Vilks.net

En inte helt obetydlig muntration tilldrar sig i den svenska konstvärlden. Tillställningen är ingalunda ny, den har pågått under flera år och dess historia kan sammanfattas med skaldens ord: Minnens I Edsvik 2009? Men det verkar som om dramats peripeti nu har infunnit sig. Skådespelets upphovsman är densamma som dess huvudrollsinnehavare, hjältinnan Jessica Kempe. För den utomstående är titeln given: Sankta Jessicas dialog med Johan den Onde.

Kempe tycks framför allt ha politiska ambitioner som hon tydligen vill aktivera inom konstsektorn. För att göra sig nyttig i kampen för, ja, antagligen en rättvisare värld, dras hon till vänsterns identitetspolitik för att agera mot främlingsfientlighet, kulturkonservatism, högervindarna i världen osv. Emellertid är det inte så lätt att leta upp något objekt för en sådan ambition i konstvärlden. Men Kempe har lyckats genom att skapa en personlig vendetta där hon återfinner alla dåligheter hos de nyakademiska konstnärerna. Som huvudman för denna rörelse har hon identifierat Johan Lundberg som får spela skurken i hennes drama. För det finns ingen nyfiguration som på något sätt är en utmaning mot den fasta konsensus som råder i samtidskonsten. Möjligen kan man säga att hennes envetna hamrande har upprättat en sådan fiende. Det senaste numret av Konstperspektiv har upplåtit plats åt en särdeles fyllig diatrib i ämnet.

Hon ger sig ut i ett försök att förklara realismens omöjlighet i bildkonsten. Eftersom Kempe vill placera sig i den kontemporära socialkritiken kan hon berätta att där har man perspektivet istället för sanningsbegreppet och realismen. Man får nog tillägga att i praktiken är det nog lite si och så med den saken. Men hennes bekymmer är denna nya realism (med Johan den Onde i spetsen):

”en växande rörelse av kulturnationalistiska, främlingsfientliga, radikal- och värdekonservativa partier, grupper och kulturströmningar med utopier om en nationellt och etniskt naturgiven konst och föreställningar om hantverksmässiga evighetsvärden.”

Och naturligtvis för att ingen skall kunna ta miste vilka farliga krafter som har kommit i rörelsen:

”Lundbergs och Rådlunds räddningsaktion för ett tänkt västeuropeiskt konstideal ekade av 1930-talets nationalistiska kampanjer mot gränsöppnande konst, kultur och samhällsforskning.”

Att den nyakademiska konsten är kulturkonservativ är givet men om nu några önskar vara det så har de väl all rätt. Man har naturligtvis också rätt att kritisera dem men Kempe är hysteriskt överdriven inför denna, helt marginella rörelse som inte har och inte heller kommer att bli något som helst hot mot det rådande kontemporära.

Hade Johan Lundberg varit strateg skulle han ha avvaktat Kempes bocksprång och insett att hon gör vad hon kan för att det nyakademiska skall bli synligt och intressant. Men han kan förstås inte hålla sig utan försöker med en rak höger beskriva Kempe som Leninbeundrare och därmed vän av en massmördare.

Men det är inte oävet med en smula komedi i den svenska konstvärlden.

Jessica Kempe vill rensa konsten från dess ogräs.

