Idag föll också domen mot gatukonstnären Dan Park. Jallow Momodou från Afrosvenskarnas riksförbund hade hoppat på fängelse men var nöjd med bötesstraffet. Men det är klart att om man jagar rasister och endast lyckas fånga den notoriske provokatören Park är det frågan om vad man har uppnått. Hans osofistikerade utspel som applåderas i högerextrema läger är inte precis något som konstvärlden vill närma sig (SDS). Vid rättegången hävdade hans advokat att man skulle beakta att hans bilder var konst ”dock med ringa verkshöjd”. En korrekt bedömning. Emellertid är det inte särskilt troligt att han har någon dold rasistisk agenda. Han blir därför i praktiken fälld för att hans affischer kan missförstås och missbrukas. Tingsrättens omdömesförmåga kan ifrågasättas på flera sätt. Mest påfallande är dess naivitet inför Park: ”Med tanke på att det inte finns någon särskilt anledning att tro att han kommer att begå nya brott stannar straffet på villkorlig dom och 120 dagsböter á 50 kronor.”

Den blivande författaren ville alltså bli förlagskollega med mig på Nya Doxa. Men det enda gångbara argumentet har varit att åberopa sin utsatthet som muslimer. Detta har också fått gehör från en del debattörer. Alltså uttalanden om att de ställts inför rätta beroende på att de är muslimer i ett rasistiskt land. För i den smittosamma rasismens tidevarv går ingen säker. Se bara hur Björn af Kleen (Expressen) fångar in Björn Ranelid i hans nyutkomna bok Tyst i klassen!. En av gestalterna i boken gör ett uttalande om en burkaklädd kvinna i Rosengård. Den passagen gör af Kleen en stor affär av och prövar att knuffa in Ranelid på SD:s planhalva. För han har i sin roman inte tagit avstånd från hans romanfigurs uttalande. Men, i detta rasismens tidevarv, vem kan man lita på? Af Kleens utvalda citat; är det oskyldigt? Genom att publicera det i Expressen sprider han möjlig hatpropaganda och gör sig i praktiken till språkrör för främlingsfientliga formuleringar. Varken i SvD eller i DN har andra recensenter uppmärksammat passagen. Det finns anledning till misstankar. I dag och i detta ämne är alla skyldiga till motsatsen kan bevisas – vilket är omöjligt.

SD:s förslag om att visa rondellhundarna på en utställning i riksdagen har jag inte haft något större intresse för. Dels för att det är en omöjlig idé och dels för att konstutställningar är en sak för konstvärlden. Men onekligen har det blivit något av det. SvD har frågat partiernas gruppledare vad de menar i saken. Det korrekta svaret torde vara att en sådan handling skulle uppfattas som en olämplig provokation vilken drabbar en utsatt del av befolkningen. Men ingen av politikerna har valt ett sådant svar. Moderaterna har inte tagit ställning. Socialdemokraterna menar att lokalerna inte lämpar sig för utställningar. Centerpartiet är oroligt för de diplomatiska konsekvenserna i arabvärlden. Kristdemokraternas Mats Odell tycker inte att man skall provocera religioner. Han var också emot att man visade Ecco Homo (Ohlson Wallin) i riksdagen. Tydligen var lokalerna på den tiden bättre ägnade åt utställningar. Vänsterpartiet menar att det skapar klyftor i samhället. Alltmedan Miljöpartiet bestämmer sig för att tala om något annat; Gunvor G Ericson lyckas dra till med klyschan ”lyfta” som dubbelklyscha: ”Jag tycker att riksdagen ska lyfta det, i stället för att lyfta in andra utställningar.” Eller varför inte: Att lyfta ut en utställning som aldrig lyftes in.

Mycket bättre än så kan en socialkritisk utställning inte bli. Rondellhunden själv behöver inte ens lyfta på benet.

Det råder knappast någon tvekan om att jag har blivit symbolen för yttrandefriheten i det här landet. Med det menar jag inte att denna symbolfunktion behöver uppfattas positivt. Långt därifrån; det finns gott om dem som vill tala om missbruk av densamma friheten. Såsom kontroversiell i detta ärende skall Rondellhunden ge sig in på sitt sjätte år. Man kan långt ifrån vara säker på att lugnet kommer att sänka sig. Men i varje fall skall jag detta år skriva Rondellhundsboken.

”Men det är djupt obehagligt att vår tids terrordille leder till att människor kan sitta häktade i månader och ställas inför rätta bara för att de betett sig svårförklarligt, en anklagelse som om vi ska vara petnoga lika gärna kan riktas mot dem som kämpade för tv-eken.

Att rättsövergrepp av detta slag endast drabbar en viss kategori människor gör inte situationen lustigare.”

