tänker sig. Moderniseringsprojektet kommer inte att kunna reda sig utan att relativisera religionen vilket i stor utsträckning har skett med kristendomen. Tron blir i slutändan en personlig övertygelse som blir mindre beroende av sina heliga texter. Kristendomen är något mera lätthanterlig eftersom det uppenbart inte är Guds ord som dikterats för fyra olika författare. Men det kommer säkert att lyckas till slut.

När jag uttryckte detta i den beryktade radiointervjun i augusti i fjor blev det ett förskräckligt liv men det jag sade var trots allt en högst rimlig beskrivning.

Må ärkekonservativa imamer törsta i öknen, låt mig istället återvända till gårdagens tema, det härliga Norge. Två exilsvenskar står för kvällens underhållningen. Pontus Kyander, som är chef för Trondheims Kunstmuseum, har tagit med sig såväl goda utställningar som politisk korrekthet. När han inte hissade norska flaggan på årsdagen av Utöyatragedin reagerade den tidigare svenska kolonins invånare. Dessutom fick Kyander hård kritik av konstkritikern. Kyander valde att offentligt läxa upp såväl norrmännen som kritikern. Därtill kom bombhotet på öppningsdagen och Kyander har sedan dess känt sig förföljd av högerextremister. Trots att det visade sig att ryggsäcken (utan bomb) tillhörde Åge från Svartlamon som olyckligt nämnde ordet bomb.

En annan svensk, konstkritikern Tommy Olsson, sedan många år verksam i Norge har skrivit om fenomenet Kyander i Trondheim. Olsson är också konstnär och har väckt viss uppmärksamhet med sitt självporträtt rökande pipa och försedd med stånd. Läs och se mer här.

Konståret har börjat och den regel som för närvarande gäller är att det är lätt att ställa prognoser för den officiella frontlinjen bland elittrupperna i den internationella samtidskonsten. Fjolårets utbud var sålunda lätt att, redan i förväg, summera och man kan på goda grunder anta att vi får vara med om ungefär detsamma i år. Biennalerna som alltjämt är vägvisare i konstvärlden kommer säkert att bjuda på intressanta och välgjorda produktioner. Alltså bra konst och ett uppradande av angelägna problem i världen. Eftersom konsten har bundit sig vid ett samhällskontrakt, det att vilja förändra världen på en politisk nivå, får man räkna med att det åter kommer att bli ett tillkortakommande med den saken. Och att vi för uppleva samma besvikelse från förhoppningsfulla konstagenter.

Bland de biennaler som vi har framför oss inleder Sharjahbiennalen i mars. Den senaste upplagan slutade i en censurskandal där curatorn sparkades med omedelbar verkan. Han, Jack Persekian, var ändå en lojal trotjänare, som genom ett förbiseende snubblade på lite islamkritik. Så var det roliga slut. I år kommer man att sikta på säkra kort och årets tema är globala förbindelser mellan Arabien och områden utanför Väst. Det ligger i tiden och kommer säkert att rendera en stillsam biennal av hög kvalitet. Venedigbiennalen kommer som alltid att vara huvudnumret men det är tveksamt om den, sedd som en plats för progressiva försök, uppnår mycket mer än att vara den allra viktigaste mötesplatsen för konstvärldens aktörer. Och man kan räkna med att det blir en välgjord utställning. Massimiliano Gioni har lyckats väl med en rad utställningar och den här kommer att handla om att samla all kunskap. På Istanbulbiennalen är man intresserad av publiken och temat rör sig kring ”the notion of the public domain as a political forum”. Frågan som ställs är hur man skall kunna skaffa sig en publik till dessa evenemang (för att sedan påverka den politiskt) en fråga som ständigt återkommer och där hittills inga framsteg kan skönjas.

