Vilks.net

En prominent kommentator har skrivit några gånger idag. Jag har äran att hälsa Amatullah välkommen. Hon är min döshotsängel som fått dagsböter för sina rätt häftiga uttalande om slakt och skära strupe. Amatullah är också en temperamentsfull dam vilket jag erfarit de gånger hon ringt mig. Det är dock min förhoppning att hon fortsätter att skriva och att hon inte låter sig förstummas av en och annan kritisk anmärkning från andra kommentatorer. Och jag tycker att det är småaktigt att rätta hennes svenska. För min del går det bra, om inte bättre, när hon skriver sopptuna istället för soptunna. Amatullah ger sharialagen, om inte ett ansikte, så varje fall en temperamentsfull penna. Och jag tror henne när hon säger att hon inte är något socialfall utan arbetar och betalar skatt. Sådant uppskattar folket. Här är ett par av hennes bidrag:

”Lars , den domen om dagsböter hamnade i en sopptuna och jag erkänner inte era lagar eftersom endast sharia gäller för mig Vi hotar inte dig för livet för att vi tycker inte om dina glasögon

Som ni svennar säger ; som man bäddar får man ligga”

”När jag kom till Sverige var jag inte sann troende annars skulle jag aldrig komma hit Ta det lugnt , jag har för planer att flytta härifrån så fort det går men inte för att ni säger detta , utan för att jag vill

Min man och jag , vi jobbar och betalar skatt , precis som många andra Muslimer .Vi sköter oss och skadar inte denna samhälle på nåt sätt ( jag inte äns fuskåker ) Om vissa familijer är tvungna att ta socialbidrag betyder inte detta att ni har rätt att kränka de Det är få företag som vill anställa en Muslim och sedan ni pratar strunt att Muslimer vill inte jobba .
Sverige gör fel , först de tar emot flyktingar sedan behandlar de illa . Stäng era gränser och ta inte några hit ! Men förresten , vem ska ta de skitiga jobb då ?

Jag är Muslim och era lagar gäller inte mig , det är bara så . Om jag skulle acceptera era lagar då kan jag inte längre vara Muslim

Och det stavas inte sopptuna utan soptunna , tack fröken Sverige , äntligen gör du nåt nytta”

Det finns ingen anledning att tro att hon inte skulle vara äkta vara. Jag känner igen hennes e-postadress sedan tidigare.

Idag kom i varje fall ett litet försök till kritik ur konstens synvinkel. I en artikel av Erica Treijs i SvD uttalar sig Sune Nordgren:

”–Ändå är han ingen konceptkonstnär, kanske beroende på att han är kemiskt befriad från humor, spelar på sina akademiska meriter med en pretiositet som inte håller.”

Att jag inte skulle vara konceptkonstnär kan han inte mena. Troligen menas att han inte tycker att jag är någon bra konceptkonstnär. För konceptkonstnär är en neutral beteckning på en konstnär som arbetar med idéer snarare än form och material. Att jag är befriad från humor kan han inte heller mena, han vill nog uttrycka att han inte uppskattar min humor som när den riktas mot konsten gärna ironiserar över konstvärldens dignitet och dignitärer. Slutklämmen att jag råkar ha akademiska meriter kan hänga samman med Sunes begränsade tillgångar i detta område. Han är inte mycket till teoretiker. Detta ej sagt för att ringakta Sune som är värd all heder som organisatör och curator.

Mårten Castenfors citeras i artikeln från sin essay i Om konst. Utöver att han snabbt bestämmer sig för att mitt projekt är en ”pseudoprovokation” -

(Tänk gärna till inför denna rätt vanliga anmärkning: Varför skall det skrivas så ofantligt mycket om en sådan? Och varför måste det gång på gång ”bevisas” att det inte är en ”riktig” provokation? Brukar inte en riktig provokation ofta bli avfärdad med just ”pseudoprovokation”? Nimisprojektet betraktades på sin tid som pseudoprovokation, men så ser man det inte numera)

- ger han sig ut på en resa om att det var bättre förr.

Mårten drömmer om en alternativ konst:

”…den på djupet omstörtande konsten, den konsten som förmår förändra ett mänskligt beteende och liv är en konst som sällan eller aldrig kommer i ett medialt ljus eftersom den, utav sin inre mångskiftande logik, skyr ytans spektakelretorik och istället riktar sig direkt från en individ till en annan.”