I samband med mitt besök på bokmässan höjdes några röster (inte minst från bokmässans grundare Bertil Falck) för att jag borde få ett större stöd från etablissemanget och inte minst från Svenska PEN. Ordförande i detta eminenta sällskap, Ola Larsmo, kände sig föranledd att göra ett uttalande som publicerades i gårdagens DN. Enligt Larsmo var det en bagatellartad fråga. Eftersom Vilks inte hade informerat om sitt besök kunde man inte göra något med så kort varsel. Och dessutom har han livvaktsskydd. Nu var det faktiskt så att mässan var välinformerad om mitt besök. Vad man inledningsvis inte kände till var att jag skulle delta i en debatt som inte ingick i det officiella programmet. Axessdebatten var en s.k. monteraktivitet, alltså arrangemang som sker mer improviserat. Jag fick förfrågan om mitt deltagande två veckor före mässan och meddelade detta vidare till behöriga. Problemet var att säkerhetspolisen bedömde det som olämpligt. Man ansåg att man inte kunde garantera säkerheten under rådande omständigheter. Det kan förefalla som en liten sak men hur man än vänder och vrider på saken är det påtaglig inskränkning av yttrandefriheten. Hotbilden sätter alltså stopp för mitt deltagande i en konstdebatt i en monter på bokmässan. En seger för odemokratiska krafter. Men tydligen är detta något som Ola Larsmo och Svenska PEN anser att man bara kan vifta bort. Larsmo ger naturligtvis i sin artikel yttrandefriheten sitt principiella stöd, enligt det till intet förpliktigande att man skall ha rätt att yttra sig, åtminstone när man följer lagar och förordningar. Men med den deklarationen framlagd passar Larsmo på att omedelbart lägga till: ”Att jag sedan anser hans rondellhund osmaklig är nästa fråga.”

”Osmaklig” kan ju betyda att Larsmo önskar se en rondellhund i en annan stil än originalets. Jag har verkligen ansträngt mig för att råda bot på sådan kritik och det tillkommer ständigt nya varianter (kan ses här). Men det kan också betyda att han anser att varje framställning av profeten som av någon kan uppfattas som kränkande är osmaklig. Om det skulle vara så innebär det att yttrandefriheten som sådan är osmaklig. Eller att yttrandefriheten inte får utövas gentemot en viss religion.

Jag vet inte vad Larsmo håller på med. Möjligen är det så enkelt att han bedriver sin identitetspolitik som säger att om något av någon (inom denna religion) kan uppfattas som kränkande, skall det avvisas som synnerligen olämpligt (men inte direkt förbjudas) i enlighet med den politiska profil som han representerar.

Målaren Paolo Veronese avslutade 1573 ett beställningsarbete av Den sista måltiden. Han blev snart inkallad till inkvisitionen misstänkt för blasfemi eftersom målningen innehåller en del vardagliga och världsliga inslag. Konflikten kunde emellertid lösas på ett smidigt sätt genom att Veronese döpte om målningen till Måltiden i Levis hus.

Detalj av Veroneses målning Måltiden i Levis hus. Observera hunden. Inte bra 1573.

Den mångkulturella rondellhunden ser hur Alliansens skepp går under i en befriande vänstervåg.

Jag har nu varit på bokmässan om det har kunnat undgå någon. Några har applåderat, andra har klagat. En del har klagat på livvaktsstyrkans kostnad som om jag skulle kunna påverka den saken. Emellertid kan jag trösta de ivrigaste i denna klagokör genom att berätta att den ekonomiska tyngden främst ligger i fasta kostnader. Alltså att staten har inrättat denna institution. Någon politisk oenighet råder vad jag vet inte i den frågan. Ett av de mera fängslande inslagen i kritiken mot Vilks framsades av en av bokmässans besökare som varit närvarande vid händelsen på Röda Sten. Vad han inte kunde komma över var att om någon terrorist hade utlöst en bomb och om han då hade dödats hade det varit fel att detta skulle ske på grund av mig. Denna sak tyckte ha gått honom så djupt till sinnes att han menade att det i så fall var mitt fel att han (alltså hypotetiskt) skulle ha mist livet. Jag försökte skjuta in att det kanske borde vara attentatsmännen som skulle bära skuldbördan men det ville han inte lyssna på.

Under besöket fick jag också tillfälle att bese Göteborgsbiennalen. Visst är den sevärd och det finns all anledning att kräva att den får fortsätta med en ny upplaga om två år. Bilden visar hur jag vallar mig själv på brottsplatsen.

Men orsaken att jag skulle till bokmässan var min nya skrift.

Titeln Art är förstås ett citat från Clive Bells bok (1914) med den titeln. Nike från Samothrake citerar John Deweys omslag till Art as Experience (1934).

