Vilks.net

Igår ställdes kosan till Danmark. Kommittén som har haft vänligheten att bildas för min skull fick en god start på Krutdtønden som var fullsatt – och välbevakad. Thomas Nydahl, som i egen hög person var närvarande, har skrivit om kvällen på sin blogg.

Danska TV2 visade mig stort intresse och utrymmet i studion var, sedan ett team följt mig under dagen, en halv timme. Deltog gjorde också professor Frederik Stjernfelt som bland annat fick förklara skillnaden mellan mitt projekt och de danska karikatyrerna. En artikel finns också i Berlingske. Att saken fick så stor uppmärksamhet hänger naturligtvis samman med attentatet på Lars Hedegaard vilket har aktualiserat problemen med yttrandefriheten.

I Sverige är jag som bekant utfryst och därför är Danmark en möjlighet att kunna framföra några föreläsningar. Igår presenterade jag mig själv och mina erfarenheter. Nästa gång kommer det att handla om konst och politik.

I den svenska myllan plöjer man ännu i näthatet och gårdagens artikel av Torbjörn Tännsjö (DN) har inspirerat till en del kommentarer. Tännsjö vill långtgående försvara yttrandefriheten och menar att man får acceptera personliga förolämpningar. Intressant nog rangordnar han uttrycken. Han har själv blivit kallad Sveriges nazidoktor Mengele vilket han menar är värre än ”hora”.

En annan möjlighet att närma sig det här problemet är att se på estetiken. Under de tidpunkter när jag drabbades av de värsta anstormningarna av näthatet (jo, jag vet att det inte räknas eftersom det också beror på avsändaren), uppmuntrade jag skribenterna att inte vara så ensidiga och konsensusorienterade. En del av dem nappade på detta erbjudande och gjorde vackra försök att variera sina tilltal. Men man skulle kunna försöka att kombinera näthatet med språkvård och på så sätt rädda en del gamla ord och uttryck. Dessa ord var naturligtvis kraftfulla saker på sin tid men idag får de betraktas som en del av det svenska kulturarvet och utgör alltså en del av ursvenskheten. Uttrycket ”din gamla spannhaka leska” skulle göra sig bra i kommentarfälten. En spannhake är en hake som håller fast järnringen vid vagnshjulet och i profil ser den ut som en gapande figur med utskjutande haka. ”Lesk” betyder ”fläsk”. Även ”slaggfat” kan rekommenderas, en förolämpning av rang som anspelar på ett avlångt fat med lock. En tredje möjlighet är att dra till med ”förbanne dig du horakaxa” vilket inkluderar såväl en konjunktiv som det intressanta tillägget ”kaxa”, alltså kaxig. Samtliga dessa uttryck är klart genusbestämda vilket också gäller för näthatsdebatten.

En del av publiken på Kruttønden

Konsten som en del av den socio-politiska handlingen är en komplicerad affär. Svårigheten för den internationella samtidskonsten (som alltså har varit starkt politiskt engagerad under mer än ett decennium) är att nå utanför galleriväggarna. Och att uppnå det hägrande målet ”att åstadkomma en skillnad”. Så här långt kan man inte se att konsten har åstadkommit något som helst, trots alla goda ambitioner. I början av oktober kommer ännu en debatt om saken utifrån en utställning på Apexart i New York:

“the panel discussion How Can Art Affect Political Change? addresses the complex relationship between creative practice and political activism. The wave of Arab Spring revolutions and the growth of the global Occupy movements have ignited a reassessment of the intersection of art, economics, and politics.”

