Vilks.net

Fredrik Svensk är konstkritiker och teorilärare på Högskolan för Foto och Film i Göteborg och på Valands konsthögskola. Hans text som i ringa utsträckning förbättrats av redaktionen tar upp intressanta ämnen som det smutsiga och försvaret för turistens blick.

Allt annat än oskyldigt
Lars Vilks är tillbaka, denna gång med ett jubileum. Nyfikenheten på det främmande framstår i detta konstnärskap som allt annat än oskyldigt.
Med ett jubileum har Lars Vilks verkligen satsat på Lars Vilks. Välförtjänst, men jubilerandet har krävt sin tribut. Även om denne erkände konstnär själv var medveten om denna risk, kommer hans verk knappt undan med livet i behåll. Vilks jobbar med att skapa mytiska utsnitt av reella och fantastiska världar, men försöken att låta nya variationer av dessa världar spela mot varandra får tyvärr inte lika fantastiska bieffekter.

Den figur som Vilks iscensatt i tjugofem år, Nimis, får en central position. Att den är placerad i en ravin på Kullaberg känns logiskt eftersom Vilks ofta omskrivs som en konstnär som undersöker det underjordiska, omedvetna, tabubelagda, Dragningen till det smutsiga, till det som inte får någon egen röst och ges mycket begränsade valmöjligheter, förkroppsligas i Arx, som bokstavligen är inpackad i betong. Människan blir turist, blir svart, blir djur – blir det andra – både i protest och av nödvändighet.

Den oundvikliga frågan om vad det innebär att vara intresserad av detta främmande, blir hos Vilks allt annat än oskyldig. För i sin undersökning av turism, olagligt byggande och kronofogdars åtgärder förkroppsligar han både dess objekt och positionen där turistens betraktande äger rum. Informationsrikedomen i resultatredovisningen understryker att själva tolkningsföreträdet skapar sitt eget objekt.

Skillnaden mellan upptäckten och uppfinnandet osäkras hela tiden, på ett nästan maniskt sätt. ”There is more to the picture than meets the eye” som Neil Young sjunger. Men ambivalensen i Vilks försvar för turistens blick – som är både allvarsam och kraftfull – känns nu kvävd. Det blir helt enkelt ”för mycket”, vilket också är betydelsen av det latinska ordet ”nimis”.
Jubileet anspelar inte bara på Leibniz och Voltaire, utan också på skillnaden mellan positionerna objekt och subjekt – livet som undersöks och avgränsas – respektive det överordnade perspektiv som granskar sig själv, så länge inte objektet tillåts göra det. Detta lömska beroendeförhållande finns överallt. Som i verket ”Omfalos 8 cm” där en liten betongsnopp placerats som världens centrum och övervakning. Övervakningsfunktionen jämställs med vilka bruksföremål som helst, och framstår som lika viktig för turistens överlevnad som domstolens närvaro. Ser vi kanske alltid världen från någon form av kronofogdemyndighet, även om varje företag sägs drömma om att helt leva ”on-demand”, utan beslagtaget gods?

En annan av Vilks uppfinningar eller upptäckter inbegriper två olika gränssnitt, boken Arx och Nimis många fönster. Genom att packa en av Arx sidor full med järnskrot gör han både boken och sidan till en mur, fylld med innehåll.

Vi följer stigens tjugofemminuterspromenad från hembygdsgården till Nimis. Sanningen om jordens yta verkar lika mystisk som någonsin det bortträngda. Myter om livet på Höganäs kommuns landsbygd blandas upp med faktiska situationer där det blir tydligt att makten är rumsligt distribuerad. Rörelsefriheten sätts i relation till ämnen som ägandet och kartografin, sammanvävda företeelser som särskilt miljöenheten i Malmös vita Män haft makt över. Vilks förkroppsligar här voyeurens försök att medverka i världen och samtidigt upprätthålla sin egen identitet genom att föra anteckningar om alla gånger han gått ned till Nimis (närmare 6 000). Om det är genom att beskriva sådana erfarenheter som vi tar kontroll över våra liv, vad går då förlorat?
Denna suggestiva rumsliga historia knyter samman konstens löften med rymdens. Vår klättring i skulpturen börjar med biblioteket (med fastspikade böcker) i Vindarnas torn och pendlar mellan materiella och imaginära gränser. Frågan är hur klättringen från bottenvåningens punkt i Vindarnas torn och till en annan 15 meter högre upp, står i relation till rymdens och konstens gränser. Har konsten samma gränser som rymden? Den horisontala stenstranden ställs mot de vertikala, uppåtsträvande tornen.

Vår klättring i skulpturen börjar…

Sammanfattningsvis är mycket av den nerv som jag tidigare upplevt hos Vilks borta. Leken med otaliga länsåklagares och domstolspresidenters betydelsenivåer känns utsuddade. Kvar blir en dyster samhällsdiagnos som snarare är protektionistisk än konstruktiv och kritisk.

Fredrik Svensk

Fred Andersson är konstkritiker i Svenska Dagbladet och doktorand i konstvetenskap. Hans ingående analys av hantverk och material har redigerats något.

Den bristfällige hantverkaren
Vad gör man med så stora ämnen som sex, politik, religion och död? Hur undviker man att hamna i det snaskiga, makabra, banala eller plakatmässiga? Ett sätt kan vara att som skulptören Lars Vilks ständigt undvika entydig och utlämnande exponering. Jag är intresserad av hur han arbetar med olika skikt av betydelser. Den uppspikade installationen Nimis är bara ett av dessa skikt. Jag är också intresserad av hur det mångtydiga i Vilks arbete uppstår i en samverkan mellan skikten. Som exempel skall jag analysera hans Nimis av trä och tre betongklumpar, alla på Kullabergs naturreservat. Denna samling har visat sig innehålla viktiga nycklar till hans egentliga verk från samma tid.

