Vilks.net

Till både mina trogna och misstrogna läsare får jag meddela att det nu blir några dagars uppehåll i skrivandet. Jag kommer att ägna mig några dagar åt konstutställningarna i Stockholm samt göra ett framträdande för sällskapet Idun. Till veckoslutet skall jag guida utställningarna Anna Ancher på Arken och Picasso på Louisiana. Sedan blir det skriva av igen.

Anna Brodow gör en intressant maktanalys av Konstperspektivs senaste nummer. Även om vi har lite olika infallsvinklar till ämnet är vi eniga om det kontemporäras alltmer rituella framställning av sin förträfflighet. Eftersom det kontemporära är bundet till innehållet är varje försök till en mer genomgripande förnyelse också bundet till innehållet. Men eftersom innehållet enstavigt upprepar sig som kritik utifrån kön, klass och etnicitet kan det just inte hända så mycket. Som Brodow skriver är representanterna allt ivrigare att finna en fiende värd att stångas med. ”Nyliberalerna” tycks vara den ande man frambesvärjer.

Nimis söndagen den 13 mars

I stora drag kan min tillvaro sorteras i tre delar. Nimis förstås, som inte bara är ett oändligt slitande utan också en mycket nyttig verksamhet för kropp och själ. Idag har dock hammare och såg fått vila. Den andra delen är den konstteoretiska, för närvarande mitt bokprojekt om den institutionella konstteorin och den kontemporära konsten vilket fortskrider varje dag och omfattar nu 64 sidor. Samt ett 10-tal teckningar som skall ingå som illustrationer. Den tredje utgör naturligtvis Rondellhunden där avsnittet Livvakterna är en performance som pågår natt och dag på obestämd tid. Utöver det genererar projektet fortsatt ett och annat av intresse. Idag blev jag ombedd att skriva en artikel på SvT Debatt angående Andreas Malm och hans sammandrabbning med socialdemokraten Daniel Suhonen i P1. SvT hade upptäckt min lilla opera om Malm. Jag har inte sett den på ett tag men jag tycker nog att den blir bara bättre och bättre. Se vidare HÄR.

Jag är en vit, välbärgad man enligt Klas Corbelius. Det är inte bra inför Gud. Hans undersåtar är tydligen snara att döma. Så har de blivit, agenterna i kristligheten.

På onsdag inträffar ett av mina numera tämligen sällsynta offentliga framträdanden. Platsen är det norska Fredrikstad. På Kunstnercenter skall jag berätta om den institutionella konstteorin.

Nimis inför sin 31:a säsong

En liten tid har jag varit på resande fot. Från Utrikespolitiska Föreningens arrangemang om yttrandefrihet for jag vidare till Berlin för att guida om konst.

I Linköping debatterade jag med min motståndare från 2007, Erik Berggren. Mötet blev vänligt. Han är klok nog att förstå att jag inte är den fiende som jag i vida kretsar uppmålas som.

Berlin bjöd på Carsten Höllers renar i Hamburger Bahnhof som jag tidigare nämnt. Utställningen behöver inte besökas, den framgår utmärkt genom texter och videoupptagningar. Renar är dock alltid skojiga att se på. Mössen var inte publikvänliga. På Alte Nationalgalerie visades Tino Sehgals This Is Propaganda. En sångare som utställningsfunktionär utbrast med jämna mellanrum i sången ”You know, this is propaganda, this is a work by Tino Sehgal”. En utställning som också motsvarade mina förväntningar var ”Barriere (Frei)” i ratskeller – Galerie för zeitgenössische Kunst. Curaterad av Sabine Winkler visades arbeten av 13 konstnärer. Man kan kalla den en utställning typisk för vår tid. För den som kan läsa tyska kan hela projektet ses föredömligt presenterat på galleriets hemsida.

De svenska konstkritikerna fegade som väntat ut från att skriva om Birnbaums invigningsfest. Men recensionen hamnade i Artforum.

Med Erik Berggren i Linköping

Stillbild från Sandra Schäfer & Eife Brandenburgers video The Making of a Demonstration (2004). En rekonstruktion av en demonstration av talibankvinnor som protesterar mot införandet av talibanlagar som förbjuder dem att arbeta.

