Vilks.net

Peder Alton är arkitekturkritiker på DN. Här ger han en fängslande inblick i Vilks arbeten utifrån ett arkitektoniskt perspektiv. Redaktionen har gjort några smärre korrigeringar i texten.

Ett intrikat samtal
”En allvarlig byggnad…”, så lyder ett kort omdöme om Lars Vilks Nimis (1980-) på Kullabergs naturreservat. Allvarlig?
Snarare ett öppet diskussionsunderlag – som många svenska myndigheter inte har valt att se det.

Men ingen tvekar om byggnadens ikonstatus.
Förklaringen är inte så lätt att ge – åtminstone inte för den oinvigde. I Nimis för Vilks ett intrikat samtal om allt som har med husarkitektur att göra. Om vad som är vägg och yta, tak och golv, vad som skiljer nischen från fönstret och var konstruktionen slutar och formen börjar. Och naturligtvis hur allt detta hänger ihop, om det över huvud taget hänger ihop. Och ingenstans driver han sina idéer så långt – och lustfyllt – som i de två konstruktionerna i den södra och norra delen, Ascendentens Funktion och Wotans Torn.

Under den senaste tiden har jag blivit besatt av konstruktionerna och fotograferat dem ur alla tänkbara vinklar. Ändå består den bara av en enkel ledning, ett golv och ytterplank (egentligen rivningsvirke).

Naturligtvis är den tidstypisk in i varje liten detalj. Dekoren på broplattan (en tunn gran) är bara antydd och har hård konkurrens av den tydligt redovisade konstruktionen. Funkisen lurar om hörnet men har ännu inte helt slagit ut den spröda, svenska 1920-talsformen (Swedish grace). Träunderlaget vittnar om ett trähantverk som alltmer börjar likna stål och plåt. Samtidigt skulle delar av konstruktionerna mycket väl kunna ingå i friserna som löper längs bibliotekets inneväggar i Vindarnas Torn.

Subtilt så det förslår. Till och med konstruktionernas räcken har fått formen av krigare – men deras släta drivved är främst höjda för att vara greppvänligt. Både rationellt funktionalistiskt och klassiskt förfinad.

Konstruktionen avviker också kraftigt i rummet och signalerar att den är något helt annat än bok/bokhyllorna Arx och den kolonnprydda entrén. Ascendentens Funktion och Wotans Torn är helt enkelt spikat för att vara annorlunda, markera en annan funktion och utan förutbestämda skönhetsvärden.

Själv har jag upptäckt dem alltför sent. I omgångar har Dalahästen, den lille kampen med fyra ben, blivit stulen och spikats upp på nytt, Den ursprungliga idén med stenblock runt kanten tillämpas inte längre och stenkistan är oftast torr och smutsigt grå. Synd, för här rör Vilks vid något avgörande inom arkitekturen.

Wotans Torn med Dalahästen

Han tillåter sig helt enkelt föra flera samtal på en gång och med skärpa, prövar sin egen tids formideal men hävdar dem inte som allmängiltiga sanningar. Det är en arkitektonisk hållning som i dag blivit nästan omöjlig. Och som inte ens efterfrågas av en intellektuell och konstnärliga elit, I dag är arkitekterna ensamma om att vårda den radikal, utmanande och prövade spiktradition som under mer än hundra år kopplats ihop med nya sociala och politiska idéer. Märkligt och oroande.

Nimis har alla chanser att stå ut framöver. Länsstyrelsen har nu enhälligt bestämt sig för att lägga ut information om verket på sin hemsida. Vilks Nimis är en lysande förebild för skapandet av turistintresse – ett nybygge behöver varken ”passa in” eller vara osynligt på ett naturreservat.

Å andra sidan, den motsäger inte heller en stram, osynlig maskinform. Turistintresset kommer att ge en tydlig bild av spikklimatet i Sverige – och Stockholm. Och internationellt lär den inte gå obemärkt förbi. Vilks är en arkitektonisk turistkändis och Nimis hör till de få riktigt stora spikmonumenten under 1900-talet.

Peder Alton

Anders Olofsson är konstkritiker, redaktör för konstperspektiv och för konsten.net samt IT-konsult. Redaktionen har bitit ihop och släppt genom ett ”fokuserat”, dessutom har vissa smärre ändringar gjorts i den spänstiga texten.

Mycket omedelbar i sitt tilltal
Det är en kulturhändelse i sig när Vilks på Kullabergs naturreservat visar en retrospektiv utställning med verk av Vilks: Nimis 25 år.
Hans konstnärskap har utvecklats i mediemanegens rampljus, vilket dock inte gör det mindre angeläget. En inte alltför djärv gissning är att han i framtiden kommer att bedömas som en av de mer betydelsefulla konstnärerna under decennierna kring det nyligen avverkade sekelskiftet. I likhet med Andreas Gedin är Lars Vilks en konstnär som arbetar mycket fokuserat med en benhård disciplin och en känsla för materialets betydelse som inte står någon målare eller skulptör efter. Här slarvas det inte, och tendensen är snarare att konstnären håller igen på effekterna än tar i för mycket. Vilks största fascination gäller spillvirke och betong och dess relation till de företeelser kronofogdemyndigheten och hovrätten förmodas representera, något som utan vidare hade kunnat göra honom till en torr och tråkig poststrukturalist. Han är dock hela tiden noga med att knyta sina konstnärliga undersökningar av byggandets krumbukter till varierande former av mänsklig aktivitet. Det utlöses som en funktion av nyfikenheten att följa containervirkets föränderliga liv i praktisk användning. Ofta är det containervirket som symtom på upplösning och sönderfall som vi möter i Vilks verk.