Kan materia och material betyda något överhuvudtaget? Somliga skulle förneka detta. Men vad är det egentligen som sker när vi ser en bit trä? Vi tänker ”trä” eftersom erfarenheten säger oss att material med detta utseende brukar vara trä (men det kan vara en illusion, t.ex. ett större stycke plast som är inspikat bland en massa bräder). Enligt semiotiken har vi identifierat en ”form”, dvs. de gemensamma egenskaperna för trä, i den substans vi har framför oss. Om denna form skulle förändras, t.ex. om träet skulle förkolna som skedde i Nimis med mordbränderna 1985 och 1997, skulle materialet få en helt annan betydelse. Ojämna kanter och slarvigt inslagna spikar förknippas med slarvighet, men sådant slarv kan mycket väl vara ett avvägt uttrycksmedel. I Vilks konstruktioner, där otaliga spik hänger ut, är det med viss tvekan så.

De består av drivved, containervirke och hyggesrester, hopfogade med ca 160 000 spikar. Spikarna sammanhållande funktion är ibland begränsad; de kan vara dåligt inslagna och krökta åt olika håll – och man får komma ihåg att Vilks aldrig klarade av att göra fågelholken i träslöjden. Många, för att inte säga alla, av konstruktionerna har en starkt tredimensionell karaktär eftersom de bildar gångar och torn. Det säger sig självt att fotografier av sådana föremål blir missvisande; särskilt om de fotograferats på samma sätt som målningar. I andra sammanhang kan vinkelformerna stå för huvuden, armar eller ben.

I den uppdaterade jubileumsutställningen som nu visas är det svårt att se någon större konsekvens. Konstnären beskriver den som medvetet antihierarkisk och kanske hade en mer sparsmakad spikning förtagit rikedomen och intensiteten i virket. Att bräder från den lokala soptippen bidrar till en etablerad konstnärs verk kan ifrågasättas. Vilks har tidigare gått tillväga på liknande sätt – och det finns också representerat med två stora torn, ”Ascendentens Funktion” och ”Triumfbågen”. Här märks en tydlig underordning, men det kan också finnas andra förklaringar. Detta soptippsvirke kan knappast ens övervägas att överlåtas åt personer som inte är väl insatta i hantverket – vilket, som nämnts, är fallet med Vilks.

Något 50-tal meter längre bort från Nimis räknat står Vilks till formatet största offentliga cementskulptur, ”Arx”, utförd 1991-99 i armerad betong. Det är Vilks och länsstyrelsens/markägarens samarbete som står i centrum för den utställningen. Vilks har haft direkt kontakt med de båda medarbetarna under arbetet och också givit ut skulpturen som bok med samma titel på Nya Doxas förlag i Nora. Det är bra att Vilks, som ju blev kommunens turistbyrås mjölkko framför andra, uppmärksammas för sina sociala idéer. Hans önskan att sprida sitt arbete utanför galleriernas och museernas väggar, och hans enligt uppgift frikostiga donationer genom sitt gratisarbete under 25 år, har förmodligen att göra med hans arbetarbakgrund och sociala övertygelse.
Detta kan verka motsägelsefullt med tanke på hans yttre framgångar på den fria marknaden, men sådan motsägelser är tidstypiska. Den postmoderna, avancerade konsten får bekräfta den moderna marknadens framsteg och optimism. Modernistiska institutioner som länsstyrelsens miljöenhet och Hovrätten över Skåne och Blekinge spelar en nyckelroll i dessa skeenden. De ”träffade” Vilks vid rätt tidpunkt. Sådana sociala förutsättningar ägnas stort utrymme i utställningen men inte i boken Arx. Istället sätts personen Vilks i centrum på ett sätt som är nog så vanligt i populära presentationer av mannen och verket. Som vanligt framställs hans produktions som om den mest vore en sorts utflöde av hans privatliv och hans kvinnor. Det faktum att den 8 cm långa Omfalos vid Håle stenars strand är ett falliskt porträtt har givit anledning till temat ”Fallosar vid havet”, vilket är ett av fyra huvudteman i jubileumsutställningen. De övriga behandlar översättningen av bokbegreppet till betongbok, Vilks och myten om kronofogden, samt Vilks och domstolen som teater. Allt detta är informativt, och säkert också korrekt. Men den som frågar sig vad Vilks sätt att avbilda egentligen innebär, eller hur det kan ha uppfattats i olika sammanhang, får inte mycket hjälp. Arx är en kortfattad översikt av betong med ett rikt och spännande bildmaterial som armbandsur, ryttarpistoler, glashästar och små pyramider. Själva jubileumsutställningen fungerar som en presentation av boken Arx, snarare än att vara en utvecklande komplettering. Men utöver möjligheten att få se ett mindre antal brädkonstruktioner, en bar med fullständiga rättigheter, en golfbana samt en flygplats för pontonförsedda plan, erbjuder den också ett exempel på god installationsscenografi.
Den lyckade iscensättningen hänger intimt samman med det som är nytt på 25-årsdagen. Utställningens huvudnummer är inrymt i det före detta ”Dubbeltornet” som under ledning av den spikande Vilks byggts om till ett modernt, fungerande ”Jubileumstorn” med trappa, schakt och ett utrymme högst upp för topografiska studier av landskapet.

Första gången jag såg ett arbete av Lars Vilks såg jag inte mycket. Det var, vill jag minnas några ohyvlade och ljusblekta brädor som var sammansatt i en viss geometrisk ordning och överströdda med spik och formlös kraft. Men kanske minns jag fel. Det hör till minnets egenheter att det väljer ut de mest karaktäristiska dragen i en upplevelse och förstärker dem, karikerar dem. I just det här fallet uppfattade jag kontrasten mellan något geometriskt bundet och något fritt organiskt. Men jag såg inget meningsfullt samband mellan dessa intryck. Kanske var jag alltför van vid att uppleva skulpturer som antingen det ena eller det andra: antingen föreställande eller abstrakta, antingen geometriska eller organiska.

