Vilks.net

Jaja, trots allt det skall tydligen bli en rättegång om den fallfärdiga granen. Jag har varit med så länge i den juridiska världen att jag inte kan säga att jag är särskilt förvånad över att ett besked om att ”Åtal väcks inte” är synonymt med att ”Åtal kommer att väckas”. Juridisk logik skall inte förväxlas med sunt förnuft. Inte för att jag har fått något besked men vanligtvis välunderrättade källor har bekräftat att det är så det ligger till. Tidigare åtal och strafföreläggande har utvecklat en estetiskt tilltalande kompositionseffekt. Första gången, 1986, fälldes Nimis som hinder för framkomligheten och renderade 1 000 kr i böter. Andra gången var det Arx (1995) som gick lös på 10 000 kr i böter. Tredje gången, 2001, borttogs Omfalos vilket innebar en kostnad för konstnären på 100 000. En social skulptur, vilken bland annat inkluderar juridikens utövare, deras övervägande, förhandlingar och domslut, som knappast kan kallas för annat än ett uttryck för skönhet. Frågan är om den nya skulpturdelen kan nå samma estetiska höjder som de tidigare. I varje fall skall det bli intressant att höra vad åklagaren anser konstnärlig verksamhet vara för något. Jag skulle t ex kunna begå någon lagstridighet under rättegången. Det kunde handla om att jag med min medhavda fogsvans (förevisandet av brottsvapnet) sågade ner någon fallfärdig dörrkarm i rättslokalen. Det borde då vara läge för företagsbot eftersom rättsförhandlingen är mitt pågående konstutövande. Även konstnärer som inte drar någon fast gräns mellan konst och liv (detta tillstånd är populärare än någonsin i den politiska aktivismens tid) löper denna nyuppfunna risk. Om åklagaren definierar konstnärlig verksamhet utifrån konceptuella premisser kommer en konstnär som felparkerar sin bil att drabbas av företagsboten.

För den som vill lyssna på mig när jag talar om min komplicerade konstpraktik och yttrandefriheten kan göra detta i Karlstad den 21 mars i Utrikespolitiska Föreningen.

Den rosenfingrade Eos bortom gott och ont vilket inte gäller för den lilla lampan

Ett par dagars uppehåll har det blivit men jag har haft en del att göra. Igår höll jag en föreläsning på Skurups folkhögskola. Tidningsartiklar i Skånska Dagbladet och Ystad Allehanda berättar om besöket. Idag höll jag en lite mer specialiserad föreläsning på Malmö Högskola om berättartekniker och framgångsstrategier i konsten.

Idag föll också domen mot gatukonstnären Dan Park. Jallow Momodou från Afrosvenskarnas riksförbund hade hoppat på fängelse men var nöjd med bötesstraffet. Men det är klart att om man jagar rasister och endast lyckas fånga den notoriske provokatören Park är det frågan om vad man har uppnått. Hans osofistikerade utspel som applåderas i högerextrema läger är inte precis något som konstvärlden vill närma sig (SDS). Vid rättegången hävdade hans advokat att man skulle beakta att hans bilder var konst ”dock med ringa verkshöjd”. En korrekt bedömning. Emellertid är det inte särskilt troligt att han har någon dold rasistisk agenda. Han blir därför i praktiken fälld för att hans affischer kan missförstås och missbrukas. Tingsrättens omdömesförmåga kan ifrågasättas på flera sätt. Mest påfallande är dess naivitet inför Park: ”Med tanke på att det inte finns någon särskilt anledning att tro att han kommer att begå nya brott stannar straffet på villkorlig dom och 120 dagsböter á 50 kronor.”

Mina diversifierade verksamheter har förtätats under den senaste veckan och tendensen fortsätter också i nästa vecka. Bloggskrivandet blir något lidande av detta. Vid mitt besök i Stockholm för ett par dagar sedan tog jag mig runt en lång rad utställningar. Modernas utställning med Turner, Monet och Twombly såg jag naturligtvis liksom Nationalmuseums ryska realister. Inga större överraskningar, det var ungefär som jag hade förställt mig. Efter att igår ha guidat Gauguinutställningen på Glyptoteket i Köpenhamn höll jag idag ett anförande hos Leif Brost i Kämpinge i hans privata museum Bärnstensmuseet. Om förgängligheten. Publiken svek inte trots de kraftfulla vindilarna. Stormar är alltid en besvärlig utmaning för mina brädskulpturer. Så här dags på dygnet har stormen passerat sitt maximum men svänger samtidigt över till nordväst vilket kommer att ge Wotans torn en ordentlig dust.