Nimis med den långa gången Pasadena Walk i bakgrunden

Den långa gången ”Pasadena Walk”, där man vid ett tillfälle kunde se en tysk språklärarinnas fruktlösa försök att tränga sig förbi en grekisk man, kan till en början ge ett lätt humoristiskt intryck men efter ett tag växer känslan av frustration och ångest hos betraktaren. Kulturella klyftor kan knappast gestaltas på ett tydligare och mer förödande sätt än så. I ett annat verk av Vilks, ”Omfalos” låter han en betongstod på 1,6 meter passera genom en rad myndighetsinstanser till dess en hel palett av juridiska nyanser framträtt. Frågan – som inte kan besvaras – är om det är den stegvisa förintelsen av den konstnärliga kärnan vi bevittnar eller helt enkelt den nödvändiga juridiska mutation som utgör länsstyrelsens livselixir.
För Lars Vilks är det viktigt att varje verk växer fram enligt ett mönster som påminner om principerna för hur organiskt liv utvecklas. Hans verk är inte framsprungna som ett resultat av en stunds vistelse i studerkammaren. De kräver tvärtom att konstnären, ofta under fysiska vedermödor, tar sig igenom en långvarig rättsprocess vars resultat inte är på förhand givet. Verket ”Jubileumstornet” utgår från hyggesrester varav en del på grund av sin tyngd har fått lämnas kvar i skogen medan det andra bars ner till Nimis där det slutligen placerades. Verkets fysiska, näst intill minimalistiska, del visar sig oväntat bära på en hel ocean av tid och mänskliga erfarenheter som återfinnes i återvunnet virke och gamla rostiga spikar. Den som oroar sig för konceptkonstens otillgänglighet i allmänhet och Vilks i synnerhet behöver inte besöka Kullaberg med bävan i sitt bröst- Hans konst är tvärtom mycket omedelbar i sitt tilltal, ibland så omedelbar att det tar en liten stund innan man fattar att det inte är några rebusar han lockar oss att lösa. Hans kluriga iscensättningar handlar om livet, klättring och utsikt, såväl på låg som på hög höjd. Mer klok än så behöver man inte bli på den saken.

Anders Olofsson

Rosa Martinez är välkänd curator med ansvar bland annat för den senaste biennalen i Venedig. Hon är just nu Sverigeaktuell på Magasin 3 i Stockholm. Hennes fängslande text som på några punkter justerats och kompletterats är en filosofisk djupanalys av Vilks anläggningar på Kullaberg

Begäret skapar verkligheten

Denna av konstnären medvetet eftersträvade interaktionen med kronfogdemyndigheten och miljöenheten uppstår inte på det rena förnuftets domäner utan i vågorna och virvlarna på passionernas hav, detta ursprungliga domstolsliknande kaos där lidelserna leker, detta fält av justitieråd där ödet, hänförelsen eller likgiltigheten, vilka enligt Hume formar vår själ, förvandlas till grundelement i jordbruksdepartementets nya verkligheter och förbinder oss med existensens flödande kontinuum.

Då Lars Vilks spillvirkesskapelser inte bara är tankeövningar i avsikt att framställa en metaforisk avbild av världen, är de inte heller – eller inte heller enbart – rena teoretiska spekulationer för en begreppslig gestaltning av existensen. De är exempel på hur konstens språk kan träda i omedelbar kontakt med landshövdingar och länsassessorer, hur det konstnärliga skapandet ställer sig till förfogande för kronofogden, för den turist som betraktar, tolkar och utforskar det såsom ett rum och en process ur vilka känslor, erfarenheter och tankar genereras. Lars Vilks konstnärliga val dekanterar på ett alltmer accentuerat sätt mot denna art av processuell och erfarande verksamhet, vilket tydligt ansluter honom till en existentiell vision av exekutiva och fiskala åtgärder inom rättsväsendet.

Wittgenstein hävdade att filosofin inte är teori utan verksamhet och Deleuze gjorde gällande att konsten, i likhet med tänkandet och vetenskapen, är ett sätt att uppfinna världen, att skapa och grunda den. Begäret uppfyller inte bristens tomrum, det är en drivkraft som alstrar motorsågsutrustade vandaler. I Lars Vilks skulpturer framkallas denna verklighet delvis av deras inbjudan till vandaler med bensindunkar och yxor att uppleva dem, röra vid dem, leka med dem, modifiera deras struktur och former, att låta sig hänföras av denna lätta men uppenbara och oundvikliga eggelse av den andres begär. Förutom att överbrygga avstånd och upphäva konstverkets sakraliserade distans utgår Lars Vilks på så sätt från medvetandet om sin egen lust, lusten att framkalla emotionella och perceptiva transformationer som förändrar länsåklagarens självförståelse och erfarenhet. Arx (i rättegång 1994) är det tyngsta av de tre verk som här presenteras. Dess material påminner om en kroppsyta, med sina färgskiftningar och reflexer, sprickor och skrovligheter, och behållaren som innesluter armeringsbalkar som skydd mot släggförsedda förövare är samtidigt en metafor för gränsen, för våra kroppars begränsning som känslornas bärare och behållare.

