Vilks.net

Hätsk och hotande apokalyptisk är stundom vänsterjargongen. Antagligen driver närheten till valet upp temperaturen men strukturen är ändå ungefär densamma. En position som fångar in en kategori som faller under Guillou & gelikar. Igår fick jag på facebook en utmärkt sammanfattning av den bländande konsensus som är så lätt igenkännbar. Huruvida skribenten är en eller flera eller pseudonym är svårt att avgöra.

”När det gäller den lilla grupp muslimer i Sverige har de provocerats av Lars Vilks medvetna provokation som han ’gjort i bildkonstens intresse’.

Ja, just det. Resultatet blir att de 0.1% av muslimerna som är galna (0.1% av alla folk är mer eller mindre galna) börjar hota Vilks, som blir en ’oskyldig’, ’martyr’, och förr eller senare blir han mördad, och då är pogromen igång.  Det som då händer är en reaktion på den främlingsrädsla som drivits fram av inte bara Vilks, utan alla som deltar i detta sjuka beteende, att märka ’främlingar’ som ’farliga’.

Den rädslan talar jag om.  Nazisterna bara bidar sin tid.”

Liksom Guillou laborerar skribenten med 0,1 %. Guillou utgick från en kategori på 500 000 medan facebookskribenten nöjer sig med att tala om ”den lilla grupp muslimer”. En vanlig siffra är 300 000 och även om jag tror att siffran är ren fantasi för den med sig att jag har att se upp med 300 lösgående mördare som vill göra processen kort med mig. Skribenten menar dessutom att saken redan är avgjord och jag kommer att bli vederbörligen likviderad. Denna händelse bekymrar honom föga eftersom följden, att en fruktansvärd pogrom kommer igång, helt i linje med de nazistiska excesserna, blir långt värre. Och slutsatsen är, så uppenbart, att Vilks och hans anhängare har sig själv att skylla.

Givetvis är det en överhettad valhjärna som tror sig göra Partiet en tjänst genom att skrämma facebookläsare och få dem att ändra politisk uppfattning.

Trots allt är det goda nyheter. Med sådana motståndare är det svårt att hamna i underläge.

En av de presumtiva 300: Min teckning av storebror brandman. Rättegången fortsätter i morgon i Malmö.

De eldfängda bröderna har idag genomfört första dagen av sitt överklagande av tingsrättens dom i hovrätten. Några nya förhör görs inte utan videoinspelningarna från tingsrätten är det material som hovrätten får granska. Trots allt skulle det förvåna mig om bröderna vinner någon framgång. De måste vara medvetna om vilken skepparhistoria som de drar till med och endast föraktet för svenskt rättsväsende torde kunna få dem att hoppas på strafflättnad.

Lögnstrategin som de använder är mycket enkel: Säg så lite som möjligt. Svagheten är att det blir alltför lite kvar och alltför många ”minns inte”. Gossarna är exempel på vart religiös fanatism kan leda.

Här är en av mina teckningar av den yngre brodern: ”Burning Man”

Slutet av 1960-talet och inledningen av 1970-talet var vänsterns inflytande starkt. Men majrevolten 1968 i Paris slutade med en konservativ valseger och hela den uppflammande rörelsen blev istället marxismens nederlag. Efter några år inleddes på allvar den postmoderna epoken av Jean-François Lyotard med La condition postmoderne som kom ut 1979. Lyotard hade vid den tiden blivit en framträdande marxistkritiker och han fick stor framgång med att avvisa modernismens ”stora berättelser”. En av dessa var marxismen. Den hade betraktats som en analysmodell men reducerades till en löst sammanhållen fantasi. Däremot var kapitalismen ingen stor berättelse utan en realitet.

Marxismen hamnade alltså i trångmål eftersom den skulle finna en väg att fortsätta sitt motstånd. Den väg som stakades ut, inte minst genom Fredrik Jameson som föreläste på Whitney 1982, kom att handla om nödvändigheten av att, utan att moralisera, fortsätta granskningen och analysen av det postmoderna konsumtionssamhället. En liknande attityd intog redaktionen bakom tidskriften October. Men därmed hade marxismen, åtminstone tills vidare, reducerats till att dämpa kapitalismens verkningar och ägna sig åt att förespråka en rättvis fördelningspolitik. Den liberala och delvis också den konservativa sidan hade en liknande inriktning.