Bortsett från den alltmer skönmalande konstkvarnen kan vi glädja oss åt en och annan oregelbundenhet. En sådan är Carl Michael von Hausswolffs aska från förintelselägret Majdanek i Polen. Hausswolff har hållit sig undan medierna, ”för att inte bli allmän egendom”, men har till slut gett en intervju i DN (kanal betal). Intervjun har kommenterats av den alltid like stränge och moraliske Mårten Arndtzén (P1) som skarpt kritiserar Hausswolff för hans obestämda uttalanden. Hausswolff framhåller att konsten är en fiktiv värld och det har han rätt i. Men det är ändå så att det finns förbindelser mellan fiktionen och den värld som vi benäget kallar för verklighetens. Och så var frågan om askan är äkta vara. Här slirar Hausswolff på målet. Möjligen är han taktisk med tanke på den brottsutredning som pågår i Polen (som jag ser det är den utredningen ett exempel på fiktionens inträde i det som kallas verkligt) och det kan vara bekvämt att ha möjligheten att säga nej om det skulle komma till skott. Hausswolff har, och det påpekar Arndtzén, en svaghet för spöken vilka i detta fall skulle ha talat till honom från askan. Men även det kan ses som en uppdiktad eller suggererad historia användbar för ett konstnärligt syfte. Arndtzén manar sedan till materialkänsla på etisk grund – och då bör man inte använda sådan aska. Nå, om man skall följa dagens vedertagna moral lär det inte kunna bli mycket annat än välregisserade biennaler. Och i fallet Hausswolff är konstvärlden oenig vilket är ett gott betyg för att något ändå har blivit gjort. Något som är värt att uppmärksamma och debattera. Istället för en konst som presenteras som så rätt och riktig att alla nickar entusiastiskt gäspande.

Idag skrev Sinziana Ravini en artikel i DN: ”Konstaktivister på frammarsch”. Den finns inte på nätet utan kräver betalning. För tydligen är det så att DN har sett möjligheten att förbättra sina finanser genom att göra konstrecensionerna tillgängliga endast för läsare som attraheras av sådant. Om det fungerar kan man inte annat än glädja sig åt att konstrecensionerna tydligen drar stor och därtill betalande publik.

Vare det som det vill med den saken, artikeln är intressant såtillvida att Ravini återigen slår ett slag för konsten som politiskt aktivism (KSPA). Efter Berlinbiennalens ljumma mottagande (intressant men hopplös) verkade luften ha gått ur trenden. T o m riktningens kärnorgan e-flux journal har gett upp entusiasmen för den direktverkande konsten. Men alltså inte Ravini. Hon hävdar att fjolårets Documenta var full av politisk aktivism, men får också medge att det blir välregisserat och statiskt när det inlemmas i sådana tjusiga arrangemang. Emellertid är det svårt att ta fram några trovärdiga exempel på KSPA. Hon letar fram Yes Men som vägvisare i denna djungel men frågan är om de ens kan räknas till konsten. Däremot avvisas bestämt Ai Weiwei eftersom hans uppror inte är äkta vara, Ai hyllar kapitalismen. Pussy Riot är ett givet exempel men det för sägas att det fungerar i Ryssland men i den civiliserade delen av världen och konstvärlden är det närmast en nostalgisk historia från den tiden då konsten kunde chockera borgare och myndigheter. Ravini menar att den förändring som KSPA skall genomföra skall börja med konstvärlden. Det är lätt att räkna ut hur den skall förändras. Elittrupperna, som möjliga objekt för en hörsamhet i detta (trots allt lätt bedagade ämne) är redan placerade en uttalad vänstersväng men den måste bli mycket skarpare och ske i språngmarsch mot något som kanske liknar en revolution genom att kullkasta den neoliberala kapitalismen. Som det förefaller skall KSPA bäras fram av ett poetiskt innehåll, vilket antagligen skall vara något obestämt som skiljer den från annan aktivism. Under de närmaste månaderna skall vi sålunda få se konstvärlden förändras genom en radikalisering. Säkert är dess prominenta medlemmar ytterst tacksamma över de lärdomar som Ravini påtalar för dem och säkert kommer vi att få höra många utrop som ”Hade inte tänkt på det”. Hon avslutar sitt upprop med ett markant upprop: ”Kan konsten förändra världen? Ja, uppenbarligen. Aktivismen då? Absolut.”