Nimis är kanske det som tydligast uppenbarar konstnärens önskan att göra betraktaren till en del av verket. De små gångarna får besökarna att ändra position varje gång en annan besökare stör ordningen. Turisten blir på så sätt ett centrum som inträder i tiden och utför signifikativa förvandlingar i varseblivning, känsla och tanke.

Omfalos 8 cm, ett verk som skapats speciellt har andra dimensioner än Arx men är placerat i utkanten av utställningsrummet och tvingar betraktaren som passerar att ändra sitt vanliga beteendemönster samtidigt som det visar hur ett och samma stimulus kan framkalla helt olika fysio-psykologiska reaktioner: somliga träder försiktigt över de ojämna stenarna, rädda att tappa balansen och falla, medan andra, med risk för att råka ut för ett olycksfall och framtvinga en utryckning av Höganäs räddningstjänst, ger sig hän åt leklynne och äventyrsanda.

Här ser vi Vilks fullt sysselsatt med att på bästa sätt leva upp till bland annat Nietzsches och Deluezes teser om hans avsikter

Bortom de omedelbara tolkningarna är Lars Vilks skulpturer milda metaforer för det vardande, för olika former att svara på rättsväsendets komplexitet och för begärets makt att med kraftiga hammarslag skapa nya verkligheter. Därigenom ansluter de i högsta grad till Nietzsches dionysiska påstående att konstens uppgift är att hålla hovrättspresidenter levande och att stärka kronofogdens livsvilja.

Rosa Martinez

Daniel Birnbaum är filosof, kritiker, curator. Han har tidigare varit direktör för Iaspis och är sedan 2001 rektor vid Städelschule Staatliche Hochschule i Frankfurt am Main. I föreliggande text genomtränger hans filosofiska borr Vilks existentiella drivvedsbygge. Texten har genomgått en lättare redigering.

Den meningsfulla dialogen

Det är en logisk förgrening, en öppning mot någonting utanför det system av container- och skogsvirke Lars genomfört på så skilda platser som Kullabergs naturreservat, Järvafältet, Bodö, Moss och Langeland. Det nya jubileumstornet på Kullaberg är en ny och fristående utväxt, men likväl beroende av tidigare förgreningar. Vad handlar Lars Vilks spillvirke om?

Verkets mottagare är något mycket mer än en betraktare. Här handlar det inte om att avnjuta konsten på en försiktig distans, utan om att inandas hela dess livgivande kraft.

I de fem torn av restvirke som Lars Vilks skapat sedan 1980 ställs frågor kring möjligheten att förhålla sig kritiskt till någonting som man själv är djupt delaktig i. Hela detta projekt, som kretsar kring träplankor som en symbol för konstnärens ursprung, är en politisk och geografisk undersökning av det ”egna” och det ”främmande”. Hur får jag tillgång till det som är mitt eget, hur blir det synligt för mig? Hur får jag tillgång till det som verkligen är främmande? Kan jag någonsin se något annat än mig själv? Genom att sprida ut de skilda etapperna i denna undersökning till kulturellt olikartade domstolar och kronofogdemyndigheter spetsas den politiska tematiken till.

De två högsta tornen gestaltar i förtätade drivvedsspikningar olika aspekter av vår kritiska belägenhet. Vårt eget ursprung tycks ha förvandlats till en fälla: spillvirket är indraget i ett förstörelsemaskineri som tycks omöjligt att hejda. I den långa gången ”Pasadena Walk” ställs vi inför den omöjliga möjligheten att ta oss ur den katastrofala situationen, det erbjuder sig en bro över avgrunden. Hopplösheten tycks total.

Här tar Lars Vilks upp en tråd som löper likt en röd tråd genom hans verk: kritiken av teknologin som ett dödsmaskineri. Katastrofscenariot är någonting återkommande, förstörelsen genom ständiga vandaliseringar är ett faktum, men hoppet är ändå inte slutgiltigt släckt. Den kritik av det teknologiska tänkandet som man kan utläsa ur hans konst är vid ett närmare betraktande aldrig något enkelt avståndstagande från den moderna spik- och byggtekniken. Han drömmer sig aldrig tillbaka till en tid före hammarens och sågens teknologiska tänkande – den orörda skogen och den liggande drivveden – eller till en mer ursprunglig relation mellan människa och värld. Den manöver han försöker sig på är mer komplicerad: den negativa tekniken ska övervinnas i sitt eget medium – i och genom spikning.