En sådan konst har vi ännu inte sett till. Jag skall vara den förste att applådera upptäckten av den. Lite förhoppning om att det finns något värdefullt samlar Castenfors i en liten skälvande hyllningsharang till några av gårdagens konstnärer:

”Där, i Dan Wolgers fallna Kristus – ett objekt med Kristus som marionett, som en från korset nedfallen ängel endast kvarhållen av tunn sytråd – huserar även min bräcklighet och smärta. Där, i Venedig i den tyska biennalenpaviljongen 1989, i mina fumlande steg mot Hans Hackes sönderslagna marmorgolv, hör jag historiens grymmaste slag. Där, i Shirin Neshats dubblerade videoprojektion, i spelet och den geniala kontrasten mellan en sångerskas urkraft och de uttryckslösa mörkklädda männens vita skjortor, finner jag tecken för det andlösa. Där, i den självklara kraften efter en pensel mot en duk, i ett absolut berättande färgstreck av Jarl Ingvarsson, finns en röst, en nerv, ett liv. Och där, inför Cindy Shermans fotografiska öga, en frusen blick av ren och skär ondska och förtvivlan, finner jag ingen nåd, där måste också jag våndas.”

Dessa exempel (justeras att Hans Haacke – skall stavas så – visade sitt marmorgolv i Venedig 1993) är dock mediala i konstvärlden. Här rör det sig om uppmärksammade eller mycket uppmärksammade konstnärer. Naturligtvis inte utanför konstvärlden men så är det med konsten att den nästan alltid stannar kvar där.

Erica Treijs har fördjupat sig i min och Martin Schiblis bok ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”. Hon drar slutsatsen att det jag skriver är det jag själv till punkt och pricka följer. Boken är ett sätt att beskriva hur konstvärlden fungerar och hur man kan utnyttja en sådan kunskap för att överleva som konstnär. De flesta går som bekant under beroende på den våldsamma överproduktion det är på konstnärer.

I boken har jag också betonat att man bör följa tendenserna i konstvärlden. Jag skriver också om provokationer som går utanför konstvärlden. Sådana är tveeggade. De kan vara korrekta nog att bli till fördelar men är ändå en utmaning mot hur det brukar fungera. Lätt hänt att en konstnär blir en one-timer med ett uppmärksammat projekt – och inte mer.

Treijs tycks tro att hon har slagit huvudet på spiken när hon citerar boken med:

”Nätverket måste prioriteras framför att producera konst.”
Det är inte enbart strategisk rekommendation. Det är en beskrivning av hur konstnärlig kvalitet skapas. Sådan finns endast i mindre utsträckning i produktionen av konstverket. Konstnärlig kvalitet uppstår när en konstnär lyckas positionera sin verksamhet via de rätta kontakterna, stöd av lämpliga curatorer och kritiker och hur man lyckas nå fram till de bästa utställningsrummen. Så är det bara, skyll inte på mig.

Skulle kunna vara kränkande men blev det inte. Xiaoyuan Hu, Mine 2004.
(Illustration i en bibel med blindskrift, Documenta 2007)

Nyheterna kommer också hit ner. Jag hörde att jag blivit gestaltad som rondellhund i Växjö. Den första personifieringen i branschen? Tackar den okände initiativtagaren för denna upphöjelse.

Det muslimska religionsproblemet vinklad från en kristen intellektuell: Sören Ulrik Thomsen skriver i Kritik av den negativa uppbyggligheten: ”Politik och religion bör vara åstskildamen hålla varandra i schack….åtskillnaden dem emellan garantera att religionen inte får politisk makt, ty den är ‘endast för invärtes bruk’”.

Där någonstans har vi problemet som diskuteras via rondellhunden. Om politiken skall sanktionera en viss religions helighet eller symbol blir blandningen fatal eftersom det öppnar för alla religioner att kräva undantag.

Och en kort kommentar till Documenta och modrnismen. Vad jag kan förstå av Buergels hållning är att han förordar form och estetisering samt ger dessa en universell mening. Därav allt det konsthistoriska materialet som skall visa hur den väldiga konsthistorien migrerar sina former och håller den stora enheten samman. Namnet på en sådan enhet blir av naturliga skäl Modernsimen. Man kan också säga att i slutändan (under Buergels förutsättningar) handlar konsten om det estetiska som vi kan förnimma genom mötet med former från alla tider och från alla delar av världen.