Bärnstensmuseet

Jag och Leif Brost

Igår var alltså curator Anthony Huberman på Signal i Malmö. Att han kom till Malmö beror på att han två dagar tidigare hade deltagit i Maria Linds projekt ”What Does an Art Institution Do?” på Tensta Konsthall. Påpassligt av Signal att skapa detta utrymme för en begränsad men intresserad publik.

Anthon Hubermans The Artist’s Institute är en verksamhet som vill skapa en förbindelse mellan universitetet och samtidskonsten. Det finansieras genom Hunter University i New York. Finansieringen är indirekt, Huberman får själv finna fonder och stipendier varje år för att verksamheten skall hållas igång. En betydlig del av underlaget kommer från en donation som en privatperson gav åt måleriavdelningen. Då man inte lyckades få till något speciellt projekt fick The Artist’s Institute utnyttja möjligheten. Lokalen är en liten källarvåning. En konstnär väljs och blir föremål för diskussioner och aktiviteter under ett halvt år. Vanligtvis visas bara något enstaka verk eftersom Huberman inte vill göra någon reguljär utställning. Det handlar alltså om att fördjupa kunskapen vilken i görligaste mån sker genom samtal med konstnären. Den första konstnären kunde dock inte delta i något sådant eftersom denne var den franske fluxuskonstnären Robert Filliou (1926-87) (344). Nästa konstnär var Jo Baer (f. 1929), målare (1.434). Hon var inte heller det allra bästa objektet eftersom hon inte var särskilt intresserad av att delta i samtal och funderingar från de deltagande studenternas sida. I viss mån var hennes medverkan en gest åt finansiären som ju önskade stödja måleriet. Bäst har institutet fungerat med den senaste medverkande, Jimmie Durham (f. 1940) (235). Durham är en ytterst framgångsrik samtidskonstnär som under lång tid har deltagit i t ex biennaler världen över. Han deltog i Göteborgsbiennalen som avslutades för en vecka sedan. Durham är konstnär, aktivist och cherokeeindian. Han lämnade USA för en del år sedan för att globaliserat bosätta sig på den andra stora kontinenten Eurasia. Ett positivt samarbete med studenterna passar väl in i Durhams profil.

Källarlokalen är liten och Huberman bedriver sin verksamhet medvetet för en intern skara även om institutet är öppet för allmänheten. Bland hans föreläsare och åhörare återfinns en rad av de framträdande aktörerna i konstvärlden.

Onekligen är det ett intressant grepp när Huberman i första hand vill beskriva och placera en bestämd konstnär och några få verk. Huberman ger studenterna ett antal frågor att arbeta med och i varje projekt ingår också andra konstnärer som kommenterar den utvaldes konst vilket kan ske med installationer, performance, ljudverk. Men det finns också problem med institutets arbetsform. Ytterst få konstnärer kan väljas och hur skall det motiveras? Huberman har hittills enbart valt konstnärer som är konsthistoriskt etablerade. Så blir det också i fortsättningen eftersom nästa objekt är Rosemarie Trockel (f. 1952) (35). Jag blir inte klok på vad Huberman tänker skall komma fram. Säkert är det intressant att förhålla sig till och få veta mer om en känd konstnär men är det ens möjligt att iaktta ett reellt kritiskt förhållningssätt med en konstnär som helst skall vara med som ständig gäst? Kan det bli mycket annat än en bekräftelse av en given konstnärlig position? Intressantast är nog tanken att presentera en konstnär med något enstaka verk utan att det blir en utställning. Huberman sade också att han vill höra något annat än den återkommande harangen: ”This was a great show. What will be the next show?”

Anthony Huberman introduceras av Elena Trotzi. Projektionen visar signum för The Artist’s Institute: ”T”

I torsdags framträdde jag på Fria Moderata Studentförbundets seminarium om ”Extremism, tolerans och integration”. Rondellhunden skuttade ännu ett varv i cirkulationsplatsen. Förbundet hade inga som helst problem med den men så har man också en vid syn på yttrandefriheten vilket man har lagt
fram i en rapport som presenterades på seminariet av ordförande Gustaf Dymov.

