Vilks.net

För ett par dagar sedan påstod jag att Documenta 12 blivit i huvudsak positivt mottaget i Tyskland. Detta mitt första intryck av tidningsrapporterna är knappast med sanningen överensstämmande. Kritiken sprudlar i recensionerna och nådig är den inte. I varje fall bör den samling på ca 20 tyska kritiker som jag nu förfogar över ge en uppfattning om den tyska receptionen. Men det tar sin tid att analysera så mycket text och jag ber därför mina läsare om tålamod till i morgon. Då blir det åka av på tyska kritikervägar.

Idag tänkta jag bara skriva något om Skulpturprojekt 07 i Münster, den sista av de fyra stationer som ingår i Grand Tour 07. Ja, tre av dem pågår hela sommaren, blott Basel har mässat färdigt.

För att orientera sig kan man skaffa sig ett videointryck genom att snabbt och behändigt skåda några av verken på vernissagetv.

Dessutom bör man läsa Peter Cornells recension i Expressen. Han finner projektet sympatiskt. Och det är lätt att hålla med om. Det ordnar sig alltid till det bästa i Münster. Den legendariska upplagan 1987 har lagt grunden för en skulpturform som varit mycket framgångsrik. Münster har nått därhän att utställningen kan beskrivas som trevlig i ordets bästa bemärkelse. En meriterad skara av konstnärer garanterar att nivån är tillräckligt hög för att dra till sig uppmärksamhet. En liten detalj: I listan över konstnärer finns David Hammons men han har i övrigt försvunnit. Det sägs att han per telefon skall meddela en väderprognos för en viss dag i Münster. I linje med vad Hammons brukar säga: ”Ju mindre jag gör ju mer konstnär är jag.” Detta kan äga sin riktighet under förutsättningen att konstvärlden är informerad om att han ibland inte tänker göra något (för trots allt gör han en hel del). Ingen lätt sits att vara en outsider som är en insider (artfacts 419).

Legendarisk Hammons i New York 1983, försäljning av snöbollar

Cornell gör ett par reflektioner: ”Men årets Skulptur projekte pekar inte ut någon ny riktning. Det skulle i så fall vara en anda av självrefererande och tillbakablickande.” Och: ”Syntes, minne, självreflektion – är det den nya andan?”

Man kan inte begära att Münster skall peka ut någon ny anda eller riktning. För att komma vidare i denna intressanta fråga skall man nog vända sig till Documenta. Inte för att utställningen i sig har alltför många svar. Om man överblickar utställningen + receptionen kan man skissera en bild av var konstvärlden står. Redan nu är jag beredd att ge ett första bud: Den egendomliga kompromissen mellan det sociala och det estetiska.

Hans-Peter Feldmanns bidrag: Upprustning av en offentlig toalett

Deltagande konstnärer i Münster:
Pawel_Althamer | Michael_Asher | Nairy_Baghramian | Guy_Ben-Ner | Guillaume_Bijl | Martin_Boyce | Jeremy Deller | Michael_Elmgreen und Ingar_Dragset | Hans-Peter_Feldmann | Dora_Garcia | Isa_Genzken | Dominique_Gonzalez-Foerster | Tue_Greenfort | David_Hammons | Valérie_Jouve | Mike_Kelley | Suchan Kinoshita | Marko_Lehanka | Gustav_Metzger | Eva_Meyer und Eran_Schaerf | Deimantas_Narkevicius | Bruce_Nauman | Maria_Pask | Manfred_Pernice | Susan_Philipsz | Martha_Rosler | Thomas_Schütte | Andreas_Siekmann | Rosemarie_Trockel | Silke_Wagner | Mark_Wallinger | Clemens von Wedemeyer | Annette_Wehrmann | Pae_White

Det är nu möjligt att ge en första översikt av hur Documenta 12 har blivit mottagen. Visserligen skall det skrivas ytterligare och otaliga recensioner men några riktlinjer kan man nog skönja.