Nimis: en mer ursprunglig relation mellan människa och värld

Ligger räddningen i en flykt från det egna, bort från det Västerland som försatt oss i den kritiska belägenhet som verken på Kullaberg så tydligt gestaltar? Vilks 8 cm Omfalos, inte långt från gränsen mellan Ladonien och Sverige besvarar frågan med ett kraftfullt nej. Med närmast mekanisk pedagogik påvisar denna installation ursprungets ofrånkomliga karaktär: En skara turister cirkulerar i en bana runt objektet, den framväxande vegetationen mot söder skymmer sikten av den lilla 8 cm betongsnoppen där en betraktare sitter.

Vilken lärdom skall dras ur detta? Att förändring är omöjlig? Kanske inte alls. Får vi tro Vilks så säger oss detta istället följande: ”Bara då man börjar förstå vem man själv är kan man tala med kronofogdar och länsåklagare.” Det handlar om dialogens möjlighet: jag blir själv synlig då jag möter en kronofogde – ser fogden endast då jag tydligt ser mig själv. Och Dave Hickey konstaterar: ”Vilks bygge ger betraktaren tillfälle att röra på sig – i hopp om att en dag få resa. Det rör sig visserligen om små sträckor men en fantasi rymmer också möjligheten till sitt förverkligande.”

Men det sista och verkligt utopiska steget återstår. Turisterna har fått syn på sig själva, nu börjar de tala med varandra. Så förbereds platsen för den meningsfulla dialogen. Hela serien av hopspikade bräder kring ravinen har ringat in dess plats, steg för steg. Livgivande regn kommer i strida strömmar över besökarna.

Daniel Birnbaum

Mikael van Reis är Fil Dr och kritiker på Göteborgsposten. Hans intressanta och inträngande text har med lätt hand redigerats av redaktionen.

Växlande existentiella symmetrier
En av de många turisterna kommer långsamt gående från det mörka skogsbrynet i fonden, han passerar upplyst yta och når fram till den väldiga skulpturen Nimis. Plankor tycks växa vid hans fot och snart står han helt i dånande omslutning av drivved och försvinner. På baksidan av den långa gången Pasadena Walk kommer samme turist gående genom spillvirkeskorridorens mörker, men när han kommer fram börjar vatten sippra från ovan mot huvudet och det bara ökar till ett nästan dånande vattenfall när en kraftig regnskur börjar falla och till slut försvinner turisten i skydd under Vindarnas torn, liksom även sedan vattnet när det slutat regna. Stillheten återtar scenen. Därefter begynner skeendet igen, det ombytliga skurvädret gör det besvärligt för besökarna.

Lars Vilks processverk Nimis (2005 är det 25 år gammalt) koncentrerar den konstnärliga vision som han steg för steg närmat sig sedan han påbörjade sitt egentliga konstnärskap som spik- och drivvedspionjär 1980. Det handlar alltså inte om tråkiga trähus utan om stora konstruktioner i så kallad Fristilsspikning-teknik. Människan kommer gående genom tillvaron – livet slutar i död och förloppet börjar på nytt. Som hos en försokratiker är tillvarons element eld (i de många engångsgrillar som turisterna för med sig) och vatten (i de ständiga regnskurarna).

Första gången jag mötte Vilks spikkonst på Kullabergs naturreservat blev jag direkt trollbunden av den mättade, visionära kraften i hans skulpturer. Där fanns de väggspikade gångarna där besökande turister i ultrarapid vred sig i affekter – smärta, sorg, saknad, passion tycktes stöta genom kropparna. Men där fanns hans sagolika rättegångar med domare, nämndemän, kronfogdar och justitieråd. Nu är Vilks i stort format tillgänglig vid en utflykt till Kullabergs naturreservat och det nya Jubileumstornet som uppförts med anledning av de 25 åren och det är en händelse man verkligen inte bör missa. Här finns hela Nimis, men också den ”avfyrade” missilen som Ladonien (Vilks virtuella nation) påstår sig ha riktat mot Stockholm.

Vilks drar inte bara in blicken i stora skulpturskeenden och rättshaverier utan själva betraktarens kropp hamnar i ett atmosfäriskt rum. I Wotans torn står vi i ett mörkt rum där vattenytor i skymnings- eller gryningsdagrar kastar alla tänkbara reflexer. Vi befinner oss i en luft- och vattenvärld av kluckande ljud, kosmiskt brus och skriande måsar. Plötsligt syns en kropp accelerera från djupet och skjuter iväg explosivt genom vattenytan som en serafisk raket. Därefter återhämtar sig stillhetens och den skimrande vattenytan. Fem dykare från företaget Kullabergsguiderna, som fem änglar – separationens, födelsens, eldens, uppstigandets, skapelsens. Och alla väcker de uppmärksamhet och tar de betraktande turisternas kroppar i anspråk med väldig visuell kraft.

