Vilks.net

I dessa tider kan man följa kaskader av förklaringar till förortsupploppen. Saken tycks vara att det måste, till varje pris, finnas en tillräckligt intressant och passande förklaring. Vad jag har kunnat förstå tycks åtskilliga skribenter nöja sig med förklaringsmodellen enligt Molière: Varför somnar man av sömnmedel? Ity sömnmedel innehåller ett sömningivande ämne. Och det aktuella ämnet: Varför uppstår våldsamheter i segregerade områden? Det beror naturligtvis på segregeringen.

Att det har blivit några dagar utan skriverier beror på att jag har varit utomlands. Men nu är jag tillbaka och det skall bli lite bättre fart på författandet. Det stora svenska nyhetsflödet är naturligtvis den relationella estetiken i Husby. Som honnörsbegrepp, och tillfälligt undanträngande de strukturella rasismerna, lyder utanförskapet. I det här fallet kan man konstatera att utanförskapet har föranlett en del våldshandlingar. Nu skall detta tolkas och förstås och många hjärnor arbetar för att tränga genom ungdomarnas febrila aktiviteter för att blotta dess djupare mening. Skall man utdela ett pris i denna uppsatstävling skulle jag stanna inför Ann Heberleins fantasifulla och hamrande prosahexameter (SDS). Vad vi ser, menar hon, är att den arabiska våren har kommit till Husby. Denna diktning fyller Heberlein med sitt vanliga stilgrepp att kraftigt höja diskursnivån och idka en imponerande namedropping, Fanon, Sartre och Arendt får assistera tesen om våld som uttryck för maktlöshet. Storheten i denna tanke ligger självfallet att den en gång för alla kan förklara våldet. Om jag förstår saken rätt är t ex organiserad brottslighet ett uttryck för maktlöshet. Och då är det inte så mycket att bekymra sig över.

Språkpoliserna skall inte föraktas. Att slå vakt om den grundläggande identitet som svenska språket ger svenskheten förtjänar aktning. Det gäller att slå vakt om svenskhetens språk om ej allt skall molma i mull och dvälas i dvalm. Men det är inte alltid en enkel resa att ta sig genom ett ideologiskt landskap med ett oroligt ord som vehikel. Ulrika Stahre (Aftonbladet) har ej glömt att hon kallades populist av Marianne Lindberg de Geer och hon hävdar nu det fatala i hur ordet ”populist” felanvänds. Lindberg de Geer får förresten sällskap i utvisningsbåset av Expressens chefsredaktör Thomas Mattsson. Här får man nog skjuta in att det alltid är en Gudi behaglig gärning för en Aftonbladare att tilldela Expressen en känga. Men sålunda talade Stahre och sade:

”Populism, i den klassiska betydelsen, refererar till populus, folk, och betecknar en tankeriktning som säger sig företräda folket mot makteliten. Ett missnöjestänkande som söker enkla svar, svar som också är tänkta att tilltala breda, stora folkgrupper. Den ’förfördelade’ majoriteten. Exempel på populistiska idéer är förstås att stoppa invandring, eller sänka skatter, eller förbjuda ’organiserat tiggeri’”.

Svårt är dock att vara språkpolis eftersom ett ords betydelse bestäms genom hur det faktiskt används. Det är inte ovanligt att ”populism” begagnas för att uttala sig nedsättande om en meningsmotståndares åsikter. Vi får också beakta hur ett passionerat engagemang ofta för med sig att den som talar mot det de menar är populistiskt blir klart populistiska i sitt sätt att avfärda de åsikter som man inte delar. Ett bra exempel är den ständigt pågående debatten om vad som är svenskt. Katarina Mazettis inlägg i ämnet i ICA-kuriren kan väl inte annat än hänföras till den populistiska retoriken. Bitte Assarmo har bemött denna populism med den välgörande saklighet som i detta ämne är svår att upprätthålla.