Allra först kan man poängtera Documentas betydelse. Tillsammans med Venedigbiennalen är det den utställning som bevakas på ett överväldigande sätt med mangrann internationell representation. Inga andra biennaler får en sådan uppvaktning. Whitneybiennalen i New York har haft en liknande status men har det inte längre.

Den svenska bevakningen har varit rik och snabb. Man kan läsa om utställningen i alla större tidningar: DN, SvD, GP, SDS, Expressen, Aftonbladet. Mottagandet är övervägande positivt och onekligen är det en utställning som passar för svenska förhållanden. De perifera nationerna både inom och utom Europa är talrikt representerade, USA en relativt liten nation i detta sammanhang. Könsfördelningen är i det närmaste exemplarisk: 53 kvinnor av 113 deltagare (å andra sidan har de svenske inte knystat ett ljud om hur skevt perspektivet var i Venedig).

Det man klagar över är att utställningen är svåröverskådlig, att informationen är otillräcklig och att det saknas en klar ståndpunkt från paret Buergel/Noacks sida.

En dansk recension följer ungefär samma linje som den svenska, Torben Weirup i Berlingske.

De tyska tidningarna är också övervägande positiva, vilket man också kan säga om de österrikiska. Det brukar vara så och i år är curatorparet från Wien.

De engelska Daily Telegraph och The Guardian är starkt negativa. Så långt kan man ana nationella intressen. England är mycket dåligt representerat på Documenta.

Vi får vänta ett tag på amerikanska uttalanden vilka brukar vara kritiska. Walter Robinson på Artnet är också kritisk men summerar ändå utställningen som positiv.

Spanska tidningar ägnar sig helt åt kocken Ferran Adrià och att han stannade kvar på sin restaurant El Bulli där han nu tar emot gäster från Documenta.

Documenta 12 stakar inte ut någon ny riktning för konsten. Eller gör den kanske det? Trots allt är det inte utställningen som är svaret utan vad man gör av den. Konstvärlden önskar sig nya trender men som det alltid är får man skapa dem tillsammans. Och det är ingen tvekan om att Documenta följer det vi redan sett en längre tid: Mer estetik, mer fantasi och mindre vilja att propagera för sociala förbättringar.

Det händer en del i Kassel. Ai Weiweis tempel föll som en fura i vinden. Men som oftast sker i konsten blir saken bara bättre av en uppseendeväckande händelse.

Juan Davila från Chile: Schrebers Semblance. Davila blev första gästen på El Bulli i Barcelona.

Documenta har nu börjat få ett stort antal kommentarer och recensioner. Helt klart har Buergel lyckats överraska och vinna huvudsakligen positiva poäng. Mitt första intryck av hur utställningen ter sig för kritiker och journalister är att de givna temana fungerar och att uppsättningen av konstnärer inte ifrågasätts.

Det som konstvärlden väntar sig är som alltid något nytt. Och det som är nytt här, ja det är att visa det gamla och att inte använda sig av direkt tongivande samtidskonstnärer. En tillspetsad konklusion är att det inte längre är en ny generation som skall leverera det nödvändigt nya. Svårigheterna att leverera är välkända. De strävanden som vi har sett under det senaste året har handlat om att retirera och framhäva återbruk. Återbruk kräver ny kontext enligt mallen, gamla verk blir som nya med uppfräschad diskurs.

Genom den stränga estetiseringen av utställningen försvinner till stor del dee utmattade kvalitetsbegreppen ”angelägna sociala problem” och ”ställa viktiga frågor om makt, klass och kön”. Den estetiska behandlingen av materialet med ”formernas migration” tycks fungera. Gamla konstverk och konstverk från andra kulturer visar liknande former som nya. Det är ett väl beprövat medel, och jag ställer mig tvivlande till den metoden, men kritikerna är med på noterna. Man har då äntligen fått en utställning där man kan se på saker utan att skämmas och utan att man behöver skriva en halv sida om politiska förhållanden.

”Är modernismen vår antika historia?” har Buergel kastat fram. Jodå, det håller nog, modernismen kan inte återställas utan bara betraktas som en tid då det estetiska inte bara var möjligt utan också självklart. Documenta blir en framställning av vår tids konst sedd genom en modernistisk estetisering. Buergel höll onekligen sitt ord när han tidigare uttalade ”It will be beautiful!”