Claire Fontaine 2006

Delprojektet Konferensen bör ses mot den bakgrunden. Onekligen har detta projekt spelat en viss roll i den svenska debatten. Och utan vidare kan man säga att den har nått långt utanför konstvärlden. Lite för långt skulle man möjligen kunna tillägga eftersom Konferensen huvudsakligen blivit föremål för politiska betraktelser. Dess konststatus har dock knappast betvivlats. Inga betydande frågor om ”Kan detta verkligen vara konst?” Medvetenheten om att de som agerar inom dess ram blir en del av verket sträcker sig oväntat långt ända in i kommentatorspalterna. Den närmast hysteriska besattheten av att placera konstnären i något lämpligt hörn skall nog inte ses som en nackdel. Konst kan, emellanåt, väcka, som det brukar sägas, ”starka känslor”. Någon mera balanserad betraktare skulle kunna mena att det kanske finns intressantare saker att diskutera än konstnärens svåråtkomliga hemvist när SION:s konferens blir föremål för en konstnärlig undersökning. En sådan undersökning är inte journalistisk utan sker på andra betingelser. Det är väsentligt eftersom konsten har sin identitet. En journalist som önskar granska konferensen skulle knappast kunna framträda som en av talarna. I konsten möter detta inget principiellt hinder. Att det väcker flammande åsikter till liv, ja, sådant har vi sett en hel del av i konstens historia.

Idag beslöt Norrtälje att avboka mitt framträdande på konsthallen. På kommunens hemsida motiveras beslutet. Man bör dock även läsa Norrtelje Tidnings artikel som ger lite bredare bakgrund. Jag skall inte säga att jag direkt har några större problem med beslutet. Det passar väl in i projektet. Det är numera sällsynt att konstverk blir så känsliga att de leder till sådana konsekvenser. Medicinen är den gamla vanliga: Först får man lugna ner sig. Just nu är det upprört och lite varstans gläfser Pavlovs hundar i buskarna.

På tal om lite varstans kan man roa sig med att konstvärlden även håller sig med en liten domstol som tycks vara dess svar på den spanska inkvisitionen. Dock bränner man inte bokstavligen den skyldige på bål utan enbart genom förhoppningen att moraliskt brännmärka den som tycks dväljas på fel plats. Även dem som inte slaviskt upprepar inkvisitionens förestavade eder och ledande frågor får en släng av den heta sleven. Kulturkoll bjuder med andra ord på stor underhållning. Den är ingen stark spelare i konstvärlden. Man skriver ytterst sällan om konst där och vad jag förstår har man ingen sakkunnig av betydelse på plats. Men desto mer åsikter om vad som är den absoluta sanningen.

Utan tvivel är Konferensen ett synnerligen vitalt inslag i såväl det svenska konstlivet som i den svenska politiska debatten. I sitt utfallande skede komponerar den sig magiskt men det återstår att finna den rätta formen för uppföljningen, dess konstförpackning.

Idag på den internationella kvinnodagen höll jag en föreläsning. Som sig bör talade jag om kvinnliga konstnärer: Musikern Pauline Oliveros, Eija-Liisa Ahtila, Tamara de Lampicka, Gertrud Knutson-Tzara. Och gick genom svensktoppen med det goda budskapet om dominans av kvinnliga konstnärer:

1. Nathalie Djurberg 515 508 (536)

2. Johanna Billing 602 586 (571)

3. Henrik Håkansson 643 631 (608)

4. Ann-Sofie Sidén 752 715 (682)

5. Annika Larsson 931 901 (894)

6. (7)(10) Klara Lidén 1022 1026 (1288)

7. (6) Annika von Hausswolff 1055 1013 (989)

8. (7) Carl Michael von Hausswolff 1112 1100 (1064)

9. (8) Matts Leiderstam 1146 1137 (1098)

10. (11) Karl Holmqvist 1180 1158 + (1349)

11. (9) Miriam Bäckström 1235 1214 (1157)

12. (17) Cecilia Edefalk 1528 1719 (1728)

13. (12) Jonas Dahlberg 1591 1549 (1463)

14. (18) (19) Clay Ketter 1671 1770 + (1808)

15. (14) Magnus Wallin 1689 1650 (1584)

16. (14) (15) Tobias Bernstrup 1709 1636 (1587)

17. (15) (13) Maria Friberg 1720 1664 (1571)

18. (16) Annika Eriksson 1751 1687 (1603)

19. (18) Annika Ström 1756 1792 (1777)

20. Karin Mamma Andersson 1954

Mest anmärkningsvärt är Cecilia Edefalks kraftiga klättring som främst torde hänga samman med hennes framträdanden på Moderna Museet.