Det är naturligtvis inte eftertraktansvärt att kallas för populist. I dagens enkelspårigt polariserade debatt har det blivit så att antingen är man en god och ansvarstagande människa eller så hamnar bland populisterna. Och det skall inte mycket till för att den stämpeln skall åka fram.

I rätt kontext är även tidelaget en väg för samtidskonstens undersökningar. Den notoriske provokatören Oleg Kulik (662) ställer ännu några dagar ut på Londongalleriet Regina Gallery. Det rör sig om en redovisning av många av hans äventyr som hund och annat. Besökaren får också följa med honom på en tur ”djupt in i Ryssland”. Kulik lever upp till sitt rykte och visar hur de ryska kreaturen kan penetreras. Provokation och chock? Nej, Kulik har fått goda recensioner. Hans kontext är sedan länge given och konceptet rör sig kring den eviga frågan om att återvända till naturen.

Oleg Kulik Deep into Russia #1, 1993

I Paletten, som jag tog upp i min förra bloggpost, skriver Mikaela Lundahl om historieskrivning i samtidskonsten. Historia är hett i konsten, kanske ännu några grader mer än tidigare, men en av samtidskonstens återkommande favoriter är dock ”the archive” dit konstnärerna länge har sökt sig. Och historia är inte bara något för konsten. Lundahl frågar sig, liksom så många andra har gjort: Kan vi lära oss av historien?

Svårigheten att hämta lärdom från tidigare händelser är att situationen aldrig har samma förutsättningar. Dagens glada missnöjestillrop, som drar växlar på nazitiden och ser samma tendenser växa fram i nuet, ropar ideologiskt och är inte intresserat av historisk analys. Skillnaderna är större än likheterna. Sverigedemokraterna är ett svenskt politiskt parti som kan kompareras invandrarkritiskt, främlingsfientligt, rasistiskt och inte sällan blir förebild för en möjlig upprepning av den sorgliga historien. Det historiska stickspåret hänger sig emellanåt. Då partiets ungdomsförbund ville delta i en antirasistisk manifestation avvisades deras deltagande av socialdemokraternas och vänsterns ungdomsförbund. Med andra ord är världen sig inte särskilt lik från tid till annan.

I sin uppslagsrika text kommer Lundahl även in på vad konsten kan göra för något (som den goda kraft den antas vara):

”Konsten kan i bästa fall göra annars obegripliga fragment, som kvarglömda mobiltelefoner i krigszoner, något begripligare och kan göra att spår inte helt försvinner ut i oceaner av glömska.”

Exemplet och dess konklusion förefaller mig vara ett anslående men ett lätt surrealistiskt val. Man får dock räkna med att konsten kanske inte gör obegripliga fragment mera begripliga utan snarare fortsatt obegripliga men på ett intressant sätt. I bästa fall kan konsten bevara ett och annat som annars skulle ha varit bortglömt. Men det händer å andra sidan sällan. En förutsättning är att en sådan konst intar en plats i konsthistorien; annars blir det ingen uppmärksamhet. Någon gång borde var man och kvinna i den kontemporära konstvärlden meditera över den enorma konstproduktion (och jag tänker i första hand enbart på det kontemporära) som varje dag väller ut ur ateljéerna och som slussas vidare till ändlösa utställningsutrymmen. Vad blir kvar, låt oss säga av hela det kontemporära förloppet som har ca 20 år på nacken? Vad kan man tänka sig som något man gärna vill se om och om igen? Var det något som gjordes begripligare och var det något som genom konstens försorg övervann att försvinna i de mörka vattnen? Och på ett lokalt plan, vad lämnade den svenska konsten för magiska avtryck under de senaste två decennierna?

Jag tar gärna emot förslag.

Lite annorlunda än vanligt är det den här gången när satirtidningen Charlie Hebdo publicerar bilder på den populäre profeten. Många kommentatorer har menat att det är den allra sämsta tidpunkten, ”gjuta olja på elden”. Kanske, eller kanske inte. Om det skall gå lös är det på fredag. Då får man snabbt glömma den amerikanska filmen och kasta sig över de franska ambassaderna. Men frågan är om det blir med samma entusiasm. Det kan mycket väl bli en urladdning eftersom mediegenomslaget har varit enormt, men som sagt kan det börja bli lite inflation i profetgestaltningen.