Så är det fritt fram för kritikerna att välja ut sina favoritverk. Alltså inte längre av angelägenhetsskäl utan för att de bär med sig ett uttrycksvärde, den sociala kritiker dämpad genom estetisering och med modernismen som en ständigt närvarande och ouppnåelig underton. ”Bare life” är lika tunt som genialt. Det finns ett liv som inte behöver omsättas i att vara exempel på något som skall socialkritiseras. Tillvaron är som den är och det är inte mycket konsten kan göra åt den saken.

Genom det stora antalet mindre välkända konstnärer blir det inte heller möjligt att komma med den vanliga kritiken att man har sett bättre saker av dem tidigare. Praktiskt taget allt finns med. USA har fått träda tillbaka, vilket är politiskt korrekt. Att Skandinavien inte har någon position att tala om kan ingen bråka om. Inte ens nordborna.

En av många möjliga favoriter Phantom Truck 2007 av spanjoren Iñigo Manglano-Ovalle (1065). Trucken syftar på ett biovapenlaboratorium som trollades fram av Colin Powell för att få underlag till Irakkriget. Men det är inte mycket socialkritik, långt mera fungerar den som populär skulptur.

Så har den kommit igång, Documenta 12. Idag bevistades presskonferensen av 2 800 tillresta journalister och TV-team. Och dessutom presenterades konstnärslistan. Den visade sig innehålla 113 konstnärer som visar 500 arbeten. Här är konstnärerna (Det finns några noteringar om födelseår och hemort, ”reg” betyder att de deltagit i Buergels tidigare utställning Riegerung, artfactsplacering finns också för några konstnärer – och det gäller endast konstnärer som inte varit kända tidigare, noteringarna är skissartade och inte genomarbetade).:

• Ferran Adrià
• Saâdane Afif
• Ai Wei Wei
• Halil Altindere
• Eleanor Antin
• Ibon Aranberri
• David Aradeon arkitekt Lagos stud USA
• Maja Bajevic
• Monika Baer
• Yael Bartana
• Mária Bartuszová 1936-96 Slovakien
• Ricardo Basbaum
• Johanna Billing
• Cosima von Bonin
• Trisha Brown
• Graciela Carnevale (reg) noterad
• Mihr Chand Indien 1780
• James Coleman
• Alice Creischer
• Danica Dakic
• Juan Davila
• Terry Dennett – uppdaterar Jo Spence bilder
• Dias & Riedweg Brasilien Schweiz 1269
• Gonzalo Diaz 1947 Chile 6993
• Atul Dodiya 1959 Indien 2168
• Ines Doujak
• Lili Dujourie
• Lukas Duwenhögger
• Harun Farocki
• León Ferrari f 1920 Argentina 2508
• Iole de Freitas -
• Peter Friedl
• Poul Gernes
• Andrea Geyer
• Nibaran Chandra Ghosh 1835-1930 Indien
• Simryn Gill
• David Goldblatt f 1930 Sydafrika 679
• Sheela Gowda
• Ion Grigorescu
• Grupo de Artistas de Vanguardia
• Dmitrij Gutov
• Sharon Hayes
• Romuald Hazoumé 1962 Benin 2813
• Katsushika Hokusai
• Hu Xiaoyuan
• Sanja Ivekovic
• Luis Jacob Canada 27568
• Jorge Mario Jauregui arkitekt Brasilien
• Abdoulaye Kanaté
• Amar Kanwar
• Mary Kelly
• Paul Klee
• Bela Kolarova Tjeckien 13928
• Bill Kouélany f. 1965 Kongo
• Jiri Kovanda
• Zofia Kulik
• Kwiekulik – arbetar med Zofia Kulik
• Louise Lawler
• Zoe Leonhard
• Mark Lewis 1958 Canada 500
• Lin Yilin f 1964 Kina 6236
• Lee Lozano
• Lu Hao f 1969 Kina 3840
• Churchill Madikida
• Inigo Manglano-Ovalle f 1961 Spanien 1062
• Kerry James Marshall f. 1955 USA
• Haddschi Maqsud At-Tabrizi
• John McCracken
• Agnes Martin
• Nasreen Mohamedi
• Edouard Manet
• Andrei Monastyrski f 1949 Rumänien (med på Venedigbiennalen07) 1907
• Benoit Navarret – performance teater
• Olga Neuwirth
• J.D. Okai Ojeikere
• Anatoli Osmolovsky f 1969 Ryssland 1661
• George Osodi Nigeria foto
• Jorge Oteiza 1908-2003 Spanien 892
• Annie Pootoogook
• Charlotte Posenenske
• Kirill Preobrazhenskiy Ryssland
• Florian Pumhösl
• Yvonne Rainer
• CK Rajan – Raqs media
• Gerhard Richter
• Alejandra Riera f. 1965 Argentina (reg) 5969
• Gerwald Rockenschaub
• Sonia Abian Rose f. 1966 (Reg) Argentina 10783
• Lotty Rosenfeld
• Martha Rosler
• Aoku Ryoko f. 1973 Japan 8023
• Luis Sacilotto Brasilien 9438
• Sakarin Krue-On
• Katya Sander
• Mira Schendel
• Dierk Schmidt
• Katerina Seda
• Allan Sekula
• Ahlam Shibli
• Andreas Siekmann
• Nedlo Solakov
• Jo Spence 1934-92
• Grete Stern 1904-99 Tyskland af 13317
• Hito Steyerl
• Jürgen Stollhans
• Imogen Stidworthy
• Mladen Stilinovic f 1947, Serbien, af 1453
• Shooshie Sulaiman – Malaysia
• Oumou Sy queen of fashion Senegal
• Alina Szapocznikow
• Atsuko Tanaka
• Guy Tillim f 1962, Sydafrika, af 3053
• Tseng Yu-Chin
• Lidwien van de Ven
• Simon Wachsmuth
• Xie Nanxing
• Yan Lei f 65 Kina 4093
• Zheng Guogo Kina fashion etc
• Artur Zmijewski
En omedelbar kommentar till listan är att Buergel har ett defensivt lag. De flesta konstnärerna är inte alltför välbekanta och en del är knappast alls kända. Några, som t ex Manet och Hokusai tillhör konsthistorien. Östeuropa och Asien har, när listan nu blivit klar, fått ett antal ytterligare medverkande, även afrikanska och sydamerikanska har tillkommit. Överraskande få konstnärer är från USA. Skandinavien representeras av Johanna Billing och Poul Gernes.
Det sammanhållande tema som Buergel tycks ha bestämt sig för under resans gång är ”formernas migration“, alltså hur konstens former förflyttar sig genom historia och geografi. Frågan är naturligtvis om det kommer att bli det som utställningen kommer att handla om. Eller om den kommer att sönderfalla i en lång rad konstnärskap. En sak kan man vara säker på: Det finns mycket att ta ställning till.
Sanja Ivekovic vallmofält kommer enligt de senaste uppgifterna att blomma först i augusti. Sakarin Krue-ons risplantering har fått problem med bevattningen och första omgången av Ai Weiweis 1001 kineser har anlänt till Kassel. Kocken Ferran Adria kommer inte till Kassel utan stannar kvar på sin krog utanför Barcelona. Men ett bord kommer varje dag att vara reserverat för utvalda Documentagäster. En del av detta kan man se på ett tv-inslag.

Det går också att se bilder från Documenta 12.

Den stora presskonferensen

PS: Nästa uppdatering av den här sidan kommer den 19 juni.