Två artiklar med vidhängande kommentarer i den eviga rondellhundsbaletten: Newsmill och The Local. Kommentatorskritiken har blivit gamla godingar: Han missbrukar yttrandefriheten, gömmer sin rasism bakom yttrandefriheten. Hå-hå ja-ja…

När jag var i Stockholm fick jag genom Karsten Thurfjell se Öyvind Fahlströms emballage/konstverk. Thurfjell tog denna bild:

Det var 1959 som emballaget av misstag kom att ställas ut på konstakademien. Trots Fahlströms deklaration att det inte är ett konstverk har det ändå blivit ett sådant. Att konstnären själv har skrivit på baksidan att det inte är ett konstverk gör det ännu mer till konst:

Igår var det alltså dags för besöket på Karlstads Universitet och min föreläsning som arrangerats av Utrikespolitiska Föreningen. Islamiska Kulturföreningen och Karlstads unga muslimer hade uppmanat till bojkott med motiveringen: ”Lars Vilks är en kontroversiell individ som missbrukar den yttrandefrihet vi alla uppskattar och utnyttjar den för att provocera på ett sådant sätt att den skapar anspänningar mellan grupper i samhället. Att den utrikespolitiska föreningen i Karlstad i samarbete med Karlstads Universitet bjuder in honom att tala om yttrandefrihetens gränser efter hans tidigare handlingar och provokation mot muslimer genom hans karikatyr ser vi med oro på.” Jadå, på det sättet kan man anstränga sig för att försöka begränsa yttrandefriheten.

Som det säkert redan är välkänt utspelades under föreläsningen ytterligare en i raden av interaktiva konsthändelser. Som vanligt iscensatt av fundamentala islamister. Deras ammunition bestod av mindre glada tillrop samt äggkastning. Livvakterna är emellertid professionella och grundregeln att skyddsobjektet inte skall komma i kontakt med det som riktas mot honom kunde upprätthållas. Den rasande hopens ansträngningar resulterade därför i något nerfläckade livvakter. Salen kunde rensas och föreläsningen återupptas. Jag tillfrågades senare om jag efter detta kunde tänka mig att fortsätta med föreläsningar. Problemet ligger nog snarare hos arrangörerna som säkert kan känna sig tveksamma inför möjliga nya upplopp.

Karlstad blev genom tisdagens händelse ytterligare en markant del av konstprojektet. Inledningen till hela saken skedde i Tällerud som ligger några kilometer utanför Karlstad. Jag hann också med att göra ett besök på platsen.

Artikel i NWT

Webb-tv i VF

Några rader upp i fotot kan man se hur kvällens performanceartister har formerat sig inför sin föreställning

Mirakulöst nog överlevde ett av de kastade äggen sin resa från publik till podium. Det är märkt med min teckning av ett typiskt islamistansikte.