Argumenten från officiellt muslimskt håll är desamma som de har varit sedan bildstriden inleddes 2006. Sålunda anför talesmannen för Muslimska Brödraskapet Mahmoud Ghozlan att den franska lagen skall hantera kränkningar mot Islam på samma sätt som förnekandet av Förintelsen. Den har vi hört till leda och man kan bara konstatera att det är långt till en modernisering av Brödraskapets politiska Islam. Essam Erian, också från Brödraskapet, är lite mera alert genom att göra en jämförelse med hanteringen av hertiginnan Kates toplessbilder: ”If the case of Kate (the duchess) is a matter of privacy, then the cartoons are an insult to a whole people. The beliefs of others must be respected,”

Det är sålunda den orubbliga uppfattningen att religionen är den kompletta politikens ofrånkomliga riktmärke. De religiösa drömmerierna, som de framstår genom den obevekligt bokstavstrogna Korantolkningen, är den egentliga verkligheten och man kommer inte ifrån att det är precis vad som fortsatt gäller i den muslimska världen. Innan den barriären bryts ner kan ingen modernisering ske. Men alldeles hopplöst är det inte, muslimska ledare i Europa har börjat inse hur det måste hanteras: ”This is a disgraceful and hateful, useless and stupid provocation,” Dalil Boubakeur, rector of the Grand Paris Mosque, told The Associated Press. ”(But) we are not Pavlov’s animals to react at each insult.”

Hur skall man då bemöta problemet? En möjlighet är att framhärda och det blir i det här fallet en liten test av det. Blir det värre, ungefär samma eller mindre reaktioner? Åtskilliga muslimska talesmän vill återigen söka sig till domstolarna vilket de borde inse är hopplöst. En annan möjlighet är att införa en speciell blasfemiparagraf gällande för profeten. Jag har dock svårt att tro att det skulle kunna passera även om det gick vägen i Irland. I Irland gäller dock regeln om verkshöjd, rör det sig om något som har konstnärligt värde kan blasfemiparagrafen inte tillämpas. En tredje möjlighet, och den är politikerna i gemen intresserade av, är att inte reta upp de lättkränkta utan istället ligga lågt och i görligaste mån idka självcensur. Eller som det då heter ”visa respekt och ta ansvar”.

I det senaste numret av tidskriften Sans (för vilken Christer Sturmark är redaktör), diskuteras idrotten – medan vi väntar på att olympiaden skall ta sin början. Några av de kritiska artiklarna kan karakteriseras som lågdiskursbashing. Christer Sturmark menar att ”det är något med idrottskulturen som skaver”, vilket tidskriftsnumret försöker reda ut. Ja, som sagt är det nog inte så svårt att se vad det är som skaver. Idrotten är en typisk lågdiskursare och analyserar man den utifrån en högdiskurs är det lätt att formulera sitt förakt och sina betänkligheter. Torbjörn Tännsjös infallsvinkel (”Den olympiska tanken granskad”) är att elitidrotten bygger på ”förakt för svaghet”. Hans något förnumstiga resonemang är att eftersom vi beundrar vinnaren sätter vi denne framför någon annan och skapar då ett avstånd till den svage. Mot detta kan man anföra att de som kandiderar för beundran är ett gäng elitidrottare och bland dessa finns flera kategorier för prestationer. Om t ex en svensk lyckas knipa en bronsmedalj eller går till final är det mer än tillräckligt för att väcka beundran. Om någon underpresterar skapar detta knappast förakt, snarare bekymmer. Vad är orsaken till att det gick så dåligt? Tännsjö menar vidare att vår beundran för vinnaren borde bromsas av att det endast är fråga om genetiska förutsättningar. Men även detta är förenklat. En vinnare är aldrig självklar. Favoriterna som borde ha vunnit misslyckas ofta och få saker väcker så stor entusiasm som när outsidern står som vinnaren. Även om det är uppenbart att det var en engångsföreteelse.