I rapporten sägs följande:

”Den svenska lagen om hets mot folkgrupp innebär ett förbud mot att uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.

Detta är en lag som är problematisk på flera sätt. För det första tillerkänner den grupper särskilda kollektiva rättigheter som går utöver de rättigheter som de ingående individerna har. Det är en farlig praktik – att göra skillnad på de individer som ingår i särskilt skyddsvärda grupper och de
som inte gör det är inte rimligt om likhet iför lagen skall råda. För det andra blandar lagen, som synes, ihop de två handlingarna att ’hota’ och att ’uttrycka missaktning’. Det är anmärkningsvärt eftersom det är precis mellan dessa bägge som skiljelinjen mellan lagligt och olagligt borde gå. Yttranden av typen ’pengarna eller livet’ skyddas inte av yttrandefriheten, eftersom deras själva funktion är att
förmedla en kränkning av någon annans rättigheter. Yttranden av typen ’judarna förstår världen’ eller ’Hitler gjorde ett bra jobb’ – som kan anses uttrycka missaktning mot judar, men inte nödvändigtvis utgör ett direkt hot, bör emellertid omfattas av yttrandefriheten och inte vara straffbara.”
Den praktiska tillämpningen på lagen om hets mot folkgrupp är inte heller så enkelt att reda ut. Om någon skulle uttala att ”Alla kristna är pedofiler” är det hets mot folkgruppen kristna eller är de inte någon folkgrupp? Komplicerat är det onekligen och hur skall man se på att Lars Hedegaard för ett par dagar sedan fälldes för just hets mot folkgrupp utifrån hans uttalande i en intervju: ”De [muslimerna] våldtar sina egna barn. Det hör man hela tiden. Flickor i muslimska familjer våldtas av sina släktingar”. Hedegaard har publicerat en bok i ämnet.
Hedegaard friades i första instans eftersom han har hävdat att han inte fått tillfälle att redigera intervjun och korrigera att han inte avsåg alla muslimer. Men rätten (landsretten) anser alltså nu att detta skäl inte var tillräckligt och att muslimer utgör en folkgrupp.

I ett annat exempel såg man annorlunda på saken. Polismästaren i Köpenhamn Ove Dahl gjorde i fjor uttalandet i samband med ett brott: ”Rumäner är skrupelfria. De slår ihjäl för ett par hundra kronor. Det är en helt annan kultur”. Han anmäldes men inget åtal väcktes när han klargjorde att han inte
avsåg alla rumäner.

Yttrandefrihet och hets mot folkgrupp bjuder på många lustigheter.

Seminariepublik i ABF-huset i Stockholm

ABF-huset i Stockholm kommer den 4 maj att ha två något olika arrangemang. Dels skall jag framträda och berätta om mina erfarenheter av religiös extremism och dels kan man ta del av ett samtal med krutgumman Leila Khaled som jag har skrivit om tidigare. Hennes besök har blivit kontroversiellt och Johan Lundberg har skrivit om saken på Axess i två inlägg. En intressant
utveckling där hennes förbindelse med konsten kan vara värd att följa upp. Extrem feminism och terroristanknuten Palestinapolitik är sådant som den kontemporära konsten har ett visst intresse för. Jag säger ”visst” eftersom jag inte tror att intresset är särskilt stort. Mainstream vill ha lite stillsammare inslag.

I varje fall är kontrasten fängslande, å ena sidan den förkastade rondellhunden å andra sidan den korrekta feministterrorismen.

En ny tidskrift Bright har just kommit ut med sitt första nummer. Jag har fått äran att skriva en berättelse om hur det begav sig med Rondellhunden. Inte för att det lär ändra på något, mytbildningen och önskan om att välja de enklaste lösningarna kommer säkert att fortsätta som tidigare. Men i alla fall finns min försynta historia i tryck.

Mitt framträdande i Stockholm om religiös extremism fick sin prydliga illustration när innehavaren av den ursprungliga lokalen plötsligt slog bakut. Extremismen skördar ständiga framgångar. Evenemanget är flyttat till ABF:s lokaler på Sveavägen.