I morgon bär det således av till Linköping för en ytterligare diskussion om rondellhunden. Denna hunds tillstånd kan betecknas som cementerad i sin symbolfunktion. Säg rondellhund och mungiporna går upp eller ner. Mitt intresse i den här saken handlar mest om hur förloppet, alltså processverket, skall iscensättas. Hur kan man komponera ett så omfångsrikt drama där människornas sinnen ständigt sätts i brand? Sådana vulkaniska ämnen må hanteras med distans när de hamnar på konstens bord. ”Han kränker hela tiden muslimer för att han vill få uppmärksamhet” är en omtagning som verkligen förtjänar att bli ett sångnummer. Intet att göra åt, det är bara fastställt att det för en stor publik är en sanning. Saken finns dock inte i saken utan i sakens staging.

Jag kan rekommendera tre artiklar (Ett, Två, Tre) i Lokaltidningen. Här finns också bilder. En av dessa bilder visar min taklampa som ser ut som en stor glödlampa. Denna bild åkallade hos min gode vän Simon en liten historia som utspelades oss emellan för många år sedan. Jag frågade Simon hur många buddhister det behövs för att skruva i en glödlampa. Simon fann inte något svar på detta varför jag berättade att antalet är två: En som skruvar och en som icke-skruvar. Så går det när man lever i en värld där motsatserna är nödvändiga.

Glädjande nyheter finns i nämnda artiklar: Journalisten Anders R Olsson förklarar att muslimska terroristhot inte är något särskilt att fästa sig vid. Det är minst lika vanligt med vänsterextremister och fotbollshuliganer. Vänsterextremister har jag stött på en hel del i den här saken men inga som har kommit med fysiska hot. Inga överfall, inga brandattentat, inga mordhot per telefon eller via e-post. Men mitt perspektiv måste alltså bero på rena tillfälligheter. Olsson (känd för sin grävande journalistik) slår fast att jag mer än någon annan har bidragit till SD:s framgångar. Jag förstår: Även en journalist kan bli full av affekter och därur talar sedan munnen medan hjärnan den tiger still. Rätt svar på denna fråga torde vara: Aftonbladet.

När operaföreställningen i Linköping är över kommer jag att fara vidare till en ort jag ej kan namnge. Ty så är det med reella hotbilder, det kan inte nonchaleras. Emellertid är jag åter på plats med bloggskrivandet om några dagar.

Kasta en gummiboll i Niagarafallen

Igår genomfördes föreläsningen på Örebro Universitet för Utrikespolitiska Föreningen. Den var välbevakad. Min medföreläsare var Ulf Johansson, chefredaktör för Nerikes Allehanda. Vi gjorde entré via kulvertsystemet. Publiceringen av rondellhunden i tidningen kom att sätta igång det stora tumultet som aldrig tycks upphöra.

Ulf berättade att NA inte var den första publiceringen. Teckningen hade redan tryckts i flera svenska tidningar. Han förhörde sig med flera av dessa om det hade blivit några protester. Inget sådant hade förekommit och han menade sig ha goda publicistiska skäl: En teckning som censurerats av säkerhetsskäl och som vid den tiden inte hade setts av särskilt många. Dessutom placerades den i en ledarkontext, skriven av Lars Ströman, som behandlade ämnet religionsfrihet och vad detta innebär. Han har sedan beskyllts för många saker bland annat att han skulle ha gjort det för att NA skulle bli känd och mera lönsam.

Jag gjorde en presentation av historien bakom rondellhunden. Tillfället togs också i akt att närmare utveckla bakgrunden till mitt kända yttrande ”det finns för många muslimer i Sverige”. Som jag redan har nämnt citeras ofta denna del av en hel mening som exempel på Vilks Rasisten. Fortsättningen är alltså ”i förhållande till de resurser som integrationspolitikens förfogar över”. Inte heller det är bra eftersom en sådan kommentar betraktas som ett erkännande av SD:s politik. Men det finns mer fortsättning; mitt tillbakavisandet av multikulti. Då integrationspolitiken inte har haft några stora framgångar utropade regeringen därför det multikulturella samhället och såg problemen som olikhetens berikande kulturinslag. Självklart är det idag betänkligt att betvivla det mångkulturella samhällets förträfflighet. Det stannar dock inte här heller emedan hela tankegången är lånad från Kenan Maliks bok ”Från fatwa till jihad” som kom på svenska i fjor. Malik har dock ännu inte stämplats som anhängare av SD. Den som citerar honom utan att ange källan och svära sig helt fri drabbas av den pågående flodvågen. Malik skriver i dagens Expressen.