Den som lever får se. Medan vi går i spänd förväntat kan vi följa dagens politiska lunchrätt. Näthatet engarerar åtminstone några som ett litet sidospår till den saliggörande rasismen. Huvudsakligen är det en kärleksaffär mellan Aftonbladet och Avpixlat vilka har blivit alltmer beroende av varandra och som kan definiera sig utifrån att uppfatta den andre som Den Andre. Säkert ingen stor sak eftersom näthatshoten sedan länge har förvandlats till en form för frustrerad retorik. Alla deltagare i detta spel vilka betraktar sig själv som seriösa avvisar också hot. Jag har tidigare nämnt att jag är en av dem som långt tidigare har utsatts för näthat i stor skala men att det visade sig vara hot som kom från fel håll och som därför inte föranleder annat än ett från det officiella allmänintresset formellt avvisande. Dock är jag glad ändå och för de i detta just nu-ögonblicket martyriserade finns det tröst att hämta hos den antike filosofen Demokritos (såsom han citeras av Sextus Empeirikos): ”Den som förorättar är olyckligare än den som förorättas.”

Jag tackar för intressanta inlägg i diskussionen om konstnärlig kvalitet och särskilt Yngve som under årens lopp har kommit med många värdefulla invändningar om den institutionella konstteorin. Han kommenterar det senaste inlägget:

”Det kanske är så, Lars, att omdömet helt och hållet bestäms av det sociala, men det känns inte så för en ”modern västerländsk herre” och det stämmer heller inte överens med en dennes individualistiska självbild. Övertygelsen om ett individuellt omdöme är central på flera områden.

Det moraliska omdömet, känslan av att det finns rätt och fel, är centralt för juridikens trovärdighet som något annat än maktens lagar och regler. Likadant är det med det estetiska. Det faller platt om det bara skulle vara fråga om yttre regler.”

Nja, det är inte fråga om formella regler, snarare pragmatiska som genom sin öppna konsensus gör det möjligt att helt fritt fälla det omdöme som önskas, men kritikern kommer alltid att vara fångad av de redan befintliga omdömena som anger spelreglerna. Ett bra exempel är Thielska Galleriet som visar fotografier av Nobuyoshi Araki och grafik av Zorn. Mycket naket och man kan anta att Thielska har kalkylerat att detta skulle väcka intresse. För konstkritikern, om jag nu koncentrerar mig på Araki, blir det att ta ställning till dennes erotiska bilder (främst av kvinnor) som ibland kallas för pornografiska. Araki är genom det kontroversiell men på ett vinnande sätt. Han har placeringen 176 på artfacts och har alltså en utomordentligt stark ställning i konstvärlden. Det går naturligtvis bra att fälla ett kritiskt omdöme om Araki. Erfarna kritiker som är medvetna om vad som anses kommer dock att gå ut försiktigt. Det är svårt att bortse från att Araki har erövrat en stabil kvalitetsposition och att det råder stor enighet om att hans bilder är intressanta. Karsten Thurfjell (P1) vill inte falla i någon enkel fälla utan går den väg som många följer och hänvisar till den japanska bondagekulturen. Den är svår för oss att förstå. Det är en bekräftelse på den konsensus som råder kring Araki. Salka Hallström Bornold (Expressen) väljer en annan infallsvinkel, nämligen den feministiska och utpekar Araki som den ”ondaste” av de två utställarna:

”Men en kvinna som snörts som ett stycke kassler är fortfarande en kvinna som snörts som kassler. Man tvingas med i hans kalla spel av blickar, en isande ringdans runt köttet.”

Det är inte heller någon originell vinkling, sätter man sig i det lägret kan man skriva kritiken som en politisk inlaga. Men det kommer att uppfattas som något för enkelt och okänsligt. Araki är mer komplicerad än så. Så, visst kan man tycka till, men Hallström Bornold är inte någon kritiker med tyngd och påverkar knappast den i konstvärlden rådande uppfattningen om Arakiri. Vi har alltså ett regelverk om vad man skall ta ställning till och också ungefär hur det går till. Vad kritikern kan göra är att pressa fram några egna små vinklingar av något som är tämligen givet. Skulle man komma med något utanför konsensus finns det en teoretisk möjlighet att det skulle bli inledningen till en ny uppfattning om en konstnär. Men sådant är mycket sällsynt. I praktiken bortser man från aparta inlägg. Kritikern tar också en risk eftersom konstvärlden utifrån sin konsensus kan ge ett negativt omdöme om denne.