Yttrandefriheten kommer paa tapeten den 18 med en debatt som ordnas av Humanisterna.

Jag är alltjämt befintlig i Kassel och Documenta. Det som framstaar som alltmer intressant är att Buergel tycks tänka sig att modernismen har överlevt sig genom postmodernismen vilken närmast skall ses som en liten transformationsperiod. Budskap saalunda fraan Documenta:

”Modernism is back”.

Om vi nu skall tro paa det.

Tack för en laang rad intressanta kommentarer. Jag beklagar att jag inte kan fördjupa mig i hela dt materialet. Skrivförhaalandena här är inte de allra bästa, paa morgonen hinner jag se genom och begrunda sakerna innan jag snabbt faar skriva naagra ord – för att därefter kasta mig ut i Documentautställningen och möta studenterna fraan Konsthögskolan i Bergen.

En sak som inte saknar intresse är det plötsliga intresse som nu tillkommer de teckningar som jag sedan maj i aar ställer ut i Vestfossen Kunstlaboratorium i Norge. Teckningarna är en Muhammedserie fraan 2006. Att den passerade utan att väcka naagon uppmärksamhet tog jag som intäkt för att Muhammedbilder inte längre var samma heta sak som under tiden för de danska karikatyrerna. Igaar var teckningarna (de finns paa den här bloggen och jag tror att man kan finna dem under rubriken Muhammedsaken om man letar sig fram till de allra första inläggen i den kategorin) uppmärksammade i Kulturradion P1 samt i NRK i Norge. Fraagan är dock vad de kan tillföra diskussionen. Det handfasta inslag som den trots allt charmerande Rondellhunden aastadkommit kan nog inte rubbas.

Utställningen här i Kassel. Om den kan man konstatera att det inte finns naagot som kan kallas för kontroversiellt. Trots att utställningen bygger paa tanken att postmodernismen inte var naagot brott i utvecklingen utan enbart en fas av modernismen har inte naagot av modernismens expansiva tendenser blivit synliga. Tvärtom kan man lugnt konstatera, Roger Buergel förordar en aaterkomst för den estetiska upplevelsen. I varje hörn migrerar formerna enligt ett annat av hans recept. Tanken är enkel för atti inte säga banal: en from flyttar sig genom kulturer och tider, fraan persiska miniatyrer paa 1200-talet till minimalismen paa 1960-talet. Kanske inte naagon imponerande idé.

En stillsam utställning vars enda exempel paa det fraanstötande är Juan Davila som finns insprängd med politisk transvestitism i anal- genitala fixeringar paa gestalter som symboliserar USA och diktaturer. Desa maalningar är dock naagot 10-tal aar gamla.

Tack för alla intressanta kommentarer. Jag fäste mig särskilt vid denna, signaturen Göra E:

Lars Vilks:

”Vi förstår att du börjar bli trött, och nu vill glömma hela historien. Förneka allvaret och se ljuspunkterna. Detta, ditt senaste konstverk blev dock inte riktigt som dina tidigare, och ditt liv kommer aldrig att bli som det var för fyra månader sedan. Det är förstås mänskligt att vilja ta steget tillbaka och åter bli den “den ordinärt provokative konstnären”. Detta är högst ursäktligt, särskilt på ett mänskligt plan, för vem har krävt att konstnärer ska uppoffra sig mer än andra?”

Trött och paa väg att glömma! Glöm det. Jag tror dock inte att mitt liv kommer att ha förändrats paa det drastiska sätt som skribenten tycks mena.

Vi skall komma ihaag att det inte finns naagot avgörande utan en uppdelning i olika aasiktsbildningar. Yttrandefriheten ställs alltjämt mot kränkningen. Trots att det rör sig om ett saa mjukt och solklart fall som kommer fraan konsten. Jag skriver det igen: Vi har inte sett slutet paa det här projektet.