Ulf Johansson föreläser

Idag skriver också Marianne Lindeberg de Geer en debattartikel i SvD om Modernautställningen.

Vem skall bli årets vinnare? Jag åsyftar det nyinstiftade, ehuru alltjämt apokryfiska, Panikpriset. Sällan har de svenska debattörerna med sådan kraft, övertygelse och koncentration avfyrat så många kanonader. De politiska skribenterna har betagits av en musa vars oanade sångbarhet har skänkt oss svindlande epos. Den nya uppenbarelsen förkunnar Den Stora Undergången för Europafästningen som sluter sina inre och yttre murar. Överallt, åtminstone i och särskilt Danmark, men också i Ungern, i Frankrike,dessutom i Tyskland (just det Tyskland…), i Holland är det redan förlorat, far högerarmarna upp och ner som pistonger. Mörkermännen har redan sänt ut sina skyttar i Malmö, motdemonstranterna som inte lyckades samla mer än knappt 40 deltagare kuvades av det regn som högervindarna framtvingade.

Sjung, o gudinna om vreden som brann hos skribenten meddelsam, till kval för de tusende som ännu ej förstått det i kråksången fina!

En kandidat till Panikpriset är den inspirerade Per Svensson i Sydsvenskan.

Ett litet uppehåll tillkommer skrivandet då jag i morgon, tisdag, skall beträda Örebros territorium. På torsdag kommer jag att framföra föredrag om Gauguin i det vankelmodiga Vellinge.

Ceal Floyer Future (Som de sex ormäggen omtalade ovan)

Den förra Modernautställningen 2006 var en klang och jubelföreställning med hurrande och applåderande kritiker som den gången var nöjda med kvaliteten och representationen. Dorinel Marc svarade den gången för det aparta inslaget. MU10 har inte fått uppmärksamhet för den konst som visas. Kritikerna har visserligen artigt framhållit en del konstnärer men huvudintresset har riktats mot curatorerna och deras koncept. Vid åtskilliga tillfällen har jag under senare tid framhållit att curatorn, som tidigare har varit en nödvändig och väsentlig tillgång i samtidskonsten, efter hand har blivit en stoppkloss. Med andra ord behöver man en diskussion om den saken och MU10 har blivit ett bra exempel. Huvudcuratorn Fredrik Liew vill se sitt uppdrag som att ”låna ut sin blick”, ett uttalande som visade sig vara alltför välfunnet. Man tager vad man gillar. Curatorn har uppgiften att formulera ett statement och om detta baseras på dennes smak blir resultatet, när det handlar om en sådan utställning som den här, tunt. Hjälpligt har man försökt att få ihop ett tema kring svenskheten men det förefaller mest som en nödlösning. Jag är naturligtvis medveten om att alla curatorer väljer konst och konstnärer efter eget sinne men när det görs skall det formuleras till en i tiden allmän problematik och representera något centralt i samtidskonsten. Att utöva curatorkonsten har blivit allt svårare men MU10 har inte ens kunnat nå upp till den standard man ändå måste kunna begära.

Kritikerna hugger nu som illrar på curatorhaveriet och den situationen är inte så oäven. I konsten är det inte konsten som för närvarande är det mest intressanta utan andra agenter och då särskilt curatorerna. Försvarstal i SvD av Liew. Det hjälper inte upp curatorfiaskot men eldar på i en debatt som kan bli principiellt intressant.

Inte utan anknytning till MU10 bubblar det på annat håll. Dan Jönsson drar till med en stram skrivning i DN där han avfyrar sin sedvanliga ideologiska salva mot Anna Brodow som, i förbund med Axess, utnämns till en representant för USA:s kristna höger och Danmarks växande konservatism. Med det utfallet förefaller det mig som om orsaken till hans morrande artikel, att Brodow kallat honom ”revolutionsromantiker”, bekräftas. Endast en svartvit revolutionsromantiker kan ta fram slaktkniven i ett rus av övertygelse.

Men, men, ännu lite mer debatt, inte om konstverken, utan runt omkring. Brodow torde kunna identifieras som liberal modernist, Jönsson alltså som revolutionsromantiker (som tror på konstens förmåga att socialkritiskt vara i stånd att åstadkomma väsentliga förändringar). Vår vän Liew kan klassificeras som estet (med blick, rekommenderar långsiktigt arbete isolerat i ateljéerna), Sandqvist tror på forskningskonsten och på det stall hon fostrat etc.