Författaren Lena Andersson övergav idrotten för litteratur och kultur. Från sin olympiska höjd av högdiskurs kan hon visa den rätta vägen för idrottsfolkets lågdiskursare. I idrotten är det bara att jämföra duglighet medan ”Att utöva konst är aldrig en tävling. Det är en pågående undersökning.” Hennes råd till idrottarna är att de skall åka skidor för att ta reda på vad skidåkning är, hoppa för att undersöka hoppandet som fenomen. Eller varför inte föreslå att Zlatan avbryter sitt deltagande i en fotbollsmatch för att läsa högt ur Kants skrifter. För att förstå sig själv och för att publiken skall förstå sitt förhållande till fotboll.

Samtidigt kunde det vara värt för Andersson att fundera över hur tävlingarna går till i högdiskursens förlovade land. På Venedigbiennalen kan man vinna guld- och silvermedaljer. Även om konstvärlden säger sig vara skeptisk till detta granskas och värderas resultaten med största seriösa omsorg. Oenigheten om vinnarna är sällan stor. Och varje större utställning är en tävling. Konstnärerna vet att det gäller att visa upp sig och konstvärldens agenter letar efter de bästa bidragen. Även här är enigheten påfallande. Föraktet för den svage följer stillsamt genom att denne inte blir vald till de stora evenemangen.

Alla vill bli bäst. I det förenas hög- och lågdiskurs.

Signaturen Humanist undrar om det något sparsamma utbudet av mina bloggposter skulle betyda att jag har något särskilt för mig. Nej, inte mer än vanligt. Sedan jag hade varit på resa under en vecka ansamlas en del göromål. För övrigt är min verksamhetsplan omfattande. Men det skall nog bli flitigare skrivningar framöver.

Aftonbladet är nog den tidning som bjuder på de mest fascinerande artiklarna. Här finns ingen nedre gräns för hur den ideologiska identiteten skall söka sina uttryck. Natalia Kazmierska ger ifrån sig en tirad mot Folkpartiets förslag om större krav på arbetslösa invandrarfruar. Folkpartiet har nämligen inte tänkt på att landslagets hemmafruar inte möter samma krav. Numerärt sett är denna frugrupp tämligen liten men alltså tillräcklig för att bli föremål för orättvis främlingsfientlighet. Kazmierska lyckas här slå två flugor i en smäll. Redaktionen önskar säkert artiklar med fotbollsanknytning.

En annan artikel behandlar frågan om varför rättegången mot Peter Mangs inte väcker något större medialt intresse utanför Malmö. Gellert Tamas tror att det kan bero på uppmärksamheten kring Breivikrättegången men också att ”Offren i Malmö är inte ’etniska svenskar mitt i livet’”. Rakel Chukri skyller på Sverigedemokraterna.

Säkert ligger det något i att medierna värderar Breivik som intressantare än Mangs. Breivik är dessutom mera användbar som politiskt instrument för att framhålla de ständigt tilltagande rasismens vindar i Europa. Mangs som har svåra kontaktproblem kan inte placeras som någon drivande extremist. Han förblir ett psykiskt fall.

Vad man kunde tillägga här är varför terroristrättegången i Köpenhamn inte fick någon större uppmärksamhet i medierna.

Alltsedan världen blev modern brukar varje tid och samhälle anse sig fördomsfria och rättrådiga. Efter att det förflutit någon tid brukar emellertid detta visa sig vara felaktigt. Som det är i våra dagar är rättrådigheten intensivt engagerad i att utplåna skillnaden mellan ”vi och de”. Att antyda att det skulle råda en sådan skillnad är naturligtvis inte helt korrekt men man kan anta att de rättrådiga räknar med att det finns avfällingar i samhället. Den enklaste lösningen är den lingvistiska. Denna firar idag återigen en seger sedan statsministern påtalat att det råder hög arbetslöshet bland invandrare men inte bland ”etniska svenskar mitt i livet”. Partiordförande Löfven, som insett att hans framgångsrika långa tystnad måste brytas, grep tillfället och deklarerade: ”Jag tycker det är väldigt obehagligt. Arbetslöshet är ett stort problem för hela Sverige. I Sverige ska vi inte ha vi och dem, det ska vara vi.” Genom att slå fast att det bara finns ett ”vi” är det inte längre nödvändigt att genomföra några riktade åtgärder för arbetslösheten. Det finns bara en kategori ”vi” och ”vi” har lite problem med att få jobb. Ingen nämnd och ingen glömd.