Någon debatt blev det som bekant inte, men jag fick tillfälle att diskutera en stund med Anna Brodow, en diskussion som hon något slarvigt har återgett på sin blogg. Hon skriver där att hon inte gillade min rangordning av svenska konstkritiker därför att hon själv skulle ha hamnat på jumboplats. Och hon tillägger ”Vilks behöver fundera över hur könad hans teori är”.

Riktigt så var det inte. Jag nämnde Mårten Arndtzén och Dan Jönsson som exempel på i dagliga medier uppdaterade kritiker och representativa i att hantera det kontemporära. När Brodow klagade över att jag nämnde två män lade jag till Sophie Allgårdh. Men Brodow menade att Allgårdh var alldeles för profillös för att inta en sådan roll. Men hon håller nog och man kan naturligtvis nämna fler som Ulrika Stahre (som dock skriver relativt sällan) eller Sinziana Ravini (som i mina ögon är något ojämn). Men min poäng låg snarare i att kritikerna är profilerade mot olika intressesfärer och att en hel del kritiker inte tar sig an det uttalat kontemporära. Brodow, som jag alltså sade, skriver relativt sällan om det internationella. 2005 skrev hon om Venedigbiennalen men vad jag vet har hon aldrig rapporterat från t ex biennalerna i Istanbul eller Berlin. Missförstå mig inte, jag är inte ute efter att deklassera Brodow eller någon annan. Det handlar bara om mitt intresse att bestämma vad som gäller och vad som kan räknas som inflytande och speciell kompetens. Hierarkierna vilar tung över konstvärlden som icke desto mindre är ovillig att medge att så är fallet.

Någon gång kan jag, även om oomfamnad, installera starkt dramatiska och relationella skulpturer i seriösa konstsammanhang. Som det nu tycks framgå var konstnär Vilks målet för islamisterna på Röda Sten. Händelsen som med all sannolikhet är unik i biennalernas historia kunde uppfylla högt ställda krav på närvaro, autenticitet och innerlighet. Även samtidskonstens längtan efter verklighet kom inte på skam. Det var också på tiden för mig att göra en offentlig performance i Göteborg. Jag har faktiskt inte gett något bidrag till denna intressanta stad sedan Dr Kants Sublima Torn i Trädgårdsföreningen 1995.

Vad som särskilt kan glädja en estet är islamisternas val av vapen: Den heliga fickkniven som ger utövaren en särskild bonus. Att dramat aldrig nådde sin absoluta höjdpunkt är bara en fördel i konsthänseende. Exekutören som, utan framgång, famlar och trevar i folkmängden ger ett ansikte åt klichén ”vägen är målet”. Ordningsmakten dirigerar därefter hela denna kontingent av kontemporära konstvärldsmedlemmar, en manöver som leder dem bort från biennalens ”educational turn” till dunklet under dödens bro, Älvsborgsbron.

Någonstans i de mörkaste av skuggor gläfser rondellhunden.

Fickkniven är inget oävet verktyg för insatser i närstrid. Gossarna från Landskrona (i en performance från maj 2010) var utrustade med denna specialitet som dock blev kvar på brottsplatsen.

Som sagt, jag har varit några dagar i Stockholm och med största omsorg ägnat uppmärksamhet åt en lång rad konstutställningar. Det egentliga ändamålet, den korta intervjun i SvT, är det väl inte så mycket att säga om. Mina synpunkter torde vara kända sedan tidigare. Emellertid visade det sig att terroristtillslaget i Göteborg med lite god vilja kunde associeras till mig. Eftersom mycket litet är känt om vad det kan röra sig om blir det ett naturligt utrymme för spekulationer. Skulle verkligen Röda Sten och Göteborgsbiennalen vara ett terroristmål? Eller var det bron? Det kom snart fram i medierna att jag har skrivit att jag skulle göra ett besök på Göteborgsbiennalen och att det kunde vara ett motiv. Möjligen kan man skapa en något starkare förbindelse genom att jag faktiskt uppger ett datum för biennalens öppnande (10 sep) och att jag sedan avslutar det korta avsnittet med att jag själv skall dit (Se del 1313). Kunde det då vara så att den kopplingen skulle ha föranlett ett plötsligt terroristintresse för samtidskonsten? Men för närvarande finns det inte mycket att gå på. Det förefaller som om det är ett islamistprojekt om man skall tro på den uppgift som publicerats i Expressen om att gärningsmännen skulle ha någon anknytning till al-Qaida. Men det är bara spekulationer.