I världskonsten paa Documenta kan man slaa fast att det som dominerar är den estetiska upplevelsen. Men det finns en helt nödävndig underton av social och politisk kritik. Men man kan inte säga att den slaar särskilt haart. Jag roade mig med att se genom bidrag som knyter sig till den muslimska världen och Mellanöstern. Jag fanns fyra exempel:

Yael Bartenas video ”Summer Camp”. Här arbetar israeler och palestinier tillsammans med att bygga upp sönderbombade hus. Det sker i bästa stämning.
Ahlam Shibli. Fotografier som visar palestinier och de miljöer de faatt fly ifraan.
Abdoulaye Konaté: Textiler som visar hur den israeliska flaggan möter en palestinsk symbol vilket gradvis naar jämvikt och fred.
Halil Altindere: ideo om historieberättare i Dengbejs i Iran. Kurder som berättar pü ett aalderdomligt sätt mitt i en modern miljö.

Inte precis naagon upphetsande konst.

För övrigt faar jag säga att eftersom jag studerat Documentautställningen via nätet och genom utsända spioner under mer än ett halvt aar har jag haft en klar bild av vad jag skulle se när jag till slut kom hit ner. Hittills har det stämt.

På norska Kunstkritikk har Eivind Røssaak skrivit om några av filmerna som visas på Documenta. Hans beskrivningar och analyser kan vara värda att stifta bekantskap med. Inte minst mot bakgrunden att informationen i Kassel om konstverken är synnerligen bristfällig. Eller snarare medvetet så. Buergel vill inte att hans curatorestetik skall störas. Vill man veta mera får man hyra lurar och lyssna på Buergels mässande. Insatta konstvärldsmedlemmar kan naturligtvis inte stå ut med en sådan till pedagogisk diktatur gränsande förnedring. Istället får man läsa på hemma.

Men innan jag skriver några ord om Røssaaks text går min tanke till den enda kommentar som kommit på hans artikel. Nutiden har fått kadrer av privata åsikts- och ordningspoliser. De två intressantaste grupperna är miljöpoliserna som bevakar hur andra sköter sin källsortering och åsiktspoliserna som närsynt granskar alla uttalanden som kan uttrycka politiskt inkorrekta åsikter. Rössaak har fått en ordentlig uppsträckning för att han råkat skriva ”det mäktiga och magiska Indien”. Sådant är enligt åsiktspolisen rasistiskt.

Nå, recensenten har valt fem filmer, Hito Steyerl (Lovely Andrea), Harun Farocki (Deep Play), Tseng Yu-Chin (Who’s Listening No. 1), James Coleman (Retake on Evidence) och Amar Kanwar (The Lightening Testimonies).

Av dessa kommer nog Steyerls att lämna det starkaste intrycket. Hennes film om japansk bondage, som också var en kortvarit trailer för Documenta, handlar mer om konsten att binda än om sex. Farockis video utspelas i fotbollsmatchens värld. Tseng Yu-Chins film om barn som får yoghurt kastat i ansiktet är medryckande för den norske kritikern (en helt annan associationsbana som slår de flesta som ser den gör att den kanske inte är så lustig). James Coleman är en i konstvärlden mycket respekterad konstnär som arbetar med långsamhet, med flera tolkningslager och noggrannhet. Amar Kanwar låter våldtäktsoffer komma till tals.

Artikelförfattaren intresserar sig för Buergels tema ”det blotta (nakna) livet”, ”livets grundförutsättningar. Kan något sådant fångas i konsten? Røssaak frågar sig om konsten som återgivning och reflektion kan nå fram till detta. Det är dock långtifrån kristallklart vad som menas med det ”nakna livet”. Man kan anta att det syftar på alldagligheten, det oreflekterade som infinner sig i den ständiga lunken, endast någon procent av ett människoliv är ägnat åt att tänka efter och medvetandegöra. Är det överhuvudtaget intressant? Eller har vi bara ett utslag av konstvärldens längtan efter att träda ut ur sig själv och finna någonting ”verkligt”?

Kanske måste detta spörsmål om livet kontra konsten återigen ställas. Det har sin historia. Vi kan minnas Debord och situationismen. När konsten kopplades in i tillvaron visade den sig, hur man än vände och vred på den, frammana en förkonstlad borgerlighet. När politiken blev en aktuell möjlighet i konsten kom så småningom frågan om varför de sociala frågorna skulle ventileras som konst, en plats med i sådana sammanhang uttalad ineffektivitet. Den relationella estetiken blev inte heller en befriande öppning mellan liv och konst. Även där slutade det med konstprojekt, biennaler och konstmässor.