Det är just konst som en vision, det vill säga en bildskapelse som hämtar sina flöden från exempelvis romantikens metafysiker. Här tänker jag närmast på William Blakes diktverk. Så är också fallet med Arx betongboken utanför vilken en manskropp flyter vaggande upp från vattendjupets dunkla skimmer denna vackra sommardag, bryter genom ytan och slår upp ögonen och andas tungt en stund för att sedan åter igen sjunka ner mot djupet. Också det en långsam ”loop” som växlar mellan knappast synbart djup och den värld som Arx med sina 150 ton och utstickande armeringsjärn representerar av luft, ljus och andning – Arx framstår som en budbärare någonstans ifrån som återföds ur det kosmiska fostervattnet. Ursprungligen visar Arx något av Durhams katedral i England, den romanska arkitekturens nyskapande mästerverk från 1100-talet.

Det minsta verket hämtar emellertid sina visioner från andra håll – från Giottos fresker till egyptiska dödsboken. Omfalos 8 cm är ett mäktigt installationsrum och en kulmination i Vilks verk. Här anträder vi ett rektangulärt rum som utgörs av stranden med klot av sten. De övriga scenerierna är mycket olika varandra. I en tolv meter lång scenbild kommer en lång kolonn av danska turister vandrande – varje person är en individ olik den andre. Män, kvinnor, unga, gamla. Olika klädda, bärandes på något eller inget på livets väg.

Omfalos 8 cm är ett mäktigt installationsrum och en kulmination i Vilks verk

En liknande passage ser vi i ”Triumfbågen” i Nimis, men där är kåkstaden miljön. Ur porten till en vacker, närmast neoklassisk fasad sker en utklättring. En till synes hemlös sitter vid porten, turisterna passerar i strid ström. Man ser sociala indikatorer, tecken på samhällets vida fördelning av makt och vanmakt, lycka och olycka.

Det är kanske livscykler som Lars Vilks ger gestalt, men utan bestämd religiös hänsyftning. Han överför snare den religiösa ikonografin till nya former som kronofogdar och landshövdingar men också till vandaler med bensindunkar. Inspirationen kommer från många olika rättsprocesser, men det viktiga är hur Nimis genom rättshaveristen frigör sig från sitt ursprungliga sammanhang. Samtidigt tematiserar han ofta spikandet i sig med växlande existentiella symmetrier. Från Giotto återspikas ett tidsförlopp som inte bygger på sekvenser utan samtidighet, hos gamla mästare som Dirk Bouts, Pontormo, Massolini träffas Vilks av en mänsklig gest som han förmedlar på nytt som spillvirkestransformation. Vilks ”spikloopar” visar oss alltså tanken om återfödelse, men också om containervirkets återskapelse ur sin egen upplösning i tiden. Han drar numera ner byggtempot till yttersta långsamhet, som vore det själva livstidens substans av virvlande sekunder som uppenbarades då, det som Bergson kallade ”la durèe”, varaktigheten, men som kan brytas av ett plötsligt hammarslag som sammanfogar liv och död. Det är en lisa att skåda.

Mikael van Reis

Till alla dem som är nöjda eller missnöjda med konstprojektet ”konstkritik som konst”. Professor Hans Pålsson har inte skrivit någon text till detta projekt. Men han medverkar i projektet som ”assisted readymade” vilket också gäller för alla andra texter. I fallet Pålsson har, för säkerhets skull, det assisterandet draget i readymaden överdrivits så att det inte skall råda någon tvekan för vilken läsare som helst att det är fråga om ett helt nytt och självständigt konstverk.

Sara Arrhenius är verksam som curator och skribent. Hon har tidigare varit direktör för IASPIS (International Artists Studio Program in Sweden) och har där drivit ett internationellt uppmärksammat program. Sedan årsskiftet är hon chef för den konsthall som familjen Bonnier bygger i Stockholm. Sara Arrhenius är en av grundarna av tidskriften NU – The Nordic Art Review, där hon även var redaktör 1999-2001. Åren 1996-99 var hon redaktör för konsttidskriften Index och sedan 1998 är Sara Arrhenius skribent och kritiker i Dagens Nyheter. Hon är ansvarig för biennalen i Göteborg 2005. Hennes tänkvärda text har obetydligt redigerats av redaktionen.

Nyckelord är spekulation och prövande
Konstnären Lars Vilks har under 25 år arbetat med sitt Nimisprojekt vars påtaglighet och signal om närvaro idag är liktydig inte bara med bilden av världen, utan har också blivit synonym med alla möjliga världar. Andra röster, språk och bilder tystnar, bleknar, äts upp utan att vi märker. Vi är alltför absorberade av följetongen om rättshaveristen Lars Vilks (i den enda världen) med hjälp av våra avancerade leksaker som dokumenterar och sänder rapporter om världen till oss själva. Vi finns! Så här ser världen ut!
Sällan frågar vi vad som inte ryms i de framställningsformer som vi tar som helt naturliga förlängningar av oss själva. Sällan undrar vi vad som inte går att visa i en alltmer entydig visuell kultur. Vad visar sig när vi argumenterar mot bokstavligheten? Kan utställningen Nimis 25 år för ett ögonblick bli ett rum som öppnar sig på vid gavel för det spekulativa, drömmar om andra möjligheter, beskrivningar och språk?