Jaja, trots allt det skall tydligen bli en rättegång om den fallfärdiga granen. Jag har varit med så länge i den juridiska världen att jag inte kan säga att jag är särskilt förvånad över att ett besked om att ”Åtal väcks inte” är synonymt med att ”Åtal kommer att väckas”. Juridisk logik skall inte förväxlas med sunt förnuft. Inte för att jag har fått något besked men vanligtvis välunderrättade källor har bekräftat att det är så det ligger till. Tidigare åtal och strafföreläggande har utvecklat en estetiskt tilltalande kompositionseffekt. Första gången, 1986, fälldes Nimis som hinder för framkomligheten och renderade 1 000 kr i böter. Andra gången var det Arx (1995) som gick lös på 10 000 kr i böter. Tredje gången, 2001, borttogs Omfalos vilket innebar en kostnad för konstnären på 100 000. En social skulptur, vilken bland annat inkluderar juridikens utövare, deras övervägande, förhandlingar och domslut, som knappast kan kallas för annat än ett uttryck för skönhet. Frågan är om den nya skulpturdelen kan nå samma estetiska höjder som de tidigare. I varje fall skall det bli intressant att höra vad åklagaren anser konstnärlig verksamhet vara för något. Jag skulle t ex kunna begå någon lagstridighet under rättegången. Det kunde handla om att jag med min medhavda fogsvans (förevisandet av brottsvapnet) sågade ner någon fallfärdig dörrkarm i rättslokalen. Det borde då vara läge för företagsbot eftersom rättsförhandlingen är mitt pågående konstutövande. Även konstnärer som inte drar någon fast gräns mellan konst och liv (detta tillstånd är populärare än någonsin i den politiska aktivismens tid) löper denna nyuppfunna risk. Om åklagaren definierar konstnärlig verksamhet utifrån konceptuella premisser kommer en konstnär som felparkerar sin bil att drabbas av företagsboten.

För den som vill lyssna på mig när jag talar om min komplicerade konstpraktik och yttrandefriheten kan göra detta i Karlstad den 21 mars i Utrikespolitiska Föreningen.

Den rosenfingrade Eos bortom gott och ont vilket inte gäller för den lilla lampan

Ett par dagars uppehåll har det blivit men jag har haft en del att göra. Igår höll jag en föreläsning på Skurups folkhögskola. Tidningsartiklar i Skånska Dagbladet och Ystad Allehanda berättar om besöket. Idag höll jag en lite mer specialiserad föreläsning på Malmö Högskola om berättartekniker och framgångsstrategier i konsten.

Idag föll också domen mot gatukonstnären Dan Park. Jallow Momodou från Afrosvenskarnas riksförbund hade hoppat på fängelse men var nöjd med bötesstraffet. Men det är klart att om man jagar rasister och endast lyckas fånga den notoriske provokatören Park är det frågan om vad man har uppnått. Hans osofistikerade utspel som applåderas i högerextrema läger är inte precis något som konstvärlden vill närma sig (SDS). Vid rättegången hävdade hans advokat att man skulle beakta att hans bilder var konst ”dock med ringa verkshöjd”. En korrekt bedömning. Emellertid är det inte särskilt troligt att han har någon dold rasistisk agenda. Han blir därför i praktiken fälld för att hans affischer kan missförstås och missbrukas. Tingsrättens omdömesförmåga kan ifrågasättas på flera sätt. Mest påfallande är dess naivitet inför Park: ”Med tanke på att det inte finns någon särskilt anledning att tro att han kommer att begå nya brott stannar straffet på villkorlig dom och 120 dagsböter á 50 kronor.”

Mina diversifierade verksamheter har förtätats under den senaste veckan och tendensen fortsätter också i nästa vecka. Bloggskrivandet blir något lidande av detta. Vid mitt besök i Stockholm för ett par dagar sedan tog jag mig runt en lång rad utställningar. Modernas utställning med Turner, Monet och Twombly såg jag naturligtvis liksom Nationalmuseums ryska realister. Inga större överraskningar, det var ungefär som jag hade förställt mig. Efter att igår ha guidat Gauguinutställningen på Glyptoteket i Köpenhamn höll jag idag ett anförande hos Leif Brost i Kämpinge i hans privata museum Bärnstensmuseet. Om förgängligheten. Publiken svek inte trots de kraftfulla vindilarna. Stormar är alltid en besvärlig utmaning för mina brädskulpturer. Så här dags på dygnet har stormen passerat sitt maximum men svänger samtidigt över till nordväst vilket kommer att ge Wotans torn en ordentlig dust.