I dessa dagar har vi mycket konst och praktiskt taget ingen konstteori. Ännu en liten tid lär nog gå innan den saken ändrar sig. Men några små korn kan dyka upp och idag är det Nils Forsberg som kommit till skott när han recenserar biennalen i Expressen. Jodå, han är ganska nöjd. Det är det allmänna omdömet; Robert Storr har fått klart godkänt av de flesta skribenter. Se också Ulrika Stahre i Aftonbladet. Och varför inte se på en fransk? Forsberg har också ett par rader om teori:

Konsten kommer före teorin och fångar och inkorporerar osorterat tillvarons och erfarenheternas alla nyanser, motsägelser och inkonsekvenser. Konstens tempus är presens.

Det är väl att ta i, Forsberg tycks tro på den heliga konsten, att den äger en enastående förmåga att fånga in världen. Snarare kan man säga att teorin kopplar ett grepp om konsten och konsten vrider sig ur detta. Systemet är konstruerat på det sättet, konsten skall inte vara klar, men får inte heller bli alltför oklar. Det är absolut förbjudet att någon teori skall kunna förklara ett konstverks mening. Så sker detta famntag om och om igen. Ingen klarar sig utan den andre och det går inte heller att säga att någon var där först. Det händer att teorin och konsten byter plats, så att teorin står för nydanelsen och därmed sammanhängande oklarheter. För vi måste komma ihåg att ingen teori är solklar. Lika mycket ansträngning som man lägger på att med teori förklara konsten, lika mycket möda har man med att förklara hur en viss teoretiker och teori skall förstås.

Förmodligen kan man läsa av i varje fall smärre teoretiska förändringar i samtidskonsten. Som det är allom bekant har steget från form till innehåll som det grundläggande inslaget i konsten blivit genomfört. När det gäller innehållet är det inte mycket att välja på, det blir det sociala som lika självklart måste behandlas kritiskt. Socialkritiken kan med andra ord knappast fördrivas. Men det tycks ske en väsentlig förskjutning av tyngdpunkten. Det förefaller som om konstvärlden på allvar insett att de socialkritiska ambitionerna är kraftlösa och att framvisandet av politiska teman är en intern affär där det i praktiken handlar om att finna former, variationer och uttryck för den egna profilen. Det tycks vara vägen bort från den överambitiösa socialkritiken.

Internationella konflikter är populära i konstvärlden. Emily Prince (noterad i artfacts) har med sina teckningar av de amerikanska offren i Irakkriget (3556 st) gjort sig populär i konstvärlden. Hon har också gjort relationella teckningar.

Den turkiska paviljongen på Venedigbiennalen, jag den dök upp igen, nu i Linda Yablonskys artikel i Artforum. En artikel som med lätt hand befriar sig från alla intellektuella anspråk. Men i alla fall, Turkiet blir ett av de få inslagen i hennes text som handlar om konst. Eller, snarare är det tvärtom, konsten finns framför allt i de tunga nätverksbyggena som under ett par dagar lagts ut i Lagunernas stad. Kvalitet säkras och byggs upp. Vem går med vem och vem är med på vad? Var du med på Tracey Emis yachtparty? Eller fick du ett glas med etsningen WATER på Joseph Kosuths fest? Inte det? Men det finns andraklasspassagerare och vi får nog räkna med att klasserna räknas ner sig till även tredje och fjärde. Värst för dem som inte är här alls under dessa viktiga dagar. Konsten är snabbt avklarad. Festen och personlighet, alla som är involverade i konstvärlden måste inse att det är där vi har hamnat. Ni som följer Expressens fyra Europaryttare har säkert märkt att de inte gärna skriver om konsten utan främst om sig själva och vem man träffar och ser på. Idag är huvudnyheten från konstresan att man kör en Alfa Romeo norrut. Till vad tjänar konsten och vad skall man ha den till på biennalerna? Det är redan känt att några nyheter har den inte att bjuda på. Sommaren har sin egen trend i Europa: Let’s do the Arty Party! Det skrivs dock någon vacker runa alltjämt om de inte alltför upphetsande venetianska visningarna. Inga upptäcker, mest lite småtyckande, som i International Herald Tribune.

