Vilks.net

Signaturen Daniel bad mig i en av kommentarerna att säga något om den nu så ryktbara föreställning av Valerie Solanas Scummanifest. För ett par dagar sedan skrev jag en kort artikel för SvT Debatt.

Den avgörande frågan handlar inte om yttrandefrihet. Någon sådan begränsning har inte förts fram på allvar. Den kontroversiella frågan ligger i politiken. Trots påtagligt ökad genusmedvetenhet och politiskt engagemang går jämställdheten, enligt de flesta bedömare, för långsamt. Att skapa uppmärksamhet är naturligtvis ett sätt att driva på frågan. Turteaterns föreställning av manifestet har lyckats med uppmärksamheten men det är långt ifrån säkert att detta innebär något positivt gensvar. Ett av feminismens problem är att jämställdhetsfrågorna inte kan utvecklas utan politik. Och då handlar det om vilken politik som skall representera jämställdheten. Skall klassamhället bestå så att t ex medelklasskvinnor skall bli jämställda med andra medelklasskvinnor? Skall jämställdheten regleras genom stiftandet av lagar?

Scummanifestet är ett tämligen förvirrat uppslag som meddelar synpunkten att mannen är ett biologiskt misstag och som därför bör utrotas. Fast ändå inte eftersom Solanas menar att pengar skall avskaffas och då förlorar männen sin maktposition och blir ointressanta. Manifestet har sålunda ett extremt vänsterrevolutionärt budskap. Samtidigt avvisade Solanas feministiska sammanslutningar (och tog avstånd från den feminism som då bedrevs) eftersom hon inte önskar någon organisation utan vill att allt skall bygga på individualism.

Jag har svårt att se att man kan bygga någon vettig politik på Solanas manifest. Och det kan knappast appellera till en större publik vilket dock är förutsättningen om man vill att saker skall förändras.

”After the elimination of money there will be no further need to kill men; they will be stripped of the only power they have over psychologically independent females. They will be able to impose themselves only on the doormats, who like to be imposed on. The rest of the women will be busy solving the few remaining unsolved problems before planning their agenda for eternity and Utopia — completely revamping educational programs so that millions of women can be trained within a few months for high level intellectual work that now requires years of training (this can be done very easily once our educational goal is to educate and not perpetuate an academic and intellectual elite); solving the problems of disease and old age and death and completely redesigning our cities and living quarters. Many women will for a while continue to think they dig men, but as they become accustomed to female society and as they become absorbed in their projects, they will eventually come to see the utter uselessness and banality of the male.” (Från Scummanifestet)

Idag var jag på pressvisningen i Lunds konsthall för att se ”Möte med Hill”. Ett antal samtidskonstnärer från samlingarna i Malmö tillsammans med Hill. Mer om detta i morgon.

Eftersom jag föreläste om Frida Kahlo igår kunde jag inte delta i Dunkers Kulturhus kungliga vernissage på ”Under stor press”. Ett intressant inslag i denna omfattande utställning är Peter Johansson och Barbro Westlings dödsannonser. Bland dessa kunde man bland andra återfinna Ole Larsson från Ateljé Larsson och Marianne Lindberg de Geer. Även den här:

Min första dödsannonsering stötte jag på 2007, utförd av en dansk konstär. Den angav kort och gott: Lars Vilks 1946 – 2007. Den nya upplagan laborerar med andra datum. Som man ser är dagen för min födelse den 15 juli 1964. Om detta skulle vara riktigt måste man säga att jag såsom nyfödd var försigkommen. Den dagen antecknade jag följande: ”Klart nästan hela dagen men då och då svepte tunna molnsläjor fram. Som varmast + 25 grader. Frisk sydlig vind. Mulnande på kvällen.” Dödsdagen den 12 december 2010 får nog förstås som vald på grund av att det var dagen efter självmordsbombaren i Stockholm. Den händelsen fick betydande konsekvenser för min fortsatta tillvaro. Kanske kan man tala om ett nytt liv. Med denna matematik har jag förbrukat två liv och om man skall ty sig till katten återstår endast fem. Begravningsdagen den 20 december var jag trots allt i stånd att dra stockar i tio graders kyla till Nimis.