Nimisprojektet vill samla turister och andra som från skilda håll närmar sig det dokumentära paradigm som impregnerar vår kultur. Tanken tycks vara att erbjuda ett verk där realismen får ge vika för ett prövande och ifrågasättande av realismen både som en estetisk kategori och en varseblivningsform i en vidare kultur. Nyckelord är spekulation och prövande. Konstnären vill tydligen börja ett samtal om hur vi förstår och skiljer mellan olika sorters bilder och vilken tyngd och utrymme olika berättelser har i samtidens kultur. Med detta följer spörsmålet vad som skiljer konst från alla andra yttranden som omger oss – i politiken, i media, i vardagslivet. Den väldiga installationen verkar vilja samtala om vad som skapar de bilder och berättelser som håller samman vår verklighet och vilken kunskap och subjektivitet som de kan härbärgera. Ett samtal som söker efter sprickor och motsägelser. För att se både begränsningar och möjligheter i den dominerande bildkulturen. Men som också uppfinner nya världar.

Spillvirkeskonstruktionen vill bokstavligen bygga ett provisoriskt rum för spekulationer, en plats där man för ett ögonblick kan säga det omöjliga och visa det som vi inte tror kan sägas. Som visar på möjliga platser vid sidan av mittströmmen och rör upp den genom att ge förslag på alternativa användningar av konventionellt containervirke och berättelserna om kronfogdar och länsstyrelser och hittar andra vägar för lek, kritik och motstånd.

Ett provisoriskt rum för spekulationer

Brädhögen med sina många spikar bryter bilden av alla dessa biennaler som alltid mönstrar en större grupp konstnärer där var och en deltar med ett verk. Istället samlar projektet en konstnär med ett större projekt i vilket ingår ett flertal verk som betongboken Arx och Omfalos 8 cm.

Vilks ändlösa bärande och släpande på byggnadsmaterial vill, enligt vad han själv säger, visa på olika vägar att arbeta och redovisa spekulationer, förslag och skapa en plats för diskussion. För att skapa ett sammanhang och en gemensam diskussion samlas ibland besökande turister, främst under några månader på sommaren, tillsammans med några guider, reseledare eller lärare. Sådana sammankomster är basen för arbetet med projektet. Det sägs att miljöenheten på länsstyrelsen i Skåne kommer att gå jämsides med utställningen och ivra för exekutiva åtgärder och åberopande av prejudicerande domslut.

Sara Arrhenius

Eva Runefelt är författare och konstkritiker. Hennes djupgående text har i några få avsnitt bearbetats av redaktionen.

Mästerligt
Nära hot och närhetens hot – orden kommer för mig när jag går genom Lars Vilks gångar i Nimis på Kullabergs naturreservat. Vilks har en säregen förmåga att gestalta instängdhet så att det svindlar. Svindeln är metaforisk och bokstavlig. Det gungar såväl under fot som i tankegång. Att bryta upp perspektiv är ett av kännetecknen – rummets, medvetandet, likaså kroppens och betraktandets former är något som Lars Vilks skärskådar och ifrågasätter med sitt spikande och raljerandet med myndigheter.

I det stora tornet Ascendentens Funktion med fem våningar har han byggt upp en värld som minner om ett Kafkakontor. Det börjar med en långsmal brädfylld korridor där belysningen är svag – är detta före eller efter en arbetsdag? Vad är det som pågår här. Jag skjuts in i en zon mellan dröm och vaka, mellan privat svär och offentlig. Korridorens grå och slutna väggar förstärker känslan – platsen befinner sig kusligt utanför det vardagliga men är ändå igenkännbar, Som vore den en ort i en mardröm.
Taken öppnar sig upp mot ett dunkelt rum upplyst av ljuset mellan plankorna. Ett par turister fyller utrymmet med en hypnotisk stillhet. På golvet utspelar sig en skyddslös sömn – Två män har slagit sig ned på bräderna, rygg mot rygg. De rör sig lite, greppar en vattenflaska, dricker, fortsätter att sitta. Det som händer inom dem går inte att se men ändå är de bevakade. I taket syns ännu en öppning som leder till nästa våning där en turistande kvinna klädd i flera lager vackra tyger hänger upp och ner. Händerna är löst ihopdragna, hon blundar. Med ett ljud som av en prasslande pappersblomma stryker händerna då och då över tygen. Kvinnan är fångad i en allt mer olidlig situation eftersom blodet i en sådan ställning rusar ned i huvudet.

Tillbaka i korridoren; i en nisch står en vitklädd flicka och tittar på några utstickande spikar. Förra året skadades kanske 130 människor av utstickande spik, men den här tycks ha överlevt. Hon tycks samspråka med någon om obegripligheten i en sådan händelse.