Som om detta inte var nog får vi också veta att det högsta hönset i Grand Tour 2007, Roger M. Buergel kastade enligt Zeitmagazin för några dagar sedan in curatorhandduken och skall aldrig mer organisera någon utställning: ”För min del är det förbi. Det hänger samman med att jag under Documentaprocessen har utvecklat andra intressen. Jag intresserar mig nu mycket mer för brukskonst och gammalt konst…Jag gör aldrig det som jag redan kan.”

Jaha du, det låter väldigt bra som ouvertyr till den stora öppningsdagen den 16 juni. I varje fall blir det en stor utställning och för att spara lite spring (och för alla dem som inte kommer dit) kan vi titta på något som redan är klart, Allan Sekulas utevisning av sina fotografier vid Herkulesmonumentet.

Allan Sekula: Shipwreck and Workers

Allan Sekula: Shipwreck and Workers

Hur skall det gå med Sanja Ivekovics vallmofält? Blir det duvornas rov?

Det mesta av Venedigbiennalen kan nu läggas till handlingarna. Den öppnar officiellt idag men kritikerhorden är redan på väg norrut och skall nå fram till Basel och de tre mässorna som går av stapeln där. Först ut är VOLTAshow (öppnar i morgon den 11 juni) vilken skall visa unga kommande konstnärer, i år med speciell nordisk betoning (mest dansk). Man får nog sortera länge och väl, titta själv på konstnärslistan och verkexempel. Mest ”acryl på duk”.

Kvar av biennalen är hur den skall skrivas in i historien. Vi får vänta ett tag tills rapporter och recensioner har samlat sig för att det skall vara möjligt att göra en första sammanfattning. Nils Forsberg har skrivit för Expressen men hans text handlar inte om konsten utan om runt om konsten. Men vi kan kanske tänka oss att konsten alltmer hamnat där.

Nej, inte blir det mycket som kommer att uppmärksammas av hela den gigantiska Venedigföreställningen. Inger Hansson skrev i en kommentar till gårdagens text om någon händelsevis tittat till den turkiska paviljongen. Hennes intresse tycktes, får man nog säga, inte i första hand vara betingat av en intensiv och turkorienterad konstkärlek utan mera handla om hennes ättelägg, sonen Joakim som varit med och byggt utställningen – den finns i Arsenalen.

Här på bloggen gör jag vad som är möjligt. Den turkiska utställningen är ett exempel på hur man inte skall göra på en biennal. Den mördar effektivt de besökare som skall ta sig genom kilometervis med konstkorridorer. Hüseyin Alptekin (3345) har utfört en komplex installation utifrån ”ett återbesök av ett själstilstånd i Tiblisi i Georgien”, titel ”Don’t Complain”. Detta har lett till ett antal bås där det visas filmer, många filmer. Naturligtvis blir detta omöjligt som utställningskoncept på en biennal, oavsett möjliga kvaliteter. Konsten drar alltså inte men ändå har Turkiet lite tur med sig fast på ett annat sätt än vad det var tänkt. Randy Kennedy som skriver för New York Times har faktiskt besökt den och rekommenderar platsen för alla som har skoskav, baksmälla och som lider av det tunga rundtrampandet. Här, skriver Kennedy, kan man återvinna krafterna och glädjas åt anblicken av Markuskatedralen i bakgrunden.

Jag tror inte, kära Inger att det blir mycket mer rapportering därifrån. Men för att visa bästa möjliga intresse för Ingers sonönskan kan jag i varje visa några bilder från uppbyggnaden av Alptekins utställning. Måhända är lilla barnet synligt på någon bild? Ja, sannerligen kan man söka många saker i en biennal…

I Venedig är det sådär 26 grader och risk för regnskurar. Ännu varmare är det i Sverige och åtminstone i den del där jag befinner mig finns det inte en tillstymmelse till regn. Stilla ligger havet och vi smäktar i värmen. Ej kan jag undanhålla en liten bild av det nordiska sommarljuset.

Wotans torn inklusive solnedgång den 9 juni.