Låt mig säga så här: Konsten har alltid en diskurs på en hög reflektionsnivå. Det nakna livet har ingen sådan, och kan inte heller ha det. Då skulle det inte handla om det nakna livet. Konsten kommer därför alltid att stå med foten i spjället när det rör sig om livet utanför.

James Colemans högstämda video Retake on Evidence, 46 minuter monolog: “Why are you here, what is the meaning of this gathering? What is real life?” Och varifrån kommer texten? Många har undrat och det är inte så enkelt att uppfatta den. Här är några rader till:

“… Oh site of woe, what fury hast seized thee? Wretch that I am, where art thou now? Where do I wander? Wither art thou fled? Sunk, into inutterable horrors. Detested never-ending night, the cloud of darkness thickening round beyond expression, beyond hope…”

Trots sommaren finns det många intressanta kulturnyheter att ta ställning till. Vad sägs t ex om Göran Stangertz bottennapp på Helsingborgs Dagblads kultursida? Avskedandet av Niels Righolt och politikernas ingripande i Dunkers kulturhus väcker berättigad aversion bland kulturarbetarna men det får finnas gränser för hur man skall bevisa storheten i den avskedade ledningen och dess kvarlämnade personal. Se själv i HD.

En annan minst lika intressant nyhet men av internationella mått är den uppblossade girafftvisten. Jag kan anta att de flesta läsare lagt märke till att Documenta i Kassel hyser en uppstoppad giraff kallad Brownie, en gång invånare på ett Zoo i Palestina. Brownies öde var att bli skrämd till panik i en israelisk bombattack. Djuret sprang sig till döds mot en järnstång. En lokal förmåga har stoppat upp djuret som Peter Friedl (372) sedan tagit till Kassel.

Men hur var det nu? Bestämda rykten säger att Ayse Erkmen (930) hade reservat giraffen när Friedl påpassligt dök upp och lade beslag på den.

Det är en gammal strid, vem var först? Mitt tips är att Friedl har lyckats muta in den. Erkmen skulle ha agerat omedelbart för att kunna hävda sina rättigheter.

Brownie inblandad i konstnärstvist

Den sista anhalten i Grand Tour 2007, Münster skulpturprojekt, har kammat hem stor acklamation bland kritikerna. Pontus Kyander är lyrisk i sin recension i SDS: ”en utställning som törs påstå att konst har relevans för fler än ett troget fåtal, och att samtidskonst kan nå en stor publik när den väljer att själv ta sin publik på allvar.” Nu undrar jag vad han egentligen menar, när väljer ”samtidskonsten” att inte ta sin publik på allvar? Eftersom modell Münster är vanligt lite överallt kan man fråga sig om arrangörer och konstnärer inte alltid anstränger sig för att ta sin publik på allvar. När den större publiken, som är ovan vid samtidskonst, konfronteras med utställda projekt och skulpturer i sin vardagliga omgivning blir det ofta omfattande klagomål och vandalisering. Upprepas projektet vänjer sig publiken och det övergår i regel i entusiasm. Vi känner till detta från många platser i Sverige. Man tvingas också tillägga att för mindre utställningar är vandalisering den enda möjlighet att vinna uppmärksamhet. Först efter vandaliseringsincidenter kommer medierna och kritikerna.

Vandalisering och motstånd fanns också när Münster inledde sitt skulpturprojekt. Ja, som är tämligen bekant, tillkom projektet 1977 för att skapa förståelse för samtida skulptur. Men även 1987 fanns det motstånd och arbeten vandaliserades. Numera tycks sådant vara historia. Münster är en betydande ort för den moderna skulpturen (som blivit allt mindre skulptur) Här föddes stadsutställningen där konstnärerna får genomföra sina projekt på utvalda platser. Staden blev ett utställningsrum och besökarna fick det uppskattade nöjet att med en karta leta sig fram till de olika stationerna. Skulpturen förvandlades från objekt till rum och platsspecifik. Därefter blev den interaktiv och relationell, vilket kunde ses på utställningen 1997.
Roberta Smith skriver i New York Times: ”adding another dimension to the idea of sculpture and sculptural experience, reminding us that art is above all in the mind of the beholder and exemplifying the Sculpture Project spirit in unusually pure form.” Och Adrian Searl tillägger i The Guardian: “It is hard to imagine such avid and respectful interest being taken in an equivalent project in any provincial town in the UK. More than half a million visitors came here in 1997.”