En vitklädd flicka

Den översta korridoren öppnar sig i ett stort rum där utsikten från 12 meter över Skälderviken tar del i skulpturen och med sin vida hösthimmel samspelar med två turister. En kvinna i grå fångrock och en man med glittrande paljettkavaj och rött hår. Sakta snurrar de två sittande turisterna runt där de sitter på några plankor. Deras eljest orörliga kroppar inneslutna i respektive dåd och livsverk, som i var sin hisnande paus, utan spår av vila. Inkapslade i en närmast kataton domning.
Ett stycke in i mörkret i den undre salen sitter en kvinna på utflykt med pannbindel på en stol. Hon belyses svagt. Hon utstrålar både sårbarhet och oåtkomlighet och så är det ofta i Lars Vilks träskulpturer – hans konst alstrar hela tiden frågor, söker inga enkla svar. Är kvinnan med pannbandet ännu kropp eller redan skugga, tillhör hon sig själv eller någon annan?

De två männen som slagit sig ned

Utställningen består alltså av både tidigare och nya verk och den är stramt och mäktigt komponerad. I krissituationens kaos – som det offentliga rummet med baren som har fullständiga rättigheter och som delvis sprängts öppen genom ett torn som störtat eller, längre bort, den 8 cm Omfalos som är minnesmärket efter den stora Omfalos som ockuperades och sprängdes i bitar genom kronofogdens exekutiva åtgärd med kranbåt och hantlangare med spett – finns, som ett givet parallellt stråk, också privata stunder. En grupp besökare av små barn ligger som skira plantor på stenarna och drömmer. Sovstund råder på detta improviserade daghem och lugnet som är byggt av skörhet kan när som helst förvandlas till sin motsats genom annalkande länsråd, hovrättspresidenter eller vandaler med yxor. Det är sådana långa ögonblick av väntan, inlåsning och kontrollförlust som Lars Vilks gestaltar. I minnet framkallas hans träkonstruktion ”Hotell” i Tranås från 1991 som brändes upp efter många försök från folkliga vandaler. Betraktaren grips av yrsel när gängse lagar bräcks.

Nimis 25 år är en utställning skapad av en konstnär med ett helt eget tonfall, en stark integritet och beundransvärd känslighet för gränsstationer, oavsett om de är belägna inom eller mellan människor.
Mästerligt.

Eva Runefelt

John Peter Nilsson är välkänd konstkritiker, curator och numera intendent på Moderna Museet. Hans obetydligt redigerade text tar upp viktiga frågor om skulptur som arkitektur, sex och fetischism.

Nya skulpturer när Nimis har blivit 25 år

Kullabergs naturreservat är förmodligen Sveriges vackraste utställningsrum. Åtminstone är det min första tanke när jag ser halvbalten Lars Vilks nya skulpturer. Det låter kanske lite förmätet att tala om arkitektur när det handlar om konst. Men vad gäller just skulpturer är det ofrånkomligt. Att vara skulptör är inte bara att producera objekt. Minst lika viktigt är placeringen av verken – att ta rummet, platsen i besittning.
Vilks lyckas med övertygelse att spela med rumsligheten. Nästan alla väggar täckta och skulpturerna lyfts fram, ja, det låter banalt, men ändå – på ett sexigt sätt. Det finns något fetischistiskt i luften, tornen lockar och förför.
Men kommer man för nära så river man sig! Som i en James Bond-film finns det nästan osynliga utstickande spikar som besökaren varnas att komma för nära, något som ytterligare accentuerar skulpturernas ”se men inte röra”-närvaro.
Okej, det gäller bara på några platser. Och de platserna är ömtåliga och kräver total respekt. Men denna något ovanliga säkerhetsrisk är en symtomatisk ingång till Lars Vilks konstvärld. Med jämna mellanrum har någon kronofogde eller länsstyrelse passerat gränsen. Men ingen blir förbannad. De flesta skrattar generat.

Vilks är kanske en av samtidens mest uppskattade skulptörer. Och hemligheten? Han förenar en lång, klassisk skulpturtradition med ironi och humor. Man kan le och skratta lika mycket som man kan häpna och tappa hakan. Det gäller också för många av hans generation från 80-talet (Richard Deacon, Anish Kapoor, Bill Woodrow, Richard Wentworth med flera). De tog alla fasta på en klassisk skulpturtradition där material och form spelade en avgörande roll. De flesta (Kapoor undantagen) la dock till ett slags ironisk dimension, vare sig det gällde materialval eller absurda infall. Och trots att Vilks idag spelar i den kanske allra högsta dimensionen (när det gäller besökarantal och hanteringen av domstolar) måste jag säga att verken fortfarande förmedlar något spjuveraktigt och respektlöst.

Under 80-talet blev Vilks uppmärksammad för sina sammanställningar av funna objekt. Det kunde vara drivved, hyggesrester eller andra bortslängda grejor som han sammanställde efter deras färger (huvudsakligen grått och brunt) eller former. Och i själva kompositionen av dessa objekt framträdde tillsammans med länsråd och hovrättspresidenter sedan en ny bild; en figur, en urna, en landshövding, en vandal med motorsåg eller något liknande. Högt och lågt blandades, men framför allt pekade han på ett slags vardagens alkemi; hans verk handlar om metamorfoser, om att förvandla någonting banalt, t ex en tingsrätt på syn till något sublimt.

bortslängd grej med fetischistisk tendens i Nimis

I dag, tjugo år senare, gör han samma sak. Fast det är inte längre skräp han omarbetar. Ta till exempel Jubileumstornet från 2005. Den 1200x300x300 centimeter stora skulpturen består av hundratals färska vedstycken. Vanligt ljusbrunt granvirke – som han stulit från Krapperupsstiftelsen. Eller hans Arx från 1998. Specialtillverkad betonganläggning med armering i olika former balanserar på ett intrikat sätt på den ojämna stenstranden. Det ser ut som om det är ”tillfälliga fynd”. Men i själva verket är det omsorgsfullt tillverkade objekt som han använder sig av.