Det blir några dagars uppehåll i bloggskrivandet. Jag skall göra en resa till Stockholm för att delta i SvT 1:s program om 11 september. Min medverkan kommer att vara 10.30.

9/11 blev inledningen till terroristskräcken. Dess utbredning märks för den vanlige medborgaren främst vid flygresor som har blivit logistiskt komplicerade. Min relation till 9/11 är alltså terrorismens utbredning. Risken att råka ut för ett terrordåd är inte stor men jag löper något större risk än de flesta andra. Detta för med sig att människor lätt oroas när jag visar mig. När jag skulle besöka bokmässan för ett par år sedan rubricerade jag som ”inte precis någon önskebesökare”. Vi får se hur saken artar sig i år.

Dan Jönsson har recenserat Wolfgang Hanssons bok Dagen då terrorn förändrade världen (Aftonbladet). Han nämner en intressant detalj i dramat angående antalet offer:

”Som Hansson konstaterar var attackernas effekt i första hand psykologisk, inte militär; det stora antalet döda till trots var det ändå tio gånger fler amerikaner som dog i trafiken samma år.”

Påverkan är ett subtilt samspel mellan kvalitet och kvantitet. Att efter 9/11 gå ut med en deklaration att USA främst skulle satsa på ökad trafiksäkerhet och omfattande kampanjer mot rökning, eftersom dessa kostar betydligt fler amerikaner livet, vore naturligtvis otänkbart. En seriemördare är t ex en lågriskfaktor för medborgaren men denne förväntar sig ändå att samhället gör sina yttersta ansträngningar för att få fast förövaren. Funderar man på Utöyatragedin skulle någon kunna säga att antalet offer inte var det väsentliga. Mer än dubbelt så många norrmän omkommer varje år i trafiken. Det är ändå svårt att komma ifrån att skräcken har något att göra med mängden. När så många kan bli offer känns förmodligen risken större än för dåd som riktas mot enskilda.

Om några dagar återkommer jag med färska konstrapporter och annat från huvudstaden.

Dagens konstinslag är Keren Cytters video ”video-art: A manual”. Den har i ett specialerbjudande producerats i 100 exemplar till en kostnad 245 Euros per styck, exklusive frakt. Den är sevärd

För ett par veckor sedan skrev Elisabeth Gerle en artikel (SvD) med titeln ”Att kränka är ingen rättighet”. Gerle är inte precis någon världsmästare, hon har t ex ansträngt sig att visa att Humanisterna egentligen är Sverigedemokrater, men artikeln är ett bra exempel på famlande i mörkret för att få stopp på just ”rätten att kränka”. Har man yttrandefrihet har man också kränkningen. Yttrandefrihetens idé är att föra fram obekväma åsikter och görs det kommer ofelbart kränkta eller djupt kränkta att ta åt sig. Alla kränkningar är naturligtvis inte lika bra men det har visat sig vara svårt att sortera. Utgångspunkten för artikeln är stängningen av kommentatorfälten på ett antal tidningar. Tanken bakom denna åtgärd är att avlägsna oönskade politiska åsikter. Med den pedagogiska tanken att man kan förhindra spridningen av dessa. Min åsikt är att det är högst tveksamt om det har någon effekt. Åsa Linderborg (Aftonbladet) vill gå ännu längre och rensa ut skribenter (Ulf Nilson) i Expressen. Det är sålunda ett liv och ett kiv och det kacklas i hönsgårdarna.