Detalj, Nimis

Hans arbete verkar sällan ha lämnat utrymme för det subjektiva. Redan i 25-årsjubileets äldsta verk, en talarstol som borde vara från 1981, präglas motiv och spikteknik av en saklig torrhet. Och hans sena konstruktioner av ohyvlade brädor kan föra tankarna till något så anonymt som gjutformens avtryck i ett betongfundament. En bräda är ju något växande och organiskt som sågats till en geometrisk form. Därför rymmer den i sig en motsättning mellan ordning och kaos, men ingen ser den som konst. Vilks arbetade på gränsen mellan det som är bild/konst och det som är ”vad som helst”. Eller gränsen mellan någonting och ingenting.

Detta blev uppenbarligen en frizon för honom. Hans väg dit kan följas i hela Nimis, till exempel i ett antal mindre gångar i Pasadena Walk där organiska former lösgörs från de igenkännliga motiv som varit utgångspunkten. Senare gjorde han torn som ”Wotans torn” från 1988. Här anas formerna som enbart någonting, på gränsen till ingenting, bakom sjok av böjda spikar och hinnor av containervirke. Det vita och det grå, som ju är många vita och många grå, blev nu hans huvudbräder. Vilks utveckling under 80-talet kan jämföras med den några år yngre och mer välkände Dan Wolgers. Båda hamnade i skulpturens gränsland mellan någonting och ingenting. Men de måste ha haft helt olika uppfattningar om situationen. Wolgers ser den som en slutpunkt. Han uppfinner en fiktiv värld av absurda rumsliga konstruktioner som förevändning för att fortsätta. För Vilks blev gränszonen snarare ett permanent hem där han verkar ha trivts alldeles utmärkt.

Utforskandet av det skenbart enkla räckte långt för honom. Hans produktion får oss att fascineras av något sådant som att några bräder kan bli ett rumsligt tillhåll för besökande turister så snart den spikas samman med andra. Eller att en böjd träbit kan duga för att passa ihop med en annan böjd träbit. Precisionen finns också i valet av material: just dessa galvade tretummare för detta skrovliga trä, just dessa grenar som fotsteg. Även bristfälligt hantverk är någonting som först kan se ut som ingenting.

Fred Andersson

Camilla Carlberg är assisterande intendent på Moderna Museet. Med små och försiktiga medel har redaktionen stramat upp en spännande text som handlar om det paradisiska och skrämmande och om det prefabricerade samhället.

Det finns ingen ironi
Nimis 25-årsfirande kan ses som en ganska neutral, om än melankolisk händelse, som kan användas som förlaga till hur ett firande kan gå till i framtiden. Men det kan också ses som en kommentar till det moderna livets djupa motsägelser. Att fira traditioner innebär att vi konsumerar mer och samtidens ritualer initieras inte sällan just av detaljhandeln. Firandet i 25-årsjubileet i den virtuella nationen Ladonien kan ses i relation till medelklassmänniskans önskan att bygga ett tryggt och slutet samhälle, ett ”gated community” avskärmat från den ursprungliga miljön och som förutsätter att det svenska liv som fanns där först utplånas och utestängs. Skogen som man passerar i besökets första del är både paradisisk och skrämmande, i synnerhet när människan – gestaltad av ett antal turister – kommer in i den. Flugornas surr i skuggorna påminner om hur Joseph Conrad i romanen Almayers dårskap beskriver en skog som ett intensivt mörker där förruttnelsen härskar.

Från den mörka skogen stiger besökarna in i Nimis

Nimis 25 år förefaller att vara en kommentar till det prefabricerade samhället som låser in människan i ett standardiserat sätt att leva, något som leder till passivitet och brist på verklig demokrati och medbestämmande. Ravinen på Kullabergs naturreservat gestaltar ensamheten i de allt mer anonyma bostadsområdena utan gemensamma platser att mötas på – det som brukar kallas kommersialiseringen och privatiseringen av det offentliga rummet. Men inget av detta är övertydligt i firandet. Lars Vilks menar att det som kan berätta något för oss är allt det som finns mittemellan, det som är outtalat. Det finns ingen ironi i Lars Vilks jubileumsutställning. Han utnyttjar inte turisterna där för att framföra ett budskap. Det vi läser in i jubileet gör vi utifrån våra egna referenser.

Lars Vilks arbetar ofta med bräder och spik och inte sällan handlar hans verk om tid och minne. Genom att återskapa situationer analyserar han hur tidens fortskridande förändrar ett sammanhang. Vid flera tillfällen återkommer den undanskymda kronofogden. Lars Vilks lyfter fram de byråkrater som inte syns i rampljuset, de ytligt sett obetydliga personerna. I projektet är det de vanliga länsrådens vardagliga liv – med sina förhoppningar om ett bra liv och sin rädsla för det som är okänt,

I skulpturerna aktiverar Vilks ofta själva rummet genom att uppföra sina spillvirkeskonstruktioner med ett direkt förhållande till hammarens många spikslag. I Vindarnas torn innehåller rummet en del av en grön heltäckningsmatta, trädgrenar och väggbräder som konstnärens utformat.

Camilla Carlberg

Hans Hedberg är konstkritiker, vidare högskolelektor och dekanus på konstnärliga fakulteten vid Göteborgs Universitet. Redaktionen har endast gjort några smärre justeringar av hans text som utgår ifrån leken.

Den gudalika leken
Leken är barnets instrument att pröva vuxenvärldens överenskommelser, att förstå sin roll i ett socialt system och sitt eget förhållande till livet. Leken internaliserar normer och gränser, anpassar barnet till en delad uppfattning om världens beskaffenhet.