Idag kan jag även bjuda på en rondellhund som tampas med Odd Nerdrum

Ett intressant fall om yttrandefriheten har dykt upp i samband med maskeraden på Hallands Nation i Lund då några studenter hade klätt ut sig till negerslavar (Nyheter 24). Åklagaren Mathias Larsson kommer inte att åtala studenterna. Däremot väcker han åtal mot konstnären Dan Park för hans olovliga affischering med en bild av Jallow Momodou, ordförande i Afrosvenskarnas riksförbund, i ett mindre smickrande sammanhang. Åtalet gäller hets mot folkgrupp.

I fallet med studenterna menar åklagaren att syftet inte var att visa missaktning, att det var en maskerad. Den naturliga frågan blir då om Dan Parks syfte var att hetsa mot folkgrupp. Detta förefaller inte sannolikt. Dan Park har ägnat sig åt diverse provokationer och här, liksom i en del andra fall, är han uppenbarligen intresserad av att kommentera kontroversiella frågor. Därmed är frågan av verkligt intresse, skall handlingen/objektet bedömas i sig eller är det konstnärens avsikter som är avgörande?

Dan Parks inspel är inte över sig sofistikerat och minst av allt är han en i konstvärldens ögon relevant konstnär. Konstvärlden kommer nog att stillatigande åse ärendets utveckling. Men för alla som vill värna om yttrandefriheten är det ett väsentligt fall. Hets mot folkgrupp är en svårhanterlig gränsdragning och som jag ser det bör det vara helt uppenbart för en fällande dom. I fallet Dan Park är det inte på något sätt uppenbart och han bör därför frias.

Eftersom det indignerade letandet bland kulturgods, för att kräva rättelse för idag politiskt felaktiga formuleringar och ord, har drivits långt kan man förstå att det skapas ett intresse för kommentarer kring detta. Sådana kommentarer kan av känsliga personer uppfattas som kränkande. Men problemet ligger nog inte där.

Jallow Momodou åberopar rätten om vad som är en kränkning som en sak för den som tillhör den utsatta folkgruppen (Lundagård): ”Vi som har afrikanskt ursprung måste ha tolkningsföreträde.” Moraliskt sett kan man gå med på detta men yttrandefriheten bör stå över den uppfattningen. Oftast är det bäst att låta saker passera och istället debattera. Varken studenterna på Hallands Nation eller Dan Park har väckt några sympatier för sina handlingar som sådana. Men de upprörda reaktionerna från Afrosvenskarnas riksförbund är knappast något som stärker deras sak.

Randi Fisher (1920-97): Negerbruden (odaterad)

(Här har vi det igen. Skall hennes målning döpas om till ”Den svarta bruden” eller ”Afrobruden”?)

Ett betydande medialt intresse har riktat sig mot ett fällt träd. Som jag antar att de flesta läsare har uppmärksammat har jag polisanmälts för att ha nedlagt ett träd på Kullabergs naturreservat. Det kan tyckas vara ett fruktansvärt brott att på skyddad mark angripa en rotfast invånare med en liten fogsvans. Emellertid tror jag knappast att företaget kan rubriceras som skadegörelse. På en sluttning på vägen till Nimis står ett antal granar. De har planterats för skogsbrukets räkning. Tidigare har det funnits en granskog alldeles ovanför. Hela detta parti kalhöggs för några år sedan. Men träden längst ner på sluttningen blev kvar. Förmodligen var materialet för dåligt, den här delen har aldrig gallrats och därför växer det dåligt. Jag har observerat att många av träden dör och brakar ner. Så det har varit ett välbehövligt tillskott till det stora arbetet att hålla Nimis i skick. Vid det här tillfället tog jag hand om ett dött träd innan det hade hunnit falla. Men det alltså bara en tidsfråga. Något större värde lär det inte ha eftersom det var för litet för att duga till skogsbruksnäringen. Dessutom planterar man nu björk för att få bort granarna enligt en ny plan om vilka trädslag som anses passa för reservatet.