Men åter till Gerle. Hon samlar sig till en motsägelsefull ståndpunkt:

”Åsikter, föreställningar och trossatser måste kunna kritiseras och diskuteras. Att kräva skydd mot all kritik mot religion är alltså inte en demokratisk rättighet, trots att det finns länder inom FN som driver på för att få igenom sådana rättigheter. Men att använda kränkande tillrop gentemot muslimer som grupp är inte heller rimligt.”

Och därmed borde det också gälla: ”att använda kränkande tillrop gentemot kristna som grupp är inte heller rimligt”. Eller ”att använda kränkande tillrop gentemot marxister som grupp är inte heller rimligt”. Eller ”att använda kränkande tillrop gentemot israeler som grupp är inte heller rimligt”. Formellt borde även detta vara giltigt: ”att använda kränkande tillrop gentemot svenskar som grupp är inte heller rimligt”. Men där har man bestämt sig för ett undantag.

Det är svårt att komma förbi att en kränkning av en grundläggande symbol får sägas drabba en hel grupp. Självklart är det att gruppen drabbas en bedömning. Om någon skulle teckna profeten som rondellhund kan det bedömas som en generell kränkning (”miljarder är kränkta”). Liksom att visa ett kors med en snoppbild. Eller att påstå att Das Kapital endast kan användas som dasspapper. Eller att elda upp den israeliska flaggan.

Rätten att kränka är grundläggande. Däremot kan man inte ha någon rätt att skyddas mot ideologiska kränkningar. Det är högst rimligt.

Aktuella kränkningar finns att betrakta här. Men efter fyra år av ensamhet och inbäddad i kulturgods av högsta valör torde endast ensliga allvarsmän och allvarskvinnor vara i stånd att snörpa sina anletsdrag.

Den libyska revolutionen rullar vidare och Andreas Malm ser (Aftonbladet) äntligen en stor vänsterframgång. Han är övertygad om att det är en klassisk uppställning där alla väsentliga delar av befolkningen finns med: ”studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare, taxichaufförer och advokater”. Malm vädrar därmed morgonluft och hoppas på långt fler revolutioner: ”Jemen, i Bahrain, i Jordanien, i Grekland, Storbritannien, Spanien, Indien, Iran, Chile, Palestina”.

Lite mer sansat får man nog inse att revolutioner numera har vissa förutsättningar. De genomförs med hjälp av NATO och därefter är det, i bästa fall, ett intåg och deltagande i den neoliberala globaliseringsmarknaden. Något har man naturligtvis vunnit. I Libyen kan man bli av med tomten Gaddafi och folket kan få lite mer inflytande. Men sedan blir det svårare: Är du lönsam lilla nation?

I konsten har man slutat med revolutioner. Särskilt många har inte förekommit men i varje fall har man kunnat tala om revolter. Men även revolternas tid tycks vara förbi. De vägar som är aktuella i höstens visningar kan nog sammanfattas till tre:

Kunskapsproduktion, vilket är huvudpunkten i Göteborgsbiennalen som sparkar igång den 10 september. En sådan inriktning är tacksam eftersom ”kunskap” alltid kan utvinnas av vad som helst om man fördjupar ett konstnärligt initiativ. Och då ”konstnärlig kunskap” (som ännu inte kan definieras) är något annat än ”vetenskaplig kunskap” kan det bara bli rätt.

Att något underbart skall inträffa är vad man hoppas på i Yokohamabiennalen och i Lyonbiennalen. I den senare med tillägget försiktig provokation. Hur man skall värdera detta är svårt att säga. Förmodligen är det något man tar till när man har prövat allt. Man kan vara tämligen säker på att det inte kommer att inträffa något underbart.