Möjligen kan man säga att alla verk är platsspecifika men man kan, som Roberta Smith gör, dela in dem i sådana som kan vara var som helst och sådana som bara får sin mening just här. Pawel Althamers gångstig, uppskattad och omnämnd av de flesta kritikerna, leder ut i stadens ytterområde och avslutas i ett fält. Smith tycker att den är särskilt intagande när hon är helt omgiven av böljande sädesfält. Men självklart kunde den utföras på många andra platser än just i Münster.

Andra är starkt bundna till staden som Silke Wagners byst av Paul Wulf som blev kastrerad av nazisterna. Men man kan knappast säga att det är ett störande inslag för den tyska befolkningen. Vi har alla enats om att detta tillhör ondskans makter. Andreas Siekmanns Trickle Down. Public Space in the Era of its Privatization, lär inte heller skapa några upprörda känslor. Pontus Kyander tycks tro det: ”Öppenheten betyder att politikerna får leva med rätt svidande kritik i en del av verken”, och om Silke Wagner: ”de frågor som ställs på den uppklistrade informationen hettar till och samlar stora läsande skaror. Lika irriterande måste Andreas Siekmanns projekt ‘Trickle Down. Public Space in the Era of Privatization’ vara.” Det är nog inte mycket bevänt med det. När konsten är trivsam och för konstvärldens representanter framstår som kvalitetskonst får den självfallet inte vara trevlig. Bra konst skall vara obekväm och skapa debatt.

Lovsångerna till Münsters skulpturprojekt kan följas i en lång rad recensioner. I motsats till det svala mottagandet av Documenta 12 är de tyska kritikerna entusiastiska för Münster, som t ex i Frankfurter Rundschau och Der Spiegel.

Utställningen har inget tema utan ses av de tre curatorerna som ett långtidsprojekt som skall följa utvecklingen av den offentliga skulpturen. Som tidigare har man bett konstnärerna att behandla staden, dess omgivningar och historia.

Intressant är det under alla omständigheter att kunna konstatera att Münster representerar det man i konstvärlden just nu betraktar som bra konst. Det finns något olycksbådande i detta, vi har en utställning som bekräftar det man redan känner till. Ehuru fyndig och övertygande kan man inte komma ifrån att det inte finns något som sträcker sig utöver det vi redan har.

En god videotur bland skulpturerna kan man få genom vernissageteve.

Andreas Siekmann: Trickle Down. Public Space in the Era of Privatization

Silke Wagner: skulptur av Paul Wulf

Det är naturligtvis inte över än, sommarens stora äventyr med konst i långa banor. Den första och tätaste strömmen av recensioner och reaktioner har kommit på plats men det kommer mera. Dessutom anländer nu och ända tills det bittra slutet i höst karavaner av konstintresserade. Skall man karakterisera de fyra stationera i konstens Grand Tour 2007, kan man skriva:

Venedigbiennalen, där skall man bli sedd och synlig.

Baselmässan, där sålde man (som aldrig förr enligt direktören Samuel Keller).

Documenta, där skall man lägga fram konstens nuvarande ståndpunkt.

I Münster visas hur den offentliga konsten ter sig.

Finns det något gemensamt och sammantaget som bör noteras? Åtminstone en sak som recensenterna är överens om: Utställningarna har ett påtagligt inslag av politiska manifestationer. Man får göra ett undantag för Basel, handeln där var en diversehandel.

Från det kan man fundera på ett gammalt spörsmål. Speglar konsten den tid vi lever i?

När jag läste konsthistoria i Lund på 1970-talet undervisade professor Oscar Reutersvärd oss i de tre teorierna om konsten och samhället. 1. Konsten är ett avtryck av sin samtid. 2. Konsten uttrycker en direkt motsats till sin egen tid. 3. Det finns inga som helst överensstämmelser.

Ser man på dagens konst kan man inte undgå att se att det handlar om teori nummer 1 och endast den. Men det finns en skillnad som gör att man inte längre talar om Reutersvärds tre teorier. På den tiden tänkte man sig att konsten på ett djupare sätt uttryckte sin samtid. Det samtida samhället var inte i stånd att se sig själv. Konsten föregick andra institutioner. Vad det var för något som uttrycktes kunde aldrig på ett övertygande sätt formuleras ens i efterhand. Men lägg märke till att vad vi har här är en tanke om konstens identitet. Den skulle uttrycka något värdefullt, tidens anda, på ett annat sätt.