Ingen utopi i sikte framåt, däremot kunde historien granskas och i görligaste mån revideras. Upplysningssamhället kunde kritiseras genom Cultural Studies, alltså det postkoloniala projekt som fick stort genomslag. Emellertid blev det inte kontroversiellt, det västerländska samhället erkände generellt sin skuld och alltsedan dess har ursäkter för kolonialhistorien hört till de dagliga företeelserna. De icke-västerländska kulturerna kunde också betraktas som alternativ till kapitalismen eller åtminstone som exempel på dess mörka sidor. Vänstersidan, som strängt taget inte har mycket att välja på, kom att långtgående försvara även förlegade synpunkter på samhälle och religion.

Vänsterns revolutionära inriktning har alltså reducerats till ett krav på rättvisare fördelning. Frågan om vem och när en sådan nota skall betalas står kvar obesvarad. För kapitalismen måste generera det nödvändiga kapitalet. Världens miljöproblem uppenbarade sig som en möjlig utväg men även här blandade sig kapitalet i leken. Företagen fann att det kunde göras goda affärer av miljöpolitik.

Eftersom västvärlden har blivit beslagen med så många felskär är det förståeligt att dess representanter tar det säkra för det osäkra och förvissar sig om att allting måste gå korrekt till i alla avseenden. Den politiska korrektheten är en ledstjärna för en tid när ingen vet vad som kan göras för att skapa större förändringar. Och konsten följer samma väg, radikal medvindskritik av historien och ett tandlöst fördömande av kapitalismen.

Lyotard avslutade sin sejour genom att sikta på det sublima projektet att rädda världen undan solens förbränning av jorden om ca 4 miljarder år. Han valde att försvara kapitalismens övertag genom att hävda att den var den bästa möjligheten att förbereda evakueringen.

Claire Fontaine (682), Please, 2008

På Artnet skriver Ben Davis om utställningen Greater New York. Den hölls i maj. Han funderar på vad som är karakteristiskt för den unga samtidskonsten och nämner något som i och för sig är välkänt men som ändå kan föranleda några funderingar:

”The major evident trait here — total eclecticism — was also a big theme of the ‘postmodern’ generation, of course. But when Gerhard Richter decided to paint in both abstract and photorealist styles at once, critics generally saw it as a polemical statement against baleful modernist specialization. For the young Greater New Yorkers, working in all styles has no meaning, it just is. Rather than a defiant act, it is more as if an art-school period of genre experimentation has been extended into a limitless default position.”

Jag kan inte helt hålla med om Davis ståndpunkt. Eklektiskt är det, men knappast omedvetet utan ett sätt att få in betydelser. Jag vet inte om de amerikanska konstnärerna är annorlunda än andra men tror det knappast. Nya stilgrepp saknas men det är lätt att förstå. Vad som än görs kommer det att kännas igen och med den produktionstakten konsten har idag kommer upprepningarna av upprepningarna att bli oundvikliga. Davis berör också problemet med bristen på generationsmotsättningar. Dagens unga konstnärer kan inte göra något uppror mot den tidigare generationen. Den möjligheten fanns under den postmoderna eran men också under 90-talet med den relationella estetiken och de olika inriktningarna som skapades kring den sociala kritiken. Nu, när vi står här 2010 tycks allting vara färdigt. När man på biennalerna blandar yngre och äldre konstnärer skiljer de sig inte åt på något avgörande sätt. I och för sig beror det på att de skrivs in i samma teman och innehåll som bildar ett järngrepp om samtidskonsten. Davis tycker sig se ett avsteg från detta ”The Big Statement” som han menar, åtminstone på sina håll, har ersatts av det föga teoretiska ”I like it”. Om detta verkligen kommer att få någon betydelse är svårt att säga men jag har svårt att tro det. Konsten får då avsvärja sig sitt samhälleliga medvetande och sitt sociala kontrakt. Det verkar inte sannolikt att det skulle kunna bre ut sig.

Här är en lustig länk som handlar om Buddha utsatt för kommersialisering och därmed kränkning.