Bärnstensmuseet

Jag och Leif Brost

Igår var alltså curator Anthony Huberman på Signal i Malmö. Att han kom till Malmö beror på att han två dagar tidigare hade deltagit i Maria Linds projekt ”What Does an Art Institution Do?” på Tensta Konsthall. Påpassligt av Signal att skapa detta utrymme för en begränsad men intresserad publik.

Anthon Hubermans The Artist’s Institute är en verksamhet som vill skapa en förbindelse mellan universitetet och samtidskonsten. Det finansieras genom Hunter University i New York. Finansieringen är indirekt, Huberman får själv finna fonder och stipendier varje år för att verksamheten skall hållas igång. En betydlig del av underlaget kommer från en donation som en privatperson gav åt måleriavdelningen. Då man inte lyckades få till något speciellt projekt fick The Artist’s Institute utnyttja möjligheten. Lokalen är en liten källarvåning. En konstnär väljs och blir föremål för diskussioner och aktiviteter under ett halvt år. Vanligtvis visas bara något enstaka verk eftersom Huberman inte vill göra någon reguljär utställning. Det handlar alltså om att fördjupa kunskapen vilken i görligaste mån sker genom samtal med konstnären. Den första konstnären kunde dock inte delta i något sådant eftersom denne var den franske fluxuskonstnären Robert Filliou (1926-87) (344). Nästa konstnär var Jo Baer (f. 1929), målare (1.434). Hon var inte heller det allra bästa objektet eftersom hon inte var särskilt intresserad av att delta i samtal och funderingar från de deltagande studenternas sida. I viss mån var hennes medverkan en gest åt finansiären som ju önskade stödja måleriet. Bäst har institutet fungerat med den senaste medverkande, Jimmie Durham (f. 1940) (235). Durham är en ytterst framgångsrik samtidskonstnär som under lång tid har deltagit i t ex biennaler världen över. Han deltog i Göteborgsbiennalen som avslutades för en vecka sedan. Durham är konstnär, aktivist och cherokeeindian. Han lämnade USA för en del år sedan för att globaliserat bosätta sig på den andra stora kontinenten Eurasia. Ett positivt samarbete med studenterna passar väl in i Durhams profil.

Källarlokalen är liten och Huberman bedriver sin verksamhet medvetet för en intern skara även om institutet är öppet för allmänheten. Bland hans föreläsare och åhörare återfinns en rad av de framträdande aktörerna i konstvärlden.

Onekligen är det ett intressant grepp när Huberman i första hand vill beskriva och placera en bestämd konstnär och några få verk. Huberman ger studenterna ett antal frågor att arbeta med och i varje projekt ingår också andra konstnärer som kommenterar den utvaldes konst vilket kan ske med installationer, performance, ljudverk. Men det finns också problem med institutets arbetsform. Ytterst få konstnärer kan väljas och hur skall det motiveras? Huberman har hittills enbart valt konstnärer som är konsthistoriskt etablerade. Så blir det också i fortsättningen eftersom nästa objekt är Rosemarie Trockel (f. 1952) (35). Jag blir inte klok på vad Huberman tänker skall komma fram. Säkert är det intressant att förhålla sig till och få veta mer om en känd konstnär men är det ens möjligt att iaktta ett reellt kritiskt förhållningssätt med en konstnär som helst skall vara med som ständig gäst? Kan det bli mycket annat än en bekräftelse av en given konstnärlig position? Intressantast är nog tanken att presentera en konstnär med något enstaka verk utan att det blir en utställning. Huberman sade också att han vill höra något annat än den återkommande harangen: ”This was a great show. What will be the next show?”

Anthony Huberman introduceras av Elena Trotzi. Projektionen visar signum för The Artist’s Institute: ”T”

I torsdags framträdde jag på Fria Moderata Studentförbundets seminarium om ”Extremism, tolerans och integration”. Rondellhunden skuttade ännu ett varv i cirkulationsplatsen. Förbundet hade inga som helst problem med den men så har man också en vid syn på yttrandefriheten vilket man har lagt
fram i en rapport som presenterades på seminariet av ordförande Gustaf Dymov.