Ibland kan en performance bli riktigt lik verkligheten. De indignerade röster som nu höjs, liksom rättsväsendets engagemang, är helt autentiska. Vem som står bakom anmälan är ännu oklart men även det lär kunna utvecklas till ett intrikat konstverk.

Bör jag liksom Juholt göra en pudel? Och försvara mig med att det inte står något om fällandet av döda träd på Konstnärernas Riksorganisations hemsida? Vad jag har hört är att konstnärer dessutom skall ta risker. Det anses vara föredömligt.

Ateister är inte populära. I det rådande klimatet framstår ateisten som fanatisk och främlingsfientlig. Sålunda läge för gudsfolket att lägga ut texten. Vi minns att Elisabeth Gerle, en av kyrkans forskare, kom fram till att Humanisterna med Christer Sturmark i spetsen kunde likställas med Sverigedemokraterna. Bevisföringen i hennes skrift, Farlig förenkling var inte direkt övertygande vilket Sturmark har påpekat. Men det är gott om amatörer ute i det gudliga spåret och prästen Tobias Bäckström skrev igår en artikel på Newsmill om att ”utan religion blir etiken godtycklig”. Om inte Gud står som garant för etiken kan det gå hur som helst. Enligt obekräftade rykten skall Gud själv ha framlagt sina etiska ståndpunkter i ett antal skrifter. Ehuru dessa skrifter (och vi kan här nöja oss med tre välkända och digra volymer) framstår som något föråldrade har inga nya publikationer från den dunkle etikern dykt upp i boklådorna under de senaste 1.400 åren.

I Iran har skådespelerskan Marzieh Vafamehr dömts till 90 piskrapp och ett års fängelse för att ha medverkat i en regimkritisk film. Regimen är teokratisk så Gud står naturligtvis som garant. Som Bäckström skriver, annars kan det gå hur som helst. Vad säger då Gud om piskstraff? Då Gud är allestädes närvarande finns han (hon, den, det – det är en allmän uppfattning idag att Gud är könsneutral) också i varje piskrapp vilket, åtminstone för den fåkunnige, kan förefalla betänkligt. Frågan är om vi har någon större glädje av Gud för att ta ställning till piskrapp som lämpligt straff för ogudaktigt uppträdande. Förr var det konsensus om piskstraffets lämplighet men idag, i varje fall i betydande delar av världen, har uppfattningarna förändrats. Och inte lär denna förändring komma från Gud. Detta väsen (eller snarare väsendets anhängare) torde för övrigt rekommenderas en studietur till verkligheten snarare än att låta självutnämnda experter försöka vrida och vända på texter som sedan länge sett sina bästa dagar som ungdomens vägledning. Dock kan Gud vara lika tänjbar som den elastiska bindan. Vid behov kan nya tolkningar föra oss närmare vad Gud egentligen menade. Detta förutsätter att religionsutövarna har infört den elastiska teologin. Alla har inte det och då blir det möjligt att enas om piskrapp.

I Sverige har pakistaniern Khalid Saeed dömts till utvisning trots att han riskerar livet när han återvänder till Pakistan. Han har lämnat Islam och blivit ateist (hans blogg och ett upprop). Han borde ha tagit reda på att en muslim som blir ateist inte passar in i det svenska folkhemmet. En muslim är religiös, lämnar någon den kulturen är det ingen pardon. Inte ens värt att rapportera i medierna. Ateism är ett västerländskt påfund med vilket den vite mannen förtrycker andra kulturer. Även om Saeeds fall etiskt inte kan förankras i den Bäckströmska läran om det goda kan vi ogudaktiga andra åtminstone uppmärksamma hans tragiska öde.

En inte helt obetydlig muntration tilldrar sig i den svenska konstvärlden. Tillställningen är ingalunda ny, den har pågått under flera år och dess historia kan sammanfattas med skaldens ord: Minnens I Edsvik 2009? Men det verkar som om dramats peripeti nu har infunnit sig. Skådespelets upphovsman är densamma som dess huvudrollsinnehavare, hjältinnan Jessica Kempe. För den utomstående är titeln given: Sankta Jessicas dialog med Johan den Onde.