Säkert kan man ha en del att lära av gamla Sovjet där alla ”vi och de” utplånades genom två enkla åtgärder: Alla blev ”kamrater” och de som inte ville det fick antingen skjutas eller sättas i koncentrationsläger. Folket visste inte sitt bästa och för deras bästa såg proletariatets diktatur till att alla skulle bli likställda kamrater. I Sverige har man naturligtvis ingen proletariatets diktatur utan endast politikens demokrati. Folket är på det hela taget tillfredsställt med denna ordning som alltså förespråkar lingvistiska/retoriska lösningar på samhällsproblemen. Några avvikare förekommer men i sådana fall kan rättrådigheten tillämpa den moraliska dogmen ”vi och de” och ställa dem vid skampålen. Därmed är i stort sett alla problem lösta och det enda som återstår är att eventuellt bekämpa kapitalismen. Även den saken är relativt enkel. Kapitalismen förordar privatisering och skattesänkning medan antikapitalismen går in för förstatligande och skattehöjningar. Det tredje gives inte, förstatligande och skattesänkningar, men man behöver inte oroa sig. Regleringen av frågan kommer ofelbart att hamna i ”lagom är bäst”.

Någonstans i bakgrunden kan man återfinna konstens ambitioner i det politiska fältet. T ex öppnar Gallery Niklas Belenius den 24 maj samlingsutställningen A Brief Story of Capitalism. Påpassligt citeras Romklubbens senaste prognos angående framtiden. Som man kan förvänta är nyheterna dåliga. På grund av ovilligheten till långsiktig planläggning kommer undergången att stå för dörren 2052. Om jorden verkligen går under kommer det ändå att glädja den skara som kan säga: ”Vad var det vi sa?” Skulle den inte gå under kommer en annan skara att glädjas med att uttala exakt samma fras. För de religiösa är det inget som helst problem eftersom de äntligen kan bli av med det usla jordelivet.

I dessa dagar citeras då och då Chantal Mouffe, professor i statsvetenskap, om hur politiken centreras. Som hon säger i en intervju: ”I remember that during the French presidential campaign in 2002 I joked with my students about the fact that the difference between the programme of Lionel Jospin – who had declared that he was not defending the socialist project – and that of Jacques Chirac was the same as the difference between Coca-Cola and Pepsi-Cola.”

För att bryta detta behövs mer passion, menar Mouffe, och avser att det är nödvändigt att kunna urskilja sina politiska fiender. Men samtidigt skall man erkänna de gemensamma spelreglerna. Ingen lätt uppgift även om det i den svenska politiken finns alternativ. Men alltsedan partierna i någon mån kom överens om att inte lägga fram orealistiska förslag har det politiska utbudet blivit magert. Några partier bryr sig inte om finansieringsproblematiken men har inte heller någon stor framgång. Högerpopulistiska partier kan sägas vara ett alternativ men deras begränsade framgångar används främst till att skapa identitetspolitik i de traditionella blocken: Sådana är inte vi, sådana är ni.

Vad kan en politiker göra när alla måsten är uppfyllda? Inte så mycket, dock har det lyckats för socialdemokraterna och partiordförande Stefan Löfven att skapa något som kan kallas för minimalistisk politik eller minimalistisk poetik. Genom att inte lägga fram några politiska förslag till förändringar låter man betraktarna skapa verket. Och hittills har detta fungerat över förväntan.