I rapporten sägs följande:

”Den svenska lagen om hets mot folkgrupp innebär ett förbud mot att uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.

Detta är en lag som är problematisk på flera sätt. För det första tillerkänner den grupper särskilda kollektiva rättigheter som går utöver de rättigheter som de ingående individerna har. Det är en farlig praktik – att göra skillnad på de individer som ingår i särskilt skyddsvärda grupper och de
som inte gör det är inte rimligt om likhet iför lagen skall råda. För det andra blandar lagen, som synes, ihop de två handlingarna att ’hota’ och att ’uttrycka missaktning’. Det är anmärkningsvärt eftersom det är precis mellan dessa bägge som skiljelinjen mellan lagligt och olagligt borde gå. Yttranden av typen ’pengarna eller livet’ skyddas inte av yttrandefriheten, eftersom deras själva funktion är att
förmedla en kränkning av någon annans rättigheter. Yttranden av typen ’judarna förstår världen’ eller ’Hitler gjorde ett bra jobb’ – som kan anses uttrycka missaktning mot judar, men inte nödvändigtvis utgör ett direkt hot, bör emellertid omfattas av yttrandefriheten och inte vara straffbara.”
Den praktiska tillämpningen på lagen om hets mot folkgrupp är inte heller så enkelt att reda ut. Om någon skulle uttala att ”Alla kristna är pedofiler” är det hets mot folkgruppen kristna eller är de inte någon folkgrupp? Komplicerat är det onekligen och hur skall man se på att Lars Hedegaard för ett par dagar sedan fälldes för just hets mot folkgrupp utifrån hans uttalande i en intervju: ”De [muslimerna] våldtar sina egna barn. Det hör man hela tiden. Flickor i muslimska familjer våldtas av sina släktingar”. Hedegaard har publicerat en bok i ämnet.
Hedegaard friades i första instans eftersom han har hävdat att han inte fått tillfälle att redigera intervjun och korrigera att han inte avsåg alla muslimer. Men rätten (landsretten) anser alltså nu att detta skäl inte var tillräckligt och att muslimer utgör en folkgrupp.

I ett annat exempel såg man annorlunda på saken. Polismästaren i Köpenhamn Ove Dahl gjorde i fjor uttalandet i samband med ett brott: ”Rumäner är skrupelfria. De slår ihjäl för ett par hundra kronor. Det är en helt annan kultur”. Han anmäldes men inget åtal väcktes när han klargjorde att han inte
avsåg alla rumäner.

Yttrandefrihet och hets mot folkgrupp bjuder på många lustigheter.

Seminariepublik i ABF-huset i Stockholm

ABF-huset i Stockholm kommer den 4 maj att ha två något olika arrangemang. Dels skall jag framträda och berätta om mina erfarenheter av religiös extremism och dels kan man ta del av ett samtal med krutgumman Leila Khaled som jag har skrivit om tidigare. Hennes besök har blivit kontroversiellt och Johan Lundberg har skrivit om saken på Axess i två inlägg. En intressant
utveckling där hennes förbindelse med konsten kan vara värd att följa upp. Extrem feminism och terroristanknuten Palestinapolitik är sådant som den kontemporära konsten har ett visst intresse för. Jag säger ”visst” eftersom jag inte tror att intresset är särskilt stort. Mainstream vill ha lite stillsammare inslag.

I varje fall är kontrasten fängslande, å ena sidan den förkastade rondellhunden å andra sidan den korrekta feministterrorismen.

En ny tidskrift Bright har just kommit ut med sitt första nummer. Jag har fått äran att skriva en berättelse om hur det begav sig med Rondellhunden. Inte för att det lär ändra på något, mytbildningen och önskan om att välja de enklaste lösningarna kommer säkert att fortsätta som tidigare. Men i alla fall finns min försynta historia i tryck.