Kempe tycks framför allt ha politiska ambitioner som hon tydligen vill aktivera inom konstsektorn. För att göra sig nyttig i kampen för, ja, antagligen en rättvisare värld, dras hon till vänsterns identitetspolitik för att agera mot främlingsfientlighet, kulturkonservatism, högervindarna i världen osv. Emellertid är det inte så lätt att leta upp något objekt för en sådan ambition i konstvärlden. Men Kempe har lyckats genom att skapa en personlig vendetta där hon återfinner alla dåligheter hos de nyakademiska konstnärerna. Som huvudman för denna rörelse har hon identifierat Johan Lundberg som får spela skurken i hennes drama. För det finns ingen nyfiguration som på något sätt är en utmaning mot den fasta konsensus som råder i samtidskonsten. Möjligen kan man säga att hennes envetna hamrande har upprättat en sådan fiende. Det senaste numret av Konstperspektiv har upplåtit plats åt en särdeles fyllig diatrib i ämnet.

Hon ger sig ut i ett försök att förklara realismens omöjlighet i bildkonsten. Eftersom Kempe vill placera sig i den kontemporära socialkritiken kan hon berätta att där har man perspektivet istället för sanningsbegreppet och realismen. Man får nog tillägga att i praktiken är det nog lite si och så med den saken. Men hennes bekymmer är denna nya realism (med Johan den Onde i spetsen):

”en växande rörelse av kulturnationalistiska, främlingsfientliga, radikal- och värdekonservativa partier, grupper och kulturströmningar med utopier om en nationellt och etniskt naturgiven konst och föreställningar om hantverksmässiga evighetsvärden.”

Och naturligtvis för att ingen skall kunna ta miste vilka farliga krafter som har kommit i rörelsen:

”Lundbergs och Rådlunds räddningsaktion för ett tänkt västeuropeiskt konstideal ekade av 1930-talets nationalistiska kampanjer mot gränsöppnande konst, kultur och samhällsforskning.”

Att den nyakademiska konsten är kulturkonservativ är givet men om nu några önskar vara det så har de väl all rätt. Man har naturligtvis också rätt att kritisera dem men Kempe är hysteriskt överdriven inför denna, helt marginella rörelse som inte har och inte heller kommer att bli något som helst hot mot det rådande kontemporära.

Hade Johan Lundberg varit strateg skulle han ha avvaktat Kempes bocksprång och insett att hon gör vad hon kan för att det nyakademiska skall bli synligt och intressant. Men han kan förstås inte hålla sig utan försöker med en rak höger beskriva Kempe som Leninbeundrare och därmed vän av en massmördare.

Men det är inte oävet med en smula komedi i den svenska konstvärlden.

Jessica Kempe vill rensa konsten från dess ogräs.

I samband med mitt besök på bokmässan höjdes några röster (inte minst från bokmässans grundare Bertil Falck) för att jag borde få ett större stöd från etablissemanget och inte minst från Svenska PEN. Ordförande i detta eminenta sällskap, Ola Larsmo, kände sig föranledd att göra ett uttalande som publicerades i gårdagens DN. Enligt Larsmo var det en bagatellartad fråga. Eftersom Vilks inte hade informerat om sitt besök kunde man inte göra något med så kort varsel. Och dessutom har han livvaktsskydd. Nu var det faktiskt så att mässan var välinformerad om mitt besök. Vad man inledningsvis inte kände till var att jag skulle delta i en debatt som inte ingick i det officiella programmet. Axessdebatten var en s.k. monteraktivitet, alltså arrangemang som sker mer improviserat. Jag fick förfrågan om mitt deltagande två veckor före mässan och meddelade detta vidare till behöriga. Problemet var att säkerhetspolisen bedömde det som olämpligt. Man ansåg att man inte kunde garantera säkerheten under rådande omständigheter. Det kan förefalla som en liten sak men hur man än vänder och vrider på saken är det påtaglig inskränkning av yttrandefriheten. Hotbilden sätter alltså stopp för mitt deltagande i en konstdebatt i en monter på bokmässan. En seger för odemokratiska krafter. Men tydligen är detta något som Ola Larsmo och Svenska PEN anser att man bara kan vifta bort. Larsmo ger naturligtvis i sin artikel yttrandefriheten sitt principiella stöd, enligt det till intet förpliktigande att man skall ha rätt att yttra sig, åtminstone när man följer lagar och förordningar. Men med den deklarationen framlagd passar Larsmo på att omedelbart lägga till: ”Att jag sedan anser hans rondellhund osmaklig är nästa fråga.”