I konstvärlden är det på ett liknande sätt samling kring mitten. Visserligen går det att tala om tre alternativ i samtidskonsten maktkorridorer: De Radikala som förespråkar politiskt aktivism, Undersökarna som vill se konsten som publikovänlig forskning samt De Moderata som utan vidare tar sig an måttliga doser av de två förstnämnda men som dessutom lägger till lite halvtraditionell estetik eller – som en obetydlig varierad diet – det poetiska. Det sistnämnda ingår i temat för höstens biennal i São Paulo: ”The Imminence of Poetics”, curaterad av Luis Pérz-Oramas. Poesin i det som är på väg. Som brukligt är späs temat ut till den vanliga generella soppan: ”Poetics is understood as the instrumental repertoire that enables an individual or group, discipline or tradition, to establish – intuitively, intentionally or unconsciously – the discursive strategies or platforms that enable expressive acts of artistic

nature.” Och Imminence: “what is on the verge of happening, the word on the tip of one’s tongue, the expected silence that precedes the decision whether or not to speak, art as a discursive strategy and poetics in its plurality and multiplicity”.

Ja, det var väl den biennalen det. Återstår att se vad de 110 konstnärerna kan prestera. Brasilien har ett 20-tal representanter medan Sverige kan glädjas åt att se två så vitt skilda konstnärer som Andreas Eriksson och den allestädes närvarande Runo Lagomarsino, båda med uppseglande karriärer.

Mohammed Merahs dåd i Toulouse skall förklaras och förstås. Vad drev honom till detta vansinnesdåd? Att förklara något är att inordna det i någon känd begreppsordning. Det som kan kännas igen är det vi förstår. Men samtidigt blir naturligtvis det här fallet ett politiskt spörsmål. Göran Greiders ledare i Dalademokraten innehåller ett förslag som väckt en del indignation: ”Mohammed Mareh – söndersliten av de globala krigen och motsättningarna, men också av det franska samhälle där klassorättvisorna och främlingsfientligheten är starka.” Klassisk slutledning: Det finns uttalad och förtryckande orättvis främlingsfientlighet. Mareh var en främling. Alltså är det inte egendomligt att han reagerade. Dock förklarar detta inte varför inte alla förtryckta främlingar begår sådana dåd. Men varför skall man fördjupa sig i det? Antagligen är det inte många som är intresserade av Mareh som psykologisk individ och hans bakgrund. Å andra sidan är Marehs handling inte isolerad. Vansinnesdåd utförs relativt regelbundet av islamistiska extremister. Men att gå in på psykologi och ideologi har Greider inget intresse av.

Jämför man Mareh med Breivik är skillnaden att Breivik är svårare att inordna i ett mönster. Man kan visserligen säga att de högerextrema yttringar som han inspirerades av gav grogrund till hans handling men den förblir ändå speciell och isolerad. En möjlig förklaring är då att det rör sig om sinnessjukdom vilket också har påståtts. Politiskt sett är sinnesjukdom ingen användbar förklaring. Även i det här fallet har många valt att åberopa den rådande främlingsfientligheten.

Den oro som många debattörer har gett uttryck för är ungefär densamma i båda fallen. Breivik blir ett exempel på en tilltagande, militant och mordisk främlingsfientlighet. Fallet Mareh riskerar också att ge upphov till ökad rasism och valframgångar för högersidan något som Carina Hägg varnar för på Newsmill.

Den stora skulden anses ligga i historien, kolonialismen och kapitalismen har skapat ett orättfärdigt väst. Alla som åtnjuter fördelarna av den västerländska livsstilen är därför ständigt skyldiga till alla dåd som kan förstås ur detta perspektiv. Alla är skyldiga men självfallet betraktas några som större skurkar än andra.

Marehs far har stämt franska staten för att de sköt hans son. Det är åtminstone delvis lättare att förstå. Åtskilliga experter har menat att Mareh kunde ha tagits levande. Däremot är det svårare att förstå att fadern inte inser stämningens etiska slagsida.