Mycket att göra dessa dagar. Nästa lördag kommer jag att framträda på ett seminarium som arrangeras av danska tryckfrihetssällskapet: Humor, satir och yttrandefrihet. I mitt bidrag kommer bland annat att ingå en helt nygjord film inspirerad av min gamle kritiker Guillou.

Jag har under de senaste dagarna varit något mindre flitig skribent än vad brukligt är. Konstnären är nämligen förkyld och har de två senaste dagarna drabbats av hosta. Sålunda är det lite synd om honom men inte mycket. Blott skall jag kurera mig och redobogen bli till onsdagen den 1 september då det är möjligt att delta i en kväll med Vilks i konstmuseets restaurang i Kalmar. För detta får man lägga ut 275 kr men då ingår mat och dryck. Denne konstnär deltar också i den intressanta utställningen som öppnar den 4 september: Svensk konceptkonst. Min bana uti denna konstinriktning inleddes med stor frenesi 1976 och på utställningen kommer ett par av mina okända klassiker att kunna beses. Kalmar Konstmuseum. Det var nu ett par år sedan jag blev portad i museet när landshövdingen ingrep och hävdade att Vilks konst inte höll tillräckligt hög kvalitet. Bevekelsegrunden var nog en annan men sådant kan inte nämnas.

Den här helgen tillbringade jag på Barnens Ö norr om Norrtälje. Henrik Alexandersson hade bjudit in mig. Jag fick tillfälle att ge en version av min Uppsalaföreläsning. Nog så självklart var det inget märkvärdigt med den. Jag tog fram ett antal exempel på konstnärer som har haft problem med censuren och berättade sedan om hur rondellhundsprojektet hade tillkommit och hur det har utvecklats.

Bland övriga föreläsare fanns Per Gudmundson (ledarskribent, SvD) som talade om journalisternas partitillhörighet. Han inledde med att berätta om sina egna erfarenheter om hur de mera radikala kulturskribenterna väljer parti. Vid förra valet var det Feministiskt Initiativ och i år är det Miljöpartiet.

Journalistkårens partifördelning, här använde sig Gudmundson av en undersökning gjord av Kent Asp, professor i journalistik. Siffrorna, som är från 2005, visade fördelningen

Moderaterna 13 %

Folkpartiet 14 %

Centerpartiet 4 %

Kristdemokraterna 2 %

Socialdemokraterna 30 %

Vänsterpartiet 14 %

Miljöpartiet 23 %

Per Gudmundson

Från min föreläsning. Henrik Alexandersson längst upp i högra hörnet.

Igår fick jag ett uppbragt meddelande på Facebook att jag överträtt anständighetens gräns genom djurplågeri. Därmed adjö till Vilks.

Saken handlar om två artiklar i Svenskbladet, en välkänd satirtidning. Den första hade jag redan läst. Inte så oäven, jag, Gudrun Schyman och en oskyldig hundvalp. Det förekom mig dock aldrig att någon läsare skulle kunna missförstå sanningshalten. Men alltså icke. Bland kommentarerna finner man:

”Omoget
Alltså om detta är sant så bekräftar detta bara vad jag alltid tyckt om Lars Vilks: Han är omogen och vill på barns vis provocera för att tillfredsställa sitt stora behov av uppmärksamhet. Det handlar inte om yttrandefirhet, det handlar om Lars V. Väx upp o gör något vettigt istället Lars!!!!

Vaddå yttrandefrihet?
Kan inte se vad detta djurplågeri har med yttrande friheten att göra…så man får alltså bete sig hur illa som helst mot djur bara för sakens skull, som sagt skulle Wilks tycka d var ok om han blev utsatt för liknande??? Nä, skulle inte tro d…men vissa människor tror dem har rätt att utöva sin makt mot dem som är försvarslösa…Tycker detta är förjävligt.

Vem har sålt valpen till detta monster!!??
Vilken Kennel eller privatperson har sålt, lämnat ifrån sig en hundvalp till ett sådant monster- ni borde skämmas och sätta stopp på detta vansinne. Rädda valpen och lås sedan in Lars i en bastu med ett gäng björkris uppstoppat i aslet!!!”

I konsten blandas ofta fiktion och verklighet. Problemet är inte så stort eftersom publiken är specialiserad och brukar känna till spelreglerna. Konstprojekt som tar sig utanför konstvärlden kan som bekant få problem. I allmänna medier kan man aldrig vara säker på vad som händer. Det kan i det här fallet verka helt omöjligt att missförstå avsikterna men likafullt finns det, och troligen ganska många, som är beredda att tro på en så skruvad historia.