Våra kära kulturskribenter skriver tyvärr och rätt ofta intelligensbefriat om hur det extrema skrämmer. Jenny Högström ägnar sig (hd) åt SD-bashing och tror sig antagligen vara mycket lustig när hon nämner att hotet mot yttrandefriheten lika väl kan komma från skinnskallar och från bibelbältet som från extrema muslimer. Hon tycks glömma bort att skinnskallar och eventuella bibelbältsmedlemmar alltid bemöts stenhårt från samhällets sida. Inga förstående skribenter dyker upp, utställningar stängs inte. I inledningen, när hon diskuterar Kulturhusets dansföreställning framträder bara idyllen. Inget om att scenen ströks från föreställningen och att scenografens namn försvann från
annonseringen.

Nationalromantiskt vårlandskap

Om någon undrar hur det går med min bok om den institutionella konstteorin, den kontemporära konsten samt kvalitet, så kan jag meddela att jag har varit kontinuerligt flitig. Men det tar lite längre tid än jag optimistiskt hade tänkt mig. Texten är i varje fall skriven (ca 100 sidor) så när som på själva sammanfattningen. Men till detta skall läggas illustrationer och bildtexter. Påskhelgen förde med sig inledningen på fotbollssäsongen och det blev en rad speltillfälle som jag är nöjd med. Jag
räknar med att den här säsongen skall bli den där jag toppar min karriär.

Mitt nästa publika framträdande äger rum den 4 maj i Schönfeldtska Praktsalen i Stockholm. Det är ett arrangemang av Fria Moderata Studentförbundet och handlar om extremism och tolerans. Mer på Facebook.

Till både mina trogna och misstrogna läsare får jag meddela att det nu blir några dagars uppehåll i skrivandet. Jag kommer att ägna mig några dagar åt konstutställningarna i Stockholm samt göra ett framträdande för sällskapet Idun. Till veckoslutet skall jag guida utställningarna Anna Ancher på Arken och Picasso på Louisiana. Sedan blir det skriva av igen.

Anna Brodow gör en intressant maktanalys av Konstperspektivs senaste nummer. Även om vi har lite olika infallsvinklar till ämnet är vi eniga om det kontemporäras alltmer rituella framställning av sin förträfflighet. Eftersom det kontemporära är bundet till innehållet är varje försök till en mer genomgripande förnyelse också bundet till innehållet. Men eftersom innehållet enstavigt upprepar sig som kritik utifrån kön, klass och etnicitet kan det just inte hända så mycket. Som Brodow skriver är representanterna allt ivrigare att finna en fiende värd att stångas med. ”Nyliberalerna” tycks vara den ande man frambesvärjer.

Nimis söndagen den 13 mars

I stora drag kan min tillvaro sorteras i tre delar. Nimis förstås, som inte bara är ett oändligt slitande utan också en mycket nyttig verksamhet för kropp och själ. Idag har dock hammare och såg fått vila. Den andra delen är den konstteoretiska, för närvarande mitt bokprojekt om den institutionella konstteorin och den kontemporära konsten vilket fortskrider varje dag och omfattar nu 64 sidor. Samt ett 10-tal teckningar som skall ingå som illustrationer. Den tredje utgör naturligtvis Rondellhunden där avsnittet Livvakterna är en performance som pågår natt och dag på obestämd tid. Utöver det genererar projektet fortsatt ett och annat av intresse. Idag blev jag ombedd att skriva en artikel på SvT Debatt angående Andreas Malm och hans sammandrabbning med socialdemokraten Daniel Suhonen i P1. SvT hade upptäckt min lilla opera om Malm. Jag har inte sett den på ett tag men jag tycker nog att den blir bara bättre och bättre. Se vidare HÄR.

Jag är en vit, välbärgad man enligt Klas Corbelius. Det är inte bra inför Gud. Hans undersåtar är tydligen snara att döma. Så har de blivit, agenterna i kristligheten.

På onsdag inträffar ett av mina numera tämligen sällsynta offentliga framträdanden. Platsen är det norska Fredrikstad. På Kunstnercenter skall jag berätta om den institutionella konstteorin.

Nimis inför sin 31:a säsong