Nog fanns det fog för att granska herrarnas svårförklarliga beteende. Om de har drabbats av rättövergrepp genom häktningen lär de få ekonomisk kompensation. De som kämpade för tv-eken hade väl uppenbara och lättförståeliga motiv. Och att det är islamister som drabbas av ”rättsövergrepp av detta slag” borde inte heller vara så svårt att förstå. Samtliga hot och mordplaner som riktats mot mig kommer från det hållet.

”Vilks vill det konstvärlden vill, han har ingen egen vilja.”

Med tanke på mitt kolliderande förhållande till konstvärlden är det svårt att hänga med. Jag torde göra precis vad konstvärlden inte vill. Inte är den särdeles förtjust i mitt bidrag till Göteborgsbiennalen och Röda Sten. Ej heller är den jublande över min utförliga analys av den internationella samtidskonsten och min version av den institutionella konstteorin. Möjligen har Anna Brodow drabbats av en tillfällig förvirring.

En mycket välvillig tolkning av hennes uttalande skulle vara att hon inte är förtjust i att jag ägnar mig åt att beskriva konstvärlden som den faktiskt fungerar och att fastställa konstnärlig kvalitet som ovedersägligt är giltig i nuet. Som konstteoretiker är jag intresserad av att i första hand beskriva och inte att ägna mig åt värderingar. Långt mindre att skapa konstteorier som stipulerar vad jag själv skulle tycka vara intressant. Konstteorins primära uppgift är att vara beskrivande. En god konstteori skall alltså kunna ge en beskrivning av konstvärldens verklighet.

För övrigt önskar jag såväl mina trogna som otrogna läsare en strålande julhelg.

”Det är riktigt att han skrivit ned ett antal ord på ett papper i anslutning till konstbiennalens program men detta handlar om förberedelse för ett festfirande med familjen och är ingen brottsplan.”

I denna, den bästa av världar, är allting möjligt. Men förklaringen ”festfirande” är något fantasifull om det nu inte är så att just den festen kännetecknar en för oss helt annorlunda kultur:

”Ta olika vägar dit.”

”Ha extra kläder.”

”Raka lördag morgon”

”Åk med bil eller fixa svarttaxi.”

”Fixa biljetter till festival.”

”Memorera byggnaden.”

”Lägg leksaker utanför, sen efter ett eller någonting, när du har varit inne gå ut och hämta dem”

Under rubriken ”Gör inte ” står det:

”Inte spår eller buss dit eller därifrån.”

Om de tre beslagtagna knivarna också skulle ingå i festfirandet framgår inte. Men eftersom det finns t ex sabeldans i Armenien (Khachaturian) kan andra kulturtraditioner fira med knivdans eller något liknande. Att bära med sig leksaker som man lägger utanför för att därefter gå ut och hämta dem kan vara ett tänkvärd förnyelse av hur vi brukar se på familjefester. Ja, man kommer tomhänt till familjefesten men räddar stämningen genom att man ilar ut och plockar fram sina leksaker. Traditionen bjuder tydligen också att man före festen skall ”memorera byggnaden”, säkert en skojig lek eller kanske en symbolisk handling: ”Du skall alltid memorera din familjs byggnad på det att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land”. Förmodligen är förbudet mot att ta spårvagn eller buss från festen av religiös art eller helt enkelt en sedvänja. Man åker aldrig buss eller spårvagn från en familjefest, det för kanske otur med sig.

Ur konstpedagogisk synpunkt fastnar jag för Salar Mahmoods förundran inför samtidskonsten: ”Vad är en biennal?” En aktuell fråga för många seminarier i konstvärlden. De tre herrarna har onekligen lagt en dimension till biennalbegreppet med sitt konceptuella performanceprogram.

En inte oäven, men dock inte fullt acceptabel möjlighet, vore en sammanslagning av mordrättegången med fallet trädfällningen. Den kombinationen skulle ge åklagaren möjlighet att kamma hem åtminstone en solid seger. Vidare skulle det ge polisen väsentliga lärdomar. I fallet med trädfallet inväntade polisen brottets utförande före tillslaget. Att ingripa vid misstanke om att brott skall begås ger sällan fällande domar. En möjlighet för åklagaren att dock finna en väg till att fälla de tre misstänkta skulle kunna vara att undersöka huruvida de har registrerat firmor eller om de deklarerar för näringsinkomst. Deras beteende tillsammans med mordplaner skulle då kunna tänkas rendera dem en företagsbot om minst 10.000 och högst två miljoner SEK.

Jag är redan i den farozonen. Åklagaren bör ej uraktlåta att följa auktionen av en oljemålning på auktionshuset Scheele. Att budet just nu ligger på dubbelt utropspris kan med största sannolikhet tillskrivas trädfällningen och den PR den har inbringat. Tyvärr kan jag inte på rak arm säga när målningen är utförd men det går att ta reda på. En kort period gjorde jag några målningar med träd vars kronor är formade som vimplar.

Den som i rättssäkerhetens namn vill stödja de tre missförstådda biennalbesökarna kan trycka på gillaknappen på ett Facebookupprop.