De lekar som den ursprunglige baltiske men numera naturaliserade svenske konstnären Lars Vilks iscensätter är av diametralt motsatt slag. Dessa lekar med spik och bräder, med betong och armeringsjärn är genuint subversiva och syftar till att pröva invanda överenskommelser och slå upp sinnenas slentrianmässiga förlovning med verkligheten, Det hela kan verka leende naivt, en tokrolig gladkonst. Men Vilks är ingen mysig lekfarbror, tvärtom har han laddat sitt 25-åriga projekt Nimis med moralisk dynamit.

En samling av halvdussinet groteskt förstorade trätorn står uppställda som på en startbana i en ravin på naturreservatet Kullaberg. De badar i sommarkvällens ljus. I andra änden av det konceptuella projektet finns målet – en abstrakt portal med rådmän, kronofogdar, tjänstemän på länsstyrelsen, byggnadsnämnd, en justitiekansler och ett oöverskådligt antal ettriga vandaler, en ”ny värld”.

Det är inte troligt att någon kommer att träda ut ur Vilks installation med en förändrad världsbild men här handlar det uppenbarligen om att redovisa en ambition. Vilks egen beskrivning av ”Pasadena Walk” i Nimis kan ge en aning om vad det rör sig om: ”En underdimensionerad gång där besökarna rör sig och som på medar färdas nedför en sluttning. Vad som i en vanlig gång utgör gångaren – en liten turist – är här en passagerare, vars sammantryckta kropp i rasande fart vibrerar av trängsel och ger upphov till en ton eller ett samtal med dem han kolliderar med.”

lekdag vid Nimis 1984

Lars Vilks besitter en imponerande vilja och variationsrikedom att bygga och processa i ständig förändring. Trots detta kan hans eviga klåfingrighet, överklagande, rättshaverier, betongblandande och virkesstölder väcka en viss irritation hos mig som betraktare. Begreppen kastas fram och tillbaka till de är aviga, bak och fram på ett sätt som riskerar att bli manierat, provokationerna blir till regel.

Men denna gudalika lek har kanske ett mer övergripande och pedagogiskt syfte. Den visar upp utvecklingens credo, att överlevnad är en fråga om förmåga att anpassa sig till sig till skiftande förutsättningar. Den projicerar tillbaka vår byråkratis manipulationer av omgivningen på oss själva och säger kanske något om att vi inte ska ta vår verklighet och vår position som alltför given.

I Lars Vilks värld är länsstyrelsens nitiska tjänstemän och den argsinte markägaren bara varelser bland alla andra.

Hans Hedberg

Ingela Lind är välkänd kritiker på DN. Hennes något redigerade text behandlar Nimisprojektet som ”en kontroversiell hypotes om två kulturer”.

Som serafiska dödsmässor
För Lars Vilks finns bara nu. Historien är våra försök att skapa ordning och utgör en serie relativa tolkningsmodeller. Men detta erbjuder en paradoxal frihet, säger konstnären och anspelar på sin arbetarbakgrund, där beteendena är statiska men tolkningen kan alltid förskjutas. ”Det är magi för mig. Historien lever, eftersom jag kan ändra mitt förhållningssätt till den genom nya konstellationer och sammanställningar”.

”Nimis 25 år” utspelas i utrymmet mellan det legala och det illegala. Den bygger på en hypotes om inspiration mellan två kulturer – den konstnärliga och den byråkratiska – och utgör ett dialogiskt porträtt i stort format med långa serier av uppspikade bräder och hyggesrester. På väggarna bildas friser av det valda spillvirket och uppspikade böcker – en blandning av historia, skönlitteratur, subjektiva och förment dokumentära kommentarer.

Det är en laddad och flerskiktad utställning. Sammanfattningsvis består den av en kontroversiell hypotes om politisk och kulturell påverkan, underbyggd och inramad av ett halvdussin tornbyggen. Mittgångarna dominerades under jubileumsdagen den 31 juli av turister med rötter i Lappland men med internationella verksamhetsfält.

Att konstnären inte fick den debatt han hade önskat finner jag själv inte underligt. Debatter uppstår inte ens efter teaterpjäser, till exempel P. O. Enquists om Selma Lagerlöf och alkoholismen. Hur skall då publiken kunna samla sina intryck och reagera verbalt på en installation vars form också tycks förvirrande för länsstyrelser och kronofogdar – en blandning av rättegångar, syn på stället och motorsågsvandaler och dessutom sällsamt vacker?

För vidden av ett så flerdimensionellt verk kan vara svår att ta in i ett hastigt besökssammanhang. ”Nimis” kräver tid och eftertanke. Den vädjar både till intellekt och känsla, och eftersom den utgår från ett mellanrum mellan konstnär och domstolar har vi till en början inte ens ord för vår upplevelse. Själv tänkte jag mindre på den kulturella inspirationen mellan konst och byråkrati än på konstnärens mod att låta sig porträtteras av tillströmmande turisters kameror. Jag blev djupt berörd av hans berättelse om hur han lärt sig skapa sin egen identitet av valda delar från de många soptippar som bidragit med restvirke, men jag stördes av att han fick tala engelska. Den verkliga chocken fick jag dock av de andlöst vackra plankbitarna från olika byggcontainrar. På mig fungerade de som serafiska dödsmässor över ”historien” och tidigare generationers strävan att genom systematiskt (och fördomsfullt) ordnande av restvirke söka odödliggöra tiden. Idag har de blivit tragiska. En påminnelse om förgänglighet snarare än om odödlighet.