Sammantaget är det gynnsamt. Vi får inte se någon konst som upprör. Men upprördheten skapas istället av curatorer och kritiker. Kritikerna står tämligen samlade i sin kritik av curatorerna, men det finns som synes inbördes motsättningar.

På tisdagen den 26 oktober anordnar Utrikespolitiska Föreningen vid Örebro Universitet en föreläsning och diskussion kring temat ”Varför Rondellhund?” Mannen på bilden ovan kommer att föreläsa tillsammans med Ulf Johansson, chefredaktör för Nerikes Allehanda.

I samband med Modernautställningen debatterade Rikard Ekholm med Cristina Karlstam i Upsala Nya Tidning vilket jag tidigare har nämnt. De avslutande inläggen finns inte på nätet men Ekholm refererar en del av diskussionen i ett blogginlägg.

Man lägger märke till att Karlstams avvisande är”estetiskt” betingat. Som Ekholm nämner: ”Odell och Vilks är inte ’estetiskt nyskapande’, skriver Karlstam.”

Karlstam har antagligen lite svårt att inse att estetiken inte är vad den var. Hon önskade sig ju Lena Cronqvist som deltagare i Modernautställningen. Med konceptkonsten kunde man tala om en ”icke-estetisk” konst vilket var liktydigt med att det inte handlade om effekter och uttryck renodlade genom färg och form. Likafullt tillkom estetiseringen i vidare bemärkelse, alltså sådant som blir tillhörigt konstverket. 60-talets konceptkonst kunde t ex omfatta en given projektskrivning eller teori, den kunde innesluta kritikern och dennes kritik osv. När konsten efter postmodernismen kom att prioritera innehållet framför formen innebär detta att diverse innehåll estetiseras.

Denna vidare uppfattning om estetik är inte på något sätt ovanlig eller kontroversiell. Man talar t ex utan vidare om en konstnärs estetik och menar då vanligtvis arbetssätt och teori. Exempelvis blir den relationella estetiken ett sätt att estetisera interaktiviteten i publikens deltagande. 

Vad som skapade oro även i konstvärldens led i Anna Odells projekt var just att tveksamma områden estetiserades, alltså att det innebar risk för alltför hög grad av verklighet vilket skulle kunna drabba en utsatt grupp genom att ta resurser i anspråk. Det blir då svårare att bibehålla det estetiska avståndet. Odell själv var inte medvetet ute efter detta utan önskade en instrumentell fortsättning, ”diskutera psykvården”. Men som det alltid sker med konsten är den inte bra som medel till mål. Däremot kan den suveränt utnyttjas, oftast med framgång, till att estetisera.

Säkert frågar sig någon vad estetiseringen skall tjäna till. Även detta är välkänt. Estetiseringen innebär att det skapas ett avstånd, tempot sänks, konstens komplexa diskurs överlagrar objektet, det blir tillgängligt för reflektion där intresset är något annat än själva sakinnehållet. Självklart gäller detta vanligtvis inte för icke insatta betraktare. Deras omedelbara reaktioner kan istället bli en del av verket och i sin tur estetiseras.

Mitt obetydliga bidrag i denna värld är i någon mån estetiskt nyskapande. Främst genom att jag har använt mig av estetiseringen med största konsekvens. Karlstam som klagar kan se sin klagan estetiseras såsom en ytterligare utvikning av projektet.

Konstkritikern Lars O. Ericsson som närvarade vid Uppsalaföreläsningen har skrivit en vänligt sinnad artikel från ringside. Som det alltid brukar vara är det inte de positiva formuleringarna som är intressantast. Ericsson sätter nämligen en intressant gräns där han nog inte tänker sig att estetiken har någon betydelse. Det handlar om ett yttrande av mig som efter hand har blivit välkänt. Yttrandet har hackats sönder men även i dess fulla längd framstår det som kontroversiellt. För Ericsson är det negativt:

”…säger sånt som att vi har tagit emot för många muslimer i förhållande till våra möjligheter till att bemöta dem bra. Här är han en dilettant som tycks tangera sverigedemokratiska åsikter. Men som sagt, man behöver inte gilla Vilks åsikter, för att envist försvara hans rätt att hysa dem.”