Expressen har skickat en stor styrka till Venedig. Mårten Arndtzén ger en recension där han talar om politikens återkomst som sorgesång. Det är vackrast när det dör skulle man kanske kunna tillägga. Tillsammans med Magdalena Dziurlikowska, Nils Forsberg, Peter Cornell bloggas det (blogglänkarna finns på samma sida som recensionen). Arndtzén pekar också ut sin favorit, Thomas Demands (96) rekonstruktion av den nigerianska ambassaden i Rom. Ett mystiskt inbrott där spåren ledde till USA ägde rum 2001.

Thomas Demand Embassy foto 2007

Ïngen tvekan om att Venedigbiennalen lyckats fånga vår tid. Visserligen i den intellektuella medelklassens föreställningsvärld, men ändå. Och medelklassen delar på flera sätt de andra världarnas tidsanda. Sålunda lever vi strängt i ett nu där framtiden avskrivits (det ser inte bra ut) och historien blivit ett besvärande faktum (historien är full av inkorrektheter vad gäller kön, klass, ras och makt). Konstvärlden måste föregå med gott exempel och vara korrekt på samma sätt som den övriga officiella sfären.

Konsten har varit för tung, socialkritiken är inte längre fullt korrekt eftersom den genom sina omständliga diskurser stöter bort publiken som vill ha något mera lättillgängligt. Och konstvärldspubliken vill också det. Som jag redan har nämnt är den rådande trenden fastslagen långt innan biennalen gått av stapeln; i detta avseende kan inte biennalen erbjuda någon förändring. Sådant som generationsmotsättningar eller åtminstone de ungas alternativ är avskaffat. När trendvågen löper fram ändrar sig alla, unga som gamla konstnärer. Så måste det vara när tillvaron blivit inskränkt till nuet. Snabb konsumtion av utställningen som tveklöst kan visa upp ett kvalitetstyngt utbud: Det som är kvalitet just nu är just nu kvalitet.

Det står väl klart att Robert Storrs utställning inte kommer att göra mycket väsen av sig. Den är säker eftersom allt finns med, gammalt och nytt av alla sorter. Men utan udd.

Ur den synpunkten är det förståeligt att de texter som nu börjat cirkulera om biennalen kan bekräfta det vi redan visste: Att de nationella paviljongerna är de intressantaste. Inte för att konsten där skulle visa några fängslande och alternativa vägar utan på grund av tävlingsmomentet. Tävlingen hör också till nuet, en vunnen medalj är alltid en nu-prestation och tävlingsformen är en självklar del av dagens tillvaro. Säg tävling och tusen ögonbryn skall höjas.

Det är absolut inte bra att vara nationalistisk i konstvärlden, allt som handlar om antydningar till rasism och särbehandling är strängt förbjudet. Men det finns ett undantag: Man får lov att heja på sin egen nation eftersom alla nationer äger den kulturella mångfalden. Det är som bekant mycket utbrett i sporten. Därför blir det en biennal som nationsturnering där en guldmedalj hägrar för segraren. Det är den medaljen som räknas.

Sverige har naturligtvis ingen möjlighet att blanda sig in i denna nationskamp. I den nordiska paviljongen springer länderna som vanligt ner varandra. En eloge skall dock ges till Jacob Dahlgren som åstadkommit äkta biennalkonst med sina måltavlor där besökarna får kasta färgade pilar och därmed skapa ett expressionistiskt konstverk. Inga krångligheter, vill man kan man trycka till med lite institutionskritik, men det behövs egentligen inte. De konstnärer som befinner sig utanför huvudstyrkorna har inte många sekunder på sig att dra till sig uppmärksamheten. Dahlgren har gjort vad man kan begära.

Ingenting är mera självklart för vår tids biennal än att uppmärksamma Afrika. Afrika måste vara med. Därför blev det också en Afrikautställning. Visserligen inte som man kanske tror, att det skulle röra sig om ett urval som biennalen bestämt. Istället kommer 30 konstnärer från Sindika Dokolas samling i Angola. Alla kan kanske inte betraktas som afrikaner. Personligen menar jag att Andy Warhol och Basquiat inte kan räknas dit men det är möjligen en ojämlik tanke.