Nobuyoshi Araki: Marvelous tale of black ink, 2007

2012 verkar vara ett avslutnings- och sammanfattningsår för samtidskonsten. Några nya uppslag lyser ännu med sin frånvaro. Inte ens konstvärlden barometer nr 1, e-flux journal, har, i sitt nyutkomna nummer, något att mäla om det omedelbart kommande. Möjligen antyder man en förhoppning om en apokalyps för den neoliberala kapitalismen men inte mycket mer än så.

Jag passade idag på att blicka i några andra riktningar genom att besöka två gallerier. Första stopp var Galleri Rönnquist & Rönnquist i sina nyöppnade lokaler i Malmö. Sålunda fördes jag ditstädes för att se min gode vän Ronny Hårds Turnerinspirerade arbeten. Det finns en smärre vetenskap i hans vattenbaserade oljemålningar med allehanda intressanta vätskor och lasurmedel.

Efter detta fortsattes min färd till Lund och Jäger & Jansson. Jag är en smula nyfiken på de yngre konstnärerna som har gått på akademien i Florens och som därför hyllar de gamla mästarnas tekniker. Utställningar av det slaget kan möta en viss arrogans från etablissemanget som om de var ett konservativt hot mot samtidskonsten. Något sådant hot finns naturligtvis inte, det är en svårbemästrad genre och brukar sällan leda till några överväldigande resultat. För hur skapar man, sedan man briljerat med tekniken, något innehåll? Temat brukar röra sig kring skönhet och andlighet, gärna med en lutning mot symbolismen. Men en bild väckte mitt intresse, Gustav Sundins Blindbock. Det är verkligen en pastisch med en blandning av 1600-tal och venetianskt 1700-tal. Men det är samtidigt en omöjlig bild med en besynnerlig handling. Vad har de maskerade egentligen för sig i något som verkar vara en lite skum källarlokal. Jo, jag tycker att den fungerar men den saknar en plats i någon fattbar diskurs. Sundin har något här som är mer än de blodlösa variationerna på 1800-talets salongskonst som är den vanliga dieten vilken kontinuerligt visas på Art Renewal. Titta ni in där kan ni kontemplera Brian MacNeils Justice vilken på ett övertygande sätt visar hur svårt det är att komma någonvart med virtuosa penslar.

Gustav Sundin, Blindbock, 2012

Erik Helmerson skriver i DN en intressant artikel om kulturdebattörerna och om oron för att hamna utanför konsensus. Vänsterperspektivet är det naturliga tillståndet, alla andra hamnar i försvarspositioner. Det här handlar om en konsensus som inte är olik den som råder i samtidskonsten. Alternativa positioner finns i båda världarna men de är inte gynnsamma eftersom man då hamnar utanför det som gäller.

Helmerson menar också att kulturdebatter som följer på en konstskandal inte har någon större påverkan på publiken. Publiken fortsätter att odla sina traditionella intressen. För en tid sedan skrev Dan Jönsson (DN) om konstskandalernas nödvändighet. Han hävdar att bildkonsten har kommit att bli ett medium och som ett sådant förväntas nyhetsvärde. Konsten är inte särskilt bra på att skapa sådant för en större publik och med de krav som ställs idag. Förr var det tillräckligt att konsten då och då kunde visa någon radikal estetisk förändring, men det duger naturligtvis inte längre. Enkelt, ytligt och kärnfullt, så blir det när konsten hamnar i det massmedialas intressesfär. Men genom att konsten bygger på precis motsatsen är det svårt att se att det skall kunna fungera. Som jag flera gånger har påpekat måste en skandal återvända till konstvärlden för att bedömas där. Utan konstvärldens välsignelse hamnar den utanför det så centrala historiska arkivet. De flesta konstskandaler skapas av mindre kända konstnärer som inte tillhör elittrupperna. Och då blir effekten svag i konstvärlden även om den under själva skandaldebatten sätter fart på konstskribenterna.