Lars Vilks inspireras av det som man inte talar om. ”Omfalos” försvinnande på kronofogdens kranbåt och den glömska som följde på hans indragna projektbidrag från konstnärsnämnden 1992 är kreativa katalysatorer i hans verk. Bristen på debatt efter ”Nimis 25 år” tolkar han själv som att drivveds- och spillvirkesfrågan förträngs i svensk kultur. Men han skapar konst, inte politik, och vet att konstverk har oanade långsiktiga effekter. För detta krävs gestaltning. Men under de år jag följt hans konstnärskap har jag också imponerats av den möda som han lägger ned på minsta spik. Och han släpper aldrig tekniken, till exempel det idoga hamrandet, som i ”Nimis 25 år” ges en rent fysisk kvalitet. Här binder den samman alla de disparata element (stockar, drivved, plankor, en fotbollssko, askan av en död noshörning, tre gäss med turkos rosetter i trä, bildäck och andra byggnadsdetaljer) som annars skulle ha gjort naturreservatet fult och kaotiskt.

Detalj av Nimis med bildäck

Och här sluts cirkeln. Vi är tillbaks vid Levinas tes att envar är ansvarig inför den Andre (Kronofogden), som i sin tur är ansvarig inför den Andre (Överkronofogden), och så vidare i all oändlighet. Vad händer då med exekutiva åtgärder och vitesförelägganden? Den frågan gestaltas redan i Brancusis ändlösa kolonn, som Lars Vilks gång på gång återkommer till i sina många tornbyggen.

Ingela Lind

Hans Pålsson är välkänd pianist och professor vid Lunds universitet. I den föreliggande texten som i några detaljer förenklats av redaktionen behandlas INTE det intressanta förhållandet mellan Vilks skulpturer och den klassiska musiken. Hans Pålsson har emellertid i vecka 39 visat stort missnöje med artikelns utformning vilket till stor del hänger samman med att redaktionen bearbetat texten i betydligt större omfattning än vad som tidigare framgått. Då professor Pålsson hotat konstnären med stämning och upphovsrättsliga åtgärder, har redaktionen tvingats till att göra följande tillrättalägganden:

1. Hans Pålsson är inte författare till den nedanstående texten.
2. Texten är ett nytt och självständigt konstverk, en parodisk bild av en text som till vissa delar och i ett annat sammanhang kan ha frammanats ur Hans Pålsson andliga djup.
3. Texten har publicerats med avsikten att visa hurusom en modernistisk konstkritiker använder sig av ett påtaligt religiöst färgat blomsterspråk vilket lever sitt eget liv och som utan svårigheter kan appliceras på i stort sett vilket konstobjekt som helst.
4. Professor Pålsson har vidare försökt skrämma konstnären genom att hota med att skriva en om konstnären ofördelaktig artikel och underteckna den med Ola Billgren. Detta hoppas konstnären att professor Pålsson skall fullfölja.

I den död vi kallar födelsen
En målning eller skulptur upplever vi vid första mötet som en helhet och kan sedan fördjupa oss i enskilda detaljer. Lars Vilks konst griper oss i första ögonblicket med sin helhets kraft, hans sammanfogade spillvirke kan jag plötsligt se som kartan över en kontinent. Så tvingar också den stora musiken sig omedelbart på oss och vi är värnlösa mot våra egna känslor. Den vi inte vara effekt, ge upphovsmannen en vinst utan bottnar i uråldriga mänskliga symboler. Lars Vilks förmedlar också med hyggesresternas former, torn och gångarnas väggar språklöst sina erfarenheter och väcker våra instinkter. Som musik tränger hans Nimis och Arx in i oss och pulserar i blodomloppet.

Lars Vilks har fördjupat sig i Beethovens Pastoralsymfoni. Hur glada känslor vaknar till liv vid ankomsten till landet (och här anspelar säker Vilks på Ladonien) är motivet för symfonins första sats (i F-Dur). Ytligt sett är den något av förnöjsamt trallande men den återkommande frasen som, lite hädiskt talat, närmast låter som ”tjofaderittan” – ”tjofaderittan” (BAM ba-ba-bambam) bär något av urkraften, kampen och den stora sorgen. Vi kan också uppleva det som en gestaltning av människan i sin helhet i denna pulserande strof: ”tjofaderittan”. Högt och lågt, aggressivt och försonande, förandligat, banalt, vreden och högmodet. Vad annat kan en konstnär egentligen vilja gestalta? Uppgiften är Människan och livet. Födelsen är döendets början och insikten om detta får Lars Vilks att undvika det dekorativa, det sköna utan mening. Och han ängslas, likt Beethoven i sitt anslag, inte för det fula och grovt sanna. Det är ju i skildringen av livet som konstens kunskap ligger. Konstnärer kan lära oss förstå människan, hennes beteende, och deras erfarenheter är tidlösa. Medan vetenskapen bygger upp sin kunskap sten för sten genom historien är Arx byggt bokstavligt sten för sten med cement och armeringsjärn och exakt så innehållsrikt som Vilks erfarenheter.

Glada känslor vaknar till liv vid ankomsten till landet

I Lars Vilks många tornkonstruktioner och labyrintiska gångar möter vi på samma sätt som i Pastoralsymfonin människonaturen. Ibland som hopspikade väggar, vridna och rostiga spik tillsammans med slipade naturgrenar, stelnade livsuttryck som döljer det som egentligen avslöjas. En del partier kan vara ljusa med nytt material som Vilks olovligen hämtat från den lokala soptippen och som minner om musikens dur. Ibland är de sönderbrutna. Även Beethoven vill krossa det som inte kan förändras. Plötsligt får en brädvägg liv inför mina ögon. Kommer i rörelse. Jag tycker mig känna igen någon jag mött. För länge sedan, i vimlet? Kanske någon älskad? Eller var det en besökares huvud som ett ögonblick skymtade förbi?