Idag är sådant som bortblåst och konstnärerna ger uttryck för tidsandan på ett omedelbart sätt och med utgångspunkt i journalistik, dokumentärt arbete och från aktuell debatt. Redan när Documenta 11 visade sin postkoloniala socialkritik påtalade åtskilliga kritiker att konsten led av CNN-realism. Under de fem år som förflutit sedan dess har en sådan tunnats ut genom att en rad störnings- och oklarhetsinslag har tillkommit, en estetisering i högre grad än tidigare. Men det hjälper fortfarande inte. Om konsten skall behandla samtiden på vilket sätt kan den tillföra något som andra institutioner inte kan?

Ett svar finns och jag misstänker att det är det korrekta. Den samtidsprodukt som konsten visar fram på de stora utställningarna är specialdesignad för konstvärldspubliken. Den vill ha en lite häftigare version av världshändelserna. Lite svårförståelig, lite abstraherad och med inslag av underhållning. Konstvärlden vet redan vad den vill veta om världen.

Det som blivit klarlagt är följande: Konsten har ingen djupare mening. Det hade den förr, eller rättare sagt: Tidigare trodde man det. Därför blir det förtvivlat svårt att retirera från socialkritiken. För närvarande är det otänkbart att konsten inte i första hand skall handla om samhället och dess problem. Konstvärlden kan acceptera att det finns en del arbeten som inte direkt har att göra med uppenbara samhällsproblem men när sådana arbeten förs fram kommer de oundvikligen att förses med en diskurs som visar att de trots allt är sociala kommentarer.

Dagens rekommendation: Se en guidad tur av Venedig med Waldemar Januszczak från Sunday Times. För att se den skall man gå in på den här länken. Därefter får man skriva in reporterns namn, alltså Waldemar Januszczak i sökrutan. Man tvingas också att se en outhärdlig reklamsnutt. Men det är värt besväret. Vi får t ex veta av Tracey Emin att hon gjorde sina 49 teckningar på en eftermiddag.

Ett gåtfullt inslag på Documenta: Dansken Poul Gernes utkast till vattentorn.

Den avgående direktören för Baselmässan Samuel Keller iförd gymnastikskor

Jag skrev igår att jag skulle diskutera den tyska kritiken av Documenta. Efter att ha fördjupat mig i den, och även i övrigt, har jag kommit fram till att den tyska kritiken bör tas på allvar. Den är för övrigt inte bara tysk, se också New York Times.

Men låt oss se på utställningens relativt okontroversiella svagheter.

1. Aue-paviljongen.

Dessa temporära byggnader framför Orangeriet är tänkta som utställningens flaggskepp. Men här är praktiskt taget alla överens: Buergel har packat rummen fulla med konst längs golv och väggar. Och det är inga tjusiga lokaliteter trots alla draperier och textiler. Vid utdömandet av Aue-paviljongen skräder de tyske inte på orden: ”Ein Rumpelkammer” (en skräpkammare) som Nicola Kuhn skriver i Der Tagespiegel. ”Växthus som slukar väldiga luftkonditioneringsanläggningar”, Holger Liebs i süddeutsche.de. ”Har charm som ett bayerskt öltält”, skriver Frank Kallensee i Märkischer Allgemeine.

Ta en titt på ”flyktingbarack eller birtält”.

Alltså och uppenbarligen blev trängseln ogunstig i paviljongen. Nå, Buergel har inte gjort några utställningar att tala om, han är en oerfaren curator vilket också gäller hustrun Noack.

2. Tanken var att röran i Aue-paviljongen skulle hållas samman av det estetiska temat, formernas migration. I första rummet skall man uppfatta den gröna färgen och de där befintliga konstverkens form som det sammanlänkande (enligt Buergels egen guidning). Trots att det rör sig om vitt skilda objekt från olika kulturer. Det här köper inte den tyska konstkritiken och inte väl någon annan heller. Att det finns formöverensstämmelser är en rent tillfällig affär och om en sådan skall vara tillräcklig för att hålla samman en så gigantisk utställning som Documenta krävs betydligt mer uppbackning. Men det finns inte mer. Den tyska kritiken kastar sig över detta och t ex skriver Tim Ackermann i Welt Online: ”Formförvandlingskonceptet visar sig vara en intellektuell luftblåsa”. Han har rätt i sak. Det håller inte.Jaha, då kommer man till de enskilda konstnärerna.