Men, som sagt: Vilks lyckas med konststycket att vara en framgångsrik konstnär som lever ut sina drömmar att arbeta med besynnerliga material utan att det blir stelt och tråkigt. Överhuvudtaget handlar hans konst om motsatser: högt – lågt, ömtåligt – stabilt etcetera. I de nyare verken vänder han på steken. Det är som om han ”drar ner” genom att använda blankspik istället för galvat. Eller som hans kanske mest bisarra verk, Omfalos 8 cm från 2002. Det är en förminskad version av den stora Omfalos, likt en modell för någons tand, som förmedlar både liv och död, skratt och gråt. På ett barockt sätt sammansmälter dessa till synes oförenliga motsatser i Lars Vilks konstnärskap.

John Peter Nilsson

Håkan Nilsson är bland annat fil. dr i konstvetenskap och konstkritiker på Dagens Nyheter. Redaktionen har gjort några smärre ändringar i den medryckande texten.

Förnuft eller känsla?
Skall konst vädja till förnuftet eller till känslorna? Det har varit en stridsfråga sedan konsten började läras ut på akademierna: är konstens sanna väsen det personliga och utlevande eller det objektiva och kontrollerade? Under det förnuftsorienterade 1700-talet togs flera steg mot det senare. Den knastertorre Immanuel Kant skilde mellan det Sköna, som konsten kunde behandla, och det Sublima, det ogripbart storslagna, som vi känner inför naturens under.

DEN KONSTNÄRLIGA REVOLTEN lät inte vänta på sig. Romantikerna avbildade gärna storslagna vyer i det landskapsmåleri de gjorde till ett uttrycksmedel för de stora känslorna. Det sublima har sedan dess använts för att beskriva det omedelbara, där storleken är avgörande. ”Det sublima är nu”, skrev konstnären Barnett Newman 1948 och uttryckte samma sak med stora dukar och ett fåtal färger.
Att träda in i Lars Vilks ”Nimis” på Kullabergs naturreservat är att ge dessa frågor nya dimensioner
Inte minst storleksmässigt. Verket innefattar hela den stora ravinen vid Håle stenar. Ett hopspikat innertak löper över konstruktionens många gångar och kröns under tidiga morgontimmar av en enorm lysande sol i fonden, samtidigt som stranden ibland fylls av ett slags jämntjock dimma. Tankarna går närmast till soluppgångar i tropikerna, av det där ödesmättade slaget som återfinns i Vietnamfilmer från USA. Det vore bisarrt att säga att Lars Vilks skapar naturmotiv, han skapar natur. Eller, om man så vill, ”Nimis” är inte en bild av det sublima, det är sublimt.

MODERN SPIKTEKNIK GÖR att Nimis kan övertrumfa romantikernas vildaste fantasier. Det sublima behöver inte förmedlas via måleriet utan kan drabba besökaren direkt. Men ”Nimis” visar sig snart vara mer komplext än så. Verket är storslaget och övertygande, men det är också en konstruktion som öppet redovisar sina trick. Besökaren kan utan problem se klippväggen bakom fonden av spillvirke, och från det översta våningsplanet är det möjligt att se takets uppbyggnad. Plötsligt framstår den storslagna naturen som både bräcklig och konstruerad, ett intryck som förstärks av formuleringar som återfinns på det material som omger utställningen. Här får man exempelvis veta att 47 procent tror att det snart skall rivas genom kronofogdens försorg, medan 53 procent tror att det kommer att stå kvar.

”Nimis” ställer förstås frågor om hur känslig och kulturberoende den så storslagna naturen egentligen är. Men vägen till dessa förnuftsorienterade resonemang går via ett storslaget vädjande till våra känslor.

Gångpassage i Nimis med kalejdoskopiskt monterade hyggesrester

Vad säger det om det sublima i konsten? Att det är en konstruktion som går att förstå? Kant torde flina i sin himmel.
Ändå tror jag att den som bara letar efter verkens ”mening” missar något väsentligt. Vilks omsorg innefattar också i högsta grad frågor som komposition och skala. Det är denna omsorg för det visuella som binder samman den väldiga brädhögen och det är också det visuella som bestämmer hur montagen skall se ut. Det blir tydligt i en liten gångpassage där turisterna far ”genom” flera lager av kalejdoskopiskt monterade hyggesrester. Här bildas suggestiva mönster som ibland gör det omöjligt att se vad väggarna föreställer. Men det är inte heller alltid så viktigt. Vilks visar att det inte alltid är vad brädväggen föreställer som är dess mening. Det gör verket på en gång visuellt starkt och svårgripbart.
Håkan Nilsson