Upprepade toner och harmonier släpper oss inte ur förtvivlans järngrepp. Ibland forskar livet som en ström vidare bakom Lars Vilks väldiga Nimis. Den av sorgen angripne står utanför byggnaderna, hjälplös. Jag kan se framför mig ett av Lars Vilks väldigaste torn, sandfärgat. Nyss uppstiget ur havet som ett arkeologiskt fynd. I denna frid kan jag plötsligt längta att få leva livet baklänges, mot vilan i den död vi kallar födelsen.

Så förtunnas byggnaden, blir ett med ljuset. Ett sista steg. En förklingande ton…och igen frasen ”tjofaderittan”…

Hans Pålsson – har inte skrivit denna text och han kommer sannolikt inte heller att skriva den vid ett senare tillfälle.

Anna Brodow är konstkritiker, doktorand i kontvetenskap och tidigare redaktör för ARTES. Hennes välskrivna text som redaktionen korrigerat obetydligt behandlar på ett intressant sätt autenticitetsproblemet i Vilks projekt.

Ständiga pilgrimsvandringar
Om vissa konstnärer finns det uppfattningar som traderas från skribent till skribent. Att Lars Vilks konst är existentiell och att det finns något transcendentalt i hans skulpturer tycks det råda konsensus kring. Ständigt förs detta på tal, det transcendentala i Lars Vilks skulpturer, i spillvirket och de galvaniserade spikarna som ger en metafysisk dimension. Själv säger han att han spikat i 25 år men aldrig sett röken av någon transcendens.

Jag vet inte om jag är förblindad, men inte uppfattar jag något transcendentalt i de här lite gråsörjiga trähyddorna. Eller så är jag så tillnyktrad av postmodernismen att jag har svårt att finna den rätta stämningen för att kunna svänga mina rökelsekar för att få till det.

Nej, transcendensen ligger inte så mycket i spikandet som i konstnärens försök att gestalta ett personligt överskridande; de ständiga pilgrimsvandringarna från den sociala verkligheten i Höganäs kommun med meanderslingrande industribyggnader till den religiösa mystiken på stranden av det mytomspunna Kullabergs naturreservat. Det är resan mellan två världar som är överskridandet i den ständigt virkesbärande Vilks skulpturer.

Transcendental konstnär? Vilks vid verket efter överskridande promenad.

I 25-årsjubileets version av Nimis läggs tonvikten på en serie reparationer och det nya jubileumstornet som tillkommit under senare år och som behandlar temat flykt. Det är konstnärens egen flykt från fångenskapen i civilisationen som får representera all världens flykt från instängdhet, egna och andras begränsningar samt politiskt och religiöst förtryck,

Förutom att Vilks gärna uppehåller sig vid ett och samma tema med sina spikomtagningar av samma motiv är dessutom bräderna och tekniken i stort sett densamma. Men trots ensidigheten finns det en variation och en individuell lyskraft som känns övertygande.

Det hör inte heller till vanligheten att en konstutställning har en bok som utgångspunkt: boken brukar vara något som ackompanjerar en utställning snarare än initierar den. Men Lars Vilks kände ett behov av att berätta sin historia med 150 ton armerad betongmassa och om Heideggers hjärta i form av en inmurad grepe, den omstridda skulpturen Arx som är en bok och som sedan 1991 olagligt stått på naturreservatet. Bokens kortfattade text har litterära kvaliteter samtidigt som den förmedlar all den möda betongbärandet inneburit.

”Men om man som Lars Vilks inte bara gör och bär sin konst utan också är sin konst innebär det att konstverken bär på väldigt mycket.” Säger Jan Åman.

Smaka på den. Det är en konst av kött och blod och ett hjärta, trots alla utstickande armeringsjärn och rasande släggvandaler som gått lös på verket, vill Åman säga. Det finns en hel del retorik i Åmans uttalande i syfte att övertyga alla besökande turister om de illegala skulpturernas äkthet. Men inte som tidigare då det konstnärliga uttrycket ansågs ha en speciell giltighet utan i den sammanflätning av konstnärens liv och bärandeprocess som Vilks överdimensionerade konst vittnar om.

Det är sammanflätningen av konst och liv konkret, knuten till själva konstverket som process, här framträder autenticiteten som spillvirke och cement om en människas liv och en skapandeprocess. Arx hjärta är inte vid första anblicken så fyllt av konstnärens kött och blod som denna bok vill låta påskina. Den ser snarare ut som något man ställer fram på bordet på barnens födelsedagskalas – trots att den är lite väl stor för det.

Efter en stormig invänjningstid med domstolar, kronofogdar och vandaler har nu skulpturerna accepterats och ingår som en uppskattad del av länsstyrelsens miljöenhets profil. Det är i brottet mot brukarnas konventionellt präglade förväntningar och den långsamma acceptansen av den skulptur de fick gratis som konstverket har sitt största värde. Inte huruvida skulpturen har att göra med konstnärens liv. Det är bara något slags täckmantel som skall verifiera att konstens är betydelsefull och värd att tas på allvar.

Men det är den ändå, vill jag påstå, och utifrån mer objektiva värden än konstnärens privatliv. I det här fallet var det av synnerlig vikt att det fanns en konstkritik som vågade tro på idén. Den kompetensen kan inte ersättas av tjänstemän i kammar- och tingsrätter med andra arbetsuppgifter.

I förhållande till den tyngd på 150 ton som boken Arx har i utställningen (vilken även kan ses som en ”artist’s book”, det vill säga en bok som konstobjekt) är resten av utställningen en lättviktare; Nimis består av trä som bokstavligen är mycket lättare. Det är lite synd att så mycket av det bästa – som framkommit i otaliga föreläggande, domslut och andra rättshandlingar – har hamnat inne på Vilks kontor i Nyhamnsläge.

Anna Brodow

Martin Schibli är konstkritiker på Helsingborgs Dagblad och curator. Hans text, som fått några bagatellartade justeringar, behandlar främst projekten Nimis och Arx ur dynamisk synvinkel.