”Osmaklig” kan ju betyda att Larsmo önskar se en rondellhund i en annan stil än originalets. Jag har verkligen ansträngt mig för att råda bot på sådan kritik och det tillkommer ständigt nya varianter (kan ses här). Men det kan också betyda att han anser att varje framställning av profeten som av någon kan uppfattas som kränkande är osmaklig. Om det skulle vara så innebär det att yttrandefriheten som sådan är osmaklig. Eller att yttrandefriheten inte får utövas gentemot en viss religion.

Jag vet inte vad Larsmo håller på med. Möjligen är det så enkelt att han bedriver sin identitetspolitik som säger att om något av någon (inom denna religion) kan uppfattas som kränkande, skall det avvisas som synnerligen olämpligt (men inte direkt förbjudas) i enlighet med den politiska profil som han representerar.

Målaren Paolo Veronese avslutade 1573 ett beställningsarbete av Den sista måltiden. Han blev snart inkallad till inkvisitionen misstänkt för blasfemi eftersom målningen innehåller en del vardagliga och världsliga inslag. Konflikten kunde emellertid lösas på ett smidigt sätt genom att Veronese döpte om målningen till Måltiden i Levis hus.

Detalj av Veroneses målning Måltiden i Levis hus. Observera hunden. Inte bra 1573.

Den mångkulturella rondellhunden ser hur Alliansens skepp går under i en befriande vänstervåg.

Jag har nu varit på bokmässan om det har kunnat undgå någon. Några har applåderat, andra har klagat. En del har klagat på livvaktsstyrkans kostnad som om jag skulle kunna påverka den saken. Emellertid kan jag trösta de ivrigaste i denna klagokör genom att berätta att den ekonomiska tyngden främst ligger i fasta kostnader. Alltså att staten har inrättat denna institution. Någon politisk oenighet råder vad jag vet inte i den frågan. Ett av de mera fängslande inslagen i kritiken mot Vilks framsades av en av bokmässans besökare som varit närvarande vid händelsen på Röda Sten. Vad han inte kunde komma över var att om någon terrorist hade utlöst en bomb och om han då hade dödats hade det varit fel att detta skulle ske på grund av mig. Denna sak tyckte ha gått honom så djupt till sinnes att han menade att det i så fall var mitt fel att han (alltså hypotetiskt) skulle ha mist livet. Jag försökte skjuta in att det kanske borde vara attentatsmännen som skulle bära skuldbördan men det ville han inte lyssna på.

Under besöket fick jag också tillfälle att bese Göteborgsbiennalen. Visst är den sevärd och det finns all anledning att kräva att den får fortsätta med en ny upplaga om två år. Bilden visar hur jag vallar mig själv på brottsplatsen.

Men orsaken att jag skulle till bokmässan var min nya skrift.

Titeln Art är förstås ett citat från Clive Bells bok (1914) med den titeln. Nike från Samothrake citerar John Deweys omslag till Art as Experience (1934).

Någon debatt blev det som bekant inte, men jag fick tillfälle att diskutera en stund med Anna Brodow, en diskussion som hon något slarvigt har återgett på sin blogg. Hon skriver där att hon inte gillade min rangordning av svenska konstkritiker därför att hon själv skulle ha hamnat på jumboplats. Och hon tillägger ”Vilks behöver fundera över hur könad hans teori är”.