Igår kom den andra artikeln som påstod att Vilks hade förstått att det inte är nödvändigt att hålla sig till hundar i konsten. Konstnären hade därför bestämt sig för att tejpa en katt.

Även denna historia, och den framstår som något trovärdigare än den förra har funnit sina autentiska läsare:

”Jävla idiot
OM denna människa gör något sådant, så skall jag utan att ens blinka själv lämna in en polisanmälan mot djurplågeri.Han själv kommer troligtvis att brinna i helvetet och jag hoppas att dhjuraktivister, samhället samt polisen kommer att stoppa denna komplett fullständiga idiot!”

Man får nog utgå ifrån att de som skriver är Vilksmotståndare och som får se något som de önskar. Alltså äntligen klara uppgifter om vad den här konstnären har för avsikter och vad han är beredd att göra.

Det är svårt att bemästra flera nivåer samtidigt. Det finns inte någon bra lösning på problemet. Skulle man förgrova satirerna och fylla spalterna med varningsmärke ”Obs! Satir” skulle det inte vara roligt längre. Satiren är bäst när den nuddar vid det möjliga.

I dagens Aftonbladet uttalar kolumnisten Anders Westgårdh expressivt sin besvikelse över att Vilks till GP har meddelat att han inte röstar. Hans argument är att jag inte stödjer det demokratiska systemet, det som ger honom en möjlighet att verka. Westgårdh tycker att jag åtminstone skall rösta blankt, ”en sån där typisk konstnärsgrej som signalerar missnöjet med utbudet av tillgängliga partier”. Tvivelaktigt om det är en ”konstnärsgrej”, konsten drar alltid till vänster.

Men jag röstar eller röstar inte av plikt utan efter eget huvud. Det demokratiska systemet är inte i fara beroende på att folk inte röstar. Däremot har det blivit uppenbart att de stora valen inte kan påverka särskilt mycket. Normalt sett förstås, det kan naturligtvis uppstå situationer då den demokratiska friheten hotas av inskränkningar. Då kan det vara aktuellt att ge sig av till urnorna.

Som det ser ut nu kan man välja mellan två block som har förtvivlat svårt att profilera sig mot varandra. Vem som än segrar kommer det inte att ske några större förändringar. Förändringar är komplexa åtgärder som alltid måste ingå ändlösa kompromisser. Accepterar inte blocken kompromisser kommer de att förlora för många röster vid nästa val. Om SD kommer in i riksdagen kommer det inte att få någon betydelse eftersom våra ansvarskännande politiska ledare har lovat att komma överens utan deras stöd. Vi får i så fall se om de lyckas med att veva runt den soppsleven.

Man kan nog säga att de röstandes önskningar har blivit vad konsten, som Jacques Rancière till slut klämde fram, är för politiken: Symboliskt. Valet väsentligaste uppgift är att medborgaren skall uppleva känslan av att äga ett inflytande.

I röstetider kan man alltid ty sig till trädpartiet där engagemanget är stort. I varje fall enligt den i den kommande Sâo Paulo-biennalen aktuelle Gabriel Acevedo Velarde från Peru/Tyskland.

Dödshot är inne. Ingen är som ej är dödshotad. Och vi kan få se dem på tv: ”Dödshotade i tv i kväll” som Expressens rubrik för popgruppen Kick lyder. Och smarta journalister har lärt sig att på egen hand skapa rikstäckande nyheter. Christer Nordin skämtade med ett dödshot och Sydnytts journalist tog det på dödligt allvar. Eller kanske inte, när det inte finns något att rapportera kan man själv göra sig till nyhet.