3. Kriterier för urvalet av konstnärer. Vad kan det vara för något? De tyske har här samstämmigt kommit fram till att det inte finns något sådant, valen är tillfälliga. Jo, något finns det: Buergel/Noack vill inte visa tongivande konstnärer som har marknadens gunst. Sådana får inte vara med (bortsett från Gerhard Richter). Ett annat kriterium är att man skall ha varit med i äktaparets tidigare utställning Die Regierung. Men även om man skrapat botten i den församlingen så räckte det inte, det behövdes 100 till. Ut och samla! Så har det tydligen blivit lite här och lite där. En princip är en jämn könsfördelning. Det kostar så lite när man har en samling konstnärer som kan bytas ut mot en annan samling utan att resultatet skulle påverkas nämnvärt. När man i huvudsak använder sig av konstnärer som rankas på artfacts från 2 000 och uppåt finns det många att välja på. ”kvaliteten på de något över hundra konstnärerna verkar dåligt samordnad”, skriver t ex Claudia Spinelli i Die Weltwoche. Troligen är det riktigt. Buergel blir bjuden på middag på El Bulli i Barcelona och genast bestämmer han sig för att invitera mästerkocken Ferran Adrià till Documenta. Osv.

4. Konstbegrepp. Enligt ett tidigare uttalande i Frankfurter Allgemeine har Buergel inget konstbegrepp. ”För mig spelar frågan om något är konst eller inte ingen roll”, säger han i Kunstzeitung 130). Och i Frankfurter Rundschau anger Buergel sin vittomfattande syn på konsten: ”Konstnärlig intelligens manifesteras inte i något bestämt medium, att konst inte bara identifieras med fotografi, skulptur och måleri etc.; även, under vissa omständigheter, kan matlagning vara konst.”

Ja, vad kan det vara för omständigheter? Förmodligen när Buergel känner för det.

5. Konstpedagogiken. Det finns två speciellt intressanta områden i konsten. Dels estetiken (vad skall man göra med den) och dels konstpedagogiken (ett eftersatt lågstatusfält). Buergel har onekligen gett sig i kast med dessa. Som redan framgått var hans tolkning av estetikens återkomst mest ett försök till förnyelse av den känslige konnässören (som inte ens var särskilt känslig). Konstpedagogiken behövs mer än någonsin. Documenta har gått in för detta och hur är utfallet? Den tyska kritiken är skoningslös. Bazon Brock (legendarisk kulturpersonlighet som bl. a grundade besökarskolan på Documenta 1968): ”Det här är slutet på den av staten befrämjade konsten; D12 kan inte uppfylla sitt eget framlagda bildningsuppdrag.”

Holger Liebs gör sig lustig över Roger Buergels röst i den Audio-Guide som besökaren kan gå runt med och citerar honom direkt: ”Vad händer när man fogar bild till bild? Uppstår en” /konstpaus/ ”ordning? Kanske t o m” /konstpaus/ ”en värld” ”Så går vi vidare”.

Han är långt ifrån ensam om att inse det löjliga i Buergels ambition att på ett förfinat konnässörsätt förklara konsten. Farbror Roger använder sin mjuka stämma för att förmedla finstämd konstpedagogik. Inledningsorden i Audio-Guiden avbryts nästan omedelbart med ett musikaliskt inslag som skall ange den stämning i vilken man tydligen skall försätta sig när man vandrar runt. Det blir Schumanns sång med pianoackompanjemang ”Kvinnokärlek och –liv”, den första sången ”Sedan jag sett honom”.

Att ge sig på det konstpedagogiska problemet är en god idé men man får se upp. I detta landskap sitter det många kalkoner i träden.

Även om ni inte kan tyska bör ni lyssna på inledningen i Audio-Guide med Buergel. Man tvingas nog säga att här blev det katastrof.

Säkert fungerar Documenta ändå. Ett inte alltför lyckats statement är trots allt en utgångspunkt för den fortsatta diskussionen. Vi kan dock lära oss följande: ”Du skall inte göra som Roger gör.”

De ”bayerska öltälten” eller ”Ikea-extrapris”