Riktigt så var det inte. Jag nämnde Mårten Arndtzén och Dan Jönsson som exempel på i dagliga medier uppdaterade kritiker och representativa i att hantera det kontemporära. När Brodow klagade över att jag nämnde två män lade jag till Sophie Allgårdh. Men Brodow menade att Allgårdh var alldeles för profillös för att inta en sådan roll. Men hon håller nog och man kan naturligtvis nämna fler som Ulrika Stahre (som dock skriver relativt sällan) eller Sinziana Ravini (som i mina ögon är något ojämn). Men min poäng låg snarare i att kritikerna är profilerade mot olika intressesfärer och att en hel del kritiker inte tar sig an det uttalat kontemporära. Brodow, som jag alltså sade, skriver relativt sällan om det internationella. 2005 skrev hon om Venedigbiennalen men vad jag vet har hon aldrig rapporterat från t ex biennalerna i Istanbul eller Berlin. Missförstå mig inte, jag är inte ute efter att deklassera Brodow eller någon annan. Det handlar bara om mitt intresse att bestämma vad som gäller och vad som kan räknas som inflytande och speciell kompetens. Hierarkierna vilar tung över konstvärlden som icke desto mindre är ovillig att medge att så är fallet.

Någon gång kan jag, även om oomfamnad, installera starkt dramatiska och relationella skulpturer i seriösa konstsammanhang. Som det nu tycks framgå var konstnär Vilks målet för islamisterna på Röda Sten. Händelsen som med all sannolikhet är unik i biennalernas historia kunde uppfylla högt ställda krav på närvaro, autenticitet och innerlighet. Även samtidskonstens längtan efter verklighet kom inte på skam. Det var också på tiden för mig att göra en offentlig performance i Göteborg. Jag har faktiskt inte gett något bidrag till denna intressanta stad sedan Dr Kants Sublima Torn i Trädgårdsföreningen 1995.

Vad som särskilt kan glädja en estet är islamisternas val av vapen: Den heliga fickkniven som ger utövaren en särskild bonus. Att dramat aldrig nådde sin absoluta höjdpunkt är bara en fördel i konsthänseende. Exekutören som, utan framgång, famlar och trevar i folkmängden ger ett ansikte åt klichén ”vägen är målet”. Ordningsmakten dirigerar därefter hela denna kontingent av kontemporära konstvärldsmedlemmar, en manöver som leder dem bort från biennalens ”educational turn” till dunklet under dödens bro, Älvsborgsbron.

Någonstans i de mörkaste av skuggor gläfser rondellhunden.

Fickkniven är inget oävet verktyg för insatser i närstrid. Gossarna från Landskrona (i en performance från maj 2010) var utrustade med denna specialitet som dock blev kvar på brottsplatsen.

Som sagt, jag har varit några dagar i Stockholm och med största omsorg ägnat uppmärksamhet åt en lång rad konstutställningar. Det egentliga ändamålet, den korta intervjun i SvT, är det väl inte så mycket att säga om. Mina synpunkter torde vara kända sedan tidigare. Emellertid visade det sig att terroristtillslaget i Göteborg med lite god vilja kunde associeras till mig. Eftersom mycket litet är känt om vad det kan röra sig om blir det ett naturligt utrymme för spekulationer. Skulle verkligen Röda Sten och Göteborgsbiennalen vara ett terroristmål? Eller var det bron? Det kom snart fram i medierna att jag har skrivit att jag skulle göra ett besök på Göteborgsbiennalen och att det kunde vara ett motiv. Möjligen kan man skapa en något starkare förbindelse genom att jag faktiskt uppger ett datum för biennalens öppnande (10 sep) och att jag sedan avslutar det korta avsnittet med att jag själv skall dit (Se del 1313). Kunde det då vara så att den kopplingen skulle ha föranlett ett plötsligt terroristintresse för samtidskonsten? Men för närvarande finns det inte mycket att gå på. Det förefaller som om det är ett islamistprojekt om man skall tro på den uppgift som publicerats i Expressen om att gärningsmännen skulle ha någon anknytning till al-Qaida. Men det är bara spekulationer.