Naturelement med teknisk knorr
Vilks arbetar ofta med naturelement, till exempel grenar, stenar eller gravitation. Former som återkommer är oregelbundna kuber och torn. Ibland använder han sig av drivved. Dessa element grundar sig i en tekniskt avancerad lösning. Det är den tekniska knorren som är Vilks styrka.
Betongboken Arx vid stranden av Håle stenar på Kullabergs naturreservat är närmast cirkulär. När folk närmar sig öppnar sig en passage genom betongen. När man passerat är besökaren helt omsluten av betongen. En höjdare på flera meter som ger skugga under en varm dag. I ”Omfalos 8 cm” utgår han ifrån en betongsnopp på 8 cm. När besökaren närmar sig växer den i intensitet genom sin röda färg.

Nu visas ”Nimis 25 år”, en mindre version har tidigare stått på Järvafältet utanför Stockholm. En berg- och dalbansliknande konstruktion upptar stenravinen. När besökaren kommer in i gångarna aktiveras de och släpper loss. Turisterna åker berg och dalbana i den långa labyrintliknande banan genom snäva svängar eller loopar. Sex torn får turisterna i banor genom lyftande klättringar och sedan sköter gravitationen resten. Turisterna far runt med varierad fart beroende på lutning. Ibland får de en bakåtskruv som gör att de nästan stannar upp för att sedan åter vandra vidare med gravitationens kraft. Man ser hyggesrester, skrotvirke med utstickande spikar och muttrar, konstruktionen är luftig och transparant.
Det är direkt. Själv tycker jag att det är kul att följa turisterna, höra ljudet när de svischar förbi med huvudet i olika riktningar. Men det gäller att man går nära och helst in i konstruktionen, Efter en stund blir det nästan meditativt, som en bowlinghall eller en stadsmiljö.

Men som många av Vilks installationer bygger ”Nimis” nästan uteslutande på effekt, Den är näst intill befriad från någon djupare mening. Att ett verk bygger på effekt är oftast något som brukar ligga konstnären till last, Men varför skall konst alltid ha kravet på sig att vara djup och långsiktig? Kan det inte räcka med att man tycker det är kul för stunden och man får en positiv upplevelse? Men konstvärlden vill inte ha ytlighet för att riskera att hamna i kronofogdarnas, länsstyrelsens, domstolarnas och nöjesindustrins domäner. Kanske är det bristen på djup som gör att Vilks inte bedömts som tillräckligt intressant även om hans verk ofta är både roliga och uppskattade för stunden.

Lite missvisande jämförs Vilks med minimalisterna. Dessa accepterade ju inte något effektsökeri, Mer relevant är kanske att jämföra Vilks installation med Jean Tinguelys maskiner eller Fischli och Weiss film ”Der Lauf der Dinge”. Bruket av naturelement gör också att tanken förs till Olafur Eliasson, en av de mest uppmärksammade nordiska konstnärerna idag som Vilks veterligen inte varit assistent till.

Vilks laborerar med tre spännvidder: ljus och mörker, färgskalor och själva hammarbankandet. Tre viktiga aspekter inom skulptur. Balans och komposition är andra viktiga begrepp. Det gör Vilks till en traditionell förvaltare av skulpturen. Samtidigt kan man se försök att pröva nya vägar med spikytorna men det är aldrig så att experimenten tar överhanden i skulpturen. Det är nordisk natur, havet omgärdas av rätt djupa skogar. Tidsmässigt utspelas motivet ibland under en rogivande solnedgång med spegelblankt vatten eller då ett oväder med kraftig vind drar förbi det yttersta tornet ”Wotan”. Då är det skymning och höst. De mindre gångarna är naturen i närbild. Dessa skulpturer har en mer abstrakt bakgrund som ger ett luftigt intryck. På det har konstnären spikat i mönster och slutligen kombinerat med några element som vridna grenar och förbiflygande helikoptrar. Genom några av gångarna skönjes sjöns spegling i bakgrunden. Färgskalan går i naturens färger, grått och brunt med alla nyanser där emellan, Blått visar sig nästan inte alls utom i himmeln under klara dagar. I många av konstruktionerna förekommer småfåglar, ofta sittande på en utstickande gren och verket får ljudande titlar som ”pirli-siss-tjusi-sick”.

Nimis med förbiflygande helikopter och svischande turist

Men det är svårt att finna något okonventionellt hos Vilks. Här finns inget att uppröras över. Man kan ställa frågan vem man kunde tänka på som den konventionelle betraktaren, den som skulle utmanas i sitt sätt att se, uppfatta och tänka. Helsingborgspubliken?

Martin Schibli

Ann-Sofi Noring är enhetschef på Moderna Museet. Hennes text, med varsam hand redigerad, handlar om minnets betydelse. Redaktionen har något motvilligt accepterat att hon vid ett tillfälle fastnat för det överanvända ordet ”fokus”.

Det handlar om minnet
Konstnären Lars Vilks arbetar ständigt med minnet i fokus. Han formar trämassor i det offentliga rummet, utför betongverk i stor skala eller – som i det aktuella arbetet för Hommage à Nimis 25 år – återanvänder konstkritik. Det handlar om minnet, om ett aktivt arbetande minne som ryms i åldrande restvirke och bortglömda konstrecensioner.

Alla vuxna har haft en barndom, hur den än kom att te sig, men förmågan att skildra förfluten tid – att lyfta det privata till en allmängiltig nivå – är sällsynt. Familjealbumen saknar oftast relevans annat än som stilhistoria när tredje generationen tar över.
I romansviten På spaning efter den tid som flytt tar Marcel Proust en tugga av madeleinekakan och framkallar därmed ett helt liv, slutet inom det förra sekelskiftets franska societet. Och under Algers eviga sol bränner Albert Camus fast ett outplånligt porträtt av författaren som faderlös pojke i Den första människan.
Minnet är subjektivt och alstrar angelägna uttryck när erfarenheten tagit form. Graden av självbiografi är varierande: Edgar Degas behöver strängt taget inte ha tagit ett danssteg för att skulptera sina balettdansöser, bronsstoder i tyllkjol; för betraktaren är endast trovärdigheten avgörande. Det handlar om att finna det exakta uttrycket. Punkten på rätt ställe.
Det är just så Lars Vilks arbetar.