Dessvärre visar det sig att Dokolas affärsmetoder inte tycks ha varit helt korrekta. Men när oegentligheterna började komma i dagern var det för sent att ändra på saken. Därför får man stolt annonsera att biennalen är mer än öppen för Afrika. I nuet sker all korrekt förbrödring. I vart fall kan det vara intressant att se på ett par artiklar, här och här.

Jacob Dahlgrens måltavlor och pilar i den nordiska paviljongen

Från Afrika: Mounir Fatmi (Marocko), Ney Yorks skyline före den 11 september, uppbyggd av högtalare

Nu är det biennal i Venedig och snart strömmar rapporterna ut i medierna. Kanske var det bättre förr med Venedigbiennalen då man kunde hemrapportera att man upptäckt nyheter och tendenser. Det har blivit tvärtom, nyheterna och tendenserna har man redan och konstnärernas uppgift är att bekräfta dessa. Vi kan vara övertygade om att så kommer att ske. Jaja, jag tjatar igen: Lite mindre socialkritik, ett större utrymme för fantasin och estetiken samt ett närmande till det vardagliga utan alltför påträngande sociala budskap. Så är det och så kommer det att bli.

Men konstvärlden måste vid varje biennal finna några sensationer. Även sådana tycks ha varit bättre förr: 2001 sprang kritikerna benen av sig för att komma fram i de väldiga köerna till Gregor Schneider egendomliga hus i den tyska paviljongen och Cardiff/Millers biografsalong i den kanadensiska.

Senast, 2005, vann Joana Vasconcelos tamponglampkrona betydande uppmärksamhet, så också Tina Sehgal performancegrupp som överraskade besökaren. Dessutom skrevs om Francesco Vezzoli, Guerilla Girls och Annette Messager. Inget av det är längre särdeles aktuellt.

Den sistnämnda, Messager, kapade hem guldlejonet för bästa nationella paviljong och sådant rapporteras alltid. För övrigt tog Thomas Schütte hem det internationella priset, performancekonstnären Regina José Galindo priset i kategorin ung konstnär. Där har vi något substantiellt och som kommer att bli ännu mera påtagligt i årets upplaga: Medaljstriden.

Enär det inte finns så mycket nyheter blir den prestigefyllda tävlingen desto intressantare. Det har laddats upp ordentligt i de nationella paviljongerna och läsaren kan med fördel göra sin egen bedömning och fundering. Här är de hetaste kandidaterna:

Tyskland: Isa Genzken (261) deltar med ”Oil” är en stort upplagd totalinstallation.

Frankrike: Sophie Calle (144) om en upplöst relation, 107 kvinnor tolkar ett e-mail, hennes mors sista år (Calle fick sin inbjudan till biennalen samtidigt som hon fick veta att hennes mor hade en dödlig sjukdom).

England: Tracey Emin (236) teckningar och installationer.

USA: Felix Gonzalez-Torres (83), highlights

Italien: Francesco Vezzoli (496), ny film, och Guiseppe Penone (239)

Men det finns outsiders:

Ukraina har seglat upp som en tänkbar kandidat genom den viktiga förstärkningen man gjort av laget med Sam Taylor-Wood (227) och Mark Titchner (1.111).

Holland: Aernout Mik (182), video om säkerhetsövningar.

Polen: Monika Sosnowska (740), stor, egendomlig installation av järn.

Troligast är att striden kommer att stå mellan de tre damerna. En reporter som försökt intervjua dem berättar att Emin vill ha betalt, Genzken ställer inte upp på grund av depression och Calle ger alltid samma intervju. Genzken får sägas vara favorit, hon och Tyskland har gett allt för att kamma hem förstapriset. En mångskiftande installation med det anpassat hyperaktuella temat ”olja”.

Isa Genzken Oil exteriör

Isa Genzken Oil interiör

Tracey Emin

Installation av Tracey Emin i den brittiska paviljongen. (Jag får tillägga att spika ihop lite bräder, det skulle jag också kunna göra.)

Sophie Calle med en av de 107 tolkande kvinnorna

Sam Taylor-Wood That White Rush

Monika Sosnowska Model Installation