Det tredje är förstås den alltid närvarande socialkritiken. Det går inte att komma ifrån. Varje försök att sväva ut i en mera traditionell estetik kommer att hejdas av tillvaron i den globala världen. Konsten får leva med socialkritiken på vilken dock ett par specialiteter kan appliceras. Det ena är ”djupreflektionen” som skall ge konsten en långsamhet vilket för den bortom journalistiken. Det andra är metarelationen, att reflektera över mediet, vilket också ger konsten en särställning i förhållande till nyhetsförmedlingen. Det är alltså en fråga om estetisering av journalistiken men resan är svår emedan det inte är enkelt att navigera mellan form och innehåll. Skribenten, curatorn, konstnären m. m. Alfredo Cramerottis bok från 2009 Aesthetic Journalism kan vara värd att diskutera. En recension med praktiska exempel på hur det fungerar när socialkritikens sätts i verket (på Manifesta 2010) kan man läsa här. Det är samma gamla visa, vem är mottagaren av all djupreflektion och metakritik? Och vad tjänar det till?

Ett visst mått av konstorienterad underhållning framspringer ur den drabbning som ägt rum genom Aftonbladet och Axess. En samtidsklassisk batalj mellan Dror Feiler (in the red corner) och Johan Lundberg (in the blue corner). Om innehållet i denna holmgång är det inte så mycket att säga, de politiska markeringarna är välkända. Något samförstånd eftersträvas inte heller. Själva striden är ett sätt att definiera den politiska skillnaden mellan vänster och höger. Kanske det enda säkra tecknet. Nya moderaterna täcker hela spektrumet och har till och med vänsterns man Abdirisak Waberi som riksdagskandidat (Newsmill). Eller om han är höger, det spelar inte så stor roll, han är gångbar överallt. Loretta Napoleoni lovprisar Kina och drar upp världspolitiska historiska betraktelser som skall bevisa att marxismen alltid är på frammarsch (Expressen). Något som borde få Ai Weiwei på andra tankar.

Nå, i striden mellan det blå och röda hörnet har jag fastnat för den estetiska kreativiteten. Den sker, i någon mån, i invektiven. Dror Feiler drog till med att kalla Lundberg för ”dyngspridare”. En solid förolämpning hämtad från bondesamhället. Lundberg kunde inte avhålla sig från att försöka ge igen. Han prövade två motinvektiv ”saxofonspelaren” och ”Saxo Beat”. Man får säga utan framgång. Det är inte lätt att komma på något skamligt epitet för Feiler. Hade jag varit Lundberg skulle jag ha försökt med en hel mening: ”Där står Feiler igen med vänsterskägget i brevlådan”. Men det är lite för långt.

Feiler vann invektivstriden på poäng.

Torbjörn Tännsjö har i en artikel (DN) funderat på ett återkommande ämne: Självcensurens problem. Han sammanfattar:

”Om jag ålägger mig självcensur, om jag blir försiktig, för att inte ge ideologisk näring åt personer som Breivik, så har det öppna samhället fått stryka på foten. Om jag framhärdar och utnyttjar det öppna samhällets alla möjligheter för att säga min mening och utveckla min konst, kan oskyldiga människor bli offer för illgärningar, som jag visserligen inte har någon direkt del i, men som jag oavsiktligt kan ha uppmuntrat.

Jag vet sannerligen inte vad jag ska tänka om detta.”

Tännsjö åberopar konsten men det är sällan den spelar någon större roll i sådana sammanhang. Islamkritik är ovanligt i konstsammanhang och när den förekommer har det varit på hemmaplan som vi kunde konstatera i senaste Sharjahbiennalen. Där censurerades det omedelbart. I konstvärlden har man också varit kritisk mot att dessa inslag överhuvudtaget blev godtagna av curatorn.

Snarare är det så att extremhögern alltid finner näring för sina övertygelser, inte genom att studera konsten, utan genom att plocka upp lämpliga händelser från islamistiskt håll och hävda att de är representativa för en hel religion. Det går aldrig att förhindra att några väljer att godtyckligt förändra en kontext och missförstå den till sin egen fördel. Det enda försvaret är att framhärda i att nyansera sina åsikter. Vilket är de seriösa debattörernas ansvar.