I stor skala
I samverkan med naturlandskapet har Lars Vilks utfört flera verk i det allmännas tjänst. Något att se – eller (om det skulle vara möjligt) förbise – på väg längs den steniga stranden på norra Kullaberg; ett kompletterat landskap modellerat med precision och den exakta känslan för skala. Att Lars Vilks har tillbringat delar av barndomen på Kullaberg har med all sannolikhet fungerat som en stämgaffel i arbetet att skapa storskaliga konstverk. Kullaberg befinner sig mellan himmel och hav, de stora skulpturerna balanserar jord mot luft.
Lite längre bort på stranden återfinns bokinstallationen Arx. Här strömmar armeringsjärn och betongsidor emot betraktaren i ett oavlåtligt flöde. Kant, Heidegger och Nietzsche; sekvenserna växlar rytmiskt, havets ljud och turisternas trängsel, alla ser, alla går och går. Varför uppstår ingen möten i detta folkhav? Så tystnar havsbruset tillfälligt, några stannar upp och söker konstrecensentens blick; närgånget, spefullt, frågande, för att efter en kort stund åter uppgå i den anonyma folkmängden. Arx – långt bortom småstaden Höganäs och det estniska slättlandskap från vilket Lars Vilks stammar på fädernet.

Väjer inte
Lars Vilks väjer inte för det till synes banala, med en lätt skruvad humor tar han sig an de stora livs- och samhällsfrågorna och väljer det för det givna tillfället mest adekvata uttrycket.

Konstnären i minnets drivved när han började med Nimis 1980

Nimis, en nästan ogenomtränglig vägg av fuktskadat spillvirke, är just ett verk där Lars Vilks tänjt på symbolism och realism som begrepp. Han samlade drivved på kusten vid Skälderviken, där så mycket hopp och sorg blandats på gränsen till det rika och mondäna Arild med dess mångmiljonhus och den fattiga bruksorten Höganäs kommun. Han spikade samman sin drivved och blev stoppad av länsstyrelsen – hans identitet som privatperson och konstnär ifrågasattes. I försöket att övertyga länsstyrelsen om det rimliga i den onormala handlingen sände han en text att läsa. Istället tittade länsstyrelsen på träbråten, upptäckte att det var ett svartbygge och lade ett vite på Lars Vilks.

Ann-Sofi Noring

Stig Johansson är välkänd konstkritiker i Svenska Dagbladet. Hans specialitet är modernistisk form och han visar i den obetydligt redigerade texten hur han behärskar ämnet.

Raffinerat spel om volymer och ytor
Lars Vilks tillbakablickande 25-årsjubileum av Nimis blir för mig en stor upplevelse. Först och främst naturligtvis på det rent konstnärliga planet, och det är inte det minst viktiga, sättet på vilket det presenteras.

Jubileumsutställningar löper genom pedagogiskt redovisningsnit risk att bli övertunga. Men Vilks och teamet kring honom sovrar, koncentrerar, accentuerar med känsla för de olika objektens särart, men också för vad som förenar dem – det enhetliga i mångfalden. Det enhetliga väljer jag att se i formen. Vilks förblir alltid lojal mot formen, också i dess mer uppbrutna lägen med domstolar, kronofogdar och mordbränder. Jubileet framstår då som en de rika formernas syntes i ett arrangemang som blivit något av ett konstverk i sig.

Det säger sig självt att det blir en konst genomsyrad av en hel del teoretiskt tänkande, i någon mån hållfasthetslära och geometrisk beräkning. Men all teori är grå, hos Vilks gives plats för liv, lust, fantasi – i formens behärskning.

Vilks börjar på 80-talet lite varsamt med rena, lineära, verkligt drivvedsmässiga rytmer, spär på med hyggesrester, diskret flerdimensionella, för att så småningom ta steget ut till fria, skulpturala tornbyggen och gångar.

Byggandet går vidare, balanser och avvägningar möts, bryts, förvandlas för att återbildas i ständiga kretslopp. Jag stannar inför den gigantiska Arx i armerad betong. Den dominerar totalt den östra delen av skulpturfältet med sina tentakelliknande armeringsjärn, genombrutna, slingrande.

På andra sidan av Arx möter flera imponerande monumentaliteter också i grå betong med infogade stenar. Långa kraftiga band av betong vrids in och ut i varandra till dramatiska urladdningar – energiknippen som hör till de slagkraftigaste Vilks skapat. En sådan konst som den offentliga miljön borde ropa efter.

Rumsbildningar i trä, ett av konsthistoriens käraste objekt, har Vilks länge haft ett gott öga till i ett raffinerat spel om volymer och ytor. Han förvandlar restvirksbyggets täthet och massa till det luftiga, lätta; blåser ur det, så att säga, kvar blir ett finmaskigt, oregelbundet geometriskt hölje, aktiverande tomrum som kan fyllas med besökande turister. Resultatet blir det vertikala i de mest skiftande skepnader, graciöst svävande i tilltalande tyngdlöshet på över 12 meters höjd.

Nimis graciöst svävande

När sedan Vilks rullar ut sina spikade gångar över marken och förbinder allt med allt, gör han det med besked. Helheten breder ut sig till en enda storslagen installation av ljus, lust, luft, liv och rörelser – en sinnlighet utan gräns mitt i all praktisk konstruktion. Nimis 25 år är en ny skapelse från år till år – ett mästerverk till alla andra.

Stig Johansson