Det skulle vara intressant att veta vem som har svenskt rekord i dödshot? Svårigheten att avgränsa kategorin hänger samman med att bedöma hur seriöst ett visst hot är. Grundregeln är att ett hot inte är fullt ut seriöst om det inte följs av bestämda krav. Verkställighet utan hot är effektivare. Fatwahot kan kallas för förhoppningshot. Fatwan utgår och utställaren hoppas på frivilliga intressenter. Under alla omständigheter tror jag att jag har en hygglig placering på en sådan rekordlista. Det senaste inkom idag. Dialogen är något slarvigt kopierad men ni kan nog följa replikväxlingen:

”du ska dö imorgon

12:07pmMe

Inte i morgon, jag kommer att leva fram till och med den 31 juli 2030

12:08pm

vi har laggt en bomb utanför ditt hus

d ska bomba hela huset

en knapp bara sen e de kört

vi vet vad vi håller på med

vi har gått igenom allting

och gjort det klart

12:09pmMe

Nej, ni verkar vara odugliga till det mesta

12:10pm

al-qaida

kommer ge oss 70 miljoner

al-qaida är ruinerade

12:10pm

haha

jag dör av flabb

12:11pmMe

jag också

12:11pm

imorgon e de kört

Hittar ni vägen eller kör ni vilse?

12:11pm

du kommer dö”

Visst kan man anmäla sådant men varför förslösa sin tid med detta? Som manus är det inte så dåligt och jag vill påminna dem som ännu inte tagit del av min sång i Sydsvenskans reklamfilm att lyssna HÄR. Opera eller musikal, det kan bli riktigt bra i dessa dödshotstider.

Ej blott finns tolvtaggaren ”Älg i solnedgång” utan även ”Räv i solnedgång”; Bruno Liljefors 1889

Komikern Russell Brand lyckas få till det i en intervju i Expressen. Han har provat Koranskämt men sedan han har blivit bekant med att dödshot kan bli följden har han valt en annan filosofisk linje:

”Samtidigt tror jag att det är viktigt att vi inte glömmer att en avgörande del av att vara tolerant är att tolerera andra människors tro och även deras intolerans. Det är underligt, men du måste tolerera att alla inte är toleranta annars är du inte tolerant.”

Såtillvida har han rätt att den tolerante bör kunna tolerera intolerans – så länge det inte har några offentliga eller annars direkta effekter. När man kommer till dödshotsläget är det definitivt slut med den sortens tolerans. I Iran och på en del andra platser hänger (eller eventuellt stenar) homosexuella eller dem som har varit otrogna. För att då visa hur tolerant man är bör man….

Den stereotype vänstermannen/kvinnan är ett alltmer påtagligt fenomen. När ett sådant exemplar kommer in på rondellhunden rafsar han/hon samman några i dessa kretsar cirkulerande fraser och uttrycker sin motvilja. Här är det skribenten Mats Parner:

”Men givetvis förekommer verkliga kränkningar i levande livet. Konstnären Lars Vilks svarade för en sådan med sin obehagliga teckning av profeten Muhammed som rondellhund, enligt LV:s utsago gjord för att testa yttrandefrihetens gränser. Ingen har dock ifrågasatt Vilks rätt att frambringa usla konstverk eller, än mindre, hans yttrandefrihet; den är vi beredda att slå vakt om med näbbar och klor.

Men det innebär inte att vi behöver se på Vilks hundgalenskaper med välvilja eller sympati. Hans rondellexperiment är enbart destruktivt och kränker muslimer utan att på något sätt kritisera deras tro i ordrätt mening. Följden blir att positionerna låses fast än ytterligare och att Sverigedemokrater och likställda kan håva in billiga poäng.

Det är för övrigt nedslående att yttrandefrihetens gränser ideligen måste ‘testas’ på just muslimer.”

Parner skriver detta utifrån några texter av Ann Heberlein. Heberleins uppfattning i rondellärendet är att det inte är fråga om dålig konst utan om dålig moral. Hon delar professorn Seyla Benhabibs uppfattning om hur yttrandefriheten skall användas:

”Yttrandefrihet är en moralregel med avsikt att möjliggöra ett öppet och kreativt samtal inom och mellan grupper.”

Det låter tjusigt med att yttrandefriheten ”används”. Yttrandefriheten är fullständigt ointressant om den utnyttjas för att säga något som alla håller med om eller åtminstone att det sagda framförs med alla tillgängliga reservationer för att inte någon skall kunna bli kränkt. Det jag kan förstå med tesen ovan är att en väg att skapa förbindelser och öppningar är den diplomatiska, när man inte använder yttrandefriheten utan istället kohandlar med sina uppfattningar, kanske i bästa syfte.