Det är självklart att samtidskonstens eftersträvar uppmärksamhet men det är svårt utifrån det faktum att utställningsorganisationerna är försiktiga. Nils Forsberg skriver (Expressen) om Sterling Rubys (1.123) på Bonniers konsthall och noterar att ”det är sent i samtidskonsten”. Ja, Ruby, är ingen direkt höjdare i mera avancerade kretsar. Däremot kan Bonniers konsthall erbjuda en konstnär som är populär. Frågan är om publiken hellre hade sett något mera traditionellt. Inte lär det heller dra några större mängder av ovana betraktare. Lite, men inte mycket, mera krut är det med Maurizio Cattelan (86) i Warszawa där han visar en Hitlerskulptur i det judiska ghettot. Reaktioner har det blivit men rösterna för och emot tycks ta ut varandra. Annars är Cattelan ett exempel på en samtida skandalkonstnärer som medvetet har sett till att skapa rubriker. Hans skulptur av påven träffad av en meteorit (1999) blev snabbt känd och väckte många reaktioner. I Polen fick en planerad utställning av den ställas in. Ändå kan man inte riktigt säga att Cattelan skapar mycket mer än små hyss i medievärlden. Underhållningsvärdet är större än skandalvärdet.

Mårten Arndtzén har försökt sig på att sammanfatta konståret 2012 (P1). Det har han lyckats väl med. Han nämner konstmarknaden som, trots att ekonomin har börjat bli skakig, har haft en god säsong. Så årets stora nummer Documenta i Kassel som på bred front har mötts av positiva omdömen från kritikerna. Därigenom kan man också säga att den är representativ för den konst som gäller det här året. Man kan inte heller komma ifrån att den blev en styrkedemonstration från elittruppen, den internationella samtidskonsten. Arndtzén, liksom många andra, klagar lite över det diskursiva underlaget. Curatorn Carolyn Christov-Bakargiev valde att ta med allt som kunde tänkas vara intressant varför det fanns många spår, mycket att fylla ut med teori. Det här betyder också att det inte finns något som utgör det dominerande temat i dagens konst. Delvis var det också så att mycket av det utställda klarade sig med mindre teori än brukligt. Nå, kan man fråga sig, vilken riktning tar konsten efter den här väldiga demonstrationen? Ingen som vet, dock kan man nog se att den politiska ambitionen har passerat sin högsta punkt. Arndtzén nämner Berlinbiennalen som också är något som präglat 2012. Det var då vi skulle se den politiska konstaktivismen gå lös på världen. Det visade sig att det fungerade mindre väl. Arndtzén framhåller dock från Berlinbiennalen ett exempel som han tror lite på, Nada Prlja vars provocerande mur i stadslandskapet markerade gränslinje mellan rika och fattiga kvarter. Han frågar sig om den lyckades med att sätta igång något. Förmodligen gjorde den inte det, konstaterandet att det finns ekonomiska klasskillnader i en stad är svårt att göra något åt och särskilt svårt för konsten. Protesterna mot hennes mur kom inte att handla om kapitalismen utan om dess utseende och intrång i gatubilden. Och inte var det heller någon anarkistisk gest, Berlins borgmästare hade godkänt projektet och försvarade det. Det här visar hur svårt det är för biennaler att få igång någonting. Det som visas är förhandsgranskat och måste också tillfredsställa arrangörer och sponsorer.

Med hjälp av Makode Lindes tårta tar sig Arndtzen in på den svenska konstscenen, som under det här året har åstadkommit några skandaler, och fortsätter med en aktuell käpphäst, den strukturella rasismen. Han menar sig se den uttryckt i debatten kring Tintin och Lilla Hjärtat: ”Som om det vore farligt att lyssna på dem som vet hur det känns, att bli brännmärkt som mindre värd, genom ord eller bilder. Men vet ni vad? De är här nu. De har vuxit upp här. De vill och kan berätta om det. Tystnaden är bruten, och Sverige på väg att bli modernt.”

Det är lömskt med det strukturella eftersom detta handlar om hur ett samhälle är uppbyggt och om relationer mellan dess olika delar. Att det finns en strukturell främlingsfientlighet är nog så självklart, liksom det finns strukturella klassmotsättningar eller strukturell diskriminering av kvinnor. I det svenska kulturetablissemanget har vi ofrånkomligen en klassdiskriminering osv. Den intressanta frågan är vad man kan göra åt dessa strukturer, vilket är betydligt svårare. Och angående Tintin och Lilla Hjärtat kan man spörja sig om ett eventuellt avlägsnande av dessa kultursymboler åstadkommer någon positiv förändring.

Nadja Prljas mur för Berlinbiennalen