Återigen står vi inför en gräns. Du skall icke säga att det är något fel på integrationspolitiken eller att du misstänker att den inte räcker till Sakinnehållet i meningen kan tyckas vara okontroversiellt. Det bemöts inte med yttrande som ”svensk integrationspolitik fungerar strålande” eller att ”det spelar ingen roll om det rör sig många eller få när det handlar om integrationspolitikens resurser”. Naturligtvis klämmer skon genom att SD har gjort ett sådant uttalande, underförstått att det redan kostar för mycket. Att någon skulle kunna fälla ett sådant yttrande med tanken att resurserna kanske borde bli större beaktas inte. Vissa yttrande blir omöjliga att uttala eftersom de omedelbart skapar vår tids frenetiskt värsta stämpel: RASIST!

Sådana områden är särskilt intressanta att estetisera.

Överdriven estetisering av föreläsningssalen i Uppsala

Svenskbladets senaste nummer i djurserien. Det verkar faktiskt som om de upprörda kommentarerna är skrivna på fullt allvar.

Nu skall äntligen bloggtexterna ånyo publiceras som sig brukar. Efter att under några dagar ha vistats i Norrköping, enkannerligen på Galleri Kronan (som tidigare har varit bland annat kronohäkte) har jag återvänt till hemtrakterna. Utställningen med verk av Gaston Zucca, denne föga bekante Fluxusgestalt som i det längsta förblev underground har nu fått äran att uppvisas i Norrköping där han skall ha vistats under några år på 1990-talet. Några av hans arbeten, ganska många är remake efter noteringar, är värda att begrunda.

Ett par smärre artiklar, en med kommentarer finns på nätet i Norrköpings Tidningar. För övrigt blev det som det brukar, polisbevakningen genomfördes rigoröst när det kom fram att jag skulle framträda.

Untitled. Onekligen en av de mera tänkvärda variationerna av Black Box. Här ser vi också konstnären och arrangören Åke Bjurhamn dokumentera.

Förslag till Fluxusolympiaden på 1970-talet. Frying Ping Pan. Det går faktiskt att spela med behållning. Spelet blir långsammare och ljuder på ett helt nytt sätt.

Madonna i startposition för himmelsfärd

Brödinstallation

Från min föreläsning i galleriet.

Poliser utanför galleriet

I Uppsala lämnades intet åt slumpen. Universitet hade bestämt att det inte skulle bli Kalabaliken del 2 och därför var bevakningen rigorös. Självklart är det sorgligt att det skall behöva gå till på det sättet och dessutom ställdes stora krav på dem som mötte upp. Lång väntan att ta sig genom kontrollerna, kön ringlade sig ut i regnet vilket inte kan ha varit upplyftande.

Föreläsningen blev det och för den intresserade finns den på UNT.

Sammanfattningsvis bestod framförandet av två delar. En exposé över konsthistorien vilken faktiskt är uppbyggd av idel kränkningar och provokationer. Och en genomgång av mitt rondellhundsprojekt som nu har löpt under 3 år. Det lär inte kunna avslutas på ett bra tag.

Under frågestunden efter föreläsningen menade konstkritikern Mårten Arndtzén att det finns paralleller mellan avarter inom olika kulturer (Arndtzén har förresten nyligen recenserat Modernautställningen i Kulturnytt). Jag hade nämligen uttryckt att det finns en djupgående gemenskap mellan våldliga islamister och religiösa fredliga muslimer. Arndtzén hävdade att man lika gärna kan se nazismen som ett uttryck för den västerländska kulturen med en liknande spridning av värderingarna. Jag har dock lite svårt att hänga med i denna välmenande kulturrelativism. För muslimerna är profeten en given ledargestalt som inte får ringaktas och det gäller vare sig man är islamist eller moderat. För nazisterna är Adolf Hitler en favorit men jag har svårt att tänka mig att denne figur har någon positiv stjärnstatus i den västerländska kulturen.

Rikard Ekholm inleder

Talaren

I mitt föredrag ingick också en videokommentar till den debatt jag har haft med Jan Guillou. Videon har tidigare visats i Danmark och Norge. Sedan den nu också har haft Sverigepremiär är det dags att göra den allmänt tillgänglig. En